Drömmer du om den där kostymen från Armani? Kjolen som designats av Vivienne Westwood? Sandalerna från Jimmy Choo? Skjortan från Versace? Victoria Beckham-jeansen? Handväskan från Prada leasar du förstås redan, det är ju satt i system sedan länge.
Men nu lanseras också idén med att dela plagg i superlyxklassen, klädespersedlar som en vanlig dödlig kvinna aldrig kan köpa.
Alldeles enkelt är det inte, men åtminstone i teorin är det genomförbart.
Det som krävs är att du hittar en väninna du gillar och litar på – ja, en sådan har du förhoppningsvis, men kraven är fler: ni ska ha samma smak. OCH samma storlek.
När du har hittat din perfekta parhäst lägger ni ihop era pengar och går ut på shoppingtur.
Plötsligt har den där svindyra kappan gått ner med 50 procent. 6000-kronors-skorna kostar ”bara” 3000. Och halva priset för den där Armani-kostymen, det är ju strålande! För att inte tala om hur otroligt ”billigt” det blir i reatider!
Hemma igen med alla påsarna (och de betydligt ansträngda kreditkorten) gäller det bara att veta i vilken turordning man får tillgång till de nyinköpta sakerna. Regler som måste följas slaviskt för att inte vänskapen ska ryka. Men samma vänskap kan kanske också tillåta att något speciellt plagg kan lånas på ”fel” tid om någon speciell fest bryter ut eller så – fast risken är förstås att två så nära vänner bjuds på samma party …
Det här är förstås inget som jag prövat på eller ens kommit på själv. Men i den brittiska tidningen Glamours augusti-nummer finns ett reportage om tjejer som lyckats sätta det här i system. Man kallar det för ”fashion timesharing” och det förefaller vara en idé som spritt sig.
Man planerar och handlar tillsammans, provar samma plagg, och båda måste vara lika övertygade innan det blir köp.
När ett plagg är nytt får man ha det en månad i taget. Eftersom tiden går och persedeln är mindre ”het” förlängs användningsperioden till två månader. Om något plockas bort ur garderoben? Så länge verkar de inte ha haft sin delade garderob, full av designerlyx. Men på vissa prylar kan man säkerligen räkna med ett hyfsat andrahandsvärde, även om det sällan blir en investering som lönar sig i längden.
Men då får man trösta sig med att delad lyx till halva priset betydde dubbel glädje.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 31, 2008
tisdag, juli 29, 2008
Fult, fulare, fulast!
Det är högsommar i ordets mest påtagliga bemärkelse. Vi pustar och stönar lite till mans medan meteorologerna rabblar temperaturer av Medelhavs-klass, men njuter ändå mest av sol och bad och varma kvällar när man kan sitta ute till långt efter midnatt utan att huttra.
Och trots att jag hör till de semesterlediga, njutarna, kommer jag på mig med att längta efter kyla, höst, vinter.
Helt galet, eller hur? Otacksamt, rent av!
Men jag ser fram emot nästa årstid därför att då sätter folk på sig kläder igen.
Å nej, jag är ingen pryd liten tant som rodnar generat när en topplös flicka slår sig ned på stranden. Har inga problem med svällande muskler eller minsta storleken badbrallor (annat än att jag MÖJLIGEN kan finna dem skrattretande). Tolererar också fläskberg i bikini (inte kasta sten i glashus …) och hängbuk vilande på gravt ansträngd shortslinning.
Det är tatueringarna jag inte står ut med. De har blivit fler och fler under senare år, och nu tycks det handla om rena explosionen.
Hur har det gått till? Varför har plötsligt var och varannan människa stora blåsvarta mönster på alla möjliga och omöjliga kroppsdelar? När blev den där sortens ”prydnad” som förr utmärkte brottslingar och sjöbusar något som varenda unge drömmer om, som småbarnsmammor glatt visar upp, som mogna män stoltserar med?
Uppenbarligen har tatuerarna gyllene tider. Och alla verkar inte ens vara stadiga på handen när de sätter igång sin elektriska nål och börjar rita de mest bisarra mönster på hud – mönster som, förvisso, folk själva väljer och sedan betalar dyrt för att få dit.
De där symbolerna som folk vill bära resten av livet gör mig helt häpen. Att Karl-Alfred, om någon minns den tecknade figuren, hade ett hjärta med sin älskades namn i på en svällande biceps framstår i dag som en diskret kärleksförklaring. Då var den vulgär.
Nu har folk döskallar, djävlar, liemannen, vargar, kors och gravstenar på kroppen. Tjejer väljer möjligen en aning försiktigare: en blomma, ett tassavtryck, en stjärna. Bägge könen gillar det som kallas tribal-mönster, geometriska figurer som kanske skulle vara snygga som textil applikation på en kudde eller i häftiga akrylfärger på en tavla. Men på kroppen? Fult, fulare, fulast!
Inom loppet av ett par dagar har jag konfronterat en rad tatuerade människor.
-Hur tänker du? frågar jag 20-åringen som planerar fler döskallar på sin redan förstörda arm.
Han tänker inte, det framgår.
En i övrigt klok och snygg kollega har sedan flera år tillbaka Lilla My i rött och blått på sin skuldra. Vad tog det åt henne?
Tjejen som har ett helt lår vanställt av mörkblåa slingor förklarar att ”det är coolt”. Undrar om hon kommer att tycka det när celluliterna tagit över (det kan gå fort, hon har det i släkten!) och förvandlat den släta huden till en yta som mest liknar en kullerstensgata.
Fyrabarnsmamman på badhandduken vid min sida tycks inte ha något problem med att hennes minste får in svansen av en svart orm i munnen när han ska ammas och tar i av all den kraft hungern förser hans små käkar med. I ryggslutet har hon ett annat mönster.
Den f d hårdrockaren bär sin tvååring på en arm som är blåmönstrad från handled till axel. I present på sin 35-årsdag önskade han sig ännu en tatuering. Jodå. En hängiven älgjägare fick en tatuering av en älg, vad annars, till 50-årsdagen. Och blev glad!
Folk måste ha blivit galna.
Betalar stora pengar för något som väldigt många – det vet man – ångrar djupt så småningom.
Klantiga tatuerare klarar inte heller alltid av att göra de bilder de utlovar. Dessutom får de inte utan föräldrars tillstånd sätta nålen i folk som inte är myndiga. Det sker ändå, av mindre nogräknade utövare.
Och att bli av med en tatuering är både svårt och kostsamt, utan att resultatet kan garanteras.
Jag tycker man borde förbjuda all tatuering fram till 45-årsdagen eller så.
Den som vid det laget tycker sig bli snyggare av en drake på bröstet eller en hund på armen eller mammas namn på halsen kan då få sin vilja fram, för då har han/hon ändå haft chansen att fundera igenom saken.
Likväl gläds jag åt att det gör riktigt sjusärdeles ont när de väljer att oåterkalleligen förfula sin kropp.
Och ont, det gör det. Det försäkrar mina tatuerade bekantingar mig enhälligt om.
Rätt åt dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Och trots att jag hör till de semesterlediga, njutarna, kommer jag på mig med att längta efter kyla, höst, vinter.
Helt galet, eller hur? Otacksamt, rent av!
Men jag ser fram emot nästa årstid därför att då sätter folk på sig kläder igen.
Å nej, jag är ingen pryd liten tant som rodnar generat när en topplös flicka slår sig ned på stranden. Har inga problem med svällande muskler eller minsta storleken badbrallor (annat än att jag MÖJLIGEN kan finna dem skrattretande). Tolererar också fläskberg i bikini (inte kasta sten i glashus …) och hängbuk vilande på gravt ansträngd shortslinning.
Det är tatueringarna jag inte står ut med. De har blivit fler och fler under senare år, och nu tycks det handla om rena explosionen.
Hur har det gått till? Varför har plötsligt var och varannan människa stora blåsvarta mönster på alla möjliga och omöjliga kroppsdelar? När blev den där sortens ”prydnad” som förr utmärkte brottslingar och sjöbusar något som varenda unge drömmer om, som småbarnsmammor glatt visar upp, som mogna män stoltserar med?
Uppenbarligen har tatuerarna gyllene tider. Och alla verkar inte ens vara stadiga på handen när de sätter igång sin elektriska nål och börjar rita de mest bisarra mönster på hud – mönster som, förvisso, folk själva väljer och sedan betalar dyrt för att få dit.
De där symbolerna som folk vill bära resten av livet gör mig helt häpen. Att Karl-Alfred, om någon minns den tecknade figuren, hade ett hjärta med sin älskades namn i på en svällande biceps framstår i dag som en diskret kärleksförklaring. Då var den vulgär.
Nu har folk döskallar, djävlar, liemannen, vargar, kors och gravstenar på kroppen. Tjejer väljer möjligen en aning försiktigare: en blomma, ett tassavtryck, en stjärna. Bägge könen gillar det som kallas tribal-mönster, geometriska figurer som kanske skulle vara snygga som textil applikation på en kudde eller i häftiga akrylfärger på en tavla. Men på kroppen? Fult, fulare, fulast!
Inom loppet av ett par dagar har jag konfronterat en rad tatuerade människor.
-Hur tänker du? frågar jag 20-åringen som planerar fler döskallar på sin redan förstörda arm.
Han tänker inte, det framgår.
En i övrigt klok och snygg kollega har sedan flera år tillbaka Lilla My i rött och blått på sin skuldra. Vad tog det åt henne?
Tjejen som har ett helt lår vanställt av mörkblåa slingor förklarar att ”det är coolt”. Undrar om hon kommer att tycka det när celluliterna tagit över (det kan gå fort, hon har det i släkten!) och förvandlat den släta huden till en yta som mest liknar en kullerstensgata.
Fyrabarnsmamman på badhandduken vid min sida tycks inte ha något problem med att hennes minste får in svansen av en svart orm i munnen när han ska ammas och tar i av all den kraft hungern förser hans små käkar med. I ryggslutet har hon ett annat mönster.
Den f d hårdrockaren bär sin tvååring på en arm som är blåmönstrad från handled till axel. I present på sin 35-årsdag önskade han sig ännu en tatuering. Jodå. En hängiven älgjägare fick en tatuering av en älg, vad annars, till 50-årsdagen. Och blev glad!
Folk måste ha blivit galna.
Betalar stora pengar för något som väldigt många – det vet man – ångrar djupt så småningom.
Klantiga tatuerare klarar inte heller alltid av att göra de bilder de utlovar. Dessutom får de inte utan föräldrars tillstånd sätta nålen i folk som inte är myndiga. Det sker ändå, av mindre nogräknade utövare.
Och att bli av med en tatuering är både svårt och kostsamt, utan att resultatet kan garanteras.
Jag tycker man borde förbjuda all tatuering fram till 45-årsdagen eller så.
Den som vid det laget tycker sig bli snyggare av en drake på bröstet eller en hund på armen eller mammas namn på halsen kan då få sin vilja fram, för då har han/hon ändå haft chansen att fundera igenom saken.
Likväl gläds jag åt att det gör riktigt sjusärdeles ont när de väljer att oåterkalleligen förfula sin kropp.
Och ont, det gör det. Det försäkrar mina tatuerade bekantingar mig enhälligt om.
Rätt åt dem.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 26, 2008
Sarong-skola
Termometerns kvicksilver klättrar över 30-gradersstrecket.
Det är perfekt väder för att inviga sin kanga-wrap-sarong-pareo. Om du läste min post här nedan om hur den passar alla, men saknade tips om hur man knyter den här enkla tygbiten så har jag uppdaterat med en liten instruktion nu, dels en tecknad, dels länk till en rörlig!
Det är perfekt väder för att inviga sin kanga-wrap-sarong-pareo. Om du läste min post här nedan om hur den passar alla, men saknade tips om hur man knyter den här enkla tygbiten så har jag uppdaterat med en liten instruktion nu, dels en tecknad, dels länk till en rörlig!
Snabbt svar
Det hände sig en gång på det gamla goda (?) 70-talet att två arbetskamrater fick upp ögonen för varandra under ett långjobb som innebar inkvartering hemifrån.
Andra kollegor på plats var inte sena att få upp sina ögon för att tändning hade skett.
De nytända försvann efter inte särskilt lång betänketid in på ett och samma hotellrum, relativt tidigt på kvällen.
Efter någon timme eller så knackade en kompis, stärkt av några glas vin, på rumsdörren. När han hörde en reaktion därinifrån hojtade han med hög röst, så att alla skulle höra:
-Har ni knullat eller ska ni?
Svaret lät inte vänta på sig.
Kvinnan där inne ropade ett klart och tydligt JA.
Så gjorde hon en mikropaus.
Innan hon la till:
-Svaret gäller båda frågorna!
Sedermera gifte de tu sig, fick flera barn och levde lyckliga i många år.
Och hustrun är lika snabb i repliken än idag - fast kanske inte riktigt lika snabb till livsavgörande beslut.
Copyright Klimakteriehäxan
Andra kollegor på plats var inte sena att få upp sina ögon för att tändning hade skett.
De nytända försvann efter inte särskilt lång betänketid in på ett och samma hotellrum, relativt tidigt på kvällen.
Efter någon timme eller så knackade en kompis, stärkt av några glas vin, på rumsdörren. När han hörde en reaktion därinifrån hojtade han med hög röst, så att alla skulle höra:
-Har ni knullat eller ska ni?
Svaret lät inte vänta på sig.
Kvinnan där inne ropade ett klart och tydligt JA.
Så gjorde hon en mikropaus.
Innan hon la till:
-Svaret gäller båda frågorna!
Sedermera gifte de tu sig, fick flera barn och levde lyckliga i många år.
Och hustrun är lika snabb i repliken än idag - fast kanske inte riktigt lika snabb till livsavgörande beslut.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 25, 2008
Hur bra är han, den där Brunetti?
Ett antal somrar, ett antal semestrar har jag tillbringat tillsammans med en italienare som charmat inte bara mig utan mängder av människor världen över. Så också i år.
Han heter Guido Brunetti, men tilltalas i allmänhet bara med sin titel, Commissario, och omnämns oftast bara med sitt efternamn.
Brunetti är skapad av Donna Leon, amerikanska med lång erfarenhet av att leva och bo i Venedig, där Brunetti verkar och där alla hennes hittills tolv romaner om honom utspelar sig.
När jag först mötte Il Commissario blev jag förälskad direkt. Här fanns en modern variant av Simenons Maigret, en människa i polisuniform som hade ett privatliv, som tyckte om god mat och dryck och musik, som till och med läste böcker. Och eftersom Brunetti är en man i tiden har han dessutom upptäckt miljöfarorna vi ständigt lever med, hoten mot demokratin och bristen på jämställdhet mellan såväl kön som etniska grupper.
Årets semester-Brunetti är min åttonde, om jag räknat rätt, och heter ”Blood From A Stone” (hittar ingen svensk titel) och som vanligt bläddrar jag raskt mig framåt i historien, den här gången om mordet på en afrikansk gatuförsäljare.
Men plötsligt börjar jag fundera lite mer på min hjälte. Är han verkligen värd all vår kärlek och beundran? Det tål faktiskt att tänka på.
Guido Brunetti dricker alkohol vid alla möjliga och omöjliga tider på dagen, varje dag. Han tar långa luncher när han ofta går hem till dukat bord – hustru Paola står för all matlagning och verkar vara en kock i mästarklass, trots att hon också undervisar på universitetet och alls inte är någon hemmafru. Likväl hinner hon inte sällan servera efterrätt även till lunch.
Det råder ingen som helst tvekan om att Brunetti konsumerar för många kalorier. Den enda motion han ägnar sig åt är att promenera en bit ibland, och då hoppar han ofta in på en bar på vägen.
Punktlighet är inte en dygd som Brunetti besitter. Han kommer och går lite som han vill, talar sällan om var man kan få tag på honom. Sin chef obstruerar han öppet mot.
Vår hjälte är it-analfabet. Som tur är har han tillgång till Italiens egen Lisbeth Salander i form av chefens sekreterare Signorina Elettra som kan ta fram allt, precis allt, på sin dataskärm. Brunetti själv försöker inte ens fatta hur man loggar in på nätet och verkar inte heller ha något emot illegalt hackande när han har glädje av det.
Det är inte bara den smarta (och snygga!) Elettra som hjälper Brunetti framåt. När det blir riktigt knivigt slår han en signal till sin svärfar, en stenrik och mäktig man som känner alla som är värda att känna i Italiens allra högsta kretsar.
Det där samtalet ger alltid resultat, av ett eller annat slag, enligt principen bra karl reder sällan sig själv men vet vem man ska be om ett handtag.
Men nu kommer vi till det som är allra viktigast.
För innerst inne vill vi väl tro och hoppas, att polisen ska klara upp begångna brott och bura in de skyldiga tills det blir rättegång och dom – åtminstone i kriminalromanerna.
I Brunettis värld blir det alltmer sällan resultatet. Med en resignerad suck accepterar han att brottslingarna är omöjliga att komma åt, att korruptionen kommer att fortsätta i oförminskad styrka, att miljöhoten kvarstår så länge någon tjänar på nedsmutsningen, att diskrimineringen är en del av den venetianska luft han andas. Och Il Commissario vänder hemåt igen.
Där väntar med största säkerhet ett gott vin, en perfekt risotto, lite peccorino och någon riktigt smarrig liten efterrätt medan cd-spelaren bjuder på ljuv musik och man och hustru för ett intellektuellt och lågmält samtal tvärs över bordet. Tonårsbarnen har redan rusat iväg.
Kanske har jag läst min sista roman om Commissario Brunetti.
Copyright Klimakteriehäxan
Han heter Guido Brunetti, men tilltalas i allmänhet bara med sin titel, Commissario, och omnämns oftast bara med sitt efternamn.
Brunetti är skapad av Donna Leon, amerikanska med lång erfarenhet av att leva och bo i Venedig, där Brunetti verkar och där alla hennes hittills tolv romaner om honom utspelar sig.
När jag först mötte Il Commissario blev jag förälskad direkt. Här fanns en modern variant av Simenons Maigret, en människa i polisuniform som hade ett privatliv, som tyckte om god mat och dryck och musik, som till och med läste böcker. Och eftersom Brunetti är en man i tiden har han dessutom upptäckt miljöfarorna vi ständigt lever med, hoten mot demokratin och bristen på jämställdhet mellan såväl kön som etniska grupper.
Årets semester-Brunetti är min åttonde, om jag räknat rätt, och heter ”Blood From A Stone” (hittar ingen svensk titel) och som vanligt bläddrar jag raskt mig framåt i historien, den här gången om mordet på en afrikansk gatuförsäljare.Men plötsligt börjar jag fundera lite mer på min hjälte. Är han verkligen värd all vår kärlek och beundran? Det tål faktiskt att tänka på.
Guido Brunetti dricker alkohol vid alla möjliga och omöjliga tider på dagen, varje dag. Han tar långa luncher när han ofta går hem till dukat bord – hustru Paola står för all matlagning och verkar vara en kock i mästarklass, trots att hon också undervisar på universitetet och alls inte är någon hemmafru. Likväl hinner hon inte sällan servera efterrätt även till lunch.
Det råder ingen som helst tvekan om att Brunetti konsumerar för många kalorier. Den enda motion han ägnar sig åt är att promenera en bit ibland, och då hoppar han ofta in på en bar på vägen.
Punktlighet är inte en dygd som Brunetti besitter. Han kommer och går lite som han vill, talar sällan om var man kan få tag på honom. Sin chef obstruerar han öppet mot.
Vår hjälte är it-analfabet. Som tur är har han tillgång till Italiens egen Lisbeth Salander i form av chefens sekreterare Signorina Elettra som kan ta fram allt, precis allt, på sin dataskärm. Brunetti själv försöker inte ens fatta hur man loggar in på nätet och verkar inte heller ha något emot illegalt hackande när han har glädje av det.
Det är inte bara den smarta (och snygga!) Elettra som hjälper Brunetti framåt. När det blir riktigt knivigt slår han en signal till sin svärfar, en stenrik och mäktig man som känner alla som är värda att känna i Italiens allra högsta kretsar.
Det där samtalet ger alltid resultat, av ett eller annat slag, enligt principen bra karl reder sällan sig själv men vet vem man ska be om ett handtag.
Men nu kommer vi till det som är allra viktigast.
För innerst inne vill vi väl tro och hoppas, att polisen ska klara upp begångna brott och bura in de skyldiga tills det blir rättegång och dom – åtminstone i kriminalromanerna.
I Brunettis värld blir det alltmer sällan resultatet. Med en resignerad suck accepterar han att brottslingarna är omöjliga att komma åt, att korruptionen kommer att fortsätta i oförminskad styrka, att miljöhoten kvarstår så länge någon tjänar på nedsmutsningen, att diskrimineringen är en del av den venetianska luft han andas. Och Il Commissario vänder hemåt igen.
Där väntar med största säkerhet ett gott vin, en perfekt risotto, lite peccorino och någon riktigt smarrig liten efterrätt medan cd-spelaren bjuder på ljuv musik och man och hustru för ett intellektuellt och lågmält samtal tvärs över bordet. Tonårsbarnen har redan rusat iväg.
Kanske har jag läst min sista roman om Commissario Brunetti.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 24, 2008
Bästa sommarklädseln passar alla
Det finns bara en persedel som är behaglig, snygg och praktisk att ta på sig en riktigt varm sommardag som den här.
Plagget – för det är mest ett plagg – har som alla kära barn många namn.
I Asien heter det sarong, i spansktalande länder pareo (egentligen från Tahiti), på engelska säger man wrap-around eller bara wrap. Och den östafrikanska varianten, som jag egentligen gillar bäst, heter kanga.
Det finns tydliga regler för hur en kanga ska se ut, ända sedan den började användas på 1800-talet. Den är rektangulär och den korta sidan ska vara lika lång som bäraren är från hals till knä eller från bröst till tå, den långa sidan ska ha samma mått som bäraren från fingertopp till fingertopp (med utsträckta armar, alltså). Och den ska ha en bård som löper runt om, ofta i svart. Mönstret är tryckt i klara färger.
En kanga kan bli nästan vad som helst: en klänning, en kjol, en topp, en morgonrock eller en turban. För småbarnsföräldern blir den en perfekt babysele. Den ersätter strandhandduken, kan med fördel användas i stället för badhytt när kläder ska på och av. Kangan fungerar som sovplagg eller bara att ligga ovanpå – absorberar inte sand som frotté – och den är helt ok att sova under. Den bör vara av bomull, då torkar den fort och är som allra behagligast mot huden.
En traditionell afrikansk kanga har ett budskap i det tryckta mönstret. ”Kärleken håller om man äter vindruvor” till exempel - eller ”Jag tänker inte hämnas, men jag glömmer inte”. Kangan på bilden till höger (visar bara en del av helheten) meddelar en ovedersäglig sanning: ”En hemlighet tillhör två människor”, allt på kiswahili.
Min allra första kanga, som en god vän köpte på resa i Tanzania, var ett minnesmärke över en sedan länge bortglömd politisk händelse, och på den stod det något om solidaritet och vänskap. En period var de här rektangulära tygbitarna svåra att få tag i, också de använda och redan mjuktvättade tog slut, man tycktes inte producera nya.
Men det gör man nu för tiden, och inte bara på den afrikanska kontinenten. Och rätt som det är dyker kangan-pareon-wrapen-sarongen upp som en stor nyhet i ett modereportage inför badsäsongen. I mönster och färg kan man förstås matcha med bikinin, och så får man tips om olika sätt att knyta tygbiten på.
Fast man ska inte tro att denna multianvändbara grej är reserverad för damer. Män kan ha precis lika stor glädje av dem (och använder dem alltid i kangans hemtrakter), upptäcka hur praktiska de är – tar dessutom minimal plats i packningen! I vår familj har kangas varit ett måste i semestertider, för alla fyra, ända sedan ungarna var små.
En sak har den härliga bomullskangan gemensamt med ett annat ärkefeminint klädesplagg: sidenblusen.
För precis som man säger att en kvinna aldrig kan äga för många sidenblusar (man måste inte hålla med!) så är det fullständigt omöjligt att ha för många kangas. Jag vet, har nog sisådär femton stycken …
De blir som gamla kära sommarvänner, kompisar det alltid är en fröjd att återse – och vira in sig i.
Och då har jag ändå sparat det allra bästa till sist: en kanga är storleksneutral i ordets sanna bemärkelse.
För en enda gångs skull är uttrycket ”one size fits all” helt korrekt. Kangas passar alla från en 34 till en 56!
Oslagbart!
Copyright Klimakteriehäxan
På begäran: (att jag inte tänkte på det själv!) en bild som förhoppningsvis går att tyda med olika sätt att knyta in sig i den kära tygbiten!
Dubbelklicka så blir bilden större och lättare att läsa av!
Och på Youtube finns den här tiominutersfilmen om knytsätt. Finns nog fler om man letar.
Plagget – för det är mest ett plagg – har som alla kära barn många namn.
I Asien heter det sarong, i spansktalande länder pareo (egentligen från Tahiti), på engelska säger man wrap-around eller bara wrap. Och den östafrikanska varianten, som jag egentligen gillar bäst, heter kanga.
Det finns tydliga regler för hur en kanga ska se ut, ända sedan den började användas på 1800-talet. Den är rektangulär och den korta sidan ska vara lika lång som bäraren är från hals till knä eller från bröst till tå, den långa sidan ska ha samma mått som bäraren från fingertopp till fingertopp (med utsträckta armar, alltså). Och den ska ha en bård som löper runt om, ofta i svart. Mönstret är tryckt i klara färger.
En kanga kan bli nästan vad som helst: en klänning, en kjol, en topp, en morgonrock eller en turban. För småbarnsföräldern blir den en perfekt babysele. Den ersätter strandhandduken, kan med fördel användas i stället för badhytt när kläder ska på och av. Kangan fungerar som sovplagg eller bara att ligga ovanpå – absorberar inte sand som frotté – och den är helt ok att sova under. Den bör vara av bomull, då torkar den fort och är som allra behagligast mot huden.
En traditionell afrikansk kanga har ett budskap i det tryckta mönstret. ”Kärleken håller om man äter vindruvor” till exempel - eller ”Jag tänker inte hämnas, men jag glömmer inte”. Kangan på bilden till höger (visar bara en del av helheten) meddelar en ovedersäglig sanning: ”En hemlighet tillhör två människor”, allt på kiswahili.Min allra första kanga, som en god vän köpte på resa i Tanzania, var ett minnesmärke över en sedan länge bortglömd politisk händelse, och på den stod det något om solidaritet och vänskap. En period var de här rektangulära tygbitarna svåra att få tag i, också de använda och redan mjuktvättade tog slut, man tycktes inte producera nya.
Men det gör man nu för tiden, och inte bara på den afrikanska kontinenten. Och rätt som det är dyker kangan-pareon-wrapen-sarongen upp som en stor nyhet i ett modereportage inför badsäsongen. I mönster och färg kan man förstås matcha med bikinin, och så får man tips om olika sätt att knyta tygbiten på.
Fast man ska inte tro att denna multianvändbara grej är reserverad för damer. Män kan ha precis lika stor glädje av dem (och använder dem alltid i kangans hemtrakter), upptäcka hur praktiska de är – tar dessutom minimal plats i packningen! I vår familj har kangas varit ett måste i semestertider, för alla fyra, ända sedan ungarna var små.
En sak har den härliga bomullskangan gemensamt med ett annat ärkefeminint klädesplagg: sidenblusen.
För precis som man säger att en kvinna aldrig kan äga för många sidenblusar (man måste inte hålla med!) så är det fullständigt omöjligt att ha för många kangas. Jag vet, har nog sisådär femton stycken …
De blir som gamla kära sommarvänner, kompisar det alltid är en fröjd att återse – och vira in sig i.
Och då har jag ändå sparat det allra bästa till sist: en kanga är storleksneutral i ordets sanna bemärkelse.
För en enda gångs skull är uttrycket ”one size fits all” helt korrekt. Kangas passar alla från en 34 till en 56!
Oslagbart!
Copyright Klimakteriehäxan
På begäran: (att jag inte tänkte på det själv!) en bild som förhoppningsvis går att tyda med olika sätt att knyta in sig i den kära tygbiten!
Dubbelklicka så blir bilden större och lättare att läsa av!
Och på Youtube finns den här tiominutersfilmen om knytsätt. Finns nog fler om man letar.
onsdag, juli 23, 2008
En vecka senare...
Vad jag haft för mig den senaste veckan?
Jag har varit lat, jättelat. Och det har känts väldigt bra.
Sola, simma, promenera, äta goda middagar, sova länge, läsa bok efter bok, möjligen med avbrott för en sudoku eller en och annan (vecko)tidning – det kallar jag semester!
Har inte haft en endaste liten dator inom räckhåll, och abstinensen har varit helt hanterlig.
Lyckligt ovetande har jag varit om det mesta: som att bussarna rullat igen, att Karadzic äntligen gripits, att Christian Olsson har ont i låret, att Nicaragua firat nationaldag, att rättegången mot Anders Eklund inletts, att boken "Klimakteriehäxan" blivit recenserad av Bibliotekstjänst, att fruntimmersveckan startat, att mina törstiga balkongblommors rop på vatten klingat ohörda.
Men trots att det på min beskrivning kan tyckas att jag inte alls uppfyllt Per Albin Hanssons rekommendation om hur undersåtar i Sverige lämpligen bör utnyttja sin ledighet, så har jag faktiskt också agerat i hans anda. För jag har genomfört en vetenskaplig studie, som härmed kommer resten av mänskligheten till del.
Nästan ett år har gått sedan jag här på bloggen ställde frågan som nu fått sitt svar.
”Finns det mygg som inte inar?” undrade jag då.
Svaret är ett obetingat ja. Det har jag nu kunnat konstatera.
De ljudlösa myggorna finns på Kanarieöarna. Hur de nu bär sig åt för att deras vingar inte åstadkommer något läte alls när de rör sig, det övergår förvisso min fattningsförmåga, men faktum kvarstår: man hör dem inte. Och då vill jag gärna understryka att det inte är minsta fel på min hörsel, tvärtom hör jag i vissa sammanhang alldeles för bra.
Biter gör de likväl, de elaka insekterna, och i enstaka fall kan man se dem i en snabb förbiflygning, när den tilltänkta landningsplatsen plötsligt inte är ledig eller något annat stör deras framfart. Men oftast ser man dem inte heller, de agerar helst i mörker, man ser bara bulan där blodet lämnat människokroppen och gett den flygande blodsugaren förnyad livskraft.
Dryftade problemet med hotellstäderskan, som var av den gladlynta och kommunikativa sorten. Hon hade ett förslag: om man häller ut vinäger på ett par små fat i sovrummet landar myggen där i stället och drunknar.
Sagt och gjort. För 75 euro-cent inhandlade jag en flaska vinäger, röd som blod, och hällde upp.
Tror ni det fungerade?
Icke. Inte en enda mygga mötte döden i vinägerfällan.
Möjligen är detta ett knep som funkar för spanjorer. Men när myggorna kunde välja mellan min kropp och vinägern tvekade de inte. De gick till attack mot mig utan dröjsmål.
Slutsatsen av denna erfarenhet är att jag trots allt föredrar mygg som inar framför de tystgående. Hör man dem är det lättare att ta upp jakten.
Vinägern lämnade jag kvar på hotellrummet.
Kanske kan städerskan använda den, om nu hennes mygg är mer intresserade av vinäger än mina var.
Själv får jag klia mina bett några dagar till. Också en sorts semesterminne.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Inser att jag kan tyckas vara lite lätt myggfixerad. "En liten bit om bett" fanns att läsa här på bloggen i juni...
Jag har varit lat, jättelat. Och det har känts väldigt bra.
Sola, simma, promenera, äta goda middagar, sova länge, läsa bok efter bok, möjligen med avbrott för en sudoku eller en och annan (vecko)tidning – det kallar jag semester!
Har inte haft en endaste liten dator inom räckhåll, och abstinensen har varit helt hanterlig.
Lyckligt ovetande har jag varit om det mesta: som att bussarna rullat igen, att Karadzic äntligen gripits, att Christian Olsson har ont i låret, att Nicaragua firat nationaldag, att rättegången mot Anders Eklund inletts, att boken "Klimakteriehäxan" blivit recenserad av Bibliotekstjänst, att fruntimmersveckan startat, att mina törstiga balkongblommors rop på vatten klingat ohörda.
Men trots att det på min beskrivning kan tyckas att jag inte alls uppfyllt Per Albin Hanssons rekommendation om hur undersåtar i Sverige lämpligen bör utnyttja sin ledighet, så har jag faktiskt också agerat i hans anda. För jag har genomfört en vetenskaplig studie, som härmed kommer resten av mänskligheten till del.
Nästan ett år har gått sedan jag här på bloggen ställde frågan som nu fått sitt svar.
”Finns det mygg som inte inar?” undrade jag då.
Svaret är ett obetingat ja. Det har jag nu kunnat konstatera.
De ljudlösa myggorna finns på Kanarieöarna. Hur de nu bär sig åt för att deras vingar inte åstadkommer något läte alls när de rör sig, det övergår förvisso min fattningsförmåga, men faktum kvarstår: man hör dem inte. Och då vill jag gärna understryka att det inte är minsta fel på min hörsel, tvärtom hör jag i vissa sammanhang alldeles för bra.
Biter gör de likväl, de elaka insekterna, och i enstaka fall kan man se dem i en snabb förbiflygning, när den tilltänkta landningsplatsen plötsligt inte är ledig eller något annat stör deras framfart. Men oftast ser man dem inte heller, de agerar helst i mörker, man ser bara bulan där blodet lämnat människokroppen och gett den flygande blodsugaren förnyad livskraft.
Dryftade problemet med hotellstäderskan, som var av den gladlynta och kommunikativa sorten. Hon hade ett förslag: om man häller ut vinäger på ett par små fat i sovrummet landar myggen där i stället och drunknar.
Sagt och gjort. För 75 euro-cent inhandlade jag en flaska vinäger, röd som blod, och hällde upp.
Tror ni det fungerade?
Icke. Inte en enda mygga mötte döden i vinägerfällan.
Möjligen är detta ett knep som funkar för spanjorer. Men när myggorna kunde välja mellan min kropp och vinägern tvekade de inte. De gick till attack mot mig utan dröjsmål.
Slutsatsen av denna erfarenhet är att jag trots allt föredrar mygg som inar framför de tystgående. Hör man dem är det lättare att ta upp jakten.
Vinägern lämnade jag kvar på hotellrummet.
Kanske kan städerskan använda den, om nu hennes mygg är mer intresserade av vinäger än mina var.
Själv får jag klia mina bett några dagar till. Också en sorts semesterminne.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Inser att jag kan tyckas vara lite lätt myggfixerad. "En liten bit om bett" fanns att läsa här på bloggen i juni...
tisdag, juli 15, 2008
Tisdag - en dag för blått
Veckans tisdagstema är en färg: blå.En trevlig färg, om ni frågar mig. Den kan variera väldigt, från ljusaste dimblå till djupaste marin. Den kan tona över i grönt eller i rött, i hur många nyanser som helst.
Blått passar bra till allt möjligt, som till exempel på en husvägg.
Eller på en petunia.
På en himla massa andra saker också, men detta blev dagens bidrag.
Fler blå bilder hittar du här!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 14, 2008
I sista minuten
Vi har blivit med restresa.
Inga planer hade vi egentligen för sommaren, och det kändes bra att kunna gå dit näsan pekade. Fast efter ett par veckor har den pekat lite väl mycket ner i en bok eller mot datorns tangentbord. Klädkammaren är rensad, pappershögen halverad, tvätten tvättad, kvarterskrogen besökt, rea-räden gav ingen utdelning men har i alla fall ägt rum. Och sedan?
Vi behövde helt enkelt komma hemifrån.
Charterplatser fanns, inte många men ändå.
Dock har jag sedan ett antal år tillbaka en princip som jag heligt lovat (mig själv) att inte tumma på: att inte åka till Medelhavet efter midsommar, förrän möjligen i september.
Ett år for vi till södra Turkiet de två sista veckorna i juni.
Solen gassade, temperaturen låg stadigt kring 40-strecket, vi låg lika stadigt i skuggan vid poolkanten och pustade. Ingen, varken stor eller liten, orkade just företa sig något, mer än att med jämna mellanrum drälla ner i vattnet, som var för varmt, det med.
Strandens sand brände fotsulorna, det var ont om skydd mot hettan, vi drog oss snart tillbaka till hotellskuggan igen. Glassen måste slukas snabbt, den smälte direkt. Kylda drycker var bara kylda i någon minut.
Framåt kvällskvisten kunde man släpa sig till närmsta restaurang. Natten ångade, bara ena rummet hade luftkonditionering.
Det var då jag bestämde mig: inte till Medelhavet när det är som varmast..
Men i rådande väderläge har vi sista-minuten-optimister behärskad framgång. Ostadiga semesterveckor har sålt resor i mängd.
Nu har vi i alla fall bokat, till Kanarieöarna, som jag gillar så här på sommaren: pålitlig sol, aldrig riktigt stekhett. Man får motionera sin spanska och maten brukar vara god.
Priset: som om vi hade bokat för ett halvår sedan, eller så. Bara att hacka i sig. För numera är det de som beställer platser i riktigt god tid som får betala minst. Vi yrvakna får punga ut med en ordentlig slant.
Annat var det förr i världen. Då kunde man ta sig kors och tvärs för en mycket liten summa. En vecka på Mallorca, med halvpension, betalade vi 500 kronor för. Ett nyår åkte jag och en kompis ut till Arlanda i ottan. Vi hade kollat avgångarna: Gran Canaria, London och Alperna. Vi packade därefter. Hade vantar för snölandet, paraply för regnstaden och bikini för solön.
Man gick sedan helt enkelt fram till en disk och anmälde sin närvaro och sitt intresse för att hoppa på ett plan som inte var fullt.
Vi kom med det som lyfte först, till Las Palmas. Behövde vare sig vantar eller paraply, men fick sola och bada och fira Año Nuevo bland tutande bilar och tjoande turister i lagom mix med festklädda spanjorer. Välsignade charter, tänk så lite jag skulle ha sett om inte charter fanns!
Vad vi betalade? Några hundralappar.
Visst. Det har hänt saker med penningvärdet sedan dess.
Men tro mig: förr i världen var en restresa billig, hur man än räknade. Den gjorde skäl för sitt namn.
På onsdag far vi. För fullt pris. I sista minuten, men ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Inga planer hade vi egentligen för sommaren, och det kändes bra att kunna gå dit näsan pekade. Fast efter ett par veckor har den pekat lite väl mycket ner i en bok eller mot datorns tangentbord. Klädkammaren är rensad, pappershögen halverad, tvätten tvättad, kvarterskrogen besökt, rea-räden gav ingen utdelning men har i alla fall ägt rum. Och sedan?
Vi behövde helt enkelt komma hemifrån.
Charterplatser fanns, inte många men ändå.
Dock har jag sedan ett antal år tillbaka en princip som jag heligt lovat (mig själv) att inte tumma på: att inte åka till Medelhavet efter midsommar, förrän möjligen i september.
Ett år for vi till södra Turkiet de två sista veckorna i juni.
Solen gassade, temperaturen låg stadigt kring 40-strecket, vi låg lika stadigt i skuggan vid poolkanten och pustade. Ingen, varken stor eller liten, orkade just företa sig något, mer än att med jämna mellanrum drälla ner i vattnet, som var för varmt, det med.
Strandens sand brände fotsulorna, det var ont om skydd mot hettan, vi drog oss snart tillbaka till hotellskuggan igen. Glassen måste slukas snabbt, den smälte direkt. Kylda drycker var bara kylda i någon minut.
Framåt kvällskvisten kunde man släpa sig till närmsta restaurang. Natten ångade, bara ena rummet hade luftkonditionering.
Det var då jag bestämde mig: inte till Medelhavet när det är som varmast..
Men i rådande väderläge har vi sista-minuten-optimister behärskad framgång. Ostadiga semesterveckor har sålt resor i mängd.
Nu har vi i alla fall bokat, till Kanarieöarna, som jag gillar så här på sommaren: pålitlig sol, aldrig riktigt stekhett. Man får motionera sin spanska och maten brukar vara god.
Priset: som om vi hade bokat för ett halvår sedan, eller så. Bara att hacka i sig. För numera är det de som beställer platser i riktigt god tid som får betala minst. Vi yrvakna får punga ut med en ordentlig slant.
Annat var det förr i världen. Då kunde man ta sig kors och tvärs för en mycket liten summa. En vecka på Mallorca, med halvpension, betalade vi 500 kronor för. Ett nyår åkte jag och en kompis ut till Arlanda i ottan. Vi hade kollat avgångarna: Gran Canaria, London och Alperna. Vi packade därefter. Hade vantar för snölandet, paraply för regnstaden och bikini för solön.
Man gick sedan helt enkelt fram till en disk och anmälde sin närvaro och sitt intresse för att hoppa på ett plan som inte var fullt.
Vi kom med det som lyfte först, till Las Palmas. Behövde vare sig vantar eller paraply, men fick sola och bada och fira Año Nuevo bland tutande bilar och tjoande turister i lagom mix med festklädda spanjorer. Välsignade charter, tänk så lite jag skulle ha sett om inte charter fanns!
Vad vi betalade? Några hundralappar.
Visst. Det har hänt saker med penningvärdet sedan dess.
Men tro mig: förr i världen var en restresa billig, hur man än räknade. Den gjorde skäl för sitt namn.
På onsdag far vi. För fullt pris. I sista minuten, men ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 12, 2008
En doft att minnas
Det kom ett vykort. Motivet var inte ett torg, ett vattenfall eller en staty. Det var en blomma.En liljekonvalj.
Se där en blomma som passar överallt även när det inte är säsong: som hälsning från semestern, i jättetidig vårkruka inomhus, i dungen på försommaren, i brudbuketten, i gåbort-blomkvasten, i julgruppen. Vacker är den var och när den än förekommer.
Men det riktigt speciella, det är doften, ofta förknippad med minnen.
Har ni läst romanen ”Parfymen” av Patrik Süsskind? Eller kanske sett filmen, den kom för något år sedan medan boken hunnit skaffa sig rätt många år på nacken.
I den historien får man delta i jakten på dofter, lukter som kan kombineras och förpackas i en liten flaska, förvrida huvudet på den man åtrår.
Vad parfymmakaren i berättelsen egentligen försöker göra är att återskapa doften av en speciell flicka.
Och beskrivningen av hur han sniffar sig igenom Paris kvarter är fascinerande. Många av de saker han kan lukta sig till utsöndrar odörer som man kan vara glad över att slippa. Jag har själv en ovanligt okänslig näsa, urskiljer bara vissa dofter, som tur är mest angenäma, och kan alltså överse med såväl bajsblöjor som blomkålskok (fast inte surströmming, där går gränsen!).
Men doftminnet är det inget fel på. Därför behöver jag bara se en liljekonvalj för att känna hur den luktar, medan en människa med normalt luktsinne inte förnimmer någonting på grund av avståndet. Så hamnar jag i en liljekonvaljedunge är jag lika förtjust nu som förr – fast det är förstås alltmer sällan jag hittar till någon.
Så finns det en närbesläktad lukt, vars tillverkare naturligtvis önskar att den ska kallas doft, men jag förhåller mig lite tveksam.
Gamla tiders parfymmakare hade som specialitet att åstadkomma så starka dunster att ingen skulle märka att bärerskan inte hade tvättat vare sig själv, sitt hår eller sina kläder på mången god dag. Rejält med stänk ur parfymflaskan, i kombination med starkt luktande puder, dövade de unkna, hopsamlade och vällagrade kroppsutsöndringarna.
Jag undrar om den som kokade ihop 50-talets liljekonvaljeparfym hade gått i den skolan. (Det var samma decennium som deckarförfattarinnan Maria Lang sålde bra av sin bok ”Kung Liljekonvalje av Dungen”.) Vi som var småflickor då fick inte sällan en flaska liljekonvalj i present, vilket vi säkerligen tyckte var roligt och en riktigt fin gåva. Den förvandlade oss till stinkbomber på sekunder, det där med att måttlighet är en dygd och att allergiker kan få anfall av starka lukter, det hade vi inte lärt oss.
Hittade en sådan flaska för inte så länge sedan. Vätskan hade naturligtvis varit avdunstad i över 40 år, men det dammiga glaset luktade ändå. Starkt.
Jo, det fanns en svag likhet med liljekonvalj.
Men vad var det egentligen för hemska saker i den där flaskan från början, det undrar jag. Saker som 50-talets lågstadieflickor hällde över sig. Fick vi men för livet? Förmodligen inte, trots allt. Men minne för livet, ja.
Återgår snabbt till att försöka återkalla den riktiga doften, blomdoften, i min näsa.
Och liljekonvaljeparfym, det finns väl ändå inte nu för tiden?
Vykortet, det med liljekonvaljen på, luktar absolut ingenting.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett litet PS
Skrev nyligen om en bok som fascinerade mig, och som är värd många läsare: "En halv gul sol", av Chimamanda Ngozi Adichie.
Min text hittar du här.
Jag drog en parallell mellan Biafra-krigets tid i Nigeria och dagens Zimbabwe.
Om du är intresserad, missa inte den här artikeln i gårdagens DN - en intervju om Robert Mugabes utveckling. Mycket intressant!
Min text hittar du här.
Jag drog en parallell mellan Biafra-krigets tid i Nigeria och dagens Zimbabwe.
Om du är intresserad, missa inte den här artikeln i gårdagens DN - en intervju om Robert Mugabes utveckling. Mycket intressant!
fredag, juli 11, 2008
Lagen om tillgång och efterfrågan
Plötsligt har det blivit svårare att handla.
Jag har inte omfångsberäkningen, bilden av behovet, klar för mig längre. Handlar helt enkelt för mycket. Fast ibland blir det för lite.
Huvudsakligen handlar det om att Sonen bara är middagsgäst någon gång emellanåt, men det beror också på att Dottern lever ett eget liv, med matlagning hos kompisar, sova-borta-nätter och nya vanor.
Alltså blir mjölken i kylskåpet för gammal. Fast det kan också hända att den inte räcker, om Sonen trots allt dyker upp. För även om han själv hellre bär hem öl än lättmjölk gillar han fortfarande att dricka kopilsner.
Borde vi kanske gå över till mindre förpackningar smörgåsmargarin? Bäst-före-datum ligger allt närmare i tiden, fast mer än hälften är kvar.
Potatispåsens innehåll räcker absolut till ett mål för två. Men inte till fyra, om det skulle behövas. Och parmesanosten, den jag alltid köper i kilobit, ser allt torrare ut i takt med att pastaportionerna blivit färre.
Glassförrådet verkar vara inköpt till en stor familj som lever i ständig sommarvärme.
Smörgåsskinkan och frukostjuicen räcker jättelänge jämfört med förr. Lagen om tillgång och efterfrågan har blivit svår att efterleva, man måste väl vänja sig.
På sätt och vis var det roligare i köksregionerna då, när två hungriga ungdomar gärna ville ha käk och i rask takt tuggade i sig allt man släpat hem från butiken.
Nu löper ju vi två kvarvarande en uppenbar risk: att av ren snålhet sätta i oss all den där maten som jag fortfarande ofta köper för att mätta fyra.
Konsekvenserna är lätta att räkna ut. Och leder till nya inköp, nya utgifter. Av (ännu) större kläder.
Men ikväll blir det i alla fall storfrämmande till middagen. Sonen har aviserat sin ankomst. Han ska bjudas på en favorit: fläskkotlett med kantarellsås. Det handlar fortfarande om fjolårets skörd – har inte sett några gula hattar av årsmodell 08, än.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har inte omfångsberäkningen, bilden av behovet, klar för mig längre. Handlar helt enkelt för mycket. Fast ibland blir det för lite.
Huvudsakligen handlar det om att Sonen bara är middagsgäst någon gång emellanåt, men det beror också på att Dottern lever ett eget liv, med matlagning hos kompisar, sova-borta-nätter och nya vanor.
Alltså blir mjölken i kylskåpet för gammal. Fast det kan också hända att den inte räcker, om Sonen trots allt dyker upp. För även om han själv hellre bär hem öl än lättmjölk gillar han fortfarande att dricka kopilsner.
Borde vi kanske gå över till mindre förpackningar smörgåsmargarin? Bäst-före-datum ligger allt närmare i tiden, fast mer än hälften är kvar.
Potatispåsens innehåll räcker absolut till ett mål för två. Men inte till fyra, om det skulle behövas. Och parmesanosten, den jag alltid köper i kilobit, ser allt torrare ut i takt med att pastaportionerna blivit färre.
Glassförrådet verkar vara inköpt till en stor familj som lever i ständig sommarvärme.
Smörgåsskinkan och frukostjuicen räcker jättelänge jämfört med förr. Lagen om tillgång och efterfrågan har blivit svår att efterleva, man måste väl vänja sig.
På sätt och vis var det roligare i köksregionerna då, när två hungriga ungdomar gärna ville ha käk och i rask takt tuggade i sig allt man släpat hem från butiken.
Nu löper ju vi två kvarvarande en uppenbar risk: att av ren snålhet sätta i oss all den där maten som jag fortfarande ofta köper för att mätta fyra.
Konsekvenserna är lätta att räkna ut. Och leder till nya inköp, nya utgifter. Av (ännu) större kläder.
Men ikväll blir det i alla fall storfrämmande till middagen. Sonen har aviserat sin ankomst. Han ska bjudas på en favorit: fläskkotlett med kantarellsås. Det handlar fortfarande om fjolårets skörd – har inte sett några gula hattar av årsmodell 08, än.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 10, 2008
Somliga Messar Snabbare
Det piper till i mobilen. Ah, ett sms!
Med stor sannolikhet är det ett meddelande från Sonen eller Dottern, båda semesterlediga. Periodvis kan de där små pipen vara huvuddelen av kommunikationen oss emellan – i längden rätt tråkigt, det måste jag erkänna att jag tycker. Fast ändå praktiskt i många sammanhang.
Visst, jag sms:ar också. Men som i en annan värld. För medan mina barn på sekunder kan skicka iväg hur många tecken som helst, rättstavat, med versaler där det ska vara versaler och skiljetecken på plats, sitter jag och knåpar med något väldigt kort och koncist.
Ofta fräser jag och nedkallar diverse förbannelser över den där mobilen, som inte skriver som jag vill, inte förstår mina kommandon och till och med kan vägra att hitta den mottagare jag vill kontakta.
Mobilen erbjuder ju stavningshjälp, en inlagd ordbok som gör att man i bästa fall inte behöver skriva mer än några få tecken för att apparaten ska ”gissa” vad det är för ord man är på väg att skapa. Det där utnyttjar ungdomarna rationellt. När jag försöker mig på samma sak blir samma apparat helt ställd: vill jag verkligen skriva ”brännankol” när jag undrar om folk spelar brännboll? Nej, men ”bränn boll” går bra. Sär skrivet, alltså, som jag avskyr innerligt. Sonen vet det och pikar mig skoningslöst för att jag sär skriver i mina sms, men nöden har ingen lag.
Alla i den yngre generationen verkar ha tränat upp ungefär samma hastighet i sms-fingrarna – inte sällan tummen, har jag sett. Meddelandena skjuter som blixtar mellan kompisarna, det blir riktiga samtal.
Många i den äldre generationen försöker sig inte ens på det här kommunikationssättet, vilket är dumt, eftersom det är både hyggligt billigt och – i grund och botten – enkelt, bara man läser instruktionerna.
Men jag är ju en av dem som inte vill läsa instruktionsböcker. Vilket leder till att om jag tycker mig behöva skicka ett lite längre textmeddelande langar jag raskt över telefonen till det barn som står närmast, dikterar och får det överstökat i rekordfart.
En vacker dag kan jag få ångra det. För nu har jag sett att en ny åkomma hotar: man kan få sms-tumme, som musarm, fast i handen.
Se där en sjukdom jag faktiskt iskallt kalkylerar med att aldrig själv drabbas av. Fast som jag kanske medverkar till att mina barn får … usch, en sådan förälder! Måste kanske leta upp den där handboken!
Copyright Klimakteriehäxan
Med stor sannolikhet är det ett meddelande från Sonen eller Dottern, båda semesterlediga. Periodvis kan de där små pipen vara huvuddelen av kommunikationen oss emellan – i längden rätt tråkigt, det måste jag erkänna att jag tycker. Fast ändå praktiskt i många sammanhang.
Visst, jag sms:ar också. Men som i en annan värld. För medan mina barn på sekunder kan skicka iväg hur många tecken som helst, rättstavat, med versaler där det ska vara versaler och skiljetecken på plats, sitter jag och knåpar med något väldigt kort och koncist.
Ofta fräser jag och nedkallar diverse förbannelser över den där mobilen, som inte skriver som jag vill, inte förstår mina kommandon och till och med kan vägra att hitta den mottagare jag vill kontakta.
Mobilen erbjuder ju stavningshjälp, en inlagd ordbok som gör att man i bästa fall inte behöver skriva mer än några få tecken för att apparaten ska ”gissa” vad det är för ord man är på väg att skapa. Det där utnyttjar ungdomarna rationellt. När jag försöker mig på samma sak blir samma apparat helt ställd: vill jag verkligen skriva ”brännankol” när jag undrar om folk spelar brännboll? Nej, men ”bränn boll” går bra. Sär skrivet, alltså, som jag avskyr innerligt. Sonen vet det och pikar mig skoningslöst för att jag sär skriver i mina sms, men nöden har ingen lag.
Alla i den yngre generationen verkar ha tränat upp ungefär samma hastighet i sms-fingrarna – inte sällan tummen, har jag sett. Meddelandena skjuter som blixtar mellan kompisarna, det blir riktiga samtal.
Många i den äldre generationen försöker sig inte ens på det här kommunikationssättet, vilket är dumt, eftersom det är både hyggligt billigt och – i grund och botten – enkelt, bara man läser instruktionerna.
Men jag är ju en av dem som inte vill läsa instruktionsböcker. Vilket leder till att om jag tycker mig behöva skicka ett lite längre textmeddelande langar jag raskt över telefonen till det barn som står närmast, dikterar och får det överstökat i rekordfart.
En vacker dag kan jag få ångra det. För nu har jag sett att en ny åkomma hotar: man kan få sms-tumme, som musarm, fast i handen.
Se där en sjukdom jag faktiskt iskallt kalkylerar med att aldrig själv drabbas av. Fast som jag kanske medverkar till att mina barn får … usch, en sådan förälder! Måste kanske leta upp den där handboken!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 09, 2008
Ordlös varning - Wordless Warning
För de av er som ändå vill ha några ord med på vägen är det bara att scrolla ned här på bloggen så kommer du till posten med rubriken "Tantvarning"!Fler bidrag till Ordlös Onsdag hittar du här. Även tanter välkomna!
More links in the Wordless Wednesday-chain to be found here. Even little old ladies are welcome!
Copyright Klimakteriehäxan
Tantvarning!
Jag är på väg att bli en tant. En riktig tant.
Iakttar mitt beteende och noterar: det är så där tanter gör.
Illavarslande, men kanske så gott som ofrånkomligt? Sant, icke desto mindre.
Vad är det då tanter gör som inte flickor/tjejer/kvinnor/damer gör?
Jo då, det finns en hel radda saker – än har jag väl inte hunnit igenom alla, men några av tecknen är väldigt tydliga.
Till exempel fångar jag ett vilt främmande barns blick och så ler jag. Hult. I grund och botten är jag inte en sådan där hjärtligt barnvänlig människa, min åsikt att det finns barn som är jättegulliga och rara, men det finns också sådana som nästan bara en mor kan älska.
Men tanter, de tycker att alla barn är ljuvliga, oavsett uppförande och egenskaper. Och råkar det oskyldiga livet le tillbaka, då har tanten fått sin belöning.
I mjölkdisken kan jag sträcka mig så att lederna knakar för att komma åt en liter lättmjölk med senare bäst-före-datum än de enkelt nåbara paketen längst fram har. Det går inte åt så mycket mjölk nu, när Sonen har flyttat till eget (och förmodligen drastiskt dragit ner sin mjölkkonsumtion till förmån för andra drycker). Tanter köper inte onödigt gammal mjölk om det finns nyare.
De svenska jordgubbarna, som utan att blekna om de röda kinderna ståtar med en prislapp på mellan 30 och 40 kronor litern, tittar tant (jag) misstänksamt på. Det kan till och med hända att jag ruskar lite på kartongen – och se! där låg det en rutten, då tar vi en annan låda! Tanter vill bara ha fina gubbar med sig hem, speciellt till det priset – det blir nog inte ens någon sylt i år!
I spegeln på H&M står en tonårstjej och testar några plagg. Tanten suckar, hörbart rent av. Hur kan flickan ens reflektera över att köpa den färgen? På den tröjan? Till det håret? Dessutom har hon extremt kort kjol som låter trosan anas, stringsnöret kryper upp i midjan där bak, och linnet hon har stramar över en framkikande vit putmage, ihopkommen av för mycket läsk, för många chips, för mycket chattande och för lite motion. Och varför är hon kvällssminkad, elva på förmiddagen?
Tant suckar över ungdomen, den förtappade, som inte begriper sitt eget bästa, som att åtminstone köpa kläder i rätt storlek. När tant själv var i den där åldern var hon minsann både i form och med snygga gångkläder försedd (hm, det tyckte förmodligen inte tanterna då, men i alla fall).
Tant suckar igen, och tar med sig ännu en svart topp till reapris innan hon ställer sig i kassakön.
Tant kan heller inte begripa vad den yngre generationen hittat för fel på de dyra solglasögonen från i fjol, varför måste de prompt ersättas av nya, ännu dyrare, för de där ynka soldagarna vi i bästa fall kan pricka in i almanackan? Fjolårsmodellen är absolut intakt, antireflexbehandlade och med alla tänkbara finesser. Tant petar upp sina egna (från -97) på näsryggen och kollar att paraplyn ligger i handväskan, för säkerhets skull.
Jag bockar i andanom av grej efter grej på min lista, noterar tantpoäng efter tantpoäng. Kommenterar resultatet tillsammans med en yngre väninna.
-Men självklart! utbrister hon häpet.
-Klart jag inte tar den gamla mjölken! Och jag kollar definitivt packdatum på ruccolasalladen, kan vända på varenda påse för att få den som senast lämnade Italien! Förresten håller jag helt med dig om det där med solglasögonen, min dotter är inne på sitt tredje par bara i år! Kalla mig tant om du vill!
Där ser man. Även en 36-åring kan trilla dit.
Det är kanske med tanter som med kärringar: de finns i alla åldrar och av alla sorter. Till och med män kan kvala in. Om de inte aktar sig, alltså.
Härmed är allmän tantvarning utfärdad.
Copyright Klimakteriehäxan
Iakttar mitt beteende och noterar: det är så där tanter gör.
Illavarslande, men kanske så gott som ofrånkomligt? Sant, icke desto mindre.
Vad är det då tanter gör som inte flickor/tjejer/kvinnor/damer gör?
Jo då, det finns en hel radda saker – än har jag väl inte hunnit igenom alla, men några av tecknen är väldigt tydliga.
Till exempel fångar jag ett vilt främmande barns blick och så ler jag. Hult. I grund och botten är jag inte en sådan där hjärtligt barnvänlig människa, min åsikt att det finns barn som är jättegulliga och rara, men det finns också sådana som nästan bara en mor kan älska.
Men tanter, de tycker att alla barn är ljuvliga, oavsett uppförande och egenskaper. Och råkar det oskyldiga livet le tillbaka, då har tanten fått sin belöning.
I mjölkdisken kan jag sträcka mig så att lederna knakar för att komma åt en liter lättmjölk med senare bäst-före-datum än de enkelt nåbara paketen längst fram har. Det går inte åt så mycket mjölk nu, när Sonen har flyttat till eget (och förmodligen drastiskt dragit ner sin mjölkkonsumtion till förmån för andra drycker). Tanter köper inte onödigt gammal mjölk om det finns nyare.De svenska jordgubbarna, som utan att blekna om de röda kinderna ståtar med en prislapp på mellan 30 och 40 kronor litern, tittar tant (jag) misstänksamt på. Det kan till och med hända att jag ruskar lite på kartongen – och se! där låg det en rutten, då tar vi en annan låda! Tanter vill bara ha fina gubbar med sig hem, speciellt till det priset – det blir nog inte ens någon sylt i år!
I spegeln på H&M står en tonårstjej och testar några plagg. Tanten suckar, hörbart rent av. Hur kan flickan ens reflektera över att köpa den färgen? På den tröjan? Till det håret? Dessutom har hon extremt kort kjol som låter trosan anas, stringsnöret kryper upp i midjan där bak, och linnet hon har stramar över en framkikande vit putmage, ihopkommen av för mycket läsk, för många chips, för mycket chattande och för lite motion. Och varför är hon kvällssminkad, elva på förmiddagen?
Tant suckar över ungdomen, den förtappade, som inte begriper sitt eget bästa, som att åtminstone köpa kläder i rätt storlek. När tant själv var i den där åldern var hon minsann både i form och med snygga gångkläder försedd (hm, det tyckte förmodligen inte tanterna då, men i alla fall).
Tant suckar igen, och tar med sig ännu en svart topp till reapris innan hon ställer sig i kassakön.
Tant kan heller inte begripa vad den yngre generationen hittat för fel på de dyra solglasögonen från i fjol, varför måste de prompt ersättas av nya, ännu dyrare, för de där ynka soldagarna vi i bästa fall kan pricka in i almanackan? Fjolårsmodellen är absolut intakt, antireflexbehandlade och med alla tänkbara finesser. Tant petar upp sina egna (från -97) på näsryggen och kollar att paraplyn ligger i handväskan, för säkerhets skull.
Jag bockar i andanom av grej efter grej på min lista, noterar tantpoäng efter tantpoäng. Kommenterar resultatet tillsammans med en yngre väninna.
-Men självklart! utbrister hon häpet.
-Klart jag inte tar den gamla mjölken! Och jag kollar definitivt packdatum på ruccolasalladen, kan vända på varenda påse för att få den som senast lämnade Italien! Förresten håller jag helt med dig om det där med solglasögonen, min dotter är inne på sitt tredje par bara i år! Kalla mig tant om du vill!
Där ser man. Även en 36-åring kan trilla dit.
Det är kanske med tanter som med kärringar: de finns i alla åldrar och av alla sorter. Till och med män kan kvala in. Om de inte aktar sig, alltså.
Härmed är allmän tantvarning utfärdad.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 08, 2008
Hittegodis
Akademiledamoten Göran Malmqvist (stol nummer 5), mest känd som Kina-expert, skriver för Svenska Dagbladets kultursidor en liten kortroman.
I dagens tidning finns det tredje avsnittet, och det är ingenting mindre än en liten läspärla.
”Att tappa bort saker och ting” är rubriken och så här börjar det:
”Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen.”
Själv har jag inte precis tappat, men ändå letat efter kortromanens första del utan framgång.
I del 2 får man förklaringen till varför det finns bladlöss.
Och här hittar du hela del 3 – den som söker, han finner heter det ju! Den här gången ett fynd om borttappat, direkt från avdelningen för Hittegodis!
I dagens tidning finns det tredje avsnittet, och det är ingenting mindre än en liten läspärla.
”Att tappa bort saker och ting” är rubriken och så här börjar det:
”Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen.”
Själv har jag inte precis tappat, men ändå letat efter kortromanens första del utan framgång.
I del 2 får man förklaringen till varför det finns bladlöss.
Och här hittar du hela del 3 – den som söker, han finner heter det ju! Den här gången ett fynd om borttappat, direkt från avdelningen för Hittegodis!
Bäst bli pappa före 40
Världens äldsta nyblivna mamma, 70 år, (se posten här nedanför) håller väl som bäst på att återhämta sig från kejsarsnittet, långt där borta i Indien. Diskussionen om hur gammal en kvinna som föder barn bör vara, den fortsätter. Och förstföderskornas genomsnittsålder i Sverige ligger kvar runt 30.
Samtidigt presenteras undersökningen som visar i kalla siffror, att det finns en gräns även för män innan vilken det är lämpligt att skaffa barn. Den gränsen går vid 40. Då klämtar även mannens biologiska klocka högljutt och varnande, för vid det laget har arvsmassan hunnit påverkas negativt av en massa yttre faktorer.
12200 par utgör basen för påståendet. Paren är barnlösa på grund av något problem hos mannen.
Den franske expert som lagt fram sina data vid en pågående konferens om fertilitet i Barcelona menar, att ju yngre mannen är, desto större är chansen att kvinnan blir gravid. Största chansen att bli far har mannen mellan 20 och 30. Och risken för bland annat missfall ökar dramatiskt när mannen är över 40.
För kvinnor anser samme man att lämplighetsgränsen går vid 35.
En svensk läkare som jobbar med konstgjord befruktning drar slutsatsen, att grabbar bör informeras om sitt ansvar och helt enkelt satsa på familj tidigare i livet.
Aj då.
Jag som envetet hävdar att det där med barnbarn, det brådskar inte, i alla fall inte för min skull. Då är frågan om det trots allt är LITE mera bråttom – för de blivande föräldrarnas och deras avkommas skull?
Copyright Klimakteriehäxan
PS I Aftonbladet.se:s omröstning i förrgår om hur gammal man bör vara för att bli mamma deltog inte mindre än 110 000 nätanvändare.
Slutresultatet kan du se här – procentsatserna stod sig under dagen!
Mer om den franska fertilitetsrapporten i DN.
Samtidigt presenteras undersökningen som visar i kalla siffror, att det finns en gräns även för män innan vilken det är lämpligt att skaffa barn. Den gränsen går vid 40. Då klämtar även mannens biologiska klocka högljutt och varnande, för vid det laget har arvsmassan hunnit påverkas negativt av en massa yttre faktorer.
12200 par utgör basen för påståendet. Paren är barnlösa på grund av något problem hos mannen.
Den franske expert som lagt fram sina data vid en pågående konferens om fertilitet i Barcelona menar, att ju yngre mannen är, desto större är chansen att kvinnan blir gravid. Största chansen att bli far har mannen mellan 20 och 30. Och risken för bland annat missfall ökar dramatiskt när mannen är över 40.
För kvinnor anser samme man att lämplighetsgränsen går vid 35.
En svensk läkare som jobbar med konstgjord befruktning drar slutsatsen, att grabbar bör informeras om sitt ansvar och helt enkelt satsa på familj tidigare i livet.
Aj då.
Jag som envetet hävdar att det där med barnbarn, det brådskar inte, i alla fall inte för min skull. Då är frågan om det trots allt är LITE mera bråttom – för de blivande föräldrarnas och deras avkommas skull?
Copyright Klimakteriehäxan
PS I Aftonbladet.se:s omröstning i förrgår om hur gammal man bör vara för att bli mamma deltog inte mindre än 110 000 nätanvändare.
Slutresultatet kan du se här – procentsatserna stod sig under dagen!
Mer om den franska fertilitetsrapporten i DN.
söndag, juli 06, 2008
Världens äldsta mamma
En indisk kvinna, Omkari Panwar, är nybliven tvillingmamma.
Ingenting märkvärdigt vid första anblicken – det föds ju många barn i Indien.
Men den här mamman är 70 år, möjligen rent av 72.
Hon förlöstes härom dagen med kejsarsnitt efter åtta månaders graviditet och det blev en pojke och en flicka.
Det var sonen som var det viktiga i sammanhanget, det finns redan två vuxna döttrar (och fem barnbarn) i familjen, men ingen manlig arvinge.
Nu handlar det inte om någon stenrik börsmagnat i New Delhi som vill se sina företag stanna i släkten.
Nej, Omkaris 77-årige make fick sälja sina bufflar, ta banklån och pantsätta sin mark för att kunna betala för den konstgjorda befruktning som ledde till de två nya barnen, och, får man utgå ifrån, den utvidgade familjelyckan.
OK för att mor och far är lyckliga och glada. Men frågan är hur glada de där barnen är, eller blir, den dag de börjar se omvärlden med egna ögon – och se hur omvärldens ögon ser på dem?
Vad betyder det att ha gamla föräldrar?
Och när är föräldrar att betrakta som gamla? Alltför gamla för nya barn, alltså?
Här i Sverige föder allt fler kvinnor i allt högre åldrar barn. Vi har vant oss vid det. Själv var jag 38 när Sonen såg dagens ljus. Det var åtminstone halvgammalt, men jag var långt ifrån äldst på mödravårdscentralens väntsoffa, och under de år som gått har förstföderskornas genomsnittsålder höjts. Nu har de inte sällan fyllt både 40 och ytterligare några år.
Visst oroade det mig ändå lite, det där med min ålder. En gubbe komplimenterade Maken och mig för vårt söta barnbarn när vi satt på ett fik och mumsade på var sin chokladbiskvi – att grabben var vår egen alldeles hemgjorde son föll honom aldrig in.
En kollega kommenterade min roll som nybliven mamma med att han också hade haft ”gamla föräldrar och det var minsann inte så kul”. Tack för den!
På dagis betraktades jag som en ”mogen mamma” och ibland bad de yngre mig om råd, som om jag tack vare åren på nacken skulle veta bättre trots att vi var precis lika färska i föräldrarollen.
Det blev faktiskt enklare när barnen började skolan. Där varierade åldern på mammor och pappor stort, skillnaderna suddades ut, ingen verkade bry sig.
En pojkes far var ålderspensionär, vilket betraktades som lyxigt – pappa var alltid hemma!
För det är ju så att det råder en klar skillnad i hur man ser på mödrar och fäder i det här avseendet.
En man kan bli pappa i princip hur länge som helst, det är kvinnans ålder som utgör hindret, såväl medicinskt som moraliskt-etiskt.
En kompis som fått nytt barn i nytt förhållande fyllde 60 när sonen var månadsgammal. Han oroar sig lite för att skolstarten och pensionsdagen sammanfaller. En annan man, av kändistyp, visar gärna upp sin bebis för fotograferna i samband med firandet av sin 70-årsdag. Kan man så tydligt bevisa att man fortfarande duger som karl är det alltså något att framhålla …
Men nu är frågan: kan kvinnor bli mammor hur högt upp i åren som helst, om IVF-tekniken kan tillgripas när den tilltänkte barnafadern inte längre klarar uppgiften?
Var går den där gränsen i så fall?
Aftonbladet.se har omröstning i ärendet i dag, med anledning av den indiska tvillingfödseln och den 70-åriga mamman.
När ungefär 70 000 personer har tyckt till anser cirka 40 procent att gränsen går vid 45, 25 procent tycker att 50 år är OK, 20 procent vill dra strecket vid 40.
3,5 procent tycker att en kvinna aldrig är för gammal för att bli mor.
Det borde ju vara barnen som skulle tycka till i ärendet, men när de kan göra det är det bevisligen för sent. För då finns de ju redan.
Och det vore mig fjärran att påstå att inte världens äldsta mamma också är jätteglad och lycklig över sina bebisar.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Daily Mail
Ingenting märkvärdigt vid första anblicken – det föds ju många barn i Indien.
Men den här mamman är 70 år, möjligen rent av 72.
Hon förlöstes härom dagen med kejsarsnitt efter åtta månaders graviditet och det blev en pojke och en flicka.
Det var sonen som var det viktiga i sammanhanget, det finns redan två vuxna döttrar (och fem barnbarn) i familjen, men ingen manlig arvinge.
Nu handlar det inte om någon stenrik börsmagnat i New Delhi som vill se sina företag stanna i släkten.
Nej, Omkaris 77-årige make fick sälja sina bufflar, ta banklån och pantsätta sin mark för att kunna betala för den konstgjorda befruktning som ledde till de två nya barnen, och, får man utgå ifrån, den utvidgade familjelyckan.
OK för att mor och far är lyckliga och glada. Men frågan är hur glada de där barnen är, eller blir, den dag de börjar se omvärlden med egna ögon – och se hur omvärldens ögon ser på dem?
Vad betyder det att ha gamla föräldrar?
Och när är föräldrar att betrakta som gamla? Alltför gamla för nya barn, alltså?
Här i Sverige föder allt fler kvinnor i allt högre åldrar barn. Vi har vant oss vid det. Själv var jag 38 när Sonen såg dagens ljus. Det var åtminstone halvgammalt, men jag var långt ifrån äldst på mödravårdscentralens väntsoffa, och under de år som gått har förstföderskornas genomsnittsålder höjts. Nu har de inte sällan fyllt både 40 och ytterligare några år.
Visst oroade det mig ändå lite, det där med min ålder. En gubbe komplimenterade Maken och mig för vårt söta barnbarn när vi satt på ett fik och mumsade på var sin chokladbiskvi – att grabben var vår egen alldeles hemgjorde son föll honom aldrig in.
En kollega kommenterade min roll som nybliven mamma med att han också hade haft ”gamla föräldrar och det var minsann inte så kul”. Tack för den!
På dagis betraktades jag som en ”mogen mamma” och ibland bad de yngre mig om råd, som om jag tack vare åren på nacken skulle veta bättre trots att vi var precis lika färska i föräldrarollen.
Det blev faktiskt enklare när barnen började skolan. Där varierade åldern på mammor och pappor stort, skillnaderna suddades ut, ingen verkade bry sig.
En pojkes far var ålderspensionär, vilket betraktades som lyxigt – pappa var alltid hemma!
För det är ju så att det råder en klar skillnad i hur man ser på mödrar och fäder i det här avseendet.
En man kan bli pappa i princip hur länge som helst, det är kvinnans ålder som utgör hindret, såväl medicinskt som moraliskt-etiskt.
En kompis som fått nytt barn i nytt förhållande fyllde 60 när sonen var månadsgammal. Han oroar sig lite för att skolstarten och pensionsdagen sammanfaller. En annan man, av kändistyp, visar gärna upp sin bebis för fotograferna i samband med firandet av sin 70-årsdag. Kan man så tydligt bevisa att man fortfarande duger som karl är det alltså något att framhålla …
Men nu är frågan: kan kvinnor bli mammor hur högt upp i åren som helst, om IVF-tekniken kan tillgripas när den tilltänkte barnafadern inte längre klarar uppgiften?
Var går den där gränsen i så fall?
Aftonbladet.se har omröstning i ärendet i dag, med anledning av den indiska tvillingfödseln och den 70-åriga mamman.
När ungefär 70 000 personer har tyckt till anser cirka 40 procent att gränsen går vid 45, 25 procent tycker att 50 år är OK, 20 procent vill dra strecket vid 40.
3,5 procent tycker att en kvinna aldrig är för gammal för att bli mor.
Det borde ju vara barnen som skulle tycka till i ärendet, men när de kan göra det är det bevisligen för sent. För då finns de ju redan.
Och det vore mig fjärran att påstå att inte världens äldsta mamma också är jätteglad och lycklig över sina bebisar.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Daily Mail
lördag, juli 05, 2008
En riktig tjejfilm
Jag har sett den. Filmen.
Filmen ”alla” talar om.
Nej, inte ”Mamma Mia”, Björn och Benny hade missat mig på gästlistan till den tjusiga smygpremiären i går.
Jag menar ”Sex and the City”.
Etta på svenska biotoppen sedan någon vecka tillbaka. Nästan fullt i salongen, fast det fanns lite lediga stolar på de främsta raderna.
Och publiken?
Kvinnlig. Räknade personer av hankön, kom upp i högst tio.
Vad beträffar ålder så var vi två som hade fyllt 50, tror jag. Dottern, mitt biosällskap, var mer representativ för genomsnittet.
Att sedan en av de fyra huvudrollsfigurerna firas på 50-årsdagen i filmens slut kom som en total överraskning för mig, som trodde att det förhåller sig med den där kvartetten som med vissa andra seriefigurer, de som aldrig blir en enda dag äldre trots att åren lunkar på. Det är rent av så att Kim Cattrall är 50+ i verkliga livet – och de övriga tre har passerat 40-strecket!
Faktum är att jag, som mig veterligen aldrig sett tv-serien, blev väldigt väl underhållen. Med både fniss och skratt och lite romantik. Hade inte tråkigt alls, gäspade inte trots att timmen var sen och filmen egentligen i längsta laget. Mindre sex än vad jag tror att vi väntade oss, vi som bänkat oss i salongen.
Sedan är det det där med ögonfröjden.
Wow! Folk byter kläder stupiett – och vilka kläder! Ibland syns de så kort stund (modevisningen, till exempel) att man inte riktigt hinner ta in härligheten, som kan vara både helt galen och helt förförisk. Produktplace-ringen huttlas det inte med, designernamnen regnar över en, alla de dyraste finns med.
Och klackarna! Det står Manolo Blahnik på påsarna och varje gång en sko skymtar förundras man över hur någon kan gå på dessa vackra tingestar, så skyhöga att de skulle kunna orsaka svindel för en nybörjare. Man får också en påminnelse om prisnivån: ett par som har en mer framträdande roll än andra, kornblå med kristaller (Swarowski?), har kostat ungefär 6000 kronor. Naturligtvis inget problem för Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker), framgångsrik författare på Manhattan. Vi andra tycker ju i alla fall att det är kul att titta!
Visst, det handlar ju om vänskap också. Och det går att spåra feministiska frågor, funderingar kring relationer, hur de hålls vid liv, vad som är viktigt. Fast lite känns det som ett alibi för allt det där andra, trots att kvinnor som håller ihop bör visas upp, i mängder av sammanhang.
Och det borde ju även en manlig publik se. Men just den här filmen skulle såväl Maken som Sonen ha stönat högt under, det är jag ganska säker på.
”Sex and the City” är en riktig tjejfilm!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Biografägarna gör det dock svårt att älska att gå på bio. Vad sägs om att föreställningen utannonseras till klockan 21.30 – men att filmen, som vanligt, förskjuts av all reklam – i inte mindre än ARTON minuter!?! Helt galet. Filmen är dessutom en bra bit över två timmar lång.
PS 2 Här finns f ö ”Sex and the City”s hemsida.
PS 3 Jag ska se "Mamma Mia" också!
Filmen ”alla” talar om.
Nej, inte ”Mamma Mia”, Björn och Benny hade missat mig på gästlistan till den tjusiga smygpremiären i går.
Jag menar ”Sex and the City”.
Etta på svenska biotoppen sedan någon vecka tillbaka. Nästan fullt i salongen, fast det fanns lite lediga stolar på de främsta raderna.
Och publiken?
Kvinnlig. Räknade personer av hankön, kom upp i högst tio.
Vad beträffar ålder så var vi två som hade fyllt 50, tror jag. Dottern, mitt biosällskap, var mer representativ för genomsnittet.
Att sedan en av de fyra huvudrollsfigurerna firas på 50-årsdagen i filmens slut kom som en total överraskning för mig, som trodde att det förhåller sig med den där kvartetten som med vissa andra seriefigurer, de som aldrig blir en enda dag äldre trots att åren lunkar på. Det är rent av så att Kim Cattrall är 50+ i verkliga livet – och de övriga tre har passerat 40-strecket!
Faktum är att jag, som mig veterligen aldrig sett tv-serien, blev väldigt väl underhållen. Med både fniss och skratt och lite romantik. Hade inte tråkigt alls, gäspade inte trots att timmen var sen och filmen egentligen i längsta laget. Mindre sex än vad jag tror att vi väntade oss, vi som bänkat oss i salongen.
Sedan är det det där med ögonfröjden.Wow! Folk byter kläder stupiett – och vilka kläder! Ibland syns de så kort stund (modevisningen, till exempel) att man inte riktigt hinner ta in härligheten, som kan vara både helt galen och helt förförisk. Produktplace-ringen huttlas det inte med, designernamnen regnar över en, alla de dyraste finns med.
Och klackarna! Det står Manolo Blahnik på påsarna och varje gång en sko skymtar förundras man över hur någon kan gå på dessa vackra tingestar, så skyhöga att de skulle kunna orsaka svindel för en nybörjare. Man får också en påminnelse om prisnivån: ett par som har en mer framträdande roll än andra, kornblå med kristaller (Swarowski?), har kostat ungefär 6000 kronor. Naturligtvis inget problem för Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker), framgångsrik författare på Manhattan. Vi andra tycker ju i alla fall att det är kul att titta!
Visst, det handlar ju om vänskap också. Och det går att spåra feministiska frågor, funderingar kring relationer, hur de hålls vid liv, vad som är viktigt. Fast lite känns det som ett alibi för allt det där andra, trots att kvinnor som håller ihop bör visas upp, i mängder av sammanhang.
Och det borde ju även en manlig publik se. Men just den här filmen skulle såväl Maken som Sonen ha stönat högt under, det är jag ganska säker på.
”Sex and the City” är en riktig tjejfilm!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Biografägarna gör det dock svårt att älska att gå på bio. Vad sägs om att föreställningen utannonseras till klockan 21.30 – men att filmen, som vanligt, förskjuts av all reklam – i inte mindre än ARTON minuter!?! Helt galet. Filmen är dessutom en bra bit över två timmar lång.
PS 2 Här finns f ö ”Sex and the City”s hemsida.
PS 3 Jag ska se "Mamma Mia" också!
fredag, juli 04, 2008
När dagis är ett ormbo
Tidningsläsning hör morgonen till. Men det är långt ifrån alltid de största nyheterna som etsar sig fast i minnet. Ibland kan en liten notis långt ner på en insida stanna kvar, länge.
I dag är en sådan dag.
Jag läser fjorton enspaltiga rader i Svenska Dagbladet om förskolan Vinbäret i Sollentuna.
Den har förvandlats till ett ormbo, i ordets sanna bemärkelse (det finns förvisso dagis som åtminstone i vissa stunder kan likna ett, men det här är på riktigt!).
Ett tjugotal ormar, minst femton snokar och en huggorm, har tagit sin tillflykt till Vinbäret, bott i leksaksförrådet, i väggarna, på gården. I förskolans källare har de hittat sin föda: paddor.
Hela jag ryser. Visst, det handlar om fridlysta djur, och visst, snokar är ju inte farliga, även om de kan vara smittospridare. Men små barn och huggorm, om så en endaste en – vilken urusel kombination! Livsfarlig, rent av!
Kommer ihåg en badutflykt, vi hade nog fem barn med oss. Ungarna rusade i förväg mot vattnet medan vi mammor släpade picknickkorgar och badrockar.
Plötsligt ser vi hur de små i samlad tropp tvärstannar, skrattar, pekar, lutar sig framåt.
-Vad är det? gallskriker jag.
-En ORM, mamma! ropar Sonen till svar, med en röst som avslöjar stor entusiasm och ett så gott som ohejdbart intresse.
Hela jag blev iskall där i sommarsolen. Har aldrig blivit ormbiten, men är faktiskt jätterädd för huggorm – och för snok också, eftersom det kan vara väldigt svårt att se skillnad på dem, hur vetenskapligt man än går till väga (ja ni vet väl att den ena sorten har pupillen vertikalt och den andra horisontalt? tacka inte mig för tipset!!!)
Som tur var skildes barnen och den där ormen åt utan att mötas på riktigt.
-Den låg liksom hoprullad, upplystes jag om.
Hur jag skulle reagerat om en orm visat sig på dagisgården törs jag inte ens tänka på. Hysterisk är väl bara förnamnet.
Barnen från förskolan Vinbäret går nu tillfälligt på en annan förskola.
Förhoppningsvis en reptilfri.
Copyright Klimakteriehäxan
I DN:s nätupplaga finns en lite längre nyhetstext om detta.
I dag är en sådan dag.
Jag läser fjorton enspaltiga rader i Svenska Dagbladet om förskolan Vinbäret i Sollentuna.
Den har förvandlats till ett ormbo, i ordets sanna bemärkelse (det finns förvisso dagis som åtminstone i vissa stunder kan likna ett, men det här är på riktigt!).
Ett tjugotal ormar, minst femton snokar och en huggorm, har tagit sin tillflykt till Vinbäret, bott i leksaksförrådet, i väggarna, på gården. I förskolans källare har de hittat sin föda: paddor.
Hela jag ryser. Visst, det handlar om fridlysta djur, och visst, snokar är ju inte farliga, även om de kan vara smittospridare. Men små barn och huggorm, om så en endaste en – vilken urusel kombination! Livsfarlig, rent av!
Kommer ihåg en badutflykt, vi hade nog fem barn med oss. Ungarna rusade i förväg mot vattnet medan vi mammor släpade picknickkorgar och badrockar.
Plötsligt ser vi hur de små i samlad tropp tvärstannar, skrattar, pekar, lutar sig framåt.
-Vad är det? gallskriker jag.
-En ORM, mamma! ropar Sonen till svar, med en röst som avslöjar stor entusiasm och ett så gott som ohejdbart intresse.
Hela jag blev iskall där i sommarsolen. Har aldrig blivit ormbiten, men är faktiskt jätterädd för huggorm – och för snok också, eftersom det kan vara väldigt svårt att se skillnad på dem, hur vetenskapligt man än går till väga (ja ni vet väl att den ena sorten har pupillen vertikalt och den andra horisontalt? tacka inte mig för tipset!!!)
Som tur var skildes barnen och den där ormen åt utan att mötas på riktigt.
-Den låg liksom hoprullad, upplystes jag om.
Hur jag skulle reagerat om en orm visat sig på dagisgården törs jag inte ens tänka på. Hysterisk är väl bara förnamnet.
Barnen från förskolan Vinbäret går nu tillfälligt på en annan förskola.
Förhoppningsvis en reptilfri.
Copyright Klimakteriehäxan
I DN:s nätupplaga finns en lite längre nyhetstext om detta.
torsdag, juli 03, 2008
Baddräktsmysteriet
Reatider råder.
Det är nu tjejer, kvinnor, tanter går på baddräktsjakt, nu när priset ofta är hälften av det ursprungliga.
Hur det nu kan komma sig, så är det en utbredd drift bland människor av honkön att skaffa en ny utstyrsel varje sommar, innan det blir bada av.
Och hur kroppen än ser ut, så väljer vi ofta tvådelat. Även en rund mage ser trevligare ut när den är brun än när den är vinter-grå-grön-vit-blå, samma mage tycker om att känna vattnet smeka huden.
Alltså går reakunden raka vägen till bikinihyllorna.
De röda lapparna ser lovande ut, skyltar med ”Halva priset” eller rent av ”70 %” drar blickarna till sig.
Men det är nu baddräktsmysteriet framstår som i blixtbelysning.
Man hittar bikinibyxan man vill ha i alla storlekar från 34 till 46. Men överdel bara i 36 och 38.
En annan baddräkt i jätteläcker färg och ”rätt” stuk kan köpas i både L och XL – men bara nederdel. Någon enstaka behå, men endast storlek S.
Det finns alltid fler trosor än behåar, oavsett färg, mönster, modell.
Aldrig det omvända förhållandet.
Då är den stora frågan: vart har alla behåar tagit vägen? Halterneck-, trekants-, push up-, balconette-, bandeau-överdel – kärt barn har som bekant många namn. Men ingen går att fynda på rean.
Bara byxorna.
Går folk omkring och samlar på sig behåar? Köper tre stycken, till ett enda par trosor?
Köper många bara halva baddräkter?
Tar affärerna hem dubbelt så många nederdelar som överdelar?
Finns det bikinibehå-fetischister?
Ransonerar grossistfirmorna behåar men lämnar rabatterat extraextrainköpspris på trosor?
Och vad händer till sist med alla de där baddräktsdelarna som rimligen blir över, för evigt? Sänds de tillbaka till det land i tredje världen där de förmodligen sytts, för att användas som vintermössor?
Visst var det en förträfflig nyordning när butikerna beslöt att sälja baddräktsdelarna var för sig, stor bak kunde kombineras med liten byst och vice versa, men kunde någon ana att det skulle gå så här?
Är det kanske meningen att man ska köpa behå på våren, till fullt pris, och sedan vänta med byxorna till efter midsommar?
Baddräktsmysteriet väntar på sin förklaring.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är nu tjejer, kvinnor, tanter går på baddräktsjakt, nu när priset ofta är hälften av det ursprungliga.
Hur det nu kan komma sig, så är det en utbredd drift bland människor av honkön att skaffa en ny utstyrsel varje sommar, innan det blir bada av.
Och hur kroppen än ser ut, så väljer vi ofta tvådelat. Även en rund mage ser trevligare ut när den är brun än när den är vinter-grå-grön-vit-blå, samma mage tycker om att känna vattnet smeka huden.
Alltså går reakunden raka vägen till bikinihyllorna.
De röda lapparna ser lovande ut, skyltar med ”Halva priset” eller rent av ”70 %” drar blickarna till sig.
Men det är nu baddräktsmysteriet framstår som i blixtbelysning.
Man hittar bikinibyxan man vill ha i alla storlekar från 34 till 46. Men överdel bara i 36 och 38.
En annan baddräkt i jätteläcker färg och ”rätt” stuk kan köpas i både L och XL – men bara nederdel. Någon enstaka behå, men endast storlek S.
Det finns alltid fler trosor än behåar, oavsett färg, mönster, modell.
Aldrig det omvända förhållandet.
Då är den stora frågan: vart har alla behåar tagit vägen? Halterneck-, trekants-, push up-, balconette-, bandeau-överdel – kärt barn har som bekant många namn. Men ingen går att fynda på rean.
Bara byxorna.
Går folk omkring och samlar på sig behåar? Köper tre stycken, till ett enda par trosor?
Köper många bara halva baddräkter?
Tar affärerna hem dubbelt så många nederdelar som överdelar?
Finns det bikinibehå-fetischister?
Ransonerar grossistfirmorna behåar men lämnar rabatterat extraextrainköpspris på trosor?
Och vad händer till sist med alla de där baddräktsdelarna som rimligen blir över, för evigt? Sänds de tillbaka till det land i tredje världen där de förmodligen sytts, för att användas som vintermössor?
Visst var det en förträfflig nyordning när butikerna beslöt att sälja baddräktsdelarna var för sig, stor bak kunde kombineras med liten byst och vice versa, men kunde någon ana att det skulle gå så här?
Är det kanske meningen att man ska köpa behå på våren, till fullt pris, och sedan vänta med byxorna till efter midsommar?
Baddräktsmysteriet väntar på sin förklaring.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 02, 2008
Nutidshistoria i romanform
Det var en gång för inte alltför länge sedan en man som kom att personifiera framtidstro och hopp för hela det svarta Afrika.
Han var ung och energisk, han talade väl för sin sak och han fick beundrare över nästan hela världen. Ett sorts internationellt svärmeri i demokratibranschen, helt enkelt. Jag var en av dem som tyckte att inte bara den gamla brittiska kolonin Rhodesia utan i stort sett resten av Afrika skulle kunna räkna med en positiv utveckling tack vare den där dynamiska och medryckande ledarfiguren.
Men sedan hände något, något som kanske är det där undantaget som bekräftar regeln att ”när fan blir gammal blir han religiös”.
Med den lovande Robert Mugabe gick det nämligen åt fanders.
När man nu ser vad som hänt och händer i Zimbabwe (f d Rhodesia) är det svårt att förstå, hur denne man någonsin kunnat framstå som en hoppingivande ledare.
Jag blir påmind om Mugabe-svärmeriet när jag läser ”Half Of A Yellow Sun” (”En halv gul sol”), en roman av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en bok som är svår att släppa.
Nu handlar det om Nigeria och 60-tal, alltså ungefär parallellt med älska-Mugabe-vågen.
Och i Nigeria försökte Biafra bryta sig ut och bli självständigt, under en stark ledare med många övertygade efterföljare. Titeln syftar på motivet på det som skulle bli Biafras nationsflagga.
Biafra-kriget gick till historien som en av de blodigare inbördeskonflikterna, och här i Sverige användes begreppet ”biafrabarn” för att beskriva magra ungar, ett slarvigt och egentligen kränkande sätt att tala om folk som jagade ökenråttor och gräshoppor för att kunna ge sina minsta något att äta. Många svalt ihjäl.
1970 återgick Biafra definitivt till att bli en bit av Nigeria.
Att Chimamanda Ngozi Adichie skrivit den här fängslande historien blir extra imponerande eftersom hon själv är bara 30 år, var alltså inte ens påtänkt när igbo- och haussafolken slogs som bäst. En omfattande research har hon gjort, och så tackar hon i efterordet sina föräldrar, som själva överlevde krigets fasor och som uppenbarligen berättat om sina upplevelser för dottern.
Författarinnan, som skrivit bara en bok före den här, har växt upp och bott i de städer där historien utspelar sig, och bitvis tror man sig läsa en dokumentär skildring, trots att man vet att det är fiktion.
Att det handlar om Biafra-kriget kan kanske verka avskräckande på den som vill ha läsning i hängmattan eller på stranden, men jag lovar: det är det inte, det är bara intressant, medryckande och en riktig läsupplevelse. Nutidshistoria i romanform, omöjlig att motstå.
Själv måste jag nu ta och googla lite om det där kriget, jag minns egentligen ingenting av det från den där tiden, för inte alltför länge sedan, när Robert Mugabe fortfarande var en man att beundra. Och barnen i Biafra ännu inte hade svultit ihjäl.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni vet väl att man kan skriva en egen recension av en bok på Bokrecension.se. Kanske vill du recensera Klimakteriehäxan! Eller några andra av dina sommarböcker!
PS2 Läs mer om Mugabe och hans "utveckling" i DN här!
Han var ung och energisk, han talade väl för sin sak och han fick beundrare över nästan hela världen. Ett sorts internationellt svärmeri i demokratibranschen, helt enkelt. Jag var en av dem som tyckte att inte bara den gamla brittiska kolonin Rhodesia utan i stort sett resten av Afrika skulle kunna räkna med en positiv utveckling tack vare den där dynamiska och medryckande ledarfiguren.
Men sedan hände något, något som kanske är det där undantaget som bekräftar regeln att ”när fan blir gammal blir han religiös”.
Med den lovande Robert Mugabe gick det nämligen åt fanders.
När man nu ser vad som hänt och händer i Zimbabwe (f d Rhodesia) är det svårt att förstå, hur denne man någonsin kunnat framstå som en hoppingivande ledare.
Jag blir påmind om Mugabe-svärmeriet när jag läser ”Half Of A Yellow Sun” (”En halv gul sol”), en roman av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en bok som är svår att släppa.Nu handlar det om Nigeria och 60-tal, alltså ungefär parallellt med älska-Mugabe-vågen.
Och i Nigeria försökte Biafra bryta sig ut och bli självständigt, under en stark ledare med många övertygade efterföljare. Titeln syftar på motivet på det som skulle bli Biafras nationsflagga.
Biafra-kriget gick till historien som en av de blodigare inbördeskonflikterna, och här i Sverige användes begreppet ”biafrabarn” för att beskriva magra ungar, ett slarvigt och egentligen kränkande sätt att tala om folk som jagade ökenråttor och gräshoppor för att kunna ge sina minsta något att äta. Många svalt ihjäl.
1970 återgick Biafra definitivt till att bli en bit av Nigeria.
Att Chimamanda Ngozi Adichie skrivit den här fängslande historien blir extra imponerande eftersom hon själv är bara 30 år, var alltså inte ens påtänkt när igbo- och haussafolken slogs som bäst. En omfattande research har hon gjort, och så tackar hon i efterordet sina föräldrar, som själva överlevde krigets fasor och som uppenbarligen berättat om sina upplevelser för dottern.Författarinnan, som skrivit bara en bok före den här, har växt upp och bott i de städer där historien utspelar sig, och bitvis tror man sig läsa en dokumentär skildring, trots att man vet att det är fiktion.
Att det handlar om Biafra-kriget kan kanske verka avskräckande på den som vill ha läsning i hängmattan eller på stranden, men jag lovar: det är det inte, det är bara intressant, medryckande och en riktig läsupplevelse. Nutidshistoria i romanform, omöjlig att motstå.
Själv måste jag nu ta och googla lite om det där kriget, jag minns egentligen ingenting av det från den där tiden, för inte alltför länge sedan, när Robert Mugabe fortfarande var en man att beundra. Och barnen i Biafra ännu inte hade svultit ihjäl.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni vet väl att man kan skriva en egen recension av en bok på Bokrecension.se. Kanske vill du recensera Klimakteriehäxan! Eller några andra av dina sommarböcker!
PS2 Läs mer om Mugabe och hans "utveckling" i DN här!
tisdag, juli 01, 2008
Första semesterdagen
Min första riktiga semesterdag är på väg mot kväll.
Vältajmat att inte behöva ta sig till jobbet när det nu blivit busstrejk – antar, utan att ha sett något med egna ögon, att det varit ganska körigt på sta´n, i alla filer, på cykelbanor och trottoarer. Och säkert gruvligt varmt i en sprängfylld t-bana!
Det blev i alla fall ett par slappa (och mycket efterlängtade) timmar i varm sol på grönt gräs, med hörbok i öronen och avbrott för svalkande dopp i Årstaviken. En hysteriskt lycklig fågel underhöll med klara drillar.
Så kom molnen och plötsligt smattrade det ilsket av stora regndroppar, blandat med hagel, mot fönsterrutorna.
Svensk sommar när den är som mest typisk: väldigt varierat väderutbud.
Det gäller att ta vara på stunderna!
Semestern, den lagstadgade, fyller faktiskt 70 år i år.
Det var Per Albin Hanssons regering som 1938 beslöt, att folk behövde två veckor att ta igen sig på. Fast han passade på att uppmana arbetarna att inte slösa bort ledigheten, utan att använda den i bildande och goda syften.
Tveksamt om Per Albin skulle ha godkänt min semesterdag.
Men nu har regnet upphört och solen tittar fram igen.
Riktigt semesterväder!
Copyright Klimakteriehäxan
Vältajmat att inte behöva ta sig till jobbet när det nu blivit busstrejk – antar, utan att ha sett något med egna ögon, att det varit ganska körigt på sta´n, i alla filer, på cykelbanor och trottoarer. Och säkert gruvligt varmt i en sprängfylld t-bana!
Det blev i alla fall ett par slappa (och mycket efterlängtade) timmar i varm sol på grönt gräs, med hörbok i öronen och avbrott för svalkande dopp i Årstaviken. En hysteriskt lycklig fågel underhöll med klara drillar.
Så kom molnen och plötsligt smattrade det ilsket av stora regndroppar, blandat med hagel, mot fönsterrutorna.
Svensk sommar när den är som mest typisk: väldigt varierat väderutbud.
Det gäller att ta vara på stunderna!
Semestern, den lagstadgade, fyller faktiskt 70 år i år.
Det var Per Albin Hanssons regering som 1938 beslöt, att folk behövde två veckor att ta igen sig på. Fast han passade på att uppmana arbetarna att inte slösa bort ledigheten, utan att använda den i bildande och goda syften.
Tveksamt om Per Albin skulle ha godkänt min semesterdag.
Men nu har regnet upphört och solen tittar fram igen.
Riktigt semesterväder!
Copyright Klimakteriehäxan
Juli betyder sommar
Den "riktiga" sommarmånaden är här.
Och veckans tisdagstema är helt enkelt SOMMAR.
För min del blev det då bilder av svensk sommar, föga överraskande - men underbart.
Känn värmen som vilar över ängen!
Känn doften av de vilda blommorna i buketten!
Känn hur det isar i benen där ute i det salta vattnet!
Njut!
Fler bilder på tisdagstemat hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
Och veckans tisdagstema är helt enkelt SOMMAR.
För min del blev det då bilder av svensk sommar, föga överraskande - men underbart.
Känn värmen som vilar över ängen!
Känn doften av de vilda blommorna i buketten!
Känn hur det isar i benen där ute i det salta vattnet!
Njut!
Fler bilder på tisdagstemat hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan