Svenskan är stadd i ständig förvandling.
Det är väl helt i sin ordning, men ibland kan det vara svårt att hänga med i svängarna.
Hänga med.
Se där ett uttryck som inte alls behöver betyda det som det betyder i just den där meningen.
Hänger du med? Eller vem hänger du med?
Idag är det ett väldigt hängande både här och där.
Man hänger på krogen, visst. Och självklart kan man hänga med på den där krogen. Men man hänger också med någon på krogen – med betoning på ”hänger”, inte på ”med”. Vi förstockade språkkonservatister skulle översätta det med ”umgås med” eller ”går/är tillsammans med”.
Om jag vore lärare på SFI – det vore inte kul, framför allt inte för eleverna – skulle jag ha väldiga problem när det bleve dags för verbet ”hänga” i dess olika skepnader.
En välhängd biff? Ja, den har ju hängt och blivit mör.
En som tagit sitt liv? Ja, han kanske hängde sig.
En maskin krånglar? Ja, den har definitivt hängt sig.
En som är lite nere? Ja, han hänger med huvudet.
Sedan finns det ju de som hänger (hän-ger) sig också, åt uppslukande hobbies till exempel.
Men är man under 35 (eller äldre men tokangelägen om att verka i takt med tiden) så hänger man stup i kvarten numera.
Bara att hänga med.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 31, 2008
lördag, augusti 30, 2008
På modespaning för den tid som grytt
Bara en dag kvar av den sista sommarmånaden. På måndag säger almanackan att det är september och den tid som kallas höst har redan grytt. Då är det också dags för modevisning på Det Stora Varuhuset. Och jag var där! Måste naturligtvis kolla vad som ”gäller” – så nu vet jag!
Alla färger finns med i höstens modebild, om man ska döma av de trettiofem mannekängernas olika utstyrslar. Klarblått, turkost, gult, chockrosa och så, naturligtvis, svart, ibland grått. Kjollängderna är oftast i nivå med kanten på trosorna, åtminstone om man kör med boxer-modell. På benen heltäckande svart, på fötterna skyhöga klackar, en del inbyggda platåsulor – och för oss vanliga är det skönt att se, att även proffs har svårt att manövrera på de där höjderna!
Handväskorna är små, plötsligt, och make-upen dramatisk, inget för hemmabruk, direkt. Sedan är det det där med håret. Stora frisyrer, med inslag av illkrull typ misslyckad permanent, ibland i kombination med en slät svinrygg.
När det gäller smycken är det uppenbart att det är kedjor som gäller, långa och många kedjor ska det vara.
Grabbarna då? Jo då, iförda jättestora pälsmössor av ryssmodell, med byxor som smiter åt runt vaderna och som dessutom följer den kortkorta trenden på damsidan. Byxorna slutar högt upp så att skorna verkligen syns och man inte kan låta bli att undra om det är lillebrors kläder han lånat, så korta är byxbenen.
Vi som sitter där och trängs för att få en glimt av prakten hittar nog inte så värst många plagg att satsa på. Men något stickat verkar hyfsat bärbart, ”den lilla svarta” finns med – och den som prompt vill satsa på en buskort klänning kan naturligtvis välja att kalla det tunika och ta ett par byxor nertill.
Publiken är dock inte riktigt av samma slag som den som brukar skymta på de tjusigaste visningarna i Rom, Paris och Milano. Vi som väger dubbelt så mycket som tjejerna på catwalken, har firat många fler födelsedagar och som dessutom är någon decimeter kortare, vi dominerar, men applåderar snällt åt bengetterna. Det där konceptet med mannekänger som mer liknar vanligt, hälsosamt folk, det finns liksom inte. Dessutom konstaterar vi, att tjejerna går grymt inåt med tårna och lutar betänkligt bakåt – fast ingen trillar.
Senare på kvällen sänds finalen i Project Runway på TV3, en tävling för nya designers. En modeskapare säger, halvt på skämt får man hoppas, åt sina mannekänger att inte äta – ”stay thin, don´t eat”.
Det rådet var i alla fall inget vi som satt vid caféborden på NK lydde. Tvärtom var det god efterfrågan på dagens sallad (rökt lax) och caffe latte med en kaka till, som avrundning.
Vilket naturligtvis blev väldigt mycket billigare än att rusa upp på damavdelningen och köpa hem ett av dagens lyxplagg. Och med ett fortsatt kaloriintag i vardagstakt behöver vi över huvud taget aldrig fundera på att gå dit ...
Copyright Klimakteriehäxan
Alla färger finns med i höstens modebild, om man ska döma av de trettiofem mannekängernas olika utstyrslar. Klarblått, turkost, gult, chockrosa och så, naturligtvis, svart, ibland grått. Kjollängderna är oftast i nivå med kanten på trosorna, åtminstone om man kör med boxer-modell. På benen heltäckande svart, på fötterna skyhöga klackar, en del inbyggda platåsulor – och för oss vanliga är det skönt att se, att även proffs har svårt att manövrera på de där höjderna!
Handväskorna är små, plötsligt, och make-upen dramatisk, inget för hemmabruk, direkt. Sedan är det det där med håret. Stora frisyrer, med inslag av illkrull typ misslyckad permanent, ibland i kombination med en slät svinrygg.
När det gäller smycken är det uppenbart att det är kedjor som gäller, långa och många kedjor ska det vara.
Grabbarna då? Jo då, iförda jättestora pälsmössor av ryssmodell, med byxor som smiter åt runt vaderna och som dessutom följer den kortkorta trenden på damsidan. Byxorna slutar högt upp så att skorna verkligen syns och man inte kan låta bli att undra om det är lillebrors kläder han lånat, så korta är byxbenen.
Vi som sitter där och trängs för att få en glimt av prakten hittar nog inte så värst många plagg att satsa på. Men något stickat verkar hyfsat bärbart, ”den lilla svarta” finns med – och den som prompt vill satsa på en buskort klänning kan naturligtvis välja att kalla det tunika och ta ett par byxor nertill.
Publiken är dock inte riktigt av samma slag som den som brukar skymta på de tjusigaste visningarna i Rom, Paris och Milano. Vi som väger dubbelt så mycket som tjejerna på catwalken, har firat många fler födelsedagar och som dessutom är någon decimeter kortare, vi dominerar, men applåderar snällt åt bengetterna. Det där konceptet med mannekänger som mer liknar vanligt, hälsosamt folk, det finns liksom inte. Dessutom konstaterar vi, att tjejerna går grymt inåt med tårna och lutar betänkligt bakåt – fast ingen trillar.
Senare på kvällen sänds finalen i Project Runway på TV3, en tävling för nya designers. En modeskapare säger, halvt på skämt får man hoppas, åt sina mannekänger att inte äta – ”stay thin, don´t eat”.
Det rådet var i alla fall inget vi som satt vid caféborden på NK lydde. Tvärtom var det god efterfrågan på dagens sallad (rökt lax) och caffe latte med en kaka till, som avrundning.
Vilket naturligtvis blev väldigt mycket billigare än att rusa upp på damavdelningen och köpa hem ett av dagens lyxplagg. Och med ett fortsatt kaloriintag i vardagstakt behöver vi över huvud taget aldrig fundera på att gå dit ...
Copyright Klimakteriehäxan
Tack!
Jag har fått en utmärkelse - av Lilalili. Tack! Jättekul! Så himla trevligt! Det är alltid lika roligt när någon som är inne och läser hör av sig med kommentarer, funderingar, tillrop av alla de slag.
Och har man fått en "I love your blog"-belöning förväntas man också skicka den vidare. Jag har bestämt mig för att den här gången välja ut en enda favorit. Min utmärkelse går alltså vidare till Ninni i Belo Horizonte som bloggar under namnet Fotografia. Varför?
Jo därför att hon verkligen tar fantastiska bilder. Och för att jag mer eller mindre tvingats sluta kommentera på hennes blogg, eftersom jag insåg att jag skrev samma sak varenda gång: fantastisk bild ... Kolla själva får ni se, ni får en doft av Latinamerika på köpet!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 29, 2008
Visa mig din bokhylla och jag vet vem du är!
Första gången hemma hos en ny bekant går min blick ofelbart till deras bokhylla. Jag kollar inte bara vad som finns i den (förutom böcker!), jag noterar vilket sorteringssystem man använder, mäter mängden med ögonen och kan dessutom inte låta bli att lägga märke till hur pass lästa volymerna ser ut – är det pocketböcker som blivit fransiga, har de inbundna spruckit i ryggen?
Ibland tycker jag rent av själv att jag intresserar mig lite väl mycket för andra människors bokhyllor. Vill man ha sina souvenirer där måste det ju vara helt OK, den som bara har deckare har väl i alla fall haft kul med alla mordgåtorna, och den som har mest Proust och Kafka och Tranströmer platsar naturligtvis i kultureliten …
På den tiden vi tittade på hus och lägenheter kunde det hända att jag helt glömde de viktiga frågorna om stambyten och mögelkollar, eftersom jag fastnade framför raderna av intressanta bokryggar i hyllorna, som om litteraturen skulle ingå i köpet eller rent av bli en avgörande faktor. Men vad vore en bostad utan böcker? Oinredd, skulle jag vilja påstå!
När det gäller själva ordningen bland böckerna tillhör jag alfabetets vänner. Blev lite paff när jag häromdagen träffade en av mina mest inbitna bokvänner, som just flyttat – och ställt in alla sina pocketböcker i färgordning, med regnbågen som förebild. Hur hittar man då något, undrar jag? Andra ställer in sina böcker efter storlek. Men var och en måste ju få bli lycklig på sin fason, här handlar det om personliga prioriteringar som inte lämnar utrymme för kritik.
Dock är det alldeles uppenbart att jag inte är ensam om att vara fascinerad av vilka böcker som andra människor köpt på sig, läser, läser om och sparar. Den som visar mig sin bokhylla visar också vem han eller hon är, och det är ju alltid spännande, eller hur?
Det finns nämligen en sajt på nätet där allt går ut på att kolla in andras bokhyllor, diskutera det som står i dem, recensera och hitta tips om nya läspärlor.
På bookrabbit.com (där man också kan köpa böcker) lägger folk ut bilder på sina hyllor och man får snabbt överblick: här har vi en chick litt-fan, här en deckarvän, en annan koncentrerar sig på klassiska kärleks-romaner, någon har idel fantasy.
Nu tror du förstås att mina bokhyllor finns avbildade på den där sajten, men icke. Om jag skulle visa dig dem som de ser ut just nu skulle jag avslöja jag alldeles för mycket om mig själv ...
Total oordning råder, utrensning pågår – och jag törs verkligen inte engagera mig i detta, risken att fastna är på tok för stor för en boknörd som jag!
Copyright Klimakteriehäxan
Ibland tycker jag rent av själv att jag intresserar mig lite väl mycket för andra människors bokhyllor. Vill man ha sina souvenirer där måste det ju vara helt OK, den som bara har deckare har väl i alla fall haft kul med alla mordgåtorna, och den som har mest Proust och Kafka och Tranströmer platsar naturligtvis i kultureliten …
På den tiden vi tittade på hus och lägenheter kunde det hända att jag helt glömde de viktiga frågorna om stambyten och mögelkollar, eftersom jag fastnade framför raderna av intressanta bokryggar i hyllorna, som om litteraturen skulle ingå i köpet eller rent av bli en avgörande faktor. Men vad vore en bostad utan böcker? Oinredd, skulle jag vilja påstå!
När det gäller själva ordningen bland böckerna tillhör jag alfabetets vänner. Blev lite paff när jag häromdagen träffade en av mina mest inbitna bokvänner, som just flyttat – och ställt in alla sina pocketböcker i färgordning, med regnbågen som förebild. Hur hittar man då något, undrar jag? Andra ställer in sina böcker efter storlek. Men var och en måste ju få bli lycklig på sin fason, här handlar det om personliga prioriteringar som inte lämnar utrymme för kritik.
Dock är det alldeles uppenbart att jag inte är ensam om att vara fascinerad av vilka böcker som andra människor köpt på sig, läser, läser om och sparar. Den som visar mig sin bokhylla visar också vem han eller hon är, och det är ju alltid spännande, eller hur?
Det finns nämligen en sajt på nätet där allt går ut på att kolla in andras bokhyllor, diskutera det som står i dem, recensera och hitta tips om nya läspärlor.
På bookrabbit.com (där man också kan köpa böcker) lägger folk ut bilder på sina hyllor och man får snabbt överblick: här har vi en chick litt-fan, här en deckarvän, en annan koncentrerar sig på klassiska kärleks-romaner, någon har idel fantasy.
Nu tror du förstås att mina bokhyllor finns avbildade på den där sajten, men icke. Om jag skulle visa dig dem som de ser ut just nu skulle jag avslöja jag alldeles för mycket om mig själv ...
Total oordning råder, utrensning pågår – och jag törs verkligen inte engagera mig i detta, risken att fastna är på tok för stor för en boknörd som jag!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 28, 2008
Behöver du en ny säng?
Ni vet hur det är: man rensar ut sådant som gjort sitt, saker man inte behöver, prylar som känns onödiga, omoderna eller bara trista.
Det brukar bli loppmarknad eller auktion, Stadsmissionen eller Myrorna – eller grovsoprummet.
I just det stadiet befinner man sig för närvarande i Beijing. För även om Paralympics inte ens hunnit börja så är ändå ”riktiga” OS över, och någon ska ta hand om resterna. Det handlar om mer än tjugo miljoner föremål, skriver tidningen Beijng Times, och det verkar inte som om man tror att något ska gå raka vägen till tippen utan i stället kunna säljas till hugade spekulanter på souvenirjakt.
Bland sakerna som väntas bli hetast på marknaden finns sängen som den kinesiske basketjätten Yao Ming, 229 centimeter lång, sov i under sin tid i OS-byn. Han är förstås längre än de flesta av sina landsmän, men en ståtlig säng måste det ju vara, så har man bara plats så …
Olika föremål som häckstjärnan Liu Xiang har använt tror man också ska bli populära, även om idolen själv var skadad och inte fick någon medalj utan i stället linkade ut från Fågelboet.
Enligt tidningen beräknas det ta uppemot två år att auktionera ut alla föremål. Alltså finns kanske chansen att rentav lägga ett bud från andra sidan jordklotet. Är du på jakt efter en rejäl säng? Slå till och känn dig som en äkta atlet, somna med idrottshistoriens vingslag susande runt öronen!
Copyright Klimakteriehäxan
Det brukar bli loppmarknad eller auktion, Stadsmissionen eller Myrorna – eller grovsoprummet.
I just det stadiet befinner man sig för närvarande i Beijing. För även om Paralympics inte ens hunnit börja så är ändå ”riktiga” OS över, och någon ska ta hand om resterna. Det handlar om mer än tjugo miljoner föremål, skriver tidningen Beijng Times, och det verkar inte som om man tror att något ska gå raka vägen till tippen utan i stället kunna säljas till hugade spekulanter på souvenirjakt.
Bland sakerna som väntas bli hetast på marknaden finns sängen som den kinesiske basketjätten Yao Ming, 229 centimeter lång, sov i under sin tid i OS-byn. Han är förstås längre än de flesta av sina landsmän, men en ståtlig säng måste det ju vara, så har man bara plats så …
Olika föremål som häckstjärnan Liu Xiang har använt tror man också ska bli populära, även om idolen själv var skadad och inte fick någon medalj utan i stället linkade ut från Fågelboet.
Enligt tidningen beräknas det ta uppemot två år att auktionera ut alla föremål. Alltså finns kanske chansen att rentav lägga ett bud från andra sidan jordklotet. Är du på jakt efter en rejäl säng? Slå till och känn dig som en äkta atlet, somna med idrottshistoriens vingslag susande runt öronen!
Copyright Klimakteriehäxan
Plåster mot cancer?
Det kom med posten i går. Ett litet paket med mitt namn på. Vi lär vara 60 000 svenskar som fått samma försändelse."Plåster mot cancer" står det på förpackningen, som tycks innehålla trettio små tillklippta förband.
När jag fylld av onda aningar öppnar kartongen innehåller den inte ett enda litet plåster som skulle kunna vara bra att ha ens vid skoskav.
Den innehåller ett tiggarbrev.
Det är från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, SSMF. En docent och en professor har skrivit under brevet. Här finns också ett litet PS: "Vi har skickat detta paket till 60 000 personer, varav någon kanske fått ett cancerbesked. Vi vill understryka att detta skickats i ett gott syfte för att färre ska drabbas i framtiden."
Visst. Men en organisation som lägger ut en massa i godhet skänkta pengar på en reklamkampanj skapad av en annonsbyrå med uppenbara intellektuella och empatiska brister, den får inte en krona från mig i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 27, 2008
Så blir du upptäckt av Drömprinsen
Rätt som det är dyker ämnet upp: hur låter en riktigt bra raggningsreplik?
Och frågan kan tända en eller annan tanke även hos den som faktiskt inte velat eller behövt ägna sig åt aktivt partnerletande på åratal.
Kanske drar man sig till minnes något roligt eller rent av oemotståndligt som sagts och fått effekt, kanske törs man upprepa en egen fyndighet som fick någon att titta en gång extra (och gilla vad han eller hon såg).
Frågan är nu bara hur tidigt i livet behovet av de där begåvade replikerna kan tänkas uppstå. Svaret är förmodligen att det kan bli vid ganska unga år. Hur ska man annars tolka det faktum att senaste numret av Kamratposten har ett helt uppslag med rubriken ”50 sätt att visa att du är kär”?
De olika tipsen är graderade i grupper om tio, de första under rubriken ”Bra början” och de sista som ”Hetare än chili”.
Jag läser intresserat hela listan och inser plötsligt, att här har vi en skatt med klart originella inslag som kan utnyttjas av folk långt upp i medelåldern. Det där med att vilja bli upptäckt av Drömprinsen (i KP kallad X), det är ju inte förbehållet ungdomar.
För säg mig den som skulle kunna motstå tips nummer 4: Ge bort en synål (på syslöjden)! Att fråga vad som är X favoritmat, knep nummer 8, eller att börja heja på samma lag (punkt 15) kan säkert fungera på singlar i 47-årsåldern också, i alla fall om det handlar om fotbollsfans. Råd nummer 19 kan användas med framgång så länge den äldre generationen finns i livet: Säg att X mamma verkar cool.
Punkt 22 är jättebra – ”Rekommendera en bok som du gillar” – så länge inte X är av den typen som redan har en bok, men det är en risk man får ta.
Att resa är ett utmärkt sätt att knyta och odla kontakter. Smart är det alltså att fråga om X har ett favoritland och "säg sedan att du drömmer om att åka just dit" (nu är vi inne på gruppen ”Modigt men inte blodigt”).
Nästa steg uppåt är ”Ganska glasklart” och här kommer en av mina absoluta favoriter: Låna ut ditt tuggummi, säg att ”det är massor av smak kvar”. Den hade man inte kommit på själv, eller hur?
Toppas bara av punkt 43 på listan: Be att få låna X tuggummi – säg ”det gör ingenting om smaken är slut”.
Sista förslaget är långt mindre fantasifullt, fast kanske ändå effektivt. Det står: Skicka ett vykort, skriv ”Du är fin och jag är kär i dig”.
Vilket påminner mig om min egen absolut mest suveräna formulering i liknande sammanhang. Hade precis träffat en underbar kille, som hade den dåliga smaken att bo ganska långt bort. Detta var före e-postens tid, så jag skrev ett brev, kort och koncist: ”Kommer du hit igen så hör av dig! Hyggligt rena lakan och vänligt bemötande utlovas!”
Han hade knappt sprättat upp kuvertet innan han kastade sig på telefonen och på den vägen var det sedan, i åratal faktiskt.
Men den formuleringen är väl ändå lite i djärvaste laget för KP:s läsare, får man anta.
Copyright Klimakteriehäxan
Och frågan kan tända en eller annan tanke även hos den som faktiskt inte velat eller behövt ägna sig åt aktivt partnerletande på åratal.
Kanske drar man sig till minnes något roligt eller rent av oemotståndligt som sagts och fått effekt, kanske törs man upprepa en egen fyndighet som fick någon att titta en gång extra (och gilla vad han eller hon såg).
Frågan är nu bara hur tidigt i livet behovet av de där begåvade replikerna kan tänkas uppstå. Svaret är förmodligen att det kan bli vid ganska unga år. Hur ska man annars tolka det faktum att senaste numret av Kamratposten har ett helt uppslag med rubriken ”50 sätt att visa att du är kär”?
De olika tipsen är graderade i grupper om tio, de första under rubriken ”Bra början” och de sista som ”Hetare än chili”.
Jag läser intresserat hela listan och inser plötsligt, att här har vi en skatt med klart originella inslag som kan utnyttjas av folk långt upp i medelåldern. Det där med att vilja bli upptäckt av Drömprinsen (i KP kallad X), det är ju inte förbehållet ungdomar.
För säg mig den som skulle kunna motstå tips nummer 4: Ge bort en synål (på syslöjden)! Att fråga vad som är X favoritmat, knep nummer 8, eller att börja heja på samma lag (punkt 15) kan säkert fungera på singlar i 47-årsåldern också, i alla fall om det handlar om fotbollsfans. Råd nummer 19 kan användas med framgång så länge den äldre generationen finns i livet: Säg att X mamma verkar cool.
Punkt 22 är jättebra – ”Rekommendera en bok som du gillar” – så länge inte X är av den typen som redan har en bok, men det är en risk man får ta.
Att resa är ett utmärkt sätt att knyta och odla kontakter. Smart är det alltså att fråga om X har ett favoritland och "säg sedan att du drömmer om att åka just dit" (nu är vi inne på gruppen ”Modigt men inte blodigt”).
Nästa steg uppåt är ”Ganska glasklart” och här kommer en av mina absoluta favoriter: Låna ut ditt tuggummi, säg att ”det är massor av smak kvar”. Den hade man inte kommit på själv, eller hur?
Toppas bara av punkt 43 på listan: Be att få låna X tuggummi – säg ”det gör ingenting om smaken är slut”.
Sista förslaget är långt mindre fantasifullt, fast kanske ändå effektivt. Det står: Skicka ett vykort, skriv ”Du är fin och jag är kär i dig”.
Vilket påminner mig om min egen absolut mest suveräna formulering i liknande sammanhang. Hade precis träffat en underbar kille, som hade den dåliga smaken att bo ganska långt bort. Detta var före e-postens tid, så jag skrev ett brev, kort och koncist: ”Kommer du hit igen så hör av dig! Hyggligt rena lakan och vänligt bemötande utlovas!”
Han hade knappt sprättat upp kuvertet innan han kastade sig på telefonen och på den vägen var det sedan, i åratal faktiskt.
Men den formuleringen är väl ändå lite i djärvaste laget för KP:s läsare, får man anta.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 26, 2008
Tisdagstema: nytt och gammalt
Tidigt varje tisdagsmorgon kastar sig mängder av bloggare över sin dator för att kolla: vilket ämne är påbjudet den här gången? I dag var det alltså "nytt och gammalt". Hade förstås varit elegantare med en enda bild, men jag fick leta i redan befintliga filer. 
Här är vad jag fann: en modern nyckel som absolut inte passar i det urgamla låset ... som är ungefär 20 cm högt, vilket ju inte framgår av bilden.
Detta alltså med anledning av denna veckas tisdagstema - mängder av bidrag hittar du om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 25, 2008
Stå still – stå staty!
Tidningen Amelia har upptäckt något som vi andra uppenbarligen inte har tänkt på.
Det handlar om den otroligt sneda fördelningen mellan män och kvinnor som hedras med en staty i det offentliga rummet.
I 20 kommuner har man kollat och resultatet är entydigt: 9 av 10 statyer föreställer män.
Vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna, om man betänker hur många fenomenala fruntimmer som skrivit historia, var och en på sitt sätt och i sin bransch. Margareta Krook med sin blankgnuggade näsa vid Dramaten i Stockholm är ett av få undantag som bekräftar regeln.
Nu manar Amelia sina läsare – och alla andra – till uppror, och som synligt bevis på den irritation den här saken väcker uppmanas vi göra halsband av rosa kulor och hänga dem om halsen på gubbar som Karl XII, Linné och andra herrar (personligen tycker jag att Evert Taube i Gamla Stan och gubben i gatan vid Nybroplan, se bild ovan, kan slippa ...)
Redan har ett antal upproriska med en ledig stund att förfoga över snott ihop några halsband, hängt upp dem, tagit bild på detta och lagt in sin bild på tidningens hemsida.
Här finns desssutom kandidater att rösta på, av vitt olika slag: Anna Lindh har redan fått många röster, men man kan också klicka för Monica Zetterlund, Barbro Alving, Fadime Sahindal och Elsa Andersson för att ta några exempel.
Personligen har jag en teori som eventuellt kan förklara varför så få damer har avbildats av stenhuggare och bronsgjutare.
Det är ju väl känt att vi tjejer flänger en hel del, mellan mataffären och dagis, jobbet och gymmet, köket och tvättstugan, springer till bussen och dessemellan motionerar med dammsugare och golvmopp.
Vi står helt enkelt inte still tillräckligt länge för att hinna bli avbildade på det där klassiska, tidsödande sättet!
Men kanske blir det ändring på det nu. Stå still och stå staty!
Copyright Klimakteriehäxan
Det handlar om den otroligt sneda fördelningen mellan män och kvinnor som hedras med en staty i det offentliga rummet.
I 20 kommuner har man kollat och resultatet är entydigt: 9 av 10 statyer föreställer män.
Vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna, om man betänker hur många fenomenala fruntimmer som skrivit historia, var och en på sitt sätt och i sin bransch. Margareta Krook med sin blankgnuggade näsa vid Dramaten i Stockholm är ett av få undantag som bekräftar regeln.Nu manar Amelia sina läsare – och alla andra – till uppror, och som synligt bevis på den irritation den här saken väcker uppmanas vi göra halsband av rosa kulor och hänga dem om halsen på gubbar som Karl XII, Linné och andra herrar (personligen tycker jag att Evert Taube i Gamla Stan och gubben i gatan vid Nybroplan, se bild ovan, kan slippa ...)
Redan har ett antal upproriska med en ledig stund att förfoga över snott ihop några halsband, hängt upp dem, tagit bild på detta och lagt in sin bild på tidningens hemsida.
Här finns desssutom kandidater att rösta på, av vitt olika slag: Anna Lindh har redan fått många röster, men man kan också klicka för Monica Zetterlund, Barbro Alving, Fadime Sahindal och Elsa Andersson för att ta några exempel.
Personligen har jag en teori som eventuellt kan förklara varför så få damer har avbildats av stenhuggare och bronsgjutare.
Det är ju väl känt att vi tjejer flänger en hel del, mellan mataffären och dagis, jobbet och gymmet, köket och tvättstugan, springer till bussen och dessemellan motionerar med dammsugare och golvmopp.
Vi står helt enkelt inte still tillräckligt länge för att hinna bli avbildade på det där klassiska, tidsödande sättet!
Men kanske blir det ändring på det nu. Stå still och stå staty!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 24, 2008
Sommardag med sorgkant
"På Västerbron i den himmelska ron ..." så börjar en av stroferna i Beppe Wolgers text till den eurovisionsschlagerlåt som Monica Zetterlund en gång tävlade för Sverige med.De där orden dök upp i min skalle idag.
"Det ligger en snusdosa överst, vilket får mig att (fördomsfullt) tro att det var en man – eller en pojke, eller en kille, som tog steget.
En utbrunnen marschall, några slocknade värmeljus, väldigt vissna blommor, några andra ting som inte går att identifiera ligger där också.
Den sorgliga ansamlingen av saker ligger inklämd vid staketet på Västerbrons gångbana, det staket som ska skilja människan från vattnet.
Ibland händer det att någon bestämmer sig för att inte lyda utan i stället klättra över det där järnstaketet och ta ett kliv rakt ut i det okända, som med största visshet slutar i vattnet långt där nere.
Ett möte som ingen klarar.
Jag har cyklat över Västerbron några gånger de senaste dagarna och åsynen av den där lilla minneshögen gör mig lika beklämd varje gång.
Vet inget om varför just den där personen valde att sluta sina dagar just här, just då. Tänker på vad en människa som drabbats av ett självmord i sin innersta krets sa en gång: det finns inget grymmare man kan göra mot sina kära."
Så började jag skriva ett blogginlägg en dag i juni. Utan att publicera det. Hittade inte slutet på historien, så att säga. Det blev bara liggande.
Nu, två månader senare, har Lasse Granestrand i en krönika i DN Söndag tagit upp exakt samma sak. Han har också lagt märke till ansamlingen där vid broräcket. (Ja, ni har kanske redan läst hans text? Den går tyvärr inte att länka till.)
Och slutet på historien? Det får man redan i rubriken: ”Döden har städats bort från Västerbron”. Den skrumpnade högen minnessaker har tydligen till sist avlägsnats, vilket Granestrand, som cyklar den där sträckan ofta, noterar. Han har, precis som jag, funderat över de där prylarna, ödet som ledde till klivet ut i luften, ner i djupet.
Ögonblick som naturligtvis inte går att städa bort, hur enträget gatukontoret än sopar skräpet som vittnar om en ledsam historia.
Men bilden som jag tog finns kvar, min bild från en svensk sommardag med sorgkant.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 23, 2008
Att baka en tårta
Det hände sig en gång på det avlägsna 70-talet att jag en sommardag skulle jobba tillsammans med en kille, som råkade fylla år. Inget jämnt, han måste ha haft något eller några år kvar till de trettio, men jag bestämde mig ändå för att uppmärksamma honom, eftersom det var en hyvens typ.
Jag bakade en tårta.
Sedan dess har det alltså gått ungefär 35 år, och vi ses väldigt sporadiskt numera. Men om och när vi träffas tar han alltid upp det där med tårtan. Stillbilderna som visar hans svartvita förtjusning har vi sparat båda två, men vore det inte för hans entusiasm hade jag antagligen förpassat den där grädd-och-bär-täckta kakan till minnets obebodda övervåning.
Nu sprang vi ihop häromdagen – det är alltid lika trevligt att träffa honom – och vad säger han?
Jo: Kommer du ihåg när du gjorde tårta till mig? Hans blick glittrar fortfarande lika lyckligt. Om det beror på att ingen någonsin bakade till hans födelsedag annars, det vet jag inte. Vet bara att en liten tårta kan betyda en hel del, oavsett hur lyckad den är så är det ett handfast sätt att visa sin uppskattning.
Och jag har hållit den där traditionen vid liv. Tar alltid fram största runda kakformen, smörjer, bröar, vispar smet, gräddar, delar, fyller, garnerar så snart det är födelsedag i familjen. Festföremålet får chansen att bestämma typ av tårta, inom rimliga gränser. Oftast blir det faktiskt en gräddvariant i kombination med frukt av något slag.
I veckan var det dags igen. Det fick bli sensommarupplagan av jordgubbar. Förra gången det begav sig, för några veckor sedan, var det hallonsäsong så då blev det nyplockade sådana.
Ibland får jag en eller annan kommentar om mina tårtor, oftast av folk som inte bereds tillfälle att smaka.
Varför envisas jag till exempel med hembak när det finns så utmärkta färdiga tårtbottnar att köpa i närmsta livmedelsaffär?
Jo för att jag vill baka den själv. För att jag vill tro att min hemgjorda blir godare. För att jag vill att födelsedagsbarnet ska få en alldeles egen tårta – de blir ju aldrig riktigt riktigt likadana. För att jag tycker att det är en trevlig tradition, helt enkelt. Och för att alla, utan undantag, uppskattar gesten.
Nu har jag upptäckt att det finns nya medlemmar, en ny generation, i tårtbakar-klubben. När Dottern fyllde tjugo kom flera kompisar med egna bakverk, konstrikt smyckade och jättesmaskiga, en present så god som någon. Alltså finns det hopp: traditionen att uppvakta med en tårta kommer att överleva. (Det var förmodligen bara ett utslag av god uppfostran som gjorde att ett par av tjejerna förklarade att just min tårta var den allra godaste.)
Men det allra tydligaste beviset, det är ändå den där hembakade för 35 år sedan.
-Jag glömmer det aldrig! lovar han som då var den vi hurrade för.
Vid det här laget tror jag honom.
Och fortsätter sno ihop tårtor.
Fast ett olöst mysterium kvarstår: varför är de alltid godast dagen efter, oavsett hur nära inpå eller långt före uppvaktningen man gjort den?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag bakade en tårta.
Sedan dess har det alltså gått ungefär 35 år, och vi ses väldigt sporadiskt numera. Men om och när vi träffas tar han alltid upp det där med tårtan. Stillbilderna som visar hans svartvita förtjusning har vi sparat båda två, men vore det inte för hans entusiasm hade jag antagligen förpassat den där grädd-och-bär-täckta kakan till minnets obebodda övervåning.
Nu sprang vi ihop häromdagen – det är alltid lika trevligt att träffa honom – och vad säger han?
Jo: Kommer du ihåg när du gjorde tårta till mig? Hans blick glittrar fortfarande lika lyckligt. Om det beror på att ingen någonsin bakade till hans födelsedag annars, det vet jag inte. Vet bara att en liten tårta kan betyda en hel del, oavsett hur lyckad den är så är det ett handfast sätt att visa sin uppskattning.
Och jag har hållit den där traditionen vid liv. Tar alltid fram största runda kakformen, smörjer, bröar, vispar smet, gräddar, delar, fyller, garnerar så snart det är födelsedag i familjen. Festföremålet får chansen att bestämma typ av tårta, inom rimliga gränser. Oftast blir det faktiskt en gräddvariant i kombination med frukt av något slag.
I veckan var det dags igen. Det fick bli sensommarupplagan av jordgubbar. Förra gången det begav sig, för några veckor sedan, var det hallonsäsong så då blev det nyplockade sådana. Ibland får jag en eller annan kommentar om mina tårtor, oftast av folk som inte bereds tillfälle att smaka.
Varför envisas jag till exempel med hembak när det finns så utmärkta färdiga tårtbottnar att köpa i närmsta livmedelsaffär?
Jo för att jag vill baka den själv. För att jag vill tro att min hemgjorda blir godare. För att jag vill att födelsedagsbarnet ska få en alldeles egen tårta – de blir ju aldrig riktigt riktigt likadana. För att jag tycker att det är en trevlig tradition, helt enkelt. Och för att alla, utan undantag, uppskattar gesten.
Nu har jag upptäckt att det finns nya medlemmar, en ny generation, i tårtbakar-klubben. När Dottern fyllde tjugo kom flera kompisar med egna bakverk, konstrikt smyckade och jättesmaskiga, en present så god som någon. Alltså finns det hopp: traditionen att uppvakta med en tårta kommer att överleva. (Det var förmodligen bara ett utslag av god uppfostran som gjorde att ett par av tjejerna förklarade att just min tårta var den allra godaste.)
Men det allra tydligaste beviset, det är ändå den där hembakade för 35 år sedan.
-Jag glömmer det aldrig! lovar han som då var den vi hurrade för.
Vid det här laget tror jag honom.
Och fortsätter sno ihop tårtor.
Fast ett olöst mysterium kvarstår: varför är de alltid godast dagen efter, oavsett hur nära inpå eller långt före uppvaktningen man gjort den?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 21, 2008
Höstens handväska
Kolla in min nya handväska! I OP-mönster som på gamle Courreges tid! I svartvitt som funkar nästan jämnt! I hyfsad storlek, mycket ryms!Och nu kommer det bästa av allt: den är gratis!
Äsch, det där är inte riktigt sant. Men gratis, det stämmer. För den här skojiga väskan, den är i papp, med olika mönster på sidorna. En medelstor kartong ur den senaste kollektionen presentförpackningar från H&M, helt enkelt.
Visst blir man lite glad av den?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 20, 2008
Guld värt miljarder
Den svenska medaljtörsten i Beijing består.
Men det finns ett guld som Sverige tar hem år efter år, oavsett om det är OS eller ej. Guldet är värt miljarder och tas hem i en klass som ännu inte kommenteras på tidningarnas sportsidor, men väl på ekonomisidorna.
Guldet går till Älmhult, staden där Ikea föddes.
Ingen gör reklam som Ikea!
Nya katalogen delas just ut i hundratals miljoner exemplar över världen. Det är inte simpel marknadsföring.
Det är en folkrörelse.
Min damp ner på hallmattan med en ljudlig duns i dag. Och precis som mängder av andra heminredningsglada kastar jag mig över den: vilka är nyheterna? Vad framkallar salivavsöndring? Finns soffan/fåtöljen/lampan/bordet jag drömt om, utan att riktigt veta hur den där möbeln ser ut? Kanske rent av utan att behovet är påtagligt?
Och alla prylarna! Den fenomenala pastagrytan har jag förstås redan, plus en massa annat som om inte förgyller så i alla fall förenklar köksarbetet.
Vi är många, vi som kan tänka oss att ta en tur till Ikea alldeles på måfå, bara för att ”titta lite”. Vilket ofelbart betyder att vi handlar något, om inte annat ett paket servetter eller lite ljus – den mörka årstiden är inte långt borta, då vet man ju att de går åt. Och servetter har inget bäst-före-datum, de håller sig i evighet (brukar jag försvara mig med när familjen suckar över ännu en förpackning).
2009 års katalog bjuder inte på några omvälvande nyheter att döma av den första genom-bläddringen.
Men faktum kvarstår: folkrörelsen är i gång, den lever i högsta grad, värvar ständigt nya medlemmar, och även om det varken blir köp av soffa eller annan större möbel så blir det nog ett eller annat som hemförs som byte så snart man nästa gång vandrat den snitslade banan genom det jättestora varuhuset, så förvillande likt det som skulle kunna kallas Folkhemmet.
Trots att det egentligen bara är reklam är det faktiskt guld värt.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det finns ett guld som Sverige tar hem år efter år, oavsett om det är OS eller ej. Guldet är värt miljarder och tas hem i en klass som ännu inte kommenteras på tidningarnas sportsidor, men väl på ekonomisidorna.
Guldet går till Älmhult, staden där Ikea föddes.
Ingen gör reklam som Ikea!
Nya katalogen delas just ut i hundratals miljoner exemplar över världen. Det är inte simpel marknadsföring.
Det är en folkrörelse.
Min damp ner på hallmattan med en ljudlig duns i dag. Och precis som mängder av andra heminredningsglada kastar jag mig över den: vilka är nyheterna? Vad framkallar salivavsöndring? Finns soffan/fåtöljen/lampan/bordet jag drömt om, utan att riktigt veta hur den där möbeln ser ut? Kanske rent av utan att behovet är påtagligt?
Och alla prylarna! Den fenomenala pastagrytan har jag förstås redan, plus en massa annat som om inte förgyller så i alla fall förenklar köksarbetet.
Vi är många, vi som kan tänka oss att ta en tur till Ikea alldeles på måfå, bara för att ”titta lite”. Vilket ofelbart betyder att vi handlar något, om inte annat ett paket servetter eller lite ljus – den mörka årstiden är inte långt borta, då vet man ju att de går åt. Och servetter har inget bäst-före-datum, de håller sig i evighet (brukar jag försvara mig med när familjen suckar över ännu en förpackning).
2009 års katalog bjuder inte på några omvälvande nyheter att döma av den första genom-bläddringen.Men faktum kvarstår: folkrörelsen är i gång, den lever i högsta grad, värvar ständigt nya medlemmar, och även om det varken blir köp av soffa eller annan större möbel så blir det nog ett eller annat som hemförs som byte så snart man nästa gång vandrat den snitslade banan genom det jättestora varuhuset, så förvillande likt det som skulle kunna kallas Folkhemmet.
Trots att det egentligen bara är reklam är det faktiskt guld värt.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 19, 2008
Nummer fyra
ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHOOOOLLLLMMMmmmmmmmm...
Jag hade verkligen unnat honom en medalj, helst en i guld.
Nu blev Stefan fyra.
Och här sitter vi guldtörstiga och sörjer med honom.
Jag hade verkligen unnat honom en medalj, helst en i guld.
Nu blev Stefan fyra.
Och här sitter vi guldtörstiga och sörjer med honom.
Tisdagstema: metall
Kunde, som synes, inte bestämma mig för en enda metallbild. Samtliga tagna i Ptuj i Slovenien i början av sommaren.Fler bilder, kanske med stålklang eller guldglans, finns - den här vägen!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 18, 2008
Att ta det piano
Allt färre gör det, visar det sig. Tar det piano.
Är uttrycket obekant?
I så fall beror det förmodligen på att det är jämngammalt med själva instrumentets popularitet.
För inte så himla länge sedan hade fint folk piano.
Men ”piano” är inte bara något att spela på, det är också notskrivarens meddelande till utövaren att ta det lite lugnt, inte ösa på för allt vad tygen håller.
Att pianot tappat så mycket mark beror väl knappast på den allmänt höjda stressnivån. Mer handlar det kanske om att ett piano är stort, tungt och dessutom brukade vara dyrt.
Numera är det oftast gratis, visar det sig. Folk vill bli av med den där klunsedunsen som tar för mycket plats, eventuellt ersätta den med en digital släkting.
-Vet du ingen som vill ha ett piano? säger en av mina kompisar uppgivet. I hennes vardagsrum står det, en hyfsat vacker pjäs som har klangen kvar (fast det behöver väl stämmas).
Hon är långt ifrån ensam. På nätets köp&sälj-sidor kan man rent av få någon hundralapp om man bara förbarmar sig och kommer och hämtar – ska man flytta höjer det priset avsevärt, det kan krävas extra utrustning och dessutom gärna en försäkring.
Sverige har gått från ett piano-producerande och -älskande land till landet där instrumentet inte lyckats behålla sin roll som statussymbol. I dag säljs enligt TT ungefär 350 pianon och 100 flyglar om året här – i början av 1980-talet handlade det om cirka 10 000 (de digitala räknas inte). Det kan man kalla nedgång.
Själv tillhör jag den generation som ”skulle” spela piano. Vi hade inget, men jag fick på nåder öva hos en bekant till familjen – ett bevis på sann vänskap och ädelmod, skulle jag vilja påstå.
”Pianospelets ABC” gick bra. Sedan blev det ”American Songbook” och så småningom ”Gula Serien”, med ”Für Elise” och ”Aftonklockor” och ”Heinzelmännchens Wachtparade”. Där någonstans tog det stopp. Men då hade mina föräldrar offrat sig och skaffat piano, det var fortfarande fint att ha.
Förmodligen var det hela en alldeles typisk händelsekedja i en tonårig tjejs liv: det där ordentliga för att inte säga präktiga som man hade på sitt schema, det utmanades av betydligt skojigare företeelser: kompisar, häng på fik, uteliv i största allmänhet och så, förstås, killar. Pianot hade inte mycket att sätta emot, även om mamma sörjde, det märktes.
I dag kan jag också beklaga att jag inte höll ut. Har, utan framgång, försökt förklara det för Dottern, som gjort slut med såväl tvärflöjt som gitarr.
Folk som utan åthävor bara slår sig ned, breder ut sina långa fingrar på tangenterna och skapar vacker musik beundrar och avundas jag. Men skulle jag komma på idén att plocka fram noterna till den där tomtelåten igen skulle jag snart bli ombedd att ”ta det väldigt piano”. För att inte säga ”pianissimo”.
Vad omgivningen skulle mena är: sluta, det låter för j-t.
Så jag tar det piano med pianot. Precis som de flesta andra, numera.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Den korrekta uttolkningen av musiktermen ”piano” är ”svagt”. Alltså blir ”pianissimo” ”väldigt svagt”.
TT:s artikel, publicerad i DN, finns på nätet – fast på ryska! Vilket stöder teorin om att svenskarnas ratade musikmöbler fortfarande är eftertraktade i österled.
Och om någon vill ha ett piano förmedlar jag gärna kontakten!
Är uttrycket obekant?
I så fall beror det förmodligen på att det är jämngammalt med själva instrumentets popularitet.
För inte så himla länge sedan hade fint folk piano.
Men ”piano” är inte bara något att spela på, det är också notskrivarens meddelande till utövaren att ta det lite lugnt, inte ösa på för allt vad tygen håller.
Att pianot tappat så mycket mark beror väl knappast på den allmänt höjda stressnivån. Mer handlar det kanske om att ett piano är stort, tungt och dessutom brukade vara dyrt.
Numera är det oftast gratis, visar det sig. Folk vill bli av med den där klunsedunsen som tar för mycket plats, eventuellt ersätta den med en digital släkting.
-Vet du ingen som vill ha ett piano? säger en av mina kompisar uppgivet. I hennes vardagsrum står det, en hyfsat vacker pjäs som har klangen kvar (fast det behöver väl stämmas).
Hon är långt ifrån ensam. På nätets köp&sälj-sidor kan man rent av få någon hundralapp om man bara förbarmar sig och kommer och hämtar – ska man flytta höjer det priset avsevärt, det kan krävas extra utrustning och dessutom gärna en försäkring.
Sverige har gått från ett piano-producerande och -älskande land till landet där instrumentet inte lyckats behålla sin roll som statussymbol. I dag säljs enligt TT ungefär 350 pianon och 100 flyglar om året här – i början av 1980-talet handlade det om cirka 10 000 (de digitala räknas inte). Det kan man kalla nedgång.Själv tillhör jag den generation som ”skulle” spela piano. Vi hade inget, men jag fick på nåder öva hos en bekant till familjen – ett bevis på sann vänskap och ädelmod, skulle jag vilja påstå.
”Pianospelets ABC” gick bra. Sedan blev det ”American Songbook” och så småningom ”Gula Serien”, med ”Für Elise” och ”Aftonklockor” och ”Heinzelmännchens Wachtparade”. Där någonstans tog det stopp. Men då hade mina föräldrar offrat sig och skaffat piano, det var fortfarande fint att ha.
Förmodligen var det hela en alldeles typisk händelsekedja i en tonårig tjejs liv: det där ordentliga för att inte säga präktiga som man hade på sitt schema, det utmanades av betydligt skojigare företeelser: kompisar, häng på fik, uteliv i största allmänhet och så, förstås, killar. Pianot hade inte mycket att sätta emot, även om mamma sörjde, det märktes.
I dag kan jag också beklaga att jag inte höll ut. Har, utan framgång, försökt förklara det för Dottern, som gjort slut med såväl tvärflöjt som gitarr.
Folk som utan åthävor bara slår sig ned, breder ut sina långa fingrar på tangenterna och skapar vacker musik beundrar och avundas jag. Men skulle jag komma på idén att plocka fram noterna till den där tomtelåten igen skulle jag snart bli ombedd att ”ta det väldigt piano”. För att inte säga ”pianissimo”.
Vad omgivningen skulle mena är: sluta, det låter för j-t.
Så jag tar det piano med pianot. Precis som de flesta andra, numera.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Den korrekta uttolkningen av musiktermen ”piano” är ”svagt”. Alltså blir ”pianissimo” ”väldigt svagt”.
TT:s artikel, publicerad i DN, finns på nätet – fast på ryska! Vilket stöder teorin om att svenskarnas ratade musikmöbler fortfarande är eftertraktade i österled.
Och om någon vill ha ett piano förmedlar jag gärna kontakten!
söndag, augusti 17, 2008
Klimakteriehäxan i teve
Klimakteriehäxan har gjort teve-debut.
Det skedde i förmiddags, i TV4:s Nyhetsmorgon söndag.
Vi klev in och tog plats vid samtalsbordet, Alexandra Charles, Malena Ivarsson och jag. Lite såg det ut som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, fast den bruna färgen var utbytt mot rosa.
Visst, jag kan sägas ha en sorts teve-vana, men den består ändå mest i att jag befinner mig i ett kontrollrum och varken syns eller hörs.
Jag brukar lugna nervösa gäster, peppa programledare, kolla (gång på gång!) hur namnen ska stavas, att titlarna blir rätt, i vilken ordning vi ska avhandla frågorna som vi planerat för programmet osv.
Det är fullständigt annorlunda att själv vara inbjuden för att sitta i rutan.
Och jag begick ett gruvligt misstag inför Klimakteriehäxans teve-framträdande.
Var bortbjuden i går kväll, det är ju alltid trevligt att umgås med sympatiska vänner. Men i all vänlighet erbjöds kaffe, när klockan redan dragit sig över 22-slaget. Kaffe är ju gott, så jag drack en rejäl mugg. Vilket jag inte skulle ha gjort.
Inte för att jag entydigt törs påstå, att sent koffeinintag alltid hindrar mig från att sova. Fast nog har det hänt, nog har jag tänkt att alla de som hävdar att sambandet är garanterat faktiskt har rätt.
Naturligtvis kan jag inte svära på att det var kaffets fel den här gången heller, men se sova, det var det inte tal om, trots att kudden var mjuk, sängen skön och rummet svalt.
Framåt femtiden, det hade redan börjat ljusna utanför fönstret, slumrade jag väl ändå in till sist. Klockan åtta brakade väckningen loss.
Om jag var pigg? Om jag sovit klart? Om jag fått all den skönhetssömn en mogen kvinna behöver? Du vet redan svaret: nej.
Klart att jag var nervös, också. Tankarna snurrar, det vet jag att de gör även i skallen på den som mer eller mindre rutinmässigt kliver in i en så kallad ”soffa” för att tycka till om ett eller annat. Vad ska man säga, vad kommer man att hinna få ur sig, kommer det att bli tokigt eller tråkigt eller bara FEL? Och VAD SKA MAN HA PÅ SIG?
Klädfrågan kan naturligtvis anses fånig, men det är den inte, för ”fel” kläder kan ta bort allt tittarintresse från det kloka en gäst eventuellt kan tänkas ha att föra fram.
Nu blev jag Tant Gredelin. Och den uppmärksamme tittaren snappade förhoppningsvis upp att det finns en bok som jag skrivit. Fast boken syntes aldrig, det var en miss (hade jag varit lite iskall hade jag lyft upp den, den låg ju på bordet! men det kom jag på för sent!)
Sömnbristen – som ordnat praktfulla ringar under ögonen – gjorde den duktiga sminkösen ett hederligt arbete med.
Efter åtta minuter var klimakteriet ett passerat stadium – det stadium då man kommit till insikt om att tiden då man är underbar och älskad av alla, den är förbi.
Men det är då det är dags att ta för sig, att våga pröva nytt, att ha kul trots att man kallas ”gammal”.
Trots - eller möjligen tack vare - att man är en Klimakteriehäxa!
Copyright Klimakteriehäxan
Se inslaget i Nyhetsmorgon söndag här.
Det skedde i förmiddags, i TV4:s Nyhetsmorgon söndag.
Vi klev in och tog plats vid samtalsbordet, Alexandra Charles, Malena Ivarsson och jag. Lite såg det ut som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, fast den bruna färgen var utbytt mot rosa.
Visst, jag kan sägas ha en sorts teve-vana, men den består ändå mest i att jag befinner mig i ett kontrollrum och varken syns eller hörs.
Jag brukar lugna nervösa gäster, peppa programledare, kolla (gång på gång!) hur namnen ska stavas, att titlarna blir rätt, i vilken ordning vi ska avhandla frågorna som vi planerat för programmet osv.
Det är fullständigt annorlunda att själv vara inbjuden för att sitta i rutan.
Och jag begick ett gruvligt misstag inför Klimakteriehäxans teve-framträdande.
Var bortbjuden i går kväll, det är ju alltid trevligt att umgås med sympatiska vänner. Men i all vänlighet erbjöds kaffe, när klockan redan dragit sig över 22-slaget. Kaffe är ju gott, så jag drack en rejäl mugg. Vilket jag inte skulle ha gjort.
Inte för att jag entydigt törs påstå, att sent koffeinintag alltid hindrar mig från att sova. Fast nog har det hänt, nog har jag tänkt att alla de som hävdar att sambandet är garanterat faktiskt har rätt.
Naturligtvis kan jag inte svära på att det var kaffets fel den här gången heller, men se sova, det var det inte tal om, trots att kudden var mjuk, sängen skön och rummet svalt.
Framåt femtiden, det hade redan börjat ljusna utanför fönstret, slumrade jag väl ändå in till sist. Klockan åtta brakade väckningen loss.
Om jag var pigg? Om jag sovit klart? Om jag fått all den skönhetssömn en mogen kvinna behöver? Du vet redan svaret: nej.
Klart att jag var nervös, också. Tankarna snurrar, det vet jag att de gör även i skallen på den som mer eller mindre rutinmässigt kliver in i en så kallad ”soffa” för att tycka till om ett eller annat. Vad ska man säga, vad kommer man att hinna få ur sig, kommer det att bli tokigt eller tråkigt eller bara FEL? Och VAD SKA MAN HA PÅ SIG?
Klädfrågan kan naturligtvis anses fånig, men det är den inte, för ”fel” kläder kan ta bort allt tittarintresse från det kloka en gäst eventuellt kan tänkas ha att föra fram.
Nu blev jag Tant Gredelin. Och den uppmärksamme tittaren snappade förhoppningsvis upp att det finns en bok som jag skrivit. Fast boken syntes aldrig, det var en miss (hade jag varit lite iskall hade jag lyft upp den, den låg ju på bordet! men det kom jag på för sent!)
Sömnbristen – som ordnat praktfulla ringar under ögonen – gjorde den duktiga sminkösen ett hederligt arbete med.
Efter åtta minuter var klimakteriet ett passerat stadium – det stadium då man kommit till insikt om att tiden då man är underbar och älskad av alla, den är förbi.
Men det är då det är dags att ta för sig, att våga pröva nytt, att ha kul trots att man kallas ”gammal”.
Trots - eller möjligen tack vare - att man är en Klimakteriehäxa!
Copyright Klimakteriehäxan
Se inslaget i Nyhetsmorgon söndag här.
lördag, augusti 16, 2008
Madonna - pigg för sin ålder
Det hålls ett ordentligt 50-årskalas någonstans i England i dag, får man anta. Ett party där ingenting saknas och där gästlistan får Nobelfesten att framstå som en enklare syjunta med anonyma förortsbor.
Födelsedagsbarnet går allmänt under sitt artistnamn Madonna, och hon har visat förr att hon vet hur man firar – hennes senaste (sista?) bröllop med britten Guy Ritchie var en praktfest utan like. Och nog är hon värd att hylla, denna energiska stilikon som vet att ta för sig, som gång på gång visar att hon inte bara är en korkad och sexig popbrud som kan dansa.
Men ”Like a Virgin” är hon förstås inte riktigt längre, 50-åriga damer är sällan det. ”True Blue” är förhoppningsvis också ett stadium hon lagt bakom sig. Det är åratal sedan någon undrade ”Who´s That Girl” när hon dök upp, ”You Can Dance” konstaterades redan tidigt i hennes karriär. Hennes liv blev mer ”Like a Prayer” när hon började med Kabbala-läran, som fascinerar henne –”I´m Breathless” kanske syftar på det?
Att ”Erotica” tillhör hennes (alldeles legitima, förstås!) intressen har bland annat speglat sig i hennes ofta utmanande scen kostymer. Fast hon har varit naken också, det är man ju gärna när det drar ihop sig till ”Bedtime Stories”, med en och annan historia som kan vara ”Something to Remember”.
Så blev hon ”Evita” på vita duken och fick en hel del kritik, fast jag för min del gillar den filmen. En ”Ray of Light” i biomörkret. ”Music” har det i alla fall handlar om hela tiden, men ”American Life” bytte hon mot brittiskt. Skickligt har hon undvikit att låta massmedia komma henne och familjen in på livet sedan hon gjorde filmen ”In Bed With Madonna”.
Insynen har stannat vid ”Confessions on a Dance Floor” och hon har också viskat ”I´m Going to Tell You a Secret” i publikens öra, men så värst mycket giftiga detaljer har fansen ändå inte fått nys om.
Nu kanske hon sadlar om, som en mogen människa som står ”på livets middagshöjd” som det brukade heta förr i världen.
Hennes senaste album som kom i år heter nämligen ”Hard Candy” – sug på den!
Ja något ska man väl en nybliven 50-åring trösta sig med. Hon är definitivt pigg för sin ålder ... fast skivomslaget för ju inte tankarna direkt till Karamellkungen precis ...
Grattis, Madonna, det är du värd!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du undrar – så fick du här titlarna på alla Madonnas utgivna album, i kronologisk ordning, men bara ett par av filmtitlarna! Och DN:s Fredrik Strage har bakat en födelsedagstårta åt idolen - kolla här.
Födelsedagsbarnet går allmänt under sitt artistnamn Madonna, och hon har visat förr att hon vet hur man firar – hennes senaste (sista?) bröllop med britten Guy Ritchie var en praktfest utan like. Och nog är hon värd att hylla, denna energiska stilikon som vet att ta för sig, som gång på gång visar att hon inte bara är en korkad och sexig popbrud som kan dansa.
Men ”Like a Virgin” är hon förstås inte riktigt längre, 50-åriga damer är sällan det. ”True Blue” är förhoppningsvis också ett stadium hon lagt bakom sig. Det är åratal sedan någon undrade ”Who´s That Girl” när hon dök upp, ”You Can Dance” konstaterades redan tidigt i hennes karriär. Hennes liv blev mer ”Like a Prayer” när hon började med Kabbala-läran, som fascinerar henne –”I´m Breathless” kanske syftar på det?
Att ”Erotica” tillhör hennes (alldeles legitima, förstås!) intressen har bland annat speglat sig i hennes ofta utmanande scen kostymer. Fast hon har varit naken också, det är man ju gärna när det drar ihop sig till ”Bedtime Stories”, med en och annan historia som kan vara ”Something to Remember”.
Så blev hon ”Evita” på vita duken och fick en hel del kritik, fast jag för min del gillar den filmen. En ”Ray of Light” i biomörkret. ”Music” har det i alla fall handlar om hela tiden, men ”American Life” bytte hon mot brittiskt. Skickligt har hon undvikit att låta massmedia komma henne och familjen in på livet sedan hon gjorde filmen ”In Bed With Madonna”.
Insynen har stannat vid ”Confessions on a Dance Floor” och hon har också viskat ”I´m Going to Tell You a Secret” i publikens öra, men så värst mycket giftiga detaljer har fansen ändå inte fått nys om.
Nu kanske hon sadlar om, som en mogen människa som står ”på livets middagshöjd” som det brukade heta förr i världen.
Hennes senaste album som kom i år heter nämligen ”Hard Candy” – sug på den!Ja något ska man väl en nybliven 50-åring trösta sig med. Hon är definitivt pigg för sin ålder ... fast skivomslaget för ju inte tankarna direkt till Karamellkungen precis ...
Grattis, Madonna, det är du värd!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du undrar – så fick du här titlarna på alla Madonnas utgivna album, i kronologisk ordning, men bara ett par av filmtitlarna! Och DN:s Fredrik Strage har bakat en födelsedagstårta åt idolen - kolla här.
Alldeles uppåt väggarna
Smak är en svår sak.
Jag ser en bild och blir fascinerad.
En annan människa tittar på samma tavla men ser i princip ingenting.
Ta ett av världens mest berömda konstverk till exempel: Leonardo da Vincis Mona Lisa.
När jag stod öga mot öga med henne där hon sitter och ler bakom en tjock glasruta på Louvren i Paris blev jag bara besviken. Var hon inte häftigare, större, vackrare, med mer lyster?
Sedan dess tycker jag att samma Mona Lisa är helt OK som slipsmotiv, på servetter eller till exempel som draperi i kinesiska bambupärlor. Men målningen? Fnys!
Nu hade jag turen att ta hem en vinst i ett konstlotteri. Jag hamnade visserligen en bit ner i prislistan, men verken som lottades ut var många och vinnarna fick i tur och ordning välja sin tavla.
I förväg kollade jag utbudet och gjorde en prioriteringslista över de bilder som jag kunde tänka mig.
Så blev det dags. Kvällen K som i Konst var inne.
Förstepristagaren gjorde mig helt häpen genom att välja en tavla jag över huvud taget inte hade med på min lista. Tvåan likaså.
Vinnare efter vinnare klev fram, meddelade vilken vinst han eller hon vill ha, allt gick i en rasande fart. De såg nöjda och glada ut, allihop.
I min tankevärld skulle i princip bara en av de grejor som stod på min lista finnas kvar när det blev dags för mig.
Men det är det där med smaken.
Folk valde ju inte alls som jag, nej, de hade helt egna åsikter och gjorde val utan hänsyn till min uppgjorda förteckning.
Det blev min tur, och jag stod där med min vid det laget skrynkliga och svettiga papperslapp i handen. En hel rad av mina i förväg noterade favoriter fanns kvar. Men plötsligt visste jag över huvud taget inte vad jag tyckte eller ville, ingen tavla kändes som om den krävde en plats på en vägg nära mig. Jag bad om lite extra betänketid – det hade ingen annan gjort – men kunde ju inte stå där och vela särskilt länge.
Till sist gör jag något oförlåtligt. Jag muttrar till en av dem som står närmast att ”den där, den är väl i alla fall värd en hacka” och så tar jag en litografi av en välkänd konstnär. Inte för att jag gillar den, vid det här laget har jag kommit fram till att jag egentligen inte tycker om någon av tavlorna, utan för att jag tror att den går att sälja till ett hyfsat pris …
När jag kommer hem med min trofé kastar Dottern en blixtsnabb blick och konstaterar:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paint på datorn.
Samma entusiasm visade resten av familjen, men jag förklarade att tavlan skulle minsann säljas och det skulle bli rena klippet.
Nu har jag sålt den, för ett pris som ungefär motsvarar vad det en gång kostade att rama in det där bladet.
För inte var den där bilden särskilt värdefull. Det var rätt åt mig.
Men han som nu köpt den blev jätteglad. Den var helt i hans smak.
Och jag har förhoppningsvis lärt mig en läxa: det är sin egen smak man ska gå efter, ingenting annat.
Annars kan det bli helt uppåt väggarna.
Inte minst när det handlar om konst.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag ser en bild och blir fascinerad.
En annan människa tittar på samma tavla men ser i princip ingenting.
Ta ett av världens mest berömda konstverk till exempel: Leonardo da Vincis Mona Lisa. När jag stod öga mot öga med henne där hon sitter och ler bakom en tjock glasruta på Louvren i Paris blev jag bara besviken. Var hon inte häftigare, större, vackrare, med mer lyster?
Sedan dess tycker jag att samma Mona Lisa är helt OK som slipsmotiv, på servetter eller till exempel som draperi i kinesiska bambupärlor. Men målningen? Fnys!
Nu hade jag turen att ta hem en vinst i ett konstlotteri. Jag hamnade visserligen en bit ner i prislistan, men verken som lottades ut var många och vinnarna fick i tur och ordning välja sin tavla.
I förväg kollade jag utbudet och gjorde en prioriteringslista över de bilder som jag kunde tänka mig.
Så blev det dags. Kvällen K som i Konst var inne.
Förstepristagaren gjorde mig helt häpen genom att välja en tavla jag över huvud taget inte hade med på min lista. Tvåan likaså.
Vinnare efter vinnare klev fram, meddelade vilken vinst han eller hon vill ha, allt gick i en rasande fart. De såg nöjda och glada ut, allihop.
I min tankevärld skulle i princip bara en av de grejor som stod på min lista finnas kvar när det blev dags för mig.
Men det är det där med smaken.
Folk valde ju inte alls som jag, nej, de hade helt egna åsikter och gjorde val utan hänsyn till min uppgjorda förteckning.
Det blev min tur, och jag stod där med min vid det laget skrynkliga och svettiga papperslapp i handen. En hel rad av mina i förväg noterade favoriter fanns kvar. Men plötsligt visste jag över huvud taget inte vad jag tyckte eller ville, ingen tavla kändes som om den krävde en plats på en vägg nära mig. Jag bad om lite extra betänketid – det hade ingen annan gjort – men kunde ju inte stå där och vela särskilt länge.
Till sist gör jag något oförlåtligt. Jag muttrar till en av dem som står närmast att ”den där, den är väl i alla fall värd en hacka” och så tar jag en litografi av en välkänd konstnär. Inte för att jag gillar den, vid det här laget har jag kommit fram till att jag egentligen inte tycker om någon av tavlorna, utan för att jag tror att den går att sälja till ett hyfsat pris …
När jag kommer hem med min trofé kastar Dottern en blixtsnabb blick och konstaterar:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paint på datorn.
Samma entusiasm visade resten av familjen, men jag förklarade att tavlan skulle minsann säljas och det skulle bli rena klippet.
Nu har jag sålt den, för ett pris som ungefär motsvarar vad det en gång kostade att rama in det där bladet.
För inte var den där bilden särskilt värdefull. Det var rätt åt mig.
Men han som nu köpt den blev jätteglad. Den var helt i hans smak.
Och jag har förhoppningsvis lärt mig en läxa: det är sin egen smak man ska gå efter, ingenting annat.
Annars kan det bli helt uppåt väggarna.
Inte minst när det handlar om konst.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 14, 2008
Bättre och bättre för varje gång...
Det är något skumt med ”Mamma Mia!”.
Hur kan den där tunna historien bara bli bättre och bättre?
Nu har jag sett den i tre varianter – och den har varit bättre för varje gång!
Först gjorde vi som alla andra svenska turister i London, gick till West End och hade jättekul, sjöng med i finalen precis som resten av publiken. Vi hade familjesemester och en musikal, eller åtminstone ett teater-besök, hör liksom till när man är i den brittiska metropolen.
Så kom den svenska versionen.
En väninna fyllde jämnt, vi bjöd henne på Cirkus på villkor att vi också fick gå med. Ut på Djurgården dansade vi, upplyfta av lysande svenska texter till redan superbra melodier, på glittrande humör och med fniss i benen.
”Mamma Mia!” var helt enkelt bättre på svenska, kom jag fram till.
Och nu har jag gjort som ”alla” andra, sett filmversionen med Meryl Streep som en fenomenal Donna och tre välrenom-merade alfahannar som de möjliga barnafäderna. Bästa versionen hittills!
Det är inte ofta man sitter still i en timme och femtio minuter med ett leende på läpparna, men så var det. Salongen var fylld till sista plats – en vanlig onsdag med hyggligt sommarväder! – och det verkade som om alla var lika nöjda som jag, män och kvinnor, blandade åldrar.
Riktigt märkligt är det också, att trots att intrigen verkligen är sisådär fungerar den så att man rent av blir lite rörd vid ett par tillfällen – trots att det i mitt fall är tredje gången och inga nyheter är insmugna i manuset!
Och så kan man ana dofterna av en grekisk ö, känna det turkosblå vattnet smeka kroppen medan Meryl Streep sjunger av hela sitt hjärta (ja så verkar det!).
En kompis som också sett filmen är lika förtjust som jag.
-Jag kan rent av se om den, sa han glatt och förekom mig, för jag har tänkt samma sak.
Då är bara frågan: blir den ännu bättre då, fjärde gången?
Copyright Klimakteriehäxan
Hur kan den där tunna historien bara bli bättre och bättre?
Nu har jag sett den i tre varianter – och den har varit bättre för varje gång!
Först gjorde vi som alla andra svenska turister i London, gick till West End och hade jättekul, sjöng med i finalen precis som resten av publiken. Vi hade familjesemester och en musikal, eller åtminstone ett teater-besök, hör liksom till när man är i den brittiska metropolen.
Så kom den svenska versionen.
En väninna fyllde jämnt, vi bjöd henne på Cirkus på villkor att vi också fick gå med. Ut på Djurgården dansade vi, upplyfta av lysande svenska texter till redan superbra melodier, på glittrande humör och med fniss i benen.
”Mamma Mia!” var helt enkelt bättre på svenska, kom jag fram till.
Och nu har jag gjort som ”alla” andra, sett filmversionen med Meryl Streep som en fenomenal Donna och tre välrenom-merade alfahannar som de möjliga barnafäderna. Bästa versionen hittills!Det är inte ofta man sitter still i en timme och femtio minuter med ett leende på läpparna, men så var det. Salongen var fylld till sista plats – en vanlig onsdag med hyggligt sommarväder! – och det verkade som om alla var lika nöjda som jag, män och kvinnor, blandade åldrar.
Riktigt märkligt är det också, att trots att intrigen verkligen är sisådär fungerar den så att man rent av blir lite rörd vid ett par tillfällen – trots att det i mitt fall är tredje gången och inga nyheter är insmugna i manuset!
Och så kan man ana dofterna av en grekisk ö, känna det turkosblå vattnet smeka kroppen medan Meryl Streep sjunger av hela sitt hjärta (ja så verkar det!).
En kompis som också sett filmen är lika förtjust som jag.
-Jag kan rent av se om den, sa han glatt och förekom mig, för jag har tänkt samma sak.
Då är bara frågan: blir den ännu bättre då, fjärde gången?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 13, 2008
Huvudstaden på allas läppar
Peking – eller som det egentligen ska heta numera: Beijing – är namnet som vi hör ideligen i dessa OS-dagar, ännu inte särskilt guldkantade om man ser med svenska ögon.
Men vad vet vi egentligen om den där staden, mer än att det dräller av nybyggda idrottsarenor, att det är väldigt varmt så här års och att luften är dålig?
Här kan du testa dina kunskaper om den kinesiska huvudstaden.
Måste generat medge, att trots att jag var där så sent som i slutet av förra året blev mitt testresultat inte direkt imponerande …
Men vad vet vi egentligen om den där staden, mer än att det dräller av nybyggda idrottsarenor, att det är väldigt varmt så här års och att luften är dålig?
Här kan du testa dina kunskaper om den kinesiska huvudstaden.
Måste generat medge, att trots att jag var där så sent som i slutet av förra året blev mitt testresultat inte direkt imponerande …
Dagens ordlösa bild - av ord
För säkerhets skull: det är inte jag som målat denna tänkvärdhet på en husgrund (på Södermalm i Stockholm)! Men det är bara att hålla med: Kvinna minns din styrka!Fler ordlösa onsdagsbilder finns säkert, men jag lyckas inte hitta denna onsdags "värd".
Brukar annars vara här.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 12, 2008
Löpsedlarna jag inte ville se
En vän och kollega fyller kvällstidningarnas löpsedlar i dag.
Jag tycker rysligt illa om det.
Inte för att hon inte är värd uppmärksamhet, på löpsedlar eller annat sätt. Alla vänliga ord är välförtjänta och på sin plats.
Det är anledningen jag inte gillar.
Agneta Bolme Börjefors är död.
De senaste fem åren har vi suttit rygg mot rygg på redaktionen, samarbetat om diverse program, pratat inte bara jobb utan om böcker, kläder, barn, sjukdomar, världshändelser, skrattat mycket, skakat på huvudet åt ett och annat.
Agneta var en sann veteran, av det bästa slaget. Har ”alltid” funnits i tv-huset. Noggrann med orden, noggrann med sitt uppträdande. Hanterade såväl kändisar som ”vanligt folk” med finess. Snygg som få, dessutom med en fenomenal röst som utan ansträngning kunde förmedla olika stämningar.
Men det allra bästa med Agneta, det var att hon utstrålade en sådan värme, både öga mot öga och via tv-rutan.
I dag tänker jag på den värmen när jag möter hennes blick igen, fast på löpsedlarna.
Löpsedlar jag inte ville se.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tycker rysligt illa om det.
Inte för att hon inte är värd uppmärksamhet, på löpsedlar eller annat sätt. Alla vänliga ord är välförtjänta och på sin plats.
Det är anledningen jag inte gillar.
Agneta Bolme Börjefors är död.
De senaste fem åren har vi suttit rygg mot rygg på redaktionen, samarbetat om diverse program, pratat inte bara jobb utan om böcker, kläder, barn, sjukdomar, världshändelser, skrattat mycket, skakat på huvudet åt ett och annat.
Agneta var en sann veteran, av det bästa slaget. Har ”alltid” funnits i tv-huset. Noggrann med orden, noggrann med sitt uppträdande. Hanterade såväl kändisar som ”vanligt folk” med finess. Snygg som få, dessutom med en fenomenal röst som utan ansträngning kunde förmedla olika stämningar.
Men det allra bästa med Agneta, det var att hon utstrålade en sådan värme, både öga mot öga och via tv-rutan.
I dag tänker jag på den värmen när jag möter hennes blick igen, fast på löpsedlarna.
Löpsedlar jag inte ville se.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 11, 2008
Ett brev betydde så mycket
Vi är inne i ännu en utrensningsprocess här hemma.
Barnböcker som klängt sig kvar i hyllorna ska bort, legokonstruktioner nedtyngda av flera års dammlager måste avvecklas, fantasy är ett passerat stadium, en och annan slöjdprodukt framstår i obarmhärtigt solljus som de missfoster de i själva verket varit hela tiden. Nostalgin måste ge vika.
Släng, släng, släng!
Så visar det sig att i Dotterns rum finns något som i dag är ytterst sällsynt, så gott som utrotat, tror jag.
Hon har brevpapper. Vackra ark med blommor, djur, snirkliga mönster, tillhörande kuvert som matchar, pastellfärger, allt ligger i snygga lådor.
Det fanns ju nämligen en tid när det var jätteroligt att skriva brev, riktiga brev, med penna på papper, slicka fast ett frimärke, lägga i lådan och sedan den obarmhärtigt långa väntan: när kommer svaret?
Fint brevpapper stod år efter år på önskelistan. Själva breven var väl ibland tämligen torftiga, sex mödosamt nedpräntade ord till mormor, fyra rader till en nästan okänd brevvän, men mottagarna blev glada och ännu gladare blev avsändaren när svaren faktiskt ramlade in på dörrmattan.
Ett år hade vi basar, kanske var det när hon gick i ettan. Det skulle bli lotteri, och man hade samlat ihop vinster – vi hade bland annat bidragit just med ett fint brevpapper. En annan förälder hade handskaffär och bjöd på ett par urtjusiga ullfodrade skinnhandskar.
Mitt lilla gullebarn vann första pris.
-Ta vantarna, väste jag girigt i barnets öra.
Vad valde hon? Jo, naturligtvis tog hon det hon tyckte var allra finast: brevpappret vi själva hade haft med oss.
Så här i efterhand tycker jag att hon gjorde helt rätt, men just då såg jag avundsjukt på när modern till andrapristagaren glatt stoppade ner de fina handskarna i sin väska.
Idag vet ungarna knappt vad brevpapper är. Det heter chatt eller mejl, ju, och kan användas av barn som är nästan hur små som helst, ingen fingerfärdighet med pennan krävs, datorn kan hjälpsamt gissa hur det tänkta budskapet ska stavas, meddelandet går fram snabbare än blixten och svaret kommer ofta på direkten.
Språket blir därefter, stavningsinsikterna likaså.
Och den där känslan av att sprätta upp ett kuvert, ilningen av förväntan, glädjen över att känna igen handstilen, doften på papperet, prasslet av de ibland många arken … finns bara i minnet hos den som också kan minnas hur det var innan datorn blev allas egendom. ”Ett brev betyder så mycket” var ett av Postens mest välspridda reklambudskap.
När ”brev” huvudsakligen betyder ”räkningar” är ordets laddning inte lika positiv.
Vad gör vi nu med de fina brevpapperen? Oklart.
Men kanske finns det ändå någonstans en liten flicka som vill ha dem, pränta något, lämna fram, stolt över sina väl valda ord som formats så fint på det där vackra arket.
Det kan ju hända att datorn är upptagen?!
Copyright Klimakteriehäxan
Barnböcker som klängt sig kvar i hyllorna ska bort, legokonstruktioner nedtyngda av flera års dammlager måste avvecklas, fantasy är ett passerat stadium, en och annan slöjdprodukt framstår i obarmhärtigt solljus som de missfoster de i själva verket varit hela tiden. Nostalgin måste ge vika.
Släng, släng, släng!
Så visar det sig att i Dotterns rum finns något som i dag är ytterst sällsynt, så gott som utrotat, tror jag.
Hon har brevpapper. Vackra ark med blommor, djur, snirkliga mönster, tillhörande kuvert som matchar, pastellfärger, allt ligger i snygga lådor.
Det fanns ju nämligen en tid när det var jätteroligt att skriva brev, riktiga brev, med penna på papper, slicka fast ett frimärke, lägga i lådan och sedan den obarmhärtigt långa väntan: när kommer svaret?
Fint brevpapper stod år efter år på önskelistan. Själva breven var väl ibland tämligen torftiga, sex mödosamt nedpräntade ord till mormor, fyra rader till en nästan okänd brevvän, men mottagarna blev glada och ännu gladare blev avsändaren när svaren faktiskt ramlade in på dörrmattan.
Ett år hade vi basar, kanske var det när hon gick i ettan. Det skulle bli lotteri, och man hade samlat ihop vinster – vi hade bland annat bidragit just med ett fint brevpapper. En annan förälder hade handskaffär och bjöd på ett par urtjusiga ullfodrade skinnhandskar.
Mitt lilla gullebarn vann första pris.
-Ta vantarna, väste jag girigt i barnets öra.
Vad valde hon? Jo, naturligtvis tog hon det hon tyckte var allra finast: brevpappret vi själva hade haft med oss.
Så här i efterhand tycker jag att hon gjorde helt rätt, men just då såg jag avundsjukt på när modern till andrapristagaren glatt stoppade ner de fina handskarna i sin väska.
Idag vet ungarna knappt vad brevpapper är. Det heter chatt eller mejl, ju, och kan användas av barn som är nästan hur små som helst, ingen fingerfärdighet med pennan krävs, datorn kan hjälpsamt gissa hur det tänkta budskapet ska stavas, meddelandet går fram snabbare än blixten och svaret kommer ofta på direkten.
Språket blir därefter, stavningsinsikterna likaså.
Och den där känslan av att sprätta upp ett kuvert, ilningen av förväntan, glädjen över att känna igen handstilen, doften på papperet, prasslet av de ibland många arken … finns bara i minnet hos den som också kan minnas hur det var innan datorn blev allas egendom. ”Ett brev betyder så mycket” var ett av Postens mest välspridda reklambudskap.
När ”brev” huvudsakligen betyder ”räkningar” är ordets laddning inte lika positiv.
Vad gör vi nu med de fina brevpapperen? Oklart.
Men kanske finns det ändå någonstans en liten flicka som vill ha dem, pränta något, lämna fram, stolt över sina väl valda ord som formats så fint på det där vackra arket.
Det kan ju hända att datorn är upptagen?!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 10, 2008
Skördetid
Ljuvlig doft sprider sig från köket.Det står en plommonkaka i ugnen, gjord efter ett recept som Anna Bergenström svängt ihop.
För en gångs skull tror jag till och med att jag kan säga att jag gjort helt i enlighet med receptet, jag brukar annars tvingas improvisera rätt flitigt när jag ställt mig vid spisen, min enorma receptsamling till trots.
Plommonen är jättegoda och lystrar förmodligen till namnet Victoria. Och skörden kommer från ett träd som står på vår gård, ett träd som formligen dignar av frukt i osannalika mängder. Men eftersom vi bor i ett stort hus med många lägenheter tycks ingen våga gå ner och plocka, så plommonen hänger kvar och grenarna ser ut att falla till marken med ett brak vilken sekund som helst, nedtyngda av all denna frukt.
Jag har i alla fall tagit vara på skördetiden. Blev ”tvungen” att koka lite marmelad (fast hade kanske lite väl bråttom, burkarnas innehåll liknar mer sylt), har frusit in halvor utan kärnor (Anna B:s förslag) och dessutom ätit rätt många i naturligt skick. Samt medförde en påse till gårdagens kräftkalas.
Fortfarande hänger det hur många kilo plommon som helst där nere. Kan bara hoppas att någon mer än jag drar nytta av härligheten.
En plommonkaka kan ju aldrig vara fel, eller hur?
Fast i min värld borde det heta Pflaumenkuche. För en gång när jag var på genomresa i Tyskland gick vi på konditori. Bakverken som fanns att välja bland var helt enorma: många, stora, vackra och, det syntes ju på utsidan, goda.
Efter lång tvekan och stor beslutsvånda valda jag just en Pflaumenkuche, med vispgrädde för säkerhets skull.
Servitrisen la upp min jättebit på en assiett och tittade sedan frågande. Vad skulle jag ha mer?
Mer? Skämtade hon?
Nej, hon skojade inte, det blev jag varse när jag och min kompis balanserat in våra tårtbitar till ett bord.
För på konditoriet i Köln satt medelålders damer i grupper om två, tre eller fyra. Alla åt smaskiga kakor.
Ingen hade ”bara” en på sin tallrik. Men två och till och med tre. Plus grädde.
En plommonkaka kan väl aldrig vara fel, som sagt. Och jag kan EVENTUELLT tänka mig att servera den med vispgrädde.
Fast två eller tre? Å nej, någon måtta får det vara, hur många plommon det än finns att hämta!
Och resultatet av denna min köksstund, undrar ni kanske, hur blev det?Tja, för all del. Ser skapligt ut, men än har jag inte kunnat smaka. En sak är dock än en gång bevisad: jag är en evig representant för fort-men-fel-folket. För se den sista raden i receptet, den läste jag väl inte.
Där stod "låt kakan kallna i formen innan du stjälper upp den". Jag vände ju på den direkt, med följd att jag nu också stått och lagt lite pussel för att bakverket ska se ut som en Pflaumenkuche, eller i alla fall en avlägsen svensk släkting till det tyska praktexemplaret. Samtidigt tycker jag ju faktiskt att det ser ut lite som en pizza ... men pizza är ju också gott ... kanske kan jag uppfinna ett eget recept: plommonpizza?
Är det skördetid så är det!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 08, 2008
Dags för nollåttans upprättelse?
Dagens datum skrivs 080808.
Ett magiskt tal?
Möjligen, fast jag är inte övertygad. Hur som helst är det kö hos vigselförrättarna, och det kan man ju förstå, med tanke på alla historier som brukar berättas om hur svårt folk har att minnas exakt vilken dag de tog klivet in i det äkta ståndet.
Åtta minuter över åtta, lokal tid, började OS-invigningen i Beijing. Ett ögonbedövande spektakel med tusentals aktörer i Fågelboet, akrobatik och elektronik i harmoni, historia berättad med koreografi och finess (fast utan 1900-tal). Hela föreställningen har gett uttrycket ”att göra vågen” en ny innebörd, man förstår att de medverkande övat i ett år eller så. Allt verkade fungera perfekt.
Dräkterna var inte minst fantastiska. Och fyrverkerierna! Lite ironiskt är det att i pyroteknikens hemland fyra av dessa mängder av vackra smällare som gör att den redan dåliga stadsluften blir ännu mycket sämre – när Stockholm hade fyrverkeritävling i samband med den gamla vattenfestivalen låg röken tjock och folk med känsliga luftorgan fick ideliga hostattacker. Men Beijing-bor med astma hör kanske till de folkgrupper som förpassats ut på landsbygden lagom till invigningen?
Visst blir man imponerad där i sin teve-soffa. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad Kinas regering hade kunnat uträtta inom sina egna gränser med alla de pengar som satsats på ett jippo som är över på ett par timmar. Bara kläderna hade säkert kunnat stå för ett antal nya skolor eller vårdcentraler på den avlägsna och ofta fattiga landsbygden. Och tänk på de 250 miljarderna man byggt för … bara för en idrottstävling, så att säga!
Men sådana surkartiga tankar uppmuntras ingen att ha denna magiska 080808-dag. Tvärtom ska vi tro att den gamla drömmen om fred på jorden ska ta ett steg närmare sin fullbordan, att doparna redan har avslöjats, att Kina är på väg att respektera mänskliga rättigheter. Och att svenskarna, trots alla motgångar, ska komma hem med en bunt medaljer så att vi kan fira också på hemmaplan.
Flaggorna är förresten redan uppe, det upptäcker jag under en tur på stan. Flaggar vi verkligen för att OS börjar? Nej, vi högtidlighåller faktiskt drottningens namnsdag, visar det sig när jag kollar. Men kanske att det finns ännu ett skäl att hissa den svenska fanan just i dag: är det möjligen så att skällsordet ”nollåtta” ska tappa sin laddning?
Vi som bor i huvudstaden, vi har under en följd av år fått finna oss i att, i nedlåtande tonfall och med menande blickar, bli kallade just ”nollåttor”. Det betyder att man anser att gränsen mot Norrland går vid Roslagstull, ungefär, och att vi betraktar allt som händer utanför Stockholm som ovidkommande, onödigt, oviktigt och komplett ointressant.
Själv en nollåtta sedan många år tycker jag inte att jag förtjänar det där skällsordet. Vill hellre avskaffa det.
Nu har jag ingen flaggstång alls men hade jag det skulle jag helt enkelt hissa den blågula. För att fira nollåttans upprättelse!
Om nu 080808 är ett riktigt turnummer är det ju till och med trefalt bra att vara en nollåtta.
Hurra, hurra, hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske kan det vara på sin plats med ett par
LÄSTIPS
med anledning av OS och fokus på Kina? Det finns förstås massor att välja på, men det här är två av mina favoriter:
Vilda svanar av Jung Chang – modern historia i romanform.
Snow Flower and the Secret Fan av Lisa See – livet på kinesiska landsbygden förr i världen.
Båda böckerna kan sägas ha ett kvinnligt perspektiv, och båda författarna har skrivit flera Kina-relaterade böcker (Jung Chang t ex om Mao).
Dessutom kan du klicka på etiketten ”kina” här på bloggen så kan du läsa om mina intryck (och se mina bilder) från ett besök i Beijing i slutet av förra året.
Massor av bilder (och text förstås) från invigningen finns här hos SvD och här hos DN.
Ett magiskt tal?
Möjligen, fast jag är inte övertygad. Hur som helst är det kö hos vigselförrättarna, och det kan man ju förstå, med tanke på alla historier som brukar berättas om hur svårt folk har att minnas exakt vilken dag de tog klivet in i det äkta ståndet.
Åtta minuter över åtta, lokal tid, började OS-invigningen i Beijing. Ett ögonbedövande spektakel med tusentals aktörer i Fågelboet, akrobatik och elektronik i harmoni, historia berättad med koreografi och finess (fast utan 1900-tal). Hela föreställningen har gett uttrycket ”att göra vågen” en ny innebörd, man förstår att de medverkande övat i ett år eller så. Allt verkade fungera perfekt.
Dräkterna var inte minst fantastiska. Och fyrverkerierna! Lite ironiskt är det att i pyroteknikens hemland fyra av dessa mängder av vackra smällare som gör att den redan dåliga stadsluften blir ännu mycket sämre – när Stockholm hade fyrverkeritävling i samband med den gamla vattenfestivalen låg röken tjock och folk med känsliga luftorgan fick ideliga hostattacker. Men Beijing-bor med astma hör kanske till de folkgrupper som förpassats ut på landsbygden lagom till invigningen?
Visst blir man imponerad där i sin teve-soffa. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad Kinas regering hade kunnat uträtta inom sina egna gränser med alla de pengar som satsats på ett jippo som är över på ett par timmar. Bara kläderna hade säkert kunnat stå för ett antal nya skolor eller vårdcentraler på den avlägsna och ofta fattiga landsbygden. Och tänk på de 250 miljarderna man byggt för … bara för en idrottstävling, så att säga!
Men sådana surkartiga tankar uppmuntras ingen att ha denna magiska 080808-dag. Tvärtom ska vi tro att den gamla drömmen om fred på jorden ska ta ett steg närmare sin fullbordan, att doparna redan har avslöjats, att Kina är på väg att respektera mänskliga rättigheter. Och att svenskarna, trots alla motgångar, ska komma hem med en bunt medaljer så att vi kan fira också på hemmaplan.
Flaggorna är förresten redan uppe, det upptäcker jag under en tur på stan. Flaggar vi verkligen för att OS börjar? Nej, vi högtidlighåller faktiskt drottningens namnsdag, visar det sig när jag kollar. Men kanske att det finns ännu ett skäl att hissa den svenska fanan just i dag: är det möjligen så att skällsordet ”nollåtta” ska tappa sin laddning?
Vi som bor i huvudstaden, vi har under en följd av år fått finna oss i att, i nedlåtande tonfall och med menande blickar, bli kallade just ”nollåttor”. Det betyder att man anser att gränsen mot Norrland går vid Roslagstull, ungefär, och att vi betraktar allt som händer utanför Stockholm som ovidkommande, onödigt, oviktigt och komplett ointressant.
Själv en nollåtta sedan många år tycker jag inte att jag förtjänar det där skällsordet. Vill hellre avskaffa det.
Nu har jag ingen flaggstång alls men hade jag det skulle jag helt enkelt hissa den blågula. För att fira nollåttans upprättelse!
Om nu 080808 är ett riktigt turnummer är det ju till och med trefalt bra att vara en nollåtta.
Hurra, hurra, hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske kan det vara på sin plats med ett par
LÄSTIPS
med anledning av OS och fokus på Kina? Det finns förstås massor att välja på, men det här är två av mina favoriter:
Vilda svanar av Jung Chang – modern historia i romanform.
Snow Flower and the Secret Fan av Lisa See – livet på kinesiska landsbygden förr i världen.
Båda böckerna kan sägas ha ett kvinnligt perspektiv, och båda författarna har skrivit flera Kina-relaterade böcker (Jung Chang t ex om Mao).
Dessutom kan du klicka på etiketten ”kina” här på bloggen så kan du läsa om mina intryck (och se mina bilder) från ett besök i Beijing i slutet av förra året.
Massor av bilder (och text förstås) från invigningen finns här hos SvD och här hos DN.
onsdag, augusti 06, 2008
Viktigt, sant - och läsvärt!
Tidningen Taras nya nummer kom ut i affärerna i går, och jag rusade förstås iväg för att köpa den, eftersom jag fått veta att min bok recenserats (välvilligt!) av tidningens bokexpert.
Recensionen kan du läsa här om du vill!
Men så ser jag att en annan nyutkommen bok, av helt annat slag, också finns med. Det är ”Kvinnorna på 10:e våningen” av Karin Alfredsson, som får inte mindre än fyra välförtjänta t i betyg.
Den boken har faktiskt jag också hunnit läsa!
”Kvinnorna på 10:e våningen” är Karin Alfredssons andra bok. Hennes första, ”80° från Varmvattnet”, fick Svenska Deckarakademiens debutantpris. Jag skrev om den här på bloggen. I den romanen fick vi följa med den svenska läkaren Ellen Elg till Afrika, där ett av många problem som speciellt rör kvinnor är illegala aborter.
”Allt viktigt i den här boken är sant” understryker hon, i båda böckerna, som kallas ”dokumentärthriller”.
Den här gången är Ellen Elg på nytt uppdrag, i Vietnam.
Det är ett land som författarinnan känner väl efter många och långa besök, och det märks i texten.
Karin Alfredsson har hittat sin egen nisch som inte bara är spännande historier, utan som också har ett budskap. Kvinnornas situation är det som intresserar henne och hon lyckas levandegöra deras liv i länder långt bort från vår svenska vardag så att det känns som om man varit där själv.
I Vietnam är trafficking och prostitution utbredda, och kunderna är inte sällan tillresta vita män som kanske rent av förefaller arbeta för att främja landets utveckling. På det stora sjukhuset, där Ellen Elg jobbar, dör oväntat många nyfödda redan minuterna efter förlossningen. En sexmisshandlad flicka utan pengar vägras vård. Samtidigt finns tecken som tyder på att den högste chefen förstärker sin lön på olagligt och upprörande sätt.
Ellen Elg tar egna initiativ, sticker ut både hakan och näsan – och har hela tiden dåligt samvete gentemot sitt eget barn och sin medföljande make, som ändå verkar stå ut. Om han fortsätter att finna sig i att hustrun mest jobbar och överlåter resten åt honom, det återstår att se.
För det kommer fler böcker om Ellen Elg från Karin Alfredssons skrivarstuga, som ligger vid en vik av Mälaren. Det är något att se fram emot.
”Oerhört initierad dokumentärroman” skriver Taras bokredaktör Kerstin Särneö och summerar ”spännande och viktig”. Bara att hålla med!
Copyright Klimakteriehäxan
Recensionen kan du läsa här om du vill!
Men så ser jag att en annan nyutkommen bok, av helt annat slag, också finns med. Det är ”Kvinnorna på 10:e våningen” av Karin Alfredsson, som får inte mindre än fyra välförtjänta t i betyg.
Den boken har faktiskt jag också hunnit läsa!
”Kvinnorna på 10:e våningen” är Karin Alfredssons andra bok. Hennes första, ”80° från Varmvattnet”, fick Svenska Deckarakademiens debutantpris. Jag skrev om den här på bloggen. I den romanen fick vi följa med den svenska läkaren Ellen Elg till Afrika, där ett av många problem som speciellt rör kvinnor är illegala aborter.”Allt viktigt i den här boken är sant” understryker hon, i båda böckerna, som kallas ”dokumentärthriller”.
Den här gången är Ellen Elg på nytt uppdrag, i Vietnam.
Det är ett land som författarinnan känner väl efter många och långa besök, och det märks i texten.
Karin Alfredsson har hittat sin egen nisch som inte bara är spännande historier, utan som också har ett budskap. Kvinnornas situation är det som intresserar henne och hon lyckas levandegöra deras liv i länder långt bort från vår svenska vardag så att det känns som om man varit där själv.
I Vietnam är trafficking och prostitution utbredda, och kunderna är inte sällan tillresta vita män som kanske rent av förefaller arbeta för att främja landets utveckling. På det stora sjukhuset, där Ellen Elg jobbar, dör oväntat många nyfödda redan minuterna efter förlossningen. En sexmisshandlad flicka utan pengar vägras vård. Samtidigt finns tecken som tyder på att den högste chefen förstärker sin lön på olagligt och upprörande sätt.
Ellen Elg tar egna initiativ, sticker ut både hakan och näsan – och har hela tiden dåligt samvete gentemot sitt eget barn och sin medföljande make, som ändå verkar stå ut. Om han fortsätter att finna sig i att hustrun mest jobbar och överlåter resten åt honom, det återstår att se.
För det kommer fler böcker om Ellen Elg från Karin Alfredssons skrivarstuga, som ligger vid en vik av Mälaren. Det är något att se fram emot.
”Oerhört initierad dokumentärroman” skriver Taras bokredaktör Kerstin Särneö och summerar ”spännande och viktig”. Bara att hålla med!
Copyright Klimakteriehäxan
Fågelboet väntar - The Bird´s Nest Is Ready
OS kan börja. Boet väntar.The Games can start. The Nest is ready.
Men det är klart, just det här boet brukar mest se ut så här.
But this is the way this Bird´s Nest normally looks.
Jag tror ändå att arkitekten fått lite idéer från asiatiska korgmakare!I firmly believe some Asian basketmakers have contributed with their ideas when the architects worked!
Copyright Klimakteriehäxan
Fler ordlösa onsdagsbilder om du klickar här!
More Wordless Wednesday Photos here!
tisdag, augusti 05, 2008
Väderleksrapport
Termometern visar tolv grader (ja plus alltså) och regnet strilar envetet.Alldeles nyss flämtade vi i hettan, det var över trettio och solstrålarna letade sig in i minsta vrå, medan vi sökte skugga och hade en vattenflaska inom ständigt räckhåll. Från högsta brandrisk och värmerekord till översvämningshot på några ynka timmar!
Man brukar förlöjliga engelsmän och svenskar för att vi alltid pratar om vädret.
Är det konstigt, det, sådan dramatik som vi kan bjudas på? I ett klimat där behovet av vantar, paraply och bikini kan dyka upp en och samma vecka?
Men visst är fascinationen ibland svår att riktigt begripa. Minns att när jag var liten hade vi på köksväggen en pappersbonad som var en almanacka med en liten ruta att skriva i för varje dag. Där präntade mamma in temperatur och väderlekstyp, varenda morgon. I flera år tror jag rent av.
Fast när vi i skolan orienterades om lufttryck, kall- och varmfronter, molnbildning och ocklusioner, då var jag beredd att satsa på en framtid som meteorolog, så spännande tyckte jag det var. Det blev nu aldrig verklighet, allt stannade vid att jag lojt liggande på rygg har studerat många moln för att konstatera att de liknar någon eller något – de Gaulles näsa vill jag minnas mig ha sett rätt så ofta, liksom en karta över Nya Zeeland och en och annan elefant.
Tittar jag mot himlen i dag ser jag mest något som liknar en filt, mjuk och grå och heltäckande.
Det är helt OK.
För visst har också en filt sina fördelar! Och vem vet, i morgon kanske solen skiner igen? Då kan vi fortsätta lufta våra åsikter om vädret, på svenskars och engelsmäns vis!
Copyright Klimakteriehäxan
Bildbeviset
Tisdagstema denna vecka är KÄRLEK.Vad kan då passa bättre än ett praktfullt bröllop? Sällskapet har ställt upp sig för fotografen med muséet i Ptuj, Slovenien, som fond. Bumpa-bumpa-orkester på plats och god stämning, trots att det var aningen kylslaget i luften och blåste rätt kraftiga vindar.
Och så har man bildbeviset på att kärleken inte bara finns, den är också manifesterad enligt alla regler och konventioner, där mottot "Alla ska vara med" är lag.
Om man klickar på bilden ser man bättre att huvudpersonerna faktiskt står där, och att bruden är klädd i vitt ...
Men när det handlar om kärlek är det ju jättebra att alla är med, eller hur?
Fler - och kanske aningen mer romantiska? - bilder på temat kärlek hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 04, 2008
Vanans makt
Att vi människor lägger oss till med vanor som ibland styr oss hårt, det är varken en nyhet eller en hemlighet.
Men jag måste medge att jag blir förvånad själv över hur hårt de där gamla vanorna sitter i, på områden som man faktiskt inte tänker så ofta på.
Ta det här med vitvarorna i köket, till exempel.
Vårt kök har sedan en dryg vecka tillbaka ny kyl, ny frys. Inte för att de gamla hade lagt av, men för att de förmodligen skulle göra det vilken dag som helst, på grund av ålder. Och vi vet vad det betyder när en frys packar ihop mitt i sommaren: USCH. Det blir inte bara dyrt, det blir rysligt äckligt också.
Vår gamla frys var av filé-typ, det vill säga så pass liten att man fick tänka sig för innan man stuvade in något. Alltså blev det mycket och kompakt filé, eftersom man då får in förhållandevis mycket mat. Dessutom blev det alltid så mycket spontan-is i skåpet att utrymmet krympte redan av den orsaken.
Nu har vi en större modell, miljövänligare, självavfrostande. Stora plastlådor som man kan se in i. Trodde jag, alltså. Men den där plasten täcks av imma inom loppet av en halv sekund efter det att man gläntat på dörren, som dessutom börjar tjuta ilsket efter sju sekunder i öppnat tillstånd. Fast den är större, konstigt vore det ju annars, den har trängt bort mikron till ett hörn där man knappt kommer åt den och dessutom trevar ovant efter dörren, som nu öppnas åt ”fel” håll – om man jämför med våra gamla vanor, alltså.
Värst är det dock med kylskåpet.
I vårt gamla hade allt sin tämligen bestämda plats: smöret, osten, skinkan, mjölken, vattnet, yoghurten, resterna från i går som blir dagens lunchlåda.
Den nya kylen verkade bli full direkt, fast hälften av innehållet från den gamla stod kvar på köksbordet. Inget bra ställe hittade jag för äggen, var ska kaviartuben ligga förresten? Och det där flaskfacket, snor det inte i själva verket en massa utrymme, fast det väl är tänkt att vara ärkepraktiskt?
Vanans makt är på vippen att förvandlas till vanmakt. Vad ska jag ta mig till med det som ”alltid” stått i kylen? Handen går ju automatiskt upp till översta hyllan – men där står inte längre margarinet. Parmesanbiten får inte plats i facket i dörren, fast den alltid har fått det hittills.
Får sätta upp det på kontot över sådant man får tåla, i miljövänlighetens namn om inte annat.
Jo, det är klart att jag – vi, för resten av familjen har samma problem – kommer att lära oss. Skaffa nya vanor som leder handen utan att hjärnan behöver aktiveras. Men att människan är ett vanedjur, det gäller till och med i kylen och frysen, det är helt klart.
Copyright Klimakteriehäxan
Men jag måste medge att jag blir förvånad själv över hur hårt de där gamla vanorna sitter i, på områden som man faktiskt inte tänker så ofta på.
Ta det här med vitvarorna i köket, till exempel.
Vårt kök har sedan en dryg vecka tillbaka ny kyl, ny frys. Inte för att de gamla hade lagt av, men för att de förmodligen skulle göra det vilken dag som helst, på grund av ålder. Och vi vet vad det betyder när en frys packar ihop mitt i sommaren: USCH. Det blir inte bara dyrt, det blir rysligt äckligt också.
Vår gamla frys var av filé-typ, det vill säga så pass liten att man fick tänka sig för innan man stuvade in något. Alltså blev det mycket och kompakt filé, eftersom man då får in förhållandevis mycket mat. Dessutom blev det alltid så mycket spontan-is i skåpet att utrymmet krympte redan av den orsaken.
Nu har vi en större modell, miljövänligare, självavfrostande. Stora plastlådor som man kan se in i. Trodde jag, alltså. Men den där plasten täcks av imma inom loppet av en halv sekund efter det att man gläntat på dörren, som dessutom börjar tjuta ilsket efter sju sekunder i öppnat tillstånd. Fast den är större, konstigt vore det ju annars, den har trängt bort mikron till ett hörn där man knappt kommer åt den och dessutom trevar ovant efter dörren, som nu öppnas åt ”fel” håll – om man jämför med våra gamla vanor, alltså.
Värst är det dock med kylskåpet.
I vårt gamla hade allt sin tämligen bestämda plats: smöret, osten, skinkan, mjölken, vattnet, yoghurten, resterna från i går som blir dagens lunchlåda.
Den nya kylen verkade bli full direkt, fast hälften av innehållet från den gamla stod kvar på köksbordet. Inget bra ställe hittade jag för äggen, var ska kaviartuben ligga förresten? Och det där flaskfacket, snor det inte i själva verket en massa utrymme, fast det väl är tänkt att vara ärkepraktiskt?
Vanans makt är på vippen att förvandlas till vanmakt. Vad ska jag ta mig till med det som ”alltid” stått i kylen? Handen går ju automatiskt upp till översta hyllan – men där står inte längre margarinet. Parmesanbiten får inte plats i facket i dörren, fast den alltid har fått det hittills.
Får sätta upp det på kontot över sådant man får tåla, i miljövänlighetens namn om inte annat.
Jo, det är klart att jag – vi, för resten av familjen har samma problem – kommer att lära oss. Skaffa nya vanor som leder handen utan att hjärnan behöver aktiveras. Men att människan är ett vanedjur, det gäller till och med i kylen och frysen, det är helt klart.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 03, 2008
Krukbruk 3
Det är inte alldeles enkelt att vara balkongodlare, speciellt inte när man ideligen far iväg och lämnar växterna åt sitt öde i krukor och lådor.
Därför är det med lite extra tacksamhet jag äter mina första hemgjorda kapkrusbär. De har hängt som små gröna kräftlyktor på plantans grenar, blivit gulare och till sist mognat. Jättegott!
Den lilla kruksallad jag skar alla bladen av, men sedan grävde ner i en ledig kruka, har förvandlats till en växt som inte företer några som helst likheter med sallad, men nog ska jag skörda bladen endera dagen.
Tomater blev det inga i år, trots att det knappast går att uppbringa godare än de man just plockat solvarma från plantan.
Våra potatisar tog vi upp för någon vecka sedan. Förra gången jag grävde ner ett par stycken bland blommorna fick vi till en middag – jag hade bara tänkt att det skulle se grönt och trevligt ut, så överraskningen var total. Den här gången väntade jag mig ett gäng knölar i hyfsad storlek, men det som kom upp var mest att skratta åt: ett par nävar med jordiga spelkulor, det var allt. Fast det är klart att vi åt upp de små rackarna.
Men nu visar det sig att jag i mitt balkongbruk har en mer sällsynt planta. Och då tänker jag inte på den fina krasse jag tycks ha fått gratis, kanske en fågel kommit med fröet, eller kanske ramlade det ner när grannen ovanpå sådde i sina krukor.
Nej, det verkar inte bättre än att jag i år odlar en olaglig växt. Den såg späd och söt ut när den först dök upp med små flikiga blad, så den fick stå kvar – det var definitivit ingen vanlig våtarv. Så har den undan för undan sträckt på sig, blivit allt kaxigare, fått flera blad. Som nu har flera flikar.
-Mamma, ska vi verkligen ha en haschplanta på balkongen? undrade Dottern en dag.
-Nej, så klart inte, vad menar du? sa jag.
Tillsammans gick vi för att inspektera. Och nog för att mina erfarenheter av den här sortens växter är begränsade, men visst sjutton har vi en haschplanta.
Alltså ett olagligt krukbruk. Fast tills vidare står den kvar och ser rätt fin ut i den i övrigt rätt magra växtligheten.
Men vi har åtminstone ingen vallmo. Om det kan vara en ursäkt?
Copyright Klimakteriehäxan
Därför är det med lite extra tacksamhet jag äter mina första hemgjorda kapkrusbär. De har hängt som små gröna kräftlyktor på plantans grenar, blivit gulare och till sist mognat. Jättegott!
Den lilla kruksallad jag skar alla bladen av, men sedan grävde ner i en ledig kruka, har förvandlats till en växt som inte företer några som helst likheter med sallad, men nog ska jag skörda bladen endera dagen.
Tomater blev det inga i år, trots att det knappast går att uppbringa godare än de man just plockat solvarma från plantan.
Våra potatisar tog vi upp för någon vecka sedan. Förra gången jag grävde ner ett par stycken bland blommorna fick vi till en middag – jag hade bara tänkt att det skulle se grönt och trevligt ut, så överraskningen var total. Den här gången väntade jag mig ett gäng knölar i hyfsad storlek, men det som kom upp var mest att skratta åt: ett par nävar med jordiga spelkulor, det var allt. Fast det är klart att vi åt upp de små rackarna.
Men nu visar det sig att jag i mitt balkongbruk har en mer sällsynt planta. Och då tänker jag inte på den fina krasse jag tycks ha fått gratis, kanske en fågel kommit med fröet, eller kanske ramlade det ner när grannen ovanpå sådde i sina krukor.
Nej, det verkar inte bättre än att jag i år odlar en olaglig växt. Den såg späd och söt ut när den först dök upp med små flikiga blad, så den fick stå kvar – det var definitivit ingen vanlig våtarv. Så har den undan för undan sträckt på sig, blivit allt kaxigare, fått flera blad. Som nu har flera flikar.
-Mamma, ska vi verkligen ha en haschplanta på balkongen? undrade Dottern en dag.-Nej, så klart inte, vad menar du? sa jag.
Tillsammans gick vi för att inspektera. Och nog för att mina erfarenheter av den här sortens växter är begränsade, men visst sjutton har vi en haschplanta.
Alltså ett olagligt krukbruk. Fast tills vidare står den kvar och ser rätt fin ut i den i övrigt rätt magra växtligheten.
Men vi har åtminstone ingen vallmo. Om det kan vara en ursäkt?
Copyright Klimakteriehäxan
Happy Birthday to you…
I dag blir Dottern tjugo. Så nu har man i princip inget att säga till om längre – fast så länge hon bor kvar hemma får vi väl fortsätta att rätta oss lite efter varandra, för en fredlig och trivsam samexistens.
Men visst känns det lite speciellt att ens lilla flicka inte ens är tonåring längre.
Vi ska i alla fall lämna fram paket, äta tårta och, förstås, sjunga.
Ni vet väl att det finns varianter på ”Happy Birthday to you”?
Här är en:
Hoppas att du är glad
På din födelsedag
För det vill vi
Du ska vara
Glad på din fö´lsedag!
Och här en försvenskning av en spansk text.
Den spanska varianten brukar sjungas i Centralamerika, kanske i resten av den spanskspråkiga världen också. Då låter den så här:
Ya queremos pastel
Ya queremos pastel
Aunque sea un pedasitoYa queremos pastel!
På svenska blir det då:
Nu vill vi ha tår-ta
Nu vill vi ha tår-ta
Om än biten
är rätt liten
Så vill vi ha tår-ta!
Skulle man sedan anse att just 100 inte är det ideala slutmålet kan man variera även den gamla trudelutten:
Ja må du leva
Ja må du leva
Ja må du leva många lyckliga år!
Javisst ska du leva
Javisst ska du leva
Javisst ska du leva många lyckliga år!
GRATTIS, hur som helst!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 02, 2008
Middagstips från macken
Folk åker mycket bil så här i semestertider.
Och även om man sitter still medan landskapet rusar fram därutanför händer det faktiskt att man blir sugen på något att äta. Riktigt vrålhungrig, till och med.
Det där har bensinbolagen förstått.
Alltså kör man med kampanjmat för vägfarare.
Men knappast med bilisternas goda hälsa i åtanke. Dessutom undrar jag hur man över huvud taget kan komma fram till kombinationen chokladdryck och varm korv, i alla fall om man betänker att många som färdas i bil är vuxna som förhoppningsvis ställer lite krav på sin mat.
Faktum kvarstår: just denna vecka har man kunnat kalasa på något som inte stavas h-ä-l-s-o-k-o-s-t: en French Hot Dog med Pucko på Statoil för 59 kronor.
Vem matgurun som skapat denna semestermeny är framgår inte.
Har det blivit säljsuccé?
Jag vet inte. Fast kan garantera att jag inget köpte. Var jag hungrig när vi svängde in för att tanka tror jag det gick över när jag såg skylten.
Men den som tycker det låter gott kan betrakta detta som ett middagstips från macken.
Må det smaka!
Copyright Klimakteriehäxan
Och även om man sitter still medan landskapet rusar fram därutanför händer det faktiskt att man blir sugen på något att äta. Riktigt vrålhungrig, till och med.
Det där har bensinbolagen förstått.
Alltså kör man med kampanjmat för vägfarare.
Men knappast med bilisternas goda hälsa i åtanke. Dessutom undrar jag hur man över huvud taget kan komma fram till kombinationen chokladdryck och varm korv, i alla fall om man betänker att många som färdas i bil är vuxna som förhoppningsvis ställer lite krav på sin mat.
Faktum kvarstår: just denna vecka har man kunnat kalasa på något som inte stavas h-ä-l-s-o-k-o-s-t: en French Hot Dog med Pucko på Statoil för 59 kronor.
Vem matgurun som skapat denna semestermeny är framgår inte.
Har det blivit säljsuccé?
Jag vet inte. Fast kan garantera att jag inget köpte. Var jag hungrig när vi svängde in för att tanka tror jag det gick över när jag såg skylten.
Men den som tycker det låter gott kan betrakta detta som ett middagstips från macken.
Må det smaka!
Copyright Klimakteriehäxan
O Mor - ORM!
Ingen hörde när jag skrek.
Som jag skrek!
Ett skräckfilmstjut, ett terror-vrål, ett rop fullt av fasa och lurande panik kom ur min strupe.
Det är så att vi har en födelsedag att ta hand om i helgen. Och till familjens födelsedagar brukar jag baka en tårta, eftersom vi gillar tårta och eftersom jag tycker att det är en trevlig tradition. Själva festföremålet får bestämma vilken typ av bakverk det ska vara, inom rimliga gränser.
Denna gång önskas det hallontårta.
I Barndomslandet finns en stor och visserligen förvildad, men fruktbärande hallonhäck. Trots den kompakta värmen har vi plockat lite bär. Jag hatar visserligen själva plockandet, har alltid avskytt det: man står där omgiven av taggiga grenar och brännässlor och med ett moln av blodsugande flygfän runt kroppen. Men jag har likväl alltid älskat att äta hallon, och det betyder att man förr eller senare tvingas krypa till korset. Om man vill ha dem, vill säga.
Nu skulle jag alltså ha nyplockade tårthallon med mig hem. Rustade mig tvärt emot tidigare dagar (när jag haft shorts, sandaler och linne som bärplockarutstyrsel) med långbyxor, gympadojor och långärmad skjorta och klev iväg. Hade nämligen insett att jag skulle bli tvungen att ge mig in i snåret, bären i kanterna var i princip redan uppätna, om inte av oss så av skatorna.
Just när jag sträckte ut handen mot det allra första vackert röda bäret prasslade det till vid mina fötter.
Det var då jag skrek.
En huggorm, tydligt zigzagmönstrad i grått och svart, skyndade sig före mig in bland buskarna.
Som jag skrek!
Ingen hörde mig alltså, mer än jag själv, som kunde konstatera hur rysligt ruskigt hemskt det lät. Visst, jag vet att ormen sägs vara den räddaste av oss två. Men jag kommer aldrig att bita en orm. Däremot känner jag mig långt ifrån säker på att ormen tänker låta bli att sätta tänderna i mig.
Mest av allt tror jag att jag hade lust att ropa på mamma.
-O, Mor, ORM! stod det i ”Sörgården” som en gång var småskolans läsebok, av Anna-Maria Roos.
Och när jag var liten var min mamma familjens skickligaste ormdödare (obs: de var inte fridlysta då!) som utan att darra på manschetten gick till angrepp mot dem när de kom uppkrälande ur ett stenröse.
Numera kan jag ju för skams skull inte tillkalla en 88-åring när ormen dyker upp.
Så jag vände bara tvärt på klacken, utan ett endaste hallon i korgen, och gick. Fort.
Men tårtan då, undrar kanske någon, hur går det med den?
Jo en släkting har hallonbuskar i sin villaträdgård. Jag fick sno ihop en liter.
Där har ingen någonsin sett vildare djur än grannens tax kräla omkring. Förutom de där obligatoriska flygfäna förstås, hallonplockarnas eviga sällskap.
Copyright Klimakteriehäxan
Som jag skrek!
Ett skräckfilmstjut, ett terror-vrål, ett rop fullt av fasa och lurande panik kom ur min strupe.
Det är så att vi har en födelsedag att ta hand om i helgen. Och till familjens födelsedagar brukar jag baka en tårta, eftersom vi gillar tårta och eftersom jag tycker att det är en trevlig tradition. Själva festföremålet får bestämma vilken typ av bakverk det ska vara, inom rimliga gränser.
Denna gång önskas det hallontårta.
I Barndomslandet finns en stor och visserligen förvildad, men fruktbärande hallonhäck. Trots den kompakta värmen har vi plockat lite bär. Jag hatar visserligen själva plockandet, har alltid avskytt det: man står där omgiven av taggiga grenar och brännässlor och med ett moln av blodsugande flygfän runt kroppen. Men jag har likväl alltid älskat att äta hallon, och det betyder att man förr eller senare tvingas krypa till korset. Om man vill ha dem, vill säga.Nu skulle jag alltså ha nyplockade tårthallon med mig hem. Rustade mig tvärt emot tidigare dagar (när jag haft shorts, sandaler och linne som bärplockarutstyrsel) med långbyxor, gympadojor och långärmad skjorta och klev iväg. Hade nämligen insett att jag skulle bli tvungen att ge mig in i snåret, bären i kanterna var i princip redan uppätna, om inte av oss så av skatorna.
Just när jag sträckte ut handen mot det allra första vackert röda bäret prasslade det till vid mina fötter.
Det var då jag skrek.
En huggorm, tydligt zigzagmönstrad i grått och svart, skyndade sig före mig in bland buskarna.
Som jag skrek!
Ingen hörde mig alltså, mer än jag själv, som kunde konstatera hur rysligt ruskigt hemskt det lät. Visst, jag vet att ormen sägs vara den räddaste av oss två. Men jag kommer aldrig att bita en orm. Däremot känner jag mig långt ifrån säker på att ormen tänker låta bli att sätta tänderna i mig.Mest av allt tror jag att jag hade lust att ropa på mamma.
-O, Mor, ORM! stod det i ”Sörgården” som en gång var småskolans läsebok, av Anna-Maria Roos.
Och när jag var liten var min mamma familjens skickligaste ormdödare (obs: de var inte fridlysta då!) som utan att darra på manschetten gick till angrepp mot dem när de kom uppkrälande ur ett stenröse.
Numera kan jag ju för skams skull inte tillkalla en 88-åring när ormen dyker upp.
Så jag vände bara tvärt på klacken, utan ett endaste hallon i korgen, och gick. Fort.
Men tårtan då, undrar kanske någon, hur går det med den?
Jo en släkting har hallonbuskar i sin villaträdgård. Jag fick sno ihop en liter.
Där har ingen någonsin sett vildare djur än grannens tax kräla omkring. Förutom de där obligatoriska flygfäna förstås, hallonplockarnas eviga sällskap.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 01, 2008
En glad nyhet: t t t
Blev just uppringd av en väninna som kunde meddela en glad nyhet.
Hon är av mina väskryckar-systrar och har just nu prenumeration på Tara, extrapris plus present ni vet. I dag kom det nya numret ut till prenumeranterna.
Och vad finns i den tidningen?
Jo, en positiv recension av min bok "Klimakteriehäxan" som får tre Tara-t:n!
Vilket bland annat resulterar i att Tara har en garanterad lösnummerköpare när tidningen finns i butik. Och snart står recensionen också att läsa om du klickar på bilden av bokens omslag uppe i bloggens vänstra hörn, där det står en hel del omdömen och annat om boken.
Undrar du om väskryckar-systrarna så finns förklaringen här!
Hon är av mina väskryckar-systrar och har just nu prenumeration på Tara, extrapris plus present ni vet. I dag kom det nya numret ut till prenumeranterna.
Och vad finns i den tidningen?
Jo, en positiv recension av min bok "Klimakteriehäxan" som får tre Tara-t:n!
Vilket bland annat resulterar i att Tara har en garanterad lösnummerköpare när tidningen finns i butik. Och snart står recensionen också att läsa om du klickar på bilden av bokens omslag uppe i bloggens vänstra hörn, där det står en hel del omdömen och annat om boken.
Undrar du om väskryckar-systrarna så finns förklaringen här!