Krukbruk

Ute bara hällregnar det. Formligen öser ner. Likadant i hela landet, att döma av rapporterna om (national)dagens begivenheter.
Bra för växtligheten, brukar vi få höra som tröst, vi som inget hellre önskar än ösande, slösande solsken som bara vräker ner över stora och små. Men inte mår mina odlingar särskilt bra av det här vädret. Tvärtom tror jag att både krasse och pelargon delar min längtan efter ljus och värme.

Vi som inte har prunkande trädgård med rabatter och fruktodlingar, vi ägnar oss åt krukbruk. Möjligen är det lite tveksamt när krukorna hotar att tränga ut människorna från balkongen, men när blomstren väl slår ut blir det faktiskt väldigt trevligt. Grannen som tittar in tvingas snabbt ut i friska luften för att beundra den nyss utslagna dahlian. Tomaterna rodnar – fast om sanningen ska fram är plantan inköpt i långt framskridet stadium.
I svaga ögonblick kan t o m en krukbrukare hemfalla åt all den pornografi som trädgårdsreportagen erbjuder. Jo men visst måste det vara en passionerad amatörodlares motsvarighet till porr när de färgkoordinerade rabatterna på blankt papper på uppslag efter uppslag kontrasterar mot mörka buxbomshäckar i intrikata mönster, mossor i rutor och rosor i alla möjliga nyanser?

Mängden trädgårdsböcker som publiceras bara på ett år i det här landet är på väg att slå kokböckernas rekord vilket år som helst. Allt för att den sanna entusiasten ska kunna planera sin gröna omgivning – och planera den in i minsta detalj. Men sådant är ingenting för mig. Min mamma, som alltid haft gröna fingrar, brukade försöka få mig att rensa i rabatterna. En fullständigt avskyvärd uppgift, det tycker jag fortfarande.
Däremot har jag alltid uppskattat hennes och andras möda som resulterat i härlig blomsterprakt. Och visst kan jag förstå att man måste tänka efter innan man trycker ner lökar och knölar i jorden. Bara någon annan gör det, någon som vill ha koll även på grönsakerna, som inte vill ge slumpen minsta chans. Men slumpen kan vara en krukbrukares bästa vän!

I fjol dök en solros plötsligt upp på min balkong, helt oannonserad och oväntad. Förmodligen hade fröet burits dit av en liten fågel som kanske inte orkade äta upp just det. Solrosen gick så småningom ända upp i taket och skulle precis slå ut när vi lämnade stan och for på semester. Och medan vi var borta blommade den för fullt, till glädje för ingen. Att den hade varit ståtlig kunde man se på de vissnade resterna. För mig, en idog krukbrukare, var det en sorglig syn.

Ett annat år skulle jag just rycka bort ett litet ogräs i plåtlådan på balkongräcket. Vad som plötsligt fick mig att tveka vet jag inte – men något sa mig att detta kanske ändå var något annat? Och minsann! Det lilla gröna skottet sträckte på sig. Blev längre och längre, fick fler blad, slingrade sig lite grand mellan penséerna, som börjat tröttna och sloka.
Så, plötsligt, fanns en knopp. Och en till. Och en till.När solen var riktigt snäll slog de ut. Stora, fina, knallgula blommor. Ett litet krukbruksmysterium, men jag tror mig ha lösningen.

Till Allhelgonhelgen året innan hade jag släpat hem en stor och pampig pumpa. Sonen karvade ur den till ljuslykta, men det blev så skräpigt att jag förvisade honom till balkongen. Ett frö måste ha tagit ett skutt och lagt sig till ro i den iskalla balkonglådan – för att vakna till liv igen när våren kom.
Det är sådant som gör mig så nöjd med att vara krukbrukare. En sann trädgårdsfantast skulle aldrig tillåta sig att överraskas på det här sättet.

Copyright Klimakteriehäxan