Denna torsdag tar Mia i bokhörnan upp ett väldigt kärt ämne i Helgfrågan: Har du något tips på en bok som har några år på nacken men är riktigt läsvärd?
OM jag har! Men hur ska jag kunna välja?
Märkvärdigt nog är det inte någon av de stora mästarna som dyker upp i min skalle. Men minsann om det inte är självaste Tarzan som gör sig påmind! Och då menar jag inte seriefiguren eller någon Johnny Weissmüller-variant utan självaste originalet.
"Tarzan, apornas son" (Tarzan of the Apes) skrev Edgar Rice Burroughs redan 1912 och han fick ihop dryga tjugotalet böcker om denna djungelns hjälte.
Nu har jag bara läst den första delen, tror inte jag behöver/orkar 21 till, men oj så bra ettan är!
När filmen "Greystoke – Legenden om Tarzan, apornas konung" kom 1984 rusade jag förstås till närmaste biograf och, ja ni har redan gissat det, älskade den också.
Ju mer jag tänker på saken ju tydligare blir det: jag borde minsann läsa någon mer bok av den ofantligt produktive Rice Burroughs. Eller läsa om Tarzan-ettan åtminstone.
Sedan är det förstås så att jag hade kunnat räkna upp en lång rad litterära evergreens, men nu gällde ju Mias fråga EN bok. Dock har jag ett (ganska okänt) förflutet som BokOmbudsmannen, förkortat till BokO, och i den rollen ägnade jag mig just åt att försöka lyfta fram gamla böcker som oförtjänt hamnat i glömska. Borde kanske ta tag i BokO igen! Det har snart gått tjugo år sen sist.
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
torsdag, augusti 30, 2018
Kvinnor med litteraturpris
Svetlana Alexejevic (2015), Alice Munro (2013), Herta Müller (2009), Doris Lessing (2007), Elfriede Jelinek (2004), Wislawa Szymborska (1996), Toni Morrison (1993), Nadine Gordimer (1991), Nelly Sachs (1966), Gabriela Mistral (1945), Pearl Buck (1938), Sigrid Undset (1928), Grazia Deledda (1926) och Selma Lagerlöf (1909).
I år blir det som bekant inget, men med den här samlade satsningen från inte mindre än sju olika bokförlag blir alltså samtliga de redan hyllade kvinnorna lätt åtkomliga igen, i hanterlig pocketupplaga. Snyggt!
För min del är det bara att bekänna att jag inte läst dem alla. Men de jag har läst har verkligen förtjänat både pengar och ära! Kanske ligger de två nordiska damerna mitt hjärta närmast, alltså Lagerlöf och Undset. Men Grazia Deledda har jag visst aldrig ens hört talas om ... är jag ensam om det?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 29, 2018
Sånt man minns ...
Veckans utmaning hos Kulturkollo står Carolina för. Den handlar förstås om minnen eftersom vi pratar nostalgi den här veckan. Och nu vill jag att ni delar med er av era egna kulturella minnen. Välj ut vilka du vill svara på!
Visst, så gärna! Tittade på Carolinas lista och så här blev resultatet:
Dina tre bästa låtar att gråta ut till efter att det tagit slut med pojk/flickvännen?
Francoise Hardy sjöng "Tous les garcons et les filles de mon age savez bien ce que c´est etre heureux" vilket betyder att alla mina jämngamla vet minsann hur det är att vara lycklig ... Jag kan fortfarande texten! Låten var också utmärkt att dammsuga till, med taktfasta drag! På senare år något av Carole King. Och så "Anticipation" av och med Carly Simon, som kunde tolkas med bitterljuv saknad.
Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över.
Visst, så gärna! Tittade på Carolinas lista och så här blev resultatet:
Dina tre bästa låtar att gråta ut till efter att det tagit slut med pojk/flickvännen?
Francoise Hardy sjöng "Tous les garcons et les filles de mon age savez bien ce que c´est etre heureux" vilket betyder att alla mina jämngamla vet minsann hur det är att vara lycklig ... Jag kan fortfarande texten! Låten var också utmärkt att dammsuga till, med taktfasta drag! På senare år något av Carole King. Och så "Anticipation" av och med Carly Simon, som kunde tolkas med bitterljuv saknad.
Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över.
Glömmer aldrig de pepitarutiga, knälånga damaskerna jag köpte på NK under ett besök hos släkten i Stockholm. Så coola. Ingen annan i min närhet hade så häftiga "ben"! De värmde dessutom, bara en sån sak. Jag slet ut dem.
Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av).
Den första boken jag läste själv över huvud taget var Nalle Puh. Men än mer minnesvärd är nog Alistair MacLeans "Kanonerna på Navarone" (The Guns of Navarone), den första boken jag läste på engelska. Många ord begrep jag inte, men eftersom det var så spännande forsade jag fram till sista sidan. Och fattade galoppen!
Den första boken jag läste själv över huvud taget var Nalle Puh. Men än mer minnesvärd är nog Alistair MacLeans "Kanonerna på Navarone" (The Guns of Navarone), den första boken jag läste på engelska. Många ord begrep jag inte, men eftersom det var så spännande forsade jag fram till sista sidan. Och fattade galoppen!
Godnattsagan som lästes tusen gånger.
För mina barn läste vi Alfons Åberg oavbrutet, i olika versioner.
För mina barn läste vi Alfons Åberg oavbrutet, i olika versioner.
Det här godiset minns jag!
Kokosbollarna så som de var förr i världen, med tunt kex i botten.
Kokosbollarna så som de var förr i världen, med tunt kex i botten.
Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna.
Päronpinne. Liten, billig och GOD.
Päronpinne. Liten, billig och GOD.
Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den.
"Sound of Music" med Julie Andrews hade svensk premiär i mitten av 60-talet. Den unga reportern som var jag fick uppdraget att recensera den i lokaltidningen. Ansåg den vara värd fem rader, riktigt dålig, helt enkelt. Jag var ju cineast, gubevars. Filmen har blivit en av världens mest sedda och älskade, tror jag.
Copyright Klimakteriehäxan
"Sound of Music" med Julie Andrews hade svensk premiär i mitten av 60-talet. Den unga reportern som var jag fick uppdraget att recensera den i lokaltidningen. Ansåg den vara värd fem rader, riktigt dålig, helt enkelt. Jag var ju cineast, gubevars. Filmen har blivit en av världens mest sedda och älskade, tror jag.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 28, 2018
Sommarens bästa läsning
Sommarens fem bästa läsupplevelser vill Johanna i deckarhörnan att veckans topplista består av. Här är mina, utan inbördes rangordning:
Lagerlöf, Selma: Anna Svärd
Bergman, Ingmar: Laterna Magica
Steinbeck, John: Resa
med Charley (Travels with Charley)
Bengtsdotter, Lina:
Annabelle
Laurain, Antoine: Presidentens hatt (Le Chapeau de Mitterrand)
Två klassiker, en deckare, en självbiografi och en originell överraskning. Man får tacka!
Två klassiker, en deckare, en självbiografi och en originell överraskning. Man får tacka!
måndag, augusti 27, 2018
Dags för en VIT vecka
Berätta om tre bra böcker på temat VIT!
Så lyder budet från Lyrans noblesser denna vecka när det är dags för en ny tematrio.
Lydig som jag är skrider jag till verket och bestämmer att det inte bara blir böcker med något vitt i, det blir snötema i min tematrio!
Så lyder budet från Lyrans noblesser denna vecka när det är dags för en ny tematrio.
Lydig som jag är skrider jag till verket och bestämmer att det inte bara blir böcker med något vitt i, det blir snötema i min tematrio!
1. ”Snöblomma och den hemliga solfjädern” (Snow Flower and the Secret Fan) av Lisa See. Spännande inblick i gamla kinesiska traditioner invävt i ett fängslande familjedrama. En bladvändare.
2. "Fröken Smillas känsla för snö" (FrØken Smillas fornemmelse for sne) av Peter Hoeg är verkligen skriven som en film och film blev den också. Fast Hoegs "Kvinnan och apan" är ännu bättre!
3. "Snö faller på cederträden" (Snow Falling on Cedars) av David Guterson handlar dels om efterspelet efter ett mord, dels om andra världskriget och relationerna mellan japaner och amerikaner. Och så en kärlekshistoria förstås. Blev också film.
Innan vi riktigt kommer att fatta det är det dags här också. Snön börjar singla ner över oss. Vit brukar den vara åtminstone inledningsvis även i staden. Tills dess nöjer vi oss med en vit vecka!
Innan vi riktigt kommer att fatta det är det dags här också. Snön börjar singla ner över oss. Vit brukar den vara åtminstone inledningsvis även i staden. Tills dess nöjer vi oss med en vit vecka!
Copyright Klimakteriehäxan
Användbar? I alla fall snygg!
Och visst är det underbart att Billy och de andra Ikea-klassikerna finns, men det är också rätt härligt att springa på en annan sorts skåp! Visserligen är Marita Olssons "ansiktsskåp" (inte två är lika) mer en fröjd för ögat än en praktisk förvaringsmöbel, men när Sanna satt ordet ANVÄNDBAR som tema för Gems Weekly Photo Challenge tycker jag det passar. Ansiktshalvorna utgör skåpets dörrar.
Träsnidaren är f d socionom som sadlat om och blivit konstnär och satsat på sin hobby, snickeri. Hennes verk säljs bl a på Rackstadmuséet och i butiken Konsthantverk i hennes hemstad Arvika. Nog kan man använda ett sånt här skåp till några småsaker, nycklar kanske? Hyllorna inuti är flyttbara, som vore de hämtade på Ikea ...
söndag, augusti 26, 2018
Tydligt skyltat
Hajade till vid köttdisken på Ica. Tomt i facket för lammstek. Och så två skyltar som förklarar varför. Bilden på de misstänkta är naturligtvis inte till någon hjälp, för vem skulle kunna bevisa att det fanns obetalt kött i den där plastkassen?
Inte var det någon utsvulten och luspank människa som inte kunde stå emot hungern heller. Bra kött stjäls tydligen, för att sedan säljas svart till mindre nogräknade krögare.
Usch så tråkigt!
Men jag kunde inte låta bli att känna mig lite uppiggad av skylten på cykelaffärens dörr ut mot Hornsgatan. Speciellt slutklämmen gillar jag: Dessutom är han som brukar låna ut verktygen inte här i dag ...
Tydliga besked dubbelt upp denna Skyltsöndag.
Ni hittar som vanligt och så småningom fler skyltare den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
Inte var det någon utsvulten och luspank människa som inte kunde stå emot hungern heller. Bra kött stjäls tydligen, för att sedan säljas svart till mindre nogräknade krögare.
Usch så tråkigt!
Men jag kunde inte låta bli att känna mig lite uppiggad av skylten på cykelaffärens dörr ut mot Hornsgatan. Speciellt slutklämmen gillar jag: Dessutom är han som brukar låna ut verktygen inte här i dag ...
Tydliga besked dubbelt upp denna Skyltsöndag.
Ni hittar som vanligt och så småningom fler skyltare den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 25, 2018
Kasskampen går vidare (Nummer 8)
Detta är, det är inget att hymla med, en äkta skrytkasse. Den berättar att jag tillhör den lyckligt lottade människogrupp som besökt Svalbard, Spetsbergen, och fått se hur där ser ut. Så fantastiskt! En av mitt livs häftigaste resor, och jag har ändå farit runt en del.
Att jag då kunde hemföra en så praktisk souvenir som tygkassen från den lokala dagligvarubutiken i huvudorten Longyearbyn var bara grädde på moset. Tvättbar i 60 grader dessutom. Så, i dessa dagar av pågående, oförtröttlig Kasskamp, lyfter jag gärna fram den!
En sak är klar: får du chansen att åka ut till denna superspeciella ögrupp: ta den! Och köp i så fall gärna en kasse du också. En påse som du både kan använda och skryta med! (Jaja, skryt lagom, tänker du, men i alla fall ...!)
För visst sympatiserar du med Kasskampen, en systerrörelse till One Bag Habit! Vi måste hjälpas åt så att påsar återanvänds och till sist återvinns, det kräver miljön och klimatet.
Copyright Klimakteriehäxan
Skulle du vilja se bilder och läsa mer om mitt besök i denna utpost i världen kan du klicka här!
Att jag då kunde hemföra en så praktisk souvenir som tygkassen från den lokala dagligvarubutiken i huvudorten Longyearbyn var bara grädde på moset. Tvättbar i 60 grader dessutom. Så, i dessa dagar av pågående, oförtröttlig Kasskamp, lyfter jag gärna fram den!
En sak är klar: får du chansen att åka ut till denna superspeciella ögrupp: ta den! Och köp i så fall gärna en kasse du också. En påse som du både kan använda och skryta med! (Jaja, skryt lagom, tänker du, men i alla fall ...!)
För visst sympatiserar du med Kasskampen, en systerrörelse till One Bag Habit! Vi måste hjälpas åt så att påsar återanvänds och till sist återvinns, det kräver miljön och klimatet.
Copyright Klimakteriehäxan
Skulle du vilja se bilder och läsa mer om mitt besök i denna utpost i världen kan du klicka här!
fredag, augusti 24, 2018
En bok man lär sig något av
Vad är en faktabok?
Jo det är en bok man lär sig något av.
Jag tänker i de banorna när Mia i bokhörnan som veckans helgfråga undrar: Vilken faktabok är du sugen på?
Jag är väldigt sugen på "Ett jävla solsken" skriven av Fatima Bremmer och den bok som tog hem August i fackboksklassen i fjol. Den handlar om Ester Blenda Nordström som var en banbrytande svensk journalist under 1900-talets första hälft. Känd blev hon först när hon tog anställning som piga och sedan skrev om sina upplevelser i Svenska Dagbladet. Tror att jag kommer att lära mig något av henne!
I vanlig ordning avvaktar jag pocketupplagan, men den låter vänta på sig.
En bonusfråga hänger förstås också med: Vilket är ditt bästa weekendtips? Tja det skulle kunna vara en rejäl promenad (med min nya stegmätare) med bok i öronen och sedan ett dopp i sjön. Om vädret tillåter?
Copyright Klimakteriehäxan
PS Känner att jag vill/måste korrigera/komplettera min egen text här: det är alls inte bara faktaböcker man lär sig något av. Man lär sig alltid något, oavsett vilken bok man läser! Så det så!
Jo det är en bok man lär sig något av.
Jag tänker i de banorna när Mia i bokhörnan som veckans helgfråga undrar: Vilken faktabok är du sugen på?
Jag är väldigt sugen på "Ett jävla solsken" skriven av Fatima Bremmer och den bok som tog hem August i fackboksklassen i fjol. Den handlar om Ester Blenda Nordström som var en banbrytande svensk journalist under 1900-talets första hälft. Känd blev hon först när hon tog anställning som piga och sedan skrev om sina upplevelser i Svenska Dagbladet. Tror att jag kommer att lära mig något av henne!
I vanlig ordning avvaktar jag pocketupplagan, men den låter vänta på sig.
En bonusfråga hänger förstås också med: Vilket är ditt bästa weekendtips? Tja det skulle kunna vara en rejäl promenad (med min nya stegmätare) med bok i öronen och sedan ett dopp i sjön. Om vädret tillåter?
Copyright Klimakteriehäxan
PS Känner att jag vill/måste korrigera/komplettera min egen text här: det är alls inte bara faktaböcker man lär sig något av. Man lär sig alltid något, oavsett vilken bok man läser! Så det så!
torsdag, augusti 23, 2018
En saknad sylta
Krogvärlden är lite speciell. Restauranger byter namn, ägare, inredning och meny stup i kvarten. Hungriga gäster chansar på något nytt eller letar febrilt efter något gammalt och invant. Ibland känner man saknad: krogen är ju borta, just den som jag ville gå på! Och hallå, låg den inte här bara för någon liten vecka sedan?
Man skulle kunna tro att den där känslan av att ha förlorat ett älskat vattenhål bara gäller ett etablissemang av "finare" sort.
Så är det inte.
Vet inte hur många gånger denna varma, soliga sommar, med fantastiska kvällar, som vi sagt att vi hade velat gå till "Det gamla uret".
Vad var då det? Jo en simpel sylta, helt utan finess, som serverade pizzor nästan enbart. Och vars publik delvis kom lockad av billig starköl. Enkla träbänkar och rejäla bord stod utomhus dygnet runt, oavsett väder. Tjusigare var det inte.
Jag gick dock gärna dit, inte för en bärs, inte för maten. Men för den fina skuggan under de stora träden, närheten till vatten, friden som rådde –ingen förbifart med annat än cyklar och gående. Ingen musik tvingades man lyssna till heller, ljudnivån var helt enkelt somrig. Själva pizzan var helt OK, åtminstone i relation till sitt pris.
Så en dag var alltihop borta: skylten med den gamla klockan, utemöblerna, de uppochnervända krukorna som tog hand om rökarnas fimpar. Dörren till den lilla trappan ner till disken där man beställde sin förtäring var stängd för gott.
Det måste vara två år sedan nu. Minst.
Sedan dess har ingenting hänt som jag kunnat upptäcka, inte förrän nu. Men vad resultatet av pågående arbete kan tänkas bli har jag inte en aning om.
De skuggande trädkronorna finns kvar, närheten till vatten också. Och bilarna kan fortfarande inte köra just här.
Skulle "Det gamla uret" återuppstå – vilket jag starkt betvivlar – vore det kul och underbart för vissa sommarkvällar. Fast då finge man väl räkna med en annan prislista ...
I krogvärlden är förändringen utan slut.
Copyright Klimakteriehäxan
Man skulle kunna tro att den där känslan av att ha förlorat ett älskat vattenhål bara gäller ett etablissemang av "finare" sort.
Så är det inte.
Vet inte hur många gånger denna varma, soliga sommar, med fantastiska kvällar, som vi sagt att vi hade velat gå till "Det gamla uret".
Vad var då det? Jo en simpel sylta, helt utan finess, som serverade pizzor nästan enbart. Och vars publik delvis kom lockad av billig starköl. Enkla träbänkar och rejäla bord stod utomhus dygnet runt, oavsett väder. Tjusigare var det inte.
Jag gick dock gärna dit, inte för en bärs, inte för maten. Men för den fina skuggan under de stora träden, närheten till vatten, friden som rådde –ingen förbifart med annat än cyklar och gående. Ingen musik tvingades man lyssna till heller, ljudnivån var helt enkelt somrig. Själva pizzan var helt OK, åtminstone i relation till sitt pris.
Så en dag var alltihop borta: skylten med den gamla klockan, utemöblerna, de uppochnervända krukorna som tog hand om rökarnas fimpar. Dörren till den lilla trappan ner till disken där man beställde sin förtäring var stängd för gott.
Det måste vara två år sedan nu. Minst.
Sedan dess har ingenting hänt som jag kunnat upptäcka, inte förrän nu. Men vad resultatet av pågående arbete kan tänkas bli har jag inte en aning om.
De skuggande trädkronorna finns kvar, närheten till vatten också. Och bilarna kan fortfarande inte köra just här.
Skulle "Det gamla uret" återuppstå – vilket jag starkt betvivlar – vore det kul och underbart för vissa sommarkvällar. Fast då finge man väl räkna med en annan prislista ...
I krogvärlden är förändringen utan slut.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 21, 2018
Hett i höst?
Dags för en ny topplista, på uppmaning från Johanna i deckarhörnan. Hon skriver: Den här veckan handlar topplistan om vilka böcker vi ser fram emot allra mest under hösten. Det behöver inte vara nya titlar.
Bara en säsongsnyhet blir det på min lista.
1. "En bror att dö för" av Anders Roslund och Stefan Thunberg. Uppföljare till deras "Björndansen".
2. "Florence Stephens förlorade värld" av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Författarparet vann mitt hjärta med "Ers Majestäts olyckliga Kurt". Mästerlig research ger gamla historier nytt liv.
3. "1793" av Niklas Natt och Dag. Debutroman om hans egen fina släkt. Hyllas överallt.
4. "1947" av Elisabeth Åsbrink. Skäms över att jag inte läst denna superberömda bok skriven av en klyftig kollega.
5. "En kort promenad på vatten" med underrubriken "Så lurade Jesus en hel värld och sig själv" av Calle Hård. Nu överst på min att-läsa-hög.
Copyright Klimakteriehäxan
Bara en säsongsnyhet blir det på min lista.
1. "En bror att dö för" av Anders Roslund och Stefan Thunberg. Uppföljare till deras "Björndansen".
2. "Florence Stephens förlorade värld" av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Författarparet vann mitt hjärta med "Ers Majestäts olyckliga Kurt". Mästerlig research ger gamla historier nytt liv.
3. "1793" av Niklas Natt och Dag. Debutroman om hans egen fina släkt. Hyllas överallt.
4. "1947" av Elisabeth Åsbrink. Skäms över att jag inte läst denna superberömda bok skriven av en klyftig kollega.
5. "En kort promenad på vatten" med underrubriken "Så lurade Jesus en hel värld och sig själv" av Calle Hård. Nu överst på min att-läsa-hög.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 20, 2018
Rosa i bokhyllan
Att gå ut och gå med hunden har fått en ny innebörd för mig. Visst, jag har gått hundpromenader förr, med mer eller mindre närstående fyrfota vänner, men nu har jag sällskap av en bulle, vilket är smeknamnet för en bullterrier.
Jag lyssnar nämligen till radioföljetongen om "Rosa, Prinsessa av Fäholmarna", skriven och inläst av Barbro Lindgren. Vid det här laget har jag hunnit med hälften av de drygt tjugo avsnitten, jag är bekant inte bara med Rosas egenheter utan också med rader av hennes vänner, både fyr- och tvåbenta.
Rosa och hennes matte funderar både kring världshändelser och passion och grubblar också över döden, eftersom den är oundviklig för både hund och människa. Här finns både humor och allvar i välformulerad tappning!
En fördel med historien är att man mycket väl kan ta en bit lite då och då, det förlorar man ingenting på. Alltså utmärkt att ha i öronen på en liten sväng ut i friska luften.
Och så passar ju den här boken som hand i handske när veckans tematrio, med hemvist hos Lyrans noblesser, har ROSA som nyckelord!
Rosa är väl för alltid tjejfärgen framför andra, så min trio består av "flickböcker" fast för vuxna flickor ... Danska Vita Andersen skrev "Håll käften och var söt" (Hold kaeft og vaer smuk) och naturligtvis har den ett rosa omslag. Egentligen en novellsamling. Rosa är också färgen som dominerar pärmen på Anna Gavaldas "Jag älskade honom" (Je l´aimais), en udda historia om kärlek.
Egentligen trodde jag att det drällde av böcker med rosa omslag i hyllan, men när jag drar ut dem visar det sig att de är röda, fast ryggarna är solblekta till skärt ...
UPPDATERING
PS Apropå hundpromenader kom jag just ihåg vad en "konsulent" hos Viktväktarna sa en gång när jag var på möte hos dem. Hon rekommenderade just hundpromenader. Även för oss som inte hade hund. Men, sa hon, man kan tänka sig att man har en och då måste man gå ut och gå minst ett par gånger om dagen!
Själv tänkte jag att det hade en annan fördel jämfört med den "äkta" varianten: man slapp plocka upp bajset ...
Copyright Klimakteriehäxan
Jag lyssnar nämligen till radioföljetongen om "Rosa, Prinsessa av Fäholmarna", skriven och inläst av Barbro Lindgren. Vid det här laget har jag hunnit med hälften av de drygt tjugo avsnitten, jag är bekant inte bara med Rosas egenheter utan också med rader av hennes vänner, både fyr- och tvåbenta.
Rosa och hennes matte funderar både kring världshändelser och passion och grubblar också över döden, eftersom den är oundviklig för både hund och människa. Här finns både humor och allvar i välformulerad tappning!
En fördel med historien är att man mycket väl kan ta en bit lite då och då, det förlorar man ingenting på. Alltså utmärkt att ha i öronen på en liten sväng ut i friska luften.
Och så passar ju den här boken som hand i handske när veckans tematrio, med hemvist hos Lyrans noblesser, har ROSA som nyckelord!
Rosa är väl för alltid tjejfärgen framför andra, så min trio består av "flickböcker" fast för vuxna flickor ... Danska Vita Andersen skrev "Håll käften och var söt" (Hold kaeft og vaer smuk) och naturligtvis har den ett rosa omslag. Egentligen en novellsamling. Rosa är också färgen som dominerar pärmen på Anna Gavaldas "Jag älskade honom" (Je l´aimais), en udda historia om kärlek.
Egentligen trodde jag att det drällde av böcker med rosa omslag i hyllan, men när jag drar ut dem visar det sig att de är röda, fast ryggarna är solblekta till skärt ...
UPPDATERING
PS Apropå hundpromenader kom jag just ihåg vad en "konsulent" hos Viktväktarna sa en gång när jag var på möte hos dem. Hon rekommenderade just hundpromenader. Även för oss som inte hade hund. Men, sa hon, man kan tänka sig att man har en och då måste man gå ut och gå minst ett par gånger om dagen!
Själv tänkte jag att det hade en annan fördel jämfört med den "äkta" varianten: man slapp plocka upp bajset ...
Copyright Klimakteriehäxan
Lite tugg om mig – i Boktugg.se
"I ljust minne bevarad" är min fjärde bok men den första som inte finns tryckt på papper. Sedan jag publicerade den i maj har den, bara i bloggformatet, nått över 4000 läsare och kanske tillkommer några nu, när Boktugg.se uppmärksammar den (och mig).
Om du ännu inte har läst men tycker att det har blivit dags finns texten bara ett klick bort – här. Finns också som e-bok och pdf-fil.
När du läst uppskattar jag förstås att få veta vad du tycker! Maila! Eller skriv här!
Copyright Klimakteriehäxan
Om du ännu inte har läst men tycker att det har blivit dags finns texten bara ett klick bort – här. Finns också som e-bok och pdf-fil.
När du läst uppskattar jag förstås att få veta vad du tycker! Maila! Eller skriv här!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 19, 2018
Läser rådjur skyltar?
Skyltarna som varnar för rådjur är så vitt jag vet ganska nya. Vägsträckan som är aktuell är ungefär 250 meter lång.
Visst, det är gott om vilt här i Barndomslandet. Folk ser rådjur hela tiden, vi har sett något enstaka, för rätt länge sedan. Men vi har haft lekande rävungar på tomten, grävlingen gör fula gropar i det som ska föreställa gräsmatta och lämnar dessutom små bajskorvar som visitkort. Lodjursstammen sägs öka.
En älgko med kalv påstås avlägga så gott som dagliga besök i trädgårdarna häromkring, det vittnar våra grannar om. Älg gillar äpplen, och i år verkar det finnas frukt så att det räcker till både djur och människor.
Varg vet vi att vi inte har långt till, man har sett spåren och ett får har fått sätta livet till. Vildsvin ska också ha gjort sitt intåg här. Hackspetten vet trogna bloggläsare att jag tycker är i vildaste laget.
Ekorrar var sällsynta förr, fast nu har de kommit tillbaka. De har medhavd matsäck som de förtär sittande i vår lönn. De urgnagda tall- och grankottarna vittnar om kalasen.
Men på min promenad i dag såg jag ingenting vildare än en tusenfoting, och vi möttes i all enkelhet på vägen. Jag kom mig inte ens för med att fotografera honom.
Sädesärlor verkar det också vara riktigt gott om igen, men jag har svårt att betrakta dem som vilda djur.
Kanske behövs ändå varningen för rådjur, för det är självklart att man inte vill krocka med dem. Å andra sidan måste man ju undra om rådjur läser skyltar och därmed håller sig till området som inramas av varningsskyltarna?
Det är Skyltsöndag i bloggvärlden. Du hittar säkert fler söndagsskyltare om du klickar på den här länken som tar dig till BP/Konst eller konstigt.
Copyright Klimakteriehäxan
Visst, det är gott om vilt här i Barndomslandet. Folk ser rådjur hela tiden, vi har sett något enstaka, för rätt länge sedan. Men vi har haft lekande rävungar på tomten, grävlingen gör fula gropar i det som ska föreställa gräsmatta och lämnar dessutom små bajskorvar som visitkort. Lodjursstammen sägs öka.
En älgko med kalv påstås avlägga så gott som dagliga besök i trädgårdarna häromkring, det vittnar våra grannar om. Älg gillar äpplen, och i år verkar det finnas frukt så att det räcker till både djur och människor.
Varg vet vi att vi inte har långt till, man har sett spåren och ett får har fått sätta livet till. Vildsvin ska också ha gjort sitt intåg här. Hackspetten vet trogna bloggläsare att jag tycker är i vildaste laget.
Ekorrar var sällsynta förr, fast nu har de kommit tillbaka. De har medhavd matsäck som de förtär sittande i vår lönn. De urgnagda tall- och grankottarna vittnar om kalasen.
Men på min promenad i dag såg jag ingenting vildare än en tusenfoting, och vi möttes i all enkelhet på vägen. Jag kom mig inte ens för med att fotografera honom.
Sädesärlor verkar det också vara riktigt gott om igen, men jag har svårt att betrakta dem som vilda djur.
Kanske behövs ändå varningen för rådjur, för det är självklart att man inte vill krocka med dem. Å andra sidan måste man ju undra om rådjur läser skyltar och därmed håller sig till området som inramas av varningsskyltarna?
Det är Skyltsöndag i bloggvärlden. Du hittar säkert fler söndagsskyltare om du klickar på den här länken som tar dig till BP/Konst eller konstigt.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 18, 2018
En bra historia om Kofi Annan
Kofi Annan är död. En allmänt beundrad människa, en senare tiders Dag Hammarskjöld, säger somliga. Hur som helst en person som visade mod och styrka som FN:s generalsekreterare. I den rollen var han också ett hett villebråd för journalister.
En av mina kollegor, verksam på Sveriges Radio, hade gett sig den på att få en ordentlig intervju med fredsmäklaren Annan, som också hade anknytning till Sverige. Hans fru är svenska och paret kom ofta på besök i hennes hemland, där de dessutom hade många vänner.
Aha! tänkte min kollega, en svensk fru är en bra ingång till denne man som undviker media, som inte har behov av att synas och märkas utanför ämbetet. Efter idog research hittade hen ett telefonnummer som verkade gå till paret Annans bostad i New York.
Telefonen ringde i den där lägenheten. En man svarade. På artigaste engelska meddelade den uppringande journalisten i Stockholm att hen sökte Mrs Nane Annan.
-Sorry, säger mannen i luren, hon är inte hemma just nu.
Vilken otur! Samtalet blir kort.
Men just när det klickar till på telefonlinjen, ett litet ögonblick för sent, klickar det också till i journalisthjärnan. Mannen som svarade – var inte hans röst rätt bekant?
Jo, det var den. Det var Kofi Annan som själv svarade i telefonen.
Fast någon intervju blev det ju inte.
Copyright Klimakteriehäxan
En av mina kollegor, verksam på Sveriges Radio, hade gett sig den på att få en ordentlig intervju med fredsmäklaren Annan, som också hade anknytning till Sverige. Hans fru är svenska och paret kom ofta på besök i hennes hemland, där de dessutom hade många vänner.
Aha! tänkte min kollega, en svensk fru är en bra ingång till denne man som undviker media, som inte har behov av att synas och märkas utanför ämbetet. Efter idog research hittade hen ett telefonnummer som verkade gå till paret Annans bostad i New York.
Telefonen ringde i den där lägenheten. En man svarade. På artigaste engelska meddelade den uppringande journalisten i Stockholm att hen sökte Mrs Nane Annan.
-Sorry, säger mannen i luren, hon är inte hemma just nu.
Vilken otur! Samtalet blir kort.
Men just när det klickar till på telefonlinjen, ett litet ögonblick för sent, klickar det också till i journalisthjärnan. Mannen som svarade – var inte hans röst rätt bekant?
Jo, det var den. Det var Kofi Annan som själv svarade i telefonen.
Fast någon intervju blev det ju inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens ord 35
KNUTBLUS
-Det vi trodde hette knytblus kallar dess främsta bärarinna för knutblus. En av många detaljer, fast förstås långt ifrån den mest intressanta, i Sara Danius Sommar-program som fortfarande inte är slut i radions P1 när jag skriver detta. Vilken otrolig historia som Svenska akademien gått igenom! Skandal är milt uttryckt. Och slutet har vi väl inte sett än. Fast Danius lär klara sig alldeles utmärkt hur som helst. Klok och välformulerad kvinna.
fredag, augusti 17, 2018
Kasskampen – nummer 7 för den pyssliga
Händiga och idérika människor är värda mycket beröm.
Se bara på den lilla presentpåsen, en papperskasse aningen större än en pocketbok, som någon har suttit och vikt hop efter konstens alla regler. Sedan försett den med handtag av tygremsor och vips! en återvunnen sida ur en tidning av den glansiga typen! Och en unik kasse! Mitt exemplar dessutom prytt av en liten extra vikprodukt: ett hjärta ...
Resultatet är en personlig och kul presentförpackning, lämplig för användning till nya ge-bort-saker (som inte väger för mycket, ska jag kanske lägga till).
Därmed har jag hittat ytterligare ett bidrag till min serie Kasskampen, kriget mot påsarna som varken används på nytt eller återvinns.
Kanske vill du ägna en ledig stund en mörk höstkväll (jo, de kommer!) och pyssla ihop en egen kasse? För visst sympatiserar du med Kasskampen, en systerrörelse till One Bag Habit!
Händiga och idérika människor är värda mycket beröm. Och på den här videon ser man tydligt hur en sådan här påse ska vikas, i storlek man själv väljer!
Copyright Klimakteriehäxan
Se bara på den lilla presentpåsen, en papperskasse aningen större än en pocketbok, som någon har suttit och vikt hop efter konstens alla regler. Sedan försett den med handtag av tygremsor och vips! en återvunnen sida ur en tidning av den glansiga typen! Och en unik kasse! Mitt exemplar dessutom prytt av en liten extra vikprodukt: ett hjärta ...
Resultatet är en personlig och kul presentförpackning, lämplig för användning till nya ge-bort-saker (som inte väger för mycket, ska jag kanske lägga till).
Därmed har jag hittat ytterligare ett bidrag till min serie Kasskampen, kriget mot påsarna som varken används på nytt eller återvinns.
Kanske vill du ägna en ledig stund en mörk höstkväll (jo, de kommer!) och pyssla ihop en egen kasse? För visst sympatiserar du med Kasskampen, en systerrörelse till One Bag Habit!
Händiga och idérika människor är värda mycket beröm. Och på den här videon ser man tydligt hur en sådan här påse ska vikas, i storlek man själv väljer!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 16, 2018
Läs ungar, läs!
Mia i bokhörnan ska ta sig an en tredjeklass och tar avstamp för helgfrågan i sin jobbsituation: Har ni några tips för att få barn att tycka om läsning?
Det där är en oerhört viktig fråga, som ligger mig varmt om hjärtat. Men något enkelt abrakadabra är svårt att plocka fram. I själva verket börjar uppdraget väldigt tidigt, hemma, med pekböcker, massor med högläsning, spännande bilder. I förskolan måste personalen också se till att det finns böcker tillgängliga, oavbrutet. Massor med högläsning igen!
Lite längre upp i åldrarna blir det definitivt svårare. Det gäller att hitta böcker i ämnen som kan fånga, boken om Zlatan är omvittnad som något som fick ovana läsare att bli bladvändare. Harry Potter blev också mångas favorit. Som vuxen måste man nog lägga band på sig för att inte försöka tvinga på ungarna egna gamla favoriter eller klassiker.
Som lärare har man säkert en riktigt tuff uppgift. Som förälder måste man ta sitt ansvar. Och jag tillåter mig att tro att högläsning faktiskt kan fungera i alla åldrar, om bara den som läser inte stakar sig hela tiden förstås ... Testa en hörbok, det finns ungdomsromaner att lyssna på, exempelvis utmärkt inlästa av Morgan Alling!
En sak är säker: läsvana ungar går det bättre för, både i skolan och senare i yrkeslivet. Ordförråd är bra att ha i alla lägen, och jag brukar säga när jag pratar med barn (har gjort en del gästspel i skolklasser) att man har aldrig läst en bok i onödan, vad det än är för bok!
Copyright Klimakteriehäxan
Det där är en oerhört viktig fråga, som ligger mig varmt om hjärtat. Men något enkelt abrakadabra är svårt att plocka fram. I själva verket börjar uppdraget väldigt tidigt, hemma, med pekböcker, massor med högläsning, spännande bilder. I förskolan måste personalen också se till att det finns böcker tillgängliga, oavbrutet. Massor med högläsning igen!
Lite längre upp i åldrarna blir det definitivt svårare. Det gäller att hitta böcker i ämnen som kan fånga, boken om Zlatan är omvittnad som något som fick ovana läsare att bli bladvändare. Harry Potter blev också mångas favorit. Som vuxen måste man nog lägga band på sig för att inte försöka tvinga på ungarna egna gamla favoriter eller klassiker.
Som lärare har man säkert en riktigt tuff uppgift. Som förälder måste man ta sitt ansvar. Och jag tillåter mig att tro att högläsning faktiskt kan fungera i alla åldrar, om bara den som läser inte stakar sig hela tiden förstås ... Testa en hörbok, det finns ungdomsromaner att lyssna på, exempelvis utmärkt inlästa av Morgan Alling!
En sak är säker: läsvana ungar går det bättre för, både i skolan och senare i yrkeslivet. Ordförråd är bra att ha i alla lägen, och jag brukar säga när jag pratar med barn (har gjort en del gästspel i skolklasser) att man har aldrig läst en bok i onödan, vad det än är för bok!
Copyright Klimakteriehäxan
En het boktjuv som svalnat
Nu är frågan: NÄR ska jag äntligen läsa "Boktjuven" (The Book Thief) av Markus Zusak, den som folk säger är så himla bra? Dessutom har ju "alla andra" redan läst den!
Hett i hyllan har sitt ursprung hos Bokföring enligt Monika. Hon misstänker, helt rätt, att vi är många som har helt eller halvt bortglömda titlar liggandes, böcker som man borde ta tag i.
Så där, nu har jag exponerat en. Av många ...
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 15, 2018
Tio snabba frågor
Johanna i deckarhörnan bjuder på en ny liten stafettpinne för bloggare som gillar böcker. Hon skriver: Jag har gjort en liten snabbenkät med tio frågor som passar just nu. Markera vilket svar du väljer och berätta varför! Och jag hoppar på tåget ...
Nya höstböcker eller hyllvärmare?
Försöker satsa på mina hyllvärmare, som ständigt blir fler. Kan vänta på nyheterna tills de finns i pocket!
Kräftor eller surströmming?
Kräftor. Årets (Vadstena) var goda om än lite små. Surströmming är inte ens ett alternativ!
Läsplatta eller fysisk bok?
Älskar pappersböcker.
Svenska författare eller utländska?
Blandar. Utländska gärna på originalspråk förutsatt att det är engelska.
Bullet journal eller vanlig kalender?
Vet inte ens vad en "bullet journal" är ...
Crimetime Göteborg eller bara Bokmässan?
Bokmässan. Men har inte varit där på ett par år och åker troligen inte i år heller.
I soffan: Netflix eller vanlig TV?
Har inte ens Netflix – fast HBO Nordic. Men mest blir det "vanlig" tv. Play är perfekt.
Deckare eller feelgood?
Blandar, vill inte bara ha en sort. Gärna något "based on a true story" också.
Äppelkaka eller blåbärspaj?
Äppelkaka. Måste köpa (odlade) blåbär om jag ska ha dem, äpplen är det gott om.
Nytt från bokaktuella Stephen King eller Bengt Ohlsson?
Trotjänare på balkongen
Det visade sig att jag hade gjort ett klipp. Längs hela balkongräcket har de blommat och blommat och blommat, lyst oblygt klarblå mot alla som tittat. Visst har jag ansat dem ganska flitigt, eftersom jag har lärt mig att det är alldeles nödvändigt. Fast jag vet också att i professionella planteringar slängs penséerna och deras släktingar så snart det anses att våren "ska" vara över.
Naturligtvis har det varit lite äventyrligt för dem att bo i mina balkonglådor, för periodvis har vattningen inte varit varken regelbunden eller tillräcklig. Först sa blommorna i en låda tack och farväl. För att följas av den andra, där allt gulnat och såg bedrövligt ut.
Men den tredje, den har härdat ut. Dock blev den alltmer erbarmlig så nu är den tom, den med. Bara en liten minnesbukett har jag kvar, för det fanns fortfarande hela blommor. Och vem är jag att hiva ut något som lever och dessutom tjänat mig så troget, glatt mitt hjärta vareviga dag?
Något i växtväg måste ersätta dessa guldklimpar. Vet inte vad det kan bli. En sak är klar: när våren kommer nästa gång vågar jag satsa på små och billiga plantor, igen!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 14, 2018
Varför sätter man inte punkt?
Ännu en säsongsstart, nu för Veckans topplista med upprinnelse i Johannas deckarhörna. Intressant ämne på direkten: vilka böcker är för långa? Ibland känns det som att en berättelse kunde ha kortats med 100 sidor eller mer och att boken förmodligen skulle ha tjänat på ett sådant ingrepp.
En författare kommer jag att tänka på direkt. Han heter Leif GW Persson och säljer böcker som få. Men han har svårt att sätta punkt, som exempelvis för 1: "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" – ja redan titeln är onödigt mångordig! Hans självbiografiska böcker är mer koncisa.
Nästa blir Steve Sem-Sandbergs 2: "De fattiga i Łódź" och jag vet att jag kanske borde skämmas nu ...
3: Elisabeth George har jag gjort slut med i största allmänhet, just på grund av historiernas längd. Att jag aldrig tar tag i 4: "Agaat" av Marlene van Niekerk har direkt med storleken att göra: över 700 sidor. Sak samma med Marilyn Frenchs 5: "Sin mors dotter" (Her mother´s daughter). Har börjat med kroknat.
Numer läser jag inte alltid ut böcker som jag hinner tröttna på innan jag kommit till sista sidan. Rent generellt tycker jag att folk skriver onödigt långt. Kan det ha med datorerna att göra? Det man nyss strukit kan lätt infogas på ett nytt ställe, bara med ett ctrl+c ...
Om jag finge önska skulle böcker hålla sig till mellan 300 och 350 sidor, och ännu färre är bara bra! Men det kräver förmodligen mer av skribenten att fatta sig lite kortare. Och sedan sätta punkt.
Copyright Klimakteriehäxan
En författare kommer jag att tänka på direkt. Han heter Leif GW Persson och säljer böcker som få. Men han har svårt att sätta punkt, som exempelvis för 1: "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" – ja redan titeln är onödigt mångordig! Hans självbiografiska böcker är mer koncisa.
Nästa blir Steve Sem-Sandbergs 2: "De fattiga i Łódź" och jag vet att jag kanske borde skämmas nu ...
3: Elisabeth George har jag gjort slut med i största allmänhet, just på grund av historiernas längd. Att jag aldrig tar tag i 4: "Agaat" av Marlene van Niekerk har direkt med storleken att göra: över 700 sidor. Sak samma med Marilyn Frenchs 5: "Sin mors dotter" (Her mother´s daughter). Har börjat med kroknat.
Numer läser jag inte alltid ut böcker som jag hinner tröttna på innan jag kommit till sista sidan. Rent generellt tycker jag att folk skriver onödigt långt. Kan det ha med datorerna att göra? Det man nyss strukit kan lätt infogas på ett nytt ställe, bara med ett ctrl+c ...
Om jag finge önska skulle böcker hålla sig till mellan 300 och 350 sidor, och ännu färre är bara bra! Men det kräver förmodligen mer av skribenten att fatta sig lite kortare. Och sedan sätta punkt.
Copyright Klimakteriehäxan
En mjuk hårding eller en hård mjukis?
MJUK är veckans temaord i Gems Weekly Photo Challenge. Klicka på länken så radar mjukheterna upp sig!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 13, 2018
Tematrion är tillbaka!
Den har sitt upphov hos Lyrans noblesser, tematrion som vi bloggare som gillar böcker uppmanas att presentera. Och idag började höstterminen!
Temaordet är LILA. Två romaner är självklara:
"Lila hibiscus" (Purple Hibiscus) är skriven av den mästerliga Chimamanda Ngozi Adichie, från Nigeria. Allt hon gjort är bra.
"Purpurfärgen" (The Colour Purple) av Alice Walker fick Pulitzerpriset och då vet man faktiskt att det är en läsvärd bok! Blev film också.
Men sedan? Blev tvungen att gå och leta färg i bokhyllan. Det lönade sig! Två Nobel-pristagare har lila som dominerande färg på omslag till var sin bok. "Katharina Blums förlorade heder" (Die verlorene Ehre der Katharina Blum) kom ut två år efter att Heinrich Böll fick priset, 1972. Gabriel Garcia Marquez fick Nobel-miljonerna tio år senare. Hans "Om kärlek och andra demoner" (Del amor y otros demonios) kom 1994 och åtminstone den svenska upplagans omslag är väldigt lila!
Copyright Klimakteriehäxan
Temaordet är LILA. Två romaner är självklara:
"Lila hibiscus" (Purple Hibiscus) är skriven av den mästerliga Chimamanda Ngozi Adichie, från Nigeria. Allt hon gjort är bra.
"Purpurfärgen" (The Colour Purple) av Alice Walker fick Pulitzerpriset och då vet man faktiskt att det är en läsvärd bok! Blev film också.
Men sedan? Blev tvungen att gå och leta färg i bokhyllan. Det lönade sig! Två Nobel-pristagare har lila som dominerande färg på omslag till var sin bok. "Katharina Blums förlorade heder" (Die verlorene Ehre der Katharina Blum) kom ut två år efter att Heinrich Böll fick priset, 1972. Gabriel Garcia Marquez fick Nobel-miljonerna tio år senare. Hans "Om kärlek och andra demoner" (Del amor y otros demonios) kom 1994 och åtminstone den svenska upplagans omslag är väldigt lila!
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens ord 34
STAVHOPP
-I dag händer väl det som brukar hända i kölvattnet efter en svensk idrottsbragd: ungarna kommer strömmande till klubbarna och förklarar att nu, nu vill de också bli bäst, hoppa högst, kasta längst, bada fortast, göra flest mål. Blott 18 år gamle Armand Duplantis flög över ribban när den låg på 6 meter och 5 centimeter i EM-finalen i stavhopp, som avgjordes i går kväll. Fantastiskt att se! Svenskt guld! Bara ryssen/ukrainaren Sergej Bubka och Frankrikes Renaud Lavillenie har hoppat högre, hittills.
(Av detta förstår ni, ifall ni inte redan gjort det, att min bloggetikett "dagens ord" omfattar inte bara nya ord jag stöter på utan också sådana som får dagsaktualitet.)
Dagens ord 33
VIDDLA
-Viddlar gör man om man använder en ny tjänst åtkomlig med lånekort från biblioteket: man kan sitta hemma och streama en film man vill se, var i landet man än befinner sig. Verkar ju väldigt enkelt och trevligt, och utbudet av filmer ser också stort ut. Cirka 150 bibliotek erbjuder denna service, fler tillkommer antagligen. Man borde verkligen bli en viddlare, känner jag! Tack till BP som satte mig på spåret till detta nya fackuttryck.
söndag, augusti 12, 2018
Skyltsöndag i Tjockhult
Att skylta är en konst. Det gäller att exponera det man vill sälja på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig, på ett positivt sätt.
Då fattar ni att jag blir glad när jag på ständig jakt efter bidrag till bloggprojektet Skyltsöndag står inför denna monter på Det Stora Varuhuset!
Man kan kalla det för en dubbelträff: jag är förtjust i både väskor och smycken och annat som tilltalar oss fåfänga människor. Just den här väsktypen som stått modell för skylten har jag dock aldrig förstått mig på, Grace Kelly får ursäkta (det var hon som så att säga gav den ett ansikte). Men som skylt, absolut!
Det får mig att tänka på vinet Vernissage, som lanserades i originell förpackning: som en handväska. Flerfaldigt prisbelönt (designern är en svenska) men nu nyligen belagt med försäljningsförbud på Systembolaget! Har svårt att se hur den vinboxen skulle vara en vidöppen inkörsport till missbruk. OK, ett stickspår från skyltandet ... återvänder!
Dagen till ära blir det en liten extra skylt fast det egentligen är en etikett. Att brygga öl i mindre skala är otroligt hett för närvarande, även om drycken ska serveras kall. Och så måste man ju hitta på det där lilla extra att skylta med!
Visst, jag blev rekommenderad eller ska vi säga beordrad att köpa just den här ölsorten till årets kräftor. Skaldjuren kommer från Vadstena men både de och ölen, från Nynäshamn, förtärs i Tjockhult. Att Tjockhult betyder Stockholm vet ni säkert, men det tycks ha varit Dag Vag som kom på namnet, stundtals använt om 08-området av skämtsamt folk från söder och väster ...
Kräftorna var goda. Ölet kan jag inte bedöma, även om jag gillar det originella namnet på etiketten. Tog ett glas vitt vin i stället!
Copyright Klimakteriehäxan
Fler inlägg som "högtidlighåller"skyltsöndagen hittar du nog så småningom den här vägen.
Då fattar ni att jag blir glad när jag på ständig jakt efter bidrag till bloggprojektet Skyltsöndag står inför denna monter på Det Stora Varuhuset!
Man kan kalla det för en dubbelträff: jag är förtjust i både väskor och smycken och annat som tilltalar oss fåfänga människor. Just den här väsktypen som stått modell för skylten har jag dock aldrig förstått mig på, Grace Kelly får ursäkta (det var hon som så att säga gav den ett ansikte). Men som skylt, absolut!
Det får mig att tänka på vinet Vernissage, som lanserades i originell förpackning: som en handväska. Flerfaldigt prisbelönt (designern är en svenska) men nu nyligen belagt med försäljningsförbud på Systembolaget! Har svårt att se hur den vinboxen skulle vara en vidöppen inkörsport till missbruk. OK, ett stickspår från skyltandet ... återvänder!
Dagen till ära blir det en liten extra skylt fast det egentligen är en etikett. Att brygga öl i mindre skala är otroligt hett för närvarande, även om drycken ska serveras kall. Och så måste man ju hitta på det där lilla extra att skylta med!
Visst, jag blev rekommenderad eller ska vi säga beordrad att köpa just den här ölsorten till årets kräftor. Skaldjuren kommer från Vadstena men både de och ölen, från Nynäshamn, förtärs i Tjockhult. Att Tjockhult betyder Stockholm vet ni säkert, men det tycks ha varit Dag Vag som kom på namnet, stundtals använt om 08-området av skämtsamt folk från söder och väster ...
Kräftorna var goda. Ölet kan jag inte bedöma, även om jag gillar det originella namnet på etiketten. Tog ett glas vitt vin i stället!
Copyright Klimakteriehäxan
Fler inlägg som "högtidlighåller"skyltsöndagen hittar du nog så småningom den här vägen.
lördag, augusti 11, 2018
Vackert med vitaminer
Men hur man än anstränger sig finns det definitivt de som lyckas snäppet bättre. För naturligtvis tappade jag hakan när jag kom innanför dörrarna till innestället Abaco, beläget centralt i Palma de Mallorca. Där vet man verkligen att ta vara på de vitaminrika skönheterna!
Det visade sig att man inte fick fotografera där inne, men då hade jag redan brutit mot den regeln. Misstänker/hoppas att jag kommer att klara mig utan hårdare straff.
Vackert var det hur som helst!
Fast jag blev inte SÅ inspirerad att jag hädanefter lägger min frukt på golvet. Mina blombuketter är också en aning mindre ...
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 10, 2018
Grattis Lars!
Min pappa hette Lars. Han skulle ha firats i dag, 101 år gammal, men han blev bara 59. Att hans namnsdag blev ihågkommen, vilket inte är någon stark svensk tradition jämfört med hur det kan vara i andra kulturer, hängde ihop med att han var född på julafton.
Det gjorde det lite komplicerat. Gräddtårta och lutfisk var svårt att få ihop på menyn, julmaten tog över och visserligen försökte vi fira födelsedagsbarnet redan på morgonen, men åtminstone jag tyckte alltid synd om honom som inte fick ha något "eget" kalas.
Nu försvinner namnsdagarna in i ett töcken, gamla namn tas bort, nya kommer till, en del byter plats. Fast Lars har sin dag kvar.
Sänder far min en extra tanke den 10 augusti, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
Det gjorde det lite komplicerat. Gräddtårta och lutfisk var svårt att få ihop på menyn, julmaten tog över och visserligen försökte vi fira födelsedagsbarnet redan på morgonen, men åtminstone jag tyckte alltid synd om honom som inte fick ha något "eget" kalas.
Nu försvinner namnsdagarna in i ett töcken, gamla namn tas bort, nya kommer till, en del byter plats. Fast Lars har sin dag kvar.
Sänder far min en extra tanke den 10 augusti, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 09, 2018
En bra boksommar
Mia har avslutat sin semester och satt fart på Helgfrågan igen. Och hon går ut hårt: först vill hon veta om det finns några böcker som inte lämpar sig som ljudböcker? För att sedan undra hur läsningen har gått i sommar?
Ljudböcker funkar för det mesta men inte alltid. Fast jag har svårt att sätta fingret på vad problemet i så fall är. Men de tjockaste tegelstenarna är bättre på papper, eftersom det blir så oändligt många timmar att lyssna på annars! Man läser trots allt fortare själv.
För min del har det varit en bra boksommar. Vädret har inbjudit till läsning i både sol och skugga.
Har kört lite gott & blandat, någon klassiker, någon feelgood och något annat som jag bara ramlat över. Just i dag läste jag ut "Annabelle" av Lina Bengtsdotter, utsedd till fjolårets bästa deckardebut och det jag tänka mig att den var värd, fast jag förmodligen inte läst konkurrenterna.
Har också börjat lyssna på Barbro Lindgren som läser om sin hund Rosa som radioföljetong. Fru Lindgren har en humor som jag uppskattar, och hundar gillar jag ju också! "Prinsessan av Fäholmarna" kallas hennes bullterrier som har stark vilja och stor personlighet ... och den ska räcka i hela 21 avsnitt! Berättelser om Rosa finns i barnboksform, men det här tror jag är en mer åldersneutral version.
Ännu ett plus denna boksommar är att det som kan kallas min egen fjärde bok, "I ljust minne bevarad", sedan ett par månader publicerad som gratis läsning på nätet, nått över 4 000 läsare.
Hoppas ni andra är lika nöjda som jag med det ovanligt läsvänliga vädret! För vem sa att det är när regnet öser ner som man ska landa i läshörnan?
Sommaren har med andra ord varit riktigt bra. För att svara på Mias bonusfråga också.
Copyright Klimakteriehäxan
Ljudböcker funkar för det mesta men inte alltid. Fast jag har svårt att sätta fingret på vad problemet i så fall är. Men de tjockaste tegelstenarna är bättre på papper, eftersom det blir så oändligt många timmar att lyssna på annars! Man läser trots allt fortare själv.
För min del har det varit en bra boksommar. Vädret har inbjudit till läsning i både sol och skugga.
Har kört lite gott & blandat, någon klassiker, någon feelgood och något annat som jag bara ramlat över. Just i dag läste jag ut "Annabelle" av Lina Bengtsdotter, utsedd till fjolårets bästa deckardebut och det jag tänka mig att den var värd, fast jag förmodligen inte läst konkurrenterna.
Har också börjat lyssna på Barbro Lindgren som läser om sin hund Rosa som radioföljetong. Fru Lindgren har en humor som jag uppskattar, och hundar gillar jag ju också! "Prinsessan av Fäholmarna" kallas hennes bullterrier som har stark vilja och stor personlighet ... och den ska räcka i hela 21 avsnitt! Berättelser om Rosa finns i barnboksform, men det här tror jag är en mer åldersneutral version.
Ännu ett plus denna boksommar är att det som kan kallas min egen fjärde bok, "I ljust minne bevarad", sedan ett par månader publicerad som gratis läsning på nätet, nått över 4 000 läsare.
Hoppas ni andra är lika nöjda som jag med det ovanligt läsvänliga vädret! För vem sa att det är när regnet öser ner som man ska landa i läshörnan?
Sommaren har med andra ord varit riktigt bra. För att svara på Mias bonusfråga också.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 08, 2018
Har jag läst Årets bok?
Johanna, hon i deckarhörnan, har avslutat sommarledigheten och det har blivit dags för nya topplistor, inledningsvis med fokus på kandidaterna i omröstningen till "Årets bok". Höstsäsongen inleds alltså så här: Fokusera på topp fem bland de titlar vi läst alternativt topp fem vi vill läsa.
När jag så tittar på listan över de nominerade visar det sig att jag bara läst en enda, Karin Alfredssons "Skrik tyst så inte grannarna hör". Har också börjat på "Annabelle" av Lina Bengtsdotter och står i begrepp att köpa ännu en bok med rötterna i Nigeria, "Stanna hos mig" (Stay with me) av Ayòbámi Adébayò. Hade tänkt läsa den på originalspråket (engelska) men ser att den är månadens extraprispocket hos Akademibokhandeln så snålheten kommer nog att bedra visheten, igen ...
Av detta framgår att jag inte kan rösta alls, eftersom jag inte har läst eller tänkt läsa de övriga titlarna, även om jag är lite nyfiken på både Westö och Niemi. Visst, man kan "stödrösta", alltså stötta en författare man känner eller känner för, men det är väl ändå inte rätt kriterium?
Ska jag göra en lista blir den alltså så här, observera utan omdöme om boken:
1. Skrik tyst så inte grannarna hör – har läst.
2. Annabelle – har börjat läsa.
3. Stanna hos mig – ska köpa.
4. Den svavelgula himlen
5. Koka björn
Copyright Klimakteriehäxan
PS är jag ensam om att gilla den gamla vinjetten för Veckans topplista bättre än den nya?
När jag så tittar på listan över de nominerade visar det sig att jag bara läst en enda, Karin Alfredssons "Skrik tyst så inte grannarna hör". Har också börjat på "Annabelle" av Lina Bengtsdotter och står i begrepp att köpa ännu en bok med rötterna i Nigeria, "Stanna hos mig" (Stay with me) av Ayòbámi Adébayò. Hade tänkt läsa den på originalspråket (engelska) men ser att den är månadens extraprispocket hos Akademibokhandeln så snålheten kommer nog att bedra visheten, igen ...
Av detta framgår att jag inte kan rösta alls, eftersom jag inte har läst eller tänkt läsa de övriga titlarna, även om jag är lite nyfiken på både Westö och Niemi. Visst, man kan "stödrösta", alltså stötta en författare man känner eller känner för, men det är väl ändå inte rätt kriterium?
Ska jag göra en lista blir den alltså så här, observera utan omdöme om boken:
1. Skrik tyst så inte grannarna hör – har läst.
2. Annabelle – har börjat läsa.
3. Stanna hos mig – ska köpa.
4. Den svavelgula himlen
5. Koka björn
Copyright Klimakteriehäxan
PS är jag ensam om att gilla den gamla vinjetten för Veckans topplista bättre än den nya?
CITAT att hålla i minnet
"Håll fanan kokande!"
-Klassiskt stridsrop formulerat av den genialiske Caj Lundgren, signaturen Kajenn, nyss avliden vid 87 års ålder. Kajenn skrev dagsvers i Svenska Dagbladet mellan 1955 och 2015, något som vi som läst tidningen i många år minns väl. Men han var också poet och flitigt anlitad översättare av både skönlitteratur och opera. Nu gäller det för oss som lever vidare att hålla fanan kokande ...
-Klassiskt stridsrop formulerat av den genialiske Caj Lundgren, signaturen Kajenn, nyss avliden vid 87 års ålder. Kajenn skrev dagsvers i Svenska Dagbladet mellan 1955 och 2015, något som vi som läst tidningen i många år minns väl. Men han var också poet och flitigt anlitad översättare av både skönlitteratur och opera. Nu gäller det för oss som lever vidare att hålla fanan kokande ...
söndag, augusti 05, 2018
Till hantverkets lov – och en smakbit
"-Varför man ska smida? Har du inte hört talas om 'lyckans smed'? Den som smider blir lycklig, så enkelt är det! säger mästersmeden Allan Wikström (bilden nedan)
och ler med hela ansiktet. Han har varit smed i nästan 50 år. Numera träffas han enklast i den gamla smedjan i Alvik, ofta tillsammans med gode vännen Peo, Per-Olof Thuresson.
-Vi är lite av ett gubbdagis, skrattar Allan och Peo. Det är vår roliga pensionärssyssla att vara här i smedjan och hålla på med diverse smidesarbeten, reparationer och lite kursveksamhet. / .../ Intresset för smide väcktes tidigt.
-Förr fanns det ju en smed och hovslagare i nästan varenda by. När han for förbi sprang vi barn efter honom för att se vilken gård han skulle till, berättar Allan. Jag brukade stå och titta på ässjan och se hur järnet blev mjukt och formbart. Jag har haft 'järnkoll' ända sedan barndomen!"
Det är kultur och tradition i produkterna, som åtminstone förr var nödvändiga i vardagen och dessutom kunde förgylla festen. Men nutidsmänniskan har alltmer sällan tid, lust och kunskap att färdigställa den gamla sortens handarbeten, vare sig det handlar om att jobba med textil, trä eller metall.
Vi kan behöva påminnas om allt detta! Och det finns en bok som förtjänstfullt lyfter fram både själva hantverket och de som utövar det: "Hemslöjdare – Möten med människor i arbete med sina hantverk", skriven av journalisten Lena Lundkvist, som också tagit de flesta bilderna i boken. Den är utgiven av Leksands hemslöjdsvänner och kom i fjol men hade skam till sägandes blivit liggande oläst på "fel" hylla. Nu har jag tagit igen det!
Redan i första kapitlet lär jag mig något nytt: det finns en särskild sorts knyppling som bara görs i Dalarna, och därför helt följdriktigt heter "dalknyppling" på fackspråk! Ett annat nytt ord är "tupphalskläde", en sorts sjal förstår man av sammanhanget (fast hur kom tuppen in?!).
Författaren betar av hantverksgren efter hantverksgren. Slöjdarna berättar om passion som egentligen aldrig lönar sig ekonomiskt sett, eftersom arbetstimmarna utan undantag är många. Men en stor belöning är att se folks förtjusning över det man åstadkommit, och dessutom den härliga känslan av att ha en färdig produkt man kan vara nöjd med och stolt över!
De textila mönstren har starka designtraditioner att följa. Bygdedräkterna ger inte utrymme för spontana påhitt, de vävda banden signalerar viss tillhörighet, precis som broderierna i svartstick (det enda handarbetet i boken som jag själv prövat på i mycket liten skala, se bilden!).
Det svarta smidda järnet känns ofta väldigt modernt även i gammal form. Halmkronorna är möjligen den konstart jag personligen känner minst för, medan jag älskar keramiken och silversmidet. Sammantaget är "Hemslöjdare" en bok som andas framtidstro, trots att de allra flesta intervjuade är till åren komna. De säger nästan alla att de ser intresserade "arvtagare", vare sig det gäller att göra knivar eller att hantera tvåändsstickning.
Vi som vet att uppskatta handarbete kan därmed känna oss lite gladare och bara hoppas att hantverket lever vidare, både i klassiska former och i djärvare ny design. Boken "Hemslöjdare" känns uppmuntrande!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du klickar på etiketten "handarbete" under den här texten (eller på länken jag lagt in här) ser du att jag ägnat ganska många blogginlägg (89 med det här!) åt ämnet som ligger mig varmt om hjärtat. Kolla!
Och fler smakbitar ur böcker får du om du klickar här. Då hamnar du på andra sidan Kölen, hos den norska bloggen Betraktningar! Här är det samarbete över gränsen som gäller!
-Vi är lite av ett gubbdagis, skrattar Allan och Peo. Det är vår roliga pensionärssyssla att vara här i smedjan och hålla på med diverse smidesarbeten, reparationer och lite kursveksamhet. / .../ Intresset för smide väcktes tidigt.
-Förr fanns det ju en smed och hovslagare i nästan varenda by. När han for förbi sprang vi barn efter honom för att se vilken gård han skulle till, berättar Allan. Jag brukade stå och titta på ässjan och se hur järnet blev mjukt och formbart. Jag har haft 'järnkoll' ända sedan barndomen!"
Det är kultur och tradition i produkterna, som åtminstone förr var nödvändiga i vardagen och dessutom kunde förgylla festen. Men nutidsmänniskan har alltmer sällan tid, lust och kunskap att färdigställa den gamla sortens handarbeten, vare sig det handlar om att jobba med textil, trä eller metall.
Vi kan behöva påminnas om allt detta! Och det finns en bok som förtjänstfullt lyfter fram både själva hantverket och de som utövar det: "Hemslöjdare – Möten med människor i arbete med sina hantverk", skriven av journalisten Lena Lundkvist, som också tagit de flesta bilderna i boken. Den är utgiven av Leksands hemslöjdsvänner och kom i fjol men hade skam till sägandes blivit liggande oläst på "fel" hylla. Nu har jag tagit igen det!
Redan i första kapitlet lär jag mig något nytt: det finns en särskild sorts knyppling som bara görs i Dalarna, och därför helt följdriktigt heter "dalknyppling" på fackspråk! Ett annat nytt ord är "tupphalskläde", en sorts sjal förstår man av sammanhanget (fast hur kom tuppen in?!).
Författaren betar av hantverksgren efter hantverksgren. Slöjdarna berättar om passion som egentligen aldrig lönar sig ekonomiskt sett, eftersom arbetstimmarna utan undantag är många. Men en stor belöning är att se folks förtjusning över det man åstadkommit, och dessutom den härliga känslan av att ha en färdig produkt man kan vara nöjd med och stolt över!
De textila mönstren har starka designtraditioner att följa. Bygdedräkterna ger inte utrymme för spontana påhitt, de vävda banden signalerar viss tillhörighet, precis som broderierna i svartstick (det enda handarbetet i boken som jag själv prövat på i mycket liten skala, se bilden!).
Det svarta smidda järnet känns ofta väldigt modernt även i gammal form. Halmkronorna är möjligen den konstart jag personligen känner minst för, medan jag älskar keramiken och silversmidet. Sammantaget är "Hemslöjdare" en bok som andas framtidstro, trots att de allra flesta intervjuade är till åren komna. De säger nästan alla att de ser intresserade "arvtagare", vare sig det gäller att göra knivar eller att hantera tvåändsstickning.
Vi som vet att uppskatta handarbete kan därmed känna oss lite gladare och bara hoppas att hantverket lever vidare, både i klassiska former och i djärvare ny design. Boken "Hemslöjdare" känns uppmuntrande!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du klickar på etiketten "handarbete" under den här texten (eller på länken jag lagt in här) ser du att jag ägnat ganska många blogginlägg (89 med det här!) åt ämnet som ligger mig varmt om hjärtat. Kolla!
Och fler smakbitar ur böcker får du om du klickar här. Då hamnar du på andra sidan Kölen, hos den norska bloggen Betraktningar! Här är det samarbete över gränsen som gäller!