Ömsom vin, ömsom vatten

Jag ska härmed be att få framföra mitt djupt kända och varma tack.
Tack till den ungerske vinodlare som hädanefter kommer att förgylla mina kvällar – ni vet, ett litet glas i den ljumma sommarskymningen, om nu just den ljumma varianten skulle råka dyka upp.
Han (jag är så fast i konventionerna att jag utgår från att den är en man) har nämligen lyckats att till Systembolaget exportera ett litet gudslån i mörkgrön flaska:
Chapel Hill Sparkling Chardonnay, nummer 7649 i katalogen.

Om det finns någon kyrklig relation förutom namnet framgår inte, men man skulle kunna bli lite religiös på kuppen. Prislappen gör sitt till – 55 spänn för 750 centiliter. Visst låter det snudd på otänkbart? Förvillande likt ”riktigt” bubbel för mindre än en fjärdedel av priset!
Av etiketten kan man utläsa att just de här druvorna växt till sig på Balatonsjöns södra strand.
Jo, kan just tänka mig att det är näringsrikt och bra där. Visserligen är det väldigt länge sedan jag stod på Balaton-stranden – och i ärlighetens namn var väl jag på den norra kanten – men när man satte fötterna i sjön var de utom synhåll redan på en decimeters djup. Vattnet såg ut som potatis- och purjolökssoppa, som jag visserligen tycker om, men aldrig övervägt att bada i.

De inhemska turisterna plaskade och hade trevligt. Jag stannade kvar uppe på land i hettan, kunde inte förmå mig att bli blöt längre än till knäna.
Kanske har miljövännerna vid det här laget gjort en insats för friluftsbadarna i Ungern.
Om inte, så verkar det i alla fall vara suverän vattenkvalitet för min vän vinodlaren och hans skörd.
Det är som livet i övrigt: ömsom vin och ömsom vatten.

Copyright Klimakteriehäxan