Klämdag

Den tränger sig in vart fjärde år, skottdagen, som hamnar mellan den 28 februari och 1 mars. Idag är vi där. Inte så märkvärdigt, kanske. Fast året blir ju en arbetsdag längre, men lönen blir oförändrad förstås ...

För den som råkade se dagens ljus den 29 februari skulle det i teorin betyda väldigt lång ungdom fast också glest mellan födelsedagskalasen. I Sverige finns i dag över 6000 personer som är i den situationen, men jag tillåter mig anta att de faktiskt blir firade en gång om året ändå, med lika många ljus i tårtan som andra som föddes samma år.

Dock finns det en gammal tradition som möjligen inspirerar till en annan sorts firande. För just på skottdagen och bara då heter det att anständiga flickor kan fria till sin käresta. Traditionen lär vara brittisk och uppkom på 1800-talet, förmodligen mer skämtsamt i fördomsfulla sammanhang som "inte ska väl ett fruntimmer ta sådana initiativ, det är mannens sak!".

Skämt eller inte, men tanken har bitit sig kvar. Jag är en av dem som faktiskt gjorde slag i saken en gång för många år sedan.
Vad han svarade?
Han sa ja. Förstås, höll jag på att tillägga.
Om vi gifte oss? Nej, förstås, höll jag på att tillägga.

Som tur var hittade jag så småningom en annan karl som så vitt jag minns friade alldeles självmant, jag behövde inte invänta den där klämdagen. Det hände för 33 år sedan och på den vägen är det.
Men om du syster går omkring och är lite giftassugen – kläm till så här på klämdagen, vetja!

Copyright Klimakteriehäxan 

Ja må han leva ...

Jag minns t o m de här kläderna!

Han fyller 100 jämna år i dag, Svend Asmussen.
Vilken speleman! Vilken energispruta! Vilken glädjespridare!

Jag såg honom showa med Swe-Danes på konsert i Sundstaläroverket i Karlstad. Mina föräldrar var fans, alltså fick jag följa med – det var väl inte tänkt som underhållning för folk i tioårsåldern, men som jag minns det fungerade det alldeles utmärkt. En musikalisk blandning av jazz, pop och visa kryddad med massor av gott humör.

Alice Babs drillade och viftade karakteristiskt med pekfingrarna, Ulrik Neumann kliade sin gitarr och Svend Asmussen lät stråken dansa över fiolsträngarna. De verkade ha roligt på riktigt när de sjöng sina stämmor och drog sina skämt. Danskarna fick anstränga sig lite för att låta mera svenska, det funkade det också. Vi i publiken var helt med på noterna, oavsett ålder. Mamma tyckte att Svend A var väldigt snygg dessutom ...

Nu kan den ende levande Swe-Danes-medlemmen inte spela fiol längre sedan en blodpropp begränsat rörligheten i högerarmen. Men hans virtuositet går att avnjuta i massor av inspelningar, både med trion och i andra inramningar, också i gamla tv-program. Hemma i Barndomslandet hade vi minst en EP, kanske flera.

Här har vi definitivt en hundraåring som inte tänker kliva ut genom ett fönster och försvinna. Han verkar ha för mycket att se fram emot, även utan sin kompis fiolen. Bara att gratulera!

Copyright Klimakteriehäxan

Jakten på vårtecken har inletts

I dag är himlen blå, igen. Och vårsolen lyser!
Jakten på vårtecken är i full gång. Soldyrkarna har intagit sina positioner vid Hornstulls strand. Och små lökväxter sticker försiktigt upp känselspröten ur jorden.

Jo, visst vet jag att skåningarna redan sett både vintergäck och snödroppe i veckor, men nu tittar jag ju efter våren där jag är ... min vår är faktiskt inte alltid din vår, oavsett vad en urgammal schlagertext påstår!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat: Kliv på!

"Var inte rädd för att ta stora kliv. Du kan inte ta dig över en avgrund med två små hopp."

-David Lloyd George, liberal brittisk politiker och landets premiärminister under första världskriget, yttrade denna tänkvärdhet. Nog har det väl hänt att man allvarligt övervägt att försöka tvåklivsmetoden ... Härmed blir den sedan 1945 avlidne mannen den som levererar ett av denna lördags citat i en lång kedja vars länkar du hittar här.

Fanfic? Svaret måste bli Lydia!

Fan fiction.
Först vet jag inte ens vad det är.
Men jag tar Wikipedia till hjälp och får förklaringen: skönlitterära berättelser som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum, vanligen i kölvattnen till filmer, tv-serier, datorspel och romaner. 

Då kanske jag vågar mig på ett svar på veckans Bokbloggsjerka. Så här är frågan formulerad, av Koko:
Vad anser du om fanfic överlag och har du några bra lästips inom den genren?

Som ni förstått av inledningen kan mitt svar inte bli långt, om fanfic överlag har jag helt enkelt för dåliga insikter för att bjuda på en åsikt. Det enda lästips jag kommer på i genren är Gun-Britt Sundströms "För Lydia", utkommen redan 1973. Sundström hade läst och fastnat för den kvinnliga huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken", från 1912. Det hade jag också. Boken är fortfarande en av mina absoluta favoriter, kanske toppar den listan, faktiskt.

Lydia är i konstant underläge mot männen som omger henne, och kärlekshistorien med Arvid är lindrigt sagt jobbig. Alltså behöver Lydia allt stöd hon kan få. Gun-Britt Sundström gav henne det, såg saken ur kvinnans vinkel. Fast nu när jag vet vad fanfic är känner jag mig inte särskilt sugen på en lång rad fler böcker i genren.

Just i dagarna har ännu en filmatisering av "Den allvarsamma leken" premiär, i regi av Pernilla August och med Liv Mjönes i titelrollen. Jag är väldigt tveksam till att se den ... men råkar jag passera Johannes kyrka tänker jag alltid på Lydia. Och Arvid, för all del. Det var i de trakterna de höll till med sin kärlek.

En bok jag hade velat läsa fortsättningen på vet jag att jag har: "Don Diego Karlsson de la Rosas roman" av Evert Taube. Länge hade jag lust att kontakta Evert och fråga hur det gick sedan, men det blev förstås aldrig av medan han levde. Så den fanfic-historien får jag väl skriva själv i så fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Under galgen – eller när yxan hänger i luften

Förr i världen fanns det också här i landet yrken som per definition var grymma. Man kunde bli bödel rent av. Det är för all del inte sagt att det nödvändigtvis var en otäck människa som tog jobbet, det skulle också kunna vara ett utslag av brist på arbetstillfällen eller något annat.

Men skulle man nu råka vara lagd åt det sadistiska hållet så finns det också idag ett lämpligt yrkesval. Då blir man tandhygienist. Och förr eller senare blir vi vanliga dödliga skickade till en sådan. Annars, så lyder domen, annars så kan vi tappa våra tänder, bli gubbar och gummor som smackar med gaddlösa gommar och aldrig mer kan få smaka vare sig en rejäl biff eller en rå morot. Lite åt dödsstraff-hållet, alltså.

Jag har just varit där. Det var nog rätt länge sen sist, jag ljuger om jag påstår att jag hänger på låset, tigger om ny tid. Som vanligt är det plågsamt. Det sticker, det skrapar, det blöder. Jag blundar hårt och försöker tänka på något annat, något trevligare, men det är inte enkelt. Önskar bara att det ska ta slut.

När hon äntligen släpper mig upp ur stolen, efter ännu en föreläsning om noggrannhet vid såväl tandborstning som -petning, kommer den läckra efterrätten. Betalningen.
Ettusenetthundraåttio kronor. Enligt den "normala" prislistan.
Det är ändå bara början, vi ska snart ses igen. Tyvärr.

Nu påstår jag inte att den tandhygienist jag går hos hade blivit en bra bödel. Egentligen verkar hon rätt snäll och timid. Men vi som är hennes patienter (läs offer), vi känner yxan hänga i luften, anar galgen där ovanför nacken.
Och det räcker inte med att härda ut. Vi betalar för det dessutom. Dyrt. Jag vet alldeles säkert att jag kunde gjort något mycket mera lustfyllt för 1180 spänn. Fast lite roligt är det förstås att ha tänder också.

Copyright Klimakteriehäxan

Latinare med svenskt namn

Min mamma talade alltid om dem på latin: Streptocarpus. Hon var väldigt förtjust i dem, i deras vita eller lilaaktiga klockformade blommor och gröna ludna blad. Jag har aldrig varit lika imponerad, de där bladen blev stora och hängiga och det var väldigt långt mellan blomningsperioderna.

Till min egen oförställda häpnad har jag nu ändå ett nyinskaffat exemplar av den där krukväxten som också lystrar till det helsvenska namnet kornettblomma.
Det var färgen på själva blomman som fick mig på fall. Så mörk! Nästan svart! Så vacker! Rent av lite spännande! Och fördomar ska ju motarbetas, vad de än gäller, inte sant?

Sedan är det förvisso så att när man kliver in i växthuset där handelsträdgården exponerar säsongens blommor är det lätt att charmas av både det ena och det andra. Jag ser hur blomstervännerna ilar fram och tillbaka i gångarna, inspekterar en kruka här, en grön växt där. Vänder på än den ena, än den andra: vilken har flest knoppar? störst överlevnadspotential? Det är ett lotteri, men man vinner oftare här än på en skraplott.

Korgen fylls, det blir kö i kassan, det blir ganska dyrt men det är lite som att köpa en skvätt lycka. Pelargonerna är redan frestande trots att de absolut inte kan flytta ut ännu, hur mycket vi än längtar efter sol och vår. Tulpansängarna erbjuder självplock. Vaser, lyxiga ytterkrukor och prydnadsföremål ingår också i sortimentet. Själv kommer jag undan med mitt svartblommande fynd, en azalea och en rejäl tulpanbunt. Ångrar mig på den fullsatta tunnelbanevagnen men klarar mig ändå hem med mina nyförvärv och nu är jag nöjd och glad!

Blommor och grönt är underbara, trivselfrämjande heminredningsdetaljer.
Jag kan dock inte lova att den där streptocarpusen min mor gillade så mycket får bo kvar hos mig när blommorna trillat av. Börjar den sedan bre ut sig blir den hemlös, det är en tuff värld med konkurrens om utrymmet ... också på fönsterbrädan.

Streptocarpus/kornettblomma så långt ögat når. I Ulriksdals slottsträdgårdsbutik.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUTIGT

Ibland bara knäpper man. Tar fram kameran och förevigar något som fångat uppmärksamheten. Sedan kanske man glömmer alltihop.

Det var så det var med den originellt lackerade motorcykeln som stod parkerad utanför Liljevalchs konsthall när jag var där och kikade på den härliga utställningen "Utopian Bodies". Den bjöd på mängder av roliga synintryck och det blev många fotografier, men den rutiga mc:n såg jag på väg ut och det blev den dagens sista bilder.

Vem som står för konstverket, om rutorna har någon innebörd, om målningen är unik i sitt slag har jag inte en aning om. Väl ute i trafiken spelar de blanka färgklickarna nog ingen roll.

Men när tisdagstemat är RUTIGT tänker jag att jag kanske tar priset för rutor placerade på det allra mest oväntade stället? Du klickar som vanligt på länken för att se andra bloggares bidrag. Kanske bjuder någon på rutor jag gärna skulle vilja ha men absolut inte kan visa upp. Ni vet, de där på magen ...
Så rutor på tanken får duga.

Copyright Klimakteriehäxan

Favoritgubbe

Ramlade på en fråga från Kulturkollo: Vem är din favoritgubbe?
Misstänker att jag skulle få underkänt för missuppfattning av ämnet om vi vore kvar i skolan. Men det här är absolut min. Mycket svår att konkurrera ut!
Och snart är de här igen, de svenskodlade, smakrika, ljuvliga gubbarna ...
Kom ihåg att ordet kulturs ursprungliga betydelse är just odling!

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för varma vintervantar!

Maria Erika Olofsdotter Kruuka dök plötsligt upp på min datorskärm, oombedd.
Vem, vad och varför, det måste man ju fråga sig när kvinnan i fråga uppenbarligen är en viktig person som man borde känna till. Det är inte vem som helst som föräras en egen doodle av Google!

Svaret kommer förstås direkt. Detta handlar om den kvinna som skapade Lovikkavanten, en sak som räddat många fingrar från förfrysning.
Maria Erika föddes i Pajala men flyttade till byn Lovikka när hon gifte sig. Paret fick åtta barn och behövde förstärka hushållskassan. Hemslöjd blev lösningen.

Vanttillverkningen satte igång på allvar kring sekelskiftet och på 30-talet stickade så gott som vartenda fruntimmer i Tornedalen vantar för avsalu. Då hade modellen förfinats från att bara vara varm till att också ha en broderad mudd och den typiska hängande tofsen.

Vi är många som knåpat ihop egna vintervantar efter den där klassiska modellen. Den är fortfarande flitigt använd, trots att nutidens vinterhuttrare inte har en aning om att de har Maria Erika att tacka. Idag skulle hon ha fyllt 150 år. Hon dog 1952.

Lite sent att komma med det där tacket nu, fast bättre sent än aldrig ... men här har vi ännu ett exempel på hur traditionell kvinnokraft och kreativitet sällan får den ära och berömmelse den gör sig förtjänt av. För erkänn: du hade inte heller en aning?!?!

Mina lovikkavantar är nog inte av högsta kvalitet men varma ändå. De jag själv stickade en gång, i vit-och-ljusblå-melerat ullgarn, hittar jag inte!

Copyright Klimakteriehäxan

Kulsprutan har tystnat

Klimakteriehäxan har förlorat sin förmodligen allra trognaste läsare och följare. Signaturen "Kulsprutan" kommer inte att dyka upp i kommentarsspalten igen. Hon, som egentligen hette Maud, avled i veckan. Cancer. Förstås, höll jag på att tillägga.

Vi hade känt varandra väldigt länge, eftersom Mauds lillasyster Lena i åratal var min allra bästa vän. Men när Lena drabbades av en obeveklig cancer och dog "ärvde" vi liksom varandra, Maud och jag. Så en dag för många år sedan upptäckte hon min blogg, jag minns inte hur, men jag minns hennes första kommentar: Jag skulle stryka en jättehög med skjortor men det blir aldrig av för jag bara läser dina blogginlägg, ett efter ett, kan inte sluta!

Sedan den dagen ingick Klimakteriehäxan i hennes morgonrutiner, lika säkert som den första kaffekoppen. Maud bodde sedan många år på Mallorca, älskade att resa, längtade ibland till sin barndoms Dalarna, älskade härliga fester, sin trädgård, böcker, sina hundar och förstås sin brittiske make Richard så länge han fanns vid hennes sida – även han ett offer för cancer.

Maud hade många strängar på sin lyra. I Sverige jobbade hon bland annat som filmscripta (Åsa-Nisse!) efter Barlock-institutet. Hon utbildade sig till inredningsarkitekt. Hon botade sin flygrädsla genom att ta cert. Hon var en sann språkbegåvning: infödda engelsmän och spanjorer hörde ingen "svensk brytning" när Maud pratade.

Modersmålet värnade hon energiskt om, vi var kollegor i språkpolisernas förbund. Det märktes ibland i kommentarerna på bloggen, synpunkter och reflexioner som alltid var välformulerade, som slog huvudet på spiken, som också var tydliga bevis på skribentens härliga humor. Vid flera tillfällen föreslog jag att hon skulle bli bloggare själv, men hon tände inte riktigt på idén.

Nu har "Kulsprutan" avlossat sin sista salva. Både vännen Maud och hennes alter ego blir saknade, såväl i bloggvärlden som IRL. Det blir tyst.
Hon gillade det Povel Ramel-citat som alltid följer med mina e-brev: Det bor en solkatt i varje skärva. Men ibland blir det långt mellan solkatterna. Kanske kan man hänga på ett: Det var i alla fall roligt så länge det varade!
Hej då Kulsprutan! Vila i frid Maud!

Copyright Klimakteriehäxan

Skål och tack!

Har inte en aning om vem som designat den. Inte var den är gjord. Inte om den var dyr eller billig en gång. Inte om den "borde" betraktas som skräp heller. Strunt samma.
För min del betraktar jag den som ett fynd. Ett kanonkap, helt enkelt!

Knappt hann min blick fastna på skålen förrän jag var fast för att köpa den. Så originell, så snygg i sin enkelhet! Ganska användbar också, om än inte för ruccolasallad precis. Ni vet hur förälskelse kan slå till ... Jag högg dyrgripen rädd att någon annan skulle komma före, fast den risken var i princip obefintlig: bara jag bevärdigade denna skapelse en blick. Det var inte trångt mellan kunderna i affären heller.

Så vände jag på den för att bli informerad: om ursprung, förstås, och om priset, självklart. Min kärlek var beredd på det värsta; det kunde ju vara en dyrgrip? Och ja, där stod det, i svart på vitt på en liten klisterlapp: 50 kronor.

Glad gick jag till kassan. Sände en tacksamhetens tanke till den som tröttnat på en vit keramikskål med hål i sidorna och därför valt att skänka den till Frälsningsarméns andrahandsbutik Myrorna på Hornsgatan i Stockholm.

Men det skulle fortfarande roa mig att veta vem som skapat mitt hittills helt anonyma superfynd. Miljövänlig återvinning när den är som bäst!
Skål och tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat som glädjer många

"Det fanns en svacka i försäljningen mellan 2006 och 2013 men nu ser branschen ut att ha återhämtat sig och den totala bokförsäljningen ökade under 2015."

-Det handlar om bokköp i Sverige och jag hittade det i dagens Dagens Nyheter. Ett riktigt glädjande budskap som jag gärna återger! OK, denna mening blir knappast ett bevingat ord med lång livslängd, men håll med om att det är ett positivt besked!
Tänk att det finns så mycket och så många man kan tycka är värda att citera!
Så många och så mycket faktiskt, att det blivit en hel serie i en rad bloggar under samlingsnamnet Lördagstema: Citat hos Marie i Skrifvarstugan, i dag med inlägg i omgång nummer 31. Nedan finner du länkar till deltagande bloggar. Och klickar du på min etikett "citat" hittar du över 200 andra klokskaper och finurligheter som jag har fastnat för!

1.	BIRGITTA AHL	6.	llh	11.	Life by ScienceHelena
2.	Ulla Laiho	7.	Ulrika Landin	12.	Kolonilotta
3.	Dagny	8.	Anki	13.	BP
4.	Meta	9.	Eva Trillian	14.	Paula i pörtet
5.	Marit Johansson	10.	Klimakteriehäxan

Harper Lee – A One Hit Wonder

Om man lånar ett uttryck från musikens värld så var hon ett One Hit Wonder, den amerikanska författaren Harper Lee. När hon var 34 år (1960) publicerades romanen "To Kill A Mockingbird", översatt till svenska med den något svårsmälta titeln "Dödssynden".

Boken blev en jättesuccé, den väckte debatt, den ruskade om, den blev obligatorisk läsning i amerikanska skolor. Den har sålts i 40 miljoner exemplar, utsetts till 1900-talets bästa roman, och Harper Lee fick också det fina Pulitzer-priset för den. Naturligtvis har storyn om svartvita relationer blivit film: "Skuggor över Södern" kom redan 1962. Gregory Peck hade huvudrollen som advokaten som ställde upp som försvarare åt en svart man, åtalad för att ha våldtagit en vit kvinna.

Men sedan tog det 55 år innan en bok av Harper Lee gavs ut igen. "Go Set A Watchman" (Ställ ut en väktare) kom 2015 och i själva verket var den skriven innan debutromanen.
Även jag läste och blev djupt berörd av "To Kill A Mockingbird". Den andra, nyare (eller äldre om ni så vill), boken har jag inte läst.

Harper Lee, the One Hit Wonder Woman, avled igår, 89 år gammal, i Monroeville, Alabama, den stad där hon föddes och som hon nästan alltid bott i. Hennes öde borde också bli en roman. En ensam kvinna som i princip levde hela sitt liv på och med en bok som hon skrivit själv. Sällsynt. Och jag är inte alls säker på att man ska avundas henne även om isoleringen var självvald.
Fast båda hennes böcker åker nu upp på min att-läsa-lista.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ett klargörande för den som inte läst alls: "Go Set A Watchman" skrevs först och gavs förvisso ut sist, men funkar i själva verket som fortsättningen på "To Kill A Mockingbird". Så man läser lämpligen böckerna i samma ordning som de trycktes.

Varför läser du det här?

Riktigt svårt blir det att få till något bra svar på Bokbloggsjerkan denna gång. Samtidigt är frågorna, som kommer från Carola, av största intresse för oss som envisas med att blogga vidare – i mitt fall är jag inne på tolfte året, med snart 3800 inlägg på bloggen.

Så här lyder frågan, eller frågorna, för det är flera spörsmål i ett:
Hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen? Och vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar?

Jag väljer att börja i slutet. Det som driver mig att blogga är helt enkelt det att jag tycker det är så roligt att skriva. Håller nästan alltid ett öga öppet för möjliga bloggämnen, har alltid kameran i fickan eller väskan. Tänker att saker som får mig att reagera bör kunna intressera fler. Och så är det ju faktiskt väldigt ofta!

Men hur mycket tänker jag på läsarna när jag bloggar? Inte så mycket, faktiskt. Jo visst kan jag tänka att "det här kommer X definitivt att kommentera" eller"nu får jag snart ett mail från Y om det här". Fast mer lutar jag mig trots allt mot mig själv, jag skulle inte kunna skriva om saker jag själv inte bryr mig ett skvatt om, på något plan, stort eller smått, allvarligt eller lättsamt. Dock försöker jag att inte skriva särskilt långt, men ibland rinner bokstäverna bara iväg ... och så tror jag att det är bra att uppdatera ganska ofta. Själv lägger jag ut något nytt nästan dagligen.

Hur interagerar jag med läsarna? Jag försöker alltid svara på kommentarer, ibland i klump, ibland separat. Den som mailar kan också räkna med svar. Mycket mer blir det väl inte, om man bortser från att man ibland träffar en bloggläsare IRL vilket är väldigt roligt när det händer.

Locka nya och behålla de gamla? Jag sparade alltså det svåraste till sist. Någon "lärobok" i ämnet känner jag inte till. Mun-mot-mun-metoden får man sätta sitt hopp till. Ämnesvalet betyder naturligtvis en del. Ibland länkar jag till bloggen från Facebook och Twitter, med varierande (men sällan överväldigande) resultat. Genom mina böcker kan jag hitta en och annan som fortsätter läsa fast då i bloggform.

Underligt nog tycker jag mig kunna konstatera att majoriteten av mina bloggläsare är personer jag inte känner. Några har dock blivit nya vänner genom bloggen. Bland släkt och vänner är det väldigt få som följer Klimakteriehäxan, trots att de skulle kunna snappa upp en hel del om mig, mitt liv, min vardag den vägen. Eller så är det inte underligt alls, de kanske får nog av mig ändå?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inser plötsligt att exakt samma fråga, ordagrant, var jerkans ämne den 20 mars i fjol ... och så här svarade jag då!

Torsdag är en TBT-dag

Först i dag har det gått upp för mig vad det där uttrycket "Throwback Thursday", ofta förkortat TBT, betyder.

Det är ännu en företeelse som kommit till tack vare (eller möjligen på grund av) vårt intresse för och aktiviteter i sociala medier på nätet. Jag har hört förkortningen förr utan att fundera närmare på saken, men vid lite koll visar det sig att TBT har existerat i åtminstone fem år – och det är ju en lång tid i internetsammanhang.

Allt går ut på att man ska publicera en bild på sig själv, ett foto som är från en annan tid, minst tio år tillbaka helst.
Jag klickar runt i mina bildfiler på jakt efter något jag kan dela med mig av. Men många av de där gamla fotografierna är ju inte inscannade, och det komplicerar jakten.

Fotot jag hittar är verkligen från en svunnen tid, mer än tjugo år och antagligen ungefär lika många kilon sedan. Fast sjön finns kvar och jag badar gärna i den fortfarande, bara det blir sommar igen. Man tänker gärna på det en dag som denna när vinter gjort sitt återtåg och de små tappra lökväxterna hukar under nytt snötäcke.

Fast någon TBT-vana tror jag inte att jag tänker lägga mig till med. En gång kan nog räcka. Nu vet jag ju i alla fall vad uttrycket betyder!

Copyright Klimakteriehäxan (men Maken höll i kameran)

En vinterhimmel som förökar sig

Ibland händer det lite extra saker i bloggvärlden! Som nu, till exempel!
För några veckor sedan publicerade jag fotot nedan här på Klimakteriehäxan. Tyckte själv att det var en vacker vinterhimmel, men tänkte inte särskilt mycket mer på det.

Så kommer det ett mail från bloggkompisen Musikanta, som i det "civila" lystrar till namnet Ingrid Käfling och bland många strängar på sin lyra har konstnärliga anlag. Ingrid målar. Nu visade det sig att också hon gillade min södermalmska vinterhimmel och översatte den till sitt eget språk, med färg och pensel.

Visst blev det fint?! Roligt att kunna skryta med att ha inspirerat en konstnär. Som gör att fler kan glädjas åt den där vinterhimlen, som helt enkelt förökat sig.

Copyright Klimakteriehäxan och, övre bilden, Musikanta/Ingrid Käfling

Tisdagstema TRIANGEL(drama)

Det är ett triangeldrama, om än i det lilla formatet.
Tre är de som står vid altaret. En är genuint uttråkad. Ett antal trianglar finns i bilden: på mattan framför flickans fötter, mellan brudgummens ben (i de väldigt långa byxorna) finns det ett par av olika storlek beroende på hur man tittar. Barnets armar och halsringning blir också en trekant, liknande ett hjärta rent av!

Dramat fick en fridfull upplösning, kan jag berätta. Parterna sa ja. Barnet fick ledigt. Trianglarna på mattan finns kvar. De ska troligen föreställa granar.
Fler trekantigheter hittar du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärtan på burk

Så har han haft sin dag igen, den där Valentin. Bara minuter återstår. Hoppas du som valt att fira den haft trevligt!

Jag är ingen hängiven Alla Hjärtans Dag-människa, men brukar ändå skaffa någon liten present till mina barn, det sitter i från förr. Så också i år, men ingen av dem har haft tid att hämta sin gåva ... än, de kommer väl.

Till jobbet tog jag med mig en riktigt stor burk med pepparkakshjärtan i alla fall. Förstår inte varför jag skaffade så många kakor i julas, men det gjorde jag. Och på något vis var de flesta kvar – trots att de var riktigt goda. Kanske drack vi för lite glögg, fikade alltför sällan?

Nu är burken tom och kakorna lika slut som dagen.
Så lite hjärtligt blev det i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstema: CITAT

Att hitta några kloka, välformulerade fraser är en ordbrukares sanna glädje. De där orden kan vara delar av en nyhetsartikel, en dikt, något kärnfullt som sagts i en intervju, ja snart sagt i vilket sammanhang som helst. Man kan ta det där citatet i sin egen mun, smaka på det, vända det runt, känna om det är beskt eller sött, kul eller allvarligt, vackert eller "bara" klokt ...

Här på min blogg dyker citat upp med (o)jämna mellanrum. Det ser ut som om det finns inte mindre än 205 stycken innan jag skriver dessa rader. Men det finns några ord som jag ständigt återkommer till. De står sedan ett antal år alltid längst ner i mina mail. Och jag tröttnar inte, har absolut inte för avsikt att byta, hur smart en nyfunnen ordvändning må vara.

Det är Povel Ramel, ordens och tonernas mästare, som levererat mitt älsklingscitat. Frasen kommer ur texten till låten "De sista entusiasterna". Han skrev den 1968, till Knäppupp-revyn med samma namn, och eftersom jag hade lyckan att växa upp med två föräldrar som var Povel-fans fanns jag i publiken. Kanske var det inte just där och då som jag föll för frasen, vet faktiskt inte riktigt när det hände.

Texten är lång och det är i sista strofen det kommer, citatet som borde kunna skänka tröst till vem som helst:
Den största spegel kan man fördärva – det bor en solkatt i varje skärva!
Och det är den där andra raden som jag gjort till min, naturligtvis utan att försöka lura i någon att den superba formuleringen är min egen.

Smaka på den du också! För det är förvisso sant:
DET BOR EN SOLKATT I VARJE SKÄRVA!
Det måste man känna viss tacksamhet för, eller hur?
Om du klickar på min etikett "citat" hittar du alltså drygt 200 andra ordvändningar jag fastnat för.

Copyright Klimakteriehäxan (och tack för hjälpen Povel) 

Sugen på fler citat? Kolla in andra lördagspigga bloggares förslag!  Här en uppdaterad lista på deltagare (idag har jag besökt och kommenterat hos samtliga!)

1.	Anemonen	7.	Ulrika Landin	13.	Kolonilotta
2.	BIRGITTA AHL	8.	Eva Trillian	14.	Karin
3.	llh	9.	Ulla Laiho	15.	Meta
4.	Anni	10.	Life by ScienceHelena	16.	BP
5.	Anki	11.	Dagny
6.	Gärdsmygen	12.	Klimakteriehäxan

Bokbloggsjerkan: Barn bör läsa!

Att böcker är viktigt, det vet vi. Vi vet också att det är viktigt att barn upptäcker böcker: de lär sig medan de har roligt, de får ett bättre ordförråd, de bekantar sig med nya miljöer, de får kompisar om än fiktiva ... uppräkningen kan bli lång.

Tyvärr vet vi att otroligt mycket i det moderna samhället konkurrerar med böckerna. I den digitaliserade världen har pappersboken hamnat i kläm, och det är både synd och skam.
Det tycker förmodligen också Lotten, för det är hon som står bakom veckans fråga som kräver svar i Bokbloggsjerkan:
Hur du tror att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel?

Enkelt är det inte. Jag tror det finns några basknep. Något revolutionerande kommer jag inte på!
Men:
Se till att det finns böcker hemma, med blickfångande omslag, bilder som kan intressera.
Läs högt för ungarna – gör godnattsagan viktig (den ÄR det)!
Läs själv när de ser det.
Stanna till inför böcker när du handlar med barnen i sällskap: titta, det där ser väl kul ut!
Vill de inte läsa böcker, men serier? Låt dem göra det!
Ta med dem till biblioteket, ge dem eget lånekort, gå runt, peka, berätta!

Kanske ter sig allt lite lättare för den förälder som levt med böcker från koltåldern. Men den som är mer främmande i litteraturens värld kan ju försöka passa på att bekanta sig med den samtidigt som barnen gör det. Barnböcker kan med behållning läsas också av vuxna, det ska man inte glömma bort!

Dessutom har naturligtvis skolan och lärarna en viktig roll. Den 2 april är det, för femtionde gången, Internationella Barnboksdagen, den brukar tas upp i en del klassrum åtminstone. Och i oktober är det LäsLov. Men innan dess hinner ungarna läsa massor, om de bara får upp ångan!

Här en topplista, från pekbok och uppåt ordnat efter läsarålder:
Lena Anderssons Kanin-böcker (blir nästan en ritual med mammas/pappas "egen" text)
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet (text och bild roar alla oavsett ålder)
Tove Jansson: Vem ska trösta Knyttet (man får vara lite rädd ibland, men det finns hjälp!)
Astrid Lindgren: Kajsa Kavat (ofta förbisedd feministförebild i träskor med halmstoppning ...)
Åke Holmberg: Ture Sventon (finns en hel serie förstås, kan bli starten på ett livslångt kärleksförhållande till deckare)
Barbro Lindgren: Världshemligt (om en ung flickas tankar och verklighet, av Alma-pristagaren som också skapat Loranga, Masarin och Dartanjang)
Sonya Hartnett: Torsdagsbarn (ännu en fantastisk Alma-vinnare, med böcker på gränsen till vuxenläsning)

Copyright Klimakteriehäxan

PS Min blygsamhet förbjuder mig naturligtvis att ta med min egen "Dela lika" på topplistan - men om du klickar på bilden av bokens omslag här till vänster får du veta mer!

Trogna bloggbesökare har sett bilden på Dottern i lästagen förr. Jag älskar det här fotot!

Sven-Ingvars i mitt hjärta!

Äras den som äras bör.
Helt rätt att Sven-Ingvars, som första dansband, nu kommer in i Swedish Music Hall of Fame. Det sammanfaller med gruppens 60-årsdag, även om det nu bara är Sven-Erik Magnusson själv som återstår av ursprungsgänget från Slottsbron 1956. Sven-Ingvars är helt enkelt det största som hänt Slottsbron!

Nog vet jag att många fnyser åt "sorten", rynkar på näsan åt folkligheten – men det säger mer om dem än om paraden av hitlåtar, med texter av vitt skilda författare, från Thore Skogman och Owe Thörnquist till Gustaf Fröding, Niklas Strömstedt, Lasse Berghagen och Dan Hylander. Det har svängt, det har fått det att rycka i benen, det har fått många mungipor att bestämt peka uppåt, det har inspirerat till puss och kram.

Grattis till Hall of Fame, grattis på 60-årsdagen, kära Sven-Ingvars!
Äras den som äras bör!

Och här kommer steg två i den lilla raketen: jag hyllar Sven-Ingvars också i krönikeform, på News55.
"Måste man vara någon sorts nörd för att gilla Sven-Ingvars? Nej. Absolut inte. Gruppens fans är väl spridda i olika samhälls- och åldersskikt. Möjligen kan det underlätta om man är värmlänning. För har man fått Sven-Ingvars med modersmjölken (nästan) sitter det kvar. Och nu har de funnits i inte mindre än sextio år! Lagom till jubiléet väljs också gruppen in i Swedish Music Hall of Fame, som första dansband dessutom. Det var både på tiden och välförtjänt!" /.../
Läs hela texten här, sprid gärna på sociala medier, kommentera!

Copyright Klimakteriehäxan

Sås och skratt

Enkla skämt gör mig glad. Det är välgörande att ha nära till skratt. Ni vet det där med att förlänga livet och så vidare.
Alltså blir jag klart piggare och definitivt uppmuntrad när jag stöter på ett recept på ett tillbehör till en köttbit: en sås.
Den går under namnet "Sås som i himmelen".
Ja men jag sa ju det: enkla skämt gör mig glad! Fast jag tappade bort receptet direkt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Den köper jag inte

Ibland händer det. Åtminstone händer det mig.

Jag köper något som väcker mitt habegär, men det är något jag absolut inte behöver. Om jag står emot den där slå-till-nu-impulsen blir jag utan undantag nöjd över den karaktärsstyrka jag kanske trots allt besitter ...?

Nej, jag tänker inte visa några prylar jag burit hem mot bättre vetande. Däremot tänkte jag fråga om någon har en bokborste? Det är faktiskt en av de saker jag utan uppoffring eller själsvånda avstått från att äga. Och det har inte med priset att göra. Inte skulle den ta mycket plats heller.

Men hur dammiga mina böcker än må bli tänker jag inte skaffa en speciell borste för att vifta runt i hyllorna med. 

Någon gör det bevisligen ändå, för annars skulle produkten inte gå att köpa. Det finns faktiskt flera varianter i omlopp. Den på min bild är tysk och kan köpas på nätet för strax under 350 kronor.

Man borde göra något mer radikalt med de där böckerna som inte blir lästa utan bara står och samlar damm. De borde rensas ut, skänkas bort, säljas på loppis eller (hemska tanke) helt enkelt slängas. I den processen gör en bokborste varken från eller till. Det blir ingen affär!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KREATIVITET

Det sägs att människans kreativitet kan bättras på med hjälp av yttre betingelser. Vilket skulle betyda att rummet du valt att sitta i också påverkar det du sysslar med. Färgval, ljusinsläpp, prylar blir viktiga faktorer kring skapandet, som kan vara av alla möjliga slag: kanske stickar eller virkar du, broderar på fri hand, målar, skriver, scrapbookar eller knådar lera.

Men vill du att någon iakttar dig medan du är mitt uppe i ditt skapande? Jag vet att jag själv, och många med mig, avskyr om en människa ställer sig bakom min rygg och börjar kolla det jag har på datorskärmen, det kan vara text eller bilder eller helt enkelt en sida på den sajt dit jag just surfat.

Därför hajade jag till när jag mötte tapeten ni ser på bilden. En sorts dekor jag aldrig skulle vilja ha i min närhet. Skulle nog inte få någonting ur händerna, av vilket slags skapande som helst, med alla de där ögonen omkring mig. Och inte går det att uppmana dem att flytta på sig eller titta åt annat håll heller ...

Det är alltså veckans tisdagstema som är KREATIVITET och det kan ju vara så mycket. Den som designade den där tapeten var förstås också nyskapande, i sin nisch. Ansiktstapeten måste ju sitta på ett hyggligt stort antal väggar, även om den aldrig kommer in hos mig!

Men det kan också handla om att förvalta gamla traditioner i nya former. Som i broderiet från Guatemala på bilden nedan. Där finns den viktiga nationalsymbolen, quetzal-fågeln, med sin extremt långa stjärt (mycket längre i verkligheten än i den broderade versionen), men där finns också glada katter och färgstarka blommor. Kreativiteten går hand i hand med traditionen, helt enkelt.

Och som betraktare blir man på lite bättre humör, inte sant? Rent av lite smittad av den sortens skaparlust, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

När skillnaden inte är stor

Köpte en krukväxt igår. Petade ner den bredvid lättmjölken, rågbrödet och falukorven i varukorgen. Det var en begonia, den sorten är inne så här års, har lång hållbarhet och är inte skötselkrävande alls. Och vi som gillar blommor, vi tycker ju att de där färgklickarna som kronbladen bjuder på, de gör livet enklare att leva.

Men oj, i huset finns ju redan en begonia! En som inte visar minsta tendens till att lägga sig ner och dö. Den kräver ingen tillsyn över huvud taget, eftersom den är konstgjord.
För även om det gör lite ont att erkänna så är saken klar: moderna konstgjorda växter liknar sina levande förebilder förvånansvärt mycket.

Faktum är att folk blir lurade. När jag en period arbetade tillsammans med en äkta kaffekäring (ja, inget negativt med det!) såg jag honom en dag hälla en slatt avslaget fika över en blomkruka. Jag hann inte hejda det, hojtade bara:
-Men! Vad gör du?
-Äsch, blommor mår bara bra av en slurk koffein, fick jag till svar.
-Inte konstgjorda! sa jag.
Han blev helt paff.

En annan gång var jag bjuden på tjejmiddag. Vi var nog tolv stycken runt ett vackert dukat bord. I mitten tronade en rad Sankta Paulia, i färg och krukor som matchade duken. Snyggt och genomtänkt! Plötsligt stack värdinnan, lite tankspritt, ett finger i en av krukorna, eftersom hon nog fick för sig att hon borde ha vattnat de nyinköpta växterna. Hon avbröt all konversation abrupt med ett högt:
-De är ju av plast!
Grundlurad. Vid närmare eftertanke kom hon ihåg att hon tyckte de varit dyra ...

För så duktiga har blomstersnickarna blivit att inte ens ett tränat öga alltid direkt kan avgöra vad som är riktigt och vad som inte är det. Själv blev jag grymt besviken när jag tvingades inse att de fantastiska orkidéuppsättningarna i Det Stora Varuhusets skyltfönster är tillverkade av skickliga tekniker. Och den som vill ha de där mest naturtrogna får också betala en slant, oftast mer än för den äkta varianten. Men då är ju hållbarheten garanterad i åratal, om man bara lyckas vifta bort dammet som förstås samlas.

Nu undrar jag: vilken av mina begonior tycker du ser ut att vara den äkta?
Jo du ser det om du tittar noga.
Fast håll med om att det är likt!

Copyright Klimakteriehäxan

Rätt svar: den till vänster på bilden är äkta.

Middag med Selma (försenat lördagstema)

Det är söndag kväll, ganska sent dessutom, så det är svårt att låtsas att det trots allt är lördag. Men lördagstemat som proklamerades för i går gick ut på att man skulle arrangera en fiktiv middag för två, enligt mönster (misstänker jag) från ett återkommande inslag i SVT:s Gokväll, även om värden där har fler gäster.

En person är självskriven vid mitt bord. Hon heter Selma Lagerlöf och med henne vill jag diskutera män, pojkar, karlar. Sådana fanns förvisso i hennes liv, personer som betydde massor: hennes pappa som hon länge idoliserade, hennes morbror som var en rätt äcklig gubbe – och så Studenten, som satte hennes unga hjärta i brand fast han själv nog aldrig var särskilt engagerad i den låghalta flickan som var mycket yngre än han själv.

Att det så småningom blev kvinnor som Selma delade sitt liv med intresserar mig mindre. Däremot vill jag höra henne prata om sitt skrivande, om inspirationen, om metodiken, om lusten. Kanske fanns där också ett element av prestationsångest, om inte annat så efter att hon, som den första kvinnan någonsin, fått ta emot Nobels litteraturpris (1909).

Dessutom blev fröken Lagerlöf med åren en berest person. Hon skulle garanterat kunna berätta många intressanta saker hon upplevt när hon rört sig i världen. Och banden till Mårbacka, hembygden, hennes Barndomsland, hur skulle hon beskriva dem?

Lars Westman, som skrivit en mycket läsvärd bok om Selma, citerar en händelse som tilldrog sig när man i hembygden beslutat göra en insamling för att uppvakta henne, kanske var det en jämn födelsedag? Alltnog: när de som höll i skramlandet kom till Västra Ämtervik (Selma bodde i Östra) avböjde åtminstone en person deltagande. Anledningen? Jo, på den sidan om sjön (Fryken) var hon nog inte så berömd ...

Menyn då? Älgkött, tack, som huvudrätt. Någon liten anrättning på abborre som entré. Till den champagne förstås, visst gillar väl Selma bubblor? Och som nattamat, eftersom vi pratat in på småtimmarna, klengås, en smörgåsvariant som är en värmländsk specialitet.

Om nu personerna som ska äta ihop ska bara vara två vill jag absolut själv vara den andra. Och jag kommer till middagen iförd min Selma Lagerlöf-kappa. Min är för all del inte grå som Selmas utan plommonlila, gjord av Gunilla Pontén för rätt många år sedan, men den där klassiska badrocksmodellen är i min hjärna för evigt sammanlänkad med en av våra i särklass bästa författare någonsin.

Copyright Klimakteriehäxan
Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Helena, Karin Englund, Olgakatt, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

När städning blir dödligt allvar

Det kallas för dödsstädning.

Något som folk som fyllt 50 ofta tänker på, och som 60-plussare inte sällan frenetiskt ägnar sig åt – även om projektet aldrig blir slutfört.

Insikten att livet inte varar för evigt, i kombination med anhopningen av prylar, utlöser utan förvarning en sorts panik, om än av mildare sort. Det är plötsligt glasklart: en dag blir Någon tvungen att ta hand om allt detta. Stackars denne Någon, stackars människa! Jag borde ta tag i saken, själv, och göra det NU. Rensa!

Så står du där inför hyllorna, lådorna, skåpen, skrymslena som under åren fyllts på /.../

Ny krönika i dag på News55, om ett skede i livet som de flesta verkar hamna i. Du läser hela texten här. Kommentera gärna, dela väldigt gärna vidare på sociala medier!

Copyright Klimakteriehäxan

Bokbloggsjerka: Att välja vänner

Vänner är viktigt. Hur får man dem, hur behåller man dem, vad är det som får det att funka? Sådant får man fundera på för att svara på veckans Bokbloggsjerka. För ämnet Annika formulerat denna gång är detta:
Nämn topp fem fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv)!

Mängder av "ansikten" passerar revy, även sådana som jag gjort för mig själv medan jag läst. Men nog hade Lord Greystoke, mera känd som Tarzan, varit en intressant bekantskap! I ursprungsversionen, av Edgar Rice Burroghs, tyckte jag väldigt mycket om honom. Bästa filmversionen jag sett är den från 1984 med Christopher Lambert (som dock aldrig kallas för Tarzan!).

Huvudpersonen i filmen "De andras liv" (Das Leben der Anderen), Stasi-spionen Gerd Wiesler, som visar upp ett fantastiskt mod efter mycken vånda skulle jag också vilja ha många och långa samtal med. Rena historielektionen.

Hjalmar Söderbergs Lydia i "Den allvarsamma leken" vore rätt sällskap för ett riktigt långt tjejsnack. Samma sak med Ifemelu, den nigerianska unga kvinnan i  "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie. Det författarskapet har gett inblick i ett för mig annars okänt land där 170 miljoner människor bor. Spännande!

En har jag kvar, i ett enormt utbud. Ja men låt mig då bli bästis med Julia Roberts i Vivian Wards skepnad. Så får jag veta hur det går för henne när "Pretty Woman" är slut!
Bästa vänner? Tja, åtminstone spännande. Sedan kanske inte de jag valt skulle vara överdrivet intresserade av att göra min bekantskap, men det är ju en annan historia.

Nog finns det rader med andra fiktiva personer man gärna skulle träffa men ... Kolla andras vänval genom att klicka dig till Bokbloggsjerkan här!

Copyright Klimakteriehäxan

Någon saknar en stövel i storlek 26

Kanske hann de ända hem innan mamma – eller om det nu var pappa – upptäckte att barnet bara hade en stövel, den vänstra, kvar. Barnet, med initialerna F.W. , hade sannolikt påbörjat resan med två stövlar. Men nu stod en ensam kvar på busshållplatsen vid Mariatorget.
.
Kan höra för mitt inre öra hur den där föräldern gnisslar tänder: "Jaha, bara att köpa ett par till, så länge det nu kan gå att hålla reda på ..." för gummistövlar, det vet vi, kan inte folk med skostorlek 26 vara utan, även om de ofta färdas i barnvagn.

Visst minns man hur det var på den där tiden när ungarnas tillhörigheter föll bort som löv från grenen på hösten?! Gympakläder sprang iväg alldeles själva, vantar höll inte ihop så snart man tagit bort den där anordningen som låste dem vid ärmarna. Strumpor fick vara omaka, böcker försvann. Och mössan? Var är den? Låg inte jackan här nyss? Var har du ryggan?

Svaret var förstås ett "vet inte" och sällan lyckades vi lokalisera de där förlorade persedlarna. På jobbet skrattade småbarnsmammorna samfällt när papporna hade jouren. Våra telefoner ringde.
-Gustaf har inga skor!
-Stina tror att mössan är på fritids, vet du var den är? Förresten hittar vi inga köttbullar heller, och den rosa klänningen hon ska ha på kalaset är också borta!

Lugna kvinnoröster instruerade de dittills framgångslösa sökarna och lugnet återställdes. Det var lättare att leta hemma. Gustaf hade skor, och det fanns faktiskt köttbullar ...
Men hur det går för F.W. med stövlarna, det får vi nog aldrig veta.

Copyright Klimakteriehäxan

Bastubaletten

Om du inte redan sett "Bastubaletten" säger jag bara: grattis! Du har en tv-upplevelse som väntar!

Serie i fyra delar med fem tornedalingar, modiga män i olika åldrar och kroppar, som under en vecka bor i underbar norrländsk miljö och under koreografen Justine Kirks ledning får ny syn på sig själva, varandra och en massa annat på samma gång. Final: ett dansnummer som bottnar i männens liv och berättelser. Och det trots att de, naturligtvis höll jag på att skriva, aldrig förr gjort något liknande.

Otroligt fascinerande, bitvis nästan rörande, fantastiska bilder, fina samtal (på svenska, finska och mienkiäli). Finns förstås på SVT Play, men vänta inte, klicka NU. Programmen ligger inte kvar hur länge som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MISSÖDE

Hoppsan, vi tappade visst något?
Ja hur kan det egentligen ha gått till när en så stor bit av en bil hamnat alldeles i kanten av ett promenadstråk där motordrivna fordon inte är välkomna? Och varför plockades den inte upp, den kan omöjligt ha trillat av utan att det märktes?!
Ett irriterande missöde med största säkerhet.

Det påminner mig om ett eget bilrelaterat missöde. Hade tankat. Men glömde att tanklocket låg på biltaket och körde iväg. Väl hemma igen upptäcktes missen. Inte bra! En vecka senare, fortfarande utan tanklock, kom vi körandes på samma väg. Svänger in på macken igen. Och vad hittar jag om inte vårt tanklock, som bara legat där och väntat ...

Men inte bara bilar kan ställa till förtret för människor. Eftersom veckans tisdagstema är MISSÖDE har du chansen att stifta bekantskap med fler mindre lyckade incidenter om du tar den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

Ny månad, nya tag

Så där ja.
Januari är avklarad. Den där första månaden som folk brukar knorra så mycket om: pengarna är slut efter julhelgen. Klapparna är bytta. En slatt glögg står och skräpar. Nyårslöftena sprack redan efter en vecka. Dagarna är mörka, väglaget svårbemästrat, bilrutorna måste skrapas. Skidfantasterna saknar snö, snösvängen saknar arbete, men många tillsammans med mig längtar egentligen inte efter det vita landskapet.

I år kom i alla fall vintern och ja, det blev kallare, vackrare, ljusare. De som inte räds att plurra åkte långfärdsskridskor på blänkande isar och la ut fantastiska bilder på nätet. Just de där finaste islandskapen kan få mig att sörja att jag aldrig lärde mig behärska skridskorna, men så tänker jag på hur lätt det är att ta ett ofrivilligt, otäckt vinterdopp och så går det över.

Ändå menar jag att januari har sina absoluta ljuspunkter. Håll med om att det är roligare att titta runt i butiker, om än efter saker man absolut inte behöver, när priset är nedsatt med hälften, ibland till och med med 70 procent!

Dessutom är detta den tid på året då tulpanfebern bryter ut. Utan de där blommorna skulle allt te sig mycket jobbigare. Svenskarna köper en miljon tulpaner om dagen mellan jul och påsk, så jag är verkligen inte ensam! Vi har nog rent av världsrekord i tulpankonsumtion per capita, faktiskt. Och att de flesta vi köper är odlade i Sverige och kommer "nyskördade" till butiken ger pluspoäng på miljö- och klimatkontot.

Att jag inte kan leva utan de där blommorna i alla möjliga glädjeframkallande färger har jag inte svårt att bekänna, även om jag inser att det är egoistiskt i tider då det skulle se bättre ut att ge blomslantarna till något som fler kunde glädjas åt. Men tulpaner är värdefulla, om än inte i rent pekuniära termer som förr i tiden när holländarna drivit sina lökodlingar in absurdum. En enda lök kunde kosta en förmögenhet, lika mycket som ett hus rent av. I dag är värdet för själen högt, även om det inte går att ange i kronor.

Det finns annat som dyker upp som också tyder på ljusare tider. Att dagarna blir längre är förstås ett självklart bevis på det. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur tidigt arbetsgivarna vill ha in de anställdas semesterönskemål, tidigare för varje år tror jag! Vårmodet börjar synas bredvid butikernas sista reaplagg och katalogerna som listar nästa vinters soliga resmål trillar in i brevlådan.

Nu gäller det helt enkelt att blicka framåt. Det är nog det som är meningen med februari.
OK, då kör vi! Ny månad, nya tag!

Buketten för dagen går i vitt och lila.

Copyright Klimakteriehäxan