Trots att Oslo var min närmaste storstad när jag var barn har jag tillbringat väldigt lite tid där. Det har blivit blixtvisiter, någon enstaka övernattning, en rask marsch längs Karl Johan och så hem igen. Alltså hittar jag ingenstans, har inte sett någonting, vet i princip noll och intet om denna grannens huvudstad.
Nu har jag gjort ett aningen längre nedslag, som omfattade inte mindre än två nätter. Skulle få träffa Dottern, som vid det här laget bott i Oslo i mer än två år. Min plan var att med henne som guide ströva runt, kanske gå till Vigelandsparken (som jag hört talas om), kanske gå till något museum (jag vet ju att de finns), kanske sitta och fika på Akers brygge (där jag visserligen har varit men ändå). Från Flytoget på väg in mot centrum såg jag julkorten rada upp sig utanför fönstret: gnistrande vita vidder, mjukt blånande skogskanter, röda stugor inbäddade i klädsam bomull. Så fint! Lika vitt-blått-rött som ett skid(skytte)resultat! Så norskt!
Det såg så lovande ut. Fin utsikt över fjorden, rosaskimrande himmel.
Vad blev då resultatet? Jo att man knappast kunde gå utanför dörren över huvud taget dagen därpå. Ösregn, vinande vindar, pölar och slask på gatorna, risk för benbrott på närmaste parkväg. Kan förstås inte lasta Dottern för att hon inte har bättre tumme med vädergudarna, men usch så dåliga förutsättningarna var för att jag skulle charmas av hennes nya hemstad!
Vi trotsade elementen och gav oss ut ändå, när åtminstone regnet glesnat. Knallade runt i sörjan, halkade bara ibland, huttrade lite. Gick då och då in under tak, såväl för temperaturens som för nyfikenhetens skull. Fanns det något supernorskt att köpa, en julklapp, en souvenir?
Nja, det var dåligt med det, även om den inte så juliga julmarknaden mitt emot Grand Hotel hade en hel del fina saker. Extra plus för den öppna brasan (bilden nedan) som erbjöd lite knastrande värme.
Men så finns ju alltid bokhandlare, eller hur? Eftersom jag försökt intressera Dottern för att läsa något klassiskt norskt tågade vi in till de med litteratur fyllda hyllorna. Det var svårt att se Sigrid Undset och Knut Hamsun och deras klassiska kollegor. Knausgård är namnet som gäller, bredvid Siri Hustvedt (som är norskättad amerikan) och Linn Ullmann. Joe Nesbø, förstås, och Anne Holt. Fast mest av allt denne Knausgård.
”Min kamp”, stor, hyllad och mycket omskriven även i Sverige, är nu ute i sin sjätte och sista del. Karl-Ove Knausgård har därmed, om jag fattat saken rätt, noggrant redogjort för hela sitt liv fram till i dag när han är 43 år.
Många jag känner har läst och fångats. Själv har jag inte läst en enda rad. Men upplagorna, både i hemlandet och här, är enorma. Vilket är obegripligt för mig, åtminstone vad beträffar hans hemmamarknad.
För nu har jag sett prislappen på den nyutkomna norska boken: 399 kronor. Norska kronor. I svenska pengar går den på ungefär 470 spänn, beroende på växelkursen. Jag vänder på fler volymer av andra författare: 349 kr, 369 kr. Och nog för att jag vet att folk ofta tjänar bra i Norge. Men hur mycket kan en bok kosta? Även om man handlar på nätet och priset går ner några tior är det fortfarande svindlande i mina ögon. Svenska bokpriser ter sig plötsligt alldeles överkomliga, även om man inte väntar på pocketupplagan.
Stackars norrmän! Inte nog med att vädret är uselt. Allt är dyrt. Och det kostar skjortan om de så bara vill kura i soffan med en bok medan rusket klingar av. Fast om de väntar ett par månader kommer Knausgårds final på svenska. Då är priset satt till ungefär halva det man betalar i Oslo i dag. Stackars norrmän!
Copyright Klimakteriehäxan
De är falska, alla fönstren på min bild som ska illustrera veckans fototema PYNTAT. Men inte har Susanne utfärdat något förbud för fönster som i stället för glas har fått speglar i sina karmar/ramar?
