Återbesök

Trots att jag är väl medveten om att hon inte talar svenska säjer jag ”hej och välkommen” när hon står där i dörren. För så lik sin mamma är hon att min hjärna inte hinner registrera att den unga kvinnan i min dörröppning är dottern till en av mitt livs bästa väninnor – inte väninnan.
Mamman, vi kan kalla henne Lena eftersom hon hette det, dog för nästan ett år sedan och det gör åsynen av dottern ännu mer anslående. Minnena störtar fram.

Lena och jag blev arbetskamrater och kompisar för 35 år sedan. Då var Lena några och tjugo – ungefär som hennes dotter är i dag.
Vår vänskap var snabbt etablerad, och den visade sig vara av det hållbara slaget. Lena försvann utomlands, jag gjorde det också en tid, men vi skrev flitigt till varandra. Och när vi råkades igen var det som om ingen tid alls passerat. Vi kunde fortsätta utan problem, vi behövde inte anpassa oss, vi kunde skippa artighetsfraserna.
Det var också den sortens vänskap som tålde hemligheter och bevarade dem. Vi hälsade på varandra, vi ringde, vi fortsatte skriva. Jag skickade Skogaholmslimpa och Kalles kaviar när någon reste till Lenas närområde. Hon kunde förse mig med mer exotiska nödvändigheter.

Ibland kunde våra pauser bli långa, eftersom vi hade mycket att stå i var och en på sitt håll. Men vi visste ändå var vi hade varandra.
Ända tills Lena fick cancer. Den hemligheten ville hon behålla. Bara familjen visste – och fick inget säga. Mig informerade hon så småningom – på ett julkort. ”Jag får en massa behandlingar, jag har lungcancer” stod det lakoniskt strax efter önskningarna om en god helg och många klappar.
Chockad slängde jag mig på telefonen, full av frågor. Varför har du inget sagt, hur mår du, vad säjer läkarna, hur klarar ni er, vad kan jag göra?

Hon kom inte till telefonen, inte den gången. Orkade inte. Orkade inte gå upp ur sängen, orkade inte ta luren, förmodligen fullt medveten om skuren av frågor som skulle komma ur den.
Det var dottern som fick komma med svaren.
Dottern som blivit den som stod sin mamma allra närmast, som förstod hennes minsta önskan, som aldrig tappade humöret, som höll reda på pillren, som höll i gång all verksamhet där hemma.
Mamma till sin mamma? Delvis, men ändå inte.

För så småningom kom Lena till telefonen och till datorn. Vi kunde prata, vi kunde mejla. Hon höll hoppet levande. Hon styrde och ställde i stunder när kraften dök upp.
Och hon berömde sin dotter.
-Utan henne skulle det aldrig gå, konstaterade hon.
Jag ville hälsa på men det passade inte.
Så, i juli i fjol, kom det oundvikliga. Lena tvingades ge upp.

Kvar finns dottern, den härliga, söta, starka, charmiga. Sin mamma upp i dagen. Och ja, naturligtvis röker hon, precis som mamma. Och precis som sin mamma tvingas hon ut på min balkong för att tillfredsställa nikotinbehovet. Lena rökte med en hand och ansade penséerna med den andra. Dottern är inte så road av blommor, där finner jag äntligen en skillnad.

Jag letar fram fotoalbumen, som ligger och samlar damm. Vi skrattar åt afrofrisyren från tidigaste 70-tal (rätt klädsam, trots allt!). Vi granskar bilderna från hennes föräldrars bröllop. Vi kollar semesterkorten från resan till Gambia. Vi tittar på foton från mina besök i familjen. Vi försöker enas om hur många gånger Lena kom till Sverige med de sina – det lyckas inte, jag minns tidiga besök med små barn, besök som barnet självt inte kan komma ihåg. Och den som skulle ha kunnat slita tvisten går inte att fråga.

Alla som förlorar någon sörjer och saknar. Men var och en gör det på sitt sätt.
Vi sitter där bland bilderna, vi ler mot den glada bruden, den balla bikinitjejen, den unga mamman, den mogna kvinnan med sina klara gråblå ögon.
Och om jag låter min blick lämna albumsidorna och vandra över till min gäst så är hon där igen – flickan är så identiskt lik Lena att det blir obegripligt.

Hon säjer att hon vill lära sig svenska nu. Om möjligt flytta hit, skapa en framtid.
Nästa gång hon står i min dörr kan hon kanske svara på mitt ”hej och välkommen”.
För välkommen är hon, dottern som är sin mamma upp i dagen och som stärker mina minnen av vänskap när den är som bäst.

Copyright Klimakteriehäxan