Tisdagstema: värme

Den här damen - en klimakteriehäxa? - var det definitivt varmt åt.
Fler varma bilder här.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarjobb - en bisyssla?

Många är de som vittnar om hur svårt det varit att få sommarjobb i år.
Många är vi som stönar över att vi inte alls lyckats pricka in semestern till den fenomenala sommar som kom till oss så snart midsommarhelgen var överstökad.
Men ännu fler är bina, som sommarjobbar frenetiskt och får alla andra att se ut som förslöade zombies.
Fast vi har ju lite längre säsong, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint - bildligt talat!

Det är för varmt för att blogga. Men rätt skönt att bara slå sig ner en stund, mitt i sommaren. Det måste man väl kunna kalla att sitta fint - bildligt talat?
Fler foton här!

Copyright Klimakteriehäxan

Middag i all enkelhet

Varmt. Riktigt sommarvarmt, det är vad det är. Vitklövern blommar utav bara Alsike, om ni förstår vad jag menar.
Hungrig? Men ingen lust att tillbringa en massa tid i köket? Ingen lust att laga mat alls?

Det finns utvägar! Här en av de allra bästa:
Ta skivor av danskt rågbröd, ca halvcentimetertjocka.
Ta skivor av chevre, högst centimetertjocka, och lägg en på varje brödskiva.
Ringla över något sött – flytande honung, eller ännu hellre fikonbalsamvinägercreme.
Strö lite blandade frön på, s k ”Salad enhancer” – eller ta solrosfrön, och kanske lite valnötter?
(Vill du variera dig kan du toppa osten med soltorkade tomater i olja. Det är också gott.)
Sätt in i mikron, högsta effekt, hur länge beror på hur många osttoppade brödskivor du lastar in förstås. Osten ska smälta ordentligt och gegga ihop sig med honungen/balsamvinägercremen.
Ät härligheten med lite blandad grönsallad.
Vin eller vatten till.

Alltihop tar ungefär fem minuter och blir jättegott.
Äts med fördel utomhus – på balkong, altan, i berså, på filt mitt i en närbelägen klöveräng – eller helt enkelt framför ett öppet fönster.
En varm sommarmiddag i all enkelhet, med minimal arbetsinsats!

Copyright Klimakteriehäxan

Sothönans vänner

För några år sedan tyckte jag det var häftigt att upptäcka en sothöna i vassen eller ute på sjön. De var, enligt mitt sätt att se, sällsynta.
Jag har levt vidare i den tron, lätt orolig över att de skulle ta slut, de där trevliga svarta små fåglarna med vit bläs över näbben.

Nu är jag beredd att signalera ”faran över”, trots alla hot som bevisligen finns mot sothönans – och framför allt då hennes kycklingars – överlevnad. För nu ser jag en ny kull varje dag jag knatar ut i det ljuvliga sommarvädret.

Mamma, pappa och fyra småttingar blev dagens skörd. Ungarna är så nykläckta att dunet står som ett litet moln runt de fjäderlätta kropparna. Men simma, det kan de!
Med risk för att ni nu börjar supertröttna på mina inte-tillräckligt-inzoomade bilder på sothönor sätter jag härmed punkt för denna fågel i min spalt.

Men till gruppen ”Sothönans vänner” tänker jag räkna mig även i fortsättningen.

Copyright Klimakteriehäxan (kan numera även gå under signaturen Insnöad på sothönor)

Var så god: middagen är serverad!

Kronärtskocka. Så underbart gott! Tre stycken, riktiga bamsar, för 20 kronor - tillsammans alltså! - på Ica. Mmmmm ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ett dödsfall som skakar om

Michael Jackson är död. Nyheten dominerar alla medier. Hans liv var en tragedi, det verkar rent av som det var det redan från allra första början. Sorgligt.
Men det är ett annat dödsfall, i Danmark, i dagens nyhetsflod som skakar mig mer.

Har ni läst om ettåringen som pappan glömde lämna hos dagmamman i går morse? Flickan satt med bälte på i sin barnstol när de åkte från hemmet i Lyngby i Köpenhamn. Mannen glömde att hon fanns där, körde till jobbet, parkerade, gick in, arbetade väl som vanligt, gick säkert på lunch och tillbaka till jobbet igen.

Halv fyra kom mamman för att hämta hem dottern – men dagmamman visste inte var barnet fanns.
Flickan hittades död i sin barnstol i familjens bil.
Trolig dödsorsak: värmeslag.
Kan det bli värre? Mer omskakande?

Copyright Klimakteriehäxan

Se - det snöar!

Plötsligt är luften alldeles full av de små vita flingorna. De dansar lätt runt våra huvuden, sjunker sakta sakta mot marken – tyngdlagen verkar nästan upphävd – för att till sist lägga sig till ro i drivor runt våra fötter.

Stopp och belägg! Nysnö två veckor efter midsommar!?!
Ja det är faktiskt så det ser ut. Men så klart är det inte snö. Det är frön från alla stolta popplar som gör sitt bästa för att bli fler. En tämligen hopplös uppgift mitt inne i storstaden, men skam den som ger sig. En poppel gör det inte!

Popplar är tydligen inte populära alls, det ser jag när jag googlar. Man vill inte ha poppel i skogen och inte i trädgården, träet duger inte till något särskilt. Och dessutom finns det folk som är superallergiska mot den junisnö som popplarna alstrar. Usch så tråkigt, att så kompromisslöst och definitivt hamna på listan över onödigheter!

De vita frödrivorna ligger kvar ett tag, men snart har de smält ner – eller snarare blåst och regnat bort. Saknade av ingen, får man förmoda.
Stackars poppel! Trädet kan definitivt inte ha fått sitt namn via släktskap med ordet ”populär”, hur ljudmässigt näraliggande det än är.

För att se "snön" som yr i luften måste du nog klicka upp bilden i större format ...

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen i!

I dag blev det, äntligen, av. Jag har badat i sjön.
Nu ÄR det sommar. Men det var värst vad den lät vänta på sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Familjeliv - uppföljaren!

Det är full fart på familjelivet på Årstavikens blanka vattenspegel. I går uttryckte jag min sorg över att sothönan bara hade en unge kvar. På något vis kände jag väl att hon var Sothönan, Den Enda. Felaktigt, självklart.

I dag är det förstås möjligt att Mamma Sothöna förlorat den sista kycklingen också - men det finns trots allt hopp om återväxt, åtminstone när det gäller denna charmiga fågelart.

För inte mindre än två kullar med mindre ungar har jag nu sprungit på. Den ena består av tre små sötnosar, tillsammans med både mamma och pappa. Och den andra är två såvitt jag begriper väldigt nykläckta dunbollar, vars mamma vet att faran lurar. Alltså tillåter hon dem bara att simma inne under det skyddande grenverket, så skyddande att man nog faktiskt får anstränga sig lite för att se dem på bilden! (Hade behövt kraftigare zoom - klicka upp fotot i större format, de finns där, jag lovar!)

Bara nu inte gammelgäddan får syn på deras små simfötter ... så kan familjelyckan bestå.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Upptäckte just att åtminstone sista delen av "Tigern - med dold kamera" kan ses i SVT Play här. Oemotståndligt!

Familjeliv

Hon är allt en kvinna bör vara: intelligent, urstark, vacker, smart. Och med moderskänslor som går utanpå det mesta.
Jag har lärt känna henne via tv-rutan.
Mamma Tiger har fyra barn, två pojkar och två flickor. Man behöver inte tvivla på släktskapet: alla fem har karakteristiska vita runda fläckar på öronen.

Mamma Tiger har blivit ensamförälder, för Pappa Tiger är skadad och satt ut spel. Men hon tar hand om ungarna, lär dem allt en tiger måste kunna, ger dem mat, skyddar dem mot fiender, tar dem på en svalkande simtur. Första gången vi får träffa familjen är "barnen" de sötaste kattungar man kan tänka sig, de rullar runt med varandra, de tuktas varsamt av sin mor som bär dem i munnen – försiktigt försiktigt! – när de inte lyder och går åt rätt håll.

Och alltihop får jag vara med om. Sitter som fastlimmad, ovanpå fjärrkontrollen, i soffan: här ska inte bytas kanal!
Speakerrösten i programserien tillhör ingen mindre än David Attenborough, den legendariske britten som umgåtts på nära håll med alla möjliga sorters djur i decennier. Den här gången levereras det fullständigt fascinerande bildmaterialet via kameror kamouflerade till bitar av stockar. De bärs omkring i indiska djungeln av elefanter, som kan ströva fritt bland de andra djuren.

Manuset är skrivet så att ingen kan betvivla berättelsen: någon har läst djurens tankar. Attenboroughs karakteristiska röst tolkar mammans oro, ungarnas olydiga syskongnabb, minsta fight om finaste köttbiten när jaktbytet är nedlagt.
I utkanten lurar fienden, en främmande tigerhanne som vill ha sitt revir i fred, utan uppstudsiga tonårstigrar som inkräktar. Hur ska det gå?

Men man behöver inte bege sig ända till Indien för att uppleva att familjeliv i djurens värld kan vara dramatiskt.
Svanparet, som år efter år häckar vid Årsta holmar, fick sju ungar i år. De var fyra när jag såg dem nästa gång. Och nu är de barnlösa.
Sothönan, den gulliga, hade åtminstone fyra – heter det sotkycklingar? – som utgångsläge. Häromdagen bara en. Vart tar fågelungarna vägen?

Det är naturens grymma lagar som gäller. En granne stannar till när jag försöker få bild på sothönan och hennes enda överlevande barn. Vi diskuterar deras öde.
-Måsarna tar dom, säger hon.
-Och trutarna!
En annan granne ansluter.
-Hundar som inte går i koppel och en och annan katt tar gärna små försvarslösa fågelungar,säger han.

Sedan blir det svårt att få det hela att gå ihop.
När Mamma Tiger lägger ner en jättevacker hjort för att hennes småttingar ska bli mätta är det helt OK på något vis.
Men om truten flyger till gapande munnar i sitt bo med sothönans ungar, då är vi inte alls med utan står helt på sothönans sida. Vi är lika inkonsekventa som naturen själv. För naturligtvis har hjorten som Mamma Tiger, nästan påhejad av tv-publiken, bitit nacken av också en mamma …

Familjeliv i djurens värld är inte logiskt. Men spännande, håll med om det! Och tänk den dag David Attenborough ger röst åt en sothöna i Årstaviken – vilket gripande äventyr det blir!
Fast vem vet. Med bra manus och rätt speakerröst kanske mina sympatier än en gång hamnar inte på offrens sida, utan på mördarnas ...


Copyright Klimakteriehäxan

”Tigern – med dold kamera” ("Tiger - Spy in the Jungle") heter BBC-serien och åtminstone något av de tre avsnitten visas igen i SVT:s Kunskapskanalen i dag, onsdagen den 24 och på söndag, den 28 juni. Här kan du läsa mer, se stillbilder och kortare avsnitt ur serien. Det är också där jag lånat (snott? men detta kan väl betraktas som marknadsföring!) tigerbilden ovan.

Stoppa ruccola-importen!

Nu har jag burit hem ruccola-sallad för sista gången.
Jag har köpt den i plasttråg. I lösvikt. I cellofanpåse. I mix med andra gröna blad. Handlat på Coop, på Ica, på Lidl. Samma historia varje gång: ruccolan hinner inte landa på köksbänken förrän den har passerat sitt bäst-före-datum. Men nu får det banne mig vara slut!

Ruccolan, som i Italien är ett läckert tillskott till så gott som vilken maträtt som helst, har genomgått någon sorts radikal förändring när den dyker upp i en svensk grönsaksdisk. Så fort förpackningen öppnas tvingas man konstatera faktum: bladen är lätt träaktiga, ospänstiga och smaklösa. Samt gulnar snabbare än en nyss uppstigen augustimåne.
Visst, jag kan väl också känna mig lite skrumpen och ofräsch när jag rest långt. Men jag ska ju ändå inte säljas, för 15-20 spänn hektot, när jag kommit fram!

Hade bara tänkt mig en liten nattmacka i all enkelhet, med lite grönt på. Öppnar kylen. Den ekar ganska tom. I lådan för grönt, rött och gult ligger bara två lökar och ett öppnat plasttråg med ni-vet-vad. Och det är naturligtvis gult som gäller. Usch.

Måste man åka ända till Italien för att äta ruccola-sallad? Ja, inte vet jag, men mitt förslag är i alla fall att italienarna behåller sina blad inom landets gränser. Till Sverige bör importen helt enkelt stoppas.
Så blir det desto godare om man skulle råka hamna i exempelvis Rom igen någon gång i framtiden.

Eller kan man möjligen odla sin egen på balkongen? Grön, fräsch, krispig, aptitretande ... som riktig ruccola-sallad!

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING
Jag är härmed övertygad - tack för alla kommentarer! - om att man kan odla sin egen och ska ge mig ut på jakt efter ruccolafrön snarast. Får väl offra mig på en tagetes också, med tanke på Fiafidelis råd. Men ni minns kanske hur min relation till den sortens blomma ser ut ... Den är inte positivt passionerad. Fast jag är långt ifrån ensam om den inställningen, det är också alldeles klart.

Tisdagstema: teknik

Det är mitt i en direktsändning. Vi sitter i en så kallad OB-buss, vilket är det samma som ett komprimerat kontrollrum på hjul. I varje skrymsle finns elektronik, datorer, maskiner – kort sagt all slags teknik som behövs för att göra ett teve-program. Ute regnar det.

Plötsligt – vi har hunnit ungefär halvvägs genom programmet – skriker bildproducenten till:
-DET DROPPAR!
Strax är vi fler som märker det. Stora tunga vattendroppar lösgör sig ur taket och landar med ett litet plask bland alla knappar och tangenter, som på inget villkor får bli blöta. Risken för att all den fina tekniken klappar ihop vid mötet med det naturligaste av allt, vatten, är överhängande.

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det. Den här gången fick en enkel skräpkorg av plast rädda oss, och teve-programmet, som sågs av en miljonpublik. Aldrig hade de där hemma i soffan förstås en aning om hur nära det var till en kolsvart ruta, eller på sin höjd ännu ett avsnitt av ”myrornas krig” – och total frustration i det team som jobbade.

Där ser man: teknik är viktigt, men rådighet är viktigare, för annars kan tekniken, denna veckas tisdagstema, stå sig slätt. Hur modern och avancerad den än må vara.

Copyright Klimakteriehäxan

Bildligt talat

Började dagen med att kolla in veckans tisdagstema.
Vadå, inget nytt tema påbjudet? Klickade på ”uppdatera”. Ingen skillnad. Temat som fanns var fortfarande en vecka gammalt. Sommarlov? Eller bara mässfall?

Så småningom kom jag på svaret: anledningen till att ett nytt tema inte var påbjudet är med största sannolikhet ett enkelt faktum. I dag är det måndag. Jag var lite het på gröten men får alltså vänta till i morgon …

I min efterlysning av ”en ny utmaning för dig och din kamera” hamnade jag dock hos Bruno Beige (visst är det ett bra namn!) och han satte mig på spåret till en annan fotokedja vars existens jag inte lagt märke till tidigare. Bildligt talat heter den och där gör jag härmed debut.

För visst ser min stengubbe (från Strandvägen i Stockholm) ut som om han har något att säga, kanske rent av något man inte bara bildligen utan även bokstavligen borde åtlyda?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett helgon på fönsterbrädan

Det verkar som om nästan alla har minst en, ofta flera. Du också, säkert!
Att den är älskad råder inga tvivel om. Den har till och med egna beundrarklubbar runt om i världen, den äldsta grundad redan 1946.
Vi talar om Saint Paulia, eller Sankta Paula, eller Afrikansk viol.

Den heliga Paula, med sina ursprungliga rötter i östra Afrika, har kommit att bli en av mina bästa vänner på fönsterbrädan. En snällare, tåligare och mindre krävande krukväxt har aldrig funnits. Den kan vara bortglömd länge för att plötsligt bara vara full av knoppar igen, ibland så många att man måste hjälpa till och bana väg för dem, fram mellan de ludna köttiga bladen som bildar en tät takkrona över jorden.

Och till skillnad från en massa andra krukväxter är Paula extremt lätt att föröka. Sätt bara ned ett blad i jord och vips! kommer en ny grön rosett upp. Men det går förstås jättebra att köpa dem också, de är ofta väldigt överkomliga i pris och finns i vitt, blått, rosa och lila. Blommar när som helst på året, och blommar snart om.

Läser man skötselråd – jag brukar för säkerhets skull försöka undvika det men ibland slipper man inte undan – står det att växten gärna ska planteras om i större kruka och ges ny jord när den avslutat en blomningsperiod. Jaså? Jag planterar så gott som aldrig om mina. Tror inte att Paula bryr sig, faktiskt. Enda gången jag gör en aktiv insats är när ”stammen” blivit för lång. Ja, blir blomman gammal nog får den ju faktiskt något som liknar en stam, och den kroknar så småningom och kan rent av brytas, om inget görs.

Ibland får Paula faktiskt barn. En dag upptäcker man en ny liten bladrosett vid moderplantans fot, en krabat som visar tydliga tecken på att vilja ha ett eget liv. Då får man förstås släpa fram påsen med blomjord för att det lilla barnet inte ska tvingas förbli mambo, det blir trångt att leva i en och samma kruka eller bostad i längden, det vet ju alla.

En enda regel följer jag slaviskt: Paula är gärna lite blöt om fötterna, men kläderna ska vara torra. Alltså vattnas hon bara på fat eller i ytterkruka, duschar aldrig.
Tänk ändå vilken succéartad tillvaro denna tålmodiga tjej har: behöver inte ens ta en dusch men är ändå för det mesta rent ögonbedövande vacker! Ett riktigt helgon på min fönsterbräda!

Och råkar Paula ha en dålig dag är hennes bättre tider värda att vänta på. Vilket naturligtvis gäller för de flesta flickor, även om de inte står i kruka.

Copyright Klimakteriehäxan

Det svenska Saintpaulia-sällskapet hittar du här. Och själv hittade jag dit via Tinnitussans blogg.

På promenad

Det blev midsommarsol. Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

Svensk midsommar långt hemifrån

Midsommar. Sill och lax och köttbullar, öl och nubbe. Jordgubbar och glass. Blomsterkransar i håret, strålande sol, bara fötter på grönt gräs och kanske ett svalkande dopp i sjön.
Visst är det sådan bilden av den här helgen är?

Men i själva verket borde vi minst lika bra kunna dra oss till minnes skurarna, åskan, snålblåsten, huttrandet, gummistövlarna, paraplyerna – för att inte tala om det där flyttandet av middagen från uteplats till inomhusutrymme, och sedan kanske tillbaka ut igen om det skulle uppstå en glipa i molntäcket.

Det är den där senare varianten som gällt för de flesta i år, om jag förstått väderleksrapporterna rätt. Fast jag tänker mer på en annan kylslagen midsommarafton för ett antal år sedan.

Jag var på besök i norra Argentina, i en stad som heter Tucumán. Där fanns åtminstone på den tiden en icke föraktlig svenskkoloni, folk på ett eller annat vis sysselsatta inom Saab-Scania, som hade en fabrik där.

Utlandssvenskar ska, ja MÅSTE, fira midsommar, bevarande så många traditioner som möjligt, även om de är långt hemifrån. Så också den här gången. Och det befanns också vara lämpligt att invitera lokalbefolkningen till festen. De skulle minsann få uppleva något exotiskt, charmigt och jättemysigt, något helsvenskt!

Fast det var förstås det där med vädret. Juni i Argentina är i princip vinter. Inte särskilt varmt alls. Alltså var det någorlunda väl påpälsade festdeltagare som samlades – utomhus, självklart, på midsommar ska man vara utomhus!

Förtäringen var blandad, svenskt och argentinskt. En grill var tänd, det skulle bli en riktig parrillada med biffar, filébitar, blodkorv, tarmfläta och tjurtestiklar. Sill såg de icke-svenska deltagarna på med största misstro. Janssons frestelse var fan-TAS-tiskt gott, försäkrade de när de smakat – men ingen ville trots det ta om …

Nubbe var inte heller särskilt intressant, men det fanns ju gott om rödvin. Och det behövdes en del för att hålla värmen. Folk hämtade ständigt nya ponchos, det var fuktigt i luften och drägligast i närheten av grillen.

Men det vet ju alla, att det finns knep för att få upp ångan på midsommarkalaset. Även i Tucumán skapades en midsommarstång, fast det inte blev särskilt tätt mellan blommorna. Vad har man en sådan sak till? Jo, man dansar runt den, i ring. Väldigt långt ifrån en eldig tango om hjärta och smärta, på liv och död.

Och man dansar bevars inte vad som helst på midsommar. Man dansar/skuttar/hoppar – och sjunger – ”Små grodorna, små grodorna är lustiga att seee … små öron, små öron och svansar hava deee … KOACKACKACK KOACKACKACK KOACKACKACKACKA …” När koackandet bröt ut såg våra argentinska vänner ut som om de ville sjunka genom jorden. De ville definitivt inte delta. Inte hjälpte det att översätta texten för dem, det gjorde snarare saken ännu värre. Hade alla svenskar i staden mist förståndet på en och samma gång?

Vi tappra vikingaättlingar koackade en liten stund till. Men sedan gjorde vi som argentinarna, kröp in i ännu ett stort yllesjok, precis som om de befunnit sig i Sverige, bad om mera rödvin och gick loss på det grillade. Fast inte på tarmflätan, testiklarna och blodkorven. Funkar inte, inte ens på midsommarfest som åtminstone delvis är argentinsk.

Och jag tillåter mig att tro, att även om det fortfarande finns svenskar där på andra sidan havet kommer de aldrig att lyckas få Martin Fierros söner och döttrar att delta i ”Små grodorna”.
Sedan kan vi kalla det för svensk midsommartradition, hur mycket vi vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommarstången på bilden - kanske något för en utlandssvensk? - är till salu här.

Glad midsommar!

Midsommarafton för sisådär tjugo år sedan. Vädret var inte så varmt och torrt då heller, det ser man på gummistövlarna - storlek 26! - och resten av klädseln också. Blommorna i kransarna plockade vi på ängen, rödklöver och prästkragar och en och annan smörblomma.

Vi var i Barndomslandet, det som framför allt är mitt Barndomsland men också, i någon mån, mina barns. Bror och syster kom bra överens, men jag misstänker att pussen utdelades på fotografens, det vill säga min, uppmaning.

Icke desto mindre blir jag varm i hela kroppen av att titta på bilden, en värme vars kvalitet långt överskrider den vi mäter i grader och solstrålning, alldeles oavsett temperaturen.

Och jag drar mig inte ens för att sticka ut hakan, jättelångt: gulligare midsommarbarn har aldrig skådats.
Så det så.
Protestera om ni törs!
Och njut av en riktigt fin midsommar - det finns som bekant inget dåligt väder, men gummistövlar finns ju, i alla möjliga storlekar! De på bilden har jag faktiskt sparat ...

Copyright Klimakteriehäxan

En konst att gå i - och skor som konstverk

Jag har egentligen aldrig drömt om att äga ett par Jimmy Choo. Och det är inte bara en fråga om prislappen. Jag skulle med största sannolikhet inte kunna gå i dem heller. Klackarna är så gott som alltid av det svindlande slaget, det har jag kunnat konstatera med egna ögon, dels på NK i Stockholm, som åtminstone haft några par, dels i London, där Jimmy Choo hör hemma.

Men om jag skulle ändra mig finns chansen kanske i höst. För i november släpper H&M hans första klädkollektion, både för damer och herrar, tillsammans med ett antal skomodeller och accessoarer - mest väskor. Och prisläget blir ett annat. De billigaste skorna kommer att säljas för ungefär 400 kronor (man kan ju misstänka att det blir 398, mer exakt) upp till dyrare modeller för 1500 kronor, det uppger man på H&M i dag.

Det är ingen djärv gissning att tro att det blir kö vid öppningsdags i de cirka 200 butiker världen över som får ta del av Jimmy Choos speciellt framtagna H&M-utbud. För en äkta Choo-fantast är förmodligen blotta etiketten värd 400 spänn. De två sommarsandalerna här ovan kostar 441 respektive 319 pund, dvs 5410 respektive 3915 kronor, på Jimmy Choos nätsida, där man kan handla på postorder. Några reamodeller kostar under 200 pund, alltså "bara" 2450 kronor.

Fast där uppstår ett annat stort frågetecken, som inte bara gäller exklusiv design på nätet: vem i all världen vågar köpa skor på postorder?

Å andra sidan: att äga ett par Jimmy Choo kan nog jämställas med att ha ett konstverk. Då kan man ju strunta i passform, bekvämlighet och risk för benbrott och helt enkelt sätta upp skorna på en hylla för att sedan bara njuta av anblicken.
För gå i dem, det kan väl ingen - inte mer än tjugo-trettio meter i alla fall. Och hur förtjust jag än är i vackra skor så tror jag inte jag ens skulle våga försöka ...

Copyright Klimakteriehäxan

Den svarta skon längst ner ingår i höst- och vinterkollektionen 2009. Pris: 495 pund, i dagens valutakurs 6075 svenska kronor. Frakt tillkommer ...
Bilderna är förstås från Jimmy Choos sajt.

Tisdagstema: Balans

Nog har man väl tänkt på (den visuella) balansen på fasaden när de här parisiska blomlådorna fylldes med pelargoner inför sommaren?
Fler bilder på tisdagstemat balans hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

På jakt bland klädhängarna i modebranschen

Vet ni hur många modebutiker det finns i Sverige? 8997 stycken!
I dem handlade vi kläder, skor och accessoarer för drygt 75 miljarder kronor under 2008, en ökning jämfört med 2007. Tröstköp i finanskrisen, när jobb försvinner och orosmoln dyker upp?
Det är branschens egen tidning, Habit, som räknat.

Enbart klädkassan uppgick till 61 miljarder, vilket är rätt hyfsat mitt i lågkonjunkturen, även om tillväxten bromsats upp. Skoinköpen står för nästan 11 miljarder.
Lite rask huvudräkning ger som resultat, att om varje svensk, oavsett ålder och kön, shoppar lika mycket gör vi var och en av med i runda slängar drygt 8000 kronor om året på mode.

Jag känner på mig att jag gott och väl fyller min kvot. Det är kul med kläder, till och med när man passerat storlek 38, och man har ju inte roligare än man gör sig!
Samtidigt undrar jag hur exakta de där siffrorna egentligen kan vara.
Hur definieras en modebutik?

Räknas allt i klädväg som fyller shoppingvagnarna i Ullared och på Överskottslagret in i de här summorna? Kvalificerar sig Kapp-Ahl och Lindex? Hur gör man med plaggen som beställs hem på postorder från Ellos och Rowells? Eller plockar med sig på Coop och Ica Maxi? Fyndar på Myrorna?

Jag har starkt på känn att antalet butiker där vi vanliga människor i detta avlånga land köper våra kläder och skor är betydligt fler än de där 8997 som branschen räknar. Och så vore det intressant att se hur många av oss som gör merparten av våra inköp på rea, med jaktinstinkten helskärpt och triumf i blick när troféerna förs hem och hängs upp på väntande klädhängare …

Expertisen konstaterar visserligen, att priserna sjönk under 2008 – med 1,6 procent på skor och på kläder med 1,1 procent. Men det har nog ingen i kundledet lagt märke till. Nej, det är nu priserna sänks, nu när vi konsumenter ägnar oss åt sommarrean, HALVA PRISET och TA 3 BETALA FÖR 2, den som förr i världen började efter midsommar, men som numera börjar långt tidigare.

Med detta i bakhuvudet tillåter jag mig att tro, att svenska folket faktiskt shoppade kläder med tillbehör för ytterligare någon miljard, fast de aldrig tänkte på det på Habit.
God jaktlycka på rean önskas ni, oavsett butikssort!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om modebranschen i siffror i DN och i SvD.

Så ser sommaren ut ...

Mitt i juni sitter vi inomhus och kurar. Det är till och med ganska mörkt, inte utan att de kära stearinljusen kan komma till heders.

Men det var ju nu vi skulle ligga ute i solen, gå långpromenader, ta premiärdoppet i sjön, plocka ängsblommor till en ljuvlig bukett, sitta ute i den ljumma natten, dricka ett glas iskallt rosé?!

Ack nej. Det är inte så sommaren ser ut. Inte just nu eller än så länge, i alla fall. Bit ihop, gott folk. Även om de svenska jordgubbarna blir små och dyra till midsommar. Även om charterresorna är slut. Även om solbrännan måste hämtas i burk. Även om man behöver både sjal och handskar så fort man trotsar elementen och sticker ut näsan.

Vi är mitt i juni. Alltså är det sommar. Även om den typiska bilden av sommaren just nu ser ut som min här ovan.

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns också tankar om hur sommaren ter sig ... och vems felet är att vi är så missnöjda ...

...och så här borde det vara

Livet och världen är full av kontraster. Så medan vi tittar på regnet där ute kan vi tänka på det som ändå måste komma, om än lite senare ...




Sugen på lite hallon eller kanske ett solvarmt smultron? Klicka på bilderna får du upp dem i helskärmsformat!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns också tankar om hur sommaren ter sig ... och vems felet är att vi är så missnöjda ...

Snart ska krassen blomma

Skolavslutning pågår.
In genom den öppna balkongdörren strömmar sommarsångerna. Unga röster som spretar förvånansvärt lite tar i, fullsprängda av energi inför den låååånga ledighet som väntar. Att de sjunger så unisont tyder på mycket övning, den har uppenbarligen gett resultat.

Vad jag varken hör eller ser är föräldrarna, som naturligtvis är på plats. Men jag behöver inte se och höra dem, jag vet ju ändå precis hur de har det, känner det ända ut i de darrande ögonlocken, den krampande halsen, den fuktiga pappersnäsduken som kramas i handen som en besvärjelse, på gränsen till att smulas sönder i sina beståndsdelar: börja inte storböla nu, inte nu IGEN … det här är ju ändå bara trevligt, bara starten på ett sommarlov, mitt i blomstertiden!

Nog har jag undrat vad det är som gör att ”Den blomstertid” och de där andra man sjunger är så tårdrivande. Det handlar ju ändå om en ritual som upprepas, år efter år, utan större variationer. Och dessutom vet man att skolan trots allt börjar igen, porten slår igen om ännu en termin, med plus och minus i bokföringen.

Fast det är klart att när den där avslutningen tydligt markerar att man går in i en ny fas, då blir det ändå lite extra.
Minns sista dagen på dagis. Fröknar och ungar kramades i det oändliga, vi hade köpt silverhjärtan till dem alla, tårarna sprutade, det var skilsmässostämning över hela gården – vi visste ju, att dit kom vi definitivt inte igen.

Sedan blev det sorgesamt när det blev dags att ta farväl av den älskade lågstadielärarinnan. När sedan det var dags att hämta ut betygen i nian kändes det igen som om något stort tog slut. Rektorn sa saker som skulle föreställa tänkvärda, men allt vi tänkte på var hur stora våra nyss så små barn hade rusat iväg och blivit. Ohejdbart. Hur hade det gått till?

Tre år senare var det dags igen. Vi stod på skolgården. Spanade i fönstren på den stora huskroppen: där? var det han? eller nej, kanske inte, men där? Samma känsla när barn nummer två hade kvalificerat sig för vit mössa.
Så kommer de rusande, skrikande, tjoande, sjungande – fast studentsången är de faktiskt väldigt dåliga på, trots påtryckning hemifrån.

Spelar ingen roll. Vi på åskådarplats, vi går igenom samma process igen: med de darrande ögonlocken, den krampande halsen, den fuktiga näsduken som kramas i handen som en besvärjelse, på gränsen till att smulas sönder i sina beståndsdelar: börja inte storböla nu, inte nu IGEN …

Det fungerar ju aldrig. Tårarna rinner, fastän vi egentligen är stolta och glada och inte ledsna alls.
Eller jo kanske förresten. Mitt i glädjen finns den där lilla saknaden: nu är det här över, nu får vi det aldrig tillbaka. Fast det är ju precis som det ska.

Skolavslutningen där ute som jag deltar i på avstånd är klar. Originellt nog spelar någon säckpipa som final, ett nytänkande som kanske motverkar tårar. Nu hörs birollsinnehavarna, föräldrarna, också. De applåderar.
Det är sommarlov. Snart ska krassen blomma.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kan alla bli sommarpratare!

Det där med att vara sommarpratare i radions P1, det är och har länge varit väldigt prestigeladdat. Jag vet inte om det är för att motverka det, eller om tanken bara är att få ännu fler intresserade, som Sveriges Radio nu lanserar möjligheten för precis vem som helst att göra ett eget sommarprogram - fast inte i radio utan på nätet.

Det skulle också kunna vara ett sätt att aktivt leta efter nya namn och röster till den nu 50-åriga programserien, som ibland hotar att ramla in i väldigt gamla hjulspår.
”Jag sommarpratar” heter det, och man hittar alltihop här.

En producent ger tips om hur man ska tänka, man kan söka inspiration bland pärlor i arkivet (minns ni Torsten Ehrenmark? som man skrattade!) och sedan klickar man igång sin inspelning. Dock kan man bara berätta om vilka låtar man tänkt sig, musiken kan inte läggas in för avlyssning på grund av upphovsrättsliga regler.

Ännu har inte så många hittat och utnyttjat den här möjligheten, men äldst (och först!) hittills är en 77-årig man, yngst 13-åriga Felicia, som avslöjar sin dröm om framtiden. De kan nu tipsa omvärlden om att det bara är att klicka och lyssna.
Ett litet krux undrar jag dock över: har alla verkligen mikrofon till sin dator? Inte har väl jag nån i alla fall?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och så vet ni ju redan att en rad regionala radiostationer sänder egna Sommar-program i P4 ... jag finns med i Radio Värmland, den 3 och 12 augusti!

Knäck i lurarna? Eller bara musik?

Dottern hade varit på vift i nästan en vecka när jag hörde henne sätta nyckeln i ytterdörren. Jag väntade fem sekunder, sen ropade jag: Hej! Välkommen hem!
Inget svar.
Jag hojtade, lite högre den gången, ifall hon kanske skramlade med bagaget eller så: HEJ OCH VÄLKOMMEN HEM IGEN!
Noll reaktion. Konstigt.

Jag reste mig upp från stolen där jag satt och gick för att titta vad som stod på. Jo, där var hon ju, visserligen med ryggen åt mig, men ändå. Nu använde jag snäppet större bokstäver:
HEJ SA JAG! VÄLKOMMEN HEM! HAR DU BLIVIT DÖV?

Just när jag vrålade de sista orden såg jag hur hon tog ut något ur örat. Hon hoppade högt. Snurrade runt.
-Varför skriker du? Tror du jag är döv?

Jo, jag hade ju haft en misstanke åt det hållet de senaste trettio sekunderna. Men naturligtvis hörde inte Dottern ett pip därför att hon hade Musik i öronen, en effektiv mur mot omvärlden. Det som är så vanligt – jag borde ha fattat.

För så är det ju numera: det verkar råda en allmän och djupgående rädsla för tystnad. Man ska oavbrutet ha radio eller favoritbandet i öronen. Fast det kan naturligtvis bytas ut mot ett mobilsamtal, som knappt hinner fram till ”hej då” förrän musiken är i gång igen. Det gäller på bussen, hemma, på jobbet. Ja till och med finns det galningar som cyklar med högsta volym dånande i öronen, stendöva för trafikens ljud, som faktiskt kan överbringa en hel del information, vilket kan vara rent av livsavgörande ibland.

Och ser man sig om på staden eller i den där bussen är det inte bara människor med de diskreta små snäckorna i öronen som är avskärmade från oss andra. Många har också utvecklat en sorts släktskap med Musse Pigg. För lite så ser det ut om man sätter på sig ett par rejäla hörlurar. Antagligen med bättre ljud. I bästa fall läcker de dessutom mindre än de små – det är faktiskt rysligt irriterande att hamna i närheten av den som lyssnar på hårdrock med hög volym, vilket gör att trummor eller andra rytminstrument ofelbart hörs ut till oss andra, som inte har knäck i lurarna.

Jag har naturligtvis inget emot att folk lyssnar på musik. I bilen och solstolen är hörböcker en tillgång. Och det händer att jag lyssnar på eko-nyheterna i P 1 via mobilen. Men i grund och botten har jag kommit fram till, att i de få vilopauser vi har fungerar inget bättre än tystnad. Och ska den brytas ska det vara av naturens ljud: vågskvalp, lövprassel, koltrastens aria, vindsus, skrattande barn.

Fast det är klart, lika väl som att man kan köpa en brinnande brasa till sin tv-skärm, lika väl kan man kanske köpa vågskvalp till sin Ipod. Och i så fall faller ju mina synpunkter på Musse Piggs mänskliga släktingar platt till marken.

Tisdagstema: kvällsupplagan!

Att se ljuset i tunneln, ni vet. Det är det man alltid ska rikta blicken mot.
Fler tisdagstema-bilder på temat LJUS om du klickar här. Och min egen "morgonupplaga" är det bara att scrolla ner till!

Copyright Klimakteriehäxan

Ljust reseminne - och tisdagstema

Till Paris kom jag, med buss, på en av mitt livs allra första utlandsresor. Sedan dess har jag besökt den franska huvudstaden ytterligare några gånger. Det är alltid lika fantastiskt att ströva omkring där - den där första veckan slet jag ut ett par skor fullständigt, det finns ju inget bättre sätt att uppleva en storstad än att göra det till fots!

Jungfruresan slutade mitt i natten på Norrmalmstorg. Bussarna hade inte börjat gå för dagen, och jag hade inte pengar som räckte till taxi. En medpassagerare var uppenbarligen i samma predikament. Hela reskassan hade gått åt, så enkelt var det. Vi satt på var sin resväska där på torget och frös lite grann när mörkret gick över i gryningsdis.

Men så gjorde han slag i saken. Vi skulle åt samma håll, visade det sig. Då sa han storsint:
-Jag bjuder på skjutsen!
Vadå, utan pengar? Jo, han skulle lämna sin klocka i pant!

Sagt och gjort. Hem kom åtminstone jag, med ljusa Paris-minnen. Får anta och hoppas att den chevalereske unge mannen, i ljust minne bevarad, gjorde det också. Men tänka sig ändå: en klocka som betalning, om än för att lösas ut! Försök det i dag, den som törs. Lämna en kinesisk prenumerationsklocka från närmaste damtidning och åk taxi för den - antagligen straffbart, klart bedrägligt beteende!

För några veckor sedan kom jag tillbaka till staden vid Seine. Nu hamnade jag för första gången på ett hotell i en för mig helt ny del av Paris, nära Eiffeltornet. Och jag blev tvungen att bekänna: nej, jag har aldrig varit dit. Aldrig brytt mig. Vet att man får köa i timmar, har nöjt mig med att se den där märkliga stålkonstruktionen på håll. En konstig inställning, tycker de flesta. Möjligen har de rätt ...

Nu har jag i alla fall varit där. Inte upp i tornet, visserligen, (jag gillar verkligen inte köer) men vid dess fot, och ja, jag blev imponerad.
Fast allra bäst var att se det på ett mindre avstånd, från den andra flodstranden, i kvällsljus. Och klockan 22 börjar hela Eiffeltornet gnistra och glimma, en ljusfest som tydligen kom till med anledning av millennie-skiftet.

Därför är mitt foto av Eiffeltornet om kvällen mitt bidrag till veckans tisdagstema, som är LJUS. Inte världens bästa bild, jag vet, det hade väl varit både enklare och snyggare med ett köpt vykort, men ändå. Och om du dubbelklickar på den blir den (framför allt den övre) lite maffigare!
Mer perfekta fotografier hittar du säkert den här vägen!

PS Om du ska besöka Paris i sommar och tänder (hoppsan) på detta så pågår en utställning om Gustave Eiffel och hans verk augusti ut! Eiffel kallas "mannen som trollade med järn" (Le magicien du fer) och det är fri entré.

Copyright Klimakteriehäxan

Pensionärspoäng

I ett visst skede av livet samlar man på vuxenpoäng. Det kan vara villa, Volvo och vovve, det kan vara ett ansvar man axlar eller någon försiktighetsåtgärd man vidtar, det kan vara något töntigare och oviktigt, som en viss sorts klädesplagg, till exempel.

Nu har jag kommit fram till att jag är förbi det där stadiet. Samlar jag numera på något måste det vara pensionärspoäng. Känner det i hela kroppen när jag står i kassan på Åhléns och ska betala min första korsordspenna. Ni vet, en som skriver som kulspets, men man kan ändå sudda det man skrivit, med radergummit som sitter i änden. Ett absolut måste för en korsordslösare. Mor min har varit en flitig korsordspennekonsument i årtionden, men så är hon också snart nitti. Och nu är jag där!

Jag skulle kunna skylla på sudoku, om det händelsevis får det hela att bli mindre pensionärsmässigt. Men jag är inte säker på att det hjälper.
Innan jag vet ordet av har jag väl halkbroddar, stödstrumpor och trosinlägg mot urinläckage också. Låter inte så frestande. Klara pensionärspoäng.

Och alltihop börjar alltså med en korsordspenna.
Kanske borde jag återgå till blyerts? Eller ännu hellre: skriva rätt med en enda gång. För att därmed visa, att hjärnan, den är faktiskt inte färdig för pension. Inte än. Hur många pensionärspoäng jag, om än ytterst motvilligt, lyckas samla på mig.

Hur är det med begonior? Är det pensionärspoäng att ha sådana? Kan inte hjälpas ...

Copyright Klimakteriehäxan

Politisk rådgivning

Det är val i dag. Och hur det kan ha gått till begriper jag inte, men en undersökning visar att var fjärde svensk inte har en aning om det.
Fast också vi som vet kan ha lite problem. Vem ska man egentligen rösta på?
Då har jag faktiskt ett råd att komma med. Det är kort, enkelt och lättbegripligt och lyder som följer:
Rösta på en kandidat som inte representerar Sverigedemokraterna.
Så där ja.
Lätt som en plätt, eller hur?
Därmed tror jag att Klimakteriehäxans politiska rådgivningsbyrå stänger för gott. Nu ska jag ta mig till vallokalen. Ha en trevlig söndag!

På kvällskvisten

Så här på kvällskvisten är jag alldeles tom i bollen efter en lång arbetsdag medan ni andra njutit av helg, nationaldag och fotboll – eller nåja, den där fotbollen blev väl inte ett skvatt njutbar om man inte var dansk. Hade dansk skalle, skulle man kanske kunna säga om det nu inte råkade betyda något helt annat.

Kvällskvisten, förresten. Vad är det för ett uttryck? Kvistigt, faktiskt. Vadå för kvist är det vi talar om? Man kan vara på grön kvist, man bör inte såga av den man själv sitter på, förstukvist talade man om (och visste vad det var) åtminstone förr i tiden – men kvällskvist? Va?

Kvistar snabbt vidare till nästa lilla krumelur, apropå danskar. Hvornaer stötte man för första gången på en dansk skalle? Någon gång på snapphanarnas tid? Är danskarna månne generellt sådana som kommer rusande med huvudet först och stångas som tjurar? Hvergang? Som vill se blodet flyta? (näsblod ska det handla om i så fall). Är det inte smørrebrød och øl de vill ha? Eller rødgrød med fløde?

Det finns knappt inte ett ord som inte kan väcka stora frågetecken och leda in en på märkliga tankebanor om man bara råkar börja fundera. Språk är en knepig – kvistig? – sak. Det är väl därför det är så roligt att vrida och vända på uttrycken.

Så här på svenskhetens dag får man väl trots fotbollsmörkret ropa "Heja Sverige!" ändå och hoppas på Robin Söderling i morgon.
Heja, förresten, om man säger "hej" är ju betydelsen klar - men heja som i "heja Sverige", vad är det egentligen för ord?

Det är nog bäst att jag loggar ut och går och lägger mig innan jag trasslar in mig alldeles. Jag hejar vidare. Alltså, säger "hej då". Och så hejar jag på tennis-Robin i morgon. Det kan bli hejsan på Roland Garros. Fast hejsan, då, vad ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bok i var mans mun

Sommartider, hej hej, sommartider! Glassdags! Glass i stora lass! Eller kanske inte ändå, kanske blir det ”bara” en pinnvariant?
Det är då boken hamnar i munnen.

Träpinnen inne i den där glassen du smaskar i dig är nästan bombsäkert gjord av bok. Det måste vara ett hårt och lent, ”oflisigt” träslag, som inte innehåller för mycket aromämnen, för hur lockande låter det egentligen med en Solero med smak av exotiska frukter om pinnen i mitten blandat sig i och bjuder på tydliga spår av en eller tall?

Av en fullväxt och normalstor bok kan det bli ungefär 2,2 miljoner glasspinnar. Vi hade svensk pinntillverkning ända fram till år 2000 i Arkelstorp i Skåne, men numera görs de utomlands. Kanske är det bra, boken finns egentligen bara i Sydsverige, och rimligen gör träden som huggs ner mer och varaktigare nytta i möbler och golv än som glass-skelett.

Men den som haft lyckan att ta en promenad under kronorna i en skånsk bokskog i maj, när löven är nyutsprungna och grönskan som allra vackrast, den tycker förmodligen ändå att det ädla trädet gör sig allra bäst där det står, rakt och högt – en bok kan bli upp till 40 meter.

Och eftersom jag nu alldeles nyligen fått klart för mig att jag för varje glasspinne jag köper medverkar till bokskogens avverkning, om än inte i Sverige, så får jag kanske ta mig en allvarlig funderare på att fatta ett beslut värdigt en sann trädkramare och miljövän.
Jag måste nog gå över till strut. Ett resultat av boklig bildning, så att säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Excellent (Stora Enso)

Blok?

Har ju varit borta från nätet ett par dagar och möttes av detta meddelande i kommentarsspalten när jag nu loggade in igen.
Någon mer som fått samma?
Någon som vet något? Bondfångeri?

"Hej!
Grattis, din blogg är nominerad till Årets Blok!
Du kan läsa mer om tävlingen ”Årets Blok” på www.vulkan.se.
För att vara med i tävlingen ska du välja ut de bästa inläggen i din blogg och och publicera dem i en bok på www.vulkan.se.
Blogg + bok = Blok!
Vänlig Hälsning EvaEmma Andersson, Vulkan
Alla bär på en berättelse - har du gett ut din? På vulkan.se har 9000 unika titlar skapats sedan start."

Vulkan har Linda Skugge som galjonsfigur, så mycket vet jag. Och så trodde jag att folk kunde lägga upp sina manus åtkomliga för vem som helst där, utan att det kostade upphovsmänniskan något - någon där ute som har prövat???

Två tidigare liknande tävlingar har avgjorts - Bok-SM, ett projekt med Piratförlaget och Aftonbladet, och Författarblogg-tävlingen hos Vi Läser. Ingen av dem har satt några större spår.

Sommar, sommar, sommar! - fast i P4

Samma dag som varenda tidning presenterar den 50:e årgången av sommarpra-tarna har jag – hör och häpna – spelat in ett Sommar-program. Fast ett regionalt.
Jag har tillbringat eftermiddagen på Radio Värmland i Karlstad, med lurar på huvudet och ljudteknikern Örjan vid knapparna och radioproducenten Johanna med tidtagarur i hand och öron på skaft.

Faktum är att det var en riktig utmaning. Visserligen sa jag ja på stört när de ringde och frågade om jag ville vara med, men inte hade jag tänkt igenom saken. Många år har gått sedan jag kände att jag hade ett alldeles självklart Sommar-manus i mig, i dag känns kraven större – jag har ju också blivit äldre och, förhoppningsvis, lite klokare.

Men nu är det gjort. Fast det blev lite skakigare i spurten än nödvändigt. I går kväll började snoret rinna okontrollerbart, jag hade en envis hackhosta, dov huvudvärk och kände mig allmänt eländig. Fast jag visste ju att det var skärpning som gällde. På apoteket köpte jag ett extrakt av röd solhatt som skulle droppas i vatten och drickas – jag körde stenhårt med det, en gång i timmen! Sedan fick det bli lite Alvedon och i morse en rejäl dos kaffe.

Med halstabletter, pappersnäsdukar och vatten på bordet bredvid mikrofonen drog jag igång. Nu är det gjort.
Tio personer är sommarpratare i Radio Värmland, jag är i gott sällskap – eller vad säger ni om en skara som innehåller så olika namn som Färjestads och Tre Kronors Jörgen Jönsson och Gullan Lindblad, ett av landets rivigaste fruntimmer i politikernischen, även om hon är pensionär idag.

De timslånga programmen sänds i en ordning som lottats, ett i veckan. Mitt går ut näst sist, den 3 augusti med repris den 12, båda gångerna klockan 15.03 i P4 – och så på webben, förstås. Men dit är det ju faktiskt jättelångt!

Jag kommer att hinna ångra mig massor med gånger: varför sa jag inte det, hur tänkte jag där? Å andra sidan känner jag folk som gjort ”riktiga” Sommar och i princip fått hela semestern förstörd för att de grubblat så vansinnigt mycket på programmets innehåll och utformning. Bara att välja musiken kan hålla en vaken, jag lovar!

Gjort är gjort, även om det inte är sänt. Hoppas att talesättet ”bättre sänt än aldrig” håller! Och dessutom tror jag att jag ska ta ännu en kur med röd solhatt när förkylning hotar nästa gång. Annars kör jag med svart eller vit solhatt av halm - men ingendera är aktuell en dag som denna, när sommartemperaturen var SEX plusgrader i centrala Stockholm!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på radioapparaten har jag lånat från Roberts radio - den är täckt med swarovski-kristaller ... också en sorts kristallradio ...

Mot grönare tider

Spenat.
Se där svaret på våra frågor.
Små gröna blad som blev stuvade eller serverades som soppa när jag var barn. Soppan skulle ha två ägghalvor, man kunde köra runt dem med skeden och låtsas att de var båtar. Stuvningen passade bra till falukorv.
Idag köper vi babyvarianten och lägger i salladsskålen.

Nu går spenaten mot en renässans, fast i pillerform.
Det är forskare i Lund som kommit fram till att något som heter thylakoider finns i spenaten. Ett undergörande ämne som sänker blodfetterna och gör att man känner sig mätt längre. Ämnet finns i alla gröna växter, men mest späckad är spenaten.

Tro nu inte att det räcker med att smälla i sig spenat på längden och tvären. Människan måste nämligen ha hjälp för att kunna tillgodogöra sig thylakoiderna – vi är ju inte födda gräsätare, hur intresserade av att äta vegetariskt vi än må vara.

Det är där laboratoriet kommer in och bryter ned spenaten så att det naturliga mättnadsmedlet kan få effekt.
Men eftersom läkarna samtidigt säger att man kan och bör äta mer eller mindre som vanligt går det naturligtvis utmärkt att kombinera de gröna pillren med spenat, stuvad eller som soppa, som förr i världen.

Och om någon undrar, så är jag mer än villig att pröva. Två kilo på fyra veckor blev resultatet i en testgrupp.
Få se nu, om man vill gå ner tio kilo ... eller femton ...
Många piller och veckor blir det, men nog vore det värt ett försök!
Och jag skulle gå mot grönare tider, i dubbel bemärkelse!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om mirakelpillret i SvD här och i AB här.