En undersökning som verkar seriös har kommit fram till att värmlänningar, rent generellt, har bra lokalsinne.
Jaså! Får jag inte kalla mig värmlänning längre?
För enligt den där undersökningen är drygt fyra av fem (82%) av oss duktiga på att hitta dit vi vill. I och för sig inget objektivt konstaterande, det är den egna uppfattningen som gäller. Men ändå!
Jag kanske passar i rollen som undantaget som bekräftar regeln. Om jag åker eller går tillsammans med någon som jag vet kan vägen bryr jag mig inte ett skvatt om var man ska svänga eller vilka genvägar som finns. Som en trogen hund följer jag mitt sällskap i spåren och noterar bara belåtet när vi nått målet att japp, nu är vi framme! Lätt som en plätt!
Lite skillnad är det om jag är på egen hand. Fast jag drar mig inte för att fråga om vägen. Dock finns alltid risken att den man ber om hjälp egentligen inte har en aning, men svarar ändå
– för att verka insatt, eller för att bli av med den frågvise? Sedan har vi den hjälpsamme som beskriver vägen utförligt och länge: "Första höger, efter 500 meter höger igen, vänster i rondellen, höger fil, nästa höger, rakt fram 700 meter, sväng vänster och ..." Jag har naturligtvis tappat tråden efter första högersvängen.
Har den som tvekar om vägen otur kan det gå som för de engelsktalande gästerna i Köpenhamn som bad om hjälp. Jag bekände omedelbart färg, den danska huvudstaden är jag inte hemtam i, hittar från Nyhavn till Rådhusplatsen, det är nog allt. När vi kom tillbaka till den familj vi besökte berättade jag om det i och för sig odramatiska mötet. Dottern i huset, kanske tio år, undrade varför de frågat mig, tittade sedan fundersamt på oss och kom sedan själv med svaret: "Di syntes nok di sag danske ud".
Karta har förstås alltid varit ett utmärkt hjälpmedel. På lektionerna i franska i gymnasiet hade vi ägnat så mycket tid åt Paris stadsplan att jag var riktigt hemmastadd där redan första gången. Ja, jag till och med guidade två andra svenskar, och vi kom rätt hela tiden! Men det har inte upprepats i andra städer eller vid andra tillfällen. Fortfarande är kartan en trogen reskamrat för 44 procent som deltagit i undersökningen. Själv sparar jag noggrant varenda karta jag köper!
Nu finns ju den förnämliga uppfinningen GPS (som betyder Global Positioning System ifall ni inte råkar ha koll på det) och det har betytt viss skillnad. För den som knappar in adresserna rätt i maskinen, alltså. 77 procent säger att de använder den. I Skåne härom året lotsade GPS-damen oss runt tills vi körde på en cykelväg i Rosengård i Malmö. Dit skulle vi inte, och inte cyklade vi heller, vi åkte bil. Gatuadressen jag angett fanns på flera platser i trakten, både jag och GPS-damen blev förvirrade. Vi tog oss av cykelvägen i alla fall.
Sent ska jag glömma min dramatiska färd till bilprovningen härom året. Svett, frustration, stress, ilska kantade min krokiga väg dit
– ja, du kan
hänga med på turen om du klickar här! Senare hade jag en liknande upplevelse när jag befann mig på uppskattningsvis tolv minuters bilavstånd från hemmet men höll på i närmare en timme för att ta mig hem igen, sedan mörkret fallit, inget var sig likt och jag ideligen tog av åt fel håll.
Något har väl det där med lokalsinne med självbilden att göra. Den där undersökningen visar att främst män, 56 år och äldre, anser sig ha någon sorts inbyggd radar. Trots det visar det sig att 62 procent av de där herrarna likväl kört vilse. Och 67 procent irrar bort sig trots GPS-assistans (ja, där ser ni, jag är inte ensam!). Bland kvinnorna finns en större ödmjukhet: damer erkänner oftare att de inte alltid vet vart de ska.
Värmlänningarnas lokalsinne ska nu alltså vara näst bäst i Sverige. Vi får se oss slagna av hallänningarna, hos 85 procent av dem råder ingen tveksamhet om vägvalet.
Tro det den som vill. Lokalsinne blir aldrig min bästa gren. Själv fortsätter jag nog att fråga:
Var är jag? Hur kommer jag härifrån? Hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Kantar Sifo på uppdrag av INGO
