CITAT om mardrömmar

"Ett beprövat sätt mot mardrömmar är att berätta dem högt ner i toalettstolen och sedan spola efter sig."

-Janina, huvudperson i Olga Tokarzcuks roman "Styr din plog över de dödas ben", vet hur man bäst hanterar efterhängsna mardrömmar. Som tur är har jag nästan aldrig nätter när maran rider mig, så jag kan nog inte testa metoden, men vem vet? Kanske den fungerar! Så enkelt i så fall! Och om det blivit onödigt många spöken, spindlar och dödskallar denna Halloween-dag kanske natten ändå blir svår för en del. 
Boken, som just nu finns som radioföljetong, är en av de ganska många som den polska författarinnan skrivit och som lett till att hon utsågs till 2018 års Nobelpristagare i litteratur.

Bland pumpor och dödskallar

Det är den "riktiga" Halloween-dagen i dag, åtminstone enligt somliga, och Orsakullan undrar i sin bloggutmaning för denna sista dag i oktober månad om vi köper godis och pyntar med spöken.

Godis kanske jag köper, men det beror inte på dagen utan på min dåliga karaktär. Älskar godis!
Det där med att anse att spöken, dödskallar och spindlar kan fungera som prydnader har jag aldrig förstått, så där blir svaret ett rungande nej. (Dödskallemönstrade klädesplagg avskyr jag också, nej tack, Alexander McQueen, det var ingen bra idé!)

Att gräva ur en pumpa och förvandla den till en ljuslykta har jag viss förståelse för. Ett år resulterade det i en väldigt fin växt med gula blommor i balkonglådan – Sonen skickades ut på balkongen eftersom det sprätte frön överallt när han karvade. Så den pumpan sådde själv sina ättlingar!

När ungarna var små gjorde jag små halloween-lyktor till kökbordet av paprikor (bilden nedan). Det var kul då, men nu har vi förmodligen växt ifrån det. Fast någon annan kanske nappar på idén?
I alla fall ett bra (och ätbart) alternativ till dödskallar.

Dessutom är det inget "tvång" på att fira just i dag. Läser på nätet att "Halloween infaller enligt traditionen alltid den 31 oktober. Men i Sverige finns inget fast datum spikat för halloweenfirande. Det är okej att fira halloween dagen före Alla helgons dag, dagen före Allhelgonadagen eller dagarna närmast omkring." 



Copyright Klimakteriehäxan

Innan isen lägger sig

Det är inte många båtar som fortfarande ligger och skvalpar i sjön. Folk har jobbat hårt och fått upp sina älsklingar på torra land. Men som alltid finns det eftersläntrare! Och så länge inte det knäpper till och blir kallt på riktigt går det ju bra. Fast nog är det väl praktiskt att ta upp sitt flytetyg innan isen lägger sig?

Vi kunde glädja oss åt ännu en vacker senhöstdag i dag. Solen sken åtminstone stundtals, det blåste nästan inte alls. Faktum är att om man hade haft en båt att tillgå hade det nog varit ganska fint med en liten tur på vattnet, förutsatt att man hade rätt kläder förstås!

Just det där med att klä sig rätt är svårt så här års. På min promenad möter jag folk i full vintermundering, det vill säga knäppt lång dunrock, rejäl yllemössa, sjal och vantar. För att strax därpå se en man i korta byxor och tröja, och en tjej i väldigt liten och (tror jag i alla fall) tunn skinnjacka.

Själv tror jag på den urgamla teorin om lager-på-lager, fast inte ens det är alldeles enkelt att få till så att det blir lagom. Snart är det dags för det tyngre artielleriet! Om du är lika gammal som jag minns du kanske Folke Olhagens mantra (i radions "Vi som vet mest" tror jag att det var): Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders!
Snart är det vi där.

Copyright Klimakteriehäxan

Spänning på rätt sätt

En del bokläsare älskar när det blir både otäckt och väldigt spännande. Jag tror inte att jag hör till dem längre, oklart om jag någonsin gjort det faktiskt.

Så när tisdagstrion ska ha just "spännande och otäckt" som ämne enligt påbudet från Ugglan & boken är väl mitt korta svar "nej tack".

Det var exempelvis för att det blev för våldsamt och obehagligt som jag gjorde slut med såväl Henning Mankell (efter "Den femte kvinnan" när de mördade miste livet spetsade på träpålar i gropar i marken) som John Ajvide Lindqvist, som roat sig med diverse "oförklarliga" händelser i sina romaner. Vampyrer och annat i den stilen är inte min grej.

Men när historien bygger på verkligheten blir läget förstås ett annat. Hannah Kent imponerade storligen på mig med sin debut "En mörderska bland oss" (Burial Rites), i vilken huvudpersonen, en ung kvinna, är den som blev den sista att avrättas på Island. Trots att man från början vet hur det ska sluta är det både fascinerande och spännande!

Samma sak med Joseph Wambaughs tidiga böcker. Han har en bakgrund som polis i Los Angeles och kan beskriva det livet inifrån, och det är verkligen ingen skönmålning han ägnar sig åt. Läs "The Blue Knight" eller "The Onion Field" (misslyckas med att hitta de svenska titlarna)! I den senare boken sker det enda mordet precis i starten och ändå blir det en nagelbitare som slår många halvljumma deckare. Spänning på rätt sätt!

På tredje plats en riktig klassiker: "Lilla spöket Laban" av Inger och Lasse Sandberg. Vilken trevlig högläsningsbok! Spänning på rätt sätt här också!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om språkpoliser

"Att vara språkpolis är inget man blir något vidare lycklig av. Man har ju inga sanktionsmöjligheter! Inte ens ett litet rottingrapp får man ge feltalare, förvanskare och de dunkelt sagda och tänkta ibland oss. Man kan tiga ihjäl dem, eller håna dem, eller, som här, skriva en upprörd krönika. Men likt en kalifornisk skogsbrand breder kringet ut sig. Så varför slåss mot väderkvarnar? För att eländet gör det sagda otydligare." 

-Margit Richert skriver krönika i måndagens Svenska Dagbladet. Hon har fastnat på att 
det lilla ordet "kring" dyker upp alldeles för ofta – och skyller det på konsulternas språk, 
som sällan går ut på att tydliggöra saker och ting utan snarare lägga ut dimridåer. 
Klicka på länken så kommer du till hela krönikan!

Bästa budskapet på en skylt!

Är inte detta just det budskap vi alla allra helst vill ha? Skylten sitter i ett fönster på Klarabergsgatan i Stockholm, precis vid Sergels torg. Vem avsändaren till detta trösterika budskap är framgår dock inte.

Min andra bild denna Skyltsöndag är från samma trakt, alltså den livligast sjudande delen av vår huvudstad. Om man kliver av pendeltåget vid Centralen hamnar man ohyggligt långt ner i underjorden, och under färden uppför många och evighetslånga rulltrappor hinner man tänka både det ena och det andra om vad som skulle kunna hända den dag olyckan sticker fram sin fula näsa. Bäst att fundera på annat!

Lite av hur planeringen av den där tågstationen gått till får man en aning om när man möter den svartvita klockväggen, där olika aktiviteter finns med i ett dekorativt rutmönster. Och klockan kan ju få tjäna som en extra påminnelse: du har väl ställt om uren där hemma nu, eftersom det var i natt vi fick den där extra timmen?!

Skyltsöndag är ett fotoprojekt som en gång i "forntiden" (jo, i bloggvärldens forntid faktiskt, den är förstås inte jätteavlägsen) startades av Pumita, men som numera fått ett nytt hem hos BP. Klicka på länken så hittar du lätt till andra söndagsskyltare!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi som vill synas

 

Det är mörkt nu. Redan vid halvfemsnåret har dagsljuset tappat fart även i södra Sverige, gatubelysningen är tänd och när vi är inomhus plockar vi gärna fram tändstickor och levande ljus. Så är det så här års.

Men hur mörkt och ruggigt det än må vara måste man ju ibland vistas utomhus. Många djärva (läs gärna dumdristiga) människor fortsätter ändå cykla till jobb och andra plikter. Förvisso väldigt bra ur både motions- och miljösynpunkt, men om det är riskfyllt att ta sig fram på tvåhjuling i stockholmstrafiken sommartid är det direkt jättefarligt när den mörka årstiden inträtt.

Som tur är använder allt fler cyklister de där reflexvästarna som är neongulgröna och verkligen syns på håll. Fast alla gör det ju inte. Är man trendkänslig kanske den där västen inte matachar resten av "dagens outfit" och då blir det bara de små reflexerna kvar, de där som lagen kräver att man har på sin cykel.

Fotgängare struntar förbluffande ofta i att de inte syns där de knatar fram i sina svarta/grå/mörkblå ytterkläder. Livsfarligt! När jag någon gång kör bil i mörker (vilket jag gärna undviker) är jag oavbrutet skräckslagen över risken att köra på någon av de där skuggfigurerna jag inte ser.

Då kan jag berätta att jag hittat ett alternativ för den som vill synas! En användbar kasse i praktisk storlek, sydd i material som reflekterar ljus väldigt effektivt. Den som går till fots har den i handen, den som cyklar kan hänga den på styret eller sätta den på pakethållaren. Och för den som är med i kasskampen är den dessutom perfekt! Används igen och igen och igen!

Jag kan rent av tänka mig att den här kassen (av märket Loqi) är en kanonbra present till de där som "redan har allt", ni vet. För snart ska vi ju ha några paket att lägga under granen, eller hur?
Det är Designtorget som säljer och den kostar 250 spänn. Och denna reklamtext är alldeles gratis, den bjuder jag på för den goda sakens skull!

Copyright Klimakteriehäxan 

En timme hit eller dit

Natten som kommer blir en timme längre än natten till i dag. Dags för tidsomställning. Orsakullan undrar, i sin oktoberutmaning, om jag påverkas av att vi ställer om klockan.

Ja, men bara lite. Effekten av den "borttappade" sovtimmen på våren går fort över. En extra timme i sängen så här på höstkanten säger väl ingen nej till?

Men om två år tar förmodligen det där hattandet mellan sommar- och vintertid (som egentligen heter normaltid) slut. EU har tagit sig en funderare på saken och tvånget att ändra tid upphör, så efter hösten 2021 får medlemsländerna bestämma självständigt. 

Copyright Klimakteriehäxan

Vad har jag lärt mig?

Minns ni den där frågan man själv fick och så småningom också själv ställt emellanåt?
"Vad har du lärt dig (idag) då?"
Nu är det Elisa Matilda som ställer den, som sina fem fredagsfrågor.

1. Vad har du nyligen lärt dig dig från en bok? Att mormonrörelsen är ruggigare än jag trodde (Tara Westover: Allt jag lärt mig).
2. Vad har du nyligen lärt dig i köket? Att tonfisk ska stekas i smör, på hög värme och i ungefär 45 sekunder per sida för att bli perfekt.
3. Vad har du nyligen lärt dig från tv? Att Jimmie Åkesson anser sig vara redo att bli statsminister i Sverige. (Om det nu kan kallas lärdom? Men jag skulle aldrig ha kommit på det själv!)
4. Vad har du nyligen lärt dig om den stad du bor i? Att den förändras hela tiden. Upptäcker nya butiker, restauranger, serviceanläggningar hela tiden, i en citykärna som är under ständig ombyggnad och aldrig blir klar.
5. Vad har du nyligen lärt dig den hårda vägen? Att det är dumt att inte läsa bruksanvisningar. Fast det borde ju jag ha fattar för mycket länge sedan. Just i dag har jag dessutom lärt mig ordet AXON. En nervgrej. Tack Wordfeud.

Copyright Klimakteriehäxan

När grannen är kändis – och namnsdagar

Orsakullan har en bloggutmaning som går ut på att besvara en fråga om dagen, alla dagar i oktober månad. Nu undrar hon om det finns en kändis som är uppväxt på min ort, stad eller grannstad?

Eftersom jag bor på Södermalm och hela den stadsdelen dräller av kändisar hoppar jag helt sonika över dem och riktar sökaren mot Barndomslandet. 
Vad finner jag där? Jo då, flera stycken, både levande och döda. Jag väljer en av varje!

Ta LM Ericsson, till exempel, den svenska telefonindustrins fader. Han och jag är födda i samma by, våra barndomshem ligger kanske en kilometer isär. Lägg därtill att min man, som släktforskar, har kommit fram till att jag och LME är släkt, om än på väldigt långt håll ... men nej, jag har inte ärvt något av honom eller hans imperium.

Lika storslagen karriär med samma ekonomiska förtecken har kanske inte Rigmor Gustafsson gjort, men utan att kunna kolla är jag rätt säker på att hon sjunger betydligt bättre än LME. Rigmor skriver och framför egen musik, är ständigt på turné runt om i världen och får alltid strålande recensioner för sina album och konserter. Rigmors familj bodde granne med min syster och vi har setts genom hela livet. Dessutom tillhör jag, förstås, numera beundrarskaran som gärna lyssnar på henne. Passande nog heter hennes senaste skiva "Come home"!

Inser plötsligt att detta var Orsakullans fråga från gårdagen. I dag undrar hon om jag firar namnsdagar. 
Nej, inte särskilt energiskt, fast råkar jag upptäcka vilket dagens namn är och att det finns i vänkretsen kanske det kan bli ett sms eller ett kort tjohej på Facebook. 

Fast i andra kulturer är faktiskt namnsdagar viktigare än födelsedagar. Kanske ett sätt att påpeka att ålder bara är en siffra som förändras, medan ett namn är oförändrat livet ut? En ganska sympatisk tanke, kan jag tycka. Idag kan man fira Eilert och Evert, om man inte väljer att uppmärksamma att det också är FN-dagen.

Copyright Klimakteriehäxan

En båge som inramning

Det finns (enligt Statistiska Centralbyrån) faktiskt elva män i Sverige som heter Båge i förnamn. Förr i världen kände jag till en, släkt med släkten. Honom hade jag ju kunnat ha användning för nu, när Sanna satt BÅGE som temaord för Gems Weekly Photo Challenge.

Båge mitt i nian.

Fast någon bild på den där mannen har jag förstås inte, vi  fotograferade aldrig varandra. Dessutom är han med största sannolikhet inte längre i livet. Så jag tar ett foto på mig själv i stället ...

I stället får det bli lite arkitektoniska bågar, hämtade i min hemtrakt. Med hjälp av dem får man till en inramning av både träd, vatten och kyrkor. 60-talshusen i Tanto ritades av Åke Ahlström och Kjell Åström. Gamla Årstabron, invigd 1929, skapades av Cyrillus Johansson. 

På 30-talet ritade Erik Lallerstedt (farfar till krögaren med samma namn) de bågformade broarna som förbinder fastigheterna på båda sidor av Klara norra kyrkogata. Klara kyrka i fonden har också lite bågar, med rötter ända bak i 1500-talet, och en rad upphovsmän får äran.
Båge som båge, eller hur?!

Copyright Klimakteriehäxan

På resande fot en tisdag

På resande fot. Det är temat för denna veckas tisdagstrio.

Då tänker jag "Resa med Charley", en klassiker jag läste om (och skrev om) ifjol och blev riktigt imponerad av. John Steinbeck skrev den redan 1962. Charley är hans pudel.

"Gun Love" av Jennifer Clement är en höjdare. Börjar i en bil som aldrig flyttas från sin plats i en så kallad trailer park, men det blir resande så småningom. Ingen spoiler här, läs den själv! Clement är en suverän skribent!

Karin Alfredssons historia "Sista färjan från Ystad" utspelar sig verkligen, ordagrant, med huvudpersoner som är på resande fot. Inte författarens bästa, men lättläst. Om lättlurade människor!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Måste slänga in en bonus! Hur kunde jag glömma bort "Pippi Långstrump i Söderhavet"!? Det kallar jag en resa värd namnet! Behöver jag lägga till namnet på författaren? Nej, tänkte väl det.

Ett leende rikare

Den digitala kassaapparaten vägrar att ta in koden på prislappen. Kassörskan, en tjej i 25-årsåldern, börjar sammanbitet att mata in den manuellt. Då kommer kunden henne till hjälp:
-Först är det ett tjockt streck. Sen ett lite smalare, sen ett jättesmalt ...

Flickan i kassan tittar oförstående upp en åttondels sekund innan hon återgår till sitt knappande. Jag, som är nummer två i kön, fnissar. Säger till mannen framför mig:
-Hon är för ung. Har aldrig hört Hassan!

Han nickar instämmande, så är det naturligtvis. Och hade inte jag stått där hade hans skämt varit helt bortkastat.
Men nu gick vi i alla fall vidare, två personer ett leende rikare.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Greta från en höjdare i energibranschen

"Det är omöjligt att inte märka Greta-effekten. Greta säger 

att det här håller på att gå åt helvete och man måste göra 

något. Om hon får folk att förstå är ju det bra. /.../ Jag 

tycker absolut inte man ska kritisera henne. Det är dessutom 

bara dumt att bli irriterad på henne för hon har rätt. Vi 

behöver skrida till handling, det gäller både ungdomar 

och styrelseordföranden."

-Lars G Nordström, ordförande för Vattenfalls styrelse, kommenterar Greta Thunbergs 

klimatkampanj i intervju i dagens Svenska Dagbladet.

Inte i takt med tiden

Tittar på listan över de mest utlånade boktitlarna i folk- och skolbibliotek 2018 och inser att jag inte hänger med särskilt bra i tiden och trenderna ... 

Av de tio i topp har jag läst en (Störst av allt) och är sugen på en (Koka björn), kanske också på Sarenbrants. Bland utländska böcker översatta till svenska ligger jag minst lika illa till: har bara läst den första i Ferrantes serie om de italienska flickorna. Här finns dock en del förmodat lättläst som jag skulle kunna tänka mig om tid och tillfälle ges. Du kanske är mer i takt med tiden?

Mest lånad av alla. Men jag
bestämde mig tidigt för att
inte läsa fortsättningen
på Stieg Larssons serie.

Så här ser listorna ut:
Svensk skönlitteratur i original (Vuxen- och ungdomslitteratur) 

1. Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz 
2. Störst av allt av Malin Persson Giolito 
3. Ett mörker mitt ibland oss av Mari Jungstedt 
4. Kvinnan på bänken av Anna Jansson 
5. Lätta ditt hjärta av Karin Wahlberg 
6. Syndabocken av Sofie Sarenbrant 
7. Det förlovade landet av Mari Jungstedt 
8. I fel sällskap av Viveca Bergstedt Sten 
9. 1968 av Jan Guillou 
10. Koka björn av Mikael Niemi

Skönlitteratur i svensk översättning (Vuxen- och ungdomslitteratur) 

1. En andra chans av Jojo Moyes. ö: Helen Ljungmark
2. Selfies av Jussi Adler-Olsen. ö: Leif Jacobsen
3. Begynnelse av Dan Brown. ö: Lena Karlin & Peter Samuelsson 
4. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. ö: Johanna Hedenberg 
5. Det förlorade barnet av Elena Ferrante. ö: Johanna Hedenberg 
6. En annan Alice av Liane Moriarty. ö: Anna Strandberg 
7. Macbeth av Jo Nesbø. ö: Per Olaisen 
8. Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan. ö: Birgitta Karlström 
9. Kidnapparen av Nora Roberts. ö: Camilla Jacobsson 
10. Allt jag önskade av Lucy Dillon. ö: Ann Björkhem

Copyright Klimakteriehäxan 

Källa:Sveriges författarfond genom boktugg.se

Dagens ord 63

3D-VÄDER

-Detta är en fullständigt ovetenskaplig men träffande meteorologisk term, som kommer från Göteborg. Den humorn, ni vet ... Hur som helst: detta ord uttyds Dis, Dimma och Duggregn. Låter som typiskt novemberväder, inte alls specifikt för vår västra kust! Vi ser det lite överallt!

Också en märkesdag ...

Allting har väl en baksida.
Det gäller åtminstone för vår ståtliga lönn, mer än hundra år gammal. Med den aktningsvärda åldern har den kommit upp rejält i storlek. Och lika ljuvlig som den är när den är full i blommor på våren, lika skön som den är när den bjuder på skugga soliga sommardagar, lika skittrist är den så här års när den har låtit sina löv falla till marken.

Eftersom lönnlöv är stora och tenderar att klistra ihop sig till ett tämligen tätt lager måste de bort, i alla fall de flesta.
Vilket betyder att jag ägnat mig åt att räfsa och släpa bort de tunga bladen för att gräsmattan (som inte är riktigt fin någon gång på hela året) inte ska dö sotdöden.

Ett riktigt motionspass blev det. Nu ser man grönt gräs på backen igen och jag är oerhört nöjd med mig själv, ja självgodheten lyser nog på långt håll, minst lika klart som de gula björkarna i skogsbrynet ...
Men varje år när jag går där med krattan undrar jag hur många löv ett träd faktiskt kan ha. Jag uppfattar det som miljoner, men det är det kanske inte?

Fortfarande sitter ett gäng kvar på grenarna, men de är förhållandevis få och kommer inte att bli hopräfsade och bortfraktade.
Det finns gränser för hur mycket man kan bygga på sin självgodhet.

Efter mina ansträngningar! Inser att jag dock missade att plåta hur det såg ut innan jag satte igång.

I och med att det ideligen kommer en regnskur duger de där bladen knappt till bokmärke heller. Fast man kan ju ge det en chans, för "Veckans bokmärkes" skull! Fler bokmärken hittar du kanske hos Emma, Hannele, BP, Gerd och Älskar att läsa.

Därmed blev också denna dag en sorts märkesdag! Som alla höstdagar när jag räfsar löv ...

Copyright Klimakteriehäxan

Frågor i tiden

SaraMadeleine, även känd som Orsakullan, har en bloggutmaning som går ut på att man ska besvara en fråga per dag hela oktober månad. Jag har inte hängt på konsekvent, men nu tänkte jag bunta ihop fyra frågor, dagens och de tre föregående!

Vegetarisk mat tycker jag är…
... jättegott, oftast. Så många härliga grönsaker det finns! Och frukter!

Kötträtter tycker jag är ...
... supergott om det är kött av god kvalitet som dessutom är vällagat. Min biff ska vara ganska röd inuti. Gillar lamm, gris och vilt också.

Är det okej att butikerna börjar julpynta redan i oktober?
Egentligen inte, men vad ska de stackars affärsidkarna ta sig till i en tid när de är mer konkurrensutsatta än någonsin? Inte för att jag tror att det hjälper att plocka fram tomtarna, men ändå. Butiksdöden är ett faktum och julen kommer inte att rädda dem. Jobben i detaljhandeln försvinner.

Jag oroar mig för klimatet, sant eller falskt?
Så sant. Så sorgligt. Och så lite man kan göra! Men det lilla man kan måste man ändå bidra med. Medan djunglar kalhuggs, industrier, jordbruk och andra näringar spyr ut elände och död.

När jag därmed har klarat av Orsakullans frågor dyker ett nytt gäng upp, denna gång är det Fem en fredag som man hittar hos Elisa Matilda. Här är nyckelordet KLURIGHETER.

1. När fick du senast konsultera en manual/instruktionsbok? Det gör jag faktiskt, om än ovilligt, varje gång jag köpt nån ny pryl med minsta tekniska anstrykning. Senast en sån där ångmaskin man kan ha i stället för strykjärn.
2. Vad brukar folk fråga dig om? Tja, det är blandade karameller. Vad jag läser. Var jag köpt något. Tips om matställen. Väldigt spridda skurar.
3. Vad gav dig senast huvudbry? Varje morgon Svenska Dagbladets klurighetssida: Nian, svåra sudokun och krysset, helst så här på fredagar när det är stort och lite krångligt.
4. Har du någon gång löst Rubiks kub? Nej, inte ens försökt på riktigt.
5. Vad ser du en gång i veckan men två gånger i minuten? Bokstaven N, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

Mat på resande fot

Vi åker relativt ofta tvärs igenom Sverige, från Stockholm till Barndomslandet. Och nog för att man önskar att det vore en lite kortare sträcka, men hemort och ställen där man växt upp tenderar väl rätt ofta att ligga en bit isär.

På vägen blir vi förstås hungriga, och ett litet matstopp kombinerat med tankning blir ett avbrott i bilåkandet (och i hörboken, just nu "En ädel död" av Donna Leon, lättlyssnat!). Då är det lätt så att vi hamnat på en av hamburgerkedjorna, allra oftast på McDonalds. Inget ont om det stället, fast variation är ju alltid bra – även om jag nu har testat deras sallader flera gånger och varit relativt nöjd.

Idag har vi gjort en av de där resorna OCH brutit hamburgervanan. Vi har sett skylten många gånger och pratat om att testa, men det har bara aldrig blivit av. Förrän nu. Det blev lunch på ChopChop Asian Express i Strängnäs!

Faktum är att det var en positiv överraskning, även om det där med Express kan vara lite överdrivet. Jag åt Bamboo Beef med nudlar. Dryck ingick i priset, liksom kaffe på maten. Testade också de vegetariska vårrullarna, små men nygjorda och krispiga. Huvudrätten kostade 95 kronor och man blev definitivt mätt.

Som kronan på verket kan man konstatera, att man äter på porslinstallrik och med bestick av metall. Ätpinnar fanns förstås också.  Mycket mindre skräp! Och toaletten var lika ren som den på Donken (ett konkurrensmedel så gott som något!).

Jag tror att vi kommer att stanna till där fler gånger. Då kanske man ska våga sig på Kabegee Chicken? Frågade tjejen bakom disken hur ordet, som jag aldrig förr sett, ska uttalas och fick ett himla bra svar:
-Här i Strängnäs säger vi kabäsj, men det kanske uttalas som det skrivs: kabege. Kanske?
Google är inte till hjälp denna gång, men något asiatiskt är det definitivt. Nån sorts fritering verkar det handla om hur som helst. Så det får nog vara, jag är inte galen i frityr.

Copyright Klimakteriehäxan

Kort om julkort

De börjar droppa in nu. Julkorten.
Ja, inga från vänner och bekanta som på gammalt sätt vill önska oss trevliga helger.
Nej, det olika kortfabrikanter som är avsändarna.

Första bunten kommer från Mun- och fotmålarna. Sannerligen värda all beundran! Trots svåra handikapp, det kan vara total brist på armar, händer och tår, klarar de av att skapa konstverk som jag med alla mina lemmar i behåll inte kommer i närheten av. Ett kort har en bild som illustrerar julevangeliet, för övrigt är det småfåglar och vinterlandskap som gäller.

Diabetikerförbundet, eller som de numera heter, Diabetic Wellness Sweden, kommer in som god tvåa.
Det är dubbla kort med kuvert, profana motiv som inte kan irritera någon. Snö, tomtar, barn och en och annan liten hund – ja men sådant gillar ju alla!
Helt säkert kommer fler liknande "erbjudanden", det gör det varje år.

Det är lätt att respektera avsändarna. De säljer en anständig produkt, de behöver säkert pengarna till sin verksamhet. Men det finns en hake: hur många julkort kommer jag att posta i år? Inte många, den saken är klar. Och jag har redan ett lager, som delvis har rätt många år på nacken. Dessutom vet jag alldeles bestämt att trenden är stadig: antalet julkort i omlopp sjunker, jag är inte ensam.

PostNord hävdar ändå, att julkortstraditionen är stark och livskraftig. Ända in på 90-talet postade  svenska folket så många som 60 miljoner jul- och nyårshälsningar! Men 2018 hade antalet sjunkit till 16,5 miljoner. Förvisso en ansenlig mängd, det också, men den nedåtgående trenden är stadig. Vi skickar förstås desto mer julbudskap digitalt, så vanan är på intet vis utrotad. Det är bara papperskorten och frimärkena vi inte använder.

Nu är då frågan: ska jag betala för de där korten jag inte beställt, inte behöver och sannolikt aldrig kommer att använda? Är detta en affärsmetod jag accepterar? Det är inget returtvång, det skulle förmodligen kosta massor i administration. Ibland har jag slängt iväg en slant, ibland inte. Det senare ger mig vissa samvetskval. Men ...

Har inte bestämt mig. Så vet jag ju också att snart dimper väggalmanackan från Synskadades riksförbund ner på hallmattan. Den har jag inte heller beställt, men den brukar jag betala eftersom jag använder den – och bilderna på valparna (blivande blindhundar) är jättefina!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett riktigt hundliv

Vänligen notera: rörelseoskärpa på svansen!

Copyright Shiro & Malou (företag i hund/husdjursbranschen) men fotot på sötvovven Lena är förstås mitt eget.

Vattnar själva – på en skyltsöndag

Söndagen har råkat bli den veckodag när jag vattnar mina krukväxter. De har vant sig och verkar ganska nöjda med det. Bara om det blir jättevarmt på sommaren bjuder jag på lite extra tilldelning.

Men den där vattningen, det sköter jag precis som personalen på handelsträdgården utan någon fyrbent hjälpreda ... 

Upplysning till hundägare som besöker Rosendals slottsträdgård norr
om Stockholm. Tydligt budskap!

Ja! Här tror man sig kunna ta bort tatueringar! Ja! BRA! Det är alldeles 
för gott om skitfula bilder som klåpare ristat in i mänsklig hud. Ger 
gärna denna firma lite gratisreklam.

Det är lätt att gå förbi den här minnesskylten utan att se den. Men den ska påminna om att Nelly Sachs, Nobelprisad författare (1966) som var judinna och flydde till Sverige undan nazisterna, bodde här på Bergsunds strand i Stockholm i nästan halva sitt liv. Hon betraktas än i dag som en av Europas mest betydande poeter. Hur långlivade blir verken som veckans två färska pristagare åstadkommit?

Här kan du nog läsa skyltens text.

Spridda skurar denna Skyltsöndag! Bara lite aktualitetsanknytning, med Nobelpristagaren. Men så får det vara, det är underförstått bland alla de bloggare som visar skyltar söndag efter söndag. Du hittar till dem om du går via länken till BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett annat liv

Det är som en hälsning från forntiden. Dagar när telefonen hade sladd som gick in i väggen. När telexmaskinen knattrade. Skrivmaskinen var visserligen elektrisk, men saknade en knapp som det stod "delete" på – däremot var den försedd med ett extra "färgband", ett som skrev över felslag med vitt!

Jag ska precis gå iväg till grovsoporna med den lilla kortlådan där alla mina kontakter från åren i Latinamerika finns sparade, sorterade efter land. Gatuadresser, telefonnummer, korta informationer om vem och varför. Naturligtvis förlegade uppgifter, alltihop. Från ett annat liv.

Så begår jag "misstaget", det där som så ofta händer när man står i begrepp att kasta saker ur det förflutna: jag tar upp något ur lådan, några små visitkort, och läser de tryckta orden. Det allra första står det "Juan Sisay" på, med titel "pintor artistico", "konstnärlig målare". Ja nog var han det alltid! Vilken målare, vilket livsöde!

Hans konstnärsbana ska ha börjat med att han såg en turist måla av kyrkan i byn. Turisten märkte att den unge mannen blev intresserad och skänkte honom sina färger när hans egen målning var klar. Juan skred till verket och hans första tavla sägs ha sålts för den då icke föraktliga summan en quetzal, landets valuta som var jämställd med den amerikanska dollarn.

Juan Sisay var en av Guatemalas mest kända konstnärer. Han målade så gott som undantagslöst vardagsbilder ur indianernas liv. Han bodde själv i byn Santiago vid den gudomligt vackra sjön Atitlan. Jag besökte honom där, i hans hem, och köpte en tavla i olja, en bild av en ung kvinna som väver på en "midjevävstol", en väldigt typisk vardagsscen. Målningen har hängt på min vägg alltsedan dess.

Någon riktigt stor internationell berömmelse tror jag aldrig att Sisay hann få medan han levde, även om hans storhet i hemlandet cementerades av att han fått träffa påven under ett besök i Rom. Född i en fattig familj stannade han hela sitt liv i Santiago Atitlan, gick alltid i traditionella kläder och var mycket aktiv inom katolska kyrkan.

Men hans liv och konst uppskattades inte av alla hans landsmän. Sisay fick upprepade hot mot sig, hot som han berättade om men som inte fick honom att söka skydd. Tavlorna han målade kunde ibland tolkas som kritiska mot myndigheternas behandling av urbefolkningen. Det fanns uppenbarligen också de som tyckte att konstnären hade för stort inflytande i sin by.

En aprildag 1989 sköts han till döds strax utanför sitt hem. Familjen hörde fem eller sex skott, rusade ut och fann Juan Sisay död på marken. Någon skyldig till dådet har aldrig kunnat pekas ut.

Den då 68-årige konstnären hade i alla fall inspirerat andra att gå i hans fotspår. Juan Francisco Sisay, som bara var tolv när farfadern mördades, målar nya tavlor i den stil som kallas "pintura popular", ungefär "folkligt måleri".

Och jag fortsätter att tycka om min målning, den som minner om ett annat liv i dubbel bemärkelse, minst. Tror kanske att jag måste spara det lilla visitkortet också ...

Copyright Klimakteriehäxan

Rutinerat

Alla är vi väl vanemänniskor, om än i olika hög grad. Det har Elisa Matilda tänkt på, och därmed blev denna veckas fem fredagsfrågor sådana som handlar om våra rutiner.

1. Vad är något du gör varje morgon? Ägnar mig åt klurarsidan i Svenska Dagbladet, på papper. Först Nian, sen den svårare sudokun och så dagskrysset om jag hinner.
2. Vilken är din typiska frukost på helgen? Samma som till vardags, för det mesta. Kaffe, två skivor Falu rågrut, kalkonpålägg. Ibland spetsat med sallad eller ett kokt ägg. Om jag inte råkar bo på hotell, förstås, då frossar jag i den färska frukten!
3. När senast testade du en ny hygienprodukt? Bytte tandkräm efter tandhygienistens väldigt bestämda "rekommendation", kändes som en order ...
4. Vad hamnar oftast i din korg i mataffären? Frukt, grönt, skaldjur, fisk, ost, bröd. Mindre kött numera, sällan halvfabrikat med undantag för köttbullar som är så praktiskt att ha hemma!
5. När senast bytte du frisyr? Nästan tre år sedan, faktiskt. Bytte frisör också.

Copyright Klimakteriehäxan

Boktrött – men en liten dessert kanske piggar upp?

Hur många sidor ger du en bok innan du ger upp?
Det är Mia i bokhörnan som undrar, i ännu en helgfråga. Hon har tröttnat på en rad böcker. Jag vet hur det känns ...

I mitt fall finns inget givet och enkelt svar. Det beror på humör, ämne och hur nyfiken jag är på boken det handlar om. Men fyrtio-femtio sidor är nog minimum, tror jag. Katarina Frostenssons "K" läste jag till hälften innan jag gav upp, det blev lite drygt etthundra.

Förr i världen läste jag ut varenda bok jag hade börjat på, oavsett hur bra (eller dålig) jag tyckte den var. Men vid det här laget har jag ju insett att SÅ långt är inget liv ... så nu skippar jag läsning jag inte tycker ger mig tillräckligt utbyte.

Mia har också börjat experimentera med desserter och undrar, i en bonusfråga, Vad är din favoritefterrätt?
Jag äter med förtjusning något chokladigt. Eller paj. Och glass. Frukt och bär, hur ofta och hur mycket som helst. Älskar efterrätter!

Ska jag anstränga mig lite gör jag Anna Bergenströms limoncellomousse, den faller alla i smaken. Innehåller mascarpone, creme fraiche, citronsaft och äggvita. Och så lite limoncello! Gudomligt gott!

Copyright Klimakteriehäxan

Nej, inget ÄNTLIGEN

Naturligtvis har jag inte läst de två litteraturpristagarna, fast hört namnet på österrikaren Peter Handke. Polska Olga Tukarczuk och jag är inte bekanta. Antagligen ännu ett bevis på min brist på snille och smak.

Jag har nog tyvärr helt rätt: "mina" kandidater får klara sig utan Nobelpris. Det gör de ju förvisso.
Och det där utropet "Äntligen" fick jag svälja en gång till.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inser att jag verkligen inte är ensam om mina två prisvärda namn, åtminstone var jag inte det inför årets tillkännagivande: läs vad Boktugg skriver!

Dagens ord 62

GRÖNMÅLNING

-Man lovar att en produkt eller tjänst är mer miljövänlig, bättre för klimatet, än den i själva verket är. Ett ord som verkligen ligger i tiden!

Efter magplasket

När jag skriver detta återstår ganska precis tretton timmar innan Namnen kungörs. Namnen på två författare som kan hämta Nobelpris i litteratur för åren 2018 och 2019.

För tretton långa år sedan förde jag för första gången här på bloggen fram två kvinnor som mina favoriter: Margaret Atwood och Joyce Carol Oates. Jag har framhärdat, år efter år, och aldrig fått rätt. När de blev omsprungna av Alice Munro ansåg jag att loppet för evigt var kört, men ser nu att "mina" författare figurerar i experttipsen igen.

Tänk om ...? 
De är så prisvärda båda två! Snart vet vi. Men man ska inte hoppas, det lönar sig inte. Och hur är det nu, var det inte lite finare att få det där priset, innan Svenska akademien gjorde kollektivt magplask?

Copyright Klimakteriehäxan

Han är Mr Orange

Sanna, som håller i Gems Weekly Photo Challenge, har satt ordet ORANGE som tema för denna vecka. Och eftersom det enda riktigt orangefärgade jag har i min närhet är morötter och ett par clementiner hade jag kommit fram till att jag nog skulle tvingas stå över.

Tills jag alldeles nyss fick ett litet meddelande från en av mina amerikanska vänner. Om Mr Orange. Rätt så många amerikaner som helst inte vill ta sin presidents namn i munnen kallar honom nämligen för det. Utgår från att det handlar om hans fysionomi, det där ständigt ostyriga håret (har han verkligen inte råd med en frisör?) och den inte speciellt friska ansiktsfärgen som ofta drar åt det brandgula hållet.

Snart ställs frågan på sin spets: Ska Mr Orange behålla makten som POTUS i ytterligare fyra år? Mycket tyder på det, det säger i alla fall de som studerar politiken i USA lite närmare. Samtidigt som andra längtar efter Barack Obama. Ni har antagligen också sett posten som snurrar runt i sociala medier, en bild på den förra presidentfamiljen med texten: Titta! En makthavare och hans familj som varit på toppen i åtta år – utan att ställa till med en enda skandal.
Det var då det.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 61

ATT GRETA

-Så har hon alltså blivit ett verb också, den unga Greta Thunberg. Snappar upp det på Facebook, där ett kort samtal avlyssnat på finska YLE (som sänder också på svenska) återges:
- Jaså. Du ska ut och resa. Flyger du?
- Nej, jag åker tåg.
- Aha. Du gretar.

Sverige i dag

Vid första ögonkastet tycker jag att temat för veckans tisdagstrio är svårt. Men eftersom Ugglan & Boken tänkt till får väl vi andra göra det också! Här blir det tre sinsemellan mycket olika läsupplevelser.

"Osebol" är en väldigt originell skildring av en värmländsk bit glesbygd, skriven av Marit Kapla. Författaren har delvis växt upp i byn och nu återvänt till sitt Barndomsland. Genom intervjuer hon gjort växer bilden fram av Sverige som det ofta ser ut i dag. Ett multietniskt samhälle där alla traditioner kanske inte riktigt får plats. Frågorna är inte med, men svaren räcker långt. Intressant bok med texten i ovanlig form!

"Leva livet – Att åldras med hiv" bygger också på intervjuer. Lars Åberg, författare, journalist och samhällsdebattör har ställt frågorna till 29 äldre svenskar (och några anhöriga) som lever med en diagnos som länge betraktades som skamlig och en tveklös dödsdom dessutom. Men dagens 50+are är den första generationen som kan bli gammal trots (och med) sjukdomen. Här möter man människorna bakom hiv-stämpeln, många framträder med bild och under eget namn. Boken är gratis och distribueras genom Äldreprojektet, i en förhoppning om att avmystifiera farsoten som tagit så många liv.

"Världens vackraste man" är serieskaparen Lena Ackebos romandebut. Historien, väldigt nutida, tror jag många kan känna igen sig i: en "tjejchartervecka" på Mallorca, med familjerna kvar hemma i Svedala. Sol, bad, god mat, lite mer vin än vanligt. Finns Äventyret på den spanska ön, som varit ett av svenskarnas käraste resmål sedan 60-talet? Lyckan, rent av? De två systrarna har mycket att reda ut, både med varandra, med föräldrarna och med var sitt slentrianartat äktenskap i ett modernt svenskt hem, bara några flygtimmar bort från semesterns strandliv ...

Copyright Klimakteriehäxan 

En hälsning till Greta?

När jag mötte Astrids blick på den här tavlan, i ett konstgalleri på Grev Turegatan, och såg orden bredvid henne tänkte jag: Det där måste vara en hälsning till Greta Thunberg.
Jag är nämligen övertygad om att Astrid Lindgren, om hon fortfarande varit i livet, skulle ha gett sitt starka och oreserverade stöd till Greta.

Det är för mig fullständigt obegripligt att vuxna och normalt sett tämligen förståndiga för att inte säga direkt klyftiga människor kastar ur sig en massa skit mot denna 16-åring, som på mindre än ett år fått så oerhört många att inse att man inte kan fnysa åt att polarisen smälter, att plasten slår ut fisken i haven, att utsläpp från industri, jordbruk och det vi kallar vårt vardagsliv håller på att ha ihjäl den där planeten vi bor på. Vart ska våra barnbarn ta vägen?

Gretas huvudbudskap är ju att vi ska lyssna på vad forskare och vetenskapsmän kommit fram till under långa studier av vår miljö och klimatet på jorden. Hon har faktiskt aldrig påstått att det är hon själv som konstaterar det ena eller det andra. Inte heller att hon på egen hand kan presentera några lösningar på problemen som tornar upp sig i vår (inte särskilt avlägsna) framtid.

Få om någon svensk har väl genom historien blivit så välkänd genom att ha ett ädelt syfte med sina framträdanden. Hammarskjöld, visst. Selma Lagerlöf, jo då. Zlatan. ABBA. Björn Borg. Kändisar med världsrykte, om än av helt annan sort. Fast ABBA-Björn Ulvaeus har i alla fall kommit ut som Gretas försvarare.

På en fasad i Istanbul. Bild publicerad på Facebook.

Hennes "karriär" har bara inletts. Frågan är om Greta kommer att orka, om hon ska behöva avstå från allt privatliv, om hennes familj pallar i längden. Att pressen är stor är uppenbart.

Det hade varit väldigt skönt att ha Astrid med i den här kampen. Hon skulle ha sagt ifrån. Hon skulle rent av ha rutit. Hon skulle nog också ha fått lite Pippi-vibrationer av Greta Thunberg. Och då tänker jag inte bara på flätorna.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du se ett nyligen publicerat reportage, gjort i Abisko, om hur klimatförändringarna syns i den svenska fjällvärlden? Här är länken till fyra mycket informativa minuter. Från SVT Nyheter.

Och en sak till som hör hit: Bilden på Astrid, med ett citat från en Håkan Hellström-låt, är gjord av Hellström Streetart, som står för en anonym konstnär.  Hans (?) verk kan bl a ses på Galleri Scandinavia. Finns också som bok.