Det var något i Olof Palmes blick

Naturligtvis kommer också jag i håg den där morgonen för precis 25 år sedan. Jag låg och sov i mitt gamla rum i Barndomslandet när mamma kom upp och väckte mig med beskedet att Sveriges statsminister var mördad, skjuten till döds efter ett biobesök mitt i centrala Stockholm. Det är utan tvekan en av de mest dramatiska saker som inträffat i vårt land i modern tid, tillsammans med Estonia-katastrofen och några andra eländiga händelser.

Olof Palme fanns ofta i teverutan, i nyheterna förstås, i debattprogram, i talarstolar. Det tog ganska lång tid innan jag fick något personligt intryck av honom. Men vid två tillfällen har vi mötts, och jag minns dem bägge väldigt tydligt.

Första gången befann vi oss i Luleå. Jag skulle intervjua honom om ett ämne som jag verkligen inte hade koll på och som jag lika självklart inte hade valt själv: korporativismen i Sverige. Be mig inte förklara hur det var tänkt, för det har jag ännu i dag inte fattat. Men på något vis blev det ett samtal och ett resultat, som mot alla odds gick att använda i det sammanhang det var avsett.
Inte nog med det, när vi sedan hamnade i samma incheckningskö på Kallax höll han sig alls inte för god för lite allmänt, trevligt småprat.

Andra gången var Palme på besök i sandinisternas Nicaragua, och jag var en av många journalister som fanns på plats för att skildra besöket. Av hans talskrivare fick jag epitetet ”tjejen som hittar till Rivas”, en liten stad som stod på programmet. Det var bara det att busschauffören körde fel, men vi tog oss dit till slut – jag kunde vägen till Rivas, och både pressen och statministern kom fram ...

Trots stress och pressat tidsschema fick jag sitta ner med Palme för en intervju om hans syn på hur det lilla centralamerikanska landet hade utvecklats efter ”la insurrección”, revolutionen som störtade diktatorn Somoza. Fru Palme var irriterad och snurrade runt oss under inspelningen, en officiell middag väntade, jag gjorde att den blev försenad, mer än den redan var.

Jag var inte och blev aldrig en reservationslöst hängiven beundrare av Olof Palme. Men båda gångerna slogs jag av samma insikt: jag behandlades med största respekt. Trots att det var uppenbart att jag inte hade kläm på korporativismen, trots att hela den nicaraguanska regeringen satt och väntade. Och det var ju inte så att jag var en journalistikens stjärna som det var "nödvändigt" att hantera vördnadsfullt, jag var bara en i mängden.

Det var något med blicken. De blåa ögonen. Det var något med uppmärksamheten. Han lyssnade på vad jag sa, ansträngde sig för att svara på bästa sätt, ville att jag skulle förstå hur han tänkte, var öppen för eventuella motargument.
Och jag blev imponerad. Olof Palme var en framstående politiker och opinionsbildare, innehavare av en av de tyngsta poster man kan ha i Sverige. Men han respekterade även en enkel reporter, som fick känna sig sedd, hörd - och som fick delta i ett samtal mellan två människor, inte mellan en makthavare och en okunnig tönt.
Vilket jag minns med beundran en dag som denna, 25 år efter skotten på Sveavägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Alla tidningar, tidskrifter och program i etermedia tar i dessa dagar upp Olof Palmes liv, öde och eftermäle. Läs mer här, här och här!
Och för dig som funderar över korporativismen finns hjälp att få här!

Okunskap kan vara en lätt börda

Frågan kom som skjuten rakt ur en kanon.
-Visst vet du om att X har ihop det med Y?
Jag var helt oförberedd.

Nog känner jag X, någorlunda väl, och Y också, om än mer ytligt. Men båda lever sedan länge i väl etablerade förhållanden. Hur harmoniska, hur kärleksfulla, hur trygga och trivsamma? Tja, ganska, skulle jag ha svarat, lite försiktigt, om det hade varit frågan som poppat upp.
Skulle de nu ha inlett en relation, så där lite vid sidan av? Ja, jag menar inte alls att det är otänkbart, ovanligt eller omöjligt. Bara oväntat. Åtminstone av mig, som aldrig tänkt tanken.

Förvirringen måste ha stått skriven i hela mitt ansikte. Jag behövde inte låtsas. Behövde inte fnittra skvallrigt, inte le hemlighetsfullt, inte himla med ögonen, inte skaka medlidsamt på huvudet, inte rycka på axlarna, inte sucka ”herre gud hur kan de”, inte bli upprörd varken moraliskt eller på något annat sätt, inte tänka ”äntligen är det avslöjat, rätt åt dem”. Jag hade verkligen inte en aning, och lika bra var ju det, eftersom jag är usel på att ljuga, att ”hålla färgen” – om det nu skulle ha varit den lämpligaste positionen att inta.

Det sägs att kunskap aldrig är tung att bära.
Ibland är okunskap en lättare börda.
Och om den där relationen existerar? Lämnar gärna frågan obesvarad, hur länge som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckan fönster är tomt

Det här är mitt fönster - eller ska jag säga mina i pluralis, de är ju två - mot världen. Tomma om jag inte tar dem på näsan, förstås. Ibland kan det väl i sanningens namn verka lite tomt bakom dem också när de sitter på plats.
Men hur som helst är temat för Veckans fönster denna gång just TOMT. Fler varianter hittar du om du klickar på länken!

Copyright Klimakteriehäxan

Det våras för Chimamanda!

Äntligen är Sverige på väg att upptäcka Chimamanda Ngozi Adichie, den unga nigerianskan som berättar historier på ett sätt som gör hennes böcker nästan omöjliga att lägga ifrån sig.

I DN:s bokbilaga i dag toppar hon deras favoritlista med ”Det där som nästan kväver mig” (The thing around your neck), novellsamling nyss utkommen på svenska och som recenserats flitigt, i berömmande (välförtjänta) ord. Debutromanen ”Lila hibiscus” (Purple hibiscus) som översattes till svenska i fjol rullar som bäst som radioföljetong i 25 delar. Tuva Novotny läser, och man kan förstås lyssna på nätet om det alternativet är bättre.

Den första boken av Ngozi Adichie som kom ut på svenska var ”En halv gul sol” (Half of a Yellow Sun), om kriget i Biafra, och med den placerade hon sig faktiskt på listan över bästsäljare i Sverige 2008 – fast först på 29:e plats, distanserad av det svenska deckargänget och diverse annat.
Eftersom jag ingår i den (så vitt jag vet) ännu inte bildade fanklubben hoppas jag att fler upptäcker henne, så att det våras för Chimamanda på riktigt!

Copyright Klimakteriehäxan

Därför blir jag aldrig sommelier

Nog för att jag varit på vinprovning. Snusat i glaset, smuttat, anlagt en förnumstig min och, försiktigt, mumlat något om ”blomdoft” eller ”läder” eller ”päron”. Fast särskilt säker har jag aldrig varit, min näsa är inte superkänslig och smaklökarna har väl fått sig en och annan törn genom åren. Och när andra då har föreslagit ”hästspillning”, ”mörk choklad”, ”valnötsolja” och ”apelsinskal” som smakförnimmelser som strömmat upp ur tulpanglasen har jag anlagt en, som jag tror, passande och respektfull min, nickat i medhåll.

I själva verket är jag bara säker på en sak: jag har inga som helst problem med att skilja på rött, vitt eller rosé, åtminstone inte om jag får se hur det som hälls upp ur flaskorna ser ut.
Vid det här laget förstår var och en, att jag inte är, aldrig varit eller någonsin kommer att bli ett lovande sommelier-ämne. Munskänkarnas exklusiva skara skulle jag aldrig ta mig in i.

Ska man skämmas nu då, om man glatt och utan närmare eftertanke bara hugger en flaska rödtjut och korkar upp i helgen? Om buteljerna man har i hyllan inte alls kostar minst 300 kronor flaskan? Om man i stället för att lusläsa expertspalterna och lägga flaskor på tillväxt och mognad väljer en bag-in-box?

Nej, det behöver man faktiskt inte. Och även om man trots allt trott det kommer nu stöd från en expert: Eric Asimov, högt respekterad vinskribent i New York Times, slår fast att det räcker alldeles utmärkt med två ord för att smakbestämma vin. Ju fler ord som används, desto sämre information överförs, menar han. Endera är den ädla drycken söt (sweet) eller smakrik (det mer svåröversatta savory). Två ord som alltså ska ersätta den uppsjö av fantasifulla uttryck som vinprovare excellerar i så snart de får chansen.

Visst blev det lättare nu? Det söta ska vi väl kunna identifiera – och då hamnar alla andra per automatik i grupp nummer två.
Ajajaj, nu gjorde jag det för lätt för mig i alla fall. Du som är seriös vinvän och intresserad på riktigt kan läsa hela artikeln här och kommer då att inse, att inte ens denna insiktsfulla text placerar mig i sommelier-gruppen.
Vilket får mig att tänka på den glada kroggäst som skulle välja dryck från vinlistan. Restaurangens vinspecialist kom för att bistå och presenterade sig med sin experttitel.

-Somalier? Är du från Afrika, det skulle man verkligen inte ha gissat, sa den törstige. Som i bästa fall, med eller utan hjälp, hittade ett utmärkt vin till sin middag.
Sött eller smakrikt, det är frågan.

Copyright Klimakteriehäxan

När kakorna krymper

Det stod i tidningen i morse att tiden är ute för jättekakorna, ni vet muffins i halvkilosklassen, späckade med choklad, kanelbullar som skulle kunna användas som hattar eller de lite torrare kakorna stora som dasslock. Inte en dag för tidigt!

Trenden kom antagligen från USA, helt i linje med att det man äter där gärna serveras i jätteportioner – vilket som bekant satt sina spår i gatubilden. Och den trenden har vi ju hakat på här på vår sida om Atlanten. Så även våra bagare laddade sina bodar med de där enorma bakverken. Bara vid ett par tillfällen har jag trillat dit, och naturligtvis mått illa efteråt, till och med när vi delade en sådan där muffins på två! Kan ha berott mest på dåligt samvete, men också på att det man just tuggat i sig påverkar hela den inre mekanismen. Sockerbomber i kombination med en rejäl fettdos har aldrig varit, kommer aldrig att bli hälsokost.

Ska vi nu tänka sundare också när vi slinker in på ett fik hädanefter? Tja, det är väl inte så alldeles säkert. För även om kakorna blir mindre talar konditorerna inte direkt om småkakor. Däremot erbjuds vi semlor i miniformat, fast priset är snubblande likt det för största storleken. Och enligt experten i den där tidningsartikeln (som inte finns på nätet) så produceras nu andra godsaker som är ”inne”. Chokladpraliner, naturligtvis, och den tidigare säljsuccén jättemuffinsens lillasyster pyttemuffins.

Men det handlar också om kakor efter fransk modell. Macarons heter de. Två små marängliknande trissor med smet emellan dras över med sockerglasyr i pastellfärger, om inte hela degen redan fått färg. Finns i alla livsmedelsbutiker i Frankrike, tydligen älskas de av det franska folket, trots att de inte alls är billiga. Själv tycker jag att de är direkt tråkiga och lite smått äckliga, men är det trendigt så är det väl …
Nu lär de till och med vara så heta att de serveras på modevisningar, i kulörer som matchar klädkollektionerna. Tillåt mig gissa att mannekängerna står över den eventuella njutningen ...

Ta en kaka till! är nu uppmaningen som den intervjuade bagaren kommer med när kakorna krymper, helt i linje med tesen att summan av lasterna är konstant. För eftersom de nu är så små, de där godsakerna, kan man ”gärna äta två eller tre utan att bli otäckt mätt”, säger han.
Vad det är bra för?
Hans dagskassa, naturligtvis. Och bara den.

Copyright Klimakteriehäxan

Härligt med lite glädje!

"Jag höll på att börja lipa lite när jag märkte att jag skulle ta medaljen. Det var en ny känsla."

-Jens Byggmark efter sitt lysande andra åk i Garmisch-Partenkirchen i går, där han blev tvåa i slalom. Finns det något härligare än stora starka pojkar som blir så glada att de gråter! Jag sympatisnyftar, direkt och varenda gång ... och Byggmark var väl värd sin silverpeng!

Rent skryt luktar svett

Hur gör man för att bereda sig för en ny jobbvecka på bästa sätt?
Kanske som jag gjort i dag: sov till halv elva (ofattbart länge, inte sant?), umgicks med trevliga vänner över en kopp te och sedan - nu kommer det, skrytet - sedan en tur till gymmet.

Vi har det oförskämt bra ordnat med ett riktigt välutrustat litet träningsutrymme i husets källare, sällan många där samtidigt, trots att årsavgiften är rekordlåg och prylarna fräscha. Jag behöver inte ens ta ytterkläder eller byta skor, kan gå inomhus hela vägen. Det är bara att ta hissen ner och knalla de kanske 25-30 meterna till lokalen. Sedan gäller det att bita ihop och sätta igång.

Dock är det ändå väldigt långt dit ibland. Väldigt långt. Kan ta timmar ... men i dag gjorde det inte det. Så nu är jag stolt över mig själv efter tjugo minuters skidmaskin (pust, stön, pust igen) och ett core-program som, det vet jag, ger mig ont lite både här och där efter ungefär ett dygn. Men det är en skön smärta. Och den skryter jag alltså över, den också! För eftersom mina ansträngningar inte ger något synligt resultat, i alla fall inte förrän jag upprepat bedriften ungefär hundra gånger till, måste jag ju informera omgivningen om min förträfflighet. Rent skryt. Luktar det illa? Nja, mest svett.

Copyright Klimakteriehäxan

Att likna en panda

Det där med vad kläder kan säga, det är ett tema som jag inte riktigt kan släppa, sedan jag insett att jag äger en klänning med Ett Budskap (se bloggposten nedan).
Nu när vårmodet så sakta börjar sippra in i både tidningsspalter och skyltfönster, helt utan hänsyn till det tjocka snölagret och de många minusgraderna, stannar tanken lätt och gärna vid kommande dagar på stranden, i solstolen eller på en uteservering.

I rätt omgivning kan det vara enkelt att känna sig mitt i en lyxtillvaro. Det kan räcka med en Cola Light och en pocketbok som inramning, upplevelsen är i alla fall den av att må som en prins(essa), leendet sitter som fastmålat i ansiktet, inombords spinner en obefintlig katt av trivsel och livsglädje ...

Dock dyker naturligtvis den eviga frågan upp: Vad ska jag ha på mig?
Och då kan jag redovisa ännu ett garderobsfynd. En ärmlös svart (ja naturligtvis …) topp med en stor, platt och skojig rosett i urringningen. Prislappen som en gång satt på ligger oförklarligt nog bredvid i hyllan. Med Budskapet, inte bara ett torrt antal kronor!
”Soaked in Luxury” står det – jag blir alltså indränkt i lyx när jag trär tröjan över huvudet. Så enkelt!

Dessutom en lapp till: ”This item contains bamboo”. Jaha. Bambu kan med fördel användas och omvandlas till textil. Tyget är mjukt, faller ganska tungt, är behagligt mot huden. Nog för att jag vet att pandan äter bambu, inte tar den på sig, men i den lyxtillvaro som detta enkla plagg erbjuder upplever jag släktskapet med den svartvita björnen, den som helst klär sig i ”mina” färger och som dessutom ser så underbart mjuk och kramgo ut … fast under ytan lurar, det vet jag också, vassa klor och farligt bett. Ibland tror jag det är bra att likna en panda!

Copyright Klimakteriehäxan

ANM: Bambu som används till textilframställning är inte exakt samma art som den pandan äter - så bambutyg hotar inte pandans framtid, men anses däremot vara ett miljövänligt fiberalternativ! Mer om textil av bambu här!

En livsbejakande klänning

Som man är klädd blir man hädd, heter det. Vilket betyder att dömas efter sitt yttre. Det är kläderna som gör mannen, säger man också, ett uttryck som rimligen borde kunna anpassas för att gälla också kvinnor.

Det finns mängder med exempel på vad man kan säga med sitt sätt att klä sig: det finns kom-å-ta-mig-plagg (visar exempelvis en tydlig Silicon Valley i den djupa urringningen), det finns rör-mig-inte-utstyrsel (höghalsat och knytblus, kanske), det finns här-kommer-en-ordentlig-flicka-mundering (knäppt kofta och skjortkrage, förslagsvis), det finns inte minst titta-så-ungdomlig-jag-ändå-är-kombinationer (snäva jeans, lite magvisning med kort topp trots att muffinsmidjan är på plats).

Men nu har jag plötsligt gjort ett fynd i min garderob. Ett talande plagg fanns där på en hängare. Det är en klänning med ett mycket tydligt språk. Budskapet är till och med broderat, på två ställen – det såg jag aldrig när jag slog till den där gången på Kapp-Ahl för ett halvår sedan eller så.
Och vad är det då för ett budskap jag skickar ut, fastsytt på enkel bomull?

Jo ett i särklass positivt ett: "Forever Happy" står det på den ena ärmen, i sällskap med lite blommor i glada färger. Och på ett annat ställe på klänningen kan man läsa, lite mer diskret: "Free your mind".
Jag väljer att betrakta detta inte som ett modefenomen utan mer som en besvärjelse.
Måste använda den här kreationen lite oftare. För vem vill inte vara lycklig för evigt, och vem vill inte tänka fritt?
Se där ett i sanning livsbejakande meddelande - och se där vad kläder ändå kan säga!

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot, föranledd av det jättekonstiga uttrycket "Som man är klädd blir man hädd" - ett så kallat idiomatiskt uttryck. NE bjuder på förklaring: idiomatisk (grekiska idiōmatiko´s 'egen', 'karakteristisk', av idiom), karakteristisk för ett visst språk, i enlighet med normerna för ett språk, t.ex. idiomatiskt uttal (hos någon som talar ett främmande språk "som en infödd"). Ett idiomatiskt uttryck är ett fast uttryckssätt, i synnerhet ett sådant vars betydelse inte kan härledas ur betydelsen hos delarna, som "ligga någon i fatet". Så nu vet vi hur det förhåller sig med den saken!

Tisdagstema OSKARP

Det finns en finess med att fotografera kläder i grövsta oskärpa: man kan inte med bestämdhet veta hur moderna eller omoderna de är ... inte hur snygg tjejen de sitter på heller är ... men lite vår/sommarkänsla kommer väl ändå med, mitt i allt det suddiga?
Veckans tisdagstema är alltså OSKARP och det kriteriet klarar den här bilden med marginal. Något har ändå gjort att jag sparat den - och si, nu kom den till pass!

Copyright Klimakteriehäxan

Med tanke på hjärtat

Alla Hjärtans Dag ska vara Kärlekens Dag. Åtminstone om man får tro alla kommersiella aktörer som lever på att vi köper gelehjärtan, blommor, sexiga underkläder eller dyraste whiskyn åt våra kära. Vi förutsätts helt enkelt manifestera våra varmaste känslor och omsätta dem i något som går att slå in i paket. Ingen skada skedd, kan man ju tycka. Vuxen och vaccinerad kan man själv bestämma om det är läge att hoppa på tåget eller om det är bättre att vänta in en senare avgång.

Men självklart kan många som inte har minsta tillstymmelse till partner få lite ångest när lyckobudskapet trumpetas ut i alla kanaler. Och det gäller alla åldrar. En gång arbetade jag med ett ungdomsprogram dit tonåringar kunde skicka frågor om framför allt relationer. Frågan som var den i särklass vanligaste var: "Hur blir man ihop med någon?", tätt följd av "Hur gör man när man pussas?". Svaret på den senare har nog de flesta äldre hunnit skaffa sig, men fråga nummer ett kvarstår ofta som ett olösligt mysterium.

Dock finns det ett nutida evangelium i branschen. Det lyder: Gå in på en dejting-sajt, finn lyckan på nätet!
Funkar det?
Ja, det gör det, åtminstone ibland. Jag har bevis för det i bekantskapskretsen. Folk har hittat varandra och blivit ett etablerat par – fast det finns för all del också de som misslyckats och numer tvekar att göra nya försök.

Vad hänger det på? Svårt att veta. Men en bekant som blev änkling för några år sedan har gett sig ut på marknaden för att besegra ensamheten. I dag fnittrar han förtjust över resultatet. Till saken hör att vi talar om en stilig karl. Vältränad, lång, gråsprängt välskött hår, fina skrattrynkor, snyggt klädd.
Det där med kläderna är ett särskilt kapitel. Förr var det hans förtjusande hustru som försåg honom med skjortor, tröjor och byxor som matchade. Nu har den vuxne sonen fått ta över.

Sonen såg till att ta en bra bild på pappa innan han erbjöd sin bekantskap till kvinnor på nätet.
Och med intressen som friluftsliv och god mat är kontaktmöjligheterna många. Svaren formligen vräkte in från damer från 30 och uppåt. En första träff bestämdes – och far och son gick ut och shoppade: finspåriga manchesterbyxor, randig skjorta, v-ringad tröja ton-i-ton, matchande strumpor och snygga svarta skor: redo! Inget lämnades åt slumpen. Det ges som bekant bara en chans att göra ett första intryck.

Möjligen har vår änkling blivit lite fartblind, för svaren bara fortsätter att ramla in. Han har fått som vana att kolla sin dator ungefär en gång i kvarten – vem vet när fullträffen finns där?
Men sens moralen av historien är att det absolut kan löna sig att söka ny kärlek om den gamla tagit slut. Vilket kan firas på Alla Hjärtans Dag. Eller bara konstateras, utan åthävor. Kan vara bra för hjärtat, hur som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärtligt i bokhyllan

Med anledning av Valentin-dagen ... ja, Alla Hjärtans alltså! - kommer här några små boktips.
Alla innehåller någon sorts kärlekstema. Och alla är bra!

1. Kokbok: Kärlek, oliver och timjan av Anna Bergenström.
2. Svensk roman: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg.
3. Översatt roman: Sinnenas tid av Annie Ernaux.
4. Tecknat: vilken volym med Mafalda som helst, av Quino.
5. Spänning: Lida av Stephen King.
6. Nobelprisklassen: Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa.

Copyright Klimakteriehäxan

Det ska vi fira - eller?

Pratade i telefon med en god vän. Samtalet hoppade mellan ditt och datt, och just när vi skulle lägga på berättade han, att en extra god fredagsmiddag väntade. Han och hustrun skulle nämligen festa lite mer än vanligt, med äkta franska bubblor i flaska och lite olika sorters skaldjur.

-Oj, så gott det låter, sa jag, firar ni nåt särskilt?
-Närå, blev svaret, men vi kom fram till att vi skulle högtidlighålla Alla Helgons Dag lite i förväg.
-VAAA??? Alla Helgons Dag nu – SÅ långt i förväg – den ligger i november!
-Javisst ja … men …
-Tror kanske du menar Alla Hjärtans Dag?
-Ja, hoppsan, det var det nog … hehe …

Mmm. Det var det med största säkerhet. Den firas på bästa sätt med champagne och godis ur havet. Om den ska firas. Och om den ska firas på ”rätt” dag, så är det i morgon. Men som jag ser det kan man faktiskt fira såväl hjärtan som eventuella helgon på fullständigt valfri dag. Det är väl sådant som kallas frihet under ansvar?!?

Med hjärtliga hälsningar - och copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är musikaliskt - det ser ni väl?

Ta en titt ut genom fönstret på min bild och dra dig till minnes hur det kan se ut när årstiden är en annan, när träden inte är i svartvitt utan klorofyllstinna och gröna och luften fylls av fågelsång ...

Inomhus försöker vi hålla det gröna vid liv året om, förvisso med varierande framgång. Men i just det här fönstret står en porslinsblomma (Hoya Carnosa), en tapper växt som inte ger upp i första taget - en evigt grön, helt enkelt.
Så när veckans fönster ska ha musik som tema blir det helt enkelt en evergreen från mig. En evergreen kan väl aldrig vara fel?

Copyright Klimakteriehäxan

Vår, var är du?

Tänk en sådan underbar dag!
Världen är vit igen. Flera decimeter tjockt ligger lagret av nysnö. Kristaller som raskt smälter kryper in i stövelskaften. Där det faktiskt har dragit fram en plog är snövallen som måste forceras så hög att det känns som att pulsa i ospårad vildmark. Kanske är det så här det känns att vara off pist?

Väl framme vid busshållplatsen får jag en stund att njuta av utsikten, alltså allt det där vita. Stunden blir riktigt lång. Tills en förbipasserande liten traktor – med supergrova däck – stannar till och föraren hojtar att alla bussar är inställda, det har han just hört på radio.

Beslut måste tas: snöpulsning till pendeltåg, som kanske går, vandring till en packad tunnelbana som rimligen går? Men den sträckan, som normalt tar ungefär en kvart, kommer att bli en svettig övning på en halvtimme.
Resultatet blir att jag jobbar hemma, det är tursamt nog möjligt just i dag. Insnöad skulle man kunna kalla det för, i en stad där det i evinnerliga tider snöat på vintrarna. Sänder ännu en tanke till min koltrast, som inte varit synlig på länge. Hur har han det?

Så nu sitter jag här i lugn och ro medan snön fortsätter yra. Men om du trodde på mitt inledande påstående, att det handlar om en underbar dag, lät du dig luras. Jag har fått nog, mer än nog! Vinter, försvinn!
Vår, var är du?

Och som om inte väderdepressionen vore tillräcklig: allt detta just den dag när det serveras strömmingsflundra med potatismos i personalmatsalen på jobbet. Jaja, det är åtminstone fredag.
Nu ska jag arbeta, faktiskt.

Håll dig uppdaterad på vädersituationen, här! Aktuell prognos finns här!

Copyright Klimakteriehäxan

Åren går ...

I dag blir det återanvändning här - återanvändning, nämligen, av ett av alla de där mailen som folk vidarebefordrar med ett (mer eller mindre snett) leende ...

En grupp väninnor i 40-årsåldern diskuterade var de skulle mötas till lunch.
Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang för där var servitörerna både trevliga och sexiga, med snygga rumpor i tajta byxor.

Tio år senare, vid 50, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch.
Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang, för där var maten god och vinlistan utmärkt.

Tio år senare, vid 60, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch.
Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang, för där kunde de äta i lugn och ro – och restaurangen hade dessutom en härlig utsikt över havet.

Tio år senare, vid 70, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch.
Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang, för restaurangen var rullstolsanpassad och det fanns hiss.

Tio år senare, vid 80 års ålder, diskuterade de igen var de skulle mötas till lunch.
Till slut blev det bestämt att de skulle mötas på Ocean View Restaurang, för där hade de aldrig varit förut ...

Roligt? Eller "too close for comfort" som engelsmännen säger, eller för likt verkligheten för att det ska kännas helt bekvämt? Tja, döm själv. Men man ser logiken, inte sant?

Vart tog torskrommen vägen?

Inte vet jag riktigt hur det gick till. Varifrån kommer tankar, hugskott, riktigt långsökta idéer?
I dag kom jag att tänka på torskrom, bara så där. Ingen anledning alls.

Handen på hjärtat: när åt du torskrom senast? När åt jag det? Minns absolut inte, men länge sedan var det!
Rätt som det är dyker så kallad retro-mat upp i receptspalter och specialtidningar. Dock kan jag inte påminna mig ha sett ett enda tips om torskrom.

Det måste ha varit på 70-talet. Man köpte en konservburk, det var extremt billig mat. Öppnade burken i båda ändar, tryckte ut den hårt sammanpressade rommen. Om det var bråttom gick den att äta direkt, precis som den var. Enklaste tillredningssättet var att bara skära skivor och vända i stekpannan. Om tiden tillät kunde rommen mosas och blandas med lök, gröna ärtor och ett ägg före stekningen. Gärna lite extra dill. Resultatet såg ut som lite bleka pannbiffar och vi åt dem med kokt potatis och en citronklyfta. Och, viktigast av allt: det var jättegott!

I dag får man leta ordentligt för att hitta torskrom på burk. Osäkert om det går över huvud taget. Möjligen finns det på Netto (där jag aldrig handlar) eller eventuellt på Lidl, säger någon (ska kolla nästa gång). Kanske har kolesterol-halten skrämt bort även de mest hängivna kunderna, kanske är det bara en definitiv ”ute-stämpel” som haft effekt.
När jag googlar hittar jag en uppgift som säger att rommen numera bara används till kaviartillverkning.

Men ju mer jag tänker på saken, desto mer sugen blir jag på att pröva min gamla favorit. Hittar jag en burk slår jag till. Fast då får det nog bli den lite "lyxigare" varianten, den med lök och ärtor ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Bortglömd - och en man att minnas

Vad händer med en ros som glöms kvar med lite, lite vatten runt skaftet? Jo den kan tänkas mögla. Faktiskt. Den här gjorde det - och nu kom bilden till pass, när veckans tisdagstema är just BORTGLÖMD.

En som kanske inte är riktigt bortglömd än men som absolut inte får bli det är Gustaf Fröding. Det är idag exakt ett hundra år sedan han dog, bara 50 år gammal, en olycklig poet med en rik produktion bakom sig, inte endast av dikter utan också av prosa och tidningstext.

För mig är han en av (bara) två diktare som tagit plats i mitt hjärta (den andre är Ernesto Cardenal från Nicaragua). Frödings personliga historia, som vi fick höra om på svensklektionerna i skolan, var ett gripande människoöde. Hans texter på värmländska känns äkta, hans kärleksdikter osar passion så det svider, han skildrar natur så att man ser scenerierna för sitt inre öga.

Fröding insåg förmodligen aldrig sin egen storhet, även om han umgicks med andra samtida berömdheter som Verner von Heidenstam och Ernst Josephson. Så kanske hade han blivit helt förundrad om han insett, att ungefär 150 000 stockholmare skulle ge sig ut på gatorna för att kanta vägen när hans likvagn drogs fram på begravningsdagen.

Och tänk om han anat att han skulle komma att hamna på Svensktoppen, tolkad av Sven-Ingvars! Bli tonsatt och evigt grön, bland annat med Cornelis Vreeswijks hjälp! Eller bli en pjäs på Stockholms Stadsteater! Få en egen nisch i kultur-Sverige som heter Fröding-sällskapet! Se sitt födelsehem på Alsters bruk förvandlas till en enda stor minnesplats!

Inget av detta kunde geniet gissa sig till. Han krökade för mycket, fann aldrig en kärlek som varade, slutade sina dagar som fet och för tidigt åldrad patient drabbad av återkommande depressioner. På vägen dit hade han dessutom åtalats för sin frigjorda skildring av erotik i dikten "En morgondröm" - han blev visserligen frikänd, men lär ha tagit mycket illa vid sig av "affären" (som det skulle ha kallats om det skett i dag).

Faktum är att jag blir förvånad själv när jag inser att i min bokhylla står en jättelång rad volymer med Gustaf Fröding i olika inramning. Men ett faktum jag är väl bekant med, det är att han fortfarande är värd att läsa. Än i dag kan jag nog dra såväl "Gå på dompen" som "Tre kärringer i en backe" och några andra till utan fusklapp!
Så låt inte Gustaf Fröding bli bortglömd, tisdagstemat till trots! Skulle gärna sända honom en ros. Men då inte en bortglömd och möglig ...

Copyright Klimakteriehäxan

Glädjebesked

Det är väldigt olika hur mycket - eller hur lite - som krävs för att göra en människa glad.
I mitt fall räckte det i dag med ett telefonsamtal, en minut och tjugo sekunder långt. Och då hade jag inte ett enda ord med i laget, har bara lyssnat. Men glad blev jag. Väldigt glad.



Copyright Klimakteriehäxan

Balkongsöndag!

Det finns dagar när en balkong, om än ganska liten, känns som fantastisk lyx. Idag var en sådan dag. Strålande sol på en molnfri himmel. Enstaka vindpustar letade sig in och rufsade om i de vintertorra ljungplantorna, men lät mig - som hade krupit längst in i hörnet - vara i fred.

Med fårskinnstofflor på fötterna och nästan inget på överkroppen kunde jag sitta och läsa (jobb och plikt!) och låtsas att det nästan, nästan handlade om en söndag en helt annan årstid, då stunderna på balkongen är fler och längre. Termometern förstärkte illusionen, det hjälpte till med nästan 23 plusgrader.

Ett par timmar och två hundra faktatextsidor senare drog jag mig inåt, samtidigt som solen kröp runt hörnet och skuggan tog herraväldet över balkonghörnan. Med mig in följde känslan av solsken lagrat i kroppen och i lättrosa kinder, ovana vid exponeringen.
Men oj, en sådan trevlig balkongsöndag!

Copyright Klimakteriehäxan

Utveckling

Visst är det något härligt över prakt som breder ut sig, färg som prålar, linjer som smeker ögat! Som när individerna i min tulpanbunt, pris 39.90, ger ordet "utveckling" en ny mening.

Blev tvungen att ta fram tumstocken och mäta. Resultat: en vingbredd på 19,5 centimeter i fullt utvecklat skick!
Fem sekunder efter att jag tagit bilden lossnade två kronblad och föll ner, med ett stilla, nästan ohörbart fnassel.

För även tulpaner dör. Men det är med dem som med människor: man får vara glad och tacksam över att ha haft dem, fått bevittna deras utveckling, följa dem på deras livsresa. Som obönhörligen slutar på ett och samma sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Förmånen att ha upplevt Lena Nyman

Hon är död nu, den urbegåvade, den söta, den roliga, den tyvärr av diverse sjukdomar drabbade Lena Nyman.
Men hennes eftermäle består mestadels av professionella segrar, den ena efter den andra. Ibland på scenen, ibland på filmduken.
Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer brukar betraktas som hennes genombrott, ironiskt nog därför att hon visade sig naken, vilket ledde till historiska kommentarer om hennes rumpa, som kom att skymma hennes genialiska skådespelartalang.

För mig är hon i första hand den som gett mig en av mitt livs absolut starkaste teaterupplevelser.
Det var strax efter att 60-talet gått över i 70-tal. Jag var ny i huvudstaden och njöt hejdlöst av att kunna gå på teater, så det gjorde jag, gärna och ofta. När vänner från den s k landsorten aviserade ett Stockholms-besök planerade jag raskt: det skulle bli det bästa staden kunde bjuda. Vilket då betydde Dramaten, och sedan en god middag på trevlig restaurang.

Just då gavs en omtalad föreställning på Målarsalen, en av teaterns mindre scener. Den hette ”Om sju flickor”, nyskrivet svenskt drama, och jag bokade biljetter.
Lena Nyman var den lysande stjärnan i ensemblen. Flickan hon spelade var skadad, beroende av droger, olycklig, trasig. Varje stavelse, uttalad på typisk Nymansk stockholmsdialekt, gick rakt in i hjärtat, åtminstone i mitt.
När slutrepliken levererats satt jag alldeles förstörd i bänken, med tårarna rinnande, ohejdbart, utför kinderna.
Och vi som skulle ha det så trevligt! Mina kamrater skruvade på sig. Herre gud, hur skulle den kvällen sluta – med mig storbölande!

Vi kom iväg till krogen, käkade en middag, jag hämtade mig förstås. Men en starkare teaterupplevelse tror jag mig aldrig ha haft.
Sedan såg jag Lena Nyman flera gånger, bland annat i Svenska Ords revy Svea hund, oförglömlig till exempel som kronprins i barnvagn och som värdelös servitör i restaurangvagnen på ett tåg. Då grät jag också, men då var det av skratt.
Så småningom blev Lena Nyman en i Bergmans stall. Hon gjorde Hedvig i Ibsens Vildanden, vilket också var en teaterkväll att minnas. Filmrollerna blev många, och lyckade.

Och fortfarande står lp:n i min skivhylla, den där hon sjunger kärlekens lov tillsammans med Rune Andersson. Lenas speciella, lite hesa röst var fantastisk. Skivan heter ”Var mig nära” och versionen av ”Jag har nigit för nymånens skära” var suverän. ÄR suverän! "Visst gör det ont när knoppar brister" av Karin Boye, tonsatt av Berndt Egerbladh, kan du avnjuta om du klickar igång videon nedan.

Njöt hon av allt beröm, av alla positiva recensioner? Fick hon höra hur bra hon var av tillräckligt många? Nu när hennes liv är slut, vid 66 års ålder, är det för sent att reparera skadan. Jag har genom åren tänkt att OM jag skulle springa på henne, om så på en trottoar, skulle jag gå fram och prata om ”Om sju flickor”. Det hände aldrig. Men hon fick mig att förstå hur jobbigt en ung tjej kunde ha det – och, faktiskt, hur lyckligt lottad jag själv var. Inte många teaterbesök bjuder på sådana insikter.
Inget teaterbesök kommer någonsin mer att bjuda på Lena Nyman.
Men det är en förmån att ha fått uppleva henne.



Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Lena Nyman här i SvD och här i DN.

Det våras för broddarna

Vinter betyder halka. Halka betyder arm- och benbrott. Det gör ont och är väldigt opraktiskt, när man nu är van vid att kunna forsa fram i högsta fart.
Just den här vintern verkar det ha varit ovanligt halt, i alla fall har ortopederna haft fullt sjå och åtgången på gipsförband har varit stor.

Bilar (och ibland också cyklar) förses med dubbdäck. Människor försöker sig på grova skor med rejäla sulor, sådana som ska ge säkra steg även på den blankaste isbelagda yta – de riktigt tunna ishinnorna känns nästan som de mest lömska, de som på en millisekund kan förvandla en lättfotad person till en svårt rörelsehindrad stackare.

Men det förefaller som om denna vinter har bjudit på broddarnas genombrott.
-Broddar!? har vi hörts fnysa, vi som helst inte vill verka ännu äldre än vi i själva verket är.
Halkskydd har betraktas som något bara de allra äldsta och skröpligaste behövt ta till när minusgraderna staplat sig på varandra och man ändå varit tvungen att ge sig ut.

Det är annan låt i skällan nu. Broddar är rent av lite coolt. Man kan köpa varianter att sätta utanpå valfritt skopar, man kan köpa hela sulor försedda med taggar, och man kan köpa skor med utfällbara piggar som tas i bruk när behovet uppstår.
Hundägare, som alltid ska ut och gå oavsett väder, väglag och issituation, har broddar. Folk som inte ens fyllt 35 har broddar. En person som med viss stolthet bär etiketten ”kändis” demonstrerar sina eleganta vinterkängor där broddarna hoppar ut på beställning. En granne har hittat jättesköna boots med fårskinnsfoder – och broddar, absolut.

Ingen skäms längre för att försöka klara sig undan de där förtretliga halkskadorna. Och att bruket av broddar ökat rejält får man ytterligare bevis för om man tar sig till Waldemarsudde för att titta på konst. I museets entré står en stor skylt som jag så vitt jag kan dra mig till minnes aldrig förr sett maken till: ”Var vänlig ta av broddarna innan du går in!”.
Jo, det är klart, inget golv mår bra av att perforeras av de små vassa metallbitarna, så det gäller självklart att lyda uppmaningen, även på ställen där ingen skylt finns.

Också jag kom fram till att jag hellre ville ha broddar än gips. Fast när jag gick till ett apotek som enligt upplysning skulle sälja den sorts halkskydd som man spänner runt skorna var de slut, i alla fall i en storlek som skulle kunna kombineras med mina fötter.
Alltså kliver jag fortfarande fram så försiktigt det går när trottoaren ligger blank. Får väl hoppas på tur - och rejält töväder, snart.
Men till nästa vinter ska jag vara med broddar försedd. För nu våras det för dem, det är helt klart. Fast än så är det långt till vår. Ortopedernas högsäsong fortsätter ett tag till.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Underhållning

Det kallas för hoop-dans och det får rockringen att framstå som en riktig slöfockvariant. För cree-indianer i Kanada bevarar sina traditioner i en förvånande hög grad, och det här är en av de konstyttingar som entusiaster fortsätter utöva.

Ringarna finns i olika storlekar, så att såväl barn som vuxna kan dansa med. Musiken är kanske inte direkt njutbar för ovana öron, men det är ändå spännande att se hur de dansande genom att hålla ringarna i olika sinnrika kombinationer bildar viktiga och traditionstyngda symboler: örnar, jordklotet, fjärilar och blommor. Man kliver i och ur ringarna och förankrar dem med olika grepp. Det kräver smidighet - och varje fullbordad figur belönas med applåder medan underhållningen pågår.

Just underhållning är veckans tisdagstema, och det finns ju många tolkningsmöjligheter. Det kunde ha blivit en hylla med böcker, en hockeymatch, en tv-apparat, en biofåtölj, en mässingsorkester eller en prima ballerina i en svindlande piruett.
Men nu blev det en annan sorts dans. Kan kanske inspirera någon som har en eller annan rockring liggande - ja, de har faktiskt haft en renässans, eftersom man kan få ordentlig motion med hjälp av sådana.

Fast för den som vill ta upp hoop-dans på allvar gäller det att investera i inte bara någon enstaka, utan i ett helt knippe!
Kombinera med pärlbroderade mockasiner och kläder i mjukaste sämskskinn och det kan vara dags för en alldeles egen hoop-dans-show.

UPPDATERING:
Londongirl har letat upp hoop-dans på Youtube, visserligen med Navajo-indianer, men det är såvitt jag förstår i princip samma sak. Så här ser det alltså ut när underhållningen pågår!



Copyright Klimakteriehäxan