Dagens ord 22

FISKMÅSFAKTORN

-Enligt Pontus Edgren, en av männen bakom succéserien "Solsidan" som sänds i TV 4, får tv-program som innehåller fiskmåsar generellt 30 procent fler tittare än de utan ... Hans analys, presenterad i SvD:s bilaga "Perfect Guide", går ut på att fåglarna är en feelgoodfaktor, och han pekar på två andra framgångar i branschen: "Skärgårdsdoktorn" och "Saltön". Ja tänk om det är måsarna som drar?!?

Copyright Klimakteriehäxan

Leendeframkallande på vita duken

När gick du senast ut från en biograf med ett leende på läpparna?
Tänkte väl det. Att det var ganska länge sedan alltså.

Då ska du kanske ta chansen nu. Se "All inclusive" med Suzanne Reuter, Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm i huvudrollerna, som mor och vuxna döttrar på vift i gudomligt vackra Kroatien.

Storyn är inte av det världsomvälvande slaget och recensionerna var visst ljumma, men låt dig inte skrämmas av det. Suveräna skådespelare syns även i de mindre rollerna och jag skrattade riktigt många gånger, högt till och med! Och log dessemellan. En gnutta allvar hade man också smugit in, men när de nittio minuterna var över gick jag alltså ut i duggregnet med ett smajl. Tackar!

Visst kan man säga som vanligt att det inte brådskar, för snart kommer den säkert att sändas på någon av de vanligare tv-kanalerna. Det är förmodligen sant. Men jag kan se den då också!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem i topp i höst – bara kollegor!

Det är tydligt än en gång: jag har inte min gamla lästakt kvar. Så när nu Johanna vill att man ska göra en topplista av höstens fem bästa böcker får jag tänka till!

Men en kandidat kommer jag ändå på direkt. Det är en journalistkollega, Olle Lönnaeus, som jag nyss upptäckt som en flyhänt och underhållande skribent i längre format. "Mike Larssons rymliga hjärta" var en trevlig bekantskap, som jag kan rekommendera till den som vill ha något lättsamt i läsväg.

En annan kollega som debuterat med den äran är Helena Stjernström, som skapat Copenholm där saker man inte förväntar sig utspelas. "Stygga flickor kommer till himlen" har massor av gott humör och är fullspäckad av goda idéer. Historien flyter på lätt och kul och tar en och annan oväntad sväng!

Äsch, jag håller mig till kollegorna. Carina Bergfeldt, för närvarande korrespondent i USA för Sveriges Television, skrev under sin tid på Aftonbladet reportageboken "Sju dagar kvar att leva". En mycket läsvärd belysning av dödsstraffet, sett med olika ögon: förövarens, offrets, polisernas, väktarnas, de anhörigas ...

I Lynda Schusters memoarer "Dirty Wars and Polished Silver" förekommer jag till och med, om än i lätt förklädd form. Lynda berättar om ett ovanligt händelserikt liv, om den passionerade relationen till vår gemensamme vän som var dubbelt så gammal som hon. De gifte sig när hon var 26, vid 27 blev hon änka. Så småningom bytte hon journalistrollen mot diplomathustruns, i en ny värld,  spännande den också.

På femte plats placerar jag Kurdo Baksis bok "Min vän Stieg Larsson". Ger lite bakgrund till Millennium-succén och en journalistkarriär som inte liknar någon annans.

En som nästan kom med är Torgny Lindgren. När han i "Minnen" berättar om sina journalistdrömmar och faderns reaktion skrattar jag högt! Och han var ju faktiskt journalist en kort period i sin ungdom.

Copyright Klimakteriehäxan

Mångordigt redan på omslaget

En liten tematrio kan det kanske vara dags för så här på måndagkvällen! Den här gången efterlyser Lyran tre bra romaner med långa, poetiska titlar.

Jag undrar om inte Jorge Amado har rekordet? "A Completa Verdade Sõbre as Discutidas Aventuras do Comandante Vasco Moscoso de Aragão, Capitão de Longo Curso" skrev han på det tidiga 60-talet. På svenska fick boken heta "Kapten Aragãos bravader" men om jag ger mig på en direktöversättning av originalets titel blir det "Den fullständiga sanningen om de ifrågasatta äventyren som befälhavaren Vasco Moscoso de Aragão, kapten på långa båtfärder, hade varit med om". Oavsett titeln som ju inte är direkt enkel är det en lättläst, färgstark och underhållande roman.

När jag i mina händer fick Alex Schulmans bok om hur han fann sin hustru blev jag först lite imponerad av titeln: "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". När jag sedan insåg att han lånat formuleringen av Tomas Tranströmer var jag inte lika tagen. Fast boken är OK.

Hittar nog inte så många fler riktigt mångordiga titlar, såvitt man inte ska räkna med undertiteln, förstås. Men två till minns jag: Fredrik Backmans rörande lilla bloggroman "Och varje dag blir vägen hem längre och längre", i demensens grepp, och så "Julaftnar jag levt, platser jag sovit på och syrran" av Beate Grimsrud.

Dagens nyss utnämnda August-vinnare har också många ord i titeln: "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar", skriven av Johannes Anyuru. Men titeln är det enda jag läst av den boken, så den överlåter jag åt er andra!
Annars så är det ju oftast inlagan som är mångordig, och inte sällan i överkant ...

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 21

SKRÄMSELKONSULENT 

-Mannen med denna titel förekommer i dagens Svenska Dagblad och heter Göran Frisk. Han har ett ovanligt, men enligt mitt sätt att se mycket behjärtansvärt uppdrag. Frisk arbetar med att skrämma bort gäss från Sverige, i första hand från trakterna kring Kristianstad. Det visar sig nämligen att med förändrade klimatförhållanden och nya grödor väljer allt fler gäss att stanna här i stället för att som förr i världen dra sig längre söderut över vintern. Och det betyder i sin tur att de äter på fälten, till ett värde som långt överskrider vad exempelvis vargarna kostar. Inte bara de av mig innerligt avskydda kanadagässen stannar, utan även gråsgås och vitkindad gås – den senare en art vars fortlevnad för inte alltför länge sedan var hotad.

Copyright Klimakteriehäxan

#MeToo blev en massrörelse på riktigt

Det har gått fem veckor nu. Fem veckor sedan jag för första gången nämnde #MeToo här på bloggen. Då hade den första bomben redan briserat, i USA, i självaste Hollywood. Och här på hemmafronten var jag långt ifrån först på bollen.

Jag vet inte vad ni tänkte då. Men jag vet vad jag själv tänkte: det här passerar antagligen, faller snart i glömska, så där som saker oftast brukar göra oavsett hur viktiga de än må vara.

Inte kunde jag ana hur många vittnesmålen skulle bli. Hur grova kränkningar det har handlat om. Hur små flickor som drabbats. Hur vedervärdiga detaljer som skulle redovisas. Hur systematiskt övergreppen har iscensatts. Och, inte minst, hur "bra" det ändå har fungerat, så otroligt länge! När hot gått hem, när rädsla blivit förövarnas bästa hjälpreda.

Listan över grupperna som nu rest sig i stark och gemensam protest är så otroligt lång. Se själva, för här är den, i bokstavsordning, som jag TROR att den ser ut för närvarande:!

HELA #MeToo-LISTAN FÖR SVERIGE

Byggbranschen: #sistaspikenikistan

Transport: #banaväg

Diplomater #tystDiplomati

Fotografer #exponerad

Akademiker: #akademetoo

Bilskollärare: #stopplikt

Dans: #tystdansa

Elever i skolan: #tystiklassen

Fackförbunden: #inteförhandlingsbart

Florister: #taggarnautåt

Försäkring: #påvåravillkor

Gymnasieelever: #rackupphanden

Hårdrock: #KilltheKIng

Idrott: #timeout

It: #felfil

Journalister: #deadline

Jurister: #medvilkenrätt

Konstvärlden: #konstuppropet

Kyrkan: #vardeljus

Läkare: #utantystnadsplikt

Musiker: #närmusikentystnar

Myndigheter: #allmänhandling
Patienter som blivit utsatta för övergrepp av läkare: #vitarockensmakt

Politik: #imaktenskorridorer

Politiker: #politikeruppropet

Restaurangbranschen: #vikokaröver
Skolpersonal: #integodkänt

Socialarbetare: #orosanmälan

Sångare: #visjungerut

Teater: #tystnadtagning

Teknikbranschen: #teknisktfel

Transport: #banaväg

UD: #tystdiplomati

Vård och omsorg: #metoovoo

Vården: #nustickerdettill

#MeToo visade sig bli en massrörelse, på riktigt. Alla grupper finns på Facebook. Rörelsen har potential att bli långlivad.

Värt att notera trots det sorgliga och allvarliga sammanhanget är att så många hittat väldigt fyndiga namn till sina grupper!

Copyright Klimakteriehäxan

Vackert rött mot blå bakgrund

Före ...

Har någon sett till några musöron på björkarna där ute? Inte? Synd!
Jag har inte heller sett några, men nu beskar jag rosen i alla fall. Hårt. Mot alla regler, jag vet.

Det gick helt enkelt inte att vänta in de där första bladanlagen. Eftersom klimatet numera är av den blåsiga sorten har vindarna greppat tag i rosens grenar, slitit loss spaljén från husväggen och burit sig allmänt illa åt.
Nu hängde det fullt med tunga nypon i klasar och nästa vindpust hotade att ta med sig alltihop, inklusive en bit av väggen ...

Frågan är om jag inte borde fortsätta på den inslagna vägen och amputera den ända nere vid fotknölarna, rätta till spaljén och sedan hålla tummarna för att vi på nytt kan få njuta av vackert röd blomsterprakt som gör sig så bra mot den blålereblå (jo den heter så, färgen) bakgrunden. Så sent som i juli sjöng jag dess lov här på bloggen ... det var då det ...

... och efter ...

Viss skillnad eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Nu närmar det sig ...

Mia, hon med bokhörnan, känner av att det går mot advent och har redan så smått börjat förbereda sig. Helgfrågan infann sig antagligen nästan som av sig själv:
Hur är det med bloggen, har du någon kalender? Eller brukar du "julpynta" bloggen?

Nej, adventskalender blir det ingen i år – i fjol tittade vi på den i SvT som var jättebra, men årets ser inte särskilt lovande ut. Och på bloggen har jag aldrig haft riktig "nedräkning" till jul. Klimakteriehäxan blir förresten tonåring i december!

Julpynta bloggen? Nej det blir det nog inte heller. Fast en eller annan julblomma kan förstås smyga sig in, och varför inte en liten tomte precis i slutspurten ...?

Och så slänger Mia som så ofta med en bonusfråga: Vad ska du göra i helgen?
Svar: så lite som möjligt. Vore bra om vädret tillät en rejäl promenad, dock!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 20

TUPPREPA

-I svallvågorna efter #metoo dyker ett nytt verb upp. Betydelsen är logisk när man väl fått den förklarad för sig: en kvinna lägger fram ett förslag. Ingen bryr sig. En man snor hennes idé och presenterar den, tupprepar den alltså, och vips! får den acceptans och genomslag. På engelska har begreppet redan funnits, som "hepeater". Lena Edlund heter hon som kommit på den svenska varianten. Med tillägget att när man tagit till sig budskapet kan det betraktas som "tuppfattat". Bra va?

Copyright Klimakteriehäxan

Spetsigt värre ...

Allting går igen.
Så är det bara. Trender som av en eller annan guru utropas som sista skriket, som något revolutionerande nytt är praktiskt taget alltid bara något som går i repris. Det gäller inte minst i modets värld.

Jag undrar för vilken gång i ordningen man nu kan läsa att djurmönstrat är säsongens hetaste när garderoben ska förnyas. Men så har det ju varit i ungefär trettio år! Inget ont om leopardfläckar eller sebrarandigt, men varför ska man påstå att det är nytt?

Så har vi det där med spets. I princip exakt samma sak: kvinnor har gillar spetsar sedan urminnes tider. Vi har haft dem som kragar, som detaljer, i hela klänningar eller tunikor eller varför inte som långbyxor (såg ett par urläckra, vida spetsbrallor härom dagen, men jag ska ju inte på något sådant kalas ...)

Och så har vi spets i långa ärmar som låter huden lysa igenom och accentuera det eleganta mönstret av blommor eller vad det nu kan vara. Precis det hade jag också 1964 eller var det 1965? På den tiden gick jag en gång i månaden till Pressbyråns kiosk vid järnvägsstationen i Arvika och köpte vad jag tror var stadens enda exemplar av franska modemagasinet Elle.

Visst tog det lite tid att läsa text på franska, men man kunde ju koppla av med bilderna! Det var då jag såg det: en enkel, slät svart klänning med genombrutna spetsärmar och likadan strumpor. MÅSTE HA skrek hela min kropp, fast i största tysthet. Jag skulle ju på fest också! Och var redan försedd med den svarta basklänningen, som jag själv sytt i tunn jersey.

Men hur skulle jag åstadkomma spetsärmar? Lösningen hittade jag i någon annan damtidning, minns dock inte vilken. Fast där fanns den, annonsen från Twilfit som förkunnade att man nu hade fått in svarta spetsstrumpor, för den modemedvetna.

Twilfit låg ju i Stockholm, och kanske bara där på den tiden? Nya problem att lösa. Jag hade dock en moster i Sollentuna! Ringde henne, la fram mitt ärende. Och tro det eller ej, denna obeskrivligt snälla människa tog bussen till Staden, köpte två par strumpor och skickade dem med posten. De kom dessutom fram i tid, brev gjorde det på 60-talet.

Hemma i mitt inackorderingsrum satt jag sedan med sax och nål och tråd. Det ena paret förvandlade jag till ärmar, det andra hamnade förstås på benen. Precis som på bilden i Elle!
Sömnadsäventyret kostade mig en eftermiddag när jag hävdade huvudvärk och skippade ett par lektioner.
Men ingen hade häftigare klädsel än jag på det där kalaset.

Nu skulle jag kunna reprisera det där, utan att behöva sy ett endaste stygn själv. Plaggen på bilderna är bara några av många som finns i butik just nu. Men det blir ingen repris för min del. Som vanligt fattas det där kalaset, det "rätta" ...
Och franska Elle har jag inte köpt på mycket, mycket länge.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 19

LIVMODERBÄRARE

-En representant för Feministiskt Initiativ föreslår att personer upp till 19 års ålder ska få tillgång till gratis mensskydd, som en jämställdhets- och integrationsfrämjande kommunalpolitisk åtgärd i Malmö. Och de som ska kunna dra nytta av reformen, om den går igenom, benämns konsekvent just "livmoderbärare". Kvinnor och tjejer gör sig inte besvär ...! Det krävdes någonting sådant för att jag skulle komma ihåg att jag för länge sedan börjat hålla utkik efter ord med lite egen klang. Ska försöka hålla ögonen öppna lite bättre framöver. Om man kikar bakåt har jag bl a uppmärksammat SLÄTGÖRING och STÄNKÄLG, om du undrar.

Copyright Klimakteriehäxan

Återvinning!

Ni som brukar hälsa på här på bloggen vet att jag är väldigt förtjust i återvinning på alla möjliga sätt. Alltså blev jag glatt överraskad när jag tittade lite närmare på bordsdekorationen på restaurangen när vi åt lunch på Fotografiska museet härom dagen.

Man tar en flaska, kanske av vintyp, gärna en grön. Man lyckas dela den på mitten (OK, jag vet inte exakt hur man gör det ...) och vips har man en ljusstake och en blomvas som till och med matchar varandra! Den lilla blomman står i en sån där provrörsliknande plasttuta som man kan få exempelvis orkidéer i.

Slutbetyg: snyggt, påhittigt och miljövänligt. Mer sånt!

Copyright Klimakteriehäxan

Tack, men nej tack ...

Johanna, hon i deckarhörnan ni vet, bestämmer ämnet för en liten topplista vecka efter vecka. En högst personlig lista med fem "nummer" varje gång. Nu skriver hon så här:
Det är ofta mest fokus på det positiva, böcker som vi gillar och placerar högt på olika typer av listor. Men idag är det dags att plocka fram surkarten i oss alla och lista vilka böcker vi inte gillat hittills i år. Besvikelser, de som inte hållit måttet, eller som direkt bör avrådas ifrån.

Jaha, alltså läge att plocka fram surkarten inom mig ... den finns där, alldeles säkert, fast jag brukar försöka hålla den i schack. Men nog blir en och annan bok man läser en sådan som framkallar reaktionen "tack, men nej tack ...!"

Ellen DeGeneres gillar jag sedan lång tid tillbaka. Därför köpte jag hennes "Seriously … I´m kidding" men det var faktiskt mest en lång gäspning, ett försök att sälja bok på ett känt namn trots att texten absolut inte bar. Fick inte följa med hem från semestern.

"Det hemliga brödraskapet i Wien" av Ingar Jonsrud är en norsk storsäljare och internationell framgång. Jag hade svårt att hänga med, tyckte den inte var spännande nog, bara tillkrånglad.

En gammal trevlig och framgångsrik kollega, Thorleif Håwi, gav ut sina memoarer under titeln "Söndag morgon". Baksidestexten lovade mycket mer än boken levererade, det blev väldigt mycket namedropping på folk i reklamvärlden som inte sa mig ett skvatt.

Och så ska jag sticka ut hakan och knorra om två romaner som praktiskt taget alla höjt till skyarna. Först Linn Ullmanns "De oroliga". Hade inte fått många att engagera sig om det knäppa föräldraparet hetat Inger och Olle Svensson. De utdragna icke-samtalen mellan far och dotter blev närmast pinsamma.

"Mambo i Chinatown" av Jean Kwang läste jag ut bara härom dagen. Jo, den har sin charm, men är alldeles för förutsägbar! Litet plus dock för insikten i hur "amerikanska kineser" kan leva.

Nu ska jag kolla vad andra bloggare ruttnat på när de suttit nedsjunkna i sina läsfåtöljer. Alltid kan jag väl hitta någon titel som bör undvikas!

Copyright Klimakteriehäxan 

Godis är gott!

Visst minns ni precis som jag när någon, kanske Fruktfrämjandet, lanserade sin slogan: "Frukt är också godis!"
Nog för att man kan hålla med.
Men försök slå i en unge att det går lika bra med en mandarin som en Dubbel-Dajm. Chansen att du lyckas är väl sisådär en på tio. Högst.

Ändå väljer jag att börja i den nyttiga änden, med en frukt. Men eftersom jag inser hur verkligheten ter sig kompletterar jag med något ur den där förföriskt färgglada hyllan som står inom perfekt räckhåll när det är kö till kassan.

Att det ska serveras godsaker i bloggvärlden just nu beror huvudsakligen på att Gems Weekly Photo Challenge har som tema just GODIS denna gång.
Så om du törs – man kan ju bli väldigt och ohälsosamt sugen – klickar du på länken och hittar godis i massor!

Copyright Klimakteriehäxan

Så var det dags ...

Vi vet ju att dagen måste komma. Den som har med sig den första snön.
Det var i dag.
Inte mycket till snötäcke, inget för skidåkare, inget för barn att skapa roliga gubbar av.
Men ändå.
Nu ligger den där. Osäkert hur länge, men ett tag i alla fall.

Och sedan kom solen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sista chansen på Fotografiska

Söndagen den 19 november är sista dagen med Paul Hansens bilder på Fotografiska museet. Det är en imponerande och gripande utställning av valda exempel från hans många år som pressfotograf i världens alla möjliga och omöjliga hörn. Han har en bra förklaring till vad god nyhetsjournalistik är, en förklaring jag inte tidigare mött: Det gäller att komma först av dem som kommer för sent.

Utställningen heter "Being there" och ja, Hansen har verkligen varit på plats. Massor av information finns att hämta, dessutom har man följt honom med filmkamera i arbetet i Mellanöstern. Flyktingkrisen skildras utan filter, så att säga. Liksom kriget i Syrien och afrikansk svält. Lidandet finns i nästan varje bild och värst är det givetvis att se alla barn som drabbats.

Jag är glad att jag tog mig dit innan det var för sent, fast "glad" är ett konstigt ord i sammanhanget. Dock kan vi nog alla behöva en påminnelse om hur förskonade från elände vi ändå är.

Men lite uppiggad blir besökaren i alla fall av att gå en trappa upp och in på Höstsalongen, som pågår till och med den 3 december. Där träffar man bland annat en 15-årig tjej från Mongoliet som brutit könsvallen för jakt med örn! Hon är till och med världsmästare! Och bilderna på henne, tagna av Erik Nylander, är också mästerliga.

Vissa fotografier täcker hela väggar på muséet. Effektfullt!

Copyright Klimakteriehäxan (och Poul Hansen, förstås)

Novemberljus

Det är så här års konsumtionen av stearinljus skjuter i höjden med sällan skådad hastighet. Vi behöver lite extra lyskraft när skymningen kryper på oss.

Så fram kom nu härom dagen ett gammalt Ikea-fynd. Kanske är det tänkt att vara en adventsstake, men det bryr jag mig i så fall inte om, det är faktiskt inte dags för det än. Alltså tänder jag fyra ljus på direkten och hoppas att någon därute i mörkret också fångar en skymt av mina små levande lågor.

Men då dyker frågan upp: om man nu ska fotografera köksfönstret med de där ljusen – ska man då göra det med eller utan blixt?
Ja vad tycker ni?
Bilden ovan med, den under utan. Självklart. Samma gamla Årstabro i bakgrunden på båda. Samma löksamling i staken också.

Copyright Klimakteriehäxan

Eget i bokhyllan

På torsdag delar Mia ut veckans helgfråga, till allmänt besvarande och, så småningom, beskådande. Så här lyder den denna gång:
Hör du till dem som vill skriva en egen bok? Vad skulle den handla om? (Tillhör du dem som redan skrivit en eller flera böcker, ja, men passa på att göra lite reklam för dina alster.)

Redan som barn drömde jag om att bli författare.  År 2008 kom äntligen min första bok. Den heter som min blogg, "Klimakteriehäxan", och består i princip av tidlösa inlägg från mina första fyra bloggarår. I det allra första kapitlet får man veta hur jag blev just "Klimakteriehäxan". "Bra läsning för folk med humor" skrev någon recensent. I den får man vara med när mina ungar blir allt större, min föräldraroll förändrad. Ett och annat tips kan andra mammor hitta. Tvättstrejken var exempelvis en riktig succé!

Sedan gick tiden och inte förrän 2014 kom min nästa bok, avsedd för yngre läsare, de där i den så kallade bokslukaråldern. "Dela lika" handlar om Cilla som hamnar i ett läge som väldigt många svenska ungar hamnar i: mamma och pappa flyttar isär och dottern ska "veckopendla" mellan föräldrarna. Det blir förstås diverse förvecklingar ... och rätt stor chans till igenkänning.

Nummer tre av mina "hemgjorda" alster kom från tryckeriet precis till bokmässan samma år. "Att vara yngst är ett handikapp som går över" får man väl betrakta som en sorts självbiografi, med mycket minnen och möten från mitt liv som journalist i femtio år. Lunch med en massmördare är en historia. Eller ta mötet med skoputsarpojken i Tegucigalpa, huvudstad i Honduras. Jag brukar säga att jag tror att han (om han lever) minns mig lika bra som jag minns honom.

Den som vill veta mer kan med fördel klicka på bilderna av böckernas omslag (gjorda av den begåvade Helene Åberg) i spalten till vänster här. Då hamnar man på böckernas egna sidor, med recensionsutdrag (har bara fått snälla!), läsarkommentarer och lite annat runt omkring. 

Nu har det gått tre år igen, och inte har jag fått ut något mer alster. Men jag har inte gett upp. Jag har idéer, bra idéer tycker jag själv.
Tyvärr är det inte alldeles enkelt att skriva böcker. Och lyckas man väl skriva dem kan den vara ännu mycket svårare att få någon att ge ut dem ... sedan ska folk köpa dem också, det är tanken ... Lätt som plätt? Nej.

Mia slänger med en bonusfråga: Har du börjat "tjuvlyssna" på julmusik än? Någon favorit? 

NEJ. För tidigt. Men Niklas Strömstedts "Tänd ett ljus" har blivit någon sorts favorit, när det är dags. Och Tommy Körbergs gamla julskiva kan också tänkas komma fram i år igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Spillt och klart!

Snart dags att duka till fredagsmiddagen. Vad blir det på tallriken? Och hur ser bordet ut? Det där med duk verkar vara tämligen omodernt. Har man lagt på en, tvättad, manglad, ja kanske rent av struken, så går det oftast inte lång stund innan första fläcken är ett faktum och jobbet ogjort.

På den här asiatiska restaurangen i Louisville, Kentucky, hade man förstått det. Samt agerat därefter. Uppenbarligen hade en inredare/designer fått i uppdrag att skapa bordet vid vilken ingen behövde skämmas för att spilla. Duken var avskaffad. Nudlarna och ätpinnarna låg redan på den vita bordsytan, som lätt kunde svepas av med en trasa när måltiden var över och tallrikarna tomma.

Kanske är det inte en idé att ta efter hemma, men håll med om att det är riktigt snyggt. Lättskött dessutom, definitivt! För oss som inte älskar att mangla och stryka ...

Copyright Klimakteriehäxan

Med grannen på väggen

Året kan ha varit 1969. Vi var rätt unga då, Ulf Hinders och jag. Båda jobbade vi på Expressen, jag som journalist, han i vaktmästeriet. Hans pappa var konstnär, Björn Hinders, kanske mest känd som tecknare. När sonen började i faderns fotspår vet jag inte, men efter att våra vägar skilts (vi slutade på tidningen båda två) visade det sig att vi blivit grannar på Södermalm.

Vi sprang helt enkelt ihop i den lokala matbutiken och jag sa "Men är det inte ...?" och han sa "Jo men visst är det ...?" Då hade ändå mer än trettio år gått.
Det visade sig att han (och pappan) och jag bodde på var sin sida om järnvägsbron i Tanto. Jag i ett av de stora flerfamiljshusen, han i den gula fina villan som faktiskt nästan ligger under bron.

Ibland håller Ulf och hans fru öppet i "Von Bysings Kafé", på villans framsida. Då kan man fika och ta sig en matbit, och samtidigt få en glimt av det herrn i huset verkligen sysslar med: konst. Han har utvecklat sin egen stil, lite slarvigt beskrivet: många färger, mängder av detaljer. Fantastiskt fina målningar som han företrädesvis färdigställer på nätterna när vi, hans grannar, satsar på den välbehövliga skönhetssömnen.

Länge har jag velat ha en Hinders hemma, men det har liksom inte blivit av. Våra väggar gapar absolut inte tomma, jag har genom åren samlat på mig konst som ligger mitt hjärta nära. Något "behov" av fler konstverk kan man inte påstå att det föreligger.

Så idag stod jag öga mot öga med en verkligt fin stadsbild signerad Ulf Hinders, till vad jag tror var ett fyndpris dessutom. Jag slog till, behövde inte fundera länge. Finns det hjärtrum finns det humhum, ni vet!

Och nu hänger den där! Kanske får den byta plats så småningom, men det är en senare fråga. Just nu är jag bara glad och nöjd! Härligt att ha grannen på väggen!

Copyright Klimakteriehäxan

Amerikanska deckare jag minns

I Johannas deckarhörna är ännu en topplista pålyst i dag.
Temat är amerikanska deckare och thrillers. Enskilda böcker eller kanske ett helt författarskap, nu vill jag se era favoriter! skriver hon.

Joseph Wambaugh var själv polis i Los Angeles innan han började skriva suveräna böcker. "The Onion Field" var den första jag läste, och sedan var jag fast i åratal. Wambaugh byggde ofta på verkliga kriminalfall och också på det ständigt pågående flyktingdramat vid mexikanska gränsen. Det var också hans författarskap som låg i botten när "Hill Street Blues" blev en superpopulär tv-serie i polisgenren, och flera av hans historier har filmats. Tyvärr har hans senare romaner inte riktigt kommit upp i hans gamla klass.

Cormac McCarthy skrev "No Country for Old Men" och den är rejält våldsam, så den borde jag inte gilla. Men det gjorde jag ändå!

Gillian Flynn tror jag har mycket mer att ge. Ser fram emot hennes nästa! Flynn snor därmed listplatsen från Patricia Cornwell, hon med Kay Scarpetta, rättsläkaren.

Qiu Xiaolong är visserligen född i Kina, men lever i USA sedan 30 år och skriver på engelska. Hans deckare utspelar sig i det gamla landet, och han har fantastisk förmåga att få mig att tro att jag har varit i Shanghai ... det har jag inte! Men det blir spännande med den exotiska miljön och polistraditioner vi inte känner igen från någon Beck-film precis. Amerikansk? Hm. Gränsfall ...

Stephen King går inte att förbigå på denna topplista. Mästerlig, produktiv, så läsvärd! Kul också att ta del av hans tankar om skrivande. "On Writing" heter den boken.

Där har ni fem lysande skribenter som finns i min bokhylla och som skrivit böcker jag minns. Klicka på länken och kolla in fler topplistor, det kan leda till massor av bra lästips!

Copyright Klimakteriehäxan

Konst är väl inte så konstigt?

Gems Weekly Photo Challenge handlar denna vecka om KONST.
Och konst, det är just vad man ser när man går runt på MoMA, Museum of Modern Arts, i New York.

Som alla världens mest påkostade muséer är det i största laget. Man blir mätt efter en stund, det finns en gräns för hur mycket man kan njuta av, till och med för hur mycket man står ut med att knalla förbi. För att inte tala om hur mycket fötterna tål! Ett besök i museishoppen skulle ibland kunna räcka, där finns många godbitar!

Men när jag var där, för ganska exakt ett år sedan, fångade mitt öga något som jag i största hast hann föreviga.
Enligt mitt sätt att se var åsynen av museivakten som stod lutad mot väggen en riktigt härlig bild, ett alldeles eget konstverk. Förmodligen har han sedan flera år tröttnat på att titta på mästerverken som dagligen omger honom. Svårt att klandra honom för det.

Bilden av honom och den lysande kvadraten han "vaktar" (det är alltså ett konstverk men jag vet inte några detaljer) har jag numera på väggen sedan jag förstorat och ramat in den, fast i en annan beskärning än den ni ser här. Och har därmed upphöjt den till konst ... antar jag? Konstigare än så behöver det väl inte vara?

På MoMA:s innergård mer konst: geten "She Goat" av Pablo Picasso.

Copyright Klimakteriehäxan

Ädel dryck ...

Det står förvisso "champagne" på födelsedagsflaskan, men det är väl att betrakta som en felstavning. För visst borde det skrivas "champaina"?

Dukat för gåsmiddag

När folket på NK anstränger sig för att skylta snyggt gör de verkligen det: skyltar jättesnyggt. Se bara ett sådant vackert bord som ser ut att bara vänta på gästerna som ska bjudas på gåsmiddag!

Jovisst, det är så dags nu. Själva Mårtens afton är i morgon, men en middag till hans ära kan nog behöva planeras ett dygn i förväg. Ett tips: hoppa den där svartsoppan, det finns så oändligt mycket godare soppor att värma sig med. Kanske blir du tvungen att skippa gåshuvudet som skulpterats fram i bordduken också, men det går säkert bra ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om teaterns män

"Kvinnliga skådespelare har genom åren förväntats uthärda och hysa förståelse för allt, inklusive kriminella handlingar, medan män behandlas som en korsning mellan kungligheter och treåringar."

-Martina Montelius skriver i Expressen om #metoo i hennes egen bransch, teatern. Medan jag för min del undrar varför jag inte sett så lite av förra Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman i den pågående debatten.

Bok på gång

En ovanligt enkel fråga att besvara från Mia denna helg:
Vad läser du nu?

Ja jag valde en stund bland alla mina oöppnade. Ville ha något tämligen lättläst. Skulle jag ta den där pocketboken av Katarina Wennstam som man fick om man köpte Expressens söndagsbilaga förra helgen? (Jag köper praktiskt taget alltid tidningar som slänger med en pocket som bonus.) Philip Meyers "The Son" som legat på vänt i ett par år minst är för tjock. Majgull Axelssons senaste antagligen för sorglig. Deckare av Tove Alsterdal? Eller en Agatha Christie, för gamla tiders skull?

Nej det blev "Mambo i Chinatown" av Jean Kwok. Har hört mycket gott om den och det verkar vara en roman av den där sorten som man inte behöver grubbla sig sömnlös över. Hoppas det funkar, jag är inte i nån äkta lässvacka, men jag slukar inte heller bok efter bok i högsta fart just nu.

Mias bonusfråga kan också få ett rätt så kort svar. Vad ska du göra i helgen? undrar hon. Jo jag blir bjuden på middag av Sonen i morgon, tränar pingis på lördag och slappar sedan hela söndan! Fars dag, visst, men den firas i vår familj ungefär lika mycket som Mors. Alltså inte alls ...
Trevlig helg till er alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Bok utan slut

Det har faktiskt gått ett par månader sedan jag köpte den, men i går kväll skulle jag äntligen läsa de sista sidorna i "The Poison That Fascinates" av Jennifer Clement. Trots att den på omslaget kallas "unputdownable" och att den är "leading to a shocking climax" har den blivit liggande. Ännu ett ex av "hett i hyllan"!

Nu skulle jag i alla fall ta reda på hur det slutar för Emily och Shanti. Hade inte så många sidor kvar. Kom till sista kapitlet. I rubriken säger Moder Agata att "jag har aldrig ljugit för dig, men jag har inte heller berättat sanningen".

Några minuter senare har jag kommit till sista raden i boken. Där står det: "You stay right here and listen to me." Sedan ingenting, bara en pärm. Omöjligt! Vart hade slutet tagit vägen?

Kollade på Bokus, där jag handlat. Just denna bok har 240 sidor. Men mitt exemplar bara 216. Jag undrar igen: Vart har slutet tagit vägen?
Svaret är nog att ingen vet, men jag ska få ett nytt ex, förhoppningsvis med 24 sidor till, efter samtal med en kille på nätbokhandelns kundservice. Han lät faktiskt också förvånad. De vill ha mitt originella ex tillbaka, och det ska de få.

Hoppas bara att jag får med "the shocking climax" nästa gång. Visst kan man vara missbelåten med hur romaner slutar, men att de saknar slut helt och hållet, nej se det går verkligen inte an!

Copyright Klimakteriehäxan

En trio med rymd i

Veckans tematrio startar som vanligt hos Lyrans noblesser. Hon skriver:
Berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln!
Jag tar tre i olika kategorier.

"I taket lyser stjärnorna" var Johanna Thydells första bok och hon fick en August för den i ungdomsklassen. Rörande historia om vad som händer mellan mor och dotter när mamman får cancer. Byggde mycket på den då bara 23-åriga författarinnans egna upplevelser.

"Moonshadow" var en riktig 70-talshit med Cat Stevens som jag fortfarande kan nynna. Vill du lyssna så finns den här.

Filmen "Mångalen" (Moonstruck) med Cher i en av huvudrollerna kan jag se om när som helst, gärna ikväll! Kom redan 1987. Men den håller!

Copyright Klimakteriehäxan

På ryska – ett svart hål ...

Idag för 100 år sedan tog den ryska revolutionen sin början. Den kallas för "oktoberrevolution" men det hände ändå i november. Världen fick lära sig vem Lenin var ...

Johanna har från sin deckarhörna med anledning av dagens historiska betydelse skickat mig en ögonöppnare: Temat för veckans topplista är Ryssland, och det blir intressant att se vilka böcker som dyker upp. Fakta, fiktion eller kanske är det dags att damma av de gamla klassikerna? 

Men du milde tid, jag har ju inte läst något med ryska förtecken på evigheter! Kollar för säkerhets skull mina listor över avklarade böcker. Kommer fram till att Sofi Oksanens "Utrensningen" är den enda på flera år som rört sig i närheten av Ryssland, men den historien utspelar sig ju faktiskt i Estland.

För länge sedan läste jag en rad romaner av Alexander Solzjenitsyn: "En dag i Ivan Denisovitjs liv", "Första kretsen", "Gulag-arkipelagen" kommer jag ihåg. Och så "Cancerkliniken" som gav mig mardrömmar och de första tecknen på cancerskräck. Kollegan Stig Fredrikssons bok "Alexanders kurir" har jag läst, om hans samröre med just Solzjenitsyn. Men på topplista? Njaej.

Naturligtvis borde jag ha läst Svetlana Aleksijevitj som fick Nobelpris för ett par år sedan, men det har jag inte. När Boris Pasternak fick det gav jag mamma "Doktor Zjivago" i present och den tror jag att jag läste, men det är nog filmen jag kommer ihåg. Se där, jag har i alla fall lyckats erinra mig inte mindre än tre Nobelpristagare!

Tvingas alltså konstatera att jag är så gott som illiterat om det ska handla om Sovjetunionen/Ryssland. Tolstoj, Turgenjev, Nabokov, visst. Men för evigheter sedan, och inget minns jag av dem ... Borde kanske göra något åt situationen?!? Möjligen får jag massor av tips på kul läsning av andra bloggares topplistor. Själv misslyckas jag med att göra en. Man får vara glad ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Dramatik på hög nivå

Hörde förstås i morse att det brann i en fastighet i centralaste Stockholm, så jag var på inget vis överraskad. Klev av bussen och promenerade sista biten eftersom kollektivtrafiken var omdirigerad och gator avspärrade. Kom i alla fall fram till mitt mål i tid, men på vägen kunde jag inte låta bli att leka jag-var-där-fotograf.

Märklig syn att se folk högt upp i luften gjutandes vatten över en kåk som nyss innehöll både bostäder och butiker. Ikväll verkar allt vara ödelagt, människor har förlorat sina hem, stora tillgångar har bokstavligen gått upp i rök tillsammans med en stilig gammal byggnad, från 1800-talet. Hu.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi nummer 72 är ett mönster

Ibland bjuder Ikea oss fågelvänner på glada tillskott. Som de här servetterna. Fast de måste ha legat och tryckt i mitt skåp rätt länge, för när jag nu försöker leta upp artikelnamn och formgivare får jag inget napp. Synd, för det är kul med ett designernamn på trevliga mönster!

Nu kan man ju diskutera om servettfåglar verkligen platsar i min pippisamling, eftersom de här flyger bort fort i takt med att de används och därmed snart tar slut. Men ändå.

Härmed är nummer 72 presenterad! Jag ser en svan och en duva och kanske en orre som samsas om utrymmet, men delar på ett nummer. Och det kommer säkert flera ... Blir du nyfiken på min samling av fåglar, varav ingen kan flyga? Klicka på etiketten "pippi" här nedan!

Tills vidare är de fågelförsedda servetterna mitt bidrag till Sannas Gems Weekly Challenge, för det ska handla om MÖNSTER, observera med prickar försett O. Klicka på länken och ta en sväng till andra sevärda mönster, nu när monsterhelgen är slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Min farfar var en äkta hjälte

För exakt 100 år sedan blev min farfar en hjälte.

Natanael Bergvall, sjökapten till yrket, hade vid 38 års ålder redan lämnat de stora haven och förde befäl på ångaren Nordstjernan, en båt som gick i trafik på Vänern.

Den 5 november 1917, en grå måndag, var fartyget på väg in till hamn i Säffle för att lägga till, lossa last och lägga ut landgången så att passagerare kunde gå i land. Men båten var försenad. Flera av de ombordvarande skulle med tåget till Göteborg, avgångstiden närmade sig. Agnes Eriksson var en av dem. För att öka chansen att hon och de andra skulle hinna med det där tåget skulle de släppas av på en brygga som inte var den vanliga landstigningsplatsen.

Agnes tycktes vara den som hade mest bråttom. Så bråttom att hon inte väntade tills landgången var riktigt på plats. Kanske tog hon ett skutt mot bryggkanten. Kanske missbedömde hon avståndet, kanske tappade hon balansen bråkdelen av en sekund. Vad det än berodde på: hon föll rakt ner i det mörka, kalla vattnet.

Och hon kunde inte simma.

Tre gånger kastade man ut en livboj, men hon fick aldrig tag i den utan sjönk i stället, livligt fäktande med armarna, under ytan, igen och igen.

Men simma, det kunde befälhavaren ombord. Utan minsta tvekan kastade han som skulle bli min farfar sig ner efter kvinnan, men försvann till de bredvidståendes förskräckelse först under vattenytan också han. Han fick ändå tag i den nödställda och bogserade henne i land, med sju-åtta kraftiga simtag. Ingenting värre hände, hon (och han) blev bara mycket, mycket blöt och kall ...

Farfar hade, utan minsta tanke på riskerna för sin egen del, på att han hade två små söner, på att novembermörkret gjorde det extra svårt att hitta människan som fallit överbord, satsat på att han skulle kunna rädda henne.

Många ögonvittnen såg det korta men ödesmättade dramat. Händelsen uppmärksammades i lokalpressen.

En anonym medpassagerare skrev om det han sett. Texten publicerades under rubriken "Leve kaptenen!", och där stod bland annat: 

"Ni har flätat hjältens lager kring Eder hjässa, ett skimmer av ära kring Eder person och den båt ni för. Den äran är oförgätlig – lika visst som ett människoliv har evighetsvärde."

Naturligtvis blev Agnes Eriksson honom evigt tacksam, mannen som gett henne livet tillbaka. Han lyckades till och med fiska upp några av hennes tillhörigheter som följt med henne ner i vattnet.

Tre veckor efter händelsen har hon hämtat sig så pass att hon sänder ett personligt tackbrev till sin räddare. Fru Eriksson är då hemma i Göteborg och skriver:

"Mottag mitt djupt kända tack för hvad ni gjort för mig. Gud give Eder lönen därför!"

Samma önskan uttrycker en annan brevskrivare, som kallar sig "Närstående till den räddade": "Känner ett innerligt behov att få uttrycka ett djupt känt tack och beundran för Eder hjältemodiga handling då ni med risk för eget liv räddade en medmänniska ur dödens armar och skänkte henne åter till oss! Alla jordiska belöningar är för torftiga för ett sådant ädelt Stordåd!"

En jordisk belöning blev det alltså ändå. Carnegiestiftelsen, som delat ut pris sedan 1911, fann det "billigt och rättvist" att farfar gjort en "oomtvistad hjältebragd". En representant för kommunalnämnden i Säffle delade ut medalj och silverpokal. Hans manus till det korta talet finns också kvar. I slutklämmen av den maskinskrivna texten står:

"Må kapten Bergvalls vackra föredöme och självuppoffring mana oss alla till ädel gärning och må han till ålderns höst minnas att han gått före oss med ovärderligt föredöme."

Ja men visst är han ett föredöme, värd att lyftas fram efter hundra år, i tider av egocentrering och selfies! Var han stolt över sin insats? Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde honom prata om äventyret, men jag var liten när han dog. Silverbucklan stod dock alltid framme med hans namn ingraverat – lustigt nog rättstavat på pokalen men felstavat på medaljen ...

Carnegiestiftelsen belönar än i dag modiga människor som "frivilligt eller eljest utöver vad plikten kan anses ha bjudit, genom fredlig bedrift vågat livet för att inom Sverige eller dess område rädda människors liv." Men de får ingen medalj, ingen silverpokal. En hjältenål får de däremot. Man kan fortfarande anmäla potentiella hjältar för att deras dåd ska bedömas. 2400 personer har belönats hittills. Kanske känner du också någon som borde få göra min farfar sällskap? Och sedan bli ihågkommen, efter hundra år!

En fråga kvarstår dock: hann Agnes Eriksson med det där tåget som skulle gå till Göteborg klockan halv sex? Något svar på den har jag inte hittat. Men hem kom hon ju uppenbarligen, förr eller senare.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också att läsa på Nyfiken grå, " sidan för dig som vill leva livet nyfiken efter 60". Där finns förstås mer att hämta för besökaren!