Ingen slår Katja!

Det finns tillfällen då ordet "lycka" stavas s-k-o-r.
Någon gång på sent 60-tal var de ljusbruna med taxklack, platt rosett och några dekorativa perforeringar. Inuti stod det: Katja of Sweden. Och lyckan var total när de åtrådda skorna äntligen blev mina.

Men det stod också Katja of Sweden i trikåkläder (från Malmö Mekaniska Tricotfabrik MMT) som till och med Paris ville se. Det var mjukt, det var kvinnligt men det var samtidigt jättetrendigt och tufft. Overaller, klänningar, koftor. Mer att åtrå, både för tonårstjejer och lite äldre kvinnor!

Sedan handlade det om "cats" – en revolution i skobutikerna. Det var mjuka skor som såg ut som små båtar när ingen hade dem på sig. Resårband runt foten garanterade att de aldrig kippade. Och alla MÅSTE ha minst ett par.
Firman hette Gyllene Gripen. Sedan länge död och försvunnen. Men Katja of Sweden, hon lever. I dag 87 år gammal, änka efter ett dramatiskt och, förstår man, slitsamt äktenskap med amerikanen Rod Geiger.

Nu hedras hon av Posten med ett frimärke, som en av åtta svenska modeskapare som betytt något för branschen.

Och de andra sju må ursäkta, men de kommer inte i närheten av Katjas storhet. När hon hade vunnit Paris – det gjordes med hjälp av mannekänger som Agneta Ekmanner och Marie-Louise de Geer – stod det inte på förrän hon var ett stort namn i USA. Hon lät sig inspireras av traditionella afrikanska mönster, hon breddade sin repertoar med hemtextilier, hon gjorde helt enkelt internationell braksuccé.

I dag lever hon ett stillsamt liv på landsbygden i Skåne. Fast hon fortsatte att rita kläder ända upp i 70-årsåldern. Säkert skulle hennes gamla modeller gå att sälja igen, på second hand-marknaden är de guld värda om de skulle råka dyka upp. Skorna känns helt moderna, de låga klackarna gåvänliga men med vackra linjer. Man kan förstå när hon säger att hon upplevt Alvar Aalto och Bruno Mathsson som själsfränder.

Katja har berättat sitt livs historia med egna ord i boken ”Katja of Sweden – Mode och design utan gränser” som kom ut år 2000.
Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50.
Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga.
Fast passformen blir det kanske lite sämre med. "Den sitter som klistrad" är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken.

Stor stjärna på modehimlen har slocknat

Katja of Sweden är död, 97 år gammal. Tänk som hon påverkade oss, från 50-talet och framåt! Mönster, plagg, skor – allt fanns på hennes repertoar. Dessutom var hon själv en nordiskt sval skönhet och hennes kläder visades av Sveriges snyggaste modeller, kläder som också lät tala om sig internationellt.

Det har redan gått tio år sedan Katja blev frimärke. Då skrev jag så här om henne:
"Att hon gått till mode- och designhistorien är helt klart, även om hon aldrig blivit använd till inrikes brevporto för 5.50.
Det blir å andra sidan den billigaste Katja-modell som någonsin sålts, dessutom i ovanligt stor upplaga. 
Fast passformen blir det kanske lite sämre med. 'Den sitter som klistrad' är inte ett omdöme som skulle falla Katja i smaken."

Hon hette Geiger i efternamn och levde ett inte okomplicerat liv, men oavbrutet kreativt. Hennes barnbarn har fört modeskapandet vidare till nya generationer, med bl a en butik på Manhattan i New York.
Boken ni ser på bilden är läsvärd. 

Det är en stor stjärna på modehimlen, en ikon, en idol, som nu slocknat. Hon blir inte glömd! Det var hon alltför nyskapande för, för mycket av en förebild.
Läs gärna hela min text, från 2007, den finns bara ett klick bort!

Copyright Klimakteriehäxan
Nu också på Nyfiken Grå.  Uppdaterad version.

Katjas egen skyltsöndag

Katja of Sweden, Katja Geiger, en ikonisk designer i den svenska modevärlden, skulle ha fyllt 100 år i år. Till hennes ära skapades ifjol en minnesutställning som premiärvisades i Lund. Jag var så sugen på att se den att jag för några ögonblick övervägde att ta tåget till Skåne bara för att återse några gamla favoriter. 

Nu blev det ingen sådan utflykt. Men tänk att det löste sig ändå! Råkade upptäcka att den där utställningen just flyttat till Kristinehamns konstmuseum. Kläder är definitivt konst, om än inte alltid. Och eftersom vi åker förbi den staden på väg till och från Barndomslandet blev det ett museistopp. Katja var inte bara en kvinna som ritade kläder för moderna kvinnor, hon var också feminist och visade det tydligt, ett föredöme helt enkelt, en idol!

För all del, kanske hade det varit att ta i i överkant att fara iväg ända till Lund för detta, men nu har jag i alla fall fått gotta mig i gamla 60- och 70-talsmönster, härliga modefoton från gången tid och en lång rad av Katjas visdomsord som sitter som skyltar på museets väggar. Om du också är sugen på att se utställningen, så besparar jag kanske dig en resa med hjälp av mina bilder?

Detta blir helt enkelt Katjas egen skyltsöndag! Även om hon får dela den med Joe Biden och Far. Bortglömd blir hon aldrig av oss som älskar design, färger, kläder och skor. Ingen har riktigt lyckats fylla tomrummet som uppstod efter henne. 

Gott om utrymme, ingen trängsel alls kring montrarna.

Ja, skorna ... De här fantastiska stövlarna var de enda skodonen på utställningen.
För egen del ska jag aldrig glömma mina Cats från Gyllene Gripen, med resårkant
som fick dem att se ut som små skojiga båtar när man inte hade dem på sig. Så
snygga, så bekväma! Och pumpsen med pusselmönster i svart och beige ... eller 
 de konjaksbruna med lite klack, perforeringar och en stor platt rosett ...
Skulle gärna ha dem alla igen, liksom de här stövlarna. Kolla mönstret!

Svartvitt, för evigt modernt.

Klänning i yllejersey i mönstret Körsbärsträdet. Från 1966.

Det här blev en lite annorlunda skyltsöndag för min del, men jag hoppas att du också kan förstå och rent av dela min förtjusning! Andra skyltande bloggar hittar du till via BP, endera tittar du i hennes högerspalt eller så botaniserar du på listan över såna som brukar vara med.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 5: STIL

Är du redo att klämma fram Veckans kärleksförklaring? För på onsdagar tänker vi positivt! Du får ett ledord av mig och tar dig sedan en funderare på vart eller till vem du vill skicka lite kärlek, du använder min "hjärteklump" om du vill och du glömmer förstås inte att lägga in en länk till ditt inlägg i min kommentarsspalt! I dag är det stil det ska handla om. Associera fritt!

Jag❤️det Katja of Sweden gjorde för den svenska modebilden och för oss som var unga när hon klev fram och använde färg, mönster och form på ett underbart kreativt sätt. Vilka härliga plagg det blev! Och stilen håller än! Gratukerar om du är lycklig nog att ha något kvar i vintage-garderoben ... Katja-prylar platsar numera också på museum.

Jag❤️typsnittet Bodoni, troligen det första namnet på en font som jag lärde mig i vår typografiska värld. Tycker fortfarande att den är jättesnygg! Skapades alldeles i slutet av 1700-talet och har kallats "en stil för kungar och modelejon".

Jag❤️killar som bryr sig om sina kläder och behåller sitt hår (om de har något kvar alltså). Har de skägg ska det se välvårdat ut (det gör det ofta inte).

Jag❤️ brittiska bröllopshattar. De har verkligen sin egen stil. Roligare huvudbonader finns inte! Svårburna? Ja gissa ... Otroligt dyra är de också.

Jag❤️ radioprogrammet "Stil" som sänds i P1 på onsdagar och finns på Sveriges Radio Play. Leds av den smarta och självständigt tänkande Susanne Ljung, som hela tiden hittar nya infallsvinklar på alla möjliga ämnen.   

Några nya bloggare har sällat sig till skaran som skickar ut kärleksbudskap i min efterföljd. Jättekul att vi blir fler! Förra veckan sände vi kärlek på ännu ett abstrakt område: känslor. (Ja, jag försöker hitta ledord av en typ som inte handlar om prylar rakt av, tänker att det är en bra liten variation i sig.) Och det resulterade i svar från Margaretha, Jenny, Mrs Calloway, Susjos, Susanne, Åsa, BP, LillaSyster och Anki – hoppas jag inte missat någon! Nytt tema om en vecka! Men ännu får ni inte veta vilket ... spänningen är så gott som oliiiidlig eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Slätgöring som botgöring

Jag avskyr att stryka. Ändå blir jag ju tvungen. Skrynkliga dukar, det har mamma präntat i mig, kan man bara inte ha. Det kan handla om vana, men jag anser att hon hade rätt: en duk full i veck och rynkor gör väl ingen glad? Mönstret försvinner, tjusigt broderi kommer inte till sin rätt, det ser enbart slarvigt ut. Så det är bara att hacka i sig, ta fram strykbräda, stänkflaska och strykjärn och sätta fart. Jag blir ofelbart både svettig och på dåligt humör, och eftersom jag vet det blir det inte särskilt ofta.

Nu har jag ändå genomlidit en sån session av det som på fackmannaspråk kallas slätgöring. Just på sommaren brukar det bli nödvändigt, jag kan konstatera att jag mer än en gång redan ondgjort mig över denna syssla här på bloggen, så det här är på sätt och vis en tjatig repris.

Har nyligen skaffat en sån där ångspruta vilken faktiskt funkar, i alla fall sedan en anställd i en modebutik tipsade mig om att man ska hålla munstycket på plaggets avigsida. Det gör skillnad, märkligt nog! Men biter inte så bra på bomull, så det blev mest vanlig strykning: två klänningar, en skjorta, en blus, två dukar och en kjol. PUH.

Det som är riktigt konstigt i sammanhanget, det är att jag ju lovat mig själv att aldrig mer köpa någon persedel som kräver strykning. Jag älskar begreppet TTT som min idol Katja of Sweden lanserade redan på 50-talet: Tvätta, Torka, Ta på. Likväl har jag plagg i både bomull, siden och linne, förvisso nästan inget nyinhandlat, men de hänger ju där.

Kanske kan jag sätta likhetstecken mellan begreppen slätgöring och botgöring? För det känns som ett straff när jag står där igen och svettas vid min eländigt tråkiga strykbräda, upptagen med det tristaste köksarbete som finns. Straff för att jag inte håller min föresats och slutar skaffa sånt som ska strykas.

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE 15 – På´n igen!

Till min egen förvåning (jo, faktiskt!) har jag lyckats tota ihop en SELFIE igen, den femtonde i ordningen. Hänger ni på en gång till? Jo men visst gör ni!

1. Min utsikt hemifrån: Årstavikens vatten (är tacksam för det!)

2. Älskad LP: ”När dimman lättar” (underbara låtar med Bernt Staf, från 1971)

3. Husmanskost: Raggmunk (men den ska vara tunn, riktigt tunn! och det är inte enkelt att åstadkomma, eller få på krogen för den delen)

4. Stilikon: Katja of Sweden (hennes suveräna snitt och mönster håller än, jag hyllar henne gärna)

5. Tidigt eller sent: Nattuggla (släcker sent, sover gärna länge på morgonen) 

6. Smycke: Armband (har många fast jag glömmer ofta använda dem)

7. Favoritgodis: Dajm (här är konkurrensen hård)

8. Aldrig på min tallrik: Mannagrynsgröt (allt med mannagryn är hemsk mat!)

9. Där har jag faktiskt varit: Tegucigalpa (huvudstad i Honduras, dock inget resmål jag kan rekommendera)

10. Konstnär: Ardy Strüwer (både rolig och skicklig)

11. Hörvärt: Radioföljetong (nästan alltid)

12. Efterrätt: Gino (frukt gratinerad med vit choklad, äts med vaniljglass – en ljuvlig överlevare från sena 80-talet) 

Förra veckan kunde man hitta en SELFIE hos: ViltogVakkert, Kicki, Gerd, Monica, Ditte, BP, Susjos, Paula, Femfemman, Anki, Gunnel, Mrs Calloway, Lillasyster, Ingrid, En rosa fluga. Nu säger jag bara "På´n igen!"

Copyright Klimakteriehäxan

Hur kanon är det med en kulturkanon?

Det sägs vara en "lista på kultur som alla bör känna till". Jaha. Sverige har fått sin "kulturkanon", listan över hundra verk i olika genrer, verk som bidragit till att forma oss och vår nation genom många år. För att finnas med på listan fanns ett krav: allt skulle ha presenterats för minst femtio år sedan. Och den här utredningen, tillsatt av nuvarande regering, har stötts och blötts långt innan resultatet lades fram. Det skedde alltså idag.

Många grenar i en kreativ bokhylla ...
Finns kanonböckerna där? Hyllan
(troligen) skapad av Daniel Villaudière.

Skummar igenom hela listan och höjer nog rent av på båda ögonbrynen ibland. Främst för sådant jag tycker saknas. Hur kan man välja Sonja Åkesson före Gustaf Fröding av våra poeter? Hasse & Tage har åldern inne, Povel Ramel också! Men de finns inte med. Ser inget som ens antyder förekomsten av humor. Och kan drottning Christinas självbiografi, som jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om, ha varit så betydelsefull? Jo visst, ett modigt fruntimmer som tordes både skippa man, byta religion och avsäga sig tronen, men ändå?

Politiskt korrekt kan man nog lugnt säga att listan är. Våra befolkningsminoriteter är representerade, gott om upphovspersoner av olika kön, stilla blinkningar till historikerna och kriminalromanernas vänner har fått Sjöwall & Wahlöö till tröst.

För egen del kan jag förvisso glädjas åt att ha fått med några favoriter: Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg på litteraturlistan. Jan Johanssons "Jazz på svenska" och lite Taube i musikgruppen, Ikea och Lilla Hyttnäs/Carl Larssons Sundborn för konst och design, där våra textila genier helt lyser med sin frånvaro (Katja of Sweden, Niogruppen t ex). Men Hilma af Klint, hör hon verkligen hemma här? Fast inte Bruno Liljefors? 

När jag kammat igenom hela listan blir jag hur som helst helt klar över att någon riktig kulturtant är jag inte. Har uppenbarligen alldeles för många luckor. Tänker att fler än jag tänker på Janne "Loffe" Carlsson snarare än på Baltzar von Platen när det blir tal om "Göta kanal" ...

Nu har vi i alla fall fått en svensk kulturkanon. Oklart hur den ska användas, oklart vem som verkligen känner att den behövdes. Hur kanon är det egentligen? Kanske handlar det bara om avlossade lösa skott i en tämligen trött kulturdebatt.

Copyright Klimakteriehäxan

När skor sätter spår i en bok

"Italienska skor" av Henning Mankell har jag tänkt läsa men det har ju bara inte hänt ... Fast många andra har läst den här romanen och gillat den. Så kanske det är dags nu?

Däremot har jag läst ”Katja of Sweden – Mode och design utan gränser” som kom ut år 2000. Om en svensk modeikon som aldrig ska glömmas bort. Hon gjorde förvisso skor också. Boken är dessutom vacker! Läs mer här.

"Döden bär Prada" (The Devil Wears Prada) av Lauren Weisberger har jag bara sett som film. Bokens omslag (som jag tror i någon form också fanns med på bioaffischen) är både snyggt och fyndigt!

Detta med anledning av att Ugglan som tema för veckans tisdagstrio angett Skor & kläder (i titel, på omslag, i handling).

Medan man funderar vidare på det temat passar det perfekt att lyssna på "These boots are made for walking" med Nancy Sinatra. En sån himla bra låt!

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt älsklingsplagg

Älsklingsplagget.
Så omärkvärdigt, så anonymt. Och så galet bra.

Det är en superenkel t-tröja jag en gång för åratal sen köpt (billigt) på Lindex. Svart, och färgen har hållig genom oändligt många tvättar. Skönt material som faller fint. Snygg halsringning. Perfekt ärm, nästan till armbågen. Skrynklar inte (jo, nytvättad som på bilden är den skrynklig, men den hänger ut sig!). Bra längd på hela tröjan. Evigt modern, i min värld. Kan användas när som helst, var som helst, tillsammans med vad som helst.

Dessutom så praktisk! Bara att slänga i maskinen, torka och ta på igen. TTT, akronymen som min gamla idol Katja of Sweden myntade någon gång på 60-talet för just de orden: tvätta, torka, ta på. Idealiskt lättskött, alltså.

Självklart har jag försökt köpa fler exakt likadana tröjor, men det har hittills inte gått. Vilket betyder att jag då och då bär hem någon som liknar min älskling, men det blir aldrig rätt – naturligtvis.

Visst har jag en garderob smällfull med kläder för alla möjliga väder, tillfällen och sinnesstämningar (i olika storlekar dessutom), och många av plaggen som hänger där borde med rätta kräva etiketten "älsklingsplagg". Men den guldmedaljen har min gamla svarta tröja. Jag bävar för den dag då den måste gå till återvinning. Än håller den.

Tänk om också du skulle beskriva ditt älsklingsplagg på din blogg, eller för all del i en kommentar här? Det vore jätteroligt!

Copyright Klimakteriehäxan

Att vara Rea-Lisa

En av mina bästa väninnor kallar mig då och då för Rea-Lisa. Och jag vet förstås varför: vi är båda roade av shopping och älskar att göra "kap". Halva reapriset tycker vi allra bäst om!

Det har varit den tiden på året nu. För även om reorna – som numera allt oftare kallas "sale" även i svenska butiker – dyker upp lite då och då så kulminerar väl ändå alltihop i januari och februari.
Kläder är kul, att ta på sig något som får en att känna sig snygg är bra för både kropp och själ. Så visst kom jag hem med några halva-reapriset-saker som jag villhövde (ett sådant praktiskt ord!).

Visst ser ni bron?

Vilket betyder att jag också, helt på köpet och utan minsta ansträngning, fått två nya bokmärken. Det ena från svensk-danska Pont Neuf, vars logga med bro jag verkligen gillar. Och det andra heldanskt, från Ilse Jacobsen, en 60-årig dam som började sin karriär redan 1993 med sin första butik.

År 2000 bröt hon ny mark genom att lansera sina gummistövlar och sedan har rörelsen bara växt för att numera omfatta blommor, regnkläder, skor, spa-artiklar och skönhetsmedel –förutom "vanliga" kläder alltså. Hennes man är VD, en dotter jobbar också i företaget. Ilse själv är tv-kändis, eftersom hon varit ett av "affärslejonen" i DR:s "Lejonkulan" (Løvens Hule), en version av "Dragon´s Den", "Draknästet" när svensk tv gjorde serien.

Visst är det lite kul att få "kött på benen" på de här modeskaparna vars produkter vi ser på otaliga bilder i olika medier? De är ganska många, kvinnorna som imponerar i modebranschen.
I en och samma kropp och hjärna ryms ofta både känsla för design, företagaranda, miljötänk och säkerhet kring hur dagens tjejer vill se ut, samtidigt som deras kläder är både lättskötta och "rätt" på alla sätt.

I Sverige finns Gudrun Sjödén, vi hade tills nyligen Gunilla Pontén och saknar fortfarande Katja of Sweden. Ida Sjöstedt är stor inte minst när det gäller brudklänningar. Linda Ralston gör kläder som passar många kroppar. Carin Westers eget märke säljs (fast inte särskilt bra tror jag) på alla Åhléns-varuhus. Camilla Thulin vet att accentuera kvinnliga former, Ann-Sofie Back är tuffare i stilen. Carin Rodebjer är också ett geni som gör fantastiska kläder.
Så där kan man fortsätta, för de här modeskaparna märks. Med rätta.

Men man måste ju inte ha en svenskdesignad garderob, eller hur? Alltså valde jag danskt i dag. Kommer antagligen att göra det igen ... Masai är till exempel ännu ett modeföretag från Danmark, flitigt förekommande i svenska butiker. Och i min garderob, för tydlighets skull.

Nu hamnar Ilse J och Pont Neuf förr eller senare i mina böcker. Där finns redan Filippa K, Gunilla Pontén, Rodebjer, Ralston och m.a.t. med sina snygga etiketter/prislappar. Bara att välja. Just de här två nytillskotten representerar alltså klassen "rea på rean": på plagget från Ilse J var det i sista svängen 70 procents rabatt enligt lappen, fast jag minns för ögonblicket inte på vad ...

Copyright Klimakteriehäxan

Kaniner i mode man minns

Det hände sig på den tiden som i princip bara jag själv kan tänkas komma ihåg, och som jag knappt ens kan tro på, att jag var en stamkund hos "Blommor och Bin", en affär som slagit upp dörrarna vid Hötorget i Stockholm på det tidiga 70-talet.
Nej, det var inte kondomer jag köpte, även om butiken hade ett frikostigt utbud av sådana – det var RFSU som låg bakom.

Plastkasse från butiken platsar numera
på Stockholms Stadsmuseum!

Detta var nämligen då jag var en perfekt storlek 38, hur ofattbart det än må verka idag. Men så var det. Och hos "Blommor och Bin" fanns kläder av en svensk designer som jag verkligen gillade. Hon hette Nina Wahlgren och jobbade ofta i mjuka trikåer.

En vår slog jag till och köpte långbyxor och t-tröja med ett obetalbart mönster: skojiga kaniner, kanske decimeterhöga, mot en botten i offwhite. Man kunde inte undgå att bli glad av de där färgsprakande djuren, och dressen renderade mig faktiskt riktigt många komplimanger. Jag hade den på jobbet!

Så småningom blev det plagg i plysch, i vackra färger och fin passform (ja, det var ju det där med storlek 38 då ...). Jag kände mig "fin" och trivdes i de där kläderna, som funkade vilken dag på året som helst. Priset var dessutom överkomligt trots min inte särskilt imponerande månadslön.

En dag fanns inte butiken "Blommor och Bin" längre, vet inte när den försvann. Men därmed försvann också Nina Wahlgren ur mitt liv, även om hon fortsatte göra kläder. Liksom andra svenska trend- och modeskapare som Katja of Sweden och Gunilla Pontén hade hon skapat sin nisch, och när hon lanserade den supermjuka behåmodellen "Det lilla undret" var hennes lycka gjord.

Nu ser jag i tidningen att Nina Wahlgren gått bort för att aldrig mer komma hem till Kristianstad, där hon både startade och avslutade sitt liv.
Kanindressen finns dock för evigt kvar i mitt minne. När jag efter många år en dag blev mamma satte jag saxen i den och sydde om till barnkläder. Tror och hoppas att dess formgivare skulle ha uppskattat det.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Namnet "Blommor och Bin" finns trots allt kvar, men nu som en app från RFSU som säger sig bjuda på "ett kul sätt för personer i relationer att prata sex".

Märkt – av mode och choklad

Vi konstaterade i dag, några stycken som stötte ihop vid postfacken på jobbet, att de alltmer sällan innehåller någon försändelse annat än interna meddelanden som nästan undantagslöst går direkt i papperskorgen.

Men det finns faktiskt vanlig post fortfarande, snigelpost eller ”snail mail” som man säger när man vill understryka hur långsam processen är när ett kuvert läggs i en brevlåda och sedan så småningom levereras till rätt adress.

Dock lever snigelpostens vänner, de sanna entusiasterna, fortfarande. De kallar sig ofta filatelister, frimärkssamlare, och antagligen hatar varje äkta frimärkesvän allt vad elektronisk post står för.
Jag har aldrig fallit för frestelsen att sätta in frimärken i pärmar i stället för att klistra dem på kuvert. Fast jag måste medge att det ibland kommer ut riktiga små konstverk i form av frimärken. Ett har jag i ram: ett minnesmärke över Elvis Presley, som US Postal Service gav ut 1993 och som orsakade långa köer på postkontor över hela den nordamerikanska kontinenten.
Där började och slutade mitt frimärkssamlande, fast jag är visst i gott sällskap: det där Elvis-märket har sålts i över 120 miljoner exemplar!

Faktum kvarstår dock: det produceras jättefina frimärken fortfarande, för den som vill. Till julkorten går det ju åt ett antal, och kanske också till några vykort på semestern. Och jag kan se fram emot två märkesserier som representerar två av mina käraste intressen. Om bara några dagar kommer en serie nya märken som har choklad som tema. Garanterat kalorisnålt alternativ!

Till helgen, när det är Frimärkets Dag, släpps ytterligare en serie med anknytning till smak. Då är svenska modeskapare temat. Både nya och gamla vederfars denna ära. Designerskaran består av Gunilla Pontén, Katja of Sweden, Carin Rodebjer, Rohdi Heintz, Ann-Sofie Back, Lars Wallin, Behnaz Aram och Nakkna. Lars Sjööblom har graverat bilderna, som inte är kreatörernas egna skisser utan teckningar av ett plagg per designer, tolkade av Stina Wirsén.

Egentligen saknar jag de gamla hederliga breven. Jag var en hängiven brevskrivare och längtade ständigt efter svar. Det var en underbar känsla av förväntan och spänning som infann sig när man plockade upp ett brev från hallgolvet, identifierade handstilen på kuvertet och kunde se fram emot en personligt nedpräntad hälsning, lång eller kort, välformulerad eller nedkastad i hast. Ibland kunde också frimärket bidra, det har ju funnits motiv som anspelat på både kärlek, vänskap och specialintressen, som blommor eller sport, till exempel.

Det var på den tiden när folk skämtade om hur det var att ”slicka kungen där bak”. Men ingen kan ens försöka skoja om att slicka Gunilla Pontén i ändan. För dagens frimärken är produktutvecklade, självhäftande etiketter.
Fast beträffande chokladmärkena hade det ju faktiskt varit en poäng om man återgått till den gamla modellen. Då skulle klistret naturligtvis försetts med chokladsmak! Och några av oss hade kanske blivit filatelister, bara för den goda smakens skull…


Copyright Klimakteriehäxan
Bild från posten.se

Succémode som tv-serie

Att svenskt mode sedan länge är en internationell framgång och en viktig exportbransch är för många av oss ingen nyhet. Men det hindrar inte att även vi som tillhör de redan frälsta kan hitta små guldkorn när man summerar hur det sett ut sedan nån gång på 60-talet. 

Själv hörde jag redan då till tjejgänget som snudd på dyrkade Katja av Sweden, drömde om att få dra på sig hennes kläder och möta världen! Jag lyckades faktiskt också, fast i väldigt begränsad omfattning. Några skor blev det, och något enstaka plagg som användes tills det föll i bitar. Höll ändå länge, ska jag kanske tillägga!

Mina känslor för henne har inte svalnat trots att åren gått, det märks bland annat på en rad inlägg här på bloggen! (Ett av dem kommenterat av ett av Katjas barnbarn, roligt!) Hon har blivit frimärke, det finns en fin bok om henne och vandringsutställningen med några av hennes ikoniska skapelser är kvar ännu ett par veckor på Kristinehamns konstmuseum, där jag såg den.

Nu finns på SVT Play en ny faktaserie på sex avsnitt, "Det svenska modet", och jag har snart gått igenom från början till slut ... Min idol Katja of S är en av huvudpersonerna i första delen. Och i del tre dyker en annan favorit upp: Gunilla Pontén. 

Serien sänds i tablå-tv på onsdagkvällar. Litet glädjeämne: programmen kan ses i hela världen, till skillnad från många andra produktioner som streamingtjänsten erbjuder. 

Copyright Klimakteriehäxan