Detta är en sann historia ur Själva Livet.
En pressfotograf från en av våra större dagstidningar hade fått i uppdrag att ta porträttbilder på (dåvarande statsrådet) Margareta Winberg (s).
Fru Winberg, som aldrig hymlat med sin kvinnliga fåfänga, gjorde sig redo framför kameran.
Log kokett mot fotografen och sa:
-Och nu vill jag förstås att du plåtar mej så att dubbelhakorna inte syns!
Svaret kom blixtsnabbt:
-Då är det bäst att du vänder på dej!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 30, 2007
lördag, april 28, 2007
Det finns sängar och Sängar – och motell och Motell
Mina vänner kom fram till hotellet i Köpenhamn och bad att få det rum de ringt och reserverat.
-Visst, hur många timmar gällde det? sa mannen bakom disken.
Det svenska paret hann inte reagera innan kvinnan i receptionen fräste åt sin kollega:
-Ser du inte att dom har bagage?
Hotellet var ett av alla dessa som hyr ut rum per timme. En nisch i branschen som är vitt spridd över klotet, men kanske tätare representerad i några delar av världen än i andra.
I Latinamerika finns de, speciellt i och kring huvudstäderna. De kallas Motell men har väldigt lite att göra med motellen vi är vana vid, även om den gemensamma nämnaren bilen spelar en viktig roll. Som gäst på ett motell kör man ju fram till dörren och parkerar, fullt synligt, precis bredvid.
Till ett Motell kommer man i bil, man parkerar i ett låst garage eller får bilen övertäckt. Bilen blir osynlig, precis som personerna som färdades i den.
Frågar man lite nyfiket kring Motell och aktiviteterna som hör till blir det oftast en del generade fnissningar. Visst, det är dit chefen och sekreteraren åker på lunchen, det är där mannen umgås med sin älskarinna och det är där hustrun bedrar sin man o s v i all oändlighet. Men, säger man, vart ska folk å andra sidan ta vägen när förälskelsen slagit till och vill övergå i handfast kärlek? En god katolsk familj vill inte ha ogifta par under sitt tak. En ung och aldrig så självständig människa har svårt att få en egen bostad. En änka eller änkling som vill återknyta kontakten med sitt sexualliv måste manövrera försiktigt.
Då finns Motellet där, i alla olika prisklasser och utföranden, från ganska sjaskiga utrymmen i avspolningsbar galon och plast till designade lyxsalonger med avsmakningsmeny och champagne på is.
För alla varianterna är dock sekretess en hederssak: ingen ska kunna spionera och enkelt ta reda på var den otrogne äkta hälften tillbringat den där kvällen när det bevisligen inte var övertid på jobbet, trots allt. Motellpersonalen och gästerna påstås inte kunna se varandra över huvud taget.
Genom åren har jag pratat med ganska många som haft en icke föraktlig erfarenhet av Motell, så jag anser att jag har mycket goda källor när jag också kan berätta att på Motell finns det sängar. Och så finns det Sängar.
Enligt mina källor finns ett särskilt Motell med särskilda Sängar i Costa Ricas huvudstad San José.
En variant, kanske tänkt för sjömän eller folk med allmänt nautiskt intresse, består av en båt som guppar stillsamt omgiven av vatten. Sittbrunnen är omvandlad till liggplats med diverse marina tillbehör, och vågornas kluckande ökar på stämningen.
Den som föredrar bil kan dra ner sin käresta i en till enorm dubbelsäng omvandlad amerikanare, med radio, tv, och musikmaskin som manövreras från instrumentbrädan. Det går att tuta, använda blinkers och köra på såväl hel- som halvljus. Och beställd mat och dryck levereras i en mathiss som ser ut som en verktygslåda.
Riktigt härlig låter väl modellen som är en liten ö i havet, med kokospalm och fågel. Bananer ingår också, och sandstranden där ingen baddräkt behövs är Sängen.
För den som drömt om en karriär inom sportens värld finns här också den ultimata lösningen. Bädden har utformats som en idrottsplats, med fullsatta läktare runtomkring. Nånstans i närheten där målburen brukar stå finns två lätt åtkomliga knappar. Trycker man på den ena fylls rummet av publikens förtjusta jubel- och hurrarop. Väljer man däremot den andra knappen vill buandet aldrig ta slut.
Därefter återstår förmodligen bara att betala och försvinna lika diskret som man kom, tror ni kanske.
Å nej, dylika nöjen får man minsann betala i förskott.
Annars kanske den som orsakar buropen försöker smita från räkningen?
Det retar mig lite att jag inte fått uppleva det där själv. Men, som sagt, jag har utmärkta källor… och som ni redan vet: i Motellvärlden är diskretion en hederssak…
Copyright Klimakteriehäxan
-Visst, hur många timmar gällde det? sa mannen bakom disken.
Det svenska paret hann inte reagera innan kvinnan i receptionen fräste åt sin kollega:
-Ser du inte att dom har bagage?
Hotellet var ett av alla dessa som hyr ut rum per timme. En nisch i branschen som är vitt spridd över klotet, men kanske tätare representerad i några delar av världen än i andra.
I Latinamerika finns de, speciellt i och kring huvudstäderna. De kallas Motell men har väldigt lite att göra med motellen vi är vana vid, även om den gemensamma nämnaren bilen spelar en viktig roll. Som gäst på ett motell kör man ju fram till dörren och parkerar, fullt synligt, precis bredvid.
Till ett Motell kommer man i bil, man parkerar i ett låst garage eller får bilen övertäckt. Bilen blir osynlig, precis som personerna som färdades i den.
Frågar man lite nyfiket kring Motell och aktiviteterna som hör till blir det oftast en del generade fnissningar. Visst, det är dit chefen och sekreteraren åker på lunchen, det är där mannen umgås med sin älskarinna och det är där hustrun bedrar sin man o s v i all oändlighet. Men, säger man, vart ska folk å andra sidan ta vägen när förälskelsen slagit till och vill övergå i handfast kärlek? En god katolsk familj vill inte ha ogifta par under sitt tak. En ung och aldrig så självständig människa har svårt att få en egen bostad. En änka eller änkling som vill återknyta kontakten med sitt sexualliv måste manövrera försiktigt.
Då finns Motellet där, i alla olika prisklasser och utföranden, från ganska sjaskiga utrymmen i avspolningsbar galon och plast till designade lyxsalonger med avsmakningsmeny och champagne på is.
För alla varianterna är dock sekretess en hederssak: ingen ska kunna spionera och enkelt ta reda på var den otrogne äkta hälften tillbringat den där kvällen när det bevisligen inte var övertid på jobbet, trots allt. Motellpersonalen och gästerna påstås inte kunna se varandra över huvud taget.
Genom åren har jag pratat med ganska många som haft en icke föraktlig erfarenhet av Motell, så jag anser att jag har mycket goda källor när jag också kan berätta att på Motell finns det sängar. Och så finns det Sängar.
Enligt mina källor finns ett särskilt Motell med särskilda Sängar i Costa Ricas huvudstad San José.
En variant, kanske tänkt för sjömän eller folk med allmänt nautiskt intresse, består av en båt som guppar stillsamt omgiven av vatten. Sittbrunnen är omvandlad till liggplats med diverse marina tillbehör, och vågornas kluckande ökar på stämningen.
Den som föredrar bil kan dra ner sin käresta i en till enorm dubbelsäng omvandlad amerikanare, med radio, tv, och musikmaskin som manövreras från instrumentbrädan. Det går att tuta, använda blinkers och köra på såväl hel- som halvljus. Och beställd mat och dryck levereras i en mathiss som ser ut som en verktygslåda.
Riktigt härlig låter väl modellen som är en liten ö i havet, med kokospalm och fågel. Bananer ingår också, och sandstranden där ingen baddräkt behövs är Sängen.
För den som drömt om en karriär inom sportens värld finns här också den ultimata lösningen. Bädden har utformats som en idrottsplats, med fullsatta läktare runtomkring. Nånstans i närheten där målburen brukar stå finns två lätt åtkomliga knappar. Trycker man på den ena fylls rummet av publikens förtjusta jubel- och hurrarop. Väljer man däremot den andra knappen vill buandet aldrig ta slut.
Därefter återstår förmodligen bara att betala och försvinna lika diskret som man kom, tror ni kanske.
Å nej, dylika nöjen får man minsann betala i förskott.
Annars kanske den som orsakar buropen försöker smita från räkningen?
Det retar mig lite att jag inte fått uppleva det där själv. Men, som sagt, jag har utmärkta källor… och som ni redan vet: i Motellvärlden är diskretion en hederssak…
Copyright Klimakteriehäxan
En glad nyhet
Det är inte varje morgon man läser något i tidningen som får en att utbrista ett djupt känt ”Äntligen!” – men i dag är trots allt en sådan dag.
Liza Marklunds senaste roman ”Nobels testamente” kom nyss ut i en billigare version, så kallat kartonnage, tryckt i 40 000 exemplar.
Nu drar Piratförlaget in hela upplagan.
Anledningen är, hör och häpna, för många korrekturfel.
Äntligen! Äntligen har någon insett att den uppsjö av korrekturfel som böcker i dag innehåller är ett enormt irritationsmoment för den som försöker läsa, ibland är det så illa att man helt enkelt inte står ut.
Det är förvisso trist med tryckfelen även i tidningarna, men där är trots allt toleransnivån lite högre. Man måste medge några fel med tanke på produktionstiden, framför allt.
Den ursäkten finns inte när det gäller böcker, som inte ens är billiga.
Återupprätta korrekturläsandet, tack.
En investering som skulle löna sig, åtminstone sett ur bokläsarens synvinkel. Och förlagen slipper dra in hela upplagor, dessutom!
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: DN - läs här och SvD - läs här.
Liza Marklunds senaste roman ”Nobels testamente” kom nyss ut i en billigare version, så kallat kartonnage, tryckt i 40 000 exemplar.
Nu drar Piratförlaget in hela upplagan.
Anledningen är, hör och häpna, för många korrekturfel.
Äntligen! Äntligen har någon insett att den uppsjö av korrekturfel som böcker i dag innehåller är ett enormt irritationsmoment för den som försöker läsa, ibland är det så illa att man helt enkelt inte står ut.
Det är förvisso trist med tryckfelen även i tidningarna, men där är trots allt toleransnivån lite högre. Man måste medge några fel med tanke på produktionstiden, framför allt.
Den ursäkten finns inte när det gäller böcker, som inte ens är billiga.
Återupprätta korrekturläsandet, tack.
En investering som skulle löna sig, åtminstone sett ur bokläsarens synvinkel. Och förlagen slipper dra in hela upplagor, dessutom!
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: DN - läs här och SvD - läs här.
torsdag, april 26, 2007
Bot för nagelbitare
De existerade över huvud taget inte för ett antal år sedan, de där nagelbutikerna som nu växt upp som svampar ur fuktig höstjord. ”Nagelskulptör” var inte ett yrke, det var ett ord som inte uppfunnits. Men i dag kan vem som helst för några hundralappar och lite tid få välvårdade naglar i olika form och längd, med valfri färg och utsmyckning efter humör, till och med. Händer är viktiga vittnen om människans personlighet, bland det första man tittar på hos en ny bekant.
Nagelbitarnas tid borde vara förbi. Men det är den ändå inte.
När jag gick i skolan började jag bita på naglarna, vet inte hur eller varför, men jag gnagde för fullt. Resultatet var förstås förskräckligt: korta trinda barnfingrar som avslutades med en liten köttig klump, på vilken det satt ett fragment av en nagel.
Gnag, gnag.
Apoteket erbjöd någon illasmakande vätska att smeta på för att verka avskrämmande och, på lite sikt, avvänjande, men det fungerade inte.
Jag fick låna mammas blekrosa Cutex-lack. Inte hjälpte det (lite blänk och färg gjorde ju inte särskilt stor skillnad eftersom det knappt fanns någonting att måla på). Personer i min omgivning gjorde försiktiga påpekanden – inte smakade väl det där speciellt gott? Vore det inte bättre med ett äpple?
Inga goda råd, vare sig de var dyra, billiga eller alldeles gratis, hjälpte.
Jag bet och gnagde, ibland följde en skinnbit med och då gjorde det riktigt ont.
Tiden gick och kanske var jag nära att bli en permanent nagelbitare, en som aldrig kan sluta vad än omgivningen och situationen kräver – jag känner sådana personer, alldeles vuxna som under det formellast tänkbara sammanträde eller en trevlig middag sitter och gnager, antagligen helt omedvetet, men väldigt tydligt.
Men i mitt fall kom boten som en blixt från klar himmel.
Ett par klasser över mig i skolan gick en kille som var det snyggaste jag visste. Minnesbilden av honom har bevars bleknat, men han hade mörkt hår och mörka ögon och var helt enkelt rena drömmen.
Att han aldrig över huvud taget såg mig hör inte till historien.
Han hade sällskap med en tjej vid vars sida jag självklart var osynlig, en drömfigur hon också, hela skolans skönhetsdrottning.
Hon hade långt, böljande, vackert blont hår, smal midja, stora blåa ögon och ett smittsamt leende, allt på en gång.
Alldeles utanför vår skolport hade en cyniskt beräknande människa slagit upp en godiskiosk. En dag föll det sig inte bättre än att Hon och Han stod precis framför mig i kön. Köpte lite blandat i en påse. Hon betalade.
Det var då jag såg det.
Hennes fingrar såg ut som små korviga sniglar med röda köttiga nygnagda stumpar längst ut.
Det var vad jag såg. Resten försvann, liksom.
Tvärt slutade jag att bita på mina fingrar.
Och Hon tappade hela sin utstrålning. För sådana händer – nej, usch. Förstörde alltihop.
Han, däremot, behöll sin position som idol.
Fast såg mig, det gjorde han aldrig, inte ens när naglarna växt ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Nagelbitarnas tid borde vara förbi. Men det är den ändå inte.
När jag gick i skolan började jag bita på naglarna, vet inte hur eller varför, men jag gnagde för fullt. Resultatet var förstås förskräckligt: korta trinda barnfingrar som avslutades med en liten köttig klump, på vilken det satt ett fragment av en nagel.
Gnag, gnag.
Apoteket erbjöd någon illasmakande vätska att smeta på för att verka avskrämmande och, på lite sikt, avvänjande, men det fungerade inte.
Jag fick låna mammas blekrosa Cutex-lack. Inte hjälpte det (lite blänk och färg gjorde ju inte särskilt stor skillnad eftersom det knappt fanns någonting att måla på). Personer i min omgivning gjorde försiktiga påpekanden – inte smakade väl det där speciellt gott? Vore det inte bättre med ett äpple?
Inga goda råd, vare sig de var dyra, billiga eller alldeles gratis, hjälpte.
Jag bet och gnagde, ibland följde en skinnbit med och då gjorde det riktigt ont.
Tiden gick och kanske var jag nära att bli en permanent nagelbitare, en som aldrig kan sluta vad än omgivningen och situationen kräver – jag känner sådana personer, alldeles vuxna som under det formellast tänkbara sammanträde eller en trevlig middag sitter och gnager, antagligen helt omedvetet, men väldigt tydligt.
Men i mitt fall kom boten som en blixt från klar himmel.
Ett par klasser över mig i skolan gick en kille som var det snyggaste jag visste. Minnesbilden av honom har bevars bleknat, men han hade mörkt hår och mörka ögon och var helt enkelt rena drömmen.
Att han aldrig över huvud taget såg mig hör inte till historien.
Han hade sällskap med en tjej vid vars sida jag självklart var osynlig, en drömfigur hon också, hela skolans skönhetsdrottning.
Hon hade långt, böljande, vackert blont hår, smal midja, stora blåa ögon och ett smittsamt leende, allt på en gång.
Alldeles utanför vår skolport hade en cyniskt beräknande människa slagit upp en godiskiosk. En dag föll det sig inte bättre än att Hon och Han stod precis framför mig i kön. Köpte lite blandat i en påse. Hon betalade.
Det var då jag såg det.
Hennes fingrar såg ut som små korviga sniglar med röda köttiga nygnagda stumpar längst ut.
Det var vad jag såg. Resten försvann, liksom.
Tvärt slutade jag att bita på mina fingrar.
Och Hon tappade hela sin utstrålning. För sådana händer – nej, usch. Förstörde alltihop.
Han, däremot, behöll sin position som idol.
Fast såg mig, det gjorde han aldrig, inte ens när naglarna växt ut.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 25, 2007
Folk som flyger och far borde veta bättre
Det finns ett fenomen som aldrig upphör att fascinera mig.
Tänk er situationen:
Du har just landat på en flygplats och du har checkat in bagage.
Om det är en stor flygplats tar du reda på var väskorna kan väntas dyka upp, är du på en liten ser man direkt var de väntas.
Alla andra gör förstås likadant.
Alla andra gör dessutom något annat, och det är det som fascinerar mig.
Alla andra ställer sig tätt tätt tätt så nära intill (det stillastående) bandet som det går.
Handbagaget tar de med sig ända fram, har de barn med på resan ska de också med och trängas, eftersom det är så spännande med löpande band, även när de står stilla.
Plötsligt börjar bandet rulla.
I bästa fall hinner man få bort alla ungar innan någon blivit av med en hand eller ett litet finger. I sämsta fall händer en sådan olycka, eller åker kanske barnet med en liten bit – jättekul, eller hur?
Så dyker den upp, den allra första väskan.
Leden kring bandet, som redan var så täta, blir fullkomligt ogenomträngliga. Tänk om trunken är min! Tänk om den inte tycker om att åka runt! Jag måste ta den NU, GENAST, det är BRÅTTOM.
Alla drar sig ständigt närmare den plats där resväskorna kommer farande och först blir synliga.
Resväskor är till förblandning lika nu för tiden, fabrikanterna lånar modeller av varandra, de som sticker ut rejält är få.
Resväskor är dessutom ofta ganska tunga.
I det ögonblick som man tror sig ha identifierat sitt eget bagage gör man alltså en sista tjurrusning, hugger tag i handtaget och rycker till med alla krafter.
Tjugo kilo i hård förpackning gör en kort och okontrollerad flygtur för att landa bland medpassagerarnas fötter. På väg dit löper deras knäskålar (i höjd med barnens näsor) stor risk att krossas.
Råkade det bli fel väska ska den tillbaka upp igen, det blir en ny rallarsving kring knäskålarna. En eller annan tå blir förstås trampad på i trängseln, hälsenorna löper ständig risk att bli avklippta, om inte av en väska så av en bagagevagn, som förstås också står så nära bandet det fysiskt går att köra den.
I den allmänna villervallan som uppstår blir alltid någon tvärförbannad, endera på en medpassagerare eller på sitt eget resesällskap, som kanske inte hjälpt till att trängas eller som råkat låta ett bagage åka en halvmeter för långt.
Till sist glesnar leden kring bandet och vi som hållit distansen och följt skådespelet som häpna och ibland skräckslagna åskådare kan i lugn och ro gå fram och lyfta av våra väskor. De har då visserligen knirkat sig fram en bit i ankomsthallen, men resväskor är ju trots allt gjorda för att resa.
Alla de där andra resenärerna träffar du oftast snart igen. Då står de ett litet snäpp före dig i en kö, igenom tullen, till taxi - eller så sitter de i samma buss som du.
Större försprång fick de inte som belöning för sin heroiska insats vid bagagebandet, dessa knäskålshotande människor som kommer att göra om samma tjurrusning så snart de klivit av nästa flygplan.
Folk som flyger och far borde fatta att om alla tog två steg bakåt skulle allt bli så mycket enklare, alla skulle se sina väskor och dessutom lyckas få tag i dem utan att riskera att skada någon annan. Folk som flyger och far borde veta bättre. Men icke.
Ja just det, jag är hemma igen.
Landade vid lunchtid.
Och hade parkettplats i ankomsthallen.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk er situationen:
Du har just landat på en flygplats och du har checkat in bagage.
Om det är en stor flygplats tar du reda på var väskorna kan väntas dyka upp, är du på en liten ser man direkt var de väntas.
Alla andra gör förstås likadant.
Alla andra gör dessutom något annat, och det är det som fascinerar mig.
Alla andra ställer sig tätt tätt tätt så nära intill (det stillastående) bandet som det går.
Handbagaget tar de med sig ända fram, har de barn med på resan ska de också med och trängas, eftersom det är så spännande med löpande band, även när de står stilla.
Plötsligt börjar bandet rulla.
I bästa fall hinner man få bort alla ungar innan någon blivit av med en hand eller ett litet finger. I sämsta fall händer en sådan olycka, eller åker kanske barnet med en liten bit – jättekul, eller hur?
Så dyker den upp, den allra första väskan.
Leden kring bandet, som redan var så täta, blir fullkomligt ogenomträngliga. Tänk om trunken är min! Tänk om den inte tycker om att åka runt! Jag måste ta den NU, GENAST, det är BRÅTTOM.
Alla drar sig ständigt närmare den plats där resväskorna kommer farande och först blir synliga.
Resväskor är till förblandning lika nu för tiden, fabrikanterna lånar modeller av varandra, de som sticker ut rejält är få.
Resväskor är dessutom ofta ganska tunga.
I det ögonblick som man tror sig ha identifierat sitt eget bagage gör man alltså en sista tjurrusning, hugger tag i handtaget och rycker till med alla krafter.
Tjugo kilo i hård förpackning gör en kort och okontrollerad flygtur för att landa bland medpassagerarnas fötter. På väg dit löper deras knäskålar (i höjd med barnens näsor) stor risk att krossas.
Råkade det bli fel väska ska den tillbaka upp igen, det blir en ny rallarsving kring knäskålarna. En eller annan tå blir förstås trampad på i trängseln, hälsenorna löper ständig risk att bli avklippta, om inte av en väska så av en bagagevagn, som förstås också står så nära bandet det fysiskt går att köra den.
I den allmänna villervallan som uppstår blir alltid någon tvärförbannad, endera på en medpassagerare eller på sitt eget resesällskap, som kanske inte hjälpt till att trängas eller som råkat låta ett bagage åka en halvmeter för långt.
Till sist glesnar leden kring bandet och vi som hållit distansen och följt skådespelet som häpna och ibland skräckslagna åskådare kan i lugn och ro gå fram och lyfta av våra väskor. De har då visserligen knirkat sig fram en bit i ankomsthallen, men resväskor är ju trots allt gjorda för att resa.
Alla de där andra resenärerna träffar du oftast snart igen. Då står de ett litet snäpp före dig i en kö, igenom tullen, till taxi - eller så sitter de i samma buss som du.
Större försprång fick de inte som belöning för sin heroiska insats vid bagagebandet, dessa knäskålshotande människor som kommer att göra om samma tjurrusning så snart de klivit av nästa flygplan.
Folk som flyger och far borde fatta att om alla tog två steg bakåt skulle allt bli så mycket enklare, alla skulle se sina väskor och dessutom lyckas få tag i dem utan att riskera att skada någon annan. Folk som flyger och far borde veta bättre. Men icke.
Ja just det, jag är hemma igen.
Landade vid lunchtid.
Och hade parkettplats i ankomsthallen.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 15, 2007
Proffs på att prokrastinera
Det är söndag.
Vad gör jag?
Jo jag prokrastinerar. Energiskt och envetet.
Att prokrastinera är inte ett riktigt svenskt ord, men företeelsen – på engelska ”procrastinate”, av latinets pro- (ung. framåt) och crastinus (morgondag), är lika helsvensk som den är internationell.
Det handlar alltså om att gå kringelikrokar kring det som måste göras. Att skjuta upp saker. Att ständigt hitta undanflykter, finna skäl att ta tag i något annat än det där som verkligen måste åtgärdas. En variant av stress, självförvållad sådan.
Jag ska packa inför en resa. Inte särskilt märkvärdigt, men planet lyfter i gryningen. Alltså måste väskan vara klar i dag.
Tänkte börja i går.
Tvättade, plockade vitsippor, tog en tur på stan, handlade, körde lite M/S Röj och några omgångar Spindelharpan på datorn, lagade middag och åt med familjen, gick upp till grannen en stund, tittade på tv, läste lite.
Packade inte en pinal.
Till saken hör att jag för några år sedan kunde packa blixtsnabbt för en två veckors resa, utan att glömma något väsentligt och utan att ha ett extra ton att släpa på.
Denna förträffliga rutin har gått över.
Nu reser jag sällan. Och vareviga gång har jag samma problem med packningen. Jag prokrastinerar, som ett proffs i denna vitt spridda gren. Ändå är risken att jag får med mig alldeles för mycket prylar stor.
Fast det finns en bra sak med det här: mycket annat blir faktiskt gjort. I dag plockade jag ur diskmaskinen, trots att det finns tre till i hemmet som mycket väl skulle ha kunnat göra det. Jag har rensat lite i skåpen, sorterat tvätt, småstädat, vattnat blommor, skakat en matta… och nu sitter jag ju vid datorn, vilket är ingenting annat än att skjuta upp det oundvikliga. Det blir ytterligare några Spindelharpan, varierar med Kungen, och så några omgångar M/S Röj.
Till råga på allt är vädret helt på en prokrastinerares sida. Allting där ute är en enda stor uppmaning om att kliva ut i den spirande grönskan, njuta av solen, skjuta upp den där packningen en stund till.
Så nu har jag varit ute en sväng också.
Men visst blir jag klar.
Kanske blir jag klar väldigt sent, men jag blir klar. Det gör vi prokrastinerare alltid.
Hur som helst: nu vet ni att jag av allt att döma är AFK – Away From Keyboard – ett tag. Får ni abstinens?
Så trevligt!
Man kan alltid trösta sig med att klicka upp en gammal post på min blogg. Det finns faktiskt över 700 stycken att välja bland, i de mest skiftande ämnen. Etiketterna kan vara till hjälp!
Om inte annat kan man använda Klimakteriehäxan som tillflykt när man prokrastinerar lite.
Håll till godo!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad gör jag?
Jo jag prokrastinerar. Energiskt och envetet.
Att prokrastinera är inte ett riktigt svenskt ord, men företeelsen – på engelska ”procrastinate”, av latinets pro- (ung. framåt) och crastinus (morgondag), är lika helsvensk som den är internationell.
Det handlar alltså om att gå kringelikrokar kring det som måste göras. Att skjuta upp saker. Att ständigt hitta undanflykter, finna skäl att ta tag i något annat än det där som verkligen måste åtgärdas. En variant av stress, självförvållad sådan.
Jag ska packa inför en resa. Inte särskilt märkvärdigt, men planet lyfter i gryningen. Alltså måste väskan vara klar i dag.
Tänkte börja i går.
Tvättade, plockade vitsippor, tog en tur på stan, handlade, körde lite M/S Röj och några omgångar Spindelharpan på datorn, lagade middag och åt med familjen, gick upp till grannen en stund, tittade på tv, läste lite.
Packade inte en pinal.
Till saken hör att jag för några år sedan kunde packa blixtsnabbt för en två veckors resa, utan att glömma något väsentligt och utan att ha ett extra ton att släpa på.
Denna förträffliga rutin har gått över.
Nu reser jag sällan. Och vareviga gång har jag samma problem med packningen. Jag prokrastinerar, som ett proffs i denna vitt spridda gren. Ändå är risken att jag får med mig alldeles för mycket prylar stor.
Fast det finns en bra sak med det här: mycket annat blir faktiskt gjort. I dag plockade jag ur diskmaskinen, trots att det finns tre till i hemmet som mycket väl skulle ha kunnat göra det. Jag har rensat lite i skåpen, sorterat tvätt, småstädat, vattnat blommor, skakat en matta… och nu sitter jag ju vid datorn, vilket är ingenting annat än att skjuta upp det oundvikliga. Det blir ytterligare några Spindelharpan, varierar med Kungen, och så några omgångar M/S Röj.
Till råga på allt är vädret helt på en prokrastinerares sida. Allting där ute är en enda stor uppmaning om att kliva ut i den spirande grönskan, njuta av solen, skjuta upp den där packningen en stund till.
Så nu har jag varit ute en sväng också.
Men visst blir jag klar.
Kanske blir jag klar väldigt sent, men jag blir klar. Det gör vi prokrastinerare alltid.
Hur som helst: nu vet ni att jag av allt att döma är AFK – Away From Keyboard – ett tag. Får ni abstinens?
Så trevligt!
Man kan alltid trösta sig med att klicka upp en gammal post på min blogg. Det finns faktiskt över 700 stycken att välja bland, i de mest skiftande ämnen. Etiketterna kan vara till hjälp!
Om inte annat kan man använda Klimakteriehäxan som tillflykt när man prokrastinerar lite.
Håll till godo!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 14, 2007
I dag kom den - sommaren!
I dag kom den till Stockholm.
Den svenska sommaren.
Klarblå himmel, nästan vindstilla, sol, fågelkvitter, blommande forsythia, vitsippor, tulpaner, påskliljor, feta knoppar som låter oss ana grönt i träden – alla ingredienserna fanns de där.
Maken och jag bestämde oss för en lunchutflykt till stadens egen Körsbärsfestival. De japanska träden i Kungsträdgården slog ut och förvandlades till lågflygande rosa moln häromdagen.
Vi var inte ensamma.
Människor i olika stadier av på- och avkläddhet trängdes i City. Shorts och linne sida vid sida med täckjacka och vinterstövlar. Man kunde höra kvidandet från de instängda tårna: vi vill ha ljus, vi vill ha luft! Bleka armar och djupa urringningar växlade med tanter i vårhatt och handskar. Solglasögon på alla näsor. Den som kunde körde nedcabbat, stället för de nya hyr/lånecyklarna var tomt.
Att få en sittplats på en av de befintliga serveringarna var otänkbart. Men i körsbärsblomstider kan man gärna tugga på en enkel hamburgare, om man bara får vara i närheten av all denna rosa skönhet. Det var bara det att precis så verkade alla andra också tänka. Kön var oöverskådlig på alla konkurrerande burgarställen, men till sist fick vi en påse med mat i. Fast det var inte lätt att hitta en plätt att sätta ner rumpan på heller. Vi lyckades ändå och slog oss ner vid det som förr var en trevlig fontän – den verkar vara torrlagd för evigt numera, vem kan man skälla på för det?
Nästan alla ville dessutom ha glass, man vill ju gärna det när solen gassar och man har en stund över. Måste ha stått minst femtio personer och väntat på sin tur för en strut eller pinne, och kön blev aldrig kortare. Affärerna gick helt enkelt strålande. Men vi avstod desserten, det finns gränser för vad man tål även under blommande japanska körsbärsträd.
Så här härligt är det alltså på sommarens första dag – nu ser vi fram emot en räcka lika vackra dagar.
Eller så var det det här som var årets sommardag – kanske blir det inga fler soliga och fina dagar alls?
Det beror på vilken grundsynsätt man har.
Om man så att säga väljer att se den halvfulla flaskan.
Eller den tomma.
Vilket man än väljer: i dag var det sommar i Stockholm.
Copyright Klimakteriehäxan
Den svenska sommaren.
Klarblå himmel, nästan vindstilla, sol, fågelkvitter, blommande forsythia, vitsippor, tulpaner, påskliljor, feta knoppar som låter oss ana grönt i träden – alla ingredienserna fanns de där.
Maken och jag bestämde oss för en lunchutflykt till stadens egen Körsbärsfestival. De japanska träden i Kungsträdgården slog ut och förvandlades till lågflygande rosa moln häromdagen.
Vi var inte ensamma.
Människor i olika stadier av på- och avkläddhet trängdes i City. Shorts och linne sida vid sida med täckjacka och vinterstövlar. Man kunde höra kvidandet från de instängda tårna: vi vill ha ljus, vi vill ha luft! Bleka armar och djupa urringningar växlade med tanter i vårhatt och handskar. Solglasögon på alla näsor. Den som kunde körde nedcabbat, stället för de nya hyr/lånecyklarna var tomt.
Att få en sittplats på en av de befintliga serveringarna var otänkbart. Men i körsbärsblomstider kan man gärna tugga på en enkel hamburgare, om man bara får vara i närheten av all denna rosa skönhet. Det var bara det att precis så verkade alla andra också tänka. Kön var oöverskådlig på alla konkurrerande burgarställen, men till sist fick vi en påse med mat i. Fast det var inte lätt att hitta en plätt att sätta ner rumpan på heller. Vi lyckades ändå och slog oss ner vid det som förr var en trevlig fontän – den verkar vara torrlagd för evigt numera, vem kan man skälla på för det?
Nästan alla ville dessutom ha glass, man vill ju gärna det när solen gassar och man har en stund över. Måste ha stått minst femtio personer och väntat på sin tur för en strut eller pinne, och kön blev aldrig kortare. Affärerna gick helt enkelt strålande. Men vi avstod desserten, det finns gränser för vad man tål även under blommande japanska körsbärsträd.
Så här härligt är det alltså på sommarens första dag – nu ser vi fram emot en räcka lika vackra dagar.
Eller så var det det här som var årets sommardag – kanske blir det inga fler soliga och fina dagar alls?
Det beror på vilken grundsynsätt man har.
Om man så att säga väljer att se den halvfulla flaskan.
Eller den tomma.
Vilket man än väljer: i dag var det sommar i Stockholm.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 12, 2007
Så här för jag folkhälsan framåt
Du får chansen att göra en sak för att förbättra folkhälsan. Alla medel står till ditt förfogande. Vad gör du?
Så ser mitt ämne ut i Bloggstafetten den här gången. Det kom från ett klappande hårdrockshjärta.
Dags att fatta pinnen och sätta fart!
En hel provkarta dyker upp i skallen.
Mer gymnastik i skolan.
Mindre mat åt i-världen, mer åt människor i fattiga länder.
Bättre undervisning i näringslära, överallt.
Färre stillasittande arbeten.
Stimulans av bred folkidrott, där det inte bara gäller ”vinna eller försvinna” utan mer ”att kämpa väl”.
Gröna ytor väl fördelade över jordklotet, på det att mänskligheten av egen kraft söker sig ut i naturen.
Socker- och läskransonering.
Stopp för fotomodeller som är 180 cm långa och väger runt 40 kilo.
Intensiv kampanj för amning.
Listan kan bli väldigt lång.
Men nej. Detta är inte svaret på frågan, för det står ju faktiskt att jag får chansen att göra EN sak. Då duger det inte att leka Folkhälsoinstitut, med världen som arbetsfält.
Jag måste välja.
Då så.
Då måste det bli så att jag gör mig själv till det goda exemplet, det som manar till efterföljd och som – eftersom jag naturligtvis kommer att lyckas – snabbt skänker mig ikon- och idolstatus, och placerar mig på omslaget på samtliga blanka tidningar som heter Hälsa, Må Bra, I Form och vad det nu finns mer i den vägen. Samt åstadkommer jag, alldeles själv, att kurvan över förbättrad folkhälsa tar ett jätteskutt i positiv riktning.
Det blir inköp av ekologiskt odlade matvaror, fet fisk, fullkorn, bönor, oliver. En skvätt rödvin (för blodets skull) och många vackra frukter. Bara undantagsvis en härligt röd biff, men kyckling får slinka ner. Älg skjuten i närområdet blir bra. Bären och svampen får plockas där becquerel-halten knappt är mätbar. Charkvaror står inte på inköpslistan alls.
Kolhydraterna är långa, mellanrummen mellan matintagen korta och portionerna ofelbart av tallriksmodell.
En kosthållning som ger den perfekta utgångspunkten för långa, snabba promenader i alla sorters väder, ett och annat gympapass, blandat med lite poweryoga och pilates – spinning är, tyvärr, för tråkigt, och cykling på gatan allt annat än hälsobefrämjande, snarare livsfarligt.
Ska jag få godis till jul eller påsk blir det riktigt mörk choklad, i kombination med lite nötter. Av geleråttor gjorde man för några år sedan smycken, det måste bli det huvudsakliga användningsområdet framöver. Grönsakerna ska inte ha kommit med flyg eller ha varit i närheten av bekämpningsmedel. Alla tobaksprodukter går bort per automatik: alldeles för mycket kemi i den branschen, och då har jag inte ens nämnt cancerrisken.
Landets samlade massmedier kommer dock att få problem på lite sikt. Inga undergörande bantningsmetoder kan längre fylla löpsedlar och bilagor, för jag kommer att visa att bara rätt intag och flitigt uttag av energi gäller, inget annat fungerar.
På det området har jag personligen gjort omfattande fältstudier. Som t ex den gången Lill-Babs fick mig att citrusbanta med Damernas Värld. Till saken hör att detta var så länge sedan att jag inte alls bar på onödiga kilon. Jag gjorde ändå som Lill-Babs rekommenderade, köpte citrus i alla förekommande former och satte igång.
Dag 1 var det gott. Dag 2 var det mindre gott. Dag 3 längtade jag efter käk.
Dag 4 hade hela min matsmältningsapparat förvandlats till en enda stor juicepress. Jag luktade surt. Magknipet var av värsta sort. Dag 4 vid lunch var kuren över för min del. Dag 6 vägde jag som förr, fast jag hade mer ont i magen.
Se där, det varnande exemplet för att komplettera allt det jag gör rätt och riktigt.
Nu behövs bara att omvärlden förstår att jag är dess ledstjärna.
Så sticker hälsoläget iväg i rätt riktning. Samhällets kostnader för sjukvården dyker hastigt nedåt, flygbolagen behöver inte köpa nya och bredare stolar, en 42:a kan förbli en 42:a och behöver inte etiketteras om. Karamellkungen går i konkurs men öppnar hälsokostkedja i stället.
Så har jag gjort min insats för att förbättra folkhälsan.
Fråga inte om jag lever som jag lär, gör bara som jag säger!
Detta mitt nya liv började nyss. Tror jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Så ser mitt ämne ut i Bloggstafetten den här gången. Det kom från ett klappande hårdrockshjärta.
Dags att fatta pinnen och sätta fart!
En hel provkarta dyker upp i skallen.
Mer gymnastik i skolan.
Mindre mat åt i-världen, mer åt människor i fattiga länder.
Bättre undervisning i näringslära, överallt.
Färre stillasittande arbeten.
Stimulans av bred folkidrott, där det inte bara gäller ”vinna eller försvinna” utan mer ”att kämpa väl”.
Gröna ytor väl fördelade över jordklotet, på det att mänskligheten av egen kraft söker sig ut i naturen.
Socker- och läskransonering.
Stopp för fotomodeller som är 180 cm långa och väger runt 40 kilo.
Intensiv kampanj för amning.
Listan kan bli väldigt lång.
Men nej. Detta är inte svaret på frågan, för det står ju faktiskt att jag får chansen att göra EN sak. Då duger det inte att leka Folkhälsoinstitut, med världen som arbetsfält.
Jag måste välja.
Då så.
Då måste det bli så att jag gör mig själv till det goda exemplet, det som manar till efterföljd och som – eftersom jag naturligtvis kommer att lyckas – snabbt skänker mig ikon- och idolstatus, och placerar mig på omslaget på samtliga blanka tidningar som heter Hälsa, Må Bra, I Form och vad det nu finns mer i den vägen. Samt åstadkommer jag, alldeles själv, att kurvan över förbättrad folkhälsa tar ett jätteskutt i positiv riktning.
Det blir inköp av ekologiskt odlade matvaror, fet fisk, fullkorn, bönor, oliver. En skvätt rödvin (för blodets skull) och många vackra frukter. Bara undantagsvis en härligt röd biff, men kyckling får slinka ner. Älg skjuten i närområdet blir bra. Bären och svampen får plockas där becquerel-halten knappt är mätbar. Charkvaror står inte på inköpslistan alls.
Kolhydraterna är långa, mellanrummen mellan matintagen korta och portionerna ofelbart av tallriksmodell.
En kosthållning som ger den perfekta utgångspunkten för långa, snabba promenader i alla sorters väder, ett och annat gympapass, blandat med lite poweryoga och pilates – spinning är, tyvärr, för tråkigt, och cykling på gatan allt annat än hälsobefrämjande, snarare livsfarligt.
Ska jag få godis till jul eller påsk blir det riktigt mörk choklad, i kombination med lite nötter. Av geleråttor gjorde man för några år sedan smycken, det måste bli det huvudsakliga användningsområdet framöver. Grönsakerna ska inte ha kommit med flyg eller ha varit i närheten av bekämpningsmedel. Alla tobaksprodukter går bort per automatik: alldeles för mycket kemi i den branschen, och då har jag inte ens nämnt cancerrisken.
Landets samlade massmedier kommer dock att få problem på lite sikt. Inga undergörande bantningsmetoder kan längre fylla löpsedlar och bilagor, för jag kommer att visa att bara rätt intag och flitigt uttag av energi gäller, inget annat fungerar.
På det området har jag personligen gjort omfattande fältstudier. Som t ex den gången Lill-Babs fick mig att citrusbanta med Damernas Värld. Till saken hör att detta var så länge sedan att jag inte alls bar på onödiga kilon. Jag gjorde ändå som Lill-Babs rekommenderade, köpte citrus i alla förekommande former och satte igång.
Dag 1 var det gott. Dag 2 var det mindre gott. Dag 3 längtade jag efter käk.
Dag 4 hade hela min matsmältningsapparat förvandlats till en enda stor juicepress. Jag luktade surt. Magknipet var av värsta sort. Dag 4 vid lunch var kuren över för min del. Dag 6 vägde jag som förr, fast jag hade mer ont i magen.
Se där, det varnande exemplet för att komplettera allt det jag gör rätt och riktigt.
Nu behövs bara att omvärlden förstår att jag är dess ledstjärna.
Så sticker hälsoläget iväg i rätt riktning. Samhällets kostnader för sjukvården dyker hastigt nedåt, flygbolagen behöver inte köpa nya och bredare stolar, en 42:a kan förbli en 42:a och behöver inte etiketteras om. Karamellkungen går i konkurs men öppnar hälsokostkedja i stället.
Så har jag gjort min insats för att förbättra folkhälsan.
Fråga inte om jag lever som jag lär, gör bara som jag säger!
Detta mitt nya liv började nyss. Tror jag.
Copyright Klimakteriehäxan
…och så går pinnen vidare!
Nyss tog vi farväl av en favorit: kommissarie Jane Tennison.
Jag skrev bland annat så här om henne:
”Hon blev ett memento över karriärkvinnan, som valt jobbet framför allt annat.
Som försökt leva med några män men gett upp.
Som förlorat kontakten med både syrran och pappan.
Som aldrig fick barn.
Som knappast har några vänner.
Som alltför ofta och flitigt tröstat sig med alkohol.
Som slagit sig fram bland manliga kollegor med smartness och skicklighet.
Som kallats iskall, bitch, cynisk och subba, mer eller mindre öppet.
Som vunnit respekt men inte särskilt mycket mer.”
Väldigt tydligt en kvinnas synpunkter, tror jag.
Nu får Aronson, som jag kikat in hos, så jag vet att han tittat och gillat ”I mördarens spår” (Prime Suspect) uppdraget att ge oss
Jane Tennison sedd med manliga ögon.
Det är hans uppdrag i pågående bloggstafett.
För övrigt cirkulerar Oscars-belönade Helen Mirren i olika medier ganska flitigt, inte bara som Jane T.
Nu påstås det att fru Mirren själv, när hon är ute och reser privat, alltid gör det utan bagage. Väl framme på sin destination går hon till närmsta välgörenhetsorganisations affär för begagnat och bortskänkt.
Där köper hon det hon behöver.
Och när det är dags att åka hem lämnar hon tillbaka alltihop.
Ska man verkligen tro på sådant, det är en fråga man ställer sig.
En annan är hur hon gör med tvätten. Får man lämna in grejorna smutsiga?
Men det där var ett stickspår, förstås.
Nu är det Blogstafetten som gäller.
Heja Aronson!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag skrev bland annat så här om henne:
”Hon blev ett memento över karriärkvinnan, som valt jobbet framför allt annat.
Som försökt leva med några män men gett upp.
Som förlorat kontakten med både syrran och pappan.
Som aldrig fick barn.
Som knappast har några vänner.
Som alltför ofta och flitigt tröstat sig med alkohol.
Som slagit sig fram bland manliga kollegor med smartness och skicklighet.
Som kallats iskall, bitch, cynisk och subba, mer eller mindre öppet.
Som vunnit respekt men inte särskilt mycket mer.”
Väldigt tydligt en kvinnas synpunkter, tror jag.
Nu får Aronson, som jag kikat in hos, så jag vet att han tittat och gillat ”I mördarens spår” (Prime Suspect) uppdraget att ge oss
Jane Tennison sedd med manliga ögon.
Det är hans uppdrag i pågående bloggstafett.
För övrigt cirkulerar Oscars-belönade Helen Mirren i olika medier ganska flitigt, inte bara som Jane T.
Nu påstås det att fru Mirren själv, när hon är ute och reser privat, alltid gör det utan bagage. Väl framme på sin destination går hon till närmsta välgörenhetsorganisations affär för begagnat och bortskänkt.
Där köper hon det hon behöver.
Och när det är dags att åka hem lämnar hon tillbaka alltihop.
Ska man verkligen tro på sådant, det är en fråga man ställer sig.
En annan är hur hon gör med tvätten. Får man lämna in grejorna smutsiga?
Men det där var ett stickspår, förstås.
Nu är det Blogstafetten som gäller.
Heja Aronson!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 11, 2007
Shopping - ett stekhett ämne
Ibland häpnar jag över hur dåligt jag verkar hänga med i svängarna.
Som i går, till exempel.
Jag såg en artikel i Metro om shopping, vilket blev gnistan till en liten bloggpost. Föga anade jag då att just detta ämne för tillfället är stekhett.
Det hade gått mig helt förbi.
Alltihop började tydligen med en krönika i DN av Nina Björk. Hon konstaterar att hemmet börjar visa upp en hel del skavanker, sådana som avhjälps med reparationer och nyinköp.
Avancerad shopping, helt enkelt.
Men hon har kommit till insikt om att lyckan inte går att köpa för pengar. Skriver:
”Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd.”
Hon vill inte ha några nya kläder till våren heller. Skittrött på shopping och shoppare.
Det tog några dagar, innan DN publicerade en intervju med Sissela Lindblom. Nästa vecka kommer en roman av henne, ”De skamlösa”. Den lär handla om ”två unga kvinnor vars existentiella djup inskränker sig till hur man bäst matchar plånbok och väska”.
Och skamlöshet hittar författarinnan både här och där.
”Samhället signalerar att det enda sättet att vara med i leken är att konsumera” säger hon.
Och skam går verkligen på torra land när hon lyssnar till radioprogrammet ”Stil” i P1 med Susanne Ljung.
”Hon berättar hur hon köper en väska för 70 000 och hänger in den i garderoben /…/För 20 år sedan hade man inte kunnat säga en sån sak.”
Isobel Hadley-Kamptz dök upp som nästa debattör. På Expressens ledarsida berättade hon om sin förtjusning över ett kakfat – en förbjuden känsla, antar hon nu. Men: ”ytlighetskritiken känns ytligare än aldrig så tonårskäcka sminktipsbloggar”. Hon undrar: ”är det okej att spara ihop till designlampor men inte till dito kläder? Går gränsen mellan ondska och finfint vid om kläderna är svarta från Belgien eller rosa från New York?”
I dagens Expressen har inte mindre än tre tyckare shoppingen som ämne. Lars Lindström (ende mannen jag hittat i diskussionen hittills) har upptäckt ett litet problem: ”Modet svänger så fort att jag inte hinner ge bort kläderna till Myrorna innan de har blivit moderna igen.”
Han tycker att det faktum att någon försöker bromsa tokshopparna är ett sundhetstecken – men han medger ändå: ”Ok, jag erkänner: jag önskar också att vår tjock-tv ska paja så vi får köpa en platt. Alla strävar vi efter att få det bättre. Men det skadar inte att försöka hålla igen och åtminstone använda prylarna tills de inte går att laga längre.”
På Nina Björks sida i denna kamp finns Dilsa Demirbag-Sten. Citat:
”Den som tror att en ny inredning i ett fungerande kök kommer att göra familjelyckan större får nog tänka om.”
”När framför allt kvinnliga skribenter låser in sig i rollen som beskyddare av rätten till att köpa ytterligare en ögonskugga är vi på väg in i ett intellektuellt mörker.”
Krönikören Marie Söderqvist har uppenbarligen gått och ilsknat till. Hon intar försvarsställning och för de glada shopparnas talan:
"Jag tror att de flesta när de gläds åt en ny vårkappa eller handväska vet att inget som är dåligt försvinner, men däremot känner de sig precis som jag själv – lite snyggare, gladare och bättre till mods av att möta våren, om den kommer någon gång på riktigt, i något nyköpt och snyggt. Jag tror att man blir mätbart gladare just när man hänger sin nya väska runt armen första gången."
Och så drämmer hon till med sin slutrad: ”Shopping kan skapa en hel del äkta lycka.”
Huruvida hon därmed förflyttats in i det intellektuella mörkret låter jag vara osagt.
Vilket engagemang! Vilken debattglädje! Och man törs förmoda att sista ordet inte ännu är sagt i Den Stora Frågan om shoppandets innebörd och värde.
Fast jag måste hålla med om att den som köper en handväska för 70 000 spänn nog har en skruv lös, en rätt stor skruv dessutom.
Samtidigt som jag känner igen den Söderqvistska glädjen över ett nytt och lyckat inköp. Kakfat vill jag definitivt inte ha fler – men andra kan ju få uppskatta ett sådant!
Ändå har jag en sak gemensamt med denna debatts urmoder, Nina Björk: jag vet hur det är att bo i ett hem som blir alltmer slitet – utan att något görs…
Men i mitt fall handlar det nog mest om lättja.
Copyright Klimakteriehäxan
Som i går, till exempel.
Jag såg en artikel i Metro om shopping, vilket blev gnistan till en liten bloggpost. Föga anade jag då att just detta ämne för tillfället är stekhett.
Det hade gått mig helt förbi.
Alltihop började tydligen med en krönika i DN av Nina Björk. Hon konstaterar att hemmet börjar visa upp en hel del skavanker, sådana som avhjälps med reparationer och nyinköp.
Avancerad shopping, helt enkelt.
Men hon har kommit till insikt om att lyckan inte går att köpa för pengar. Skriver:
”Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd.”
Hon vill inte ha några nya kläder till våren heller. Skittrött på shopping och shoppare.
Det tog några dagar, innan DN publicerade en intervju med Sissela Lindblom. Nästa vecka kommer en roman av henne, ”De skamlösa”. Den lär handla om ”två unga kvinnor vars existentiella djup inskränker sig till hur man bäst matchar plånbok och väska”.
Och skamlöshet hittar författarinnan både här och där.
”Samhället signalerar att det enda sättet att vara med i leken är att konsumera” säger hon.
Och skam går verkligen på torra land när hon lyssnar till radioprogrammet ”Stil” i P1 med Susanne Ljung.
”Hon berättar hur hon köper en väska för 70 000 och hänger in den i garderoben /…/För 20 år sedan hade man inte kunnat säga en sån sak.”
Isobel Hadley-Kamptz dök upp som nästa debattör. På Expressens ledarsida berättade hon om sin förtjusning över ett kakfat – en förbjuden känsla, antar hon nu. Men: ”ytlighetskritiken känns ytligare än aldrig så tonårskäcka sminktipsbloggar”. Hon undrar: ”är det okej att spara ihop till designlampor men inte till dito kläder? Går gränsen mellan ondska och finfint vid om kläderna är svarta från Belgien eller rosa från New York?”
I dagens Expressen har inte mindre än tre tyckare shoppingen som ämne. Lars Lindström (ende mannen jag hittat i diskussionen hittills) har upptäckt ett litet problem: ”Modet svänger så fort att jag inte hinner ge bort kläderna till Myrorna innan de har blivit moderna igen.”
Han tycker att det faktum att någon försöker bromsa tokshopparna är ett sundhetstecken – men han medger ändå: ”Ok, jag erkänner: jag önskar också att vår tjock-tv ska paja så vi får köpa en platt. Alla strävar vi efter att få det bättre. Men det skadar inte att försöka hålla igen och åtminstone använda prylarna tills de inte går att laga längre.”
På Nina Björks sida i denna kamp finns Dilsa Demirbag-Sten. Citat:
”Den som tror att en ny inredning i ett fungerande kök kommer att göra familjelyckan större får nog tänka om.”
”När framför allt kvinnliga skribenter låser in sig i rollen som beskyddare av rätten till att köpa ytterligare en ögonskugga är vi på väg in i ett intellektuellt mörker.”
Krönikören Marie Söderqvist har uppenbarligen gått och ilsknat till. Hon intar försvarsställning och för de glada shopparnas talan:
"Jag tror att de flesta när de gläds åt en ny vårkappa eller handväska vet att inget som är dåligt försvinner, men däremot känner de sig precis som jag själv – lite snyggare, gladare och bättre till mods av att möta våren, om den kommer någon gång på riktigt, i något nyköpt och snyggt. Jag tror att man blir mätbart gladare just när man hänger sin nya väska runt armen första gången."
Och så drämmer hon till med sin slutrad: ”Shopping kan skapa en hel del äkta lycka.”
Huruvida hon därmed förflyttats in i det intellektuella mörkret låter jag vara osagt.
Vilket engagemang! Vilken debattglädje! Och man törs förmoda att sista ordet inte ännu är sagt i Den Stora Frågan om shoppandets innebörd och värde.
Fast jag måste hålla med om att den som köper en handväska för 70 000 spänn nog har en skruv lös, en rätt stor skruv dessutom.
Samtidigt som jag känner igen den Söderqvistska glädjen över ett nytt och lyckat inköp. Kakfat vill jag definitivt inte ha fler – men andra kan ju få uppskatta ett sådant!
Ändå har jag en sak gemensamt med denna debatts urmoder, Nina Björk: jag vet hur det är att bo i ett hem som blir alltmer slitet – utan att något görs…
Men i mitt fall handlar det nog mest om lättja.
Copyright Klimakteriehäxan
Stafettpinnen har landat!
Mitt ämne i pågående Bloggstafett har flutit in under natten. CrimsonAnna, som själv skrivit om en present som betytt särskilt mycket för henne, är avsändare av följande:
”Här kommer ditt ämne till Bloggstafetten.
Du får chansen att göra en sak för att förbättra folkhälsan. Alla medel står till ditt förfogande. Vad gör du?”
Det tål att tänka på.
Fast jag måste ha tänkt färdigt senast fredag kväll, tror jag. Eller möjligen har jag deadline på lördag. Hur som helst:
Ska försöka hålla mig frisk... om inte annat så för statistikens skull...
”Här kommer ditt ämne till Bloggstafetten.
Du får chansen att göra en sak för att förbättra folkhälsan. Alla medel står till ditt förfogande. Vad gör du?”
Det tål att tänka på.
Fast jag måste ha tänkt färdigt senast fredag kväll, tror jag. Eller möjligen har jag deadline på lördag. Hur som helst:
Ska försöka hålla mig frisk... om inte annat så för statistikens skull...
tisdag, april 10, 2007
Män kan/vill/bör inte shoppa
Om det går att undvika att ha Maken med på en shoppingtur så undviker jag det. Han lever efter principen att man bara går in i en butik om man vet eller har rimlig anledning att tro att där finns något man anser sig behöva.
Så letar han upp den där produkten, betalar i närmsta kassa och försvinner ut på gatan igen så snabbt som skorna bär.
Män kan inte konsten att shoppa.
Själv betraktar jag det oftast som ett nöje att knalla runt i affärer, ibland på jakt efter något, ibland bara för att titta. Gratis och trevlig underhållning – tills man tar upp plånboken, alltså.
En psykolog har jämställt jägarens instinkt i skogen med en köpsugen kvinnas agerande i realisationstider: samma basbehov får sin tillfredsställelse, fast bytet ser väldigt annorlunda ut.
Nu visar det sig att fler psykologiskt lagda experter har tittade närmare på våra köpmönster. Och se, det finns knep för att även män ska trivas i ett affärscentrum!
-Precis som barn roas med bollhav är det bra med gubbdagis. Alla köpcentra som har till exempel ett Clas Ohlson går bra, konstaterar Petra Trobäck-Sjövall, intervjuad i dagens Metro.
Jovisst, Sveriges manligaste affär!
Hon fortsätter:
-Det är också viktigt att hitta andra saker som männen kan ta kommando över, exempelvis kundvagnen. Då är de nöjda.
Petra är civilekonom och specialist på våra köpvanor, med titel ”butikskonsult”.
Hon vet att män inte gillar att shoppa. En man och kvinna som går in i en affär tillsammans utgör den ur försäljningssynpunkt sämsta kombinationen. De stannar kortast tid.
Allra bäst är två kvinnor tillsammans.
-De stannar länge i butiker och triggar varandra att handla
Jo, jag vet. Kan räkna upp ett antal felköp som praktiskt taget samtliga skett under inflytande av välmenande men kanske inte riktigt kloka väninne-råd. Men hellre det, då, än när män som trängts in i ett hörn utanför provhytten avkrävs utlåtande om t-tröjor, långbyxor och kjolar.
-Snygg, muttrar han utan att höja blicken, i stilla förhoppning om att kvinnan i hans liv ska bli klar och han ska slippa ut, oavsett om plagget smickrar henne eller ej.
Nu händer det ju att även jag har herrsällskap på en och annan shoppingtur, trots allt. På semesterresa, eller så.
Men Maken har lärt sig något.
Han går numera ingenstans utan en bok i fickan. Så när jag får salivavsöndring utanför en italiensk skoaffär letar han raskt upp en liten, lika italiensk, stenmur eller parkbänk och öppnar sin bok.
Det fungerar riktigt bra.
En vacker dag kanske jag ska testa det där med att ge honom kommandot över kundvagnen också, i enlighet med expertens råd.
Copyright Klimakteriehäxan
Så letar han upp den där produkten, betalar i närmsta kassa och försvinner ut på gatan igen så snabbt som skorna bär.
Män kan inte konsten att shoppa.
Själv betraktar jag det oftast som ett nöje att knalla runt i affärer, ibland på jakt efter något, ibland bara för att titta. Gratis och trevlig underhållning – tills man tar upp plånboken, alltså.
En psykolog har jämställt jägarens instinkt i skogen med en köpsugen kvinnas agerande i realisationstider: samma basbehov får sin tillfredsställelse, fast bytet ser väldigt annorlunda ut.
Nu visar det sig att fler psykologiskt lagda experter har tittade närmare på våra köpmönster. Och se, det finns knep för att även män ska trivas i ett affärscentrum!
-Precis som barn roas med bollhav är det bra med gubbdagis. Alla köpcentra som har till exempel ett Clas Ohlson går bra, konstaterar Petra Trobäck-Sjövall, intervjuad i dagens Metro.
Jovisst, Sveriges manligaste affär!
Hon fortsätter:
-Det är också viktigt att hitta andra saker som männen kan ta kommando över, exempelvis kundvagnen. Då är de nöjda.
Petra är civilekonom och specialist på våra köpvanor, med titel ”butikskonsult”.
Hon vet att män inte gillar att shoppa. En man och kvinna som går in i en affär tillsammans utgör den ur försäljningssynpunkt sämsta kombinationen. De stannar kortast tid.
Allra bäst är två kvinnor tillsammans.
-De stannar länge i butiker och triggar varandra att handla
Jo, jag vet. Kan räkna upp ett antal felköp som praktiskt taget samtliga skett under inflytande av välmenande men kanske inte riktigt kloka väninne-råd. Men hellre det, då, än när män som trängts in i ett hörn utanför provhytten avkrävs utlåtande om t-tröjor, långbyxor och kjolar.
-Snygg, muttrar han utan att höja blicken, i stilla förhoppning om att kvinnan i hans liv ska bli klar och han ska slippa ut, oavsett om plagget smickrar henne eller ej.
Nu händer det ju att även jag har herrsällskap på en och annan shoppingtur, trots allt. På semesterresa, eller så.
Men Maken har lärt sig något.
Han går numera ingenstans utan en bok i fickan. Så när jag får salivavsöndring utanför en italiensk skoaffär letar han raskt upp en liten, lika italiensk, stenmur eller parkbänk och öppnar sin bok.
Det fungerar riktigt bra.
En vacker dag kanske jag ska testa det där med att ge honom kommandot över kundvagnen också, i enlighet med expertens råd.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 09, 2007
Adjö, Jane Tennison!
Där försvann hon ut ur våra liv, Jane Tennison, spelad av Helen Mirren.
Slutbilden, efter 22 avsnitt, är ryggen på en ensam människa, på väg bort från betraktaren. Och avskedskalaset.
Som ett memento över karriärkvinnan, som valt jobbet framför allt annat, till exempel kärleken och familjen.
Som försökt leva med några män men gett upp.
Som förlorat kontakten med både syrran och pappan.
Som aldrig fick något barn.
Som knappast har några vänner.
Som alltför ofta och flitigt tröstat sig med alkohol.
Som slagit sig fram bland manliga kollegor med smartness och skicklighet.
Som kallats iskall, bitch, cynisk och subba, mer eller mindre öppet.
Som vunnit respekt men inte särskilt mycket mer.
Som står inför sin pension och inte vet vad hon ska göra med sin lediga tid.
Men en fruktansvärt bra deckarserie har det varit.
Vilken tur att man inte måste ha Jane Tennison som ideal.
Idol räcker – och då gäller det Helen Mirren.
Copyright Klimakteriehäxan
Slutbilden, efter 22 avsnitt, är ryggen på en ensam människa, på väg bort från betraktaren. Och avskedskalaset.
Som ett memento över karriärkvinnan, som valt jobbet framför allt annat, till exempel kärleken och familjen.
Som försökt leva med några män men gett upp.
Som förlorat kontakten med både syrran och pappan.
Som aldrig fick något barn.
Som knappast har några vänner.
Som alltför ofta och flitigt tröstat sig med alkohol.
Som slagit sig fram bland manliga kollegor med smartness och skicklighet.
Som kallats iskall, bitch, cynisk och subba, mer eller mindre öppet.
Som vunnit respekt men inte särskilt mycket mer.
Som står inför sin pension och inte vet vad hon ska göra med sin lediga tid.
Men en fruktansvärt bra deckarserie har det varit.
Vilken tur att man inte måste ha Jane Tennison som ideal.
Idol räcker – och då gäller det Helen Mirren.
Copyright Klimakteriehäxan
Rondellhund i retur
Ur-rondellhunden är tillbaka.
Stina Opitz gjorde den, den intog sin plats i en rondell i Linköping, den slogs sönder och försvann.
För att utlösa en landsomfattande skapariver. Folk började tillverka hundliknande figurer i alla tänkbara material, och ”djuren” dök upp på den ena trafikplatsen efter den andra.
Rondellhundarnas rebellrörelse var ett faktum, dess popularitet ökade inte minst tack vare att Vägverket visade sig tycka illa om den här speciella hundrasen, som inte funnits med i någon femårsplan för framtida infrastruktur.
Men rondellhundarna gick segrande ur striden, och vi, som deklarerat oss som den hemgjorda hundens vänner, log belåtet.
Gräsrötterna vann kampen om en icke auktoriserad offentlig utsmyckning, som inte skadat någon, men som glatt desto fler.
Och så, för en dryg vecka, återkom Opitz ur-rondellhund till sin plats. Returbiljetten är subventionerad av kommunen, och det var högtidlig invigning – verket heter ”Cirkulation II”.
Det är bara det att nu lär hunden vara gjord i brons. Väderbeständig, slagtålig, så gott som opåverkbar.
Som vilket skulptur som helst.
Då inställer sig frågan: är det fortfarande en rondellhund?
Copyright Klimakteriehäxan
Stina Opitz gjorde den, den intog sin plats i en rondell i Linköping, den slogs sönder och försvann.
För att utlösa en landsomfattande skapariver. Folk började tillverka hundliknande figurer i alla tänkbara material, och ”djuren” dök upp på den ena trafikplatsen efter den andra.
Rondellhundarnas rebellrörelse var ett faktum, dess popularitet ökade inte minst tack vare att Vägverket visade sig tycka illa om den här speciella hundrasen, som inte funnits med i någon femårsplan för framtida infrastruktur.
Men rondellhundarna gick segrande ur striden, och vi, som deklarerat oss som den hemgjorda hundens vänner, log belåtet.
Gräsrötterna vann kampen om en icke auktoriserad offentlig utsmyckning, som inte skadat någon, men som glatt desto fler.
Och så, för en dryg vecka, återkom Opitz ur-rondellhund till sin plats. Returbiljetten är subventionerad av kommunen, och det var högtidlig invigning – verket heter ”Cirkulation II”.
Det är bara det att nu lär hunden vara gjord i brons. Väderbeständig, slagtålig, så gott som opåverkbar.
Som vilket skulptur som helst.
Då inställer sig frågan: är det fortfarande en rondellhund?
Copyright Klimakteriehäxan
Svettigt i snön
Vad gör man en ledig extradag som var tänkt att bli en härlig stund i solen, med fågelkvitter och utsprickande knoppar – men som i stället bjuder på ett envist snöande?
Jo man gör något man absolut inte vill.
Man – vilket i detta fall är det samma som jag – stryker.
Å så tråkigt det är! Inte alldeles enkelt heller.
Folk som kan stryka och se på tv, samtidigt, har jag aldrig förstått mig på.
Jag tar lite hjälp av Carly Simon, det lindrar en aning, utan att jag gör extra strykveck på fel ställen.
Linne, bomull och siden är underbara material, sprungna ur naturen. Men alla tre kräver närkontakt med ett strykjärn. Vilket på sätt och vis känns rätt så bortkastat, eftersom plaggen blir skrynkliga så snart man haft dem på sig i tjugo minuter, max.
Det finns förvisso något som kallas ”strykfri bomull” men det är ungefär lika pålitligt som krämerna som påstås ta bort celluliter.
Hette det crimplene, det där som alla tanter hade på 60 och 70-talen? Och nylon! Banlon! Terylene!
Minns bestämt att mamma strök mycket mindre på den tiden.
Fast det var nog svettigare då, inuti kläderna.
Nu stryker jag mina kläder i naturmaterial. Och svettas under tiden.
Och alltihop är snöns fel
Copyright Klimakteriehäxan
Jo man gör något man absolut inte vill.
Man – vilket i detta fall är det samma som jag – stryker.
Å så tråkigt det är! Inte alldeles enkelt heller.
Folk som kan stryka och se på tv, samtidigt, har jag aldrig förstått mig på.
Jag tar lite hjälp av Carly Simon, det lindrar en aning, utan att jag gör extra strykveck på fel ställen.
Linne, bomull och siden är underbara material, sprungna ur naturen. Men alla tre kräver närkontakt med ett strykjärn. Vilket på sätt och vis känns rätt så bortkastat, eftersom plaggen blir skrynkliga så snart man haft dem på sig i tjugo minuter, max.
Det finns förvisso något som kallas ”strykfri bomull” men det är ungefär lika pålitligt som krämerna som påstås ta bort celluliter.
Hette det crimplene, det där som alla tanter hade på 60 och 70-talen? Och nylon! Banlon! Terylene!
Minns bestämt att mamma strök mycket mindre på den tiden.
Fast det var nog svettigare då, inuti kläderna.
Nu stryker jag mina kläder i naturmaterial. Och svettas under tiden.
Och alltihop är snöns fel
Copyright Klimakteriehäxan
Brandfaran över
Hela helgen har man varnat oss, i tryck, i radio, i tv: risken för gräsbränder i hela södra Sverige har varit stor. För det är ju så att många använder en ledig helgdag till att bränna kvistar och löv, och elden kan sprida sig snabbt till mycket mer än man tänkt sig om oturen är framme.
Men nu kan varningarna ebba ut.
Jag vaknar till en Annandag Påsk vitare än självaste julafton. SNÖ.
Snötäcke överallt, julkortsprydligt på trädens grenar, där de spädaste knopparna fått en rejäl köldchock.
Vitsipporna har drunknat i lagret av nedfallna kristaller, krokusen kroknat. Och även om gatan nu, efter någon timmes dagsljus, ser bar ut, är luften fortfarande fylld av små vita flingor.
Kvicksilvret i termometern har envist bitit sig fast under nollan.
Den akuta brandfaran är definitivt över.
Nu är risken för akut vårdepression större.
Kom sedan inte och försök trösta med ett klassiskt citat ur Bondepraktikan, som så hurtigt förkunnar att ”aprilsnö är fåragö(dsel)”.
Den gödning vi är i behov av nu stavas s-o-l och v-ä-r-m-e.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu kan varningarna ebba ut.
Jag vaknar till en Annandag Påsk vitare än självaste julafton. SNÖ.
Snötäcke överallt, julkortsprydligt på trädens grenar, där de spädaste knopparna fått en rejäl köldchock.
Vitsipporna har drunknat i lagret av nedfallna kristaller, krokusen kroknat. Och även om gatan nu, efter någon timmes dagsljus, ser bar ut, är luften fortfarande fylld av små vita flingor.
Kvicksilvret i termometern har envist bitit sig fast under nollan.
Den akuta brandfaran är definitivt över.
Nu är risken för akut vårdepression större.
Kom sedan inte och försök trösta med ett klassiskt citat ur Bondepraktikan, som så hurtigt förkunnar att ”aprilsnö är fåragö(dsel)”.
Den gödning vi är i behov av nu stavas s-o-l och v-ä-r-m-e.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 08, 2007
Påskdag och tolerans
"Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!"
Så står det i psalmen som man sjöng i kyrkan på Påskdagen, på den tiden när det hände sig att jag gick med föräldrarna till högmässan.
Nu för tiden är jag högmässofri, som vuxen väljer man själv.
Men så klickar jag in mig hos Gudmundson, som så vältajmat i dessa påsktider skriver om religionsutövning, ateism, humanism.
Han (själv deklarerad ateist) vet berätta att slentrianmässigt utplacerade biblar numera plockas bort från svenska hotellrum. Och så skriver han:
"Och detta är ju i sig helt fantastiskt. Men det som gör mig riktigt purken är att den som startade hela hetsjakten på biblar, en medlem i ateist-organisationen Humanisterna, menar att människor känner sig - ni gissar säkert - kränkta av förekomsten av den heliga skrift på rummet./.../ Humanisterna, en förening som verkar för en sekulär (icke-religiös) livssyn /.../hävdade att biblar på hotellrum är kränkande både för ateister, muslimer och andra.
Känner man sig kränkt av att andra får möjlighet att utöva sin religion är man inte humanist.
Då är man intolerant."
Ja. Precis så är det. Det är en mänsklig rättighet att sjunga "Vad ljus över griften" på påskdagen.
Precis som att det är en mänsklig rättighet att låta bli.
Tack för det!
Så står det i psalmen som man sjöng i kyrkan på Påskdagen, på den tiden när det hände sig att jag gick med föräldrarna till högmässan.
Nu för tiden är jag högmässofri, som vuxen väljer man själv.
Men så klickar jag in mig hos Gudmundson, som så vältajmat i dessa påsktider skriver om religionsutövning, ateism, humanism.
Han (själv deklarerad ateist) vet berätta att slentrianmässigt utplacerade biblar numera plockas bort från svenska hotellrum. Och så skriver han:
"Och detta är ju i sig helt fantastiskt. Men det som gör mig riktigt purken är att den som startade hela hetsjakten på biblar, en medlem i ateist-organisationen Humanisterna, menar att människor känner sig - ni gissar säkert - kränkta av förekomsten av den heliga skrift på rummet./.../ Humanisterna, en förening som verkar för en sekulär (icke-religiös) livssyn /.../hävdade att biblar på hotellrum är kränkande både för ateister, muslimer och andra.
Känner man sig kränkt av att andra får möjlighet att utöva sin religion är man inte humanist.
Då är man intolerant."
Ja. Precis så är det. Det är en mänsklig rättighet att sjunga "Vad ljus över griften" på påskdagen.
Precis som att det är en mänsklig rättighet att låta bli.
Tack för det!
lördag, april 07, 2007
Marsipan-minne
Nu i påsk konsumerar vi marsipan, tonvis med marsipan.
Den kan vara hantverksmässigt framställd och kosta nästan hur mycket som helst. Men den kan också köpas färdig i plastslang i mataffären, för att berikas med karamellfärg och förvandlas till kycklingar, ägg och andra krumelurer hemma vid köksbordet – pyssel som ofta uppskattas av den yngre generationen. Sedan får de äldre uppskatta resultatet, även om man hade föredragit kondisets mer eleganta produkter.
Men även den tjusigaste marsipanvariant kan bli ett problem.
För det handlar som oftast när man äter om att öga, näsa och smaklökar måste komma överens.
Riktigt skickliga marsipansnickrare kan nämligen numera göra ätbara, välliknande kopior av nästan vad som helst.
Alltså går det att köpa en portion bacon och stekt ägg i marsipan, liksom bajskorvar, morötter och små frukter.
En gång fick jag en fullständigt naturtrogen marsipankopia av en kokt med bröd och senap.
Det såg riktigt gott ut, så där så att man nästan greppade en bit hushållspapper och klev ut på balkongen för att äta den i friska luften, som en riktig varmkorv ska avnjutas.
Men tyvärr: den där korven var oätlig.
Fullständigt oätlig.
Det var absolut inget fel på mandelmassan, den var färsk och av god kvalitet.
Men när korven närmade sig munnen berättade mina ögon för hjärnan att den var på väg.
Strax skulle mina smaklökar också rapportera: korv, bröd och senap, var så god.
Total krock. Inget stämde. Inte konsistensen, inte smaken, inte doften.
Den fina marsipanskapelsen blev liggande. Till sist fick den hackas upp i småbitar, och man fick ändå blunda när den skulle tuggas, eftersom minnesbilden av korven levde kvar.
Sån tur då, att kycklingarna som konditorn saluför till påsk faktiskt inte har minsta likhet med den grillade ursprungsvarianten.
Fast förresten – det kanske finns grillad kyckling i marsipan – också?
Akta er för den i så fall!
Den går med största sannolikhet inte att äta!
Copyright Klimakteriehäxan
Den kan vara hantverksmässigt framställd och kosta nästan hur mycket som helst. Men den kan också köpas färdig i plastslang i mataffären, för att berikas med karamellfärg och förvandlas till kycklingar, ägg och andra krumelurer hemma vid köksbordet – pyssel som ofta uppskattas av den yngre generationen. Sedan får de äldre uppskatta resultatet, även om man hade föredragit kondisets mer eleganta produkter.
Men även den tjusigaste marsipanvariant kan bli ett problem.
För det handlar som oftast när man äter om att öga, näsa och smaklökar måste komma överens.
Riktigt skickliga marsipansnickrare kan nämligen numera göra ätbara, välliknande kopior av nästan vad som helst.
Alltså går det att köpa en portion bacon och stekt ägg i marsipan, liksom bajskorvar, morötter och små frukter.
En gång fick jag en fullständigt naturtrogen marsipankopia av en kokt med bröd och senap.
Det såg riktigt gott ut, så där så att man nästan greppade en bit hushållspapper och klev ut på balkongen för att äta den i friska luften, som en riktig varmkorv ska avnjutas.
Men tyvärr: den där korven var oätlig.
Fullständigt oätlig.
Det var absolut inget fel på mandelmassan, den var färsk och av god kvalitet.
Men när korven närmade sig munnen berättade mina ögon för hjärnan att den var på väg.
Strax skulle mina smaklökar också rapportera: korv, bröd och senap, var så god.
Total krock. Inget stämde. Inte konsistensen, inte smaken, inte doften.
Den fina marsipanskapelsen blev liggande. Till sist fick den hackas upp i småbitar, och man fick ändå blunda när den skulle tuggas, eftersom minnesbilden av korven levde kvar.
Sån tur då, att kycklingarna som konditorn saluför till påsk faktiskt inte har minsta likhet med den grillade ursprungsvarianten.
Fast förresten – det kanske finns grillad kyckling i marsipan – också?
Akta er för den i så fall!
Den går med största sannolikhet inte att äta!
Copyright Klimakteriehäxan
Ägg-ÄGGstra
2000 ton ägg sätter vi svenskar i oss den här veckan.
Jag tror att det räcker med två stycken för min del.
Hur det än blir med den saken så kan du få noggranna äggfakta här. Det är Svenska Dagbladet som dels bjuder på upplysande grafik, dels drar lite äggskrönor.
Men oavsett hur många ägg man tuggar i sig, hur mycket godis som så gott som omärkligt smyger in i munnen, hur mycket kaloririk dryck vi smuttar på - så är det Glad Påsk på er, allihop!
Solen lyser, sipporna har vaknat! Det ska vi fira!
Jag tror att det räcker med två stycken för min del.
Hur det än blir med den saken så kan du få noggranna äggfakta här. Det är Svenska Dagbladet som dels bjuder på upplysande grafik, dels drar lite äggskrönor.
Men oavsett hur många ägg man tuggar i sig, hur mycket godis som så gott som omärkligt smyger in i munnen, hur mycket kaloririk dryck vi smuttar på - så är det Glad Påsk på er, allihop!
Solen lyser, sipporna har vaknat! Det ska vi fira!
fredag, april 06, 2007
Vart tog påskkäringarna vägen?
Inte en enda liten påskkäring ringde på vår dörr i går. Ingen ville visa upp sin fantasifulla utstyrsel och få lite godis. De skulle bara veta vilken stor påse jag hade köpt, extrapris på Ica, 49 kronor kilot!
Det är ju på Skärtorsdagen påskkäringarna är ute i Stockholmstrakten.
Men faktum är att jag inte såg en enda på hela dagen. Vart tog de vägen?
När jag var barn var detta att ”gå påskkäring” en av årets höjdare. Enorma förberedelser krävdes – jag tror att vi började strax efter jul!
För i Barndomslandet var det så, att vi inte gick runt och tiggde godis.
Vi gav bort det i stället.
Och det krävde inte bara godis, det krävde en speciell inramning också.
Vi ritade påskbrev.
En bunt vita A4-ark, en burk vaxkritor och/eller en låda vattenfärger var utgångsläget. Sedan var det fritt fram. Det blev kycklingar, kärringar, ägg, harar och häxor och en och annan liten påsklilja eller tulpan.
De som kanske inte hade så god hand med papper och penna kunde kopiera andras motiv. De som ville och hade råd kunde köpa förtryckta ark som bara skulle färgläggas.
Varje påskbrev skulle gärna förses med ett litet rim av typ ”Påskharen i skogen hoppar / när du kolorna i munnen stoppar” eller något annat av ungefär samma litterära kvalitet.
När allt var målat och klart veks papperet till en trekantig form som också fungerade som kuvert som lite godsaker fick plats i. Och utanpå skrev vi jätteskojiga adresser, som den här:
Till påskgumman Anna
Kvastskaftsvägen 79
Häcklefjäll
Namnet stämde åtminstone, det var personliga påskbrev det handlade om, och alla kompisar skulle ha sitt.
Ibland blev det stressigt på långfredagen, när det fortfarande fattades färdiga godisförsändelser och bara timmar återstod.
Men till sist hade man en rejäl korg.
Och så blev det då påskafton.
Yippeee!
Nu blev det dags att använda färgerna på sig själv. Vi målade, ofta med mammas hjälp, svarta prickar på hakan (häxans skäggvårtor!), vi målade knallröda rosor på kinderna, vi svärtade ögonbrynen långt ut på tinningarna, vi hade mörka läppar. Häxlikt…
Kläderna var också viktiga. Självklart knöt vi en sjal i hård knut under hakan. Men vi hade också stora kjolar, förkläden, bylsiga tröjor – utstyrsel som gjord för en rivig färd på kvasten.
Den som kunde låna en kaffekittel i koppar var extra nöjd, för en sådan skulle riktiga Blåkulle-resenärer ha, det hade vi ju sett.
Och så startade vandringen. Vi gick några stycken tillsammans och hade roligt på vägen. I varje hus blev vi väl mottagna, våra utstyrslar beundrades vederbörligen och ibland bjöds vi på något att dricka och en hembakt kaka.
I några enstaka hus levde traditionen att påskkäringen var en häxa som måste jagas bort. Då stod någon och spanade i köksfönstret, och när vi kom närmare för att lämna våra trekantiga godisbrev slängdes ytterdörren upp och vi jagades med skrik och skratt tillbaka ut på vägen.
Fast påskbreven fick de ändå.
För små fötter och korta ben kunde den där vandringen trots allt bli väldigt lång.
Ett år blev den alltför lång för mig. Då ringde en snäll människa hem, och pappa kom och hämtade mig på mopeden.
Och när man sedan tagit igen sig, ätit massor av choklad, sega råttor, karameller och kolor som droppat in hemma medan man själv var ute och travade, så blev det dags för fyrverkeriet.
Grannfamiljerna kom med var sin påse raketer, och så hade vi uppskjutning på en öppen plats mellan husen.
Det var mörkt, ofta kallt, alltid lite högtidligt.
Jag importerade seden att gå påskkäring till Stockholm när ungarna var små. De målade och ritade av hjärtans lust. På påskafton gick vi ut i grannskapet för att dela ut resultatet, självklart med godis i. Uppskattningen blev behärskad. En liten lekkamrat blev livrädd, kände inte alls igen sin kompis när hon förvandlats till påskkäring. Gråtande tog flickebarnet skydd bakom en generad förälder, som pliktskyldigt tog emot Dotterns påskbrev. Vi gick fort.
Nu för tiden lever traditionen med påskbrev kvar i Barndomslandet, men 2000-talets barn går naturligtvis inte.
De skjutsas i bil.
Och dåtidens fyrverkeri skulle idag inte tillfredsställa någon pyrotekniskt lagd person som fyllt mer än fem år.
Men entusiasmen för själva godiset, den är så vitt jag kan förstå alldeles oförändrad.
Hoppas de som aldrig kom till oss igår fick ihop så det räckte till ett rejält magknip ändå.
För det där magknipet, det hör ju också till påsktraditionerna.
Copyright Klimakteriehäxan
Första vitsippan!
Jag är vitsippsfanatiker.
Vet inte om någon blomma kan slå Anemone Nemorosa när det gäller att göra mig glad, alldeles gratis.
Visst, jag älskar massor med blommor, tulpaner, rosor och maskrosor.
Men när vitsipporna kryper fram slår hjärtat snabbare.
I dag stod de där. (Jo, jag vet att andra sett redan, men det här var mina första!)
Det fanns förstås vårlök, lite svalört och till och med några violer i det grågröna fjolårsgräset, tillsammans med planterade krokus, scilla och påskliljor.
Alla står de sig slätt i konkurrensen mot vitsipporna.
Nändes inte nypa av fler än kanske tio, för än så länge var det inte så gott om dem.
Fast snart kan jag plocka rejäla buketter - vitsippan förökar sig genom utlöpare i jorden, så risken för utrotning finns inte.
Bara att plocka.
Och det gör jag.
Som den äkta vitsippsfanatiker jag är.
Copyright Klimakteriehäxan
God morgon, Långfredag!
Långfredag.
En spänstig morgonvandrare drar ner luvan över öronen och spanar mot solen. Två damer viftar lite vilset med sina gåstavar. En hund prickar lyktstolpen medan husse väntar. Vinden från i går kväll, riktigt ilsken, har mojnat men det är ändå kyligt.
Vi såg – äntligen – ”The Queen”, och den var väl värd både sin Oscar och den bitande promenaden. Ofattbart hur bra hon är, Helen Mirren!
Det påstås att när drottningen var i parlamentsbyggnaden senast, vilket alltså måste ha varit efter att filmen haft premiär, man glatt viskade i bänkarna att ”kanske är det Helen Mirren som kommit i stället”.
Fler filmer finns på repertoaren, filmer som man ”borde” se. Kanske är det läge att gå ikväll igen?
Men när jag var barn gick inga filmer alls på långfredagen, åtminstone inte i en svensk småstad.
Mina föräldrar har berättat om sina långfredagar: barn skulle inte hoppa och springa, alla vuxna var svartklädda, helst skulle inte ett skratt höras, man höll sig hemma och inomhus, möjligen med undantag för en sväng till kyrkan och högmässan, allt i lila, den liturgiska sorgekulören. Detta var uppenbarligen vad religionen krävde.
Följaktligen upplevde ungdomarna verkligen långfredagen som l-å-n-g. Utmattad av tristessen gick man och la sig tidigt, vilket förstås hade den fördelen att man orkade festa desto bättre när påskaftonen kom.
Det som gör nutidens långfredagar trista är, tycker jag, att dagstidningarna fortsätter att låtsas som om reglerna från förra århundradets första hälft fortfarande lever och respekteras.
Morgontidningen har inte dunsat ner på dörrmattan. Vilket har en negativ effekt på hela morgonen.
”Vi finns på nätet!” tröstar de oss trogna läsare med.
Visst. Men hur man som tidningsmakare kan tro att det går lika bra att sitta framför en dator som att krypa tillbaka under täcket med alla pappersbilagorna i nypan, det är ofattbart.
Skulle så gärna protestera. Fast har aldrig kommit på något bra sätt. Även om det här förstås är ett...
Kanske är det helt enkelt så att tidningshusen fortfarande anser att vi SKA ha det långsamt och tråkigt i dag?
Det är ju trots allt långfredag!
God morgon!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs också Karin Thunberg i SvD!
En spänstig morgonvandrare drar ner luvan över öronen och spanar mot solen. Två damer viftar lite vilset med sina gåstavar. En hund prickar lyktstolpen medan husse väntar. Vinden från i går kväll, riktigt ilsken, har mojnat men det är ändå kyligt.
Vi såg – äntligen – ”The Queen”, och den var väl värd både sin Oscar och den bitande promenaden. Ofattbart hur bra hon är, Helen Mirren!
Det påstås att när drottningen var i parlamentsbyggnaden senast, vilket alltså måste ha varit efter att filmen haft premiär, man glatt viskade i bänkarna att ”kanske är det Helen Mirren som kommit i stället”.
Fler filmer finns på repertoaren, filmer som man ”borde” se. Kanske är det läge att gå ikväll igen?
Men när jag var barn gick inga filmer alls på långfredagen, åtminstone inte i en svensk småstad.
Mina föräldrar har berättat om sina långfredagar: barn skulle inte hoppa och springa, alla vuxna var svartklädda, helst skulle inte ett skratt höras, man höll sig hemma och inomhus, möjligen med undantag för en sväng till kyrkan och högmässan, allt i lila, den liturgiska sorgekulören. Detta var uppenbarligen vad religionen krävde.
Följaktligen upplevde ungdomarna verkligen långfredagen som l-å-n-g. Utmattad av tristessen gick man och la sig tidigt, vilket förstås hade den fördelen att man orkade festa desto bättre när påskaftonen kom.
Det som gör nutidens långfredagar trista är, tycker jag, att dagstidningarna fortsätter att låtsas som om reglerna från förra århundradets första hälft fortfarande lever och respekteras.
Morgontidningen har inte dunsat ner på dörrmattan. Vilket har en negativ effekt på hela morgonen.
”Vi finns på nätet!” tröstar de oss trogna läsare med.
Visst. Men hur man som tidningsmakare kan tro att det går lika bra att sitta framför en dator som att krypa tillbaka under täcket med alla pappersbilagorna i nypan, det är ofattbart.
Skulle så gärna protestera. Fast har aldrig kommit på något bra sätt. Även om det här förstås är ett...
Kanske är det helt enkelt så att tidningshusen fortfarande anser att vi SKA ha det långsamt och tråkigt i dag?
Det är ju trots allt långfredag!
God morgon!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs också Karin Thunberg i SvD!
onsdag, april 04, 2007
PåskÄGGstra
Det är påskvecka.
Allt ska gå i ÄGGets tecken.
Alltså handlar vi massor av mat till ÄGGstrapris innan vi går hem och ÄGGsperimenterar med nya maträtter som förhoppningsvis inte blir varken ÄGGliga eller gÄGGiga. Det blir helt enkelt huggsÄGGsa, kanske till tonerna av Bob Marley - en ÄGGta rÄGGaestjärna, med vilken man kan sjunga vÄGGselsång efter en sÄGGsa ÄGGsplorer.
När påskgodiset kommer fram och fyller de gamla pappÄGGen drÄGGlar vi lite till mans. FlÄGGmatiska herrar får marsipan i skÄGGet, damer tar färre karameller eftersom de inte vill lÄGGa på hullet.
Till sist blir det i alla fall lÄGGdags och kanske har då ÄGGkonsumtionen haft effekt. Så pass att vi är riktigt uppÄGGade och kan ägna oss åt någon sorts livgivande sÄGGsuella övningar, alltefter vår personliga lust och lÄGGning.
Så tar John Blund fram storslÄGGan och vi vänder näsan mot vÄGGen.
Än är det långt till hÄGGens blomning.
Och den här tÄGGsten blev riktigt konstig. Värdig en KlimakteriehÄGGsa?
Så nÄGGum att jag ska göra om det här. UrsÄGGta så mycket.
Glad påsk ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Allt ska gå i ÄGGets tecken.
Alltså handlar vi massor av mat till ÄGGstrapris innan vi går hem och ÄGGsperimenterar med nya maträtter som förhoppningsvis inte blir varken ÄGGliga eller gÄGGiga. Det blir helt enkelt huggsÄGGsa, kanske till tonerna av Bob Marley - en ÄGGta rÄGGaestjärna, med vilken man kan sjunga vÄGGselsång efter en sÄGGsa ÄGGsplorer.
När påskgodiset kommer fram och fyller de gamla pappÄGGen drÄGGlar vi lite till mans. FlÄGGmatiska herrar får marsipan i skÄGGet, damer tar färre karameller eftersom de inte vill lÄGGa på hullet.
Till sist blir det i alla fall lÄGGdags och kanske har då ÄGGkonsumtionen haft effekt. Så pass att vi är riktigt uppÄGGade och kan ägna oss åt någon sorts livgivande sÄGGsuella övningar, alltefter vår personliga lust och lÄGGning.
Så tar John Blund fram storslÄGGan och vi vänder näsan mot vÄGGen.
Än är det långt till hÄGGens blomning.
Och den här tÄGGsten blev riktigt konstig. Värdig en KlimakteriehÄGGsa?
Så nÄGGum att jag ska göra om det här. UrsÄGGta så mycket.
Glad påsk ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 02, 2007
När morgonrocken spökar
Presenter är ofta prylar man kommer ihåg.
Den fula porslinssaken som alltid måste stå väl synlig, eftersom man aldrig vet när gamla faster Stina – givaren – kan tänkas titta in.
Eller den lite kantiga men noggrant lackade träskålen som det står ”God Jul Mamma” i botten på.
Den första sak man fick av Honom, han som fick tillnamnet Den Ende, gömmer man också i sitt hjärta.
En av de presenter jag aldrig kommer att glömma fick jag på min 15-årsdag. Jag bodde i inackorderingsrum i veckorna, i ett hus där skolungdomar var inhysta i alla små rum och vrår.
Mamma tyckte att jag i anständighetens namn behövde en morgonrock på väg till och från badrummet, åtminstone.
När jag plockade upp den ur kartongen blev jag alldeles salig.
Ljusblå, lätt som ett moln, matelasserad, varm, mjuk och skön. Jättefin.
En härlig födelsedagspresent, helt enkelt. En man minns.
Men det där var som ni redan listat ut förhållandevis länge sedan. Och i mitt liv är de matelasserade morgonrockarnas tid också sedan länge förbi. Numera har vi för varmt inomhus, om inte annat, och dessutom tror jag att det där materialet var extremt lättantändligt och inte borde användas alls om man hade gasspis, till exempel, eller en faiblesse för levande ljus.
Och likväl möter jag nu de där morgonrockarna i vart och vartannat gathörn. Visst, de slutar inte längre vid knäna utan i höjd med höftbenet, men stuket är detsamma. Kragen, rutorna, knapparna.
Någon framgångsrik trendnisse har lyckats få en stor del av mänskligheten att tro, att en modern jacka ska se ut som morgonrockarna gjorde då, för länge sedan, när jag var femton.
I flera år har de funnits, i olika sorters affärer, i varuhuset likaväl som i boutiquen. De sys i alla färger, och de används av både män och kvinnor.
Inte nog med att de är uppseendeväckande missklädsamma - de antyder inte sällan släktskap med en rejäl bit kassler - de kan dessutom vara riktigt dyra. Kollade en prislapp i helgen: strax över två tusen spänn för en nylonjacka av morgonrocksmodell. Kan ge mig den på att plagget var flamsäkert också, så att eldfarlighetsargumentet faller platt.
Märk väl, jag talar inte om hederliga dunjackor, sådana man behöver krypa in i när termometern visar 20 minus (det plagget heter på norska ”bobbeljakke” – visst är det fint?!)
Nej, jag är ute efter att brännmärka den rutsydda jackmodell som förfular två hela årstider – för de dyker upp både vår och höst. En gengångare från förr som borde avskaffas.
Men Margaretha Krook har bidragit till att göra den oförglömlig. För hon får aldrig mer av sig sin - hon har den där hon står staty utanför Dramaten..
När det finns så mycket annat lagom påklätt man kan använda!
Snälla, ta av den spökande morgonrocken! Låt mig minnas den som den höjdarpresent den en gång var!
Copyright Klimakteriehäxan
Den fula porslinssaken som alltid måste stå väl synlig, eftersom man aldrig vet när gamla faster Stina – givaren – kan tänkas titta in.
Eller den lite kantiga men noggrant lackade träskålen som det står ”God Jul Mamma” i botten på.
Den första sak man fick av Honom, han som fick tillnamnet Den Ende, gömmer man också i sitt hjärta.
En av de presenter jag aldrig kommer att glömma fick jag på min 15-årsdag. Jag bodde i inackorderingsrum i veckorna, i ett hus där skolungdomar var inhysta i alla små rum och vrår.
Mamma tyckte att jag i anständighetens namn behövde en morgonrock på väg till och från badrummet, åtminstone.
När jag plockade upp den ur kartongen blev jag alldeles salig.
Ljusblå, lätt som ett moln, matelasserad, varm, mjuk och skön. Jättefin.
En härlig födelsedagspresent, helt enkelt. En man minns.
Men det där var som ni redan listat ut förhållandevis länge sedan. Och i mitt liv är de matelasserade morgonrockarnas tid också sedan länge förbi. Numera har vi för varmt inomhus, om inte annat, och dessutom tror jag att det där materialet var extremt lättantändligt och inte borde användas alls om man hade gasspis, till exempel, eller en faiblesse för levande ljus.
Och likväl möter jag nu de där morgonrockarna i vart och vartannat gathörn. Visst, de slutar inte längre vid knäna utan i höjd med höftbenet, men stuket är detsamma. Kragen, rutorna, knapparna.
Någon framgångsrik trendnisse har lyckats få en stor del av mänskligheten att tro, att en modern jacka ska se ut som morgonrockarna gjorde då, för länge sedan, när jag var femton.
I flera år har de funnits, i olika sorters affärer, i varuhuset likaväl som i boutiquen. De sys i alla färger, och de används av både män och kvinnor.
Inte nog med att de är uppseendeväckande missklädsamma - de antyder inte sällan släktskap med en rejäl bit kassler - de kan dessutom vara riktigt dyra. Kollade en prislapp i helgen: strax över två tusen spänn för en nylonjacka av morgonrocksmodell. Kan ge mig den på att plagget var flamsäkert också, så att eldfarlighetsargumentet faller platt.
Märk väl, jag talar inte om hederliga dunjackor, sådana man behöver krypa in i när termometern visar 20 minus (det plagget heter på norska ”bobbeljakke” – visst är det fint?!)
Nej, jag är ute efter att brännmärka den rutsydda jackmodell som förfular två hela årstider – för de dyker upp både vår och höst. En gengångare från förr som borde avskaffas.
Men Margaretha Krook har bidragit till att göra den oförglömlig. För hon får aldrig mer av sig sin - hon har den där hon står staty utanför Dramaten..
När det finns så mycket annat lagom påklätt man kan använda!
Snälla, ta av den spökande morgonrocken! Låt mig minnas den som den höjdarpresent den en gång var!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 01, 2007
Det är skorna som gör Tanten
En dag i livet passerar så gott som alla kvinnor en milstolpe man helst skulle vilja blunda för.
Detta inträffar då hjärnan segrar över hjärtat i det ögonblick det är dags att ta på sig skorna.
Det säger sig ju självt att ett par fötter som tassat omkring i Kavat-sandaler och gympaskor i 15 års tid också klarar ganska långa sträckor i lite mer krävande fotbeklädnader. Men redan efter ytterligare 15 år kan de italienska sandalerna med svindlande klackar bli lite mer svårbemästrade. Och någonstans kring de 50 hamnar många i en livsavgörande beslutssituation:
Ska jag ta de snygga högklackade – eller de bekväma, platta?
Man kan inte bortförklara det: vad man har på fötterna är dels en del av ens personlighet, dels en del av ens humör.
När man köpt de där riktiga snyggingarna som ger en salivavsöndring redan vid första skyltfönstertitten har leendet suttit som fastklistrat i ansiktet.
Ont i fötterna är en åkomma som drar ner vilka mungipor som helst.
Men jag tillhör dem som i det längsta behållit de vackra skorna på, till priset av en och annan munsnörpning, det är säkert sant.
Hade någon sagt till mig när jag var i 20-årsåldern att också jag en dag skulle komma att drabbas av klagande fötter hade jag säkert skrattat, trots att jag redan då visste att vi hade sådant i släkten.
Samtidigt tror jag mig i dag veta att ett tidigt byte till platta och breda skor egentligen inte skulle ha medfört någon skillnad.
Har man trampat runt på jorden i ett halvsekel måste det naturligtvis märkas på den kroppsdel som gjort huvuddelen av jobbet.
Detta faktum finns det skotillverkare och –handlare som tagit fasta på. Scholl och Ecco är sådana, och båda märkena gör en hel del som inte är bara relativt fotvänligt utan också anpassat till modebilden, så att man kan känna sig både fin och rätt så bekväm.
Och så finns det här i Kungliga Hufvudstaden en skoaffär som i åratal framstått som Tanternas Butik. Ett monument över Bekvämlighet och Hopplöst Fula Dojor. Den heter Frövi Skor och ligger i Gamla Stan.
Affären annonserar troget, annonserna syns. Annonser som berättat för mig att DIT ska jag ALDRIG gå. Allt verkar gå att anpassa för att härbärgera ömmande trampdynor, nedtyngda fotvalv, spretande tår, ilskna knölar och en och annan liktorn. Remmar och snören och elastiska saker så långt ögat når.
Hu.
Detta är för en sann skovän en nära-döden-upplevelse.
Men nu har jag varit där. Och överlevt, dessutom.
Packat i affären med lördagslediga damer, de flesta (fast inte alla, faktiskt) i så kallat mogen ålder, och en och annan vidhängande herre.
Det visar sig att butiken just bytt till större lokal på grund av efterfrågan.
Oändligt tålmodig personal betraktar kundernas fötter i olika långt framskridet stadium av förfall och hämtar nya storlekar, andra modeller.
Det var en annons som fick mig dit till slut. En ballerinasko i ljust skinn med lite diskreta guldränder såg både gåvänlig och kul ut.
Naturligtvis var den slut i min storlek, vad hade ni trott? Med den tantanstormningen!
Men så, just som jag skulle gå ut, föll min blick på ett annat par. Hoppsan!
Kunde jag möjligen få prova?
Jovisst.
Jättesköna.
Låga klackar.
Gåvänliga.
Och, ta mig tusan, riktigt snygga. Ja, döm själva!
Hjärta och hjärna hade en snabb överläggning och kom överens. Dagen var inne. Jag har passerat milstolpen. Jag har köpt skor i Tanternas Butik.
Det är skorna som gör Tanten.
Copyright Klimakteriehäxan
Detta inträffar då hjärnan segrar över hjärtat i det ögonblick det är dags att ta på sig skorna.
Det säger sig ju självt att ett par fötter som tassat omkring i Kavat-sandaler och gympaskor i 15 års tid också klarar ganska långa sträckor i lite mer krävande fotbeklädnader. Men redan efter ytterligare 15 år kan de italienska sandalerna med svindlande klackar bli lite mer svårbemästrade. Och någonstans kring de 50 hamnar många i en livsavgörande beslutssituation:
Ska jag ta de snygga högklackade – eller de bekväma, platta?
Man kan inte bortförklara det: vad man har på fötterna är dels en del av ens personlighet, dels en del av ens humör.
När man köpt de där riktiga snyggingarna som ger en salivavsöndring redan vid första skyltfönstertitten har leendet suttit som fastklistrat i ansiktet.
Ont i fötterna är en åkomma som drar ner vilka mungipor som helst.
Men jag tillhör dem som i det längsta behållit de vackra skorna på, till priset av en och annan munsnörpning, det är säkert sant.
Hade någon sagt till mig när jag var i 20-årsåldern att också jag en dag skulle komma att drabbas av klagande fötter hade jag säkert skrattat, trots att jag redan då visste att vi hade sådant i släkten.
Samtidigt tror jag mig i dag veta att ett tidigt byte till platta och breda skor egentligen inte skulle ha medfört någon skillnad.
Har man trampat runt på jorden i ett halvsekel måste det naturligtvis märkas på den kroppsdel som gjort huvuddelen av jobbet.
Detta faktum finns det skotillverkare och –handlare som tagit fasta på. Scholl och Ecco är sådana, och båda märkena gör en hel del som inte är bara relativt fotvänligt utan också anpassat till modebilden, så att man kan känna sig både fin och rätt så bekväm.
Och så finns det här i Kungliga Hufvudstaden en skoaffär som i åratal framstått som Tanternas Butik. Ett monument över Bekvämlighet och Hopplöst Fula Dojor. Den heter Frövi Skor och ligger i Gamla Stan.
Affären annonserar troget, annonserna syns. Annonser som berättat för mig att DIT ska jag ALDRIG gå. Allt verkar gå att anpassa för att härbärgera ömmande trampdynor, nedtyngda fotvalv, spretande tår, ilskna knölar och en och annan liktorn. Remmar och snören och elastiska saker så långt ögat når.
Hu.
Detta är för en sann skovän en nära-döden-upplevelse.
Men nu har jag varit där. Och överlevt, dessutom.
Packat i affären med lördagslediga damer, de flesta (fast inte alla, faktiskt) i så kallat mogen ålder, och en och annan vidhängande herre.
Det visar sig att butiken just bytt till större lokal på grund av efterfrågan.
Oändligt tålmodig personal betraktar kundernas fötter i olika långt framskridet stadium av förfall och hämtar nya storlekar, andra modeller.
Det var en annons som fick mig dit till slut. En ballerinasko i ljust skinn med lite diskreta guldränder såg både gåvänlig och kul ut.
Naturligtvis var den slut i min storlek, vad hade ni trott? Med den tantanstormningen!
Men så, just som jag skulle gå ut, föll min blick på ett annat par. Hoppsan!
Kunde jag möjligen få prova?
Jovisst.
Jättesköna.
Låga klackar.
Gåvänliga.
Och, ta mig tusan, riktigt snygga. Ja, döm själva!
Hjärta och hjärna hade en snabb överläggning och kom överens. Dagen var inne. Jag har passerat milstolpen. Jag har köpt skor i Tanternas Butik.
Det är skorna som gör Tanten.
Copyright Klimakteriehäxan
På spaning
Jag står på balkongen och spanar efter nya vårtecken, igen.
Kanske en liten sippa? Nej, det är för tidigt. Trots att jag vet att de synts på annat håll.
Vänder blicken mot rabatten, där det faktiskt blommar lite.
Och då ser jag något ganska stort och färgglatt: grannfruns stadiga bakdel, i shorts, uppåtvänd mot solstrålarna, medan hon ihärdigt påtar i jorden.
Ett vårtecken så gott som något.
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske en liten sippa? Nej, det är för tidigt. Trots att jag vet att de synts på annat håll.
Vänder blicken mot rabatten, där det faktiskt blommar lite.
Och då ser jag något ganska stort och färgglatt: grannfruns stadiga bakdel, i shorts, uppåtvänd mot solstrålarna, medan hon ihärdigt påtar i jorden.
Ett vårtecken så gott som något.
Copyright Klimakteriehäxan
Nästan lurad - av mig själv
Satt just här vid datorn och tittade på vårsolen, och på tulpanerna som knölar sig upp ur marken, en liten bit varje dag.
Det är ju faktiskt april.
Första april, rent av.
Mindes gamla aprilskämt jag gått på – och tänkte att det skulle man ju kunna skriva en liten bloggpost om.
Så jag började. Men en liten klocka ringde.
Visst, det där skrev jag ju om för precis ett år sedan!
Så man kan säga att jag var på god väg att lura mig själv.
Men det där med EU:s krav på semesteranpassning , det gick jag i alla fall inte på.
Fast om våren tänker lägga i backväxeln nu kommer jag att känna mig lurad. Grundlurad.
UPPDATERAT:
Men den på Nyligen.se, den svalde jag med hull och hår! Stirrade helt oförstående på nuffrorna och hann tillkalla familjens legitimerade matteexpert innan poletten trillade ner...
Copyright Klimakteriehäxan
Det är ju faktiskt april.
Första april, rent av.
Mindes gamla aprilskämt jag gått på – och tänkte att det skulle man ju kunna skriva en liten bloggpost om.
Så jag började. Men en liten klocka ringde.
Visst, det där skrev jag ju om för precis ett år sedan!
Så man kan säga att jag var på god väg att lura mig själv.
Men det där med EU:s krav på semesteranpassning , det gick jag i alla fall inte på.
Fast om våren tänker lägga i backväxeln nu kommer jag att känna mig lurad. Grundlurad.
UPPDATERAT:
Men den på Nyligen.se, den svalde jag med hull och hår! Stirrade helt oförstående på nuffrorna och hann tillkalla familjens legitimerade matteexpert innan poletten trillade ner...
Copyright Klimakteriehäxan