Grönt är skönt.
Det tycker jag ofta.
Som till exempel när detta stilleben plötsligt bara stod framför mig.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 31, 2007
Grönt
Grönt är skönt.
Det tycker jag ofta.
Som till exempel när detta stilleben plötsligt bara stod framför mig.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 30, 2007
Ett viktigt val
Det finns tillfällen när ord bör vägas på guldvåg.
Vi är många som lätt får en släng av foot-in-the-mouth-disease, och ibland kan den sjukdomen vara svårbotad.
Sviterna kan drabba både den sjuke och den som råkar ut för sjukdomsutbrottet.
Nyss har jag fått mig återberättat ett exempel på hur det kan gå till.
Vi befinner oss på ett fint och högtidligt och ganska formellt bröllop. Gästerna är många, klänningarna långa, frackarna trånga, smyckena glittrar, det bubblar i glasen.
Så blir det dags för tal.
En efter en får ordet av en lätt svettig toastmaster – det blir ju en del att hålla reda på när etikettsreglerna ska respekteras och släktingarna rangordnas.
Nu är det en äldre manlig farbror som ska tala till den rodnande bruden och hennes nyblivne make.
Talaren tar till en liknelse.
”Att hitta sin tillkommande är inte lätt, det är vi många som kan vittna om.
Egentligen påminner det allra mest om att leta efter julgran. Ni vet hur det är.
Man går ut i skogen i ganska god tid före jul, men underkänner de träd man tittar närmare på. Det blir nya turer och julafton kommer allt närmare.
Till sist är det kväll den 23 december. En lång vandring närmar sig sitt slut. Det mörknar. Vad gör man då?
Jo i ren desperation sträcker man ut handen mot första bästa granjävel, höjer yxan och hugger till.”
Tystnaden lär ha lagt sig kompakt över den nyss så festliga bröllopsmiddagen. Förmodligen satt både brud och brudgum och undrade vem av de två som var granen i anekdoten.
Men förhoppningsvis levde de ändå lyckliga i alla sina dagar.
Det förtäljer inte historien!
Copyright Klimakteriehäxan
Vi är många som lätt får en släng av foot-in-the-mouth-disease, och ibland kan den sjukdomen vara svårbotad.
Sviterna kan drabba både den sjuke och den som råkar ut för sjukdomsutbrottet.
Nyss har jag fått mig återberättat ett exempel på hur det kan gå till.
Vi befinner oss på ett fint och högtidligt och ganska formellt bröllop. Gästerna är många, klänningarna långa, frackarna trånga, smyckena glittrar, det bubblar i glasen.
Så blir det dags för tal.
En efter en får ordet av en lätt svettig toastmaster – det blir ju en del att hålla reda på när etikettsreglerna ska respekteras och släktingarna rangordnas.
Nu är det en äldre manlig farbror som ska tala till den rodnande bruden och hennes nyblivne make.
Talaren tar till en liknelse.
”Att hitta sin tillkommande är inte lätt, det är vi många som kan vittna om.
Egentligen påminner det allra mest om att leta efter julgran. Ni vet hur det är.
Man går ut i skogen i ganska god tid före jul, men underkänner de träd man tittar närmare på. Det blir nya turer och julafton kommer allt närmare.
Till sist är det kväll den 23 december. En lång vandring närmar sig sitt slut. Det mörknar. Vad gör man då?
Jo i ren desperation sträcker man ut handen mot första bästa granjävel, höjer yxan och hugger till.”
Tystnaden lär ha lagt sig kompakt över den nyss så festliga bröllopsmiddagen. Förmodligen satt både brud och brudgum och undrade vem av de två som var granen i anekdoten.
Men förhoppningsvis levde de ändå lyckliga i alla sina dagar.
Det förtäljer inte historien!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 29, 2007
Dikt
En dikt har landat i min mailbox.
Den uppges vara skriven av en tonårstjej i New York. Flickan har drabbats av cancer som inte går att hejda.
Jag vet inte hennes namn, mer om historien eller dess sanningshalt, men här är dikten vars budskap vi nog kan behöva lite till mans, oavsett hälsotillstånd.
SLOW DANCE
Have you ever watched kids on a merry-go-round?
Or listened to the rain slapping on the ground?
Ever followed a butterfly's erratic flight?
Or gazed at the sun into the fading night?
You better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Do you run through each day on the fly?
When you ask How are you? Do you hear the reply?
When the day is done do you lie in your bed
With the next hundred chores running through your head?
You'd better slow down
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Ever told your child, We'll do it tomorrow?
And in your haste, Not seen his sorrow?
Ever lost touch, Let a good friendship die
Cause you never had time to call and say,"Hi"
You'd better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
When you run so fast to get somewhere
You miss half the fun of getting there.
When you worry and hurry through your day,
It is like an unopened gift...Thrown away.
Life is not a race.
Do take it slower
Hear the music
Before the song is over.
Den uppges vara skriven av en tonårstjej i New York. Flickan har drabbats av cancer som inte går att hejda.
Jag vet inte hennes namn, mer om historien eller dess sanningshalt, men här är dikten vars budskap vi nog kan behöva lite till mans, oavsett hälsotillstånd.
SLOW DANCE
Have you ever watched kids on a merry-go-round?
Or listened to the rain slapping on the ground?
Ever followed a butterfly's erratic flight?
Or gazed at the sun into the fading night?
You better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Do you run through each day on the fly?
When you ask How are you? Do you hear the reply?
When the day is done do you lie in your bed
With the next hundred chores running through your head?
You'd better slow down
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Ever told your child, We'll do it tomorrow?
And in your haste, Not seen his sorrow?
Ever lost touch, Let a good friendship die
Cause you never had time to call and say,"Hi"
You'd better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
When you run so fast to get somewhere
You miss half the fun of getting there.
When you worry and hurry through your day,
It is like an unopened gift...Thrown away.
Life is not a race.
Do take it slower
Hear the music
Before the song is over.
tisdag, augusti 28, 2007
Dags för loppis
Det drar ihop sig till loppis på vår gata.
Min inställning är kluven.
Å ena sidan välkomnar jag chansen att få lite rensat i hyllor, skåp och lådor.
Å andra sidan betyder det en hel del jobb.
Men när bokhyllan bågnar och garderobsdörren med knapp nöd går att stänga är det naturligtvis bra att göra något åt saken. Man behöver inte anstränga sig för att hitta böcker som aldrig kommer att locka till omläsning, plagg som inte ens i teorin går att klämma in sig i igen och skor som fötterna sagt upp bekantskapen med för länge sedan.
Inte behöver det vara särskilt gamla prylar heller, ett och annat är så gott som oanvänt.
Fast även om det där med att få tillbaka några kronor för felköp eller urväxt är positivt så är det kanske ändå den sociala biten som frestar mest.
Vi har haft loppis förr, nämligen.
Då träffar man grannar som man nästan aldrig annars ser. Folk som på sin höjd delar hiss en gång i månaden hinner prata med varandra. Nyinflyttade ser på oss inbodda med nyfikna ögon, veteranerna kan ge lite historia om grannskapet och tipsa om kvarterskrogar eller genvägar.
En del av fyndjägarna känner man också igen, som kvinnan vars barn är ganska exakt ett år yngre än mina. För några år sedan köpte hon gärna det som just blivit för smalt och kort för mina telningar.
En farbror kommer alltid tidigt för att kolla om någon säljer gamla LP-skivor – rätt platta är guld värd för den som kan vinyl-marknaden. En annan frågar efter silver och mässing. Bor väl i ett riktigt bling-bling-paradis, kanske.
Sedan finns det en annan problematisk sak med de här evenemangen: inte sällan plockar jag upp mina utrensade saker bredvid en granne som råkar vilja göra sig av med något som faktiskt skulle passa jättebra hemma hos oss… och i stället för att sälja står man där och köper! Helt i strid med hela grundtanken!
I slutändan hamnar man ändå oftast på minus i prylhögen och ett plus, om än litet, i plånboken. Överblivna stycken kan kanske fördelas mellan Myrorna och grovsoprummet.
Förhoppningsvis går någon hem från just mitt loppisbord med en bra bok, cd eller något annat som kommer att förgylla vardagen.
Eller julen.
Ganska naturtrogen och snygg plastgran i gott skick, någon intresserad?
Copyright Klimakteriehäxan
Min inställning är kluven.
Å ena sidan välkomnar jag chansen att få lite rensat i hyllor, skåp och lådor.
Å andra sidan betyder det en hel del jobb.
Men när bokhyllan bågnar och garderobsdörren med knapp nöd går att stänga är det naturligtvis bra att göra något åt saken. Man behöver inte anstränga sig för att hitta böcker som aldrig kommer att locka till omläsning, plagg som inte ens i teorin går att klämma in sig i igen och skor som fötterna sagt upp bekantskapen med för länge sedan.
Inte behöver det vara särskilt gamla prylar heller, ett och annat är så gott som oanvänt.
Fast även om det där med att få tillbaka några kronor för felköp eller urväxt är positivt så är det kanske ändå den sociala biten som frestar mest.
Vi har haft loppis förr, nämligen.
Då träffar man grannar som man nästan aldrig annars ser. Folk som på sin höjd delar hiss en gång i månaden hinner prata med varandra. Nyinflyttade ser på oss inbodda med nyfikna ögon, veteranerna kan ge lite historia om grannskapet och tipsa om kvarterskrogar eller genvägar.
En del av fyndjägarna känner man också igen, som kvinnan vars barn är ganska exakt ett år yngre än mina. För några år sedan köpte hon gärna det som just blivit för smalt och kort för mina telningar.
En farbror kommer alltid tidigt för att kolla om någon säljer gamla LP-skivor – rätt platta är guld värd för den som kan vinyl-marknaden. En annan frågar efter silver och mässing. Bor väl i ett riktigt bling-bling-paradis, kanske.
Sedan finns det en annan problematisk sak med de här evenemangen: inte sällan plockar jag upp mina utrensade saker bredvid en granne som råkar vilja göra sig av med något som faktiskt skulle passa jättebra hemma hos oss… och i stället för att sälja står man där och köper! Helt i strid med hela grundtanken!
I slutändan hamnar man ändå oftast på minus i prylhögen och ett plus, om än litet, i plånboken. Överblivna stycken kan kanske fördelas mellan Myrorna och grovsoprummet.
Förhoppningsvis går någon hem från just mitt loppisbord med en bra bok, cd eller något annat som kommer att förgylla vardagen.
Eller julen.
Ganska naturtrogen och snygg plastgran i gott skick, någon intresserad?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 27, 2007
Vem sover var?
Nu för tiden händer det inte sällan att ungarna väljer att tillbringa den så kallade dygnsvilan någon annanstans än hemma.Byråkratbegreppet ”dygnsvila” är helt rätt i sammanhanget, för det är ju långt ifrån säkert att sömnen får ta över under just nattens timmar, åtminstone när det gäller mina barn.
Det är naturligtvis ingenting konstigt med det. Hör åldern till. Och visst kan det väl vara bekvämt att vika ihop sig på en soffa hos kompisen när nattbussen slutat gå och det är mörkt och inte särskilt kul att ge sig ut (ensam?) över huvud taget.
Men det här har ändå lett till en och annan smärre konflikt.
En ovana jag har är att jag vaknar ganska lätt. Det beror nog på att jag hör väldigt bra.
Då händer det att jag blir väckt av något litet ljud, mitt i natten, och går upp en sväng. Finner jag då att något eller inget barn kommit hem trots att tidpunkten är väldigt sen eller väldigt tidig, beroende på hur man ser det, blir jag orolig. Ohjälpligt.
Har någon dåre varit framme med kniven? Bråk i någon kö? Har en våldtäktsman hoppat fram ur en buske? Olycka i nattrafiken? Fyllestök?
Faromomenten är många, har inte bara med ålder att göra – och även om man kan hävda att det är mammigt och fånigt att ens tänka i de banorna så är det väldigt lätt att hamna där när klockan är fem i halv sex på morgonen och nästan allt är stängt utom sjukhusets akutmottagning.
Jag menar att hur myndig man än må vara på papperet så krävs en viss hänsyn så länge man bor under ett och samma tak.
Alltså talar man om, gärna i lite god tid, att man inte har för avsikt att sova hemma.
Ett sms kan faktiskt räcka, eller rent av vara bättre om klockan är mycket. Det betyder att jag efter en snabb koll på mobilen kan återvända till sängen från min lilla nattvandring, relativt lugn.
En del äsch-ande har det där kravet på information utlöst. Men jag tror faktiskt att vi är förbi det nu.
Jag hävdar bestämt, och tycker mig ha fått förståelse för, att kravet gäller folk som lever familjevis oavsett ålder. Även en 47-åring får meddela om han/hon väljer att oplanerat inte komma hem i normal tid, precis som en 19-åring. Ömsesidig hänsyn vill jag kalla det och ha respekt för.
Sedan går det inte riktigt att förklara vare sig för sig själv eller andra att den där oron förefaller gå över i väldigt hög utsträckning när de små barnen en dag lyckas hitta ett eget krypin.
Men där är vi inte ännu.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 26, 2007
Att bo som på bild
Avskalat.
Minimalistiskt.
Rent.
Vitt.
Stilsäkert.
Visst känner ni igen orden, honnörsbegreppen i de flesta heminredningsreportage? På blanka sidor skildras hur Människor Med Smak har det hemma hos sig.
De har låtit fotografera sina kök, hallar och vardagsrum, poserat i dubbelsängen och markerat mysstund framför öppna spisen, allt förevigat i ögonbedövande vackra bilder.
Är det inte precis så där enkelt, rent och funktionellt men ändå fantastiskt snyggt som vi alla vill ha det hemma?
Ingen har klivit ur tre par 43:or innanför ytterdörren och lämnat dem där.
Aldrig att en omgång kläder blir hängande över badkarskanten eller armstödet på soffan. Mormors gamla byrå har inte tagit sig över tröskeln, lika lite som kamelskinnspuffarna från Marocko – ett inköp i souken, aningen förhastat, men när nu prutandet gick så lysande… och den starka doften av kamel mildras faktiskt med åren…
Här finns i stället en perfekt placerad blomma i precis den färg som bryter bäst mot textilierna i rummet. Ljuset silar in genom fönstren, som låter åskådaren ana vajande trädkronor och en prunkande trädgård där utanför.
Konsten på väggarna är kanske inte av allra dyraste sort, men den är dekorativ på det där utsökta sättet, fångar blicken och håller den kvar en stund, innan ögat vandrar vidare till ullpläden som är handvävd av naturfärgad gotländsk ull, kvalitet in i minsta molekyl.
Och det som i andra sammanhang kallas prydnadssak, det är här ett konstföremål som skickar subtila signaler på formspråk.
Golvet blänker, spishällen likaså, kryddväxterna på köksbänken är knallgröna (nyköpta?), skålen på det italienska soffbordet innehåller bara frukter av det allra mest exotiska slaget.
Hela interiören andas lugn och ro. Samt exemplarisk ordning och estetiskt sinnelag.
Det är helt enkelt lagom, fast lite i underkant.
Nu undrar jag bara: vad har de där människorna gjort med ungarnas pärlplattor från dagis? Med de tecknade huvudfotingarna, med den sneda träslöjdshyllan, med maskinbroderiet som mest liknade en trasselsudd men som hemfördes i triumf från skolan i klass 2?
Och hur tidigt måste de gå upp om morgnarna för att hålla ordning? Hur länge fejar de om kvällen? Det måste ju kosta på en del att bo som på bilderna!
Jag kan förstå att det går att smyga undan gamla mosters virkade dukar och farmors tjugofjärde presentljusstake från Åhléns. Själv har jag till och med varit med om att ”tappa” en outhärdlig porslinspryl i golvet, med lite extra skjuts för att vara säker på att den inte skulle gå att laga. Men de där andra skatterna som inte går att sätta en prislapp på, därför att det är affektionsvärdet som räknas, ingenting annat – vad gör de där perfekta heminredarna med dem?
Hemma hos oss blir det aldrig så där snyggt avskalat.
Det är en fysisk omöjlighet, delvis beroende på slöhet och bristande ordningsiver. Men mest beror det nog på alla de där värdelösa prylarna som gör en varm inombords när man ser på dem.
Teckningarna, träsakerna, gipsfigurerna, vävarna, fotografierna. Minnena.
De gör sig kanske inte så bra på bild i ett glassigt månadsmagasin, men de sprider en härlig känsla av samhörighet, av ”hemma”.
Och sådana känslor låter sig inte fotograferas med lätthet.
Copyright Klimakteriehäxan
Minimalistiskt.
Rent.
Vitt.
Stilsäkert.
Visst känner ni igen orden, honnörsbegreppen i de flesta heminredningsreportage? På blanka sidor skildras hur Människor Med Smak har det hemma hos sig.
De har låtit fotografera sina kök, hallar och vardagsrum, poserat i dubbelsängen och markerat mysstund framför öppna spisen, allt förevigat i ögonbedövande vackra bilder.
Är det inte precis så där enkelt, rent och funktionellt men ändå fantastiskt snyggt som vi alla vill ha det hemma?
Ingen har klivit ur tre par 43:or innanför ytterdörren och lämnat dem där.
Aldrig att en omgång kläder blir hängande över badkarskanten eller armstödet på soffan. Mormors gamla byrå har inte tagit sig över tröskeln, lika lite som kamelskinnspuffarna från Marocko – ett inköp i souken, aningen förhastat, men när nu prutandet gick så lysande… och den starka doften av kamel mildras faktiskt med åren…
Här finns i stället en perfekt placerad blomma i precis den färg som bryter bäst mot textilierna i rummet. Ljuset silar in genom fönstren, som låter åskådaren ana vajande trädkronor och en prunkande trädgård där utanför.
Konsten på väggarna är kanske inte av allra dyraste sort, men den är dekorativ på det där utsökta sättet, fångar blicken och håller den kvar en stund, innan ögat vandrar vidare till ullpläden som är handvävd av naturfärgad gotländsk ull, kvalitet in i minsta molekyl.
Och det som i andra sammanhang kallas prydnadssak, det är här ett konstföremål som skickar subtila signaler på formspråk.
Golvet blänker, spishällen likaså, kryddväxterna på köksbänken är knallgröna (nyköpta?), skålen på det italienska soffbordet innehåller bara frukter av det allra mest exotiska slaget.
Hela interiören andas lugn och ro. Samt exemplarisk ordning och estetiskt sinnelag.
Det är helt enkelt lagom, fast lite i underkant.
Nu undrar jag bara: vad har de där människorna gjort med ungarnas pärlplattor från dagis? Med de tecknade huvudfotingarna, med den sneda träslöjdshyllan, med maskinbroderiet som mest liknade en trasselsudd men som hemfördes i triumf från skolan i klass 2?
Och hur tidigt måste de gå upp om morgnarna för att hålla ordning? Hur länge fejar de om kvällen? Det måste ju kosta på en del att bo som på bilderna!
Jag kan förstå att det går att smyga undan gamla mosters virkade dukar och farmors tjugofjärde presentljusstake från Åhléns. Själv har jag till och med varit med om att ”tappa” en outhärdlig porslinspryl i golvet, med lite extra skjuts för att vara säker på att den inte skulle gå att laga. Men de där andra skatterna som inte går att sätta en prislapp på, därför att det är affektionsvärdet som räknas, ingenting annat – vad gör de där perfekta heminredarna med dem?
Hemma hos oss blir det aldrig så där snyggt avskalat.
Det är en fysisk omöjlighet, delvis beroende på slöhet och bristande ordningsiver. Men mest beror det nog på alla de där värdelösa prylarna som gör en varm inombords när man ser på dem.
Teckningarna, träsakerna, gipsfigurerna, vävarna, fotografierna. Minnena.
De gör sig kanske inte så bra på bild i ett glassigt månadsmagasin, men de sprider en härlig känsla av samhörighet, av ”hemma”.
Och sådana känslor låter sig inte fotograferas med lätthet.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 25, 2007
Skojigt sagt om sex och sånt
Relationer och problem som följer med dem upphör aldrig att intressera och engagera.
Här följer citat från tio välkända män som förmodligen bygger sina uttalanden på rejäl research och mångårig erfarenhet. Jag kan förstås inte gå i god för citatens äkthet, men tycker vi kan kosta på oss att le lite ändå.
Problemet är att Gud gav mannen både en hjärna och en penis, men bara blod nog för att försörja en i taget.
-Robin Willliams
I stället för att gifta mig igen tänker jag leta rätt på en kvinna jag inte vill leva med och helt enkelt ge henne ett hus.
-Rod Stewart
En undersökning har klarlagt att kvinnor tycker det är mindre genant at ta av sig kläderna inför män än inför kvinnor. Anledningen är att kvinnorna är väldigt kritiska, medan männen bara är tacksamma.
-Robert de Niro
Kvinnor behöver en anledning för att ha sex. Allt män behöver är ett utrymme.
-Billy Crystal
Min mamma fattade aldrig ironin när hon kallade mig son-of-a-bitch.
-Jack Nicholson
Min kvinna skrattar alltid när vi ligger med varandra – oavsett vad det är hon läser.
-Steve Jobs
Att försöka ha samlag vid 90 års ålder är som att försöka spela biljard med ett rep.
-George Burns
Den som är bisexuell höjer automatiskt chanserna för att hitta en partner med 100 procent.
-Rodney Dangerfield
Att ha sex påminner om att spela bridge. Har du en dålig partner behöver du en bra hand.
-Woody Allen
Du vet, den där blicken kvinnor får, blicken som säger ”Jag vill ha dej NU!” – jasså, ja inte jag heller.
-Steve Martin
Visst drog också du på smilbandet ett par gånger?
hälsningar Klimakteriehäxan
Här följer citat från tio välkända män som förmodligen bygger sina uttalanden på rejäl research och mångårig erfarenhet. Jag kan förstås inte gå i god för citatens äkthet, men tycker vi kan kosta på oss att le lite ändå.
Problemet är att Gud gav mannen både en hjärna och en penis, men bara blod nog för att försörja en i taget.
-Robin Willliams
I stället för att gifta mig igen tänker jag leta rätt på en kvinna jag inte vill leva med och helt enkelt ge henne ett hus.
-Rod Stewart
En undersökning har klarlagt att kvinnor tycker det är mindre genant at ta av sig kläderna inför män än inför kvinnor. Anledningen är att kvinnorna är väldigt kritiska, medan männen bara är tacksamma.
-Robert de Niro
Kvinnor behöver en anledning för att ha sex. Allt män behöver är ett utrymme.
-Billy Crystal
Min mamma fattade aldrig ironin när hon kallade mig son-of-a-bitch.
-Jack Nicholson
Min kvinna skrattar alltid när vi ligger med varandra – oavsett vad det är hon läser.
-Steve Jobs
Att försöka ha samlag vid 90 års ålder är som att försöka spela biljard med ett rep.
-George Burns
Den som är bisexuell höjer automatiskt chanserna för att hitta en partner med 100 procent.
-Rodney Dangerfield
Att ha sex påminner om att spela bridge. Har du en dålig partner behöver du en bra hand.
-Woody Allen
Du vet, den där blicken kvinnor får, blicken som säger ”Jag vill ha dej NU!” – jasså, ja inte jag heller.
-Steve Martin
Visst drog också du på smilbandet ett par gånger?
hälsningar Klimakteriehäxan
fredag, augusti 24, 2007
Drömdejt?
Nu har jag gått på en idiot-grej på nätet igen.
Testat vilken manlig kändis som ”passar” mig. För att dejta eller så. Som om det vore aktuellt!
Men i alla fall - vad ger ni mig för att det blev Fredrik Ljungberg, 30 år och fotbollsstjärna?
Han är inte medveten om sin lycka, dock.
Man kan ju tycka att Sven Wollter eller Svennis, som ingick i utbudet, skulle ha legat mer åt mitt håll. Måns Zelmerlöv är jämngammal med Sonen, och den dansante ynglingen var också ett alternativ - fast han åkte bort under testets gång.
Vill du också fördriva två minuter med något tämligen hjärndött finns testet här. Det är ju fredag kväll!
Och skulle även du få napp på en läckerbit som Ljungberg – dream on, baby, dream on!
Copyright Klimakteriehäxan
Testat vilken manlig kändis som ”passar” mig. För att dejta eller så. Som om det vore aktuellt!
Men i alla fall - vad ger ni mig för att det blev Fredrik Ljungberg, 30 år och fotbollsstjärna?
Han är inte medveten om sin lycka, dock.
Man kan ju tycka att Sven Wollter eller Svennis, som ingick i utbudet, skulle ha legat mer åt mitt håll. Måns Zelmerlöv är jämngammal med Sonen, och den dansante ynglingen var också ett alternativ - fast han åkte bort under testets gång.
Vill du också fördriva två minuter med något tämligen hjärndött finns testet här. Det är ju fredag kväll!
Och skulle även du få napp på en läckerbit som Ljungberg – dream on, baby, dream on!
Copyright Klimakteriehäxan
Yrkesrådgivning
Går du och grubblar på framtiden, yrkesval, karriärmöjligheter, planering av din privata ekonomi?
Ta dig då en allvarlig funderare på om du inte borde satsa på politiken.
Det var den väg Ulrika Messing valde, och för henne har det gått bra.
Men nu har hon tröttnat och väljer att hoppa av riksdagen, där hon suttit i 16 år.
Minister har hon också varit, i 10 år.
Beslutet att lämna riksdagsstolen (men inte politiken helt och hållet) är fattat mot bakgrund av nya familjeförhållanden och måste respekteras, kanske rent av beundras.
Nu får hon, vid 39 års ålder, 49 567 kronor i månaden i statsrådspension tills hon fyller 65. (Eventuella framtida inkomster kommer dock att räknas av från den summan.)
Efter 65 års ålder har Messing rätt till 35 839 kronor i månaden, samtidigt som hon då får ålderspension. Ganska hyfsade villkor, inte sant?
Det är helt enligt reglerna. Ett sätt att enligt ett demokratiskt beslut ersätta folk som jobbat för det allmänna bästa, som satsat på idé och ideologi i ett demokratiskt land.
Varför blir jag då irriterad?
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om dagens inrikespolitiska toppstory finner du här och här.
Ta dig då en allvarlig funderare på om du inte borde satsa på politiken.
Det var den väg Ulrika Messing valde, och för henne har det gått bra.
Men nu har hon tröttnat och väljer att hoppa av riksdagen, där hon suttit i 16 år.
Minister har hon också varit, i 10 år.
Beslutet att lämna riksdagsstolen (men inte politiken helt och hållet) är fattat mot bakgrund av nya familjeförhållanden och måste respekteras, kanske rent av beundras.
Nu får hon, vid 39 års ålder, 49 567 kronor i månaden i statsrådspension tills hon fyller 65. (Eventuella framtida inkomster kommer dock att räknas av från den summan.)
Efter 65 års ålder har Messing rätt till 35 839 kronor i månaden, samtidigt som hon då får ålderspension. Ganska hyfsade villkor, inte sant?
Det är helt enligt reglerna. Ett sätt att enligt ett demokratiskt beslut ersätta folk som jobbat för det allmänna bästa, som satsat på idé och ideologi i ett demokratiskt land.
Varför blir jag då irriterad?
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om dagens inrikespolitiska toppstory finner du här och här.
Det tog mer än 100 år
IFK Göteborg är en fotbollsklubb med anor. Den är 103 år gammal.
Men först nu har man insett att även tjejer vill och kan sparka boll.
I helgen startar de blåvita (på Heden förstås, var annars?) en fotbollsskola för flickor.
Det var väl på tiden.
Men först nu har man insett att även tjejer vill och kan sparka boll.
I helgen startar de blåvita (på Heden förstås, var annars?) en fotbollsskola för flickor.
Det var väl på tiden.
torsdag, augusti 23, 2007
Tonårsliv vi minns
Bodil Malmsten har skrivit mycket om sitt liv, mer eller mindre förklätt till romaner och andra sorts texter. Har ni inte läst ”Priset på vatten i Finistère” så gör det!
En av hennes senare böcker heter ”Mitt första liv” och den handlar om hennes uppväxt, med start i tidigt 40-tal. Den har varit en av sommarens hörböcker i mina öron.
Jag är visserligen yngre men nickar ändå igenkännande åt åtskilliga saker hon minns.
Det visar sig bland annat att vi har en gemensam ”norm-bibel” från tonåren.
Danska Olga Golbaek skrev den och Christel tecknade. Den gavs ut 1956, kom på svenska 1958 och att det är länge sedan understryks av priset: den kostade inbunden 7:50, häftad 4:85 – min är den billigare varianten. Tjejerna på illustrationerna i boken var precis sådana som jag och Bodil M gärna hade varit, men som ingen av oss hade en chans att bli. Långa, smala, söta, perfekta.
Likväl försökte vi.
Jag la gurka på ögonlocken, gjorde ”övning för god hållning” som fanns under rubriken ”Tjock eller mager – motion behöver du” och försökte frenetiskt bestämma vilken ansiktsform som var min, så att jag kunde välja rätt glasögonbågar. Tilltalsordet var ”ni” – som i kapitelrubriken ”Är ni en välklädd tonåring?”
Naturligtvis drömde jag också om att möblera mitt rum så som Christels tjejer gjorde. De satt, klädda i tuffa piratbyxor, graciöst med utslängda ben på kuddar på golvet. Toalettbord hade de också, med rysch.
Bodil M uppehåller sig länge vid den där boken.
Men påstår envist att den heter ”Vi tonåringar”. Irriterat morrar jag åt cd-spelarens håll:
-Näää, det heter den inte. ”Tonårsboken” heter den.
Bodil envisas. Jag morrar högre, vet att jag har rätt.
På ett annat ställe i boken pratar författarinnan om den skandalomsusade roman som norrmannen Agnar Mykle skrev 1957, en bok som gömdes undan för många unga bokmalar. Innehållet var för sexigt, ansågs det. Jag läste den aldrig, men Bodil M letade upp ett ex. Och pratar om boken som ”Sången om den eldröda rubinen”.
Nu morrar jag igen.
”Sången om den röda rubinen” hette den då och det heter den fortfarande, i nytryckta upplagor på sent 90-tal, eftersom Mykle fått en liten renässans.
Väl hemma igen letar jag upp båda böckerna i hyllan.
Jo, också Tonårsboken finns kvar!
Tänker att jag kanske skulle läsa Mykle nu, när det inte blivit av tidigare. Nu tål jag väl lite 50-talssex?
Och så tänker jag att kanske, kanske vill Bodil Malmsten korrigera sina misstag i eventuella kommande upplagor.
För rätt ska ju vara rätt, inte sant?
En sak tycker jag också ska framhållas: en hel del i Tonårsboken var faktiskt klokt och bra, inte bara komplexförstärkande.
Rätt ska vara rätt, som sagt.
Copyright Klimakteriehäxan
En av hennes senare böcker heter ”Mitt första liv” och den handlar om hennes uppväxt, med start i tidigt 40-tal. Den har varit en av sommarens hörböcker i mina öron.
Jag är visserligen yngre men nickar ändå igenkännande åt åtskilliga saker hon minns.
Det visar sig bland annat att vi har en gemensam ”norm-bibel” från tonåren.
Danska Olga Golbaek skrev den och Christel tecknade. Den gavs ut 1956, kom på svenska 1958 och att det är länge sedan understryks av priset: den kostade inbunden 7:50, häftad 4:85 – min är den billigare varianten. Tjejerna på illustrationerna i boken var precis sådana som jag och Bodil M gärna hade varit, men som ingen av oss hade en chans att bli. Långa, smala, söta, perfekta.
Likväl försökte vi.
Jag la gurka på ögonlocken, gjorde ”övning för god hållning” som fanns under rubriken ”Tjock eller mager – motion behöver du” och försökte frenetiskt bestämma vilken ansiktsform som var min, så att jag kunde välja rätt glasögonbågar. Tilltalsordet var ”ni” – som i kapitelrubriken ”Är ni en välklädd tonåring?”
Naturligtvis drömde jag också om att möblera mitt rum så som Christels tjejer gjorde. De satt, klädda i tuffa piratbyxor, graciöst med utslängda ben på kuddar på golvet. Toalettbord hade de också, med rysch.
Bodil M uppehåller sig länge vid den där boken.
Men påstår envist att den heter ”Vi tonåringar”. Irriterat morrar jag åt cd-spelarens håll:
-Näää, det heter den inte. ”Tonårsboken” heter den.
Bodil envisas. Jag morrar högre, vet att jag har rätt.
På ett annat ställe i boken pratar författarinnan om den skandalomsusade roman som norrmannen Agnar Mykle skrev 1957, en bok som gömdes undan för många unga bokmalar. Innehållet var för sexigt, ansågs det. Jag läste den aldrig, men Bodil M letade upp ett ex. Och pratar om boken som ”Sången om den eldröda rubinen”.
Nu morrar jag igen.
”Sången om den röda rubinen” hette den då och det heter den fortfarande, i nytryckta upplagor på sent 90-tal, eftersom Mykle fått en liten renässans.
Väl hemma igen letar jag upp båda böckerna i hyllan.
Jo, också Tonårsboken finns kvar!
Tänker att jag kanske skulle läsa Mykle nu, när det inte blivit av tidigare. Nu tål jag väl lite 50-talssex?
Och så tänker jag att kanske, kanske vill Bodil Malmsten korrigera sina misstag i eventuella kommande upplagor.
För rätt ska ju vara rätt, inte sant?
En sak tycker jag också ska framhållas: en hel del i Tonårsboken var faktiskt klokt och bra, inte bara komplexförstärkande.
Rätt ska vara rätt, som sagt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 22, 2007
Brons bättre än silver
Det drar ihop sig till VM i friidrott.
Vi är många som man- och kvinnogrant bänkar oss (om arbetet så tillåter) framför teven för att utgöra hejaklack, om än utom hörhåll för de lovande medaljhoppen. På fredag börjar det, i Osaka i Japan.
Guld vill vi ha! Guld, guld, guld!
Men det är naturligtvis inte fy skam med lite silver eller brons heller.
Visste ni förresten att en bronsmedaljör per definition är gladare och nöjdare än en silvermedaljör?
Jodå, så är det. Brons är bättre än silver.
Förklaringen levererades av en ”lyckoforskare” i radioprogrammet Filosofiska rummet häromdagen. Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet, redde ut begreppen ungefär så här:
-Den som får silver jämför sig med segraren och grämer sig över att ha fått stryk på mållinjen. Medan den som blir trea och tar hem bronset gläds åt framgången och sneglar på dem som kom fyra och femma och inte fick någon medalj alls!
Är det inte det vi alltid vetat: något mer relativt begrepp än lycka finns inte.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Filosofiska rummet med underrubriken ”Receptet för lycka” sänds i repris nu på fredag, den 24 augusti, kl 21.03 i P1.
Läs dessutom gärna här, under rubriken ”Lycka är (också) en databas”!
Vi är många som man- och kvinnogrant bänkar oss (om arbetet så tillåter) framför teven för att utgöra hejaklack, om än utom hörhåll för de lovande medaljhoppen. På fredag börjar det, i Osaka i Japan.
Guld vill vi ha! Guld, guld, guld!
Men det är naturligtvis inte fy skam med lite silver eller brons heller.
Visste ni förresten att en bronsmedaljör per definition är gladare och nöjdare än en silvermedaljör?
Jodå, så är det. Brons är bättre än silver.
Förklaringen levererades av en ”lyckoforskare” i radioprogrammet Filosofiska rummet häromdagen. Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet, redde ut begreppen ungefär så här:
-Den som får silver jämför sig med segraren och grämer sig över att ha fått stryk på mållinjen. Medan den som blir trea och tar hem bronset gläds åt framgången och sneglar på dem som kom fyra och femma och inte fick någon medalj alls!
Är det inte det vi alltid vetat: något mer relativt begrepp än lycka finns inte.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Filosofiska rummet med underrubriken ”Receptet för lycka” sänds i repris nu på fredag, den 24 augusti, kl 21.03 i P1.
Läs dessutom gärna här, under rubriken ”Lycka är (också) en databas”!
tisdag, augusti 21, 2007
Ute och cyklar
Om jag finge besök från exempelvis Peking och min gäst skulle känna sig lite främmande bland allt det svenska så vet jag exakt vart jag skulle ta honom eller henne.Vi skulle bege oss till Slussen i Stockholm mellan klockan 8 och halv 9 en vardagsmorgon, som den i dag.
För alla måste bli imponerade av antalet cyklister som kommer susande. Det känns som på bilder jag sett från Kina. Eller åtminstone som Köpenhamn. De kommer trampande från alla håll och slåss om utrymmet i den relativt smala cykelfilen. Kön vid rödljuset blir lång. En och annan bryter sig ut, kör ut bland bilarna, tränger sig in längst fram, kör om en buss, drar iväg när det känns i luften att det nog snart ska bli grönt. Eller struntar i trafikljuset helt och hållet. Och när vi väl rullar igen allihop kör de om på båda sidor, garanterat utan att använda den lagstadgade ringklockan.
Jag har cyklat i Stockholm i över 30 år. Skillnaden mellan mina första cykelturer i staden och hur det ter sig i dag är brutal. Det har blivit så otroligt mycket farligare, trots cykelbanor. Senast i går krossades en kvinna på cykel av en lastbil i korsningen Kungsgatan-Vasagatan, och ännu en dödsolycka inträffade i Halmstad i dag. Men trots att bilarna är ett ständigt hot är det ändå mina medcyklister som skrämmer mig allra mest.
Alldeles för ofta bär sig cyklister åt som totala idioter i trafiken. Vägrar fatta att också cykelbanor ibland är enkel-, ibland dubbelriktade. Kör mot enkelriktat på bilgator. Kör utan ljus och reflexer i mörker. Kör alldeles för fort för att passa in i övrig trafik. Kör utan hjälm, kör på trottoaren.
En cyklande ung dam på Narvavägen tog priset när hon en dag sa åt mig att flytta mig så att hon kom fram. Visst, nog kan det hända att jag står illa placerad, visst kan jag flytta på mig! Det var bara det att den här gången tillhörde jag trafikantkategorin fotgängare. Jag gick på trottoaren. Det var där hon ansåg sig ha rätt att ta sig fram – på cykel.
Hjälmdiskussionen tar heller aldrig slut. Jag använder en ful sak, grön och svart, garanterat missklädsam och frisyrförstörande, om man nu skulle råka ha en frisyr. Men jag använder den, övertygad om att den kan vara åtminstone till viss hjälp om olyckan är framme.Fast naturligtvis måste man inte ha hjälm. Det är ju bara att tänka efter: Är det jag har bakom pannbenet värt lika mycket eller rent av mer än de kronor en hjälm kostar?
När svaret på den frågan är nej är det naturligtvis fullständigt onödigt att slänga ut de där pengarna. Argumentera mot det, den som kan!
Ju mer jag tänker på saken, ju mer självklar framstår frasen ”ute och cyklar”.
Betyder helt enkelt att man kan bära sig åt precis hur som helst.
Fast vi är förstås några som inte har DBS-stämpeln i pannan.
DBS? Dåre Bakom Styret.
Som är ute och cyklar.
UPPDATERING onsdag den 22 augusti
Cykelturen mellan bostad och arbetsplats tar i mitt fall cirka 25 minuter – det går ju inte att trampa på för fullt i rådande trafiksituation, som bekant.
I morse hade jag kört max 400 meter när jag möter den första medcyklisten som kör mot enkelriktat på cykelbanan. På andra sidan gatan finns cykelfilen hon borde ha använt. Ingen hjälm.
Efter ytterligare några kvarter kommer jag och ska svänga vänster från en gata med enkelriktad trafik. Mot mig och mot biltrafiken kommer en tjej med god fart på cykel. Ingen hjälm.
På Slussen krokar två cykelkorgar ihop. De cyklande undgår med knapp nöd att rasa i backen.
När jag stannar, bakom nio andra cyklister (jag räknade), vid rödljuset mot Skeppsbron, bryter fyra andra sig ut och trampar runt oss som redan stannat.
På Skeppsbron far folk runt varandra som tosingar, med och utan hjälm – i en rejäl smäll är väl hjälmen ungefär lika pålitlig som en knäckform, men ändå!
Vid hörnet av Kungsträdgården blockeras cykelbanan för högersväng av alla oss som ska fortsätta in på Kungsträdgårdsgatan. En kör in i en annan.
Ett medelålders par på hyrcyklar flyr upp på trottoaren.
På Nybroplan ska jag svänga till höger. En kvinnoröst tillhörande annan cyklist skriker till. Hon tänkte just köra om mig. På högersidan. Hur skulle jag kunna ana det?
Med förhöjd puls kommer jag fram. Inget allvarligt hände. Ju.
Puh. Det gick bra i dag också.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 20, 2007
Mera krukbruk
Dahlia och bollkrysantemum har utsetts till augustis månadsblomma i år. Inte något särskilt överraskande val, fast det är inte mitt utan Blomsterfrämjandets.
Men visst, färgglada dahlior pryder verkligen sensommarrabatten, och en snällare och tåligare växt än krysantemum i dess olika former är det svårt att hitta.
Krukväxter är ett riktigt stort intresse här i landet – ett som jag delar, förmodligen har det gått i arv...
Visste ni att de flesta svenska hem har åtminstone tjugo krukor med växter i, och att väldigt många faktiskt har ett fyrtiotal? Ett hem utan blommor känns fel.
Jag tillhör definitivt den grupp som har många plantor, en salig blandning av sådant jag hoppas ska blomma om men aldrig gör det – och så gamla trotjänare som bara växer och blommar även om jag glömmer bort att ta hand om dem ibland.
Varför har vi så gärna blommor hemma?
Svaren är många.
Krukväxter är faktiskt en sorts sällskap – och det är ingen myt att de trivs bättre om man pratar med dem, för i vår utandningsluft finns saker som växterna vill åt.
Krukväxter är i bästa fall också en fröjd för ögat med bladverk och blommor. Genom dem kan man se ett naturligt förlopp som kanske manar till eftertanke, från den första spirande pyttelilla knoppen till den nervissnade blomman som rent av luktar lite unket.
Ganska många bladväxter är dessutom nyttiga att ha som sambos. De fungerar som naturliga luftrenare. Experterna rekommenderar till exempel ampelliljor, ormbunkar och murgröna, som med sin blotta närvaro ökar luftfuktigheten i bostaden och minskar halterna av mindre människovänliga ämnen som finns i luften.
Extra bra är det att omge sig med växter i sovrummet.
På jobbet bör vi också ha blommor i närheten, gärna på skrivbordet. Vi arbetar bättre i växters sällskap, hetsar mindre, blir lite snällare. Norska forskare anser sig ha kunnat konstatera att krukväxter ger människan högre smärttröskel och minskar besvär med huvudvärk, vissa hudproblem och koncentrationssvårigheter.
För patienter på sjukhus råder inte sällan numera blomförbud på avdelningarna, men gröna växter brukar kunna få finnas åtminstone ibland. Och vi blir fortare friska av kontakt med blommor och grönt. Att ha en trädkrona utanför fönstret är rena medicinen. Man behöver bara dra sig till minnes något ruggigt turisthotell i Bayswater i London där endast en soptunna anas genom den skitiga glasrutan… och så kontrasten när man vaknar i ett rum där naturen genast är närvarande, i sol eller regn eller vad det nu kan vara för väderläge. Klart man mår bättre i det senare!
Själv pysslar jag gärna med mitt krukbruk, både på balkongen och på fönsterbrädorna. Men umgänget med olika växter får vitt skiftande resultat.
Två sorter verkar jag ha bäst hand med: Sankt Paulia (även kallad Afrikas viol) och olika orkidéer.
Hortensia tar jag däremot död på blixtsnabbt, medan Kalanchoe (går under olika namn: höstglöd, vårglöd, hösteld, våreld, julglöd beroende på när den säljs) är fantastiskt tålig. Goda vänner far till sommarstugan och tar med sig sin mångåriga hibiscus, år efter år. Om jag köper en sådan ser det efter några dagar ut som om en marodör varit framme och nupit av alla knoppar. Bladen på mina cyklamen gulnar ofelbart. Men en Benjaminfikus har jag som växt från några decimeters höjd tills den nu når taket och måste klippas av.
Just nu har jag en namnlös växt ur vars knallrosa blomställning små klarblåa blommor sprätter fram och får spiran att starkt påminna om en skär Musse Pigg med blåa öron, eller en liten flicka med glada pippi-tofsar i håret.
I en balkongkruka står tre begonior som i januari avlöste julstjärnorna i köksfönstret. Begoniorna har blommat oavbrutet sedan dess!
Man får nog helt enkelt experimentera och sedan hålla sig till de sorter som trivs bäst på de fönsterplatser man kan erbjuda.
Och nog är det lustfyllt när det än en gång är dags att konstatera att en krukväxt man vattnat och vårdat producerar nya knoppar.
Jag kan för ögonblicket skryta med att inte mindre än fyra orkidéer har knoppar medan tre stycken bär ”hemgjorda” blommor och två håller på att bilda nya bladrosetter på gamla blomstänglar – jag ser på med förundran och förtjusning!
Mera krukbruk!
Copyright Klimakteriehäxan
Tidigare bloggpost om mitt krukbruk finner du här.
PS Det finns förstås rader av expertböcker att konsultera i ämnet. Nya för i år är bl a Clas Bergvalls ”Liv, lust och mening – om krukväxters kulturella betydelse” och ”Krukboken” av Christel Kvant.
SVERIGES MEST SÅLDA KRUKVÄXTER
90 procent av alla kvinnor och 75 procent av alla män köper blommor minst en gång varje halvår, och i genomsnitt handlar vi för 750 kronor om året. Det här är vad vi köper när det inte handlar om snittblommor:
1. Kalanchoe
2. Begonia
3. Pelargon
4. Krysantemum
5. Fredskalla
6. Lyckliga Lotta
7. Cyklamen
8. Brudorkidé
9. Murgröna
10. Azalea
Källa: Blomsterfrämjandet
.
Men visst, färgglada dahlior pryder verkligen sensommarrabatten, och en snällare och tåligare växt än krysantemum i dess olika former är det svårt att hitta.
Krukväxter är ett riktigt stort intresse här i landet – ett som jag delar, förmodligen har det gått i arv...
Visste ni att de flesta svenska hem har åtminstone tjugo krukor med växter i, och att väldigt många faktiskt har ett fyrtiotal? Ett hem utan blommor känns fel.
Jag tillhör definitivt den grupp som har många plantor, en salig blandning av sådant jag hoppas ska blomma om men aldrig gör det – och så gamla trotjänare som bara växer och blommar även om jag glömmer bort att ta hand om dem ibland.
Varför har vi så gärna blommor hemma?
Svaren är många.
Krukväxter är faktiskt en sorts sällskap – och det är ingen myt att de trivs bättre om man pratar med dem, för i vår utandningsluft finns saker som växterna vill åt.
Krukväxter är i bästa fall också en fröjd för ögat med bladverk och blommor. Genom dem kan man se ett naturligt förlopp som kanske manar till eftertanke, från den första spirande pyttelilla knoppen till den nervissnade blomman som rent av luktar lite unket.
Ganska många bladväxter är dessutom nyttiga att ha som sambos. De fungerar som naturliga luftrenare. Experterna rekommenderar till exempel ampelliljor, ormbunkar och murgröna, som med sin blotta närvaro ökar luftfuktigheten i bostaden och minskar halterna av mindre människovänliga ämnen som finns i luften.
Extra bra är det att omge sig med växter i sovrummet.
På jobbet bör vi också ha blommor i närheten, gärna på skrivbordet. Vi arbetar bättre i växters sällskap, hetsar mindre, blir lite snällare. Norska forskare anser sig ha kunnat konstatera att krukväxter ger människan högre smärttröskel och minskar besvär med huvudvärk, vissa hudproblem och koncentrationssvårigheter.
För patienter på sjukhus råder inte sällan numera blomförbud på avdelningarna, men gröna växter brukar kunna få finnas åtminstone ibland. Och vi blir fortare friska av kontakt med blommor och grönt. Att ha en trädkrona utanför fönstret är rena medicinen. Man behöver bara dra sig till minnes något ruggigt turisthotell i Bayswater i London där endast en soptunna anas genom den skitiga glasrutan… och så kontrasten när man vaknar i ett rum där naturen genast är närvarande, i sol eller regn eller vad det nu kan vara för väderläge. Klart man mår bättre i det senare!
Själv pysslar jag gärna med mitt krukbruk, både på balkongen och på fönsterbrädorna. Men umgänget med olika växter får vitt skiftande resultat.
Två sorter verkar jag ha bäst hand med: Sankt Paulia (även kallad Afrikas viol) och olika orkidéer.
Hortensia tar jag däremot död på blixtsnabbt, medan Kalanchoe (går under olika namn: höstglöd, vårglöd, hösteld, våreld, julglöd beroende på när den säljs) är fantastiskt tålig. Goda vänner far till sommarstugan och tar med sig sin mångåriga hibiscus, år efter år. Om jag köper en sådan ser det efter några dagar ut som om en marodör varit framme och nupit av alla knoppar. Bladen på mina cyklamen gulnar ofelbart. Men en Benjaminfikus har jag som växt från några decimeters höjd tills den nu når taket och måste klippas av.
Just nu har jag en namnlös växt ur vars knallrosa blomställning små klarblåa blommor sprätter fram och får spiran att starkt påminna om en skär Musse Pigg med blåa öron, eller en liten flicka med glada pippi-tofsar i håret.
I en balkongkruka står tre begonior som i januari avlöste julstjärnorna i köksfönstret. Begoniorna har blommat oavbrutet sedan dess!
Man får nog helt enkelt experimentera och sedan hålla sig till de sorter som trivs bäst på de fönsterplatser man kan erbjuda.
Och nog är det lustfyllt när det än en gång är dags att konstatera att en krukväxt man vattnat och vårdat producerar nya knoppar.
Jag kan för ögonblicket skryta med att inte mindre än fyra orkidéer har knoppar medan tre stycken bär ”hemgjorda” blommor och två håller på att bilda nya bladrosetter på gamla blomstänglar – jag ser på med förundran och förtjusning!
Mera krukbruk!
Copyright Klimakteriehäxan
Tidigare bloggpost om mitt krukbruk finner du här.
PS Det finns förstås rader av expertböcker att konsultera i ämnet. Nya för i år är bl a Clas Bergvalls ”Liv, lust och mening – om krukväxters kulturella betydelse” och ”Krukboken” av Christel Kvant.
SVERIGES MEST SÅLDA KRUKVÄXTER
90 procent av alla kvinnor och 75 procent av alla män köper blommor minst en gång varje halvår, och i genomsnitt handlar vi för 750 kronor om året. Det här är vad vi köper när det inte handlar om snittblommor:
1. Kalanchoe
2. Begonia
3. Pelargon
4. Krysantemum
5. Fredskalla
6. Lyckliga Lotta
7. Cyklamen
8. Brudorkidé
9. Murgröna
10. Azalea
Källa: Blomsterfrämjandet
.
söndag, augusti 19, 2007
Fönstertittare
Fönstertittare är väl egentligen ett skällsord som beskriver människor som går och spionerar på vad andra gör bakom stängda men inte fördragna fönster.
Själv är jag en hängiven fönstertittare, men av ett lite annat slag.
Jag tycker att fönster är intressanta. De kan berätta så mycket.
Finns det krukväxter? Vilka då?
Prydnadssaker?
Vad har man valt för gardin? Kanske ingen alls?
Och hur ser själva fönstret ut?
Häng med mig på lite fönstertittning! Inga hemska hemligheter kommer dock att avslöjas, jag garanterar!
I det här fönstret föll jag för spetsgardinen. Ser handvirkad ut.
Och är fotograferat i ett av Höga Kustens pittoreska fiskelägen.
Ibland lyckas jag till och med fotografera inifrån så att man får med utsikten – vem vill inte mötas av den här anblicken?
Och så det fönster som jag kallade mitt i ett helt år när jag bodde på Norrlandskusten. Gick ett varv mellan husen när vi nu hade vägarna förbi. Ville se om allt eller åtminstone somligt var sig likt. Men jag kände knappt igen någonting - ja, mer än trettio år har gått, så det kanske inte är så konstigt. Fast jag identifierade fönstret till sist.
Igenmurat.
Det lämnar fältet fritt för tolkningar.
För egen del gillade jag det bättre med glasruta...
Copyright Klimakteriehäxan
Själv är jag en hängiven fönstertittare, men av ett lite annat slag.
Jag tycker att fönster är intressanta. De kan berätta så mycket.
Finns det krukväxter? Vilka då?
Prydnadssaker?
Vad har man valt för gardin? Kanske ingen alls?
Och hur ser själva fönstret ut?
Häng med mig på lite fönstertittning! Inga hemska hemligheter kommer dock att avslöjas, jag garanterar!
I det här fönstret föll jag för spetsgardinen. Ser handvirkad ut.
Och är fotograferat i ett av Höga Kustens pittoreska fiskelägen.
Ibland lyckas jag till och med fotografera inifrån så att man får med utsikten – vem vill inte mötas av den här anblicken?
Och så det fönster som jag kallade mitt i ett helt år när jag bodde på Norrlandskusten. Gick ett varv mellan husen när vi nu hade vägarna förbi. Ville se om allt eller åtminstone somligt var sig likt. Men jag kände knappt igen någonting - ja, mer än trettio år har gått, så det kanske inte är så konstigt. Fast jag identifierade fönstret till sist.Igenmurat.
Det lämnar fältet fritt för tolkningar.
För egen del gillade jag det bättre med glasruta...
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 18, 2007
Rent skryt
Man ska vara försiktig med att slå sig för bröstet.
Ni vet, självskryt luktar illa och allt det där.
Men även denna regel måste väl ha sina undantag?
Så att om man nu som jag gjort plommonmarmelad (sju burkar) och sylt på röda vinbär (sex burkar) samt lagt in tretton (13!) påsar med förvällda kantareller i frysen kan man kanske få skryta över sin egen förträfflighet.
Lite grand i alla fall.
Och om jag får skryta lite mer, så var det för övrigt mitt livs första plommonmarmelad och den blev hur god som helst.
Copyright Klimakteriehäxan
Har du sett Herr Kantarell borti enebacken?
Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken
Den är gul och den är grann
passar just en sådan man...
(Jeanna Oterdahl)
Ni vet, självskryt luktar illa och allt det där.
Men även denna regel måste väl ha sina undantag?
Så att om man nu som jag gjort plommonmarmelad (sju burkar) och sylt på röda vinbär (sex burkar) samt lagt in tretton (13!) påsar med förvällda kantareller i frysen kan man kanske få skryta över sin egen förträfflighet.
Lite grand i alla fall.
Och om jag får skryta lite mer, så var det för övrigt mitt livs första plommonmarmelad och den blev hur god som helst.
Copyright Klimakteriehäxan
Har du sett Herr Kantarell borti enebacken?
Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken
Den är gul och den är grann
passar just en sådan man...
(Jeanna Oterdahl)
När skam går på torra land
Mötte nyss en t-tröja.
Den satt på en kvinna i vuxen ålder.
Tvärs över bröstet stod det ”TITANIC SWIM TEAM”.
Nu undrar jag bara: vem kom på tanken att framställa tröjan?
Och vem kommer på tanken att köpa den? Snacka om att skam går på torra land.
Blir nästa nummer i serien med Estonia-anknytning, eller blir det månne något med tsunamin?
Damen med tröjan kanske inte kan simma, det vet jag inget om. Men tröjan var i storlek XXL och bokstäverna också stora, så den var nästan omöjlig att inte lägga märke till.
Dock vågar jag slå fast – eftersom vi redan rör oss på en låg intellektuell nivå – att hon skulle kunna flyta ganska långt på hullet.
Och kliver damen ombord på en mindre båt skulle hon lätt kunna orsaka en smärre katastrof bara genom att luta sig lite för mycket åt ett håll.
”Titanic Swim Team” va?
Bu.
Copyright Klimakteriehäxan
Den satt på en kvinna i vuxen ålder.
Tvärs över bröstet stod det ”TITANIC SWIM TEAM”.
Nu undrar jag bara: vem kom på tanken att framställa tröjan?
Och vem kommer på tanken att köpa den? Snacka om att skam går på torra land.
Blir nästa nummer i serien med Estonia-anknytning, eller blir det månne något med tsunamin?
Damen med tröjan kanske inte kan simma, det vet jag inget om. Men tröjan var i storlek XXL och bokstäverna också stora, så den var nästan omöjlig att inte lägga märke till.
Dock vågar jag slå fast – eftersom vi redan rör oss på en låg intellektuell nivå – att hon skulle kunna flyta ganska långt på hullet.
Och kliver damen ombord på en mindre båt skulle hon lätt kunna orsaka en smärre katastrof bara genom att luta sig lite för mycket åt ett håll.
”Titanic Swim Team” va?
Bu.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 16, 2007
Dagen med stort S
Tredje torsdagen i augusti är av hävd dagen med stort S: den dag som årets första surströmming ska ätas.
En massa människor blir högtidligt stämda när premiärburken ska öppnas.
Det ska pysa på ett speciellt sätt när locket lossas, löken ska hackas, mandelpotatisen ska kokas.
Jag har egentligen bara en sak att säga om denna kulinariska märkesdag: Usch.
Första gången min näsa fick tag i den där lukten blev jag helt ställd. Jag bodde inneboende hos en familj, där hustrun hade sina rötter i Sundsvallstrakten.
Hon var en hängiven surströmmingsvän och hade fått med sig resten av familjen. Men jag, som inte fått minsta varning, trodde nog att min sista stund var kommen.
Jag var alldeles för ung för att veta något om kemiska stridsmedel, men annars borde det ha varit det jag associerat till: dödlig nervgas, som snabbt skulle sätta stopp för alla normala reaktioner.
Min reaktion, nog så normal enligt mitt sätt att se, var chock och häftigt illamående. Att öppna fönstret i mitt rum hjälpte inte, den Röda Ulvens dunster kröp in i dörrspringan, gick omöjligt att hejda.
Frun i huset knackade på och undrade om jag ville smaka. Allt jag förmådde svara var en huvudskakning, hela jag var blek av fasa.
Så småningom har jag lärt känna många fler i surströmmingens fan club. En kille åt i min närvaro fiskarna hela, han satte gaffeln i stjärten, gapade stort och tuggade raskt med början i huvudändan.
För min del var det bara att titta åt ett annat håll och koncentrera mig på att inte kräkas.
Rekordet i surströmmingsätning sattes 2001, då en kille i Halmstad klämde i sig fyrtio firrar. Hur han mådde sedan har aldrig rapporterats – jag kan bara tänka på att när jag smakat, för det har jag, smaka måste man ju, så har den där strömmingen gjort sig påmind i efterhand under ett par dygn. Riktigt unket och ofräscht.
Men mandelpotatis, tunnbröd och lök är ju gott, så drabbas jag i dag av en inbjudan till en surströmmingsfest kan jag klara av den. Förhoppningsvis tillåter vädret att kalaset avhålls utomhus så att lukten späds ut snabbt.
En nymodighet som jag först nu hört talas om är att surströmmingen snart kan köpas som filé, vilket trots allt låter som ett fall framåt.
Dessutom lär dess smak ”gifta sig” bra med färsk tomat. Kanske kan vara värt att testa.
Fast hur det än är med den saken, så överlåter jag surströmmingen även i fortsättningen till de redan frälsta. Det finns faktiskt en ”surströmmingsakademi” i Sverige – dess affischnamn åker omkring i en Rolls Royce lackerad som en burk från Röda Ulven.
Just den burken skulle jag för all del kunna tänka mig.
Men det blir kanske en prisfråga.
Nej, tacka vet jag kräftor.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 15, 2007
Dags för ett leende?
I så fall tror jag att jag kan bjuda på ett.
Klicka här så får du se Drömmannen med stort D!
Glöm inte ljudet!
Klicka här så får du se Drömmannen med stort D!
Glöm inte ljudet!
Ännu ett genidrag, med stavtag
Ni vet hur det är så här års: man bör börja tänka på baddräktsformen.
Ja, inför nästa sommar alltså, den här gången blev det ju som vanligt uselt resultat, men å andra sidan är säsongen så gott som över och man ska aldrig gråta över spilld mjölk, som bekant.
Men just i dessa sista dallrande semesterdagar börjar samvetet vakna. Jag hade naturligtvis tänkt att motionera minst 30 minuter varje ledig dag – vad vore väl klokare, rimligare, enklare?
Blev det som jag tänkt?
Naturligtvis inte.
Bara fläckvis har jag rört på mig, bara stundtals har jag använt muskelgrupper som inte tas i bruk när man äter, åker bil, sover eller degar framför teve och dator.
Nu ska det bli ändring.
Plockade fram mina stavar i går och drog iväg, bara för att upptäcka att jag inte lärt in den rätta tekniken. Satte nästan krokben för mig själv vid ett par tillfällen. När jag sedan sökte instruktion på nätet hamnade jag här, på tidningen IForms egen sida.
Fann där ett annat genialiskt påhitt som visserligen är fullständigt olikt en västerbottnisk vedhämtare (se posten nedan) men som jag ändå blev glad över.
För utan att vara medlem eller prenumerant kan man alldeles gratis kolla exakt hur lång den slinga är som man tänker/brukar springa/gå/cykla.
Skriv in ditt postnummer, klicka på hållpunkter längs den väg du valt och det är klart.
Sådant fungerar som en sporre på mig, troligen på fler.
Den runda jag bestämt mig för i dag är 4,68 km lång, har jag nu konstaterat – med reservation för några meter hit eller dit.
Med eller utan stavar?
Ska ta mig en kort funderare på saken.
Töntstämpeln som vilat tung över stavgångare är väl i alla fall så gott som raderad vid det här laget.
Vill man vaccinera sig mot den kan man ju alltid ta till det internationella namnet på denna sällsamma gångart: Nordic Walking.
Nancy Sinatra borde göra en ny inspelning av sin gamla hit, nu med textraden ”These poles are made for walking – come on, the Nordic Way!” – jag nynnar glatt med.
Om jag nu bara får ordning på stavarna.
Copyright Klimakteriehäxan
Ja, inför nästa sommar alltså, den här gången blev det ju som vanligt uselt resultat, men å andra sidan är säsongen så gott som över och man ska aldrig gråta över spilld mjölk, som bekant.
Men just i dessa sista dallrande semesterdagar börjar samvetet vakna. Jag hade naturligtvis tänkt att motionera minst 30 minuter varje ledig dag – vad vore väl klokare, rimligare, enklare?
Blev det som jag tänkt?
Naturligtvis inte.
Bara fläckvis har jag rört på mig, bara stundtals har jag använt muskelgrupper som inte tas i bruk när man äter, åker bil, sover eller degar framför teve och dator.
Nu ska det bli ändring.
Plockade fram mina stavar i går och drog iväg, bara för att upptäcka att jag inte lärt in den rätta tekniken. Satte nästan krokben för mig själv vid ett par tillfällen. När jag sedan sökte instruktion på nätet hamnade jag här, på tidningen IForms egen sida.
Fann där ett annat genialiskt påhitt som visserligen är fullständigt olikt en västerbottnisk vedhämtare (se posten nedan) men som jag ändå blev glad över.
För utan att vara medlem eller prenumerant kan man alldeles gratis kolla exakt hur lång den slinga är som man tänker/brukar springa/gå/cykla.
Skriv in ditt postnummer, klicka på hållpunkter längs den väg du valt och det är klart.
Sådant fungerar som en sporre på mig, troligen på fler.
Den runda jag bestämt mig för i dag är 4,68 km lång, har jag nu konstaterat – med reservation för några meter hit eller dit.
Med eller utan stavar?
Ska ta mig en kort funderare på saken.
Töntstämpeln som vilat tung över stavgångare är väl i alla fall så gott som raderad vid det här laget.
Vill man vaccinera sig mot den kan man ju alltid ta till det internationella namnet på denna sällsamma gångart: Nordic Walking.
Nancy Sinatra borde göra en ny inspelning av sin gamla hit, nu med textraden ”These poles are made for walking – come on, the Nordic Way!” – jag nynnar glatt med.
Om jag nu bara får ordning på stavarna.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 14, 2007
Ett norrländskt genidrag
De finns både i staden och på landsbygden, de där människorna som har något som nästan alla avundas dem.
I sina bostäder har de nämligen en öppen eldstad – en braskamin, en gammaldags öppen spis, en kakelugn.
Få saker sprider sådan trivsel som en sprakande brasa (ja det skulle väl vara den där spinnande katten, förstås, som Ernst brukar harangera).
Men det finns i alla fall en sak man inte behöver längta efter: att bära hem veden.
Det skräpar och är tungt och björkpinnarna går dessutom fort åt när lågorna fått fart.
Fast det finns folk som försöker göra något åt saken.
Titta bara på den här
bilden, tagen på tunnbrödsbageriet i Olofsfors bruk i Västerbotten!
Där på bageriet säljer man inte bara (svindyrt) hembakat tunnbröd, man saluför också ved. I världens smartaste vedhämtare, om ni frågar mig.
En billig plastdunk har fått bredsidorna avskurna. Kvar finns de stadiga kortsidorna och det rejäla, bärvänliga, pålitliga handtaget. Går att återanvända i en halv evighet.
Bara att stuva in veden och åka hem till den trivsamma värmekällan.
Ett genidrag, sanna mina ord!
Om jag bara hade den där öppna spisen…
Copyright Klimakteriehäxan
PS Visst vet ni att man genom att klicka på bilden får upp den i större format på skärmen? DS
I sina bostäder har de nämligen en öppen eldstad – en braskamin, en gammaldags öppen spis, en kakelugn.
Få saker sprider sådan trivsel som en sprakande brasa (ja det skulle väl vara den där spinnande katten, förstås, som Ernst brukar harangera).
Men det finns i alla fall en sak man inte behöver längta efter: att bära hem veden.
Det skräpar och är tungt och björkpinnarna går dessutom fort åt när lågorna fått fart.
Fast det finns folk som försöker göra något åt saken.
Titta bara på den här
bilden, tagen på tunnbrödsbageriet i Olofsfors bruk i Västerbotten!
Där på bageriet säljer man inte bara (svindyrt) hembakat tunnbröd, man saluför också ved. I världens smartaste vedhämtare, om ni frågar mig.
En billig plastdunk har fått bredsidorna avskurna. Kvar finns de stadiga kortsidorna och det rejäla, bärvänliga, pålitliga handtaget. Går att återanvända i en halv evighet.
Bara att stuva in veden och åka hem till den trivsamma värmekällan.
Ett genidrag, sanna mina ord!
Om jag bara hade den där öppna spisen…
Copyright Klimakteriehäxan
PS Visst vet ni att man genom att klicka på bilden får upp den i större format på skärmen? DS
måndag, augusti 13, 2007
Hemma hos Skogens Konung
Det är något visst med älg.
En gång mötte Sonen och jag en när vi var på svampjakt i Barndomslandet. Det var hisnande, dels för att det var vackert och häftigt, dels för att vi, lätt skräckslagna, drog hårt efter andan – han tänkte väl inte komma närmare, rakt emot oss rent av?
Om det nu var en folkilsken älgtjur vi stötte på den gången fick jag aldrig veta, för vi stannade och tjuren klev tack och lov åt ett annat håll.
Men nu vet jag hur jag hade kunnat bestämma mig för om det var läge att bli rädd eller ej: en aggressiv älg viker nämligen öronen nedåt, mot halsen. Då gör den sig redo till angrepp, enligt livsregeln ”anfall är bästa försvar”.
Se där vilken användbar kunskap man kan skaffa sig om man besöker Skogens Konung i hans eget hem. Jag har hälsat på i Älgens Hus i Bjurholm i Västerbotten, lyft på älghorn, lärt mig att en svensk älg kan väga ända upp till ett ton och med egna ögon sett att älgar inte bara gillar äpplen när det gäller frukt – de brukar hälsa på i trädgården i Barndomslandet och äta direkt från aplarna – nej, den verkliga favoritfrukten är faktiskt banan.
Att komma så nära de här djuren är faktiskt en kul upplevelse. På Älgens hus finns nio fullvuxna älgar och tio kalvar. De turas om med att komma in från det stora hägnet till ett mindre för att träffa nyfikna turister. Djuren låter sig snällt fotograferas till och med med barn på ryggen, och även om de inte precis framstår som keliga så går det utmärkt att klappa dem.
Men när en av tjurarna fnyser ljudligt hoppar vi högt, vi som står nära, och när han sedan går rakt emot mig undrar jag för ett ögonblick om han ska trampa på mig eller ge mig en släng med alla de sexton taggarna.
Det hände förstås inget. Fast oj, så stora de är! Så liten man känner sig!
Kalvarna, som inte har uppnått samma skrämmande storlek, byter just nu babypälsen mot vuxenkläder. Tjurarnas horn har växt ordentligt, men fälls inte förrän någon gång efter nyår. Sällsamt är det att ta i de där jättehornen – och upptäcka att de är alldeles mjuka, eftersom de är pälsklädda så länge de fortsätter att växa. De största kronorna blir kring 150 cm breda.
Och när älgexperten föreslår att vi ska sträcka ut våra armar rakt ut från kroppen och försöka fortsätta gå framåt nästa gång vi är i skogen inser vem som helst varför det knakar väldigt mycket när en älg kommer knallande i tät vegetation.
Nu för tiden kan man träffa älgar på en rad olika platser runt om i Sverige. Älgsouvenirer är storsäljare, älgost en dyr och exklusiv (men inte särskilt god säger de som smakat) delikatess.
Varningstecknet för älg – den rödkantade gula triangeln som varit ett begärligt stöldobjekt längs vägarna i många år – finns på glas, kepsar, nyckelringar och brickor.
Men konstigaste säljframgången står ändå halsband och örhängen av älgskit för.
Kan det verkligen göra någon glad?
Shoppen på Älgens Hus hade i alla fall inga.
De hade kanske sålts slut.
Copyright Klimakteriehäxan (vars hand ni ser klappa en älg på den översta bilden medan Christer Johansson på Älgens Hus står i bakgrunden)
En gång mötte Sonen och jag en när vi var på svampjakt i Barndomslandet. Det var hisnande, dels för att det var vackert och häftigt, dels för att vi, lätt skräckslagna, drog hårt efter andan – han tänkte väl inte komma närmare, rakt emot oss rent av?
Om det nu var en folkilsken älgtjur vi stötte på den gången fick jag aldrig veta, för vi stannade och tjuren klev tack och lov åt ett annat håll.
Men nu vet jag hur jag hade kunnat bestämma mig för om det var läge att bli rädd eller ej: en aggressiv älg viker nämligen öronen nedåt, mot halsen. Då gör den sig redo till angrepp, enligt livsregeln ”anfall är bästa försvar”.
Se där vilken användbar kunskap man kan skaffa sig om man besöker Skogens Konung i hans eget hem. Jag har hälsat på i Älgens Hus i Bjurholm i Västerbotten, lyft på älghorn, lärt mig att en svensk älg kan väga ända upp till ett ton och med egna ögon sett att älgar inte bara gillar äpplen när det gäller frukt – de brukar hälsa på i trädgården i Barndomslandet och äta direkt från aplarna – nej, den verkliga favoritfrukten är faktiskt banan.
Att komma så nära de här djuren är faktiskt en kul upplevelse. På Älgens hus finns nio fullvuxna älgar och tio kalvar. De turas om med att komma in från det stora hägnet till ett mindre för att träffa nyfikna turister. Djuren låter sig snällt fotograferas till och med med barn på ryggen, och även om de inte precis framstår som keliga så går det utmärkt att klappa dem.
Men när en av tjurarna fnyser ljudligt hoppar vi högt, vi som står nära, och när han sedan går rakt emot mig undrar jag för ett ögonblick om han ska trampa på mig eller ge mig en släng med alla de sexton taggarna.
Det hände förstås inget. Fast oj, så stora de är! Så liten man känner sig!
Kalvarna, som inte har uppnått samma skrämmande storlek, byter just nu babypälsen mot vuxenkläder. Tjurarnas horn har växt ordentligt, men fälls inte förrän någon gång efter nyår. Sällsamt är det att ta i de där jättehornen – och upptäcka att de är alldeles mjuka, eftersom de är pälsklädda så länge de fortsätter att växa. De största kronorna blir kring 150 cm breda.Och när älgexperten föreslår att vi ska sträcka ut våra armar rakt ut från kroppen och försöka fortsätta gå framåt nästa gång vi är i skogen inser vem som helst varför det knakar väldigt mycket när en älg kommer knallande i tät vegetation.
Nu för tiden kan man träffa älgar på en rad olika platser runt om i Sverige. Älgsouvenirer är storsäljare, älgost en dyr och exklusiv (men inte särskilt god säger de som smakat) delikatess.
Varningstecknet för älg – den rödkantade gula triangeln som varit ett begärligt stöldobjekt längs vägarna i många år – finns på glas, kepsar, nyckelringar och brickor.
Men konstigaste säljframgången står ändå halsband och örhängen av älgskit för.
Kan det verkligen göra någon glad?
Shoppen på Älgens Hus hade i alla fall inga.
De hade kanske sålts slut.
Copyright Klimakteriehäxan (vars hand ni ser klappa en älg på den översta bilden medan Christer Johansson på Älgens Hus står i bakgrunden)
söndag, augusti 12, 2007
Ett stopp på Höga Kusten
Den har stått där i tio år, den ”nya” bron över Ångermanälven, som tog över huvuddelen av den trafik på E 4 som tidigare passerat Sandöbron.
Först nu har jag åkt över älven på den nya leden, hisnat av höjden över vattenytan, imponerats av pylonerna, tjusats av vyn.
Och dessutom unnat mig lyxen att sova en natt på hotellet vid brons norra fäste.
Maken och jag fick en egen liten uteplats med utsikt över bro och vatten. När solen gick ner blev det fantastiskt vackert.
Om ni skulle få lust att göra som vi, stanna till just där, så kan jag faktiskt rekommendera det. Helgpris 750 kronor för ett dubbelrum, då ingår frukost och kvällstidning. Mineralvattenflaskor och en liten chipspåse hälsar välkommen, och gratis är det också att slå sig ner i en massagefåtölj som skänker härlig knådning. Bubbelpool och bastu finns dessutom, liksom lekplats för barnen, obligatorisk souvenirförsäljning i ett hus bredvid, och ett par promenadslingor för den som vill bättra på aptiten.
Ännu mer prisvärt är kanske att ta ett helgpaket, fast det upptäckte inte vi förrän det var för sent. Då kostar det 595 kronor per person och man får en tvårätters middag i restaurangen.
Vi åt där ändå, en utmärkt köttbit (184 kr) med utsikten som extra krydda. Dock är det på sin plats att varna för ställets paradefterrätt: Creme brulée med lakritssmak (69 kr). Lika god som varmrätten var, lika tråkig var desserten, som serverades kall – den ska vara ljummen. På ytan väntar man sig ett knäckigt bränt sockerlager, men här var det florstunt och smakade inget, och själva grundkrämen kändes smetig och var tråkigt gråfärgad av lakritsen. Aprikos i halloncoulis (sås) bredvid var i och för sig gott men det räckte inte.
Och när vi så checkade ut, efter en promenad på en stig på berget, där skogshallonen bara drällde i buskarna och ljungen blommade för fullt, upptäckte vi att den riktigt smarte ringer när man bara har någon kilometer kvar att köra. Det verkar nämligen finnas ”sista-minuten-pris” också.
Fast då får man väl vara beredd att övernatta någon annanstans, hotellet har 28 rum och kan naturligtvis tänkas vara fullt.
Om å andra sidan priset inte spelar någon roll och du råkar ha pengar över kan du också köpa konst på hotellet. Inramad litografi av Bengt Lindström – tre olika finns – kostar 8000 kronor. För lite lägre summor erbjuds andra, mindre kända konstnärers verk, de flesta med motiv från Höga Kusten.
Fast allra vackrast är det där området sett med egna ögon, det får målarna ursäkta.
Copyright Klimakteriehäxan
Först nu har jag åkt över älven på den nya leden, hisnat av höjden över vattenytan, imponerats av pylonerna, tjusats av vyn.
Och dessutom unnat mig lyxen att sova en natt på hotellet vid brons norra fäste.
Maken och jag fick en egen liten uteplats med utsikt över bro och vatten. När solen gick ner blev det fantastiskt vackert.
Om ni skulle få lust att göra som vi, stanna till just där, så kan jag faktiskt rekommendera det. Helgpris 750 kronor för ett dubbelrum, då ingår frukost och kvällstidning. Mineralvattenflaskor och en liten chipspåse hälsar välkommen, och gratis är det också att slå sig ner i en massagefåtölj som skänker härlig knådning. Bubbelpool och bastu finns dessutom, liksom lekplats för barnen, obligatorisk souvenirförsäljning i ett hus bredvid, och ett par promenadslingor för den som vill bättra på aptiten.
Ännu mer prisvärt är kanske att ta ett helgpaket, fast det upptäckte inte vi förrän det var för sent. Då kostar det 595 kronor per person och man får en tvårätters middag i restaurangen.
Vi åt där ändå, en utmärkt köttbit (184 kr) med utsikten som extra krydda. Dock är det på sin plats att varna för ställets paradefterrätt: Creme brulée med lakritssmak (69 kr). Lika god som varmrätten var, lika tråkig var desserten, som serverades kall – den ska vara ljummen. På ytan väntar man sig ett knäckigt bränt sockerlager, men här var det florstunt och smakade inget, och själva grundkrämen kändes smetig och var tråkigt gråfärgad av lakritsen. Aprikos i halloncoulis (sås) bredvid var i och för sig gott men det räckte inte.
Och när vi så checkade ut, efter en promenad på en stig på berget, där skogshallonen bara drällde i buskarna och ljungen blommade för fullt, upptäckte vi att den riktigt smarte ringer när man bara har någon kilometer kvar att köra. Det verkar nämligen finnas ”sista-minuten-pris” också.
Fast då får man väl vara beredd att övernatta någon annanstans, hotellet har 28 rum och kan naturligtvis tänkas vara fullt.
Om å andra sidan priset inte spelar någon roll och du råkar ha pengar över kan du också köpa konst på hotellet. Inramad litografi av Bengt Lindström – tre olika finns – kostar 8000 kronor. För lite lägre summor erbjuds andra, mindre kända konstnärers verk, de flesta med motiv från Höga Kusten.
Fast allra vackrast är det där området sett med egna ögon, det får målarna ursäkta.
Copyright Klimakteriehäxan
Sommarfrukost
................................Så här ska väl en riktig sommarfrukost se ut!
Rutig duk under tallriken. Fil, lite fibrer - och så nyplockade blåbär och smultron.
Fast det krävs nog att man har semester.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 10, 2007
Finns det mygg som inte inar?
Inar.
Det är vad myggor anses göra.
Inte hört ordet förut? Det kan bara betyda en sak: du löser inte svenska korsord. Verbet ”ina” i olika former är en av korsordskonstruktörernas käraste nödlösningar.
Inar, det är alltså vad myggor anses göra i ljudväg. Och ljudet är man ju bekant med, även om ordet är nytt!
Myggan åstadkommer det där påfrestande ljudet genom att vifta ihärdigt med sina små och tunna vingar.
Walborg Thorsell, en fascinerande dam som går mot de 90, vet allt som är värt att veta om myggor. Hon har forskat på dem i decennier.
Medan vi andra kan klia myggbetten tills de ömmar hyser hon en helt annan sorts ömhet för de små flygfäna. Walborg älskar myggor.
-Titta vilka fina djur, brukar hon säga.
-Titta så finurligt de är skapta!
Trots att hon gick i pension för åtskilliga år sedan fortsatte hon med sin myggforskning, och jag kan slå mig i backen på att hon fortfarande har glaslådor med olika sorters mygg som hon studerar. Mer fascinerande varelser finns inte, anser Walborg.
Vi har helt olika syn på myggor, hon och jag.
Det är det här med inandet, till att börja med.
En enda mygga kan hålla mig vaken i timmar, om den tagit sig in i det rum där jag ska sova. Jag vet med bestämdhet att om jag inte får tag i den och slår ihjäl den kommer den att bita mig. Myggorna älskar nämligen mig, alltså en obesvarad kärlek.
Men trots att jag hör väldigt bra har inget flygfä inat kring mina öron på flera kvällar och nätter längs Norrlands kust.
Döm därför om min förvåning när nu det ena bettet efter det andra dyker upp. Det kliar infernaliskt, och inget hjälper. Klokare personer än jag säger att ”det är bara att låta bli att klia så slutar det”.
Det är möjligt, men jag klarar det inte. Lite lättar det om man trycker en isbit mot bettet, men just nu skulle jag i så fall behöva sänka ner hela mig i ett ishav, och det verkar varken praktiskt genomförbart eller särskilt behagligt som alternativ.
Jag har alltså en rad bett på magen. På rumpan. På axeln. På smalbenet. På armarna. På ryggen. Mellan två fingrar, hur nu det kan ha gått till. På bröstet. Och allt detta trots att jag inte hört en enda inande mygga. Skulle vilja fråga Walborg Thorsell om det finns någon norrländsk myggsort som kör med ljuddämpare.
Det kliar.
Faktum är att jag kan inte skriva mer nu, måste klia mina myggbett.
Och hallå – hör jag inte något som inar?
Copyright Klimakteriehäxan
Det är vad myggor anses göra.
Inte hört ordet förut? Det kan bara betyda en sak: du löser inte svenska korsord. Verbet ”ina” i olika former är en av korsordskonstruktörernas käraste nödlösningar.
Inar, det är alltså vad myggor anses göra i ljudväg. Och ljudet är man ju bekant med, även om ordet är nytt!
Myggan åstadkommer det där påfrestande ljudet genom att vifta ihärdigt med sina små och tunna vingar.
Walborg Thorsell, en fascinerande dam som går mot de 90, vet allt som är värt att veta om myggor. Hon har forskat på dem i decennier.
Medan vi andra kan klia myggbetten tills de ömmar hyser hon en helt annan sorts ömhet för de små flygfäna. Walborg älskar myggor.
-Titta vilka fina djur, brukar hon säga.
-Titta så finurligt de är skapta!
Trots att hon gick i pension för åtskilliga år sedan fortsatte hon med sin myggforskning, och jag kan slå mig i backen på att hon fortfarande har glaslådor med olika sorters mygg som hon studerar. Mer fascinerande varelser finns inte, anser Walborg.
Vi har helt olika syn på myggor, hon och jag.
Det är det här med inandet, till att börja med.
En enda mygga kan hålla mig vaken i timmar, om den tagit sig in i det rum där jag ska sova. Jag vet med bestämdhet att om jag inte får tag i den och slår ihjäl den kommer den att bita mig. Myggorna älskar nämligen mig, alltså en obesvarad kärlek.
Men trots att jag hör väldigt bra har inget flygfä inat kring mina öron på flera kvällar och nätter längs Norrlands kust.
Döm därför om min förvåning när nu det ena bettet efter det andra dyker upp. Det kliar infernaliskt, och inget hjälper. Klokare personer än jag säger att ”det är bara att låta bli att klia så slutar det”.
Det är möjligt, men jag klarar det inte. Lite lättar det om man trycker en isbit mot bettet, men just nu skulle jag i så fall behöva sänka ner hela mig i ett ishav, och det verkar varken praktiskt genomförbart eller särskilt behagligt som alternativ.
Jag har alltså en rad bett på magen. På rumpan. På axeln. På smalbenet. På armarna. På ryggen. Mellan två fingrar, hur nu det kan ha gått till. På bröstet. Och allt detta trots att jag inte hört en enda inande mygga. Skulle vilja fråga Walborg Thorsell om det finns någon norrländsk myggsort som kör med ljuddämpare.
Det kliar.
Faktum är att jag kan inte skriva mer nu, måste klia mina myggbett.
Och hallå – hör jag inte något som inar?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 09, 2007
God natt, små vågor!
Världen och vardagen är full av ljud. Och väldigt ofta handlar det om oljud.
Vi tvingas lyssna till trafikbuller, till muzak, till andra människors mobilsamtal, till grälande grannar, till skrålande fester man inte deltar i, eller till skällande hundar som klagar över att ha lämnats ensamma. Förteckningen över oönskade ljud går att göra nästan hur lång som helst.
I mitt fall har alla de där påtvingade ljuden lett till att jag allt mer sällan lyssnar på musik. Om det blir en ljudpaus mellan oljuden och sådant man anser sig behöva höra – lite nyheter, jobbdiskussioner, samtal med familj och vänner – uppskattar jag tystnad mer och mer.
Men det finns ett ljud som alltid är en ren njutning, trots att det inte går att påverka.
Vågskvalp.
Inget kan vara mer rogivande.
Jag har somnat till alla sorters vågor, söta, salta, mjukt kluckande och mer aggressivt skvalpande. Har rensat hjärnan på bryggor, sandstränder och klippor, har törnat in i en trång koj i en segelbåt eller knölat ner mig i en färjehytt, vaggad av vattnets rörelser. Degat i en solstol medan vattenytan knappt hörbart krusats av en vindil.
Nu har jag haft förmånen att några nätter gå till sängs alldeles i kanten av Kvarken. Med månblänk i lätta vågor, dagg som lägger sig i gräset, och en med svenska mått mätt ovanligt rejäl groda som granne.
När solen stuckit upp alldeles röd vid horisonten har vågornas rörelse nästan upphört. Men medan daggdropparna torkar kommer morgonbrisen, och bryggans brädor suger åt sig av värmen.
Till det ljuvliga kluckandet kunde jag sedan ligga där och vifta med tårna, för att emellanåt ta ett dopp i havet.
Och så, vid dagens slut, med öppna öron än en gång skänka en tacksam tanke till havet och vågorna, som kanske rullar vidare ända bort till Finland.
Evert Taube måste också ha förstått det där och uppskattat det underbara ljudet av vågskvalp:
God natt, små vågor som kluckar, god natt små vågor, god natt.
Bara att instämma.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi tvingas lyssna till trafikbuller, till muzak, till andra människors mobilsamtal, till grälande grannar, till skrålande fester man inte deltar i, eller till skällande hundar som klagar över att ha lämnats ensamma. Förteckningen över oönskade ljud går att göra nästan hur lång som helst.
I mitt fall har alla de där påtvingade ljuden lett till att jag allt mer sällan lyssnar på musik. Om det blir en ljudpaus mellan oljuden och sådant man anser sig behöva höra – lite nyheter, jobbdiskussioner, samtal med familj och vänner – uppskattar jag tystnad mer och mer.
Men det finns ett ljud som alltid är en ren njutning, trots att det inte går att påverka.
Vågskvalp.
Inget kan vara mer rogivande.
Jag har somnat till alla sorters vågor, söta, salta, mjukt kluckande och mer aggressivt skvalpande. Har rensat hjärnan på bryggor, sandstränder och klippor, har törnat in i en trång koj i en segelbåt eller knölat ner mig i en färjehytt, vaggad av vattnets rörelser. Degat i en solstol medan vattenytan knappt hörbart krusats av en vindil.
Nu har jag haft förmånen att några nätter gå till sängs alldeles i kanten av Kvarken. Med månblänk i lätta vågor, dagg som lägger sig i gräset, och en med svenska mått mätt ovanligt rejäl groda som granne.
När solen stuckit upp alldeles röd vid horisonten har vågornas rörelse nästan upphört. Men medan daggdropparna torkar kommer morgonbrisen, och bryggans brädor suger åt sig av värmen.
Till det ljuvliga kluckandet kunde jag sedan ligga där och vifta med tårna, för att emellanåt ta ett dopp i havet.
Och så, vid dagens slut, med öppna öron än en gång skänka en tacksam tanke till havet och vågorna, som kanske rullar vidare ända bort till Finland.
Evert Taube måste också ha förstått det där och uppskattat det underbara ljudet av vågskvalp:
God natt, små vågor som kluckar, god natt små vågor, god natt.
Bara att instämma.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 05, 2007
Blommor finns till för att titta på!
Mina balkong-pelargonier blommar snällt.
Men eftersom jag ska lämna staden några dagar kommer ju ingen att titta på dem, inte ett endaste litet ögonkast kommer att gå åt deras håll.
Lite vatten hoppas jag att de får i alla fall.
Snart är jag tillbaka och tar hand om mitt krukbruk.
Copyright Klimakteriehäxan
Konsten att göra en kvinna lycklig
Någonstans, minns inte var, hittade jag en förteckning, på spanska, över vad som behövs för att en man ska kunna göra en kvinna lycklig. Och jag sparade listan.
Den är visserligen lång, på inte mindre än 50 punkter, men det måste ju ändå vara en genväg?
Så, speciellt för mina manliga besökare, här kommer nu till er hjälp hela listan, översatt till svenska. Allra först står det: Det är inte så svårt!
Lycka till!
För att göra en kvinna lycklig bör man vara:
1. Vän
2. Kompis
3. Älskare
4. Bror
5. Far
6. Lärare
7. Kursledare
8. Kock
9. Snickare
10. Vinkännare
11. Mekaniker
12. Dekoratör
13. Stylist
14. Sexolog
15. Gynekolog
16. Psykolog
17. Psykiater
18. Terapeut
19. Djärv
20. Organiserad
21. Bra pappa
22. Renlig
23. Sympatisk
24. Atletisk
25. Öm
26. Noga med detaljerna
27. Galant
28. Intelligent
29. Rolig
30. Kreativ
31. Mjuk
32. Stark
33. Förstående
34. Tolerant
35. Korrekt
36. Ambitiös
37. Skicklig
38. Modig
39. Målmedveten
40. Pålitlig
41. Respektfull
42. Passionerad
Och glöm för all del inte:
43. Uträtta alla ärenden hon ber om
45. Var mycket rik
46. Gör henne inte nervös
47. Se inte åt andra kvinnor
Samtidigt gäller det att:
48. Vara galen i henne, utan att vara svartsjuk
49. Komma bra överens med hennes familj, men aldrig låta det inkräkta på hennes tid med dig
50. Ge henne fritt spelrum, men alltid visa intresse för vad hon gör
Väldigt viktigt är att aldrig missa:
• Födelsedagar
• Bröllopsdagen
• Alla sorts jubiléer
Och så den avslutande kommentaren:
”Tyvärr är det ändå så, att även om du motsvarar alla kraven på denna lista är din lycka inte garanterad. Risken finns att hon känner sig kvävd av denne perfekte idealman och sticker i väg med förste bäste suput och kvinnojägare som kommer i hennes väg.”
Jojo.
Copyright Klimakteriehäxan
Den är visserligen lång, på inte mindre än 50 punkter, men det måste ju ändå vara en genväg?
Så, speciellt för mina manliga besökare, här kommer nu till er hjälp hela listan, översatt till svenska. Allra först står det: Det är inte så svårt!
Lycka till!
För att göra en kvinna lycklig bör man vara:
1. Vän
2. Kompis
3. Älskare
4. Bror
5. Far
6. Lärare
7. Kursledare
8. Kock
9. Snickare
10. Vinkännare
11. Mekaniker
12. Dekoratör
13. Stylist
14. Sexolog
15. Gynekolog
16. Psykolog
17. Psykiater
18. Terapeut
19. Djärv
20. Organiserad
21. Bra pappa
22. Renlig
23. Sympatisk
24. Atletisk
25. Öm
26. Noga med detaljerna
27. Galant
28. Intelligent
29. Rolig
30. Kreativ
31. Mjuk
32. Stark
33. Förstående
34. Tolerant
35. Korrekt
36. Ambitiös
37. Skicklig
38. Modig
39. Målmedveten
40. Pålitlig
41. Respektfull
42. Passionerad
Och glöm för all del inte:
43. Uträtta alla ärenden hon ber om
45. Var mycket rik
46. Gör henne inte nervös
47. Se inte åt andra kvinnor
Samtidigt gäller det att:
48. Vara galen i henne, utan att vara svartsjuk
49. Komma bra överens med hennes familj, men aldrig låta det inkräkta på hennes tid med dig
50. Ge henne fritt spelrum, men alltid visa intresse för vad hon gör
Väldigt viktigt är att aldrig missa:
• Födelsedagar
• Bröllopsdagen
• Alla sorts jubiléer
Och så den avslutande kommentaren:
”Tyvärr är det ändå så, att även om du motsvarar alla kraven på denna lista är din lycka inte garanterad. Risken finns att hon känner sig kvävd av denne perfekte idealman och sticker i väg med förste bäste suput och kvinnojägare som kommer i hennes väg.”
Jojo.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 03, 2007
Välkommen till världen!
Hon aviserade sitt utträde ur moderlivet mitt i natten.
Ute pågick ett riktigt skitväder. Den vidtalade barnvakten, som skulle ta hand om den tvåårige blivande storebrodern, befann sig åtskilliga mil från staden – oåtkomlig. Ingen annan fanns att ringa, mormor och resten av släkten bodde ännu längre bort.
Vad gör man då?
Jo, man låter lille storebror följa med till BB.
-Han somnar säkert om, resonerade vi, och tog med en urväxt barnvagn för att ha någonstans att göra av honom, och för att kunna flytta honom sovande.
Som om han tänkte somna! På ett sådant jättespännande ställe där folk for runt i ett, där det var alldeles ljust, där mamma inte uppförde sig som vanligt, medan pappa kånkade runt på den pyjamasklädde grabben som inte ville missa en endaste sekund!
Maken hade ju tänkt delta lite mer aktivt i förlossningen, men det omintetgjordes av Sonen. Så snart de gläntade på dörren till rummet där jag fanns kved jag:
-Gå ut med honom för all del, han blir nog bara rädd!
Folk som föder barn låter ju inte sällan lite eller rent av mycket illa, plus att allt runtomkring också kan bli både stressigt och stökigt. Inte en miljö för en tvååring, ansåg jag.
När Dottern väl låg där och snusade på min arm kunde familjen återförenas. Hon var en stor överraskning – jag hade varit helt övertygad om att det skulle bli en lillebror, men nu visade det sig att jag blev extra glad över att ha fått en liten flicka, som komplement till den son vi ju redan hade.
Hon var välkommen till världen.
Storebror tittade förundrat på det nya rödrynkiga knytet som låg där. Så sträckte han ut sin lilla hand och klappade henne, oändligt försiktigt, på huvudet.
Efter många vakna och jobbiga timmar somnade vi om allihop, tjejerna i sjukhussängen, grabbarna där hemma.
Alla var trötta men glada.
Det var i dag för precis nitton år sedan.
................................(Och här ovan ser ni Dotterns födelsedagstablett till bordet, sydd av undertecknad... i korsstygn...! tas fram till frukost varje födelsedag!)
Copyright Klimakteriehäxan
Ute pågick ett riktigt skitväder. Den vidtalade barnvakten, som skulle ta hand om den tvåårige blivande storebrodern, befann sig åtskilliga mil från staden – oåtkomlig. Ingen annan fanns att ringa, mormor och resten av släkten bodde ännu längre bort.
Vad gör man då?
Jo, man låter lille storebror följa med till BB.
-Han somnar säkert om, resonerade vi, och tog med en urväxt barnvagn för att ha någonstans att göra av honom, och för att kunna flytta honom sovande.
Som om han tänkte somna! På ett sådant jättespännande ställe där folk for runt i ett, där det var alldeles ljust, där mamma inte uppförde sig som vanligt, medan pappa kånkade runt på den pyjamasklädde grabben som inte ville missa en endaste sekund!
Maken hade ju tänkt delta lite mer aktivt i förlossningen, men det omintetgjordes av Sonen. Så snart de gläntade på dörren till rummet där jag fanns kved jag:
-Gå ut med honom för all del, han blir nog bara rädd!
Folk som föder barn låter ju inte sällan lite eller rent av mycket illa, plus att allt runtomkring också kan bli både stressigt och stökigt. Inte en miljö för en tvååring, ansåg jag.
När Dottern väl låg där och snusade på min arm kunde familjen återförenas. Hon var en stor överraskning – jag hade varit helt övertygad om att det skulle bli en lillebror, men nu visade det sig att jag blev extra glad över att ha fått en liten flicka, som komplement till den son vi ju redan hade.
Hon var välkommen till världen.
Storebror tittade förundrat på det nya rödrynkiga knytet som låg där. Så sträckte han ut sin lilla hand och klappade henne, oändligt försiktigt, på huvudet.
Efter många vakna och jobbiga timmar somnade vi om allihop, tjejerna i sjukhussängen, grabbarna där hemma.
Alla var trötta men glada.
Det var i dag för precis nitton år sedan.
................................(Och här ovan ser ni Dotterns födelsedagstablett till bordet, sydd av undertecknad... i korsstygn...! tas fram till frukost varje födelsedag!)
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 02, 2007
Världens sämsta jobb
-Vad du än tänker göra, säger jag till Dottern, så reflektera inte en miljondels sekund på att ta jobb som telefonförsäljare.
Just nu har hon ju sitt på det torra, men inget är sagt om hur länge hennes inhopp kommer att vara efterfrågade på den nuvarande arbetsplatsen.
Att ringa upp folk för att övertyga dem om att köpa prylar de sällan behöver är en nisch som många, ofta unga människor, fastnar i.
Tyvärr.
Du vet hur det är.
Just som pannbiffen ska vändas ringer det. Ingen annan svarar. Du rusar från spisen, med stekspaden i högsta hugg, och sätter lite flottiga fingerfläckar på luren när du trycker den mot örat, samtidigt som du konstaterar att du glömt dra ner värmen under potatisgrytan och att den alltså hotar att koka över inom de närmaste 42 sekunderna.
En vän stämma – i bästa fall, alltså – hälsar dig med förnamn som om ni faktiskt känner varandra sedan länge. Du hamnar i bryderi: Vems är rösten? Personen presenterar sig, också med förnamn (och absolut inget efternamn, men du hinner tänka: hjälp, vilken Anna?) och drar blixtsnabbt en lång inledande, tämligen välrepeterad harang.
Då vet du vad det handlar om, men du har redan hamnat på efterkälken.
-Tänk dej, säger telefonrösten, att du har faktiskt blivit utvald så att du är en av väldigt få som har chansen att ta del av ett fantastiskt erbjudande som vi på x-företaget har just nu!
Rösten mal på, utan inandning:
-Allt du behöver göra är att köpa den här produkten för några ynka kronor. Sedan får du ett välkomstpaket som är värt hur mycket som helst, och eftersom du faktiskt varit kund hos oss tidigare kan jag dessutom se till att du får en väska/tröja/kikare/väckarklocka/resväska i extra bonus!
Det finns i och för sig två alternativ, men de är närbesläktade och snarlika.
Det andra alternativet är att du, just du, har blivit utvald för att få säga din mening om en vara eller ett företags tjänster. Operationen ska bara ta några minuter, det är ”lätta frågor”, lovar uppringaren, och det kan i vissa fall hända att du erbjuds någon sorts tack för hjälpen, även om det är mer sällsynt.
Ibland går jag med på att svara i en sådan opinionsundersökning, delvis för att jag tänker att om bara knäppskallar (en kategori dit jag alltså inte räknar mig) svarar så blir ju resultaten därefter – och vi får ju inte sällan ta del av dem senare, som SIFO-siffror till exempel (fast då handlar det ju i allmänhet inte om produkter). Och delvis svarar jag för att jag är lite nyfiken: vad är det de tänker fråga om? Kan jag ha en synpunkt som räknas?
Men oftast säger jag nej – de där pannbiffarna kan bli alldeles för lika skosulor annars.
Till dem som ska sälja saker säger jag av princip nej varje gång, och jag kan inte garantera att jag alltid gör det på ett vänligt sätt, fast jag borde.
De har naturligtvis greppat det sista halmstrået på arbetsmarknaden. Inte alltid är de unga, den som ringde mig senast för en opinonsundersökning konstaterade glatt att vi var jämnåriga. Sedan hackade han loss i sitt formulär, visste inte hur saker uttalades, föreslog glatt ”jag skriver väl ’ganska bra’ då” när jag sa att en viss fråga inte var möjlig att besvara.
Mannen var glad och nöjd ändå och avslöjade till sist för mig att jag var den första han ställt de här frågorna till. När jag beskt replikerade att det märktes, lät han oerhört förvånad.
Men han åstadkom en sak: en lång tid framöver kommer jag att direkt slänga luren i örat på den som ringer, oavsett syfte och ämne.
Det enda rätta, det är att kapa de där telefonrösterna innan de hunnit dra igång. Helst vill jag ryta ”Skaffa dig ett hederligt jobb i stället” men eftersom det är lättare sagt än gjort är det i elakaste laget.
Men man kan i alla fall försöka hindra sina barn från att hamna i ett läge, där man garanterat blir utskälld på 90 procent av sin arbetstid.
Telefonförsäljning måste vara världens sämsta jobb.
PS Förresten, det finns en tredje kategori, men dem tycker jag inte synd om eftersom jag tror (hoppas) att de arbetar ideellt. Det är tiggarna, som oftast ringer några veckor före jul, och vill ha pengar till någon form av välgörenhet. DS
Copyright Klimakteriehäxan
Just nu har hon ju sitt på det torra, men inget är sagt om hur länge hennes inhopp kommer att vara efterfrågade på den nuvarande arbetsplatsen.
Att ringa upp folk för att övertyga dem om att köpa prylar de sällan behöver är en nisch som många, ofta unga människor, fastnar i.
Tyvärr.
Du vet hur det är.
Just som pannbiffen ska vändas ringer det. Ingen annan svarar. Du rusar från spisen, med stekspaden i högsta hugg, och sätter lite flottiga fingerfläckar på luren när du trycker den mot örat, samtidigt som du konstaterar att du glömt dra ner värmen under potatisgrytan och att den alltså hotar att koka över inom de närmaste 42 sekunderna.
En vän stämma – i bästa fall, alltså – hälsar dig med förnamn som om ni faktiskt känner varandra sedan länge. Du hamnar i bryderi: Vems är rösten? Personen presenterar sig, också med förnamn (och absolut inget efternamn, men du hinner tänka: hjälp, vilken Anna?) och drar blixtsnabbt en lång inledande, tämligen välrepeterad harang.
Då vet du vad det handlar om, men du har redan hamnat på efterkälken.
-Tänk dej, säger telefonrösten, att du har faktiskt blivit utvald så att du är en av väldigt få som har chansen att ta del av ett fantastiskt erbjudande som vi på x-företaget har just nu!
Rösten mal på, utan inandning:
-Allt du behöver göra är att köpa den här produkten för några ynka kronor. Sedan får du ett välkomstpaket som är värt hur mycket som helst, och eftersom du faktiskt varit kund hos oss tidigare kan jag dessutom se till att du får en väska/tröja/kikare/väckarklocka/resväska i extra bonus!
Det finns i och för sig två alternativ, men de är närbesläktade och snarlika.
Det andra alternativet är att du, just du, har blivit utvald för att få säga din mening om en vara eller ett företags tjänster. Operationen ska bara ta några minuter, det är ”lätta frågor”, lovar uppringaren, och det kan i vissa fall hända att du erbjuds någon sorts tack för hjälpen, även om det är mer sällsynt.
Ibland går jag med på att svara i en sådan opinionsundersökning, delvis för att jag tänker att om bara knäppskallar (en kategori dit jag alltså inte räknar mig) svarar så blir ju resultaten därefter – och vi får ju inte sällan ta del av dem senare, som SIFO-siffror till exempel (fast då handlar det ju i allmänhet inte om produkter). Och delvis svarar jag för att jag är lite nyfiken: vad är det de tänker fråga om? Kan jag ha en synpunkt som räknas?
Men oftast säger jag nej – de där pannbiffarna kan bli alldeles för lika skosulor annars.
Till dem som ska sälja saker säger jag av princip nej varje gång, och jag kan inte garantera att jag alltid gör det på ett vänligt sätt, fast jag borde.
De har naturligtvis greppat det sista halmstrået på arbetsmarknaden. Inte alltid är de unga, den som ringde mig senast för en opinonsundersökning konstaterade glatt att vi var jämnåriga. Sedan hackade han loss i sitt formulär, visste inte hur saker uttalades, föreslog glatt ”jag skriver väl ’ganska bra’ då” när jag sa att en viss fråga inte var möjlig att besvara.
Mannen var glad och nöjd ändå och avslöjade till sist för mig att jag var den första han ställt de här frågorna till. När jag beskt replikerade att det märktes, lät han oerhört förvånad.
Men han åstadkom en sak: en lång tid framöver kommer jag att direkt slänga luren i örat på den som ringer, oavsett syfte och ämne.
Det enda rätta, det är att kapa de där telefonrösterna innan de hunnit dra igång. Helst vill jag ryta ”Skaffa dig ett hederligt jobb i stället” men eftersom det är lättare sagt än gjort är det i elakaste laget.
Men man kan i alla fall försöka hindra sina barn från att hamna i ett läge, där man garanterat blir utskälld på 90 procent av sin arbetstid.
Telefonförsäljning måste vara världens sämsta jobb.
PS Förresten, det finns en tredje kategori, men dem tycker jag inte synd om eftersom jag tror (hoppas) att de arbetar ideellt. Det är tiggarna, som oftast ringer några veckor före jul, och vill ha pengar till någon form av välgörenhet. DS
Copyright Klimakteriehäxan