onsdag, juni 22, 2005

Färja med Jansson

Konferens.
Finlandsbåt.
Obetydligt högre vågor på sjön än på vårt gamla parkettgolv hemma.
Fantastisk solnedgång. Varmt.
Mycket folk.
Trångt i tax free, tre flaskor hyfsat vin för 150 kronor.
Men framför allt: mycket mat. Alldeles för mycket mat.
Vid vårt bord förekom vad som skulle kunna betecknas som tävling i att äta mest löjrom.
Jo, det är klart att jag deltog – oklart dock om jag vann, trots en allvarlig satsning.

Att äta smörgåsbord är en konst som jag inte behärskar. Rena turen att det inte händer så
ofta. Men jag har en teori för att strategiskt anfalla läckerheterna: ta inget bröd, ingen potatis. Och inte heller någon lax, den fixar man så bra hemma, till bra pris dessutom. Ingen sill, det är för billigt och man blir bara törstig.
Färska räkor är bra: både urgott och åtminstone halvdyrt. Samt kalorisnålt.
Så långt är allt gott och väl.

Men sedan kommer man till varmrätterna och där står – alltid! – Janssons frestelse. Som jag – alltid! –måste ta av, eftersom en god Jansson är underbar.
Nu är det tyvärr så att de flesta Jansson som finns på buffébord ÄR goda. Alltså blir frestelsen oemotståndlig: jag tar för mycket av Jansson, som både är fet och stinn av potatis.
Övriga huvudrätter kan man smaka på, men de flesta kan man såväl ha som mista.
Osten är god men för mycket och faktiskt möjlig att hoppa över.
Eftersom man måste räcka till även för efterrätterna: chokladmoussen, fruktsalladen, tårtan, tiramisun och alla de andra variationerna.
Resultat: man blir åt skogen för mätt.
Det går inte att skylla allt på Jansson.
Ögat orkar mer än magen, men det är ändå förvånansvärt hur mycket magen accepterar.

Till sist vaknar samvetet, smörgårdsbordssamvetet.
Men då är det redan för sent.
Nästa buffé inträffar vid frukostdags och det blir inte samma visa, men bra likt. Som tur är serveras då aldrig Jansson. Men löjrom, absolut!
För säkerhets skull: jodå, vi konferensade också. Mellan målen.

Copyright Klimakteriehäxan

1 kommentar: