God natt april – hej maj!

Det där med att fira Valborg, det har minskat dramatiskt i betydelse för min del. Förr var det brasa, fyrverkerier och körsång (som det var svårt att höra). Nu blev det hemmakväll, efter ett besök i sippbacken krönt av en vacker solnedgång. Välkommen maj, nu kör vi!

Efterlängtat: besök bland sipporna.

Både blå och vita!

På plats i liten Aalto-vas. Mycket finare blir det inte!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om teater

Det är Skriv-Robert som uppmanar oss, bloggarkollegorna, att på lördagar presentera en mening man läst i veckan och som av en eller annan anledning fått oss att hejda oss lite, om än bara ett kort ögonblick. Den här gången hämtar jag min tänkvärda mening ur programbladet för "Månen och de andra planeterna" som jag sett på Stockholms Stadsteater – mitt första teaterbesök på en hel evighet, för övrigt. Den mycket originella pjäsen är både skriven och regisserad av Staffan Valdemar Holm, en erfaren och välkänd man i Sveriges teaterkretsar. Om man ser till hans ålder (73) är han pensionsmässig, men någon idébrist har han definitivt inte. Den här synnerligen ovanliga historien består av sexton "bitar" av olika längd, bara några hänger ihop. Härligt nog får publiken dessutom skratta! Ann Petrén och Leif Andrée briljerar i sina roller. Andra akten var bättre än den första, jag gick ut ur salongen med ett nöjt leende på läpparna. Ändå visar det sig att mannen bakom verket förvånar mig genom att ha ett intressant och skeptiskt förhållningssätt till den bransch han varit en del av i hela sitt vuxna liv. Intervjun med honom rundas av med "Ja, men gå och se teater, hur jävla kul är det?" och han utvecklar denna karamell att suga på till Valborg så här:

Jag älskar vad teatern i bästa fall kan; berätta något om livet och existensen genom en skådespelare på scen – men när jag slutar är jag inte säker på att jag kommer att se en enda teaterföreställning mer i mitt liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Fem favoriter på fredag

Men hör ni, nu är det väl ändå extremt nära vår!!! Valborg väljer kläder till morgondagens kalas, Maj ser över sitt lager av sprickfärdiga knoppar och gör listor på picknickmat ... Framtiden, den ljusnande, är nära! 

Fast ännu närmare är det till Elisa Matilda och hennes fem fredagsfrågor, denna gång på temat favoriter. Vi är rörande överens hon och jag om att dagarna bara rusar fram. Visst tar vi oss tid att svara hur som helst!

1. Vilken radiokanal väljer du mest att lyssna på? P1, utan konkurrens.
2. Vilken är din favoritplats just nu? Inomhus: vid laptoppen, utomhus under ett blommande träd.
3. Vad tittar du helst på, på tv? "Ring min agent" är favoriten för tillfället, snart inga osedda avsnitt kvar dock. Netflix.
4. Vilken doft gör dig alltid glad? Doften av god mat slår det mesta ...
5. Vilken bok kan du läsa om och om igen? Någon i serien om Alfons Åberg. I rätt sällskap, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Vår glömska är Putins vän

Nog är det märkligt. Människan tycks kunna anpassa sig till allt.

Nyss var vi alla uppfyllda av Ukrainas blodiga öde. Rapporterna från kriget dominerade alla medier, varenda människa pratade om det, fällde några tårar faktiskt, vi sörjde, förfasade oss och skickade en slant till en hjälporganisation för att i någon mån lindra det dåliga samvetet. Idag verkar kriget vara en normal del av vår vardag. /.../

Att glömma är alltför lätt. Vår glömska är Putins vän. Ska vi verkligen låta det ske, igen och igen? Måste vi inte, i vår vardag, fortsätta tänka på – och protestera mot – det smutsiga kriget ryssarna för i Ukraina? Jo det måste vi! ./.

Du läser hela min text om hur vardagen kommit åter på News 55, klicka här. Öppen för gratis läsning första dygnet innan den bara kan ses av prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Där står det en liten gubbe ...

Det står en liten gubbe (kanske 25 cm hög) och trycker vid staketet utanför Ungerns ambassad på Djurgården i Stockholm. Gatan heter Nobelvägen och gubben har näsan vänd mot Nobelparken. Gubben är ingen mindre (jo, liten men stor ändå förstås) än Alfred Nobel.

Originalet. Rätt likt va?

Gubben är förstås ett konstverk, gjort av Mihály Kolodko. Han är  skolad i att skapa klassiskt monumentala statyer och kommer ursprungligen från Ukraina, men han flyttade till Ungerns huvudstad Budapest för några år sedan. 

Alfred Nobel är inte den enda "kändis" han har avbildat i miniformat. De små statyerna, oftast gjutna i brons, dyker plötsligt upp här och där, var än han befinner sig, och graffitikonstnären Banksy är en stor inspiration. 
–Den mindre formen gör det enklare, och jag undviker museer och exklusiva gallerier. Det ska vara öppet för alla! säger skulptören i en intervju i tidningen Mitt i Östermalm. 

Statyn av Alfred Nobel tog en och en halv månad att göra, vilket enligt Kolodko är ganska snabbt. Den kom på plats för ett par år sedan, men den är svårupptäckt både på grund av sin storlek och den undanskymda placeringen. Jag kan väl inte påstå att farbror Nobel är värd någon jätteomväg precis, men det var kul att springa på honom!

Copyright Klimakteriehäxan

Sådant jag inte rekommenderar

Vi har som tur är rätten och möjligheten att väldigt ofta välja alldeles själva vad vi vill lägga vår tid på, inte minst när det gäller fritidsaktiviteter. Det gäller i högsta grad när vi konsumerar det som kallas "kultur". Nu undrar Enligt O i Veckans kulturfråga: Vilken kulturkonsumtion skäms du lite över?

Egentligen är svaret ingen. Men det händer att jag ramlar över sådant jag verkligen inte vill rekommendera till andra. Och i nio fall av tio handlar det om något jag trillat in på när jag slözappat på tv. Det dräller faktiskt av freak shows på de reklamfinansierade kanalerna, program i vilka man frossar i konstigheter. 

Alltså har jag sett de där överfeta människorna som inte ens kan gå ur sängen, men de fortsätter ändå äta pizza hela dagarna. Jag har sett folk i täta skyddskläder försöka sanera bostäder där det kryllar av otäcka saker, eftersom ingen har vare sig diskat eller städat på evigheter. Den snygga läkarkvinnan som kallas nåt i stil med Dr Pimple klämmer ut de äckligaste saker ur missformade kroppar. Och "Naked Attraction" som jag raskt döpte till världens konstigaste tv-program fick mig att tvivla på att mina ögon är helt ok, men nu ska det formatet minsann göras i svensk version också!

Det händer med andra ord att jag tittar på en freak show, men jag klickar mig ganska snabbt vidare och rekommenderar dem inte till någon. Fast skäms jag? Nej, det lönar sig inte. Dessutom kan man absolut ifrågasätta om de där programmen kan kallas "kultur" även om de sänds i tv. Väldigt tveksamt.

Copyright Klimakteriehäxan

Läsvärt från ett annat sekel

I tisdagstrion förväntas vi denna gång placera oss i 1800-talet. Då så, då tar vi ett rejält hopp bakåt! Jag håller mig ändå kvar i Sverige.

"Rosen på Tistelön" är en roman av Emilie Flygare-Carlén från 1842, den första i hennes serie västkustromaner. Historien bygger på verkliga händelser, och den lyckas vara både spännande (mord bl a) och underhållande även i dag – jag läste den relativt nyligen och var imponerad!

"Apelsinflickan" utspelar sig på 1880-talet på Södermalm i Stockholm, skriven av Lena Kallenberg. Apelsinflicka kallades huvudstadens prostituerade eftersom de gick runt och "sålde apelsiner", fast frukten i korgen inte var deras egentliga vara. Två flickor är romanens huvudpersoner, här bjuds mycket fattigdom och en hel del historia. Läsvärt!

"Det eviga" är en dikt av den svenske poeten Esaias Tegnér som publicerades första gången 1810. Lite speciell för mig, för just den dikten deklamerade jag vid någon sorts högtid för hela skolan där jag var elev – det blev en publik på tusen personer! Och gick bra. Trots att jag aldrig har varit en sann poesivän.

Idag tycker jag att Tegnérs ord låter hoppingivande, om än från ett svunnet sekel. Hela texten läser du här, men detta är inledningen:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

Man kan bara innerligt hoppas att det ska gå så, fast än så länge ser den ryska (bj)örnen ut att klara sig ett tag till.

Copyright Klimakteriehäxan 

Före och efter – SELFIE 17

I fyra månader har måndagarna varit SELFIE-dagar! Här kommer faktiskt en omgång till:

1. Före jobbet: Gymnasiestudier

2. Efter examen: Roliga fester (för att fira vita mössan)

3. Före badsäsongen: Rakning (av benen)

4. Efter påsk: Godisstopp

5. Före resa: Pass, piller och piljetter (enligt Lasse Åberg, och så packning förstås, trist dock att som jag sakna pass)

6. Efter resa: Rensning av bilder i mobilen

7. Före fest: Nödvändig pimpning (av både mig själv och hemmet, det senare om kalaset betyder att vi bjudit hem gäster)

8. Efter fest: Gruvligt mycket disk

9. Före insomnandet:  Koll på mobilen

10. Efter tv-kväll: Natti natti!

11. Före val av film: IMDb (Internet Movie Database, där man kan kolla rollista, omdömen, priser etc)

12. Efter SELFIES:  Boken ”Selfies” av Jussi Adler Olsen, kanske. Eller en annan bok, annat tidsfördriv?

Jo, något kommer förstås efter SELFIES också. Men detta blev åtminstone tills vidare den sista, nu räcker inte mina idéer längre! Om någon vill ta över är det fritt fram, både med grundtanke och "loggaklump" om så skulle vara.

Stort tack till alla er som så troget bjudit på era SELFIES. Det har varit ett sant nöje att ta del av era inlägg. Tack också för att ni varit såna härliga påhejare, utan det hade nog den här serien ebbat ut betydligt tidigare. Allt började ju faktiskt med vad jag trodde var en enda liten post ...

I förra veckan deltog  Mrs Calloway, Primrose, ViltogVakkert, Kina, Femfemman, Monica, Gunnel, Gerd, Kicki, Ingrid, Paula, Ditte, BP, Susjos, Lillasyster, Anna i Portugal, Anki, Hoppas ni rundar av på bästa sätt! Och vi kan väl fortsätta klick-hälsa på hos varandra!

Copyright Klimakteriehäxan

Stockholm skyltar

Nog för att jag är väl medveten om att ännu en Skyltsöndag har grytt, men jag har ebb i skyltfloden. Dock tycker jag att obelisken i fontänen på Sergels torg kan få kallas skylt om så bara här och nu. Detta med anledning av att jag för ovanlighetens skull befann mig i city på fredagskvällen och då med egna ögon såg vad jag hört andra berätta: den 37 meter höga pelaren, skapad i glas av Edvin Öhrström, har nu sina nya LED-lampor tända i gult och blått, två färger som för all del känns rätt svenska, men som just i dessa dagar representerar Ukraina. Snygg markering av vår solidaritet!

Samtidigt skyltar vår huvudstad just nu med en av sina verkligt stora turistattraktioner: de blommande japanska körsbärsträden i Kungsgården. Packat under det rosa "taket" som vanligt. Undrar hur många bilder som tas av de här blommorna? Mina blir dock, det tvingas jag konstatera, tämligen likadana år efter år, så egentligen är de inte mycket att skylta med. Fast här är de ändå. Om bara ett par dagar tar Kungsan ner skylten, så att säga ...

Ett annat sätt att skylta med att nya tider nalkas ... Balkonglivet startar!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om relationer

Att leva i en relation, som ett äktenskap, är inte alltid enkelt. Det vet vi, om inte av egna erfarenheter så av oändligt många litterära skildringar. Jämställdhet är inte ett begrepp som existerat särskilt länge, och även om begreppet finns är det ingenting som säger att det respekteras. På jakt efter Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd, läser jag Édouard Louis bok om sin mor, "En kvinnas frigörelse"(Combats et metamorphoses d'une femme) och det är sannerligen inte en skildring av äktenskaplig lycka, varken första eller andra gången hon gifter sig. Snarare utkämpas ett krig mellan kontrahenterna, och barnen tvingas se på. Vilket blir minnen för livet, minnen de säkerligen helst hade velat vara utan. Scener alla vill slippa, faktiskt. Gott om meningar som motsvarar kravet på att man som läsare ska hejda sig ett aldrig så kort extra ögonblick. Jag väljer en som handlar inte direkt om missbruk och våld, men om psykisk misshandel:

Ofta vägrade han att prata med henne dagar i sträck, utan anledning.

Copyright Klimakteriehäxan

Från korsordsdam till imponerande kvinna

"Har du en pistol i fickan eller är du bara glad att se mig?" kan vara hennes mest berömda replik. I min värld har hon funnits med förvånansvärt ofta, men då som ett trebokstavigt ord när en korsordskonstruktör haft problem och kommit att behöva M A E.

Det är helt klart att jag knappt visste något alls om Mae West. Har inte sett en enda av hennes filmer (de är förvisso rätt gamla nu men ändå). Fast nu är jag upplyst och vederbörligen imponerad. Se denna dokumentär på SVT Play om en kvinna som var banbrytande, smart och dessutom rolig. Faktiskt en feministisk förebild, jag tror att Dolly Parton tagit intryck och jag blir inte förvånad när jag ser att Bette Midler är med på ett hörn som filmens producent.

Mae West visste tidigt att hon ville bli en scenens drottning, och hon lyckades. Hon skrev sina sånger, styrde manus, designade sina kläder (nu snackar vi glitter!) och hon tog mycket bra betalt sin medverkan i de där filmerna, som hon också noggrant valde att göra efter sin egen smak. Alltid slagfärdig, reptilsnabb i repliken. Någon klassisk skönhet var hon inte, men snygg så det räckte. Och sexig!

Visst syntes det att hon blev äldre, men hon fortsatte sin bana som extravagant fruntimmer utan att ge efter. Hon har naturligtvis fått mindre smickrande etiketter genom åren, som "våp" och "billig typ" men det förtjänade hon inte. Gör som jag: se dokumentären och möt en imponerande kvinna!

Copyright Klimakteriehäxan 

Ljud och oljud

Vårens ljud är här, tack och lov. Jag tänker på min kära vän koltrasten, som nu tar sig ton på allvar igen. Ingen sjunger som han! Träden har knoppar, krokusarna har blommat ut men snart är tulpanerna här och körsbärsträden är i full gång. 

Elisa Matilda har plockat fram fem nya fredagsfrågor för hugade att besvara. Så här kan det se ut:

1. När blev du senast störd av ljud? I morse. Någon borrade. Strax därpå kom sopsugarbilen, den hörs verkligen!
2. När senast höll du något hemligt? Är inte särskilt hemlig av mig, men det är klart att jag borde kunna komma på något! (Fast då vore det väl dumt att avslöja det här?)
3. Vad är den längsta period du inte pratat? När akut heshet slagit till, tror jag. Länge sedan nu.
4. När är du som mest högljudd? Kan det vara framför tv:n när det pågår någon sport jag engagerar mig i? Troligen. Sedan vet jag att jag är duktig på att göra mig hörd om det handlar om något jag tycker är viktigt.
5. Vilket ljud ger dig mest obehag? Rispande, repande, borrande.

Copyright Kimakteriehäxan

Sommarböcker

Sommar brukar för många av oss betyda mer tid för läsning, på balkonger, stränder, altaner, i hängmattor och lite var som helst där man gärna vistas varmare dagar. Nu undrar Mia i bokhörnan: Har du sett någon sommarbok du längtar efter att sätta tänderna i?

Njaej, etiketten "sommarbok" har jag nog inte satt på sådant jag känner lust till (om man med sommarbok menar att den ska vara årstidsrelaterad alltså). 

Däremot vet jag att jag snart vill läsa "Från någon som vill dig illa", Karin Alfredssons senaste. Fast jag borde kanske läsa hennes förra, "En rysk gentleman" dessförinnan. Hon är så produktiv att jag inte hinner med! Men i sommar kanske? Alltså sommarböcker!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 117

LATMAT

-Det är de rätterna som dyker upp på tallriken när kökströttheten slår till och man ändå inte vill eller kan gå på krogen. Det kan vara hel- eller halvfabrikat, men det kan också bli yoghurt med flingor. Inte att förakta, förvisso, men inget som gör kocken berömd ... eller utsliten heller, för den delen.

I brist på en egen brorsa

Vilka kulturella bröder vill du lyfta fram?

Så lyder Veckans kulturfråga från Enligt O. Själv har jag ingen bror (det hade nog varit kul!), men i brist på en sådan finns ju andra att ty sig till. 

Tänker på musik och kommer fram till The Jackson 5, där Michael var minstingen men också den som kom att gå till pophistorien, med både lysande och tragiska förtecken. "Greenfields" med The Brothers Four var en låt jag älskade i tonåren, och jag tror att gruppens medlemmar var bröder "på riktigt".

I bokhyllan finns också intressanta bröder. En sådan är exempelvis Johan Lagerlöf, yngre bror till Selma och med, som det verkar, hopplös otur i allt han företar sig. Men Selma hjälper honom storsint, gång på gång. Deras relation har skildrats av Torbjörn Sjöqvist i "Kära Syster! Jag tyckes hafva otur i allt".

En fantastisk relation mellan bröder är också den som Astrid Lindgren skildrar i "Bröderna Lejonhjärta", som är så väldigt mycket mer än en barnbok. 

Mer komplicerat är förhållandet mellan pojkarna Schulman, som Alex skildrat i flera romaner. Berättelserna förefaller ligger väldigt nära verkligheten: "Skynda att älska", "Glöm mig" och "Överlevarna". Bra läsning!

Copyright Klimakteriehäxan

Triss i manlighet

Veckans tisdagstrio med roten hos Ugglan handlar just om Tre (i titel, tre viktiga karaktärer, trilogier, del 3 i serie osv.) Jag gör en djupdykning bland idel manliga storheter ... alla, precis som jag, med några år på nacken. Där upphör dock likheterna tror jag ...

En klassiker!

"De tre musketörerna" (Les trois Mousqetaires) av Alexandre Dumas d. ä. höll mig vaken många nätter medan jag fortfarande gick i skolan. En äventyrsroman från 1800-talet som jag bara sögs in i, i sällskap med Athos, Portos och Aramis – och så förstås den för en svensk tonåring så svåruttalade d'Artagnan, som blev fjärde hjulet under vagnen.

"Tre män i en båt" (Three Men in a Boat) skrev Jerome K Jerome och tänkte sig från början någon sorts reseguide, men i stället blev det en humoristisk roman, också den från 1800-talet. Det vore förvisso roligt att ta sig längs Themsen med den trion som resesällskap! Men man kan som bekant resa genom att läsa också.

"De tre från Haparanda" utspelar sig under första världskriget och blev en rejäl framgång för Jan Olof "Jolo" Olsson, till vardags journalist på Dagens Nyheter men så småningom uppburen författare. Mina minnen av boken är dimmiga, tror att den märkligt nog också var rolig bitvis. Borde nog läsas om.

Copyright Klimakteriehäxan 

Annandagspyssel: SELFIE 16

Varje måndag de senaste veckorna när jag publicerat en ny "mall" för en SELFIE tänker jag att detta måste bli den sista. Men sedan sitter jag där och knåpar ihop en till. Nu denna, som blir den sextonde (!) i ordningen och möter omvärlden på Annandag påsk:

1. Varje morgon: Kaffebryggning

2. Konstverk jag inte glömmer: Grass Root Square (i Oslo, missa det inte! Läs om det här.)

3. Favorit på kakfatet: Eclair

4. Färdigmat: Risgrynsgröt 

5. Älsklingslåt: "Tapestry" (finns på LP:n med samma namn, med den oförlikneliga Carole King)  

6. Spel: Yatzy

7. Så känner jag mig: Yngre (än jag är alltså, har väl lite svårt med självbilden tror jag)

8. Beundrar: Egenföretagare (ett modigt och uthålligt folkslag ...)

9. Bokfavorit: "En blomma i Afrikas öken" (av Waris Dirie, vilket människoöde!)

10. Vårtecken: Narciss (det verkar dröja än ett tag)

11. Sport jag gillar: Simning (både för egen del och för Sarah Sjöströms!)

12. Färg som piggar upp: Gult (fast nästan aldrig på mina kläder)

Förra veckan blev man bjuden på en SELFIE av följande bloggare: Kina, Mrs Calloway, Kicki, Lillasyster, Primrose, Femfemman, Gunnel, Gerd, Ingrid, Ditte, Paula, BP, Susjos, 

Visst är det meningen att vi ska få veta lite mer om varandra, och det får vi definitivt gång på gång, men som Femfemman påpekar kan man utveckla sin självinsikt också:  "Kul att hitta sig själv genom tokiga ... men sanna ... tankar." Så säkerligen även denna vecka! Lycka till!

Copyright Klimakteriehäxan

Stolta stad? Jo åtminstone på skyltar

Hade besök från folk som inte varit i huvudstaden på länge. De tog sig runt, energiskt, nyfiket och beslutsamt. Och konstaterade en rad saker, som att Slussen minsann inte är färdigbyggd trots att man hållit på i åratal redan. Visst, man började 2016 och det heter att det ska vara klart 2025, tro det den som vill ...

Sedan undrade de vart Guldbron, den berömda, tagit vägen. Bara att peka och beklaga att någon guldfärg aldrig synts på detta monster, importerat från Kina över alla hav. Och fruktansvärt tråkigt, sterilt och otrivsamt att promenera på. 

Det är någon sorts oskriven regel som gör att gatubilden i en stad som vår är en sorts perpetuum mobile. Så snart en liten gata är asfalterad och klar bryts nästa kvarter upp, plats för mer rör eller elledningar eller vad det kan vara. Och en nyss stolt bro stängs plötsligt av, för den kräver reparation trots att den inte alls är gammal. Körfält proppas igen, köerna växer, irritationen också.

Snabb tvärbromsning i nästa gathörn, för där är både trottaren och cykelbanan blockerade av pågående arbete så att både cyklister och gångtrafikanter dödsföraktande kastar sig ut bland bilar och bussar. Rester av ett halvrivet hus har travats upp i nästa kvarter. Så där håller det på, mitt i city och runt om. Hela tiden.

Ändå kan man konstatera att våra makthavare verkar ganska nöjda, även om Stockholm Skyline inte riktigt kommer ikapp Manhattans. Men Stadshuset, Globen/Avicii arena och Katarinahissen hör till det som man valt att lyfta fram när det gjorts skyltar till fönstren där kommunens Vuxenutbildningscentrum håller till. Snygga skyltar, förvisso! Jag skulle dock vara betydligt stoltare över min stad om den någon gång åtminstone kunde komma i närheten av att vara färdig. Fast jag inser: det kommer inte att ske. Modernisering blir aldrig omodernt.

Visst vore det kul att veta hur Carl Michael Bellmans Epistel nummer 33 skulle ha låtit i en uppdaterad version? Den som heter "Stolta stad". Originalversionen innehåller inte ett enda ord om pågående reparationsarbete som hindrar folk från att förflytta sig från A till B.

Att extrapris på godis till påsk skyltas stort och tydligt, det hör ju till. Men speciella
påsar också, som skyltar med att man är en godisgris?! Det var för mig en nyhet.
Som jag utnyttjade, självklart.

Man kan påskskylta med korsstygnstuppar också.

Copyright Klimakteriehäxan 

Påskgodis

Det är förvisso kanonpris på lösgodis just nu, eftersom alla påskens pappägg ska fyllas till brädden med onyttigheter. Men det finns nyttigt godis också, ögongodis. Då tänker jag på blommor, gärna i påskens gula nyanser. Som hos mig: kalanchoe/våreld, i sällskap med ett par halmtuppar, och ranunkel. OK, jag har påskliljor och gula rosor också men de fick inte synas denna gång.

Mina första för i år. Underbara!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om föräldraskap

Man får rekommendationer att läsa en bok. Man följer rådet. Man läser. Och undrar: varför i all världen skulle jag läsa just denna?
Där har ni läget i ett nötskal när det kommer till mig och "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata, som jag lyssnat på i radioföljetongsversion. Att en bok av så pass ringa omfång kan bli så full av upprepningar att det blir direkt tjatigt finner jag en aning överraskande, likaså att översättningen gjorts på stundtals väldigt kryckig svenska ("hon är klädd i entonigt färgade kläder" säger man inte). Historien lämnar mig tämligen oberörd, men likväl hittar jag en tänkvärd mening som får bli Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd. Huvudpersonen Keiko, 36 år gammal, oskuld, utan pojkvän, utan ett "riktigt" arbete ställer frågan som inte har något enkelt svar: 

Ursäkta mig – får jag fråga en sak ... är det bäst för mänskligheten att man skaffar barn?

Copyright Klimakteriehäxan

Gladast möjliga påsk!

Långfredagen var fortfarande när jag var barn en radda tysta och stillsamma timmar. Allt enligt den kristna kyrkliga traditionen. Det har inte bestått, det där förhållningssättet till påskhelgens fredag. 

En som definitivt inte håller på traditionerna, det är min novemberkaktus som just börjat blomma. Flera knoppar väntar på sin tur. Den vilsna växten ser ut att trivas i krukan som Lisa Larson designat (och som jag störtgillar).

I tulpanbacken kämpar de vidare, de älskade lökväxterna. Bladen är tilltufsade av många frostnätter och ideliga snö- och hagelskurar, men nog ska det bli blommor så småningom! Aldrig ge upp, det är stridsropet här – och på det viset påminns vi om läget i Ukraina där påsken förmodligen inte kan kallas glad. Men här ska det ju bli soligare nu ... fast nätterna hotar att fortsätta vara kyliga. 

Sol i sinnet kan man ju ha hur som helst, och då passar det väl med fem fredagsfrågor från Elisa Matilda?

1. Vad vill du helst ha i ett påskägg? Om det handlar om godis: pomeransskal doppade i mörk choklad.  
2. Hur skiljer sig ditt påskbord från julbord? Det är mindre. Mycket mindre.
3. Är det någon skillnad på musten? Antar det, men jag har svårt att peka på någon som är bättre än någon annan. Brukar ta Apotekarnes, både jul och påsk. 
4. Tar du fram något pynt? Har en fin krans på ytterdörren. Inomhus väldigt få saker framme i år. 
5. Hur kommer att du fördriva långfredagen? Med en promenad, vid datorn, med en bok och framför tv:n.

 Copyright Klimakteriehäxan

Svensk påskekrim?

Påsken har blivit stämplad som den helg då man läser deckare, under beteckningen "påskekrim" som vi så vitt jag vet lånat in från Norge.
Nu undrar Mia i bokhörnan Kommer du att läsa något påskekrim?

Jag är inte helt säker på att det är en deckare jag just börjat läsa, men kanske är det det ändå? Blev nyss tipsad om "Roten till allt ont" som är Micke Leijnegards debutroman. Den kom ut i fjol och har förbigåtts med stor tystnad, man kan undra varför – när kända tv-profiler ger ut böcker brukar förlagens marknadsavdelningar inte behöva anstränga sig särskilt mycket, uppmärksamheten kommer liksom av sig själv. Just denna bok har jag visserligen sett affischer för i t-banan, men jag har inte läst en enda recension och faktiskt ingen intervju om boken med författaren heller. Lite svårt att förstå!  

Hur som helst tycker jag det startar lovande, det andas brott, ondska och stora pengar och dessutom finns ett blodigt familjedrama alldeles i starten. Så lite krim lär det bli.

Copyright Klimakteriehäxan

Om bantning – en viktig historia ...

Påsken är en av våra stora mathelger. Nu börjar det. Frossarfest! Godisskålar överallt, tårtor, ägg, lax och sill. Frestelserna är många fler, bara en som heter Jansson. Då är frågan om vi stoppar i oss av alltihop eller om vi har någon liten tanke i bakhuvudet på att det kanske vore klokast att hålla igen åtminstone lite?

Känner jag någon tjej/kvinna som aldrig har bantat eller som inte ens funderat på att göra det? Jag tvivlar. För det där med att kämpa mot extrakilon, det är en utbredd företeelse, och det fåniga är att det åtminstone ibland förefaller fullständigt onödigt. Märkligt nog är det betydligt färre herrar som verkar besväras av sina kalaskulor, bilringar, dallrande lår och dubbelhakor. Och då var det ändå en man som startade bantningstrenden!

Jag har inhämtat en hel del fakta i det här ämnet genom Emma Hilborn, som forskar om bantning vid Lunds universitet. Hon ägnar sig åt viktminskningens historia och dess olika yttringar, framför allt i (dam)tidningsvärlden som varit starkt bidragande till att bantandet i modern tid kommit att bli en grej mest för kvinnor. Nu har jag lyssnat till henne när hon föreläste om detta i Senioruniversitetets regi.

Att alltihop började med engelsmannen William Banting (1797-1878), det har vi ju hört förut. Men inte visste jag att han började tänka på hur man  minskar kroppsvolymen på grund av att han själv blivit så bred om baken att han riskerade att fastna i den djupa läderfåtöljen på herrklubben i London! Banting var bara 165 cm lång men vägde över 90 kilo. Han var inte ensam om problemet.

Några medicinska grundkunskaper besatt den lille tjocke mannen inte, han var i själva verket begravningsentreprenör, men han fann till sist en läkare som tog hans problem på allvar och gav honom tips om ett ändrat kosthåll. Det tog skruv, Banting gick ner över 20 kilo och var så nöjd med resultatet att han skrev om sina erfarenheter i boken "Letter on Corpulence Addressed to the Public" som fick stor spridning och översattes till flera språk – och voilà! bantningskuren var skapad!

Men det har hänt en del med menyerna som styr bantandet sedan mitten på 1800-talet, när Mr Banting blev av med sina överflödskilon. Det vore faktiskt spännande att kolla hur resultatet skulle bli om någon i dag tog hans matsedel och följde den slaviskt! En del av råden lever förstås kvar. Fast mest slående är mängden tillåten alkohol, fast öl och portvin fick han avstå från. Kolla här dagens huvudmåltid, middagen:

Mer handfasta mattips för Mr Bantings efterföljare: Om man är sugen på en kopp te på eftermiddagen kan det passar med en eller ett par skorpor eller en rostad brödskiva som tilltugg. Fast om de känns onödigt torra kan de fuktas i en matsked sprit.

Kvällsmaten föreslås bestå av drygt 100 gram kött eller fisk med mer bordeaux-vin, ett eller två glas är en lämplig mängd ...

Om en sängfösare önskas: ta ett glas grogg (gin, whisky eller konjak utan socker) alternativt två glas bordeaux-vin eller sherry.

Av detta blir slutsatsen uppenbar. Detta var ett kosthåll tänkt för män som gillade mat och dryck och som hade råd att hoppa över den billigare mjölmaten och potatisen som höll enklare folk vid liv. Att äta gott var något som främst angick män understryks också i konsten. Kvinnor avbildas i köket, medan män skildras vid bordet där de äter, långt från spis och disk.

Idag är vårt förhållande till kroppsvikten en hälsofråga, en viktig sådan i dubbel bemärkelse. Den som fastnar i kaloriräknande och envis träning riskerar att bli sjuk, precis som den som stoppar i sig mat i mängder som skulle kunna räcka till en hel familj.

Samtidigt förtjänar det ju att konstateras, att varningarna för kolhydrater lever liksom de för alltför feta råvaror. Dessutom är det ett välkänt faktum att varje måltid bör innehålla någon sorts grönsak, så långt är vi överens.

William Banting skulle likväl inte känna igen viktväktarmenyerna från 2000-talet, så mycket är säkert. Men hans efternamn är för evigt förknippat med kampen mot de där kilona som inte alls motsvarar någon trivselvikt, utan faktiskt kan vara i vägen och en klar hälsorisk. Fast Banting själv dog av en helt annan orsak: lunginflammation.

Copyright Klimakteriehäxan

Systerskap

För tre dagar sedan inföll Internationella Syskondagen. Den missade jag totalt, min enda syster pratade jag visserligen med, men inte för att fira någon Dag utan bara för att vi brukar ha kontakt ganska ofta. Enligt O, som sin vana trogen plockat fram ännu en Veckans kulturfråga, hyllar en egen syster på födelsedagen i dag och kompletterar med detta: Vilka kulturella systrar tycker du extra mycket om?

Annika Thors fyra böcker om de judiska flickorna Nelli och Steffi som flyr från Wien utan sina föräldrar och hamnar i den svenska skärgården kallas ungdomsromaner men är jättebra läsning också för vuxna. "En ö i havet" heter den första, "Näckrosdammen", "Havets djup" och "Öppet hav" ger resten av historien. Mycket berörande!

Cecilia Hagen, Expressens outtröttliga krönikör och hängiven anglofil, har skrivit en rad böcker som är lite olika lyckade. Men riktigt bra tycker jag att "De osannolika systrarna Mitford" är, en välresearchad och sann berättelse om några flickor i England, födda på tidigt 1900-tal. De gjorde olika karriärer inte minst inom politiken. Damerna är kanske inte direkt älskansvärda, men intressanta hur som helst! En vidhöll exempelvis livet ut att Adolf Hitler var en trevlig karl ...

Men jag tänkte också välja en alldeles egen kulturell syster, en som jag verkligen skulle tycka vore roligt att kunna prata med om allting, eftersom ingen som hon kan sätta fingret på ömma punkter och få en att tänka till ett extra varv. Min kulturella lillasyster föddes 1964 i Argentina av den fenomenale tecknaren och samhälls/samtidskritikern Quino. 

Hon heter Mafalda och är smartare än i princip alla i sin omvärld. Tyvärr blev hon bara nio år, men i böckernas och läsarnas värld har hon evigt liv. Om jag berättar att i min bokhylla står den kompletta serien Mafalda-album både på svenska och spanska och att jag dessutom har någon extra bok förstår ni att min kärlek till denna flicka är både djup och äkta. Kära lilla syster!

Låt mig slänga in en LP-skiva som för mig handlar om systerskap av bästa sort: "Jösses flickor - Befrielsen är nära" från 1975. Jag var helt hög när jag gick ut på gatan efter att ha sett Stockholms Stadsteaters föreställning då, på 70-talet. En modern version sattes upp för några år sedan, men det var en blek variant. Fast låtarna lever!

Copyright Klimakteriehäxan

Gott om djur i biblioteket

När Ugglan & Boken efterlyser böcker med djur på onslaget för att få till ännu en tisdagstrio hamnar jag i barnbiblioteket, det går inte att undvika. Här finns hur många böcker som helst med djur som ska dra blickar till sig, väcka nyfikenhet och läslust! Jag väljer tre med lång hållbarhet, tips för högläsningsstunder med småttingar!

"Pippi Långstrump" avporträtteras med sin häst Lilla Gubben, man ser förstås också apan Herr Nilsson. Ingrid Nyman har tecknat.

"Barnen från Frostmofjället" har geten Gullspira att ty sig till på sin iskalla vandring över fjället. Laura Fitinghoff skrev denna barnrysare. Det klassiska omslaget är ritat av Vicken von Post. 

Och vad vore gubben Pettson utan sin katt? I "På äventyr med Pettson och Findus", som både ritats och skrivits av Sven Nordqvist, bjuds vi på många härliga historier och lika många glada skratt.

Det finns faktiskt rätt mycket på djurtemat att hitta även i bibliotekets vuxenhylla. "Kvinnan och apan" är i mitt tycke Peter Høegs bästa roman (fast jag har väl i sanningens namn inte läst alla). Djuret på omslaget är dock en fågel och ingen apa. 

Feelgood som inte går av för hackor bjuder den sanna historien om  "Arthur – Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem" på, skriven av hans adoptivhusse Mikael Lindnord. Nu finns dock inte Arthur längre i livet, men minnet lever och kommer att göra det länge!

Och vad sägs om "De röda kattorna", en gammal hederlig Maria Lang-deckare?! Innehåller en blinkning till Selma Lagerlöf, faktiskt. Hoppar väldigt medvetet över Kerstin Ekmans "Löpa varg". den behöver väl inte jag påminna någon om eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan 

SELFIE 15 – På´n igen!

Till min egen förvåning (jo, faktiskt!) har jag lyckats tota ihop en SELFIE igen, den femtonde i ordningen. Hänger ni på en gång till? Jo men visst gör ni!

1. Min utsikt hemifrån: Årstavikens vatten (är tacksam för det!)

2. Älskad LP: ”När dimman lättar” (underbara låtar med Bernt Staf, från 1971)

3. Husmanskost: Raggmunk (men den ska vara tunn, riktigt tunn! och det är inte enkelt att åstadkomma, eller få på krogen för den delen)

4. Stilikon: Katja of Sweden (hennes suveräna snitt och mönster håller än, jag hyllar henne gärna)

5. Tidigt eller sent: Nattuggla (släcker sent, sover gärna länge på morgonen) 

6. Smycke: Armband (har många fast jag glömmer ofta använda dem)

7. Favoritgodis: Dajm (här är konkurrensen hård)

8. Aldrig på min tallrik: Mannagrynsgröt (allt med mannagryn är hemsk mat!)

9. Där har jag faktiskt varit: Tegucigalpa (huvudstad i Honduras, dock inget resmål jag kan rekommendera)

10. Konstnär: Ardy Strüwer (både rolig och skicklig)

11. Hörvärt: Radioföljetong (nästan alltid)

12. Efterrätt: Gino (frukt gratinerad med vit choklad, äts med vaniljglass – en ljuvlig överlevare från sena 80-talet) 

Förra veckan kunde man hitta en SELFIE hos: ViltogVakkert, Kicki, Gerd, Monica, Ditte, BP, Susjos, Paula, Femfemman, Anki, Gunnel, Mrs Calloway, Lillasyster, Ingrid, En rosa fluga. Nu säger jag bara "På´n igen!"

Copyright Klimakteriehäxan