... på år 2017 är här. Men i morgon är första dagen, inte bara på 2018 utan på resten av hela livet! Det som man måste ta vara på medan man har det!
På vår balkong blommar ros och pelargon fortfarande, pelargonen har till och med en hel del knoppar. Och inomhus njuter jag av en sak som tomten kom med: en ljusbärarhäst från Bengt & Lotta, en pryl som jag verkligen ansett mig behöva, i flera år faktiskt!
Hästen samsas bra både med Våmhus-stjärnan och med mitt gamla Marimekko-tyg, som inte varit framme sen tidigt 70-tal men som jag ofta tänkt på, med kärlek och vördnad ... Maija Isola har gjort mönstret som heter Villiinarsissi och kom 1972. Inget julaktigt egentligen, men nu får den fungera som julgardin och jag är nöjd! Och då så!
Gott nytt år alla!
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
söndag, december 31, 2017
fredag, december 29, 2017
Bokslut 2017
Bild från opelikaobserver.com |
Hur sammanfattar du ditt bokår, undrar hon.
Ja, bokslut hör ju årsskiften till, eller hur? Jag har läst sammanlagt 37 böcker, vilket är väldigt lite i mitt läsarliv. Flest på svenska, resten på engelska. Några har jag lyssnat på, de flesta har jag läst på papper. Jag har ännu inte lyckats övertyga mig själv om att läsa en enda på läsplattan.
När jag tittar på listan över de titlar jag tagit mig igenom tycker jag tyvärr att det är få som är riktigt, riktigt minnesvärda. Det gäller böcker i samtliga genrer jag ägnat mig åt. Kanske blir det ett bättre nytt år? Hoppas!
Som bokbloggare har jag ändå varit hyfsat flitig, tycker jag. Inte bara som svarare på Helgfrågan utan också på Lyrans tematrio och jag har gjort topplistor på uppmaning i Johannas deckarhörna. Lägg därtill att jag hade en lucka i adventskalendern hos Sofie. Dessutom har jag själv skrivit ett manus som dock förmodligen aldrig blir tryckt ... ett öde som jag förvisso delar med många.
Och så fanns det en följdfråga: vilken var den bästa boken du fick i julklapp? Jo, förstår ni, det allra bästa var att jag för en gångs skull i livet, kanske den första, INTE fick någon bok. Eftersom jag, som jag redan bekänt, redan har metervis oläst i hyllorna.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 28, 2017
Orden för dagen – min egen nyordslista
Igår presenterades den, listan över nya ord som tagit sig in i svenska språket det senaste året. Och vi som är roade ordbrukare slängde oss över den på direkten. Men så här dagen efter vill jag gärna komplettera med min egen lista över språkliga nymodigheter. Den kan ju tänkas innehålla något begrepp du också vill kunna svänga dig med när samtalen riskerar att tystna!
Kan inte minnas vad som fick mig att lägga ut mitt första "dagens ord". Det skedde i juli 2016, så särskilt flitig/uppmärksam har jag väl inte varit, för visst stöter vi på nya ord ideligen. Men nu, ett och ett halvt år senare, har jag kommit upp i 23 ord som jag betraktar som minnesvärda, av de mest skilda anledningar.
Här är de, med de senast uppmärksammade först:
23 skitfall
22 fiskmåsfaktorn
21 skrämselkonsulent
20 tupprepa
19 livmoderbärare
Kan inte minnas vad som fick mig att lägga ut mitt första "dagens ord". Det skedde i juli 2016, så särskilt flitig/uppmärksam har jag väl inte varit, för visst stöter vi på nya ord ideligen. Men nu, ett och ett halvt år senare, har jag kommit upp i 23 ord som jag betraktar som minnesvärda, av de mest skilda anledningar.
Här är de, med de senast uppmärksammade först:
23 skitfall
22 fiskmåsfaktorn
21 skrämselkonsulent
20 tupprepa
19 livmoderbärare
18 sloknar
17 gravidklänning
16 kartfall
15 distanshandel
14 hårkaos
13 flonk
12 kompetensförsörjning
11 stänkälg
10 slätgöring
9 papperslandskamp
8 äppelår
7 pappafeminism
6 sambacentralen
5 bagagestörning
4 fotbollsarbetare
3 hälsporre
2 livmoderkrig
1 friluftskjol
Något ord har tagit sig in på grund av en speciell anknytning till mig och min vardag utan att vara nya på riktigt ens för mig. "Hälsporre" är ett sådant, ett som gjorde riktigt ont och som hamnade här ...
Andra, som exempelvis "flonk", har bara dunsat ner framför mig i all sin obegriplighet. Och så finns det de som fått mig att le, som "sambacentralen" och "slätgöring", medan ord som "kompetensförsörjning" och "bagagestörning" fått mig att fnysa, lätt irriterat.
Jag ids inte lägga in länkar till varje post men om du söker här på bloggen på det ord du vill kolla upp så går det ju snabbt att få en förklaring! Eller klicka på etiketten "dagensord" här nedan så får du upp allihop.
Kanske har du en alldeles egen favorit? Berätta gärna det i en kommentar!
Copyright Klimakteriehäxan
Något ord har tagit sig in på grund av en speciell anknytning till mig och min vardag utan att vara nya på riktigt ens för mig. "Hälsporre" är ett sådant, ett som gjorde riktigt ont och som hamnade här ...
Andra, som exempelvis "flonk", har bara dunsat ner framför mig i all sin obegriplighet. Och så finns det de som fått mig att le, som "sambacentralen" och "slätgöring", medan ord som "kompetensförsörjning" och "bagagestörning" fått mig att fnysa, lätt irriterat.
Jag ids inte lägga in länkar till varje post men om du söker här på bloggen på det ord du vill kolla upp så går det ju snabbt att få en förklaring! Eller klicka på etiketten "dagensord" här nedan så får du upp allihop.
Kanske har du en alldeles egen favorit? Berätta gärna det i en kommentar!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 27, 2017
Nytt i ordboken
Så var det dags igen. Årets svenska nyord blir allmängods. Med bävan i hjärtat öppnar jag länken och läser ...
Här hittar man den nya hårfärgen som jag hoppas och tror aldrig ska drabba mig: blorange, en blandning av blont och apelsinfärgat. Det engelska ordet cringe, som betyder att skruva på sig ungefär, ska "på svenska" tolkas som pinsamt. För oss som arbetat med tv blir uttrycket direktare helt annorlunda. Nu ska det betyda begravning utan ceremonier, inte direktsändning.
Att begreppet döstäda (eller dödsstäda) inte kommit med förrän nu gör mig uppriktigt förvånad, för den sortens aktivitet har ju folk hållit på med hur länge som helst. Samma tycker jag faktiskt gäller för fejknyheter, även om jag inser att en viss president gett ordet ny aktualitet. På listan står också det närbesläktade alternativa fakta, ett begrepp förtjänstfullt lanserat av en viss Kellyanne Conway som därmed gått till historien, hand i hand med sin chef.
Killgissa är lite kul. Ni vet hur det är: man ställer en fråga och får ett tvärsäkert svar som kort därpå visar sig vara helt uppåt väggarna fel. Men man vill ju inte verka ovetande när man får en enkel fråga eller hur?
En aktivitet som jag aldrig stött på men som jag ivrigt vill uppmuntra är att plogga. Då handlar det om joggare som plockar skräp i naturen samtidigt som de motionerar, sådana dubbla föredömen!
Sekundärkränkt tycker jag är riktigt roligt. Nu räcker det inte längre med att folk blir kränkta av nästan vad som helst nästan hela tiden. Här gäller att bli kränkt i sympati med någon redan drabbad.
Serieotrohet är utan tvivel en synd, även om graden av allvar kan diskuteras. Synden begås i tv-soffan och består i att man ser en del i en serie trots att den man alltid brukar titta tillsammans med inte är på plats.
Höstens stora skräll i form av #metoo-kampanjen finns med, högst naturligt. Men hur långlivat uttrycket blir är svårt att sia om. Fast det gäller förstås för samtliga ord som valts ut av expertisen.
Hela listan kan du läsa och fundera mer kring om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
Här hittar man den nya hårfärgen som jag hoppas och tror aldrig ska drabba mig: blorange, en blandning av blont och apelsinfärgat. Det engelska ordet cringe, som betyder att skruva på sig ungefär, ska "på svenska" tolkas som pinsamt. För oss som arbetat med tv blir uttrycket direktare helt annorlunda. Nu ska det betyda begravning utan ceremonier, inte direktsändning.
Att begreppet döstäda (eller dödsstäda) inte kommit med förrän nu gör mig uppriktigt förvånad, för den sortens aktivitet har ju folk hållit på med hur länge som helst. Samma tycker jag faktiskt gäller för fejknyheter, även om jag inser att en viss president gett ordet ny aktualitet. På listan står också det närbesläktade alternativa fakta, ett begrepp förtjänstfullt lanserat av en viss Kellyanne Conway som därmed gått till historien, hand i hand med sin chef.
Killgissa är lite kul. Ni vet hur det är: man ställer en fråga och får ett tvärsäkert svar som kort därpå visar sig vara helt uppåt väggarna fel. Men man vill ju inte verka ovetande när man får en enkel fråga eller hur?
En aktivitet som jag aldrig stött på men som jag ivrigt vill uppmuntra är att plogga. Då handlar det om joggare som plockar skräp i naturen samtidigt som de motionerar, sådana dubbla föredömen!
Sekundärkränkt tycker jag är riktigt roligt. Nu räcker det inte längre med att folk blir kränkta av nästan vad som helst nästan hela tiden. Här gäller att bli kränkt i sympati med någon redan drabbad.
Serieotrohet är utan tvivel en synd, även om graden av allvar kan diskuteras. Synden begås i tv-soffan och består i att man ser en del i en serie trots att den man alltid brukar titta tillsammans med inte är på plats.
Höstens stora skräll i form av #metoo-kampanjen finns med, högst naturligt. Men hur långlivat uttrycket blir är svårt att sia om. Fast det gäller förstås för samtliga ord som valts ut av expertisen.
Hela listan kan du läsa och fundera mer kring om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 26, 2017
Också en önskelista ...
Jag har skamligt många olästa böcker i mina hyllor. Det är väl något sjukligt, det där att ständigt köpa böcker fast man redan har lektyr hemma för resten av livet även om jag skulle bli 150 år.
I år lyckades jag, för första gången någonsin tror jag, avvärja julklappsböcker. Förr i världen hade en julafton (eller födelsedag) utan bokpaket varit ren katastrof. Nu lättnad, i tacksamhet!
För bland alla de där jag inte hunnit med finns självklart väldigt många som jag verkligen vill läsa. Det gäller bara att komma sig för, att ta tiden, att prioritera. Blir också en sorts önskelista!
I dag är det också temat för Veckans topplista från Johannas deckarhörna:
Idag listar vi topp fem böcker jag ville läsa men inte hann med under 2017, (och hoppas på att vi kanske kan plocka upp dem i ett tidigt skede av nästkommande år).
1. "Madame Bovary" av Gustave Flaubert. Klassiker som kom ut i prisad nyöversättning härom året.
2. "Vargskinnet" av Kerstin Ekman. Har hela serien, tre delar, fattar inte varför jag inte läser den.
3. "Boktjuven" av Markus Zusak. Hyllad av precis alla. Men jag har inte öppnat den.
4. "Ljuset vi inte ser" (All The Light We Cannot See) av Anthony Doerr. Över 500 sidor, inbunden. Den fysiska storleken är en tröskel att ta sig över.
5. "Sugar - kvinnan som steg ut ur mörkret" (The Crimson Petal and the White) av Michel Faber önskade jag mig i present för riktigt många år sedan. Att den historien tar över 800 sidor att berätta visste jag inte ...
Då återstår bara en fråga: kommer jag att läsa dem under 2018? Eller kan den topplistan få något som liknar evigt liv? Att hyllraderna med oläst växer är nog tyvärr utom alla tvivel. Suck.
Copyright Klimakteriehäxan
I år lyckades jag, för första gången någonsin tror jag, avvärja julklappsböcker. Förr i världen hade en julafton (eller födelsedag) utan bokpaket varit ren katastrof. Nu lättnad, i tacksamhet!
För bland alla de där jag inte hunnit med finns självklart väldigt många som jag verkligen vill läsa. Det gäller bara att komma sig för, att ta tiden, att prioritera. Blir också en sorts önskelista!
I dag är det också temat för Veckans topplista från Johannas deckarhörna:
Idag listar vi topp fem böcker jag ville läsa men inte hann med under 2017, (och hoppas på att vi kanske kan plocka upp dem i ett tidigt skede av nästkommande år).
1. "Madame Bovary" av Gustave Flaubert. Klassiker som kom ut i prisad nyöversättning härom året.
2. "Vargskinnet" av Kerstin Ekman. Har hela serien, tre delar, fattar inte varför jag inte läser den.
3. "Boktjuven" av Markus Zusak. Hyllad av precis alla. Men jag har inte öppnat den.
4. "Ljuset vi inte ser" (All The Light We Cannot See) av Anthony Doerr. Över 500 sidor, inbunden. Den fysiska storleken är en tröskel att ta sig över.
5. "Sugar - kvinnan som steg ut ur mörkret" (The Crimson Petal and the White) av Michel Faber önskade jag mig i present för riktigt många år sedan. Att den historien tar över 800 sidor att berätta visste jag inte ...
Då återstår bara en fråga: kommer jag att läsa dem under 2018? Eller kan den topplistan få något som liknar evigt liv? Att hyllraderna med oläst växer är nog tyvärr utom alla tvivel. Suck.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 25, 2017
Med julen bakom ryggen
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 24, 2017
Julens budskap
Möter detta budskap när jag tar en liten promenad i de frostnupna omgivningarna och tänker att det där var väl en väldigt trevlig julhälsning, för alla (som vill) att ta åt sig av!
Nästan som en liten skylt. Och julafton råkar ju denna gång sammanfalla med en SKYLTSÖNDAG!
Via bloggen Konst eller konstigt hittar du fler julskyltare.
Copyright Klimakteriehäxan
Nästan som en liten skylt. Och julafton råkar ju denna gång sammanfalla med en SKYLTSÖNDAG!
Via bloggen Konst eller konstigt hittar du fler julskyltare.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 23, 2017
Julkort
I dag är det väl dags att önska sina besökare och läsare, kända och okända, nytillkomna eller trogna, en riktigt fin jul.
Skinkan ska griljeras och granen kläs, annars tror jag att jag har läget under kontroll. Ambitionsnivån är inte särskilt hög!
Vi har som ni redan förstått återgått till äkta gran från skogen, i dag med stöd i ryggen från miljö-förstå-sig-påare som kommit fram till att vad man än tror om plastgranar så är de inte att rekommendera.
Men även jag har haft plastgran. Min första köpte jag i Florida, efter att ha jagat runt hela Miami efter ett riktigt litet barrträd. Jaktlyckan uteblev. Bara att krypa till korset. Det slutade med att jag bar hem en liten ynklig konstgjord sak, dock uppvisande vissa likheter med en gran. Knappt meterhög var den och när alla klot och ljus var på plats såg den bättre ut, men nöjd var jag ju inte.
Lägg till det att jag hade köpt en ljusslinga till balkongen för att åtminstone i någon mån likna mina amerikanska grannar. Glödlamporna var röda, gula, gröna och blå, och de blinkade taktfast. Inte nog med det. Ett knäppande ljud hördes vid varje blinkning. Jag höll på att bli galen men hittade till sist knappen som ställde om härligheten till fast sken, vilken också fick tyst på knäppljuden.
Den där lilla plastgranen kan eventuellt ligga kvar i sin låda någonstans. En större variant som vi hade i några år sålde jag på loppis till en familj i vår trappuppgång, kan undra om de har den kvar?
För ett par år sedan tittade jag lite närmare på förhållandet mellan plast- och naturlig gran och resultatet av det kan du läsa här. Att slutsatsen blev att naturgran är bäst har jag ju redan avslöjat ...
Kvällen före julafton är väldigt speciell för många. Minns hur vi alltid lyssnade på radio när jag var liten. "Endast mamma är vaken" hette programmet, vars titel uppenbarligen inte var helt sanningsenlig. Maud Reuterswärd hette kvinnan som höll i det och hon var en sann pionjär i svensk radio, en programledare av en sort som knappast står att finna längre, det går att konstatera genom att lyssna på henne i Sveriges Radios arkiv.
Nu vet jag att hur klar jag än må känna mig så här på förmiddagen den 23 brukar kvällen ändå bli sen. Alltid något är säkert bortglömt.
Men sedan, när inte ens mamma är vaken, ska jag sova i mina nya lakan med ljuvligt, juligt mönster av amaryllisar i mängd.
God jul!
Copyright Klimakteriehäxan
Skinkan ska griljeras och granen kläs, annars tror jag att jag har läget under kontroll. Ambitionsnivån är inte särskilt hög!
Vi har som ni redan förstått återgått till äkta gran från skogen, i dag med stöd i ryggen från miljö-förstå-sig-påare som kommit fram till att vad man än tror om plastgranar så är de inte att rekommendera.
Men även jag har haft plastgran. Min första köpte jag i Florida, efter att ha jagat runt hela Miami efter ett riktigt litet barrträd. Jaktlyckan uteblev. Bara att krypa till korset. Det slutade med att jag bar hem en liten ynklig konstgjord sak, dock uppvisande vissa likheter med en gran. Knappt meterhög var den och när alla klot och ljus var på plats såg den bättre ut, men nöjd var jag ju inte.
Lägg till det att jag hade köpt en ljusslinga till balkongen för att åtminstone i någon mån likna mina amerikanska grannar. Glödlamporna var röda, gula, gröna och blå, och de blinkade taktfast. Inte nog med det. Ett knäppande ljud hördes vid varje blinkning. Jag höll på att bli galen men hittade till sist knappen som ställde om härligheten till fast sken, vilken också fick tyst på knäppljuden.
Den där lilla plastgranen kan eventuellt ligga kvar i sin låda någonstans. En större variant som vi hade i några år sålde jag på loppis till en familj i vår trappuppgång, kan undra om de har den kvar?
För ett par år sedan tittade jag lite närmare på förhållandet mellan plast- och naturlig gran och resultatet av det kan du läsa här. Att slutsatsen blev att naturgran är bäst har jag ju redan avslöjat ...
Kvällen före julafton är väldigt speciell för många. Minns hur vi alltid lyssnade på radio när jag var liten. "Endast mamma är vaken" hette programmet, vars titel uppenbarligen inte var helt sanningsenlig. Maud Reuterswärd hette kvinnan som höll i det och hon var en sann pionjär i svensk radio, en programledare av en sort som knappast står att finna längre, det går att konstatera genom att lyssna på henne i Sveriges Radios arkiv.
Men sedan, när inte ens mamma är vaken, ska jag sova i mina nya lakan med ljuvligt, juligt mönster av amaryllisar i mängd.
God jul!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 22, 2017
Du lilla gran ...
Först när granen kommit in börjar det kännas som jul, tycker jag. Men klädd blir den inte förrän i morgon.
Vi är stamkunder så här dagarna före julafton hos granförsäljarna vid hörnet utanför Zinkens idrottsplats. Både säljare och granar kommer från Östergötland, och den vi kom hem med i dag hade huggits i natt, i skenet av en pannlampa.
Ja så sa han i alla fall. Som har egen skog att ta ur och sålt så många granar att han behövde fylla på lagret. För utan gran ingen jul!
Copyright Klimakteriehäxan
Vi är stamkunder så här dagarna före julafton hos granförsäljarna vid hörnet utanför Zinkens idrottsplats. Både säljare och granar kommer från Östergötland, och den vi kom hem med i dag hade huggits i natt, i skenet av en pannlampa.
Ja så sa han i alla fall. Som har egen skog att ta ur och sålt så många granar att han behövde fylla på lagret. För utan gran ingen jul!
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens ord 23
SKITFALL
-"Hans skitfall är väl inte större än ditt?" säger en av personerna i en liten tunn bok jag just läst, "Dom ska få igen" av Curt Einar Jinder. Han (jodå, pappa till Åsa och morfar till Little Jinder) och jag stod bredvid varandra på en julbokmässa här i Stockholm för flera år sedan. Tror att vi bytte böcker men jag hade glömt bort hans tills den plötsligt dök upp härom dagen. Och för er som, i likhet med mig, aldrig tidigare kommit i närheten av ordet "skitfall" kan jag berätta att det gäller sträckan bajset har till marken eller vattnet i toan oavsett om rumpan det kommer ur tillhör värsta pampen eller enklaste medborgare. På muggen är vi alla lika, så att säga ... en mänsklighetens minsta gemensamma nämnare man kanske inte tänker på så ofta.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 21, 2017
Julläsning
I årets näst sista helgfråga som har sina rötter i Mias bokhörna blev det förstås ännu en julfråga, det är svårt att undvika så här dan-före-dan-före-dan-före-dopparedan och på den allra kortaste och mörkaste dagen av dem alla, dessutom. Så lite god läsning kan lätta upp tillvaron, ge avbrott i eventuellt julstök och skingra tankarna! Alltså undrar Mia:
Vilken bok tänker du läsa i jul?
Jo jag har faktiskt börjat läsa en av årets "måste-böcker": Majgull Axelssons "Ditt liv och mitt". Hennes språk är som vanligt lysande, handlingen lätt deprimerande. Fast jag har inte kommit särskilt långt än.
Dessutom köpte jag i går en av #MeToo-böckerna (som jag faktiskt medverkat i), förvisso inte gjord för sträckläsning, och så blev det Fredrik Backmans julbok "Ditt livs affär" och det var en allvarlig historia i det lilla formatet som jag läste direkt. Tror att jag behöver läsa den en gång till för att ta in den riktigt.
Det där betyder att jag måste ha något riktigt lättsmält redo när sorgligheterna riskerar att ta överhanden. Har flera feelgood-historier att rycka ut ur hyllan så att inte julstämningen går helt åt pipan!
Bonusfråga: hur firar du jul? Enkelt svar på den: med god mat, lite champagne på julafton, lugnt och stilla med Maken och Dottern (Sonen har lämnat landet)! Samt förmodligen med alldeles för mycket godis.
Copyright Klimakteriehäxan
Vilken bok tänker du läsa i jul?
Jo jag har faktiskt börjat läsa en av årets "måste-böcker": Majgull Axelssons "Ditt liv och mitt". Hennes språk är som vanligt lysande, handlingen lätt deprimerande. Fast jag har inte kommit särskilt långt än.
Dessutom köpte jag i går en av #MeToo-böckerna (som jag faktiskt medverkat i), förvisso inte gjord för sträckläsning, och så blev det Fredrik Backmans julbok "Ditt livs affär" och det var en allvarlig historia i det lilla formatet som jag läste direkt. Tror att jag behöver läsa den en gång till för att ta in den riktigt.
Det där betyder att jag måste ha något riktigt lättsmält redo när sorgligheterna riskerar att ta överhanden. Har flera feelgood-historier att rycka ut ur hyllan så att inte julstämningen går helt åt pipan!
Bonusfråga: hur firar du jul? Enkelt svar på den: med god mat, lite champagne på julafton, lugnt och stilla med Maken och Dottern (Sonen har lämnat landet)! Samt förmodligen med alldeles för mycket godis.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 19, 2017
Julens blommor
Ett besök på Ulriksdals slottshandelsträdgård är bra för själen så här års, när det är snöblandat regn i luften och blåser småsnålt dessutom.
Poinsettia/julstjärna så långt ögat når, julröda begonior, amaryllisar både på lök och som snittblomma. Liljekonvaljerna är så fina att man blir tårögd, hyacinterna doftar och tulpanerna ... ack ja, tulpanerna!
Buketter, krukor, korgar. Med lite extra pynt, eller kanske bara vitmossa. En del uppsatser så pampiga att kreditkortet slaknar, och det är bara att avstå. Men titta är gratis. Vilken samlad fröjd!
Copyright Klimakteriehäxan
Önskelista som egentligen inte finns
Så sent som i går gjorde jag en ansträngning i böckernas värld. Föresatte mig att rensa ut. Nu skulle de bort, de där romanerna jag ändå aldrig kommer att läsa, de där bantningsevangelierna om LCHF och GI-metoden, de där lite tveksamma halv-fakta-historierna i ämnen som egentligen inte engagerar mig särskilt mycket.
Hur det gick? Tja jag vet inte riktigt. Visst blev det en hög som går bort, men det mesta är ju ändå kvar. Pinsamt nog har jag ungefär två hyllmeter oläst, i olika kategorier. Många av de där böckerna är jag nästan helt säker på att jag faktiskt vill läsa, att de är bra. Men när?
Då förstår ni att min entusiasm är behärskad när Johanna i deckarhörnan bestämt att veckans topplista ska vara det samma som en önskelista till jul. Men bloggutmaningar är ju till för att åtlydas, eller hur? Så mot bättre vetande listar jag fem titlar som ännu inte står på de olästas hylla. Och jag vill allra helst vänta tills de finns i pocket, billigare, lättare, mindre utrymmeskrävande! Är boken skriven på engelska vill jag läsa den på originalspråk, dessutom.
Här följer alltså en önskelista som egentligen inte finns:
"Swing Time" av Zadie Smith. Hon debuterade jätteung med "Vita tänder" som var otroligt bra, sedan dess har jag inte läst henne.
"Skrik tyst så inte grannarna hör" av Karin Alfredsson. Min vän och kollega är tillbaka med ny bok efter flera år när arbetet lade hinder i vägen för skrivandet.
"Ett jävla solsken" av Fatima Brenner. Fick fack-August i år. Berättar om en föregångsfigur i svensk journalistik.
"En bror att dö för" av Roslund & Thunberg. Fortsättning på den gastkramande, sanningsbaserade berättelsen om Militärligan som hade titeln "Björndansen".
"Åren i Paris" (The Paris Wife) av Paula McLain. Den boken dök upp i min värld i går, som ett svar på min bloggpost om "Mrs. Hemingway" (scrolla!). Och när jag googlar på författaren ser det ut som att hon verkligen är läsvärd!
Copyright Klimakteriehäxan
Hur det gick? Tja jag vet inte riktigt. Visst blev det en hög som går bort, men det mesta är ju ändå kvar. Pinsamt nog har jag ungefär två hyllmeter oläst, i olika kategorier. Många av de där böckerna är jag nästan helt säker på att jag faktiskt vill läsa, att de är bra. Men när?
Då förstår ni att min entusiasm är behärskad när Johanna i deckarhörnan bestämt att veckans topplista ska vara det samma som en önskelista till jul. Men bloggutmaningar är ju till för att åtlydas, eller hur? Så mot bättre vetande listar jag fem titlar som ännu inte står på de olästas hylla. Och jag vill allra helst vänta tills de finns i pocket, billigare, lättare, mindre utrymmeskrävande! Är boken skriven på engelska vill jag läsa den på originalspråk, dessutom.
Här följer alltså en önskelista som egentligen inte finns:
"Swing Time" av Zadie Smith. Hon debuterade jätteung med "Vita tänder" som var otroligt bra, sedan dess har jag inte läst henne.
"Skrik tyst så inte grannarna hör" av Karin Alfredsson. Min vän och kollega är tillbaka med ny bok efter flera år när arbetet lade hinder i vägen för skrivandet.
"Ett jävla solsken" av Fatima Brenner. Fick fack-August i år. Berättar om en föregångsfigur i svensk journalistik.
"En bror att dö för" av Roslund & Thunberg. Fortsättning på den gastkramande, sanningsbaserade berättelsen om Militärligan som hade titeln "Björndansen".
"Åren i Paris" (The Paris Wife) av Paula McLain. Den boken dök upp i min värld i går, som ett svar på min bloggpost om "Mrs. Hemingway" (scrolla!). Och när jag googlar på författaren ser det ut som att hon verkligen är läsvärd!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 18, 2017
Bakom varje berömd man står ...
Julkalenderbloggstafetten har kommit till på initiativ av Sofies bokblogg. Andra bloggare som gärna skriver om böcker bjöds in att "fylla en lucka" på vägen mot jul. Jag var en av dem som tackade ja till det och nu har det blivit min tur. Hela listan över deltagare dag för dag hittar du här.
"Bäst i bokhyllan" är underrubriken, men ni vet hur det är: helt omöjligt att kora den vinnaren. Men BRA i bokhyllan, det finns och det kan kanske bli ett lästips? Nu öppnar jag min lucka!
Hur många spirande författare, reportrar och utrikeskorrespondenter runt om i världen har inte haft Ernest Hemingway som en förebild i något skede? Då har det handlat om att skriva korta, kärnfulla meningar, inte dra sig för att ta risker, se verklighetens grymmaste sidor och sedan rapportera om den i bakåtlutade ordalag, men ändå så att exempelvis krigets vidrigheter framstår i all sin tydlighet.
Dessutom levde han ju ett liv som fylldes inte bara av spännande händelser utan också av massor med alkohol och, ej att förglömma, sköna damer. Hur hans faiblesse för katter kom in i sammanhanget vet jag dock inte riktigt, men faktum är att han i sitt hem i Key West, längst ut på Floridas tipp, hade ett helt gäng jamande sambos. Det började med en vit kisse som hette Snowball. Alla som kom sen var (oavsett kön tror jag!) döpta efter kvinnliga skådespelare, som Greta Garbo och Rita Hemingway, och alla hade den fysiska egenheten att de hade sex tår. Ernest gillade sex.
En annan sak med Hemingway som lät förförisk och spännande var att han reste så mycket och dessutom föreföll ha vänner vartän han styrde kosan. Ofta var det kollegor, journalister med uppdrag som liknade Hemingways egna. En av vännerna var John Dos Passos, frivillig i spanska inbördeskriget, och han skrev liksom sin polare romaner. För Hemingways del resulterade det i ett Pulitzerpris 1953 och ett Nobelpris 1954, medan Dos Passos visserligen hyllats men inte överösts av priser, trots att han verkligen förtjänade det.
Att Hemingway visste att ta för sig av livets goda var ställt utom alla tvivel. God mat, gin, vodka, cigarrer var vardagsvaror. Kvinnorna föll som käglor för honom och det gick bra så länge de inte utgjorde någon utmaning. Illa gick det med relationen med Martha Gellhorn, resande reporter även hon. När hon just trodde sig ha fått sitt livs mest spännande uppdrag i Europa lyckades Hemingway tränga sig före sin egen hustru, som blev snuvad på både äventyret, erfarenheten och inkomsten.
Allt det där om Ernest Hemingway som den ultimate he-mannen har vi väl ändå hört i olika varianter genom åren (han dog 1961 i vad som förmodligen var ett avsiktligt självmord). Därför blev jag intresserad när jag upptäckte boken "Mrs Hemingway", för halva reapriset på senaste bokrean dessutom.
Fyra gånger hann han gifta sig, han gick ut ur ett äktenskap för att direkt ingå ett nytt. Han flirtade oavbrutet, att ha fruns bästa väninna som älskarinna var inget större problem. Och han verkade ständigt vara passionerat förälskad i någon, medan han njöt i fulla drag av sitt liv, fram till de sista åren när han blev alltmer instabil och uppenbart olycklig.
Naomi Wood heter författaren som skrivit "Mrs. Hemingway"och hon knyter ihop porträtten av de fyra hustrurna på ett väldigt lyckat sätt. Nu får man se Ernest med andra ögon, upptäcka vilken mansgris han stundtals var. Vilket inte hindrade den där kvartetten från att älska och beundra honom, för att till slut mista honom. Alla fyra kom på begravningen.
Naturligtvis blir Ernest Hemingway för evigt ihågkommen för sitt sätt att skriva, för sina berättelser. Den uppblåsta bilden av en machoman tonas nog ner. Men talesättet att "bakom varje framgångsrik man står en kvinna" leds än en gång i bevis. Fast bakom just denne man stod fyra kvinnor, minst. Och deras version av historien är väldigt läsvärd!
Copyright Klimakteriehäxan
Lucka nummer 17 – den i går alltså – fanns hos "A Room of My Own" och nummer 19 öppnas i morgon av My loved books som står på tur i stafetten.
"Bäst i bokhyllan" är underrubriken, men ni vet hur det är: helt omöjligt att kora den vinnaren. Men BRA i bokhyllan, det finns och det kan kanske bli ett lästips? Nu öppnar jag min lucka!
Hur många spirande författare, reportrar och utrikeskorrespondenter runt om i världen har inte haft Ernest Hemingway som en förebild i något skede? Då har det handlat om att skriva korta, kärnfulla meningar, inte dra sig för att ta risker, se verklighetens grymmaste sidor och sedan rapportera om den i bakåtlutade ordalag, men ändå så att exempelvis krigets vidrigheter framstår i all sin tydlighet.
Dessutom levde han ju ett liv som fylldes inte bara av spännande händelser utan också av massor med alkohol och, ej att förglömma, sköna damer. Hur hans faiblesse för katter kom in i sammanhanget vet jag dock inte riktigt, men faktum är att han i sitt hem i Key West, längst ut på Floridas tipp, hade ett helt gäng jamande sambos. Det började med en vit kisse som hette Snowball. Alla som kom sen var (oavsett kön tror jag!) döpta efter kvinnliga skådespelare, som Greta Garbo och Rita Hemingway, och alla hade den fysiska egenheten att de hade sex tår. Ernest gillade sex.
En annan sak med Hemingway som lät förförisk och spännande var att han reste så mycket och dessutom föreföll ha vänner vartän han styrde kosan. Ofta var det kollegor, journalister med uppdrag som liknade Hemingways egna. En av vännerna var John Dos Passos, frivillig i spanska inbördeskriget, och han skrev liksom sin polare romaner. För Hemingways del resulterade det i ett Pulitzerpris 1953 och ett Nobelpris 1954, medan Dos Passos visserligen hyllats men inte överösts av priser, trots att han verkligen förtjänade det.
Att Hemingway visste att ta för sig av livets goda var ställt utom alla tvivel. God mat, gin, vodka, cigarrer var vardagsvaror. Kvinnorna föll som käglor för honom och det gick bra så länge de inte utgjorde någon utmaning. Illa gick det med relationen med Martha Gellhorn, resande reporter även hon. När hon just trodde sig ha fått sitt livs mest spännande uppdrag i Europa lyckades Hemingway tränga sig före sin egen hustru, som blev snuvad på både äventyret, erfarenheten och inkomsten.
Allt det där om Ernest Hemingway som den ultimate he-mannen har vi väl ändå hört i olika varianter genom åren (han dog 1961 i vad som förmodligen var ett avsiktligt självmord). Därför blev jag intresserad när jag upptäckte boken "Mrs Hemingway", för halva reapriset på senaste bokrean dessutom.
Fyra gånger hann han gifta sig, han gick ut ur ett äktenskap för att direkt ingå ett nytt. Han flirtade oavbrutet, att ha fruns bästa väninna som älskarinna var inget större problem. Och han verkade ständigt vara passionerat förälskad i någon, medan han njöt i fulla drag av sitt liv, fram till de sista åren när han blev alltmer instabil och uppenbart olycklig.
Naomi Wood heter författaren som skrivit "Mrs. Hemingway"och hon knyter ihop porträtten av de fyra hustrurna på ett väldigt lyckat sätt. Nu får man se Ernest med andra ögon, upptäcka vilken mansgris han stundtals var. Vilket inte hindrade den där kvartetten från att älska och beundra honom, för att till slut mista honom. Alla fyra kom på begravningen.
Naturligtvis blir Ernest Hemingway för evigt ihågkommen för sitt sätt att skriva, för sina berättelser. Den uppblåsta bilden av en machoman tonas nog ner. Men talesättet att "bakom varje framgångsrik man står en kvinna" leds än en gång i bevis. Fast bakom just denne man stod fyra kvinnor, minst. Och deras version av historien är väldigt läsvärd!
Copyright Klimakteriehäxan
Lucka nummer 17 – den i går alltså – fanns hos "A Room of My Own" och nummer 19 öppnas i morgon av My loved books som står på tur i stafetten.
Ett ord som inte får missförstås
Me too, sa någon. Och sedan small det till.
Det verkar faktiskt som om det smällde allra högst just i
Sverige. Landet som framgångsrikt jobbat på sitt rykte som jämlikhetens
högborg, men som också låtit tala om sig som landet där flickorna är både
vackra och hyggligt medgörliga.
Den där snygga ytan har just spruckit, på alla möjliga och
omöjliga ledder. För det visar sig att de där vackra flickorna, som säkert
varit medgörliga ibland, verkligen inte är det alltid och med vem som helst.
Problemet kokar ner till ett enkelt litet ord som folk, läs män, har svårt att
förstå. Ordet är NEJ.
Mängden kvinnor som plötsligt började berätta var
överväldigande. Naturligtvis är vi många som upplevt en del tafsande och
vulgära inviter, men grovheten som nu dök upp, från så många håll, var svår att
ta in. Sak samma med antalet vittnesmål om vidrigheter. Misshandel, våldtäkter,
livsfara – mäns kåthet skydde inga medel! Och inte sällan var de utpekade
förövarna välkända, män med makt, män som åtnjöt stor respekt på sina specialområden.
Den som
skrapade lite på historiens patinering hade heller inte svårt att hitta
överträdelser från förr, när herrskap och tjänstefolk hade helt skilda
livsbetingelser, vanor som trots allt verkar ha överlevt åtminstone fläckvis.
Grupp efter grupp samlade in namn under fyndiga #hashtags
och ja, makten märkte det. Kunde inte undgå att märka det, uppropens
undertecknare var snabbt uppe i tiotusentals. Just när man trodde att toppen
var nådd vällde ännu fler vittnesmål in. Politiker och företagsledare såg
plötsligt rädda ut, en och annan karl rensades ut, i takt med att berättelserna
om blod och sperma och terrorisering av kvinnor spreds.
Många av historierna
utspelade sig för länge sedan, men här finns ingen preskriptionstid. Den som
våldförde sig på en flicka för 40 år sedan kan hinnas ikapp av historien i dag,
lika väl som den som gick för långt i november 2017.
Men hur går det med det där ryktet, det som påstått att vi i
Sverige inte behandlar män och kvinnor olika?
Det blir vi tvungna att försöka reparera, bygga upp igen.
Ingen snabb och enkel process, helt klart. Grundstenen måste vara ordet NEJ,
vars innebörd behöver präntas in i alla och envar från första skoldagen och
allt framgent.
Nu har vi ingen jämställdhet att vara stolta över längre. Det
har #MeToo visat, och det går inte att missförstå.
Copyright Klimakteriehäxan
Den här texten finns också att läsa på sajten Nyfiken grå, som bjuder på material alldeles gratis, tänkt för en äldre publik.
Värt att notera är också det lagförslag som regeringen presenterade i går och som går ut på att alla sexuella relationer måste bygga på ömsesidig vilja. Det krävs samtycke, ett ja, helt enkelt. Hur den bevisbördan ska hanteras i en eventuell domstolsprövning kommer att bli en svår nöt att knäcka ... men avsikten är förvisso god.
söndag, december 17, 2017
Hur sopigt är det i det köket?
Humor kan ta sig många uttryck, det visste vi ju redan. Frågan är bara hur kul det är att ha ett matställe som, helt medvetet och långt från alla typografiska misstag, heter Sopköket?
Jag kände mig inte särskilt sugen på deras rätter, även om priset var tilltalande. Fast borde man inte också servera dagens sopa?
Söndag är alltid en skyltsöndag, som ni vet. Kolla om ni hittar fler skyltar via BP:s blogg!
Jag kände mig inte särskilt sugen på deras rätter, även om priset var tilltalande. Fast borde man inte också servera dagens sopa?
Söndag är alltid en skyltsöndag, som ni vet. Kolla om ni hittar fler skyltar via BP:s blogg!
Copyright Klimakteriehäxan
CITAT om mode
"Mycket i livet blir roligare med knytblus."
-Så tycker i alla fall Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Hon avslöjade denna teori ur modets värld i en intervju redan 2014, i dag återkommer den i korthet i Svenska Dagbladet. Och det är klart: en sådan odiskutabel djupsinnighet tål ju att repriseras. Så nu gör jag det också. Trots att jag i nuläget inte äger en endaste liten knytblus. Kanske dags att inhandla en? För att visa snille och smak?
-Så tycker i alla fall Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Hon avslöjade denna teori ur modets värld i en intervju redan 2014, i dag återkommer den i korthet i Svenska Dagbladet. Och det är klart: en sådan odiskutabel djupsinnighet tål ju att repriseras. Så nu gör jag det också. Trots att jag i nuläget inte äger en endaste liten knytblus. Kanske dags att inhandla en? För att visa snille och smak?
lördag, december 16, 2017
Tretton år tror jag visst att jag är
Det fanns en sång vars text löd (tror jag): "Fjorton år tror jag visst att jag var, en liten flicka så fager och så rar". Kan man överföra det till en Klimakteriehäxa som nästan uppnår denna aktningsvärda ålder, om än ett år kort?
Fager? Nja, det är alltför enkelt att motbevisa. Rar då? Blir nog också svårt att styrka.
Men siffrorna stämmer hur som helst. Den 16 december 2004 hade jag plötsligt en blogg, en alldeles egen plattform där jag kunde publicera det jag kände för. Till en början var det bara text, så småningom blev det alltmer foto också, eftersom jag råkar tycka nästan lika mycket om att plåta som att skriva.
Förvisso har det funnits tillfällen då jag allvarligt övervägt att sätta punkt. Bloggandets högsäsong är nog över för rätt länge sedan. Jag kan se hur folk som en gång var flitiga läsare och kommentatorer inte längre existerar i bloggvärlden. Visst tillkommer nya, men inte i mängder direkt. Och även om Klimakteriehäxan har noterats för en bra bit över en halv miljon sidvisningar är jag en mikroliten bit i det enorma internetpusslet, där stora spelare har många miljoner dagliga följare.
Ändå har jag knallat vidare i spåret. För som jag skrev redan då, för tretton år sedan: Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom, kom igen, kommentera gärna.
Så är det, i alla fall ett tag till. Du är fortfarande välkommen till Klimakteriehäxan!
Copyright Klimakteriehäxan
PS I det allra första inlägget får man också veta hur mitt namn kom till. Ibland undrar folk ...
Fager? Nja, det är alltför enkelt att motbevisa. Rar då? Blir nog också svårt att styrka.
Men siffrorna stämmer hur som helst. Den 16 december 2004 hade jag plötsligt en blogg, en alldeles egen plattform där jag kunde publicera det jag kände för. Till en början var det bara text, så småningom blev det alltmer foto också, eftersom jag råkar tycka nästan lika mycket om att plåta som att skriva.
Förvisso har det funnits tillfällen då jag allvarligt övervägt att sätta punkt. Bloggandets högsäsong är nog över för rätt länge sedan. Jag kan se hur folk som en gång var flitiga läsare och kommentatorer inte längre existerar i bloggvärlden. Visst tillkommer nya, men inte i mängder direkt. Och även om Klimakteriehäxan har noterats för en bra bit över en halv miljon sidvisningar är jag en mikroliten bit i det enorma internetpusslet, där stora spelare har många miljoner dagliga följare.
Ändå har jag knallat vidare i spåret. För som jag skrev redan då, för tretton år sedan: Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom, kom igen, kommentera gärna.
Så är det, i alla fall ett tag till. Du är fortfarande välkommen till Klimakteriehäxan!
Copyright Klimakteriehäxan
PS I det allra första inlägget får man också veta hur mitt namn kom till. Ibland undrar folk ...
fredag, december 15, 2017
Hur rimmar man på bok?
Julen tränger sig på. Se bara på Mia som sitter i sin bokhörna och försöker rimma på sina paket. Det går kanske inte så bra, för som helgfråga ber hon om hjälp: Hur rimmar man på bok? (kan man tänka sig att det är en deckare, roman eller fantasybok?)
Jag tillhör dem som med viss förtjusning försöker rimma på paketen, fast det har väl aldrig hänt att jag gjort det en vecka före julafton. Snarare sitter jag där med mina grötrim medan Kalle Anka härjar i tv. Framgången med mina ansträngningar brukar bli behärskad, för resultatet är utan undantag tämligen uselt. Fast själv har jag roligt!
För att ni ska få klart för er vilken (låg) nivå jag normalt ligger på ber jag härmed att få dela med mig några toppnummer. Först lite underbyxor:
Men hoppsan, det skulle ju handla om böcker, enligt Mias påbud! Ja men då kör vi!
Om du vill bli mera klok
ska du läsa denna ...
Alternativ:
Är du redan riktigt klok?
Bläddra ändå i denna ...
För den som väljer att ge bort en ryslig deckarhistoria med mord och elände bjuder jag på detta poetiska stordåd:
Blodigt allvar fast på kul
Kan du läsa efter jul
Och så hänger Mia förstås på sin lilla bonusfråga, som denna gång lyder: Vad ska du hitta på så här sista helgen innan jul?
Tja, jag kanske borde öva lite på att rimma, eller vad säger ni?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tillhör dem som med viss förtjusning försöker rimma på paketen, fast det har väl aldrig hänt att jag gjort det en vecka före julafton. Snarare sitter jag där med mina grötrim medan Kalle Anka härjar i tv. Framgången med mina ansträngningar brukar bli behärskad, för resultatet är utan undantag tämligen uselt. Fast själv har jag roligt!
För att ni ska få klart för er vilken (låg) nivå jag normalt ligger på ber jag härmed att få dela med mig några toppnummer. Först lite underbyxor:
Julrushens hets är stressig och svår
Precis när jag tröttnat på att strosa
Hittade jag denna lilla ….
När Dottern fick en tekopp (hon har fått åtskilliga eftersom hon ofta och gärna dricker just te):
Kaffekäring är du ingen
Jag har köpt den här i Ringen
(Ringen är, upplysningsvis, ett lokalt köpcentrum som jag lätt hamnar i.)
(Ringen är, upplysningsvis, ett lokalt köpcentrum som jag lätt hamnar i.)
Sonen och Maken får ibland, möjligen alldeles för ofta, en skjorta eller tröja, och då kan det här mästerstycket med fördel återanvändas:
Färgen är rätt
Storleken okej
Den blir snygg på dej
Och apropå tröjor:
Och apropå tröjor:
Kanske fryser du mindre ofta
Om du tar på dig denna ….
Men hoppsan, det skulle ju handla om böcker, enligt Mias påbud! Ja men då kör vi!
Om du vill bli mera klok
ska du läsa denna ...
Alternativ:
Är du redan riktigt klok?
Bläddra ändå i denna ...
För den som väljer att ge bort en ryslig deckarhistoria med mord och elände bjuder jag på detta poetiska stordåd:
Blodigt allvar fast på kul
Kan du läsa efter jul
Och så hänger Mia förstås på sin lilla bonusfråga, som denna gång lyder: Vad ska du hitta på så här sista helgen innan jul?
Tja, jag kanske borde öva lite på att rimma, eller vad säger ni?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 14, 2017
Koll på Aladdin
Varje senhöst inträffar en kulinarisk händelse som jag troget brukar uppmärksamma. Det är när man får veta vad som hänt i Aladdin-asken sen sist, inför annalkande julsäsong.
I år hade den kollen trillat bort ur mitt minne, men bättre sent än aldrig!
För i de askar som nu saluförs heter nykomlingen kakaokrisp. Den har slagit ut en gammal hederlig trotjänare, nämligen tryffeln. Själv saknar jag för alltid två favoriter: fransk nougat och trippelnöt (togs bort 2014), men man får väl vara lite flexibel och ge kakaokrispen en chans ...
Visste ni att Aladdin funnit med oss som chokladask ända sedan 1939? Då kostade en 500 grams förpackning svindlande 4 kronor och 15 öre. Det är väl bara lite mer än vad en enda pralin betingar för pris i dag, om man bortser från det ofta förekommande extrapriset! Ändå köper svensken i genomsnitt en ask Aladdin (eller Paradis, den ljusare varianten) per person och år.
Copyright Klimakteriehäxan
I år hade den kollen trillat bort ur mitt minne, men bättre sent än aldrig!
För i de askar som nu saluförs heter nykomlingen kakaokrisp. Den har slagit ut en gammal hederlig trotjänare, nämligen tryffeln. Själv saknar jag för alltid två favoriter: fransk nougat och trippelnöt (togs bort 2014), men man får väl vara lite flexibel och ge kakaokrispen en chans ...
Visste ni att Aladdin funnit med oss som chokladask ända sedan 1939? Då kostade en 500 grams förpackning svindlande 4 kronor och 15 öre. Det är väl bara lite mer än vad en enda pralin betingar för pris i dag, om man bortser från det ofta förekommande extrapriset! Ändå köper svensken i genomsnitt en ask Aladdin (eller Paradis, den ljusare varianten) per person och år.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 13, 2017
Lussedags
Firandet av Lucia blir inte särskilt intensivt hemma hos oss numera. Det var roligare när barnen var små, som när Dottern höll på att sätta eld på dagiset och Sonen absolut inte ville vara pepparkaksgubbe. Eller när ett helt gäng ungar gick från familj till familj och sjöng. Men man kan titta på skönsjungande lussetåg på tv till kaffe med en lussekatt och några kakor. (SVT Play förstås, i morse var jag naturligtvis inte vaken!)
Sedan gläder jag mig varje år åt Lisa Larssons adventsbarn. Vi har numera sex stycken som jag vårdar ömt, extra försiktigt sedan jag härom dagen insett att de kostar 800 kronor per exemplar om man vill köpa fler. Mina fyra första är dock inköpta för riktigt länge sen och som andrasortering, fast det tycker jag inte syns.
Dessutom hör hyacinterna till. Och en sak är säker: de där man köper för en tia i matbutiken, de är inte sämre än de som kostar tjugofem kronor styck i blomsteraffären. Doftar gör de förstås också lika mycket, även om man i specialbutiken numera kan få tag i doftlösa också, vilket väl allergiker välkomnar. För mig får de väldigt gärna lukta!
Sedan gläder jag mig varje år åt Lisa Larssons adventsbarn. Vi har numera sex stycken som jag vårdar ömt, extra försiktigt sedan jag härom dagen insett att de kostar 800 kronor per exemplar om man vill köpa fler. Mina fyra första är dock inköpta för riktigt länge sen och som andrasortering, fast det tycker jag inte syns.
Dessutom hör hyacinterna till. Och en sak är säker: de där man köper för en tia i matbutiken, de är inte sämre än de som kostar tjugofem kronor styck i blomsteraffären. Doftar gör de förstås också lika mycket, även om man i specialbutiken numera kan få tag i doftlösa också, vilket väl allergiker välkomnar. För mig får de väldigt gärna lukta!
Copyright Klimakteriehäxan
Julröda böcker
Vad betyder färgen på en boks omslag?
Teorierna är många, fast alla är överens om en sak: utsidan av en bok kan vara helt avgörande för dess försäljningssiffror och fortlevnad.
Rött anses ju vara en pålitlig signalfärg när det gäller att påkalla uppmärksamhet i största allmänhet, så det var inte svårt att hitta röda bokomslag när nu Johanna i deckarhörnan vill se sådana på denna veckas topplista. Uppdraget lyder: Idag vill jag se era finaste bokomslag där rött är den dominerande färgen.
På min bild från vänster till höger ser ni Evert Taubes "Hjärtats nyckel heter sång", sedan Hans Alfredsons "Den befjädrade ormen" som täcker en del av Barbro Alvings memoarer "Bang". Sedan en Nobel-pristagare, Mario Vargas Llosa, med "Kriget vid världens ände", och så en bok som jag älskade för mycket länge sedan: "Harmagedon" av Leon Uris. Vågar inte läsa om den i dag ... men omslaget platsar!
Copyright Klimakteriehäxan
Teorierna är många, fast alla är överens om en sak: utsidan av en bok kan vara helt avgörande för dess försäljningssiffror och fortlevnad.
Rött anses ju vara en pålitlig signalfärg när det gäller att påkalla uppmärksamhet i största allmänhet, så det var inte svårt att hitta röda bokomslag när nu Johanna i deckarhörnan vill se sådana på denna veckas topplista. Uppdraget lyder: Idag vill jag se era finaste bokomslag där rött är den dominerande färgen.
På min bild från vänster till höger ser ni Evert Taubes "Hjärtats nyckel heter sång", sedan Hans Alfredsons "Den befjädrade ormen" som täcker en del av Barbro Alvings memoarer "Bang". Sedan en Nobel-pristagare, Mario Vargas Llosa, med "Kriget vid världens ände", och så en bok som jag älskade för mycket länge sedan: "Harmagedon" av Leon Uris. Vågar inte läsa om den i dag ... men omslaget platsar!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 11, 2017
Ung läsning – också för vuxna
En topplista i december kan väl tjäna som julklappstips också, tror ni inte? Det kanske inte var Lyrans grundtanke, men de titlar som ska in på listan denna gång definierar hon så här:
Berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar!
Jag klarar inte av att dela ut guld, silver och brons. Här är tre som samsas systerligt om utrymmet på prispallen:
Annika Thor skrev "En ö i havet" om två judiska flickor som kom till svenska västkusten, ditskickade från Wien där föräldrarna blev kvar. 40-tal och krigstider förstås, och kulturkrock som heter duga. Det blev en serie om fyra böcker, faktiskt.
Christina Herrströms "Glappet" såg vi som en jättebra tv-serie först, den blev roman i ett andra steg. Om två tonårstjejer som är nästan vuxna och hamnar i knepiga situationer, bland annat med män. Hög igenkänningsfaktor vågar jag påstå, fast det var länge sedan jag var i tonåren.
Sue Townsends första bok om Adrian Mole kom redan 1984. Den hette "Min hemliga dagbok" (The Secret Diary of Adrian Mole) och har sedan dess fått fyra uppföljare. Adrians öde är både roligt och tänkvärt.
Gemensamt för alla tre på min topplista är att de mycket väl kan läsas av alldeles vuxna människor också, med stor behållning!
Copyright Klimakteriehäxan
Berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar!
Jag klarar inte av att dela ut guld, silver och brons. Här är tre som samsas systerligt om utrymmet på prispallen:
Annika Thor skrev "En ö i havet" om två judiska flickor som kom till svenska västkusten, ditskickade från Wien där föräldrarna blev kvar. 40-tal och krigstider förstås, och kulturkrock som heter duga. Det blev en serie om fyra böcker, faktiskt.
Christina Herrströms "Glappet" såg vi som en jättebra tv-serie först, den blev roman i ett andra steg. Om två tonårstjejer som är nästan vuxna och hamnar i knepiga situationer, bland annat med män. Hög igenkänningsfaktor vågar jag påstå, fast det var länge sedan jag var i tonåren.
Sue Townsends första bok om Adrian Mole kom redan 1984. Den hette "Min hemliga dagbok" (The Secret Diary of Adrian Mole) och har sedan dess fått fyra uppföljare. Adrians öde är både roligt och tänkvärt.
Gemensamt för alla tre på min topplista är att de mycket väl kan läsas av alldeles vuxna människor också, med stor behållning!
Copyright Klimakteriehäxan
Thank you for the language!
-Sch, inte just nu!
Det var 50-tal och vid vårt köksbord satt mamma. Hon var
strängt upptagen. Framför henne låg boken uppslagen, vid örat hade hon radion.
Ur den kom en röst som vi alla hade lärt oss att känna igen.
Rolf Lundgren höll engelsklektion. Hans elever var spridda
över hela landet, hans ”kateder” stod i en studio på Kungsgatan 8, den
klassiska Stockholms-adressen till Sveriges Radio. Han hade uppfunnit den
brittiska familjen Taylor och den första kursen hette ”Meet the Taylors”. Den
blev så oerhört populär att den följdes av ”Meet the Taylors Again”.
Mamma var en av de där eleverna. Hon hade fem års folkskola
i botten, inte en endaste minut undervisning i något språk utöver svenska
ingick. Nu sög hon i sig glosor, lydde när magister Lundgren beordrade
uttalsövningar. Han introducerade nya ord, gnuggade grammatikregler och flikade
dessutom in ett och annat om engelska seder och traditioner. Min mamma lärde
sig alltihop! Så bra att hon klarade sig på det nya språket på ett imponerande
vis, även om hon så småningom byggde på med någon kvällskurs.
Den där Rolf Lundgren var en språkpedagog av Guds nåde. Så
blev han också banbrytande genom sitt chefsjobb för Sveriges Radios
utbildningsprogram, det som så småningom utvecklats till att bli UR, där både
radio och tv ryms idag.
Lundgren såg tidigt behovet av att hans landsmän skulle
behärska ett världsspråk. När andra världskriget tagit slut och livet återgick
till något mer normalt menade han att ”there was an outcry for English” och det
var det han tog fasta på, med egna universitetsstudier i moderna språk i
botten.
Faktum är att han borde ha fått en stor del av äran för att
svenska folket numera är engelskspråkigt i så hög grad. När han entusiasmerade
så många i min mammas generation lade han också grunden för ett ökat
språkintresse i allmänhet. Lundgren blev
en motor i landets utbildningsverksamhet, dels genom utbudet av de där radiokurserna,
dels genom att han också påverkade skolvärlden så att språkundervisningens
status höjdes.
Engelskan ersatte tyskan som länge var svenska skolbarns
första ”främmande” språk. Och på den vägen är det. Redan i första klass dyker
engelskan upp. Ungarna i dag läser, sjunger, spelar spel på engelska, ser film
och tv utan textremsor, klarar sig utmärkt så. Det bör Rolf Lundgren ha gillat.
Och det borde han ha tack för.
Rolf Lundgren avled nyligen, vid 99 års ålder.
Copyright Klimakteriehäxan
Denna text finns också publicerad på Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig till äldre läsare och bjuder på gratis information och läsning. Klicka på länken och kolla!
Denna text finns också publicerad på Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig till äldre läsare och bjuder på gratis information och läsning. Klicka på länken och kolla!
söndag, december 10, 2017
Ett litet söndagscitat
"Jag har aldrig förstått grejen med intervjuer."
- Peter Stormare svarar på intervjufrågor i Svenska Dagbladet i dag och nej, han verkar inte riktigt förtjust över uppmärksamheten ... men jag upptäcker i alla fall att vi har åtminstone en gemensam nämnare: vi ogillar när tavlor hänger snett!
Hej där! – på en SKYLTSÖNDAG
Inget av det där funkade förstås när jag upptäckte Gisela där mellan de rullande trottoarerna i Gallerian, mitt i Stockholms centrum. Det är ju lönlöst att försöka slå sig i slang med en affisch, eller hur? Men grymt snygg är hon, kvinnan som blivit fotomodell efter sin pensionering!
Söndagar är skyltarnas dag på en lång rad bloggar. Du kan säkert hitta fler om du tar den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 09, 2017
När vi ändå pratar (om) finska ...
Du har kanske läst min förra bloggpost i vilken jag berättar/skryter om hur bra jag faktiskt talar finska, även om jag gör det utan att förstå vad jag säger.
Men den där papegojegenskapen kan man ha viss glädje av. Man kan skrämmas med den.
Det hände sig för många år sedan, närmare bestämt 1982, att det utkämpades ett krig mellan Storbritannien och Argentina om den avlägsna ögrupp som engelsmän kallar The Falklands medan argentinarna benhårt håller på det spanska namnet Las Malvinas. Jag var en av väldigt många journalister som hade i uppdrag att skildra detta från den argentinska sidan, på plats i Buenos Aires.
Som så ofta händer när stora dramer utspelar sig samlas den där internationella presskåren på samma hotell. I Buenos Aires intog vi ett Sheraton. Där fanns bland annat tyskar, amerikaner, norrmän, svenskar och, förstås, finländare. Och vi vet alla att den som växt upp i Finland har varit tvungen att läsa svenska i skolan, så de var mer eller mindre svenskspråkiga allihop.
En av dem, kanske den mest bereste av alla kollegorna där, skrev också böcker. Stolt visade han upp den senaste, nyss utkommen, för kretsen av landsmän. Finländarna umgicks ofta i grupp på lediga stunder och jag hade blivit god vän med dem och satt alltså med i gänget, som vanligt den enda tjejen.
Nu bad jag att få titta närmare på boken. Det fick jag. Bläddrade lite, vände så på den och började läsa baksidestexten. Läste den högt. Det blev helt tyst i rummet, man hade kunnat höra den där berömda knappnålen falla, i alla fall när jag gjorde en minipaus. Killarna utbytte blickar. De såg ganska nervösa, klart osäkra ut.
-Men kan du finska? sa till slut en av dem med vad jag vill minnas som en darrande stämma.
-Visst, sa jag, självklart, det språket har jag inga som helst problem med!
En ängel gick genom rummet. Vad hade de sagt? Vad hade jag hört? Den lilla herrklubben tänkte nog på mindre väl valda ord, lagom macho-aktiga kommentarer som uppenbarligen gällt mig och som undsluppit dem under de veckor och dagar som gått där i pressrummet med omnejd.
Lättnaden när jag avslöjade att jag bara lurades gick nästan att ta på.
Och faktum är att jag nog är rätt nöjd med att jag aldrig fick veta vad de hade sagt, egentligen, på sitt modersmål.
Copyright Klimakteriehäxan
Men den där papegojegenskapen kan man ha viss glädje av. Man kan skrämmas med den.
Det hände sig för många år sedan, närmare bestämt 1982, att det utkämpades ett krig mellan Storbritannien och Argentina om den avlägsna ögrupp som engelsmän kallar The Falklands medan argentinarna benhårt håller på det spanska namnet Las Malvinas. Jag var en av väldigt många journalister som hade i uppdrag att skildra detta från den argentinska sidan, på plats i Buenos Aires.
Som så ofta händer när stora dramer utspelar sig samlas den där internationella presskåren på samma hotell. I Buenos Aires intog vi ett Sheraton. Där fanns bland annat tyskar, amerikaner, norrmän, svenskar och, förstås, finländare. Och vi vet alla att den som växt upp i Finland har varit tvungen att läsa svenska i skolan, så de var mer eller mindre svenskspråkiga allihop.
En av dem, kanske den mest bereste av alla kollegorna där, skrev också böcker. Stolt visade han upp den senaste, nyss utkommen, för kretsen av landsmän. Finländarna umgicks ofta i grupp på lediga stunder och jag hade blivit god vän med dem och satt alltså med i gänget, som vanligt den enda tjejen.
Nu bad jag att få titta närmare på boken. Det fick jag. Bläddrade lite, vände så på den och började läsa baksidestexten. Läste den högt. Det blev helt tyst i rummet, man hade kunnat höra den där berömda knappnålen falla, i alla fall när jag gjorde en minipaus. Killarna utbytte blickar. De såg ganska nervösa, klart osäkra ut.
-Men kan du finska? sa till slut en av dem med vad jag vill minnas som en darrande stämma.
-Visst, sa jag, självklart, det språket har jag inga som helst problem med!
En ängel gick genom rummet. Vad hade de sagt? Vad hade jag hört? Den lilla herrklubben tänkte nog på mindre väl valda ord, lagom macho-aktiga kommentarer som uppenbarligen gällt mig och som undsluppit dem under de veckor och dagar som gått där i pressrummet med omnejd.
Lättnaden när jag avslöjade att jag bara lurades gick nästan att ta på.
Och faktum är att jag nog är rätt nöjd med att jag aldrig fick veta vad de hade sagt, egentligen, på sitt modersmål.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 08, 2017
Helgfråga när julen närmar sig
Mia som troget ställer en helgfråga vecka efter vecka är redan helt uppe i julen. Alltså är helgfrågan denna gång två, båda präglade av julstämning:
Vad önskar du dig i julklapp? och så en närbesläktad uppföljare: Har du någon favoriträtt på julbordet?
Min önskelista är i kortaste laget och på den står, hör och häpna, att jag faktiskt INTE vill ha någon bok, eftersom jag har så oändligt många jag inte hunnit med. Skulle möjligen då vara med undantag för Zadie Smiths senaste, i pocket och på engelska. "Swing time" heter den. Ja, man ska ju alltid vara öppen för kompromisser, eller hur?
På julbordet måste skinkan stå, så är det bara. Åt mitt första (och antagligen enda) krogjulbord för året i går, och den skinkan var tämligen smaklös, så min egen måste bli bättre!
Sen gäller det att lyckas med frestelsen också, men den brukar vi inte ta på själva julafton.
Copyright Klimakteriehäxan
Vad önskar du dig i julklapp? och så en närbesläktad uppföljare: Har du någon favoriträtt på julbordet?
Min önskelista är i kortaste laget och på den står, hör och häpna, att jag faktiskt INTE vill ha någon bok, eftersom jag har så oändligt många jag inte hunnit med. Skulle möjligen då vara med undantag för Zadie Smiths senaste, i pocket och på engelska. "Swing time" heter den. Ja, man ska ju alltid vara öppen för kompromisser, eller hur?
På julbordet måste skinkan stå, så är det bara. Åt mitt första (och antagligen enda) krogjulbord för året i går, och den skinkan var tämligen smaklös, så min egen måste bli bättre!
Sen gäller det att lyckas med frestelsen också, men den brukar vi inte ta på själva julafton.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 07, 2017
Mitt finska jag finns faktiskt
En födelsedagstårta (ok, det är en bröllopsvariant men ändå) för Finland, en dag för sent. Denna är en äkta Marimekko! |
Släktforskning har visat att jag exempelvis råkar ha lite finska gener, från så kallade "skogsfinnar" i Värmland långt bak i tiden. Bara en sådan sak! Dessutom är mitt namn finskklingande, och ordet "aina" betyder "för alltid", har jag fått lära mig. Passar väl bra, med den stamtavlan!
Men mina personliga band till vårt östra grannland ser egentligen annorlunda ut. De stavas Marimekko, Iittala, Vuokko, Arabia, Aalto, Mumin och Karvinen. Ja, du har rätt, namn ur designervärlden allihop, Mumin möjligen undantagen.
Marimekko har jag haft på väggen, på kroppen, på bordet och i handen. Vuokko har jag drömt om. Tänk hennes långa klänningar på 80-talet, svindyra men ack så vackra! Iittala, Arabia och Aalto står i skåpen: vaser, ljusstakar, skålar, glas, muggar. Jackan från Annikki Karvinen är vid det här laget 17 år gammal, vilket gör att den inte längre känns så kostsam som jag tyckte att den en gång var.
Sedan har vi annan slags kultur, förstås. "Fänrik Ståls sägner" kan jag fortfarande delar av utantill, en kvarleva från skolåren. Andra klassiker är Zacharias Topelius och Väinö Linna. Arto Paasilinna har roat mig många gånger, även om han är gruvligt ojämn. Märta Tikkanen fyller mig alltid med beundran. Maken Henrik skrev och tecknade bra. Tove Jansson har radat upp mästerverk, som "Vem kan trösta Knyttet?"!
Att bara ströva gatan fram i Helsingfors är också en njutning. Här finns ju faktiskt ett riktigt designerdistrikt där godbitarna ligger på rad. Staden kallades för "Världens designhuvudstad" för bara fem år sedan, och den lever verkligen upp till namnet. Trevliga krogar är inte heller svårt att hitta, även om det kan kännas lite dyrt.
Svenska teatern är jättekul att besöka om man är i Helsingfors. En chokladbit från Fazer i pausen, ja tack! En finsk tango piggar upp vem som helst. Och slingrar lite Sibelius in i öronen är det också oftast njutbart.
Språket är förstås ett problem. Jag kan några fraser och får dem att låta rätt bra, har jag förstått. Men svaren begriper jag ju inte.
Ändå har jag talat finska i Sveriges Television. Det hände sig på det glada 70-talet att ett program som hette "Riksblandning" sändes i TV2. Ett program med glimten i ögat, gjort av en trio gubbar varav en var barnfödd finne. Så skulle man en dag, av oklar anledning, uppmärksamma en finsk delikatess: kalakukko, en sorts fiskpudding med inslag av bröd och fläsk.
Inför kameran hade man lagat till rätten. Men i sin tv-version hade kalakukkon också fått egna repliker. Vem skulle läsa dem?
Pekka kom till mig med ett papper i handen och bad mig gå med in i en speakerstudio. Jag lydde.
Han la papperet framför mig, startade en bandspelare och beordrade mig: Läs!
Jag läste. Men fick ta om, det behövdes lite längre pauser på ett par ställen, annars var det väldigt bra, sa Pekka.
Först i sändning fick jag tack vare textraderna veta vad jag sagt. Men roligast var att en av Pekkas finska polare efteråt hade frågat från vilken del av Finland hon kom, hon som var den talande kalakukkon ... han hade inte kunnat identifiera dialekten ...
Själva maträtten har jag dock (hittills) aldrig smakat.
Copyright Klimakteriehäxan
Om du vill läsa mer om vad jag haft för mig i Helsingfors kan du klicka på den här länken! Det finns en hel del ... jag gillar ju Finlands huvudstad!
Designhuvudstaden Helsingfors i grafisk sammanfattning. |
onsdag, december 06, 2017
En pigg hundraåring!
Visst hajade man till lite i morse när tidningen såg "konstig" ut. Eller ovanlig, i alla fall. Men det behövdes inte lång stund för att fatta att här förelåg en tämligen storslagen gratulation från den stora svenska dagstidningen till vårt östra grannland, som blev fritt från Sovjetunionen för 100 år sedan.
Några popularitetspoäng tillfaller definitivt Dagens Nyheter med den där gesten, även om inte dagens nyheter blev bättre för det.
Dock instämmer vi glatt i lyckönskningarna: Onnea Suomi! Förresten var det väl alldeles för länge sedan jag var i Helsingfors? ja i Finland över huvud taget?
Copyright Klimakteriehäxan
Några popularitetspoäng tillfaller definitivt Dagens Nyheter med den där gesten, även om inte dagens nyheter blev bättre för det.
Dock instämmer vi glatt i lyckönskningarna: Onnea Suomi! Förresten var det väl alldeles för länge sedan jag var i Helsingfors? ja i Finland över huvud taget?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 05, 2017
Val av Nobelpristagare
Den 10 december är Nobeldagen, med allt som hör till. Då får årets pristagare sina medaljer och sina pengar och en väldans massa beröm.
Så när Johanna vill ha en topplista denna vecka är det litteraturpristagare som gäller, med fri tolkning.
Och då väljer jag fem som gett mig bestående minnen!
Selma Lagerlöf, för hennes fantastiska berättande i olika format. Missa inte memoarerna, i tre delar och med ljuvliga omslag på senaste pocketutgåvan!
Sigrid Undset, framför allt för "Kristin Lavransdotter" som är en kärleksroman som sjuder av passion, i historisk inramning.
Herman Hesse, som jag slukade när jag gick i gymnasiet. Då hade jag nog inte en aning om att han hedrats med Nobelpriset. Kanske ska han kallas ungdomsförfattare? Funkar han som det i dag?
Gabriel Garcia Marquez, som varit så produktiv. Önskar att folk inte bara läser "Hundra år av ensamhet" utan också ger fler av hans böcker en chans, flera är dessutom inte så vansinningt tjocka!
Mario Vargas Llosa, vars bredd är unik, ena stunden är han en politisk agitator, i nästa skriver han om saftig erotik eller är direkt humoristisk. Den första jag läste, "Pantaleon och besökerskorna", fick mig att skratta högt, medan andra har varit snudd på gastkramande – som "Kriget vid världens ände".
Många av pristagarna har jag inte läst över huvud taget, somliga har jag läst och uppskattat, men nu skulle man ju välja ...
Copyright Klimakteriehäxan
Så när Johanna vill ha en topplista denna vecka är det litteraturpristagare som gäller, med fri tolkning.
Och då väljer jag fem som gett mig bestående minnen!
Selma Lagerlöf, för hennes fantastiska berättande i olika format. Missa inte memoarerna, i tre delar och med ljuvliga omslag på senaste pocketutgåvan!
Sigrid Undset, framför allt för "Kristin Lavransdotter" som är en kärleksroman som sjuder av passion, i historisk inramning.
Herman Hesse, som jag slukade när jag gick i gymnasiet. Då hade jag nog inte en aning om att han hedrats med Nobelpriset. Kanske ska han kallas ungdomsförfattare? Funkar han som det i dag?
Gabriel Garcia Marquez, som varit så produktiv. Önskar att folk inte bara läser "Hundra år av ensamhet" utan också ger fler av hans böcker en chans, flera är dessutom inte så vansinningt tjocka!
Mario Vargas Llosa, vars bredd är unik, ena stunden är han en politisk agitator, i nästa skriver han om saftig erotik eller är direkt humoristisk. Den första jag läste, "Pantaleon och besökerskorna", fick mig att skratta högt, medan andra har varit snudd på gastkramande – som "Kriget vid världens ände".
Många av pristagarna har jag inte läst över huvud taget, somliga har jag läst och uppskattat, men nu skulle man ju välja ...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 04, 2017
På önskelistan?
Bokhyllan bågnar hos Lyran. Det gör min med. Ändå önskar hon sig böcker i julklapp! Så nu undrar hon: Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla! Där har vi alltså veckans tematrio-uppgift.
Faktum är att jag egentligen inte vill ha någon bok i julklapp alls. Tänk hur det var förr: en julafton eller födelsedag utan bokpaket skulle ha varit ren tragedi, katastrof, dubbelt elände. På senare år har jag med flit lugnt inväntat pocketversionerna, eftersom de dels är billigare i inköp, dels (och inte minst) tar mindre plats och är lättare att ha i handväskan.
Men visst finns det böcker jag åtminstone tror att jag vill läsa. "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer är en sådan. Handlar om en pionjär i journalistfacket, Blenda Nordström. Fick årets August i fackklassen.
Lite sugen är jag förstås också på Chimamanda Ngozi Adichies "The Shivering" trots att det verkar vara en novell inklämd i en volym med andra. "Det goda folket" (The Good People) ät Hannah Kents uppföljare till "En mörderska bland oss" (Burial Rites) och den kan ju bara vara bra!
Fast i grund och botten kan jag alltså lätt vänta på pocketupplagorna. Innan de dyker upp i handeln har jag minst en meter andra olästa böcker att klara av – vilket jag inte kommer att göra ... Så frågetecknet i rubriken är allvarligt menat!
Copyright Klimakteriehäxan
Faktum är att jag egentligen inte vill ha någon bok i julklapp alls. Tänk hur det var förr: en julafton eller födelsedag utan bokpaket skulle ha varit ren tragedi, katastrof, dubbelt elände. På senare år har jag med flit lugnt inväntat pocketversionerna, eftersom de dels är billigare i inköp, dels (och inte minst) tar mindre plats och är lättare att ha i handväskan.
Men visst finns det böcker jag åtminstone tror att jag vill läsa. "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer är en sådan. Handlar om en pionjär i journalistfacket, Blenda Nordström. Fick årets August i fackklassen.
Lite sugen är jag förstås också på Chimamanda Ngozi Adichies "The Shivering" trots att det verkar vara en novell inklämd i en volym med andra. "Det goda folket" (The Good People) ät Hannah Kents uppföljare till "En mörderska bland oss" (Burial Rites) och den kan ju bara vara bra!
Fast i grund och botten kan jag alltså lätt vänta på pocketupplagorna. Innan de dyker upp i handeln har jag minst en meter andra olästa böcker att klara av – vilket jag inte kommer att göra ... Så frågetecknet i rubriken är allvarligt menat!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 03, 2017
En alldeles äkta SKYLTSÖNDAG
Men så tycker jag inte att det är i år. Mina bilder blev därefter, oinspirerade! Årets tema är en jul som i Bergman-filmen "Fanny och Alexander", fast jag vet inte det jag ... Långdans genom rummen, visst. Och överdådigt uppdukat julbord, jo då. Men pop corn när det bjuds någon sorts underhållning?
Får väl ändå glädja mig åt att den av så många försmådda solfjädern upphöjts till ett presumtivt klapptips som jag tycker många borde hörsamma. En oumbärlig accessoar, som bör finnas i varje handväska!
Sedan kan man gå 150 meter från NK:s entré och möta de lysande renarna som står mitt i Kungsträdgården, i konkurrens med älgarna på Nybroplan och fler djur av lampor på Sergels torg. Renarna har förvisso nosen riktad så att de kan hålla koll på tiden på NK:s takur ...
Hur som helst så är säsongen för de äkta skyltsöndagarna här. Även om några av oss högtidlighåller SKYLTSÖNDAG året runt. Fler skyltar brukar dyka upp här.