Ni har säkert stött på fenomenet: ett älsklingsplagg som hängt ett tag i garderoben visar sig ha krympt på ett högst dramatiskt sätt när det på nytt kommer av klädhängaren för att sättas på kroppen.
Varje gång blir man lika förvånad – hur går det till? Ska det verkligen behöva bli så här?
I morse hände det igen. Hade lite bråttom, bussar väntar ju ytterst sällan på passagerare som tänkt åka men som inte kommit till hållplatsen. Klänningen jag hoppade i har allt sedan den köptes varit en bekväm, rymlig sak, i mjukt följsamt tyg. Men visst, nu hade den hängt oanvänd rätt länge.
Redan på bussen kände jag att den inte var så särskilt bekväm längre. Väl framme på jobbet höll känslan i sig. Det stramade, den kröp upp i halsen, nästan så att det kliade. Jag drog och drog för att få den inte särskilt generösa urringningen på plats, men inte hjälpte det. Tyget smög fortfarande upp mot struphuvudet, ärmarna satt också lite korvigt vid närmare eftertanke.
Vid lunchbordet försökte jag se oberörd ut, men händerna gick nästan automatiskt upp till halsringningen, försökte vidga den. Resultatlöst. För all del, jag höll inte på att bli strypt, men det är verkligen obehagligt att ha saker som stramar, som hotar att snörpa av andningsvägarna, som gör det svårt att svälja, som skaver på huden.
Ännu en gång slet jag i min klänning, drog ringningen rakt ut i luften för några extra djupa syrepåfyllningar.
Det var då jag såg det. Problemet. Och dess omedelbara lösning.
Jag hade satt klänningen bakochfram.
Så kan det gå när man satsar på kläder av typen bekväm, rymlig sak, i mjukt följsamt tyg.
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
onsdag, mars 31, 2010
tisdag, mars 30, 2010
Tisdagstema: Långsam (och en 100-årig dam)
Det är inte precis "a slow boat to China" jag väljer när tisdagstemat är långsam. Men så värst fort går väl ändå inte gamla ångbåten Blidösund? Inte skulle den väl orka till Kina heller ... Men fint sommarminne, fint fartyg, framtidshopp! Snart är det läge för en tur igen!
Lustigt nog visade det sig att medan jag stod på en brygga, just uppstigen ur havet som självaste Afrodite (nåja, liknelsen haltar en aning, det medges ...) och greppade kameran för att föreviga den vita skönheten så visade det sig att en gammal bekant stod på däck! När häpnaden över att bli igenkänd på ett så udda ställe lagt sig viftade vi glatt och somrigt, både han och jag.
Sedan fortsatte S/S Blidösund sin långsamma färd i Stockholms vackra skärgård.
Visste ni att fartyget fyller jämnt i år? Hundra! Byggdes 1910 på Eriksbergs varv i Göteborg. Så med gamla damers rätt rör hon sig nog förhållandevis långsamt även den sommar som vi tror ska komma.
Copyright Klimakteriehäxan
Lustigt nog visade det sig att medan jag stod på en brygga, just uppstigen ur havet som självaste Afrodite (nåja, liknelsen haltar en aning, det medges ...) och greppade kameran för att föreviga den vita skönheten så visade det sig att en gammal bekant stod på däck! När häpnaden över att bli igenkänd på ett så udda ställe lagt sig viftade vi glatt och somrigt, både han och jag.
Sedan fortsatte S/S Blidösund sin långsamma färd i Stockholms vackra skärgård.
Visste ni att fartyget fyller jämnt i år? Hundra! Byggdes 1910 på Eriksbergs varv i Göteborg. Så med gamla damers rätt rör hon sig nog förhållandevis långsamt även den sommar som vi tror ska komma.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 29, 2010
Och vinnare är ...
Tänk ändå om jag hade varit man, i 50-60-årsåldern.
Tänk om jag hade varit en sväng till Helsingborg.
Och slängt in tio Lottorader för 60 kronor plus en extra tia på Joker.
Då hade jag kunnat vara 214.595.901 kronor rikare nu. Det är Sveriges största spelvinst genom tiderna.
Men inget av ovanstående stämmer in på just mig.
Fast förresten – vad skulle jag göra med SÅ mycket pengar?
Skulle säkert bli en massa problem.
Kanske är det så han tänker, mannen som inte ger sig till känna och kvitterar ut vinsten.
Ren självbevarelsedrift, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk om jag hade varit en sväng till Helsingborg.
Och slängt in tio Lottorader för 60 kronor plus en extra tia på Joker.
Då hade jag kunnat vara 214.595.901 kronor rikare nu. Det är Sveriges största spelvinst genom tiderna.
Men inget av ovanstående stämmer in på just mig.
Fast förresten – vad skulle jag göra med SÅ mycket pengar?
Skulle säkert bli en massa problem.
Kanske är det så han tänker, mannen som inte ger sig till känna och kvitterar ut vinsten.
Ren självbevarelsedrift, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 28, 2010
Dagens nyheter
Söndag är den dag när det faktiskt finns lite tid för att bläddra en extra stund i morgontidningarna, botanisera bland notiser och i det småstilta. Att pensionärerna ska få fem miljarder lägre i skatt har du väl inte missat, till exempel – men bland dagens nyheter har jag hittat en hel del smått och gott som du KANSKE inte lagt märke till?
Att Maud Olofsson har nya kläder. Hon har varit hos Gunilla Pontén (ja, jag är rätt säker fast jag inte har kollat) och föll kanske för färgen – men glömde ta med i beräkningen hur pass överens överdelen var med kroppsformen. Fast näringsministern handlar åtminstone svenskt …
Att Cornelis Vreeswijk numera förekommer i internationell rapp-version, med ”Rosa, skola vi dansa?”
Att en bok som heter ”Virkningsäventyr med hyperboliska plan” vunnit pris för årets knäppaste boktitel, i original: ”Crocheting Adventures With Hyperbolic Planes”. Och jo, den tycks handla om handarbete, med matematiska förtecken.
Att ett starkt skäl att uppsöka Stockholms Stadsteater kommer i höst. Kristina Lugns pjäs ”Rut och Ragnar”, om ett par som ska skiljas efter 33 år, sätts upp, nu med Meta Velander och Ingvar Kjellson. Lugn skrev pjäsen för och spelade den själv med Allan Edwall, och jag hade biljett – men Edwall blev sjuk just då, så jag såg den aldrig.
Att en 109-åring var den äldste svensk som deklarerade på nätet i fjol. Fast 47 procent av oss gjorde det på det gamla viset, på papper.
Att man om man vill följa modet i höst måste välja mellan att vara ”superkvinnlig” eller ”kvinnligt kuttersmycke”. Jag vacklar mellan alternativen …
Att tisdag blir en tv-kväll, för då sänds "Videocrazy" av Erik Gandini i SVT. Bland andra trevliga program.
Att den som tar en papperspåse till sitt lösgodisinköp betalar 55 öre om kilopriset är 69:90. En plastpåse kostar hälften.
Att Sveriges mest sålda bil fått en konkurrent, och en stark sådan, skulle jag tro. Ahlgrens gör numera inte bara bilar, de gör limousiner också! Det kan man kalla produktutveckling!
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: DN och SvD
Att Maud Olofsson har nya kläder. Hon har varit hos Gunilla Pontén (ja, jag är rätt säker fast jag inte har kollat) och föll kanske för färgen – men glömde ta med i beräkningen hur pass överens överdelen var med kroppsformen. Fast näringsministern handlar åtminstone svenskt …
Att Cornelis Vreeswijk numera förekommer i internationell rapp-version, med ”Rosa, skola vi dansa?”
Att en bok som heter ”Virkningsäventyr med hyperboliska plan” vunnit pris för årets knäppaste boktitel, i original: ”Crocheting Adventures With Hyperbolic Planes”. Och jo, den tycks handla om handarbete, med matematiska förtecken.
Att ett starkt skäl att uppsöka Stockholms Stadsteater kommer i höst. Kristina Lugns pjäs ”Rut och Ragnar”, om ett par som ska skiljas efter 33 år, sätts upp, nu med Meta Velander och Ingvar Kjellson. Lugn skrev pjäsen för och spelade den själv med Allan Edwall, och jag hade biljett – men Edwall blev sjuk just då, så jag såg den aldrig.
Att en 109-åring var den äldste svensk som deklarerade på nätet i fjol. Fast 47 procent av oss gjorde det på det gamla viset, på papper.
Att man om man vill följa modet i höst måste välja mellan att vara ”superkvinnlig” eller ”kvinnligt kuttersmycke”. Jag vacklar mellan alternativen …
Att tisdag blir en tv-kväll, för då sänds "Videocrazy" av Erik Gandini i SVT. Bland andra trevliga program.
Att den som tar en papperspåse till sitt lösgodisinköp betalar 55 öre om kilopriset är 69:90. En plastpåse kostar hälften.
Att Sveriges mest sålda bil fått en konkurrent, och en stark sådan, skulle jag tro. Ahlgrens gör numera inte bara bilar, de gör limousiner också! Det kan man kalla produktutveckling!
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: DN och SvD
lördag, mars 27, 2010
Earth hour
Earth hour, timmen när man ska släcka för att visa sin vilja att göra något för miljö och klimat, har passerat. Jag försökte med kamerans hjälp kolla om effekten skulle synas från vår balkong. Men resultatet är tveksamt. Fast kanske ändå lite färre ljusa fläckar till höger (efter 20.30) än till vänster (före 20.30)?
Inomhus blev det ju hur som helst riktigt trivsamt, med de levande ljusens sken på nyss hemburna, prasslande fräscha tulpaner ...
Läs mer om Earth hour exempelvis här, här och här!
Inomhus blev det ju hur som helst riktigt trivsamt, med de levande ljusens sken på nyss hemburna, prasslande fräscha tulpaner ...
Läs mer om Earth hour exempelvis här, här och här!
Copyright Klimakteriehäxan
Att älska ord – och ord att älska
Visst är det härligt att man är tillåten att leka alldeles oavsett ålder så länge man ägnar sig åt att leka med ord!?!
Vi spelar alfapet, fast alldeles för sällan, vi har förkortat många bilresor genom att bygga ordkedjor, Nian i SvD är för min del ett dagligt tidsfördriv, ett behov rent av. Korsord kan sätta myror i hjärnan på de flesta, rebusar och andra sorters gåtor har möjligen tappat mark men finns där ändå.
Nya ordbekanta kan göra en riktigt glad, gamla bortglömda vändningar kan få nytt liv när det passiva ordförrådet får sig en liten stöt. Och nog för att djur också kommunicerar med oss, men vi människor har trots allt en enorm fördel som kan uttrycka oss både i tal och skrift.
Att dessutom bygga på det där förrådet med andra språk är ännu en källa till rikedom.
Själv har jag några älsklingsord som jag vårdar ömt, även om jag förskräckligt sällan har någon användning för dem.
Ta till exempel det kraftfulla danska ”skrubtudse”, säg det högt, gör dig så dansk du kan och känn hur härligt det rullar i munnen! Betyder padda. Men också en groda har fått ett härligt ord på danska: frø.
Eller plocka fram ditt mest sydeuropeiska kynne och lägg all din kraft i det italienska ”impalcatura”! Jag har stött på högst italienskspråkiga människor som fått något tomt i blicken när jag lanserat detta mitt älsklingsord, som betyder ingenting mindre än byggnadsställning. Döm om min lycka när vi en gång på semester kom fram till vårt hotell och det första jag ser är en enorm konstruktion på grannhusets fasad!
-Ecco e una impalcatura! gallskrek jag (som inte kan italienska) så att folk höll på att trilla i poolen av ren överraskning, utan en susning om grunden för min entusiasm.
På engelska har jag flera favoriter. ”Scrutinize” (fingranska) är direkt vackert, och vad sägs om det tämligen fantastiska ”flabbergasted”? Rätt som det är använder jag och flera med mig det i försvenskad form, flabbergastad, men det är kanske lite fånigt. Ordet betyder hur som helst ungefär överrumplad, jätteförvånad.
Tyskens ”Schmerbäuchlein” har jag burit med mig sedan en lärobok i realskolan. Det låter rart, även om jag inte känner någon riktig entusiasm över den företeelse ordet beskriver: kalaskula. Men som bokstavskombination är det fint, inte sant?!
”Hammastahnase” och ”hammaspudiste”, kunskap jag inhämtat i badrummet, är finska ord som jag känner stor sympati för. Står att läsa på var och varannan tandkrämstub – eftersom det betyder tandkräm, av lite olika sort.
När det gäller vårt tredje grannlandsspråk, norskan, är det svårt att bestämma sig för enstaka favoriter, eftersom det mesta på norska låter så trevligt och gulligt, tack vare satsmelodin eller vad det nu är som gör det. Men åtminstone så här års ser jag fram emot att möta årets första ”sommerfugl”. Det är norrmännens ord för fjäril.
Och på mitt modersmål då? Måste ju finnas klara favoriter, ord som sprider ljus, värme, lycka, skratt, djup, rörelse.
Jo, rimligen. Men jag kan visst inte välja. Kan du?
Två favoriter på en gång: ett korsord som innehåller en impalcatura!
Copyright Klimakteriehäxan
Vi spelar alfapet, fast alldeles för sällan, vi har förkortat många bilresor genom att bygga ordkedjor, Nian i SvD är för min del ett dagligt tidsfördriv, ett behov rent av. Korsord kan sätta myror i hjärnan på de flesta, rebusar och andra sorters gåtor har möjligen tappat mark men finns där ändå.
Nya ordbekanta kan göra en riktigt glad, gamla bortglömda vändningar kan få nytt liv när det passiva ordförrådet får sig en liten stöt. Och nog för att djur också kommunicerar med oss, men vi människor har trots allt en enorm fördel som kan uttrycka oss både i tal och skrift.
Att dessutom bygga på det där förrådet med andra språk är ännu en källa till rikedom.
Själv har jag några älsklingsord som jag vårdar ömt, även om jag förskräckligt sällan har någon användning för dem.
Ta till exempel det kraftfulla danska ”skrubtudse”, säg det högt, gör dig så dansk du kan och känn hur härligt det rullar i munnen! Betyder padda. Men också en groda har fått ett härligt ord på danska: frø.
Eller plocka fram ditt mest sydeuropeiska kynne och lägg all din kraft i det italienska ”impalcatura”! Jag har stött på högst italienskspråkiga människor som fått något tomt i blicken när jag lanserat detta mitt älsklingsord, som betyder ingenting mindre än byggnadsställning. Döm om min lycka när vi en gång på semester kom fram till vårt hotell och det första jag ser är en enorm konstruktion på grannhusets fasad!
-Ecco e una impalcatura! gallskrek jag (som inte kan italienska) så att folk höll på att trilla i poolen av ren överraskning, utan en susning om grunden för min entusiasm.
På engelska har jag flera favoriter. ”Scrutinize” (fingranska) är direkt vackert, och vad sägs om det tämligen fantastiska ”flabbergasted”? Rätt som det är använder jag och flera med mig det i försvenskad form, flabbergastad, men det är kanske lite fånigt. Ordet betyder hur som helst ungefär överrumplad, jätteförvånad.
Tyskens ”Schmerbäuchlein” har jag burit med mig sedan en lärobok i realskolan. Det låter rart, även om jag inte känner någon riktig entusiasm över den företeelse ordet beskriver: kalaskula. Men som bokstavskombination är det fint, inte sant?!
”Hammastahnase” och ”hammaspudiste”, kunskap jag inhämtat i badrummet, är finska ord som jag känner stor sympati för. Står att läsa på var och varannan tandkrämstub – eftersom det betyder tandkräm, av lite olika sort.
När det gäller vårt tredje grannlandsspråk, norskan, är det svårt att bestämma sig för enstaka favoriter, eftersom det mesta på norska låter så trevligt och gulligt, tack vare satsmelodin eller vad det nu är som gör det. Men åtminstone så här års ser jag fram emot att möta årets första ”sommerfugl”. Det är norrmännens ord för fjäril.
Och på mitt modersmål då? Måste ju finnas klara favoriter, ord som sprider ljus, värme, lycka, skratt, djup, rörelse.
Jo, rimligen. Men jag kan visst inte välja. Kan du?
Två favoriter på en gång: ett korsord som innehåller en impalcatura!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 25, 2010
Vägen till författarskap
"Man ska ha ett par sköna tofflor på fötterna, dricka mycket te och helst också ha en hund som ligger och trycker sig mot en."
-Författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren svarar på en fråga om hur man blir författare i litteraturprogrammet Babel i SVT.
Tänk att det inte är svårare än så!!!
-Författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren svarar på en fråga om hur man blir författare i litteraturprogrammet Babel i SVT.
Tänk att det inte är svårare än så!!!
De godaste våfflorna
Våfflor är gott. Jättegott.
Och väldigt mycket enklare att göra än tunnpannkakor. Kräver dessutom mycket mindre fett i tillagningen, vilket åtminstone jag betraktar som en fördel.
I vår familj har jag bestämt att jag inte ens kan göra tunnpannkakor, så ska det vankas sådana får far i huset ta på sig förklädet. Detta kan man se som en jämställdhetsfråga eller så hackar man helt enkelt i sig faktum: inte ens en mamma ska kunna allt.
Men eftersom i princip alla gillar våfflor gör jag gärna en smet och sätter fart på järnet – ett dubbelt, självklart, det tar ju tid ändå. De hungrigaste får kasta sig över de först klara, på slutet klappar samtliga vid bordet sig förnöjt på magen och är smällmätta. Då har det gått åt några laggar, kanske bäst att inte räkna för noga …
Den som ställer till med våffelkalas kan förvisso variera sig rätt bra ändå. Smeten kan bli mer proteinstinn med keso, mer mättande med kokt potatis, fiberrikare med råriven morot, matigare med små bacon- eller skinkbitar, grövre med lite dinkelmjöl eller en skvätt graham. Fast allra helst och oftast blir det nog sylt som serveras som tillbehör, dock utan vispgrädde här hos oss, för ingen behöver de extra kalorierna.
Sylten bör, det hävdar jag bestämt, vara hemgjord, även om den principen ibland måste ruckas på. Men min rabarber-och-jordubbsanrättning, gemenligen kallar J&R, passar otroligt bra, liksom hallonsylten från i somras, kokt på mödosamt hopsamlade bär i en stickig, trasslig häck där ettriga insekter gjorde sitt bästa för att skrämma bort flitiga fingrar.
Ännu ett tillbehör plockar jag fram. Det är inte riktigt rumsrent, men det finns med mig sedan jag var liten: smör. I Barndomslandet hade vi en period en gammal vedspis, så gammal att man kunde ta loss järnringar för att i hålet som uppstod sätta ner en gryta eller en stekpanna. Mamma hade ett våffeljärn gjort för en sådan spis. Smeten hälldes i, järnet stod över lågorna en stund – och snurrades sedan runt så att andra sidan fick värmen.
Den glödheta våfflan var rund och väldigt vacker, till skillnad från de moderna som ofta är lite fyrkantiga. Sju hjärtan tror jag att det blev av varje lagg. Och på hjärtat lade vi en klick smör, vek sedan ihop det på mitten och åt. Smöret smälte givetvis, sipprade ut i mungipan, rann på hakan, kladdade ner fingrarna. Men det var ljuvligt gott.
Det där minnet sitter kvar, så burken med smör(gåsmargarin) åker fram och det första heta våffelhjärtat får sin klick. Nog smälter den, nog blir fingrarna kladdiga. Fast lika goda våfflor som de där i Barndomslandets kök, det får jag aldrig mer, hur jag än försöker.
I dag är det hur som helst Våffeldagen.
Copyright Klimakteriehäxan
Och väldigt mycket enklare att göra än tunnpannkakor. Kräver dessutom mycket mindre fett i tillagningen, vilket åtminstone jag betraktar som en fördel.
I vår familj har jag bestämt att jag inte ens kan göra tunnpannkakor, så ska det vankas sådana får far i huset ta på sig förklädet. Detta kan man se som en jämställdhetsfråga eller så hackar man helt enkelt i sig faktum: inte ens en mamma ska kunna allt.
Men eftersom i princip alla gillar våfflor gör jag gärna en smet och sätter fart på järnet – ett dubbelt, självklart, det tar ju tid ändå. De hungrigaste får kasta sig över de först klara, på slutet klappar samtliga vid bordet sig förnöjt på magen och är smällmätta. Då har det gått åt några laggar, kanske bäst att inte räkna för noga …
Den som ställer till med våffelkalas kan förvisso variera sig rätt bra ändå. Smeten kan bli mer proteinstinn med keso, mer mättande med kokt potatis, fiberrikare med råriven morot, matigare med små bacon- eller skinkbitar, grövre med lite dinkelmjöl eller en skvätt graham. Fast allra helst och oftast blir det nog sylt som serveras som tillbehör, dock utan vispgrädde här hos oss, för ingen behöver de extra kalorierna.
Sylten bör, det hävdar jag bestämt, vara hemgjord, även om den principen ibland måste ruckas på. Men min rabarber-och-jordubbsanrättning, gemenligen kallar J&R, passar otroligt bra, liksom hallonsylten från i somras, kokt på mödosamt hopsamlade bär i en stickig, trasslig häck där ettriga insekter gjorde sitt bästa för att skrämma bort flitiga fingrar.
Ännu ett tillbehör plockar jag fram. Det är inte riktigt rumsrent, men det finns med mig sedan jag var liten: smör. I Barndomslandet hade vi en period en gammal vedspis, så gammal att man kunde ta loss järnringar för att i hålet som uppstod sätta ner en gryta eller en stekpanna. Mamma hade ett våffeljärn gjort för en sådan spis. Smeten hälldes i, järnet stod över lågorna en stund – och snurrades sedan runt så att andra sidan fick värmen.
Den glödheta våfflan var rund och väldigt vacker, till skillnad från de moderna som ofta är lite fyrkantiga. Sju hjärtan tror jag att det blev av varje lagg. Och på hjärtat lade vi en klick smör, vek sedan ihop det på mitten och åt. Smöret smälte givetvis, sipprade ut i mungipan, rann på hakan, kladdade ner fingrarna. Men det var ljuvligt gott.
Det där minnet sitter kvar, så burken med smör(gåsmargarin) åker fram och det första heta våffelhjärtat får sin klick. Nog smälter den, nog blir fingrarna kladdiga. Fast lika goda våfflor som de där i Barndomslandets kök, det får jag aldrig mer, hur jag än försöker.
I dag är det hur som helst Våffeldagen.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 24, 2010
Vårdag - dan före våffeldan
Pilen ser verkligen ut att vilja slippa isen, ett i princip gråtfärdigt träd - det är inte för inte som den heter tårpil, kanske? För oj som vi längtar! Men nu har fåglarna vaknat till liv, snödroppar och krokus hukar troligen under snötäcket och framåt juni är nog de största drivorna borta också. Då får vi glädjas åt tjälskotten i stället, även om vi föredrar de gröna, de där som pilen tänker bjuda på så snart sjön kastat av sig täcket.
Ett vårtecken till infaller i morgon: det är våffeldagen. Ja, för den som inte troget följer kyrkoåret alltså, för Jungfru Marie Bebådelse firades i söndags. Men vi som så lätt sätter smaklig spis framför andlig, vi gräddar våfflor i morgon. Fast det blir utan vispgrädde, det finns ju gränser!
Copyright Klimakteriehäxan
Ett vårtecken till infaller i morgon: det är våffeldagen. Ja, för den som inte troget följer kyrkoåret alltså, för Jungfru Marie Bebådelse firades i söndags. Men vi som så lätt sätter smaklig spis framför andlig, vi gräddar våfflor i morgon. Fast det blir utan vispgrädde, det finns ju gränser!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 23, 2010
Tisdagstema: plast
Plast är påbjudet som ämne för denna veckas fotokedja. Och plast kan ju vara så mycket - nyttoföremål, förpackningar till förbannelse, leksaker, redskap, smycken, möbler, påsar att bära hem allt det plastförpackade i.
Flaskor är väl en av de allra vanligaste formerna för nutidens plast. Flaskor som ger en liten slant i retur, som kan återvinnas, och kanske bli dina igen fast då i form av en fleece-tröja till exempel ...
En gång var plasten en revolutionerande nyhet, men det som då framstod som en välsignelse har bevisligen avigsidor och fått sina fiender.
För miljöns skull samlar vi de där buteljerna, stoppar i dem i livsmedelsbutikens automat eller lägger dem i återvinningscontainern. Vi använder naturligtvis långt mer plast än vi borde. Och råvarorna som går åt i tillverkningen skulle kunna användas till bättre ändamål.
Men vi lever i plastflaskornas värld.
Kolla fler plastvarianter genom att klicka på Tisdagstema!
Copyright Klimakteriehäxan
Flaskor är väl en av de allra vanligaste formerna för nutidens plast. Flaskor som ger en liten slant i retur, som kan återvinnas, och kanske bli dina igen fast då i form av en fleece-tröja till exempel ...
En gång var plasten en revolutionerande nyhet, men det som då framstod som en välsignelse har bevisligen avigsidor och fått sina fiender.
För miljöns skull samlar vi de där buteljerna, stoppar i dem i livsmedelsbutikens automat eller lägger dem i återvinningscontainern. Vi använder naturligtvis långt mer plast än vi borde. Och råvarorna som går åt i tillverkningen skulle kunna användas till bättre ändamål.
Men vi lever i plastflaskornas värld.
Kolla fler plastvarianter genom att klicka på Tisdagstema!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 22, 2010
I sagornas värld
Det är lätt att konstatera, att böcker är något som väldigt många bloggare bryr sig om. Bokintresset kan väckas tidigt i livet – något som åtminstone jag är övertygad om ger väldigt värdefull grund att stå på längre fram i åren.
Och visst började det för de flesta av oss i sagornas värld?
Fyra stafettfrågor i detta ämne har jag hittat på nätet och kände lust att svara på.
1. Vilken saga är den första du minns att du hört?
Min mamma brukade berätta om en liten flicka (var hon prinsessa rent av?) som levde med naturen och inte hade många ägodelar. Så när det var dags att sova plockade hon fram en fjunig larv som rullade ihop sig och blev hennes huvudkudde.
Jag som egentligen alltid tyckt att larver är lite äckliga var mycket fascinerad av den detaljen.
2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?
Får jag välja en bok att läsa ur blir det gärna ”Sagan om det röda äpplet” av Jan Lööf – går bra i de flesta åldrar och som vuxen tröttnar man inte heller. Om jag ska berätta utan textstöd blir det nog en klassiker, som "Rödluvan", "Hans och Greta" eller "Prinsessan på ärten". Vi ska inte tappa bort de gamla godingarna! Tack bröderna Grimm, tack HC Andersen!
3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?
Tja, vilken ska man ta? Askungen kanske är en bra förebild? Effektiv när det gäller att städa, djurvän, lojal och gnällfri – och med en prins på lut. Fast det där med glasskon, det låter jobbigt. Tänk såna skavsår! Får helt enkelt bli en barfota Askunge.
4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?
När Sonen var liten behövdes det inte sällan variation och förnyelse i berättelserepertoaren. Ibland blev det svårt. En gång fick jag hjälp som varade länge, av SE-banken, hör och häpna. Till jul ett år i mitten på 80-talet hade banken en affisch som jag störtgillade. Gick helt enkelt in på ett kontor och undrade om jag kunde få en. Visst fick jag det!
Köpte ram och satte upp den ovanför barnets säng.
Och så en kväll när det kom krav på en ny saga pekade jag på den ensamma lilla vita hunden och sa, att den hette Purvo. Namnet kom bara och sedan uppfann jag en förklaring: just den här vovven älskade, till skillnad från de flesta andra hundar, att äta purjolök, så egentligen borde den ha hetat Purjo - men där uppstod ett hörfel och namnet blev som det blev.
Purvos äventyr i snön och den mörka vinternatten kunde varieras i oändlighet, men slutet skulle alltid vara det samma: han kom hem igen, in i ljus och värme, och fick då en rejäl portion purjolök.
Om den var kokt, stekt, förvälld eller rå?
Se DET förmälde inte historien!
Men Purvo lever kvar, även om han inte längre är aktiv som sagofigur. Nu sitter han ovanför min säng.
Vem sa att långlivad konst måste vara dyr och i original?
Copyright Klimakteriehäxan
Tre andra bloggare har jag sett svara på samma frågor:
Stationsvakt, Kulturbloggen och Kuoksiken.
Bilden på Purvo - av okänd upphovsman - är beskuren.
Och visst började det för de flesta av oss i sagornas värld?
Fyra stafettfrågor i detta ämne har jag hittat på nätet och kände lust att svara på.
1. Vilken saga är den första du minns att du hört?
Min mamma brukade berätta om en liten flicka (var hon prinsessa rent av?) som levde med naturen och inte hade många ägodelar. Så när det var dags att sova plockade hon fram en fjunig larv som rullade ihop sig och blev hennes huvudkudde.
Jag som egentligen alltid tyckt att larver är lite äckliga var mycket fascinerad av den detaljen.
2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?
Får jag välja en bok att läsa ur blir det gärna ”Sagan om det röda äpplet” av Jan Lööf – går bra i de flesta åldrar och som vuxen tröttnar man inte heller. Om jag ska berätta utan textstöd blir det nog en klassiker, som "Rödluvan", "Hans och Greta" eller "Prinsessan på ärten". Vi ska inte tappa bort de gamla godingarna! Tack bröderna Grimm, tack HC Andersen!
3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?
Tja, vilken ska man ta? Askungen kanske är en bra förebild? Effektiv när det gäller att städa, djurvän, lojal och gnällfri – och med en prins på lut. Fast det där med glasskon, det låter jobbigt. Tänk såna skavsår! Får helt enkelt bli en barfota Askunge.
4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?
När Sonen var liten behövdes det inte sällan variation och förnyelse i berättelserepertoaren. Ibland blev det svårt. En gång fick jag hjälp som varade länge, av SE-banken, hör och häpna. Till jul ett år i mitten på 80-talet hade banken en affisch som jag störtgillade. Gick helt enkelt in på ett kontor och undrade om jag kunde få en. Visst fick jag det!
Köpte ram och satte upp den ovanför barnets säng.
Och så en kväll när det kom krav på en ny saga pekade jag på den ensamma lilla vita hunden och sa, att den hette Purvo. Namnet kom bara och sedan uppfann jag en förklaring: just den här vovven älskade, till skillnad från de flesta andra hundar, att äta purjolök, så egentligen borde den ha hetat Purjo - men där uppstod ett hörfel och namnet blev som det blev.
Purvos äventyr i snön och den mörka vinternatten kunde varieras i oändlighet, men slutet skulle alltid vara det samma: han kom hem igen, in i ljus och värme, och fick då en rejäl portion purjolök.
Om den var kokt, stekt, förvälld eller rå?
Se DET förmälde inte historien!
Men Purvo lever kvar, även om han inte längre är aktiv som sagofigur. Nu sitter han ovanför min säng.
Vem sa att långlivad konst måste vara dyr och i original?
Copyright Klimakteriehäxan
Tre andra bloggare har jag sett svara på samma frågor:
Stationsvakt, Kulturbloggen och Kuoksiken.
Bilden på Purvo - av okänd upphovsman - är beskuren.
söndag, mars 21, 2010
En ny roll att kliva in i
Jag är på väg in i en ny roll.
Många har spelat den före mig, väldigt många har misslyckats. I rollen finns en del livsfarliga repliker inskrivna, trots att det inte finns något färdigt manus. Om just de orden trillar över mina läppar är loppet kört, fiaskot ett faktum, utan att jag kommer att få en ny chans.
Och all denna prestige, allt detta fokuserande på något som inte ens är en huvudroll!
Det är svärmorsrollen jag talar om. Den i så många varianter karikerade äldre kvinnan som försöker sätta sig på den hennes barn valt som partner. Ofta handlar det förmodligen om att mamman inte vill förlora sina ungar, har svårt att se dem som självständiga individer, med rösträtt, egna inkomster, nya intressen – eget liv, helt enkelt.
Som så ofta hamnar man tvärsäkert i åsiktsskillnader som enbart beror på tycke och smak, inte på fakta. Min favoritfärg kan vara den Sonens tjej inte tål att se, den maträtt jag så gärna lagar till Dottern därför att det i åratal varit hennes favorit kan framkalla kräkreflexen hos föremålet för hennes ömmaste låga. Balansgång har aldrig varit enkelt, vare sig det handlat om bommen i gympasalen eller den ibland mycket tunna lina som löper mellan generationer.
Svärmödrar jag mött har skickat olika signaler. Många gånger har man raskt insett hur nidbilden har uppkommit: en mamma kan inte släppa taget, vill fortsätta bestämma som om hennes unge fortfarande går på lågstadiet och faktiskt inte vet sitt eget bästa – ja, det är förstås ibland sant, men är ändå inget en mamma eller svärmor kan rå på, det är det man måste hacka i sig …
Träffade nyligen en kvinna, inte 50 fyllda, som berättade att hon just förlorat sin allra bästa vän. Det var svärmor, 90, som hade dött. Tänk att ha ett sådant förhållande till svärmor!
Just precis en sådan svärmor vill jag vara. Förstås.
Men hur kommer jag dit, det är frågan?
Copyright Klimakteriehäxan
Många har spelat den före mig, väldigt många har misslyckats. I rollen finns en del livsfarliga repliker inskrivna, trots att det inte finns något färdigt manus. Om just de orden trillar över mina läppar är loppet kört, fiaskot ett faktum, utan att jag kommer att få en ny chans.
Och all denna prestige, allt detta fokuserande på något som inte ens är en huvudroll!
Det är svärmorsrollen jag talar om. Den i så många varianter karikerade äldre kvinnan som försöker sätta sig på den hennes barn valt som partner. Ofta handlar det förmodligen om att mamman inte vill förlora sina ungar, har svårt att se dem som självständiga individer, med rösträtt, egna inkomster, nya intressen – eget liv, helt enkelt.
Som så ofta hamnar man tvärsäkert i åsiktsskillnader som enbart beror på tycke och smak, inte på fakta. Min favoritfärg kan vara den Sonens tjej inte tål att se, den maträtt jag så gärna lagar till Dottern därför att det i åratal varit hennes favorit kan framkalla kräkreflexen hos föremålet för hennes ömmaste låga. Balansgång har aldrig varit enkelt, vare sig det handlat om bommen i gympasalen eller den ibland mycket tunna lina som löper mellan generationer.
Svärmödrar jag mött har skickat olika signaler. Många gånger har man raskt insett hur nidbilden har uppkommit: en mamma kan inte släppa taget, vill fortsätta bestämma som om hennes unge fortfarande går på lågstadiet och faktiskt inte vet sitt eget bästa – ja, det är förstås ibland sant, men är ändå inget en mamma eller svärmor kan rå på, det är det man måste hacka i sig …
Träffade nyligen en kvinna, inte 50 fyllda, som berättade att hon just förlorat sin allra bästa vän. Det var svärmor, 90, som hade dött. Tänk att ha ett sådant förhållande till svärmor!
Just precis en sådan svärmor vill jag vara. Förstås.
Men hur kommer jag dit, det är frågan?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 20, 2010
Glada stämmor i bäcken
Ni ser det, smältvattnet som förvandlat ett snöigt vinterdike till en yster vårbäck.
Tyvärr kan ni inte höra hur det låter: ett ivrigt porlande, ett kvillrande vattenfnitter, bubblor fulla av förväntan som inte går att undertrycka, brus av brådska: snön måste bort!
Glada stämmor i bäcken, som aldrig blir en å, eftersom den bara finns just nu en kort period, innan den återgår till att vara ett dike.
Stigen vi gick på var bitvis förvandlad så att det var som att kliva i sorbet. Men vad gjorde väl det?
Det är faktiskt vårdagjämning!
Copyright Klimakteriehäxan
Tyvärr kan ni inte höra hur det låter: ett ivrigt porlande, ett kvillrande vattenfnitter, bubblor fulla av förväntan som inte går att undertrycka, brus av brådska: snön måste bort!
Glada stämmor i bäcken, som aldrig blir en å, eftersom den bara finns just nu en kort period, innan den återgår till att vara ett dike.
Stigen vi gick på var bitvis förvandlad så att det var som att kliva i sorbet. Men vad gjorde väl det?
Det är faktiskt vårdagjämning!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 18, 2010
Morgan-vem-då-sa-du?
Nog för att jag har misstänkt det länge. Visst har jag många likheter med den företeelse som brukar kallas kulturtant men jag är inte att betrakta som kulturell. Nu har jag fått det svart på vitt.
För trots att jag skriver en hel del har jag aldrig använt ordet morganatisk. Det kan – och gör – kulturella människor när de skriver.
Minst två gånger i en och samma text.
Detta har jag inhämtat i Johan Cronemans krönika i dagens DN.
Nu blev jag ju naturligtvis tvungen att ta reda på vad det där ordet egentligen betyder, för det hade jag inte en aaaaning om. Och svaret är att morganatisk handlar om folk som gifter sig, mer exakt om äktenskap som ingås mellan en furste och en kvinna av lägre stånd, enligt Nationalencyklopedin.
Quelle mesalliance, som fransmannen säger! (se där, att svänga sig med lite franska är väl i alla fall snudd på kulturellt?)
Eller helt enkelt: oj, som han har gift ner sig då. En man av börd äktar en kvinna av folket.
Tänk att det var bara det som behövdes. Ett nytt ord i vokabulären, som ska skrivas minst två gånger i samma text. Som jag nu har gjort.
Plötsligt känner jag mig riktigt kulturell.
Och har fått ännu ett bevis på att det lönar sig att läsa tidningar.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du inte orkar läsa hela krönikan så är slutklämmen som följer:
"Handen på hjärtat: En kulturartikel blir inte riktigt bra utan att man åtminstone två gånger använder ordet morganatisk."
För trots att jag skriver en hel del har jag aldrig använt ordet morganatisk. Det kan – och gör – kulturella människor när de skriver.
Minst två gånger i en och samma text.
Detta har jag inhämtat i Johan Cronemans krönika i dagens DN.
Nu blev jag ju naturligtvis tvungen att ta reda på vad det där ordet egentligen betyder, för det hade jag inte en aaaaning om. Och svaret är att morganatisk handlar om folk som gifter sig, mer exakt om äktenskap som ingås mellan en furste och en kvinna av lägre stånd, enligt Nationalencyklopedin.
Quelle mesalliance, som fransmannen säger! (se där, att svänga sig med lite franska är väl i alla fall snudd på kulturellt?)
Eller helt enkelt: oj, som han har gift ner sig då. En man av börd äktar en kvinna av folket.
Tänk att det var bara det som behövdes. Ett nytt ord i vokabulären, som ska skrivas minst två gånger i samma text. Som jag nu har gjort.
Plötsligt känner jag mig riktigt kulturell.
Och har fått ännu ett bevis på att det lönar sig att läsa tidningar.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du inte orkar läsa hela krönikan så är slutklämmen som följer:
"Handen på hjärtat: En kulturartikel blir inte riktigt bra utan att man åtminstone två gånger använder ordet morganatisk."
tisdag, mars 16, 2010
Tisdagstema: tråkigt - stentrist, rent av
Tisdagstemat denna vecka är TRÅKIGT - lustigt nog samma tema som var påbjudet för veckans fönster (se nedan). Kanske är det snön som lägger sordin på oss, plockar fram tristnissen som hukar därinne. Eller så är vi vana vid att ha lite tråkigt, tycker att det hör till? För visst är det så att det ibland är lite trist till vardags. Stentrist, skulle man rent av kunna säga.
Som en symbol för det har jag en liten gråsten på mitt skrivbord. Jag har fått den i present, vilket inte alls var stentrist eller ens lite tråkigt.
På stenen har man lyckats skriva en uppmaning - ja ni ser det själva på bilden här ovanför - "Vänd på mig"!
Och det är en vädjan som förvånansvärt många hörsammar, kanske för att de ser att min sten är både slät och smekvänlig, efter idogt slipande, möjligen i vatten som rör sig i envisa vågor, i friktion med andra stentrista stenar ...
När man sedan vänder på min sten blir allting mindre tråkigt. Den som har stenen i sin hand ler undantagslöst. Varför?
Se själv!
Copyright Klimakteriehäxan
Som en symbol för det har jag en liten gråsten på mitt skrivbord. Jag har fått den i present, vilket inte alls var stentrist eller ens lite tråkigt.
På stenen har man lyckats skriva en uppmaning - ja ni ser det själva på bilden här ovanför - "Vänd på mig"!
Och det är en vädjan som förvånansvärt många hörsammar, kanske för att de ser att min sten är både slät och smekvänlig, efter idogt slipande, möjligen i vatten som rör sig i envisa vågor, i friktion med andra stentrista stenar ...
När man sedan vänder på min sten blir allting mindre tråkigt. Den som har stenen i sin hand ler undantagslöst. Varför?
Se själv!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 15, 2010
Studenttider - och pippi på fåglar 38
Det finns en liten fågel som jag ser varje dag. Den är ganska oansenlig, men väldigt sympatisk. Fågeln, i keramik, fick jag som present när jag tog studenten. Sannolikt skulle givaren knappast tro mig om jag berättade för henne att en liten prydnadssak som inte kostat särskilt många kronor skulle få en egen plats i mitt liv (och nummer 38 i min konstiga serie Pippi på fåglar), i alla dessa år som faktiskt har gått sedan jag fick klämma ner den vita mössan på mitt huvud.
Nu börjar det dra ihop sig till studenttider igen.
Möjligen tror ni att jag är tidigt ute, men den som haft anledning att delta i studentsvängen på senare år vet att det snarare börjar bli lite sent.
För planerna kring de vita mössorna av 2010 års årgång är långt framskridna. Någon gång strax efter sportlovet ebbar gymnasiestudierna ut. De Stora Festerna tar allt mer tid och uppmärksamhet i anspråk.
Det ska bokas transporter, lastbilsflaken har aldrig kostat mer per kvadratmeter, säkerhetsanordningarna är det enda man prutar på. Och innan man kommit så långt som till själva examensdagen har kalasen redan varit så många och så omfattande, att de dyrt införskaffade kläderna tagit slut, baksmälla har blivit en vardagsföreteelse och reservkassan tömts. Samt har den där lilla extra toppningen av betygen helt kommit av sig, trots att alla vet att man snart inte kommer någonstans utan ett juste studentbetyg som möjliggör akademiska studier.
Ingenting ska sparas på när studentexamen ska firas, det verkar vara det allmänna påbudet idag. Professionella festfixare skär guld med täljkniv, föräldrar betalar så gott de kan, till nöds jobbar studenterna själva extra om finanserna kräver det. Party efter party radas upp och blir en sorts tävling: vilken klass hade hittat bästa krogen, coolaste discjockeyn – va, hade de livemusik rent av?
Och när det kommer till presenter blir det helst inga småsaker: bilar, resor, lyxartiklar, kanske rent av en liten bostadsrätt?
Nog för att vi firade också på min tid, men inte tillnärmelsevis så grundligt – eller så kostsamt. En säger en studentmiddag hade vi, gemensam för alla avgångsklasserna, och jodå, visst hade jag en ny och fin klänning (turkos, ärmlös och urringad, med lite glitter i empirelinjen) men nivån på kalasandet var, jämfört med nutidens, synnerligen låg.
Det var kul ändå.
I vår skola tog vi studenten i maj. Och flera gånger har det kallats till återträff och jubileum i denna månad. I år är det dags igen. Men jag har förhinder, och det känns nästan som en lättnad att ha något att skylla på. För ju äldre man blir, ju äldre blir faktiskt också ens studentkamrater, de en gång så unga, glada, skojfriska och lovande. Vi har naturligtvis gått åt skilda håll, haft olika med- och motgångar, hittat egna meningar i livet, har uppfattningar som gnagt på våra minsta gemensamma nämnare.
Men många minnen har vi förstås trots allt ihop, om än i olika grad av suddighet och med spretande tolkningar.
Kanske kan det också vara trevligt att tänka på de där små gåvorna, minnessaker från en väldigt speciell dag.
Och för den som har presentångest kan det möjligen vara lite tröst att veta, att en inte alls särskilt märkvärdig liten pryttel kan leva i decennier, som kom-i-håg-sak. Som en liten fågel i keramik, så långt från den rekorddyra och urflotta brakfesten som det väl går att komma i studentyran …
Copyright Klimakteriehäxan
Nu börjar det dra ihop sig till studenttider igen.
Möjligen tror ni att jag är tidigt ute, men den som haft anledning att delta i studentsvängen på senare år vet att det snarare börjar bli lite sent.
För planerna kring de vita mössorna av 2010 års årgång är långt framskridna. Någon gång strax efter sportlovet ebbar gymnasiestudierna ut. De Stora Festerna tar allt mer tid och uppmärksamhet i anspråk.
Det ska bokas transporter, lastbilsflaken har aldrig kostat mer per kvadratmeter, säkerhetsanordningarna är det enda man prutar på. Och innan man kommit så långt som till själva examensdagen har kalasen redan varit så många och så omfattande, att de dyrt införskaffade kläderna tagit slut, baksmälla har blivit en vardagsföreteelse och reservkassan tömts. Samt har den där lilla extra toppningen av betygen helt kommit av sig, trots att alla vet att man snart inte kommer någonstans utan ett juste studentbetyg som möjliggör akademiska studier.
Ingenting ska sparas på när studentexamen ska firas, det verkar vara det allmänna påbudet idag. Professionella festfixare skär guld med täljkniv, föräldrar betalar så gott de kan, till nöds jobbar studenterna själva extra om finanserna kräver det. Party efter party radas upp och blir en sorts tävling: vilken klass hade hittat bästa krogen, coolaste discjockeyn – va, hade de livemusik rent av?
Och när det kommer till presenter blir det helst inga småsaker: bilar, resor, lyxartiklar, kanske rent av en liten bostadsrätt?
Nog för att vi firade också på min tid, men inte tillnärmelsevis så grundligt – eller så kostsamt. En säger en studentmiddag hade vi, gemensam för alla avgångsklasserna, och jodå, visst hade jag en ny och fin klänning (turkos, ärmlös och urringad, med lite glitter i empirelinjen) men nivån på kalasandet var, jämfört med nutidens, synnerligen låg.
Det var kul ändå.
I vår skola tog vi studenten i maj. Och flera gånger har det kallats till återträff och jubileum i denna månad. I år är det dags igen. Men jag har förhinder, och det känns nästan som en lättnad att ha något att skylla på. För ju äldre man blir, ju äldre blir faktiskt också ens studentkamrater, de en gång så unga, glada, skojfriska och lovande. Vi har naturligtvis gått åt skilda håll, haft olika med- och motgångar, hittat egna meningar i livet, har uppfattningar som gnagt på våra minsta gemensamma nämnare.
Men många minnen har vi förstås trots allt ihop, om än i olika grad av suddighet och med spretande tolkningar.
Kanske kan det också vara trevligt att tänka på de där små gåvorna, minnessaker från en väldigt speciell dag.
Och för den som har presentångest kan det möjligen vara lite tröst att veta, att en inte alls särskilt märkvärdig liten pryttel kan leva i decennier, som kom-i-håg-sak. Som en liten fågel i keramik, så långt från den rekorddyra och urflotta brakfesten som det väl går att komma i studentyran …
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 14, 2010
I balkongvrån
Vi har en balkong. Och som de flesta balkonger har den en vrå. En vrå som fångar upp solen en stund på förmiddagen och fram över det man brukar kalla lunchtid.
I dag var vår balkongvrå riktigt inbjudande. Men eftersom man fått lära sig att vårens första värme är bedräglig var jag väl påklädd - alldeles i onödan, skulle det visa sig.
För medan några enstaka fåglar testade vårkänslorna med lite provkvitter blev det riktigt sommarvarmt i min vrå där jag längtans- och njutningsfullt blundade och vände näsan mot solen, kände det hetta i kinderna, kände hur näsan kanske rodnade aldrig så lite ...
Alltså blev det alldeles nödvändigt att hämta en termometer för att få koll på läget. Och läget var +16 i skuggan och runt 30-strecket i solen! För säkerhets skull skaffade jag bildbevis också.
Tack för balkongvrån! Må solen lysa och värma er alla där ute, det behöver vi!
Copyright Klimakteriehäxan
I dag var vår balkongvrå riktigt inbjudande. Men eftersom man fått lära sig att vårens första värme är bedräglig var jag väl påklädd - alldeles i onödan, skulle det visa sig.
För medan några enstaka fåglar testade vårkänslorna med lite provkvitter blev det riktigt sommarvarmt i min vrå där jag längtans- och njutningsfullt blundade och vände näsan mot solen, kände det hetta i kinderna, kände hur näsan kanske rodnade aldrig så lite ...
Alltså blev det alldeles nödvändigt att hämta en termometer för att få koll på läget. Och läget var +16 i skuggan och runt 30-strecket i solen! För säkerhets skull skaffade jag bildbevis också.
Tack för balkongvrån! Må solen lysa och värma er alla där ute, det behöver vi!
Copyright Klimakteriehäxan
Tråkigt i veckans fönster
Ingen utsikt - fast det gör inte så mycket, det mesta som finns att se där ute är täckt av lortig snö.
Ingen gardin.
Ganska dammig fönsterbräda.
Gruvligt oputsad ruta (gör i dagsläget inte så mycket, se ovan).
Och en liten halvdöd krukväxt vars framtid bara kan finnas i sopnedkastet.
Summera detta - och vad får du som resultat? Jo, ett riktigt tråkigt fönster, precis det som är påbjudet som tema denna vecka i Veckans fönster.
Vill du (verkligen?) se fler tråkiga fönster? Klicka här! Mycket tråkigare än så här kan det dock knappast bli. Fast det är klart, klickar du upp min fönsterbild i storlek blir det, faktiskt, ÄNNU tråkigare ...
Copyright Klimakteriehäxan
Ingen gardin.
Ganska dammig fönsterbräda.
Gruvligt oputsad ruta (gör i dagsläget inte så mycket, se ovan).
Och en liten halvdöd krukväxt vars framtid bara kan finnas i sopnedkastet.
Summera detta - och vad får du som resultat? Jo, ett riktigt tråkigt fönster, precis det som är påbjudet som tema denna vecka i Veckans fönster.
Vill du (verkligen?) se fler tråkiga fönster? Klicka här! Mycket tråkigare än så här kan det dock knappast bli. Fast det är klart, klickar du upp min fönsterbild i storlek blir det, faktiskt, ÄNNU tråkigare ...
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 13, 2010
Uppdateringsångest
Lider jag av uppdateringsångest?
Jag ställer mig frågan efter att ha läst om hur vanligt det är. Hur förtvivlad människan kan bli om bredbandsuppkopplingen är avbruten, om datorn krånglar, om programmet man brukar använda plötsligt vägrar, om det en dag verkar som om ingen läser det meddelande man valt att skicka ut i cyberspace.
Varannan svensk lär ha ett Facebook-konto i dag. Jo, jag har också ett, men jag använder det konsekvent inte, twittrar inte heller. Hur får alla andra tiden att räcka till? Beror det kanske på den där uppdateringsångesten, som måste dämpas med 140 nya tecken åtminstone en gång om dagen?
Själv har jag periodvis svårt att hitta såväl inspiration som tid för att slänga in några nya rader här på bloggen. Men å andra sidan har jag också känt det där suget efter att sätta fart på laptoppen, kolla läget bland bloggkompisar, publicera en ny bild eller en textsnutt som av en eller annan anledning känns som om den skulle kunna passa fler än mig själv.
Naturligtvis finns det numera vetenskapliga rön kring detta, när begreppet ”sociala medier” blivit en faktor att räkna med.
-Det har ju visat sig att trots att man inte tillför kroppen några substanser som alkohol eller narkotika reagerar hjärnan på samma sätt, säger nätberoendepsykologen Owe Sandberg till rapports nätsajt.
-Det frigörs ett ämne som heter dopamin. Man mår jättebra av den här feedbacken man hela tiden får. Och då vill man ha mer av det. Hjärnan tycker att det är jättekul.
Jaha. Härmed har jag uppdaterat bloggen – för första gången på flera dagar, faktiskt. Det är det där med tiden, ni vet. Det har inte blivit något sedan i onsdags, trots den där hotande uppdateringsångesten.
Nu ska jag luta mig tillbaka, stirra på skärmen och känna efter om dopaminet gör sitt jobb.
Funkar det har jag med andra ord jättekul när jag tryckt på ”publicera” och, inte minst, när just du skrivit in din kommentar!
Hur har du det med uppdateringsångesten själv, förresten?
Copyright Klimakteriehäxan
Jag ställer mig frågan efter att ha läst om hur vanligt det är. Hur förtvivlad människan kan bli om bredbandsuppkopplingen är avbruten, om datorn krånglar, om programmet man brukar använda plötsligt vägrar, om det en dag verkar som om ingen läser det meddelande man valt att skicka ut i cyberspace.
Varannan svensk lär ha ett Facebook-konto i dag. Jo, jag har också ett, men jag använder det konsekvent inte, twittrar inte heller. Hur får alla andra tiden att räcka till? Beror det kanske på den där uppdateringsångesten, som måste dämpas med 140 nya tecken åtminstone en gång om dagen?
Själv har jag periodvis svårt att hitta såväl inspiration som tid för att slänga in några nya rader här på bloggen. Men å andra sidan har jag också känt det där suget efter att sätta fart på laptoppen, kolla läget bland bloggkompisar, publicera en ny bild eller en textsnutt som av en eller annan anledning känns som om den skulle kunna passa fler än mig själv.
Naturligtvis finns det numera vetenskapliga rön kring detta, när begreppet ”sociala medier” blivit en faktor att räkna med.
-Det har ju visat sig att trots att man inte tillför kroppen några substanser som alkohol eller narkotika reagerar hjärnan på samma sätt, säger nätberoendepsykologen Owe Sandberg till rapports nätsajt.
-Det frigörs ett ämne som heter dopamin. Man mår jättebra av den här feedbacken man hela tiden får. Och då vill man ha mer av det. Hjärnan tycker att det är jättekul.
Jaha. Härmed har jag uppdaterat bloggen – för första gången på flera dagar, faktiskt. Det är det där med tiden, ni vet. Det har inte blivit något sedan i onsdags, trots den där hotande uppdateringsångesten.
Nu ska jag luta mig tillbaka, stirra på skärmen och känna efter om dopaminet gör sitt jobb.
Funkar det har jag med andra ord jättekul när jag tryckt på ”publicera” och, inte minst, när just du skrivit in din kommentar!
Hur har du det med uppdateringsångesten själv, förresten?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 10, 2010
Snövitt - men vår ändå
Detta är Hopp. Detta är Vår. Detta är Glädje.
Eller körsbärsblommor på mina köpta kvistar. Visserligen blommor vita som snö - men det är förlåtet. För det är inte snö. Det är bildbeviset på att tecknen finns där, på vår, på hopp, på glädje!
Copyright Klimakteriehäxan
Klicka på bilden får du större blommor (fast lite korniga, medges, de är plåtade i skymningen utan blixt)!
Eller körsbärsblommor på mina köpta kvistar. Visserligen blommor vita som snö - men det är förlåtet. För det är inte snö. Det är bildbeviset på att tecknen finns där, på vår, på hopp, på glädje!
Copyright Klimakteriehäxan
Klicka på bilden får du större blommor (fast lite korniga, medges, de är plåtade i skymningen utan blixt)!
tisdag, mars 09, 2010
Så gör man också i Albanien ...
Vad vet du om Albanien?
Jag tror att de allra flesta, inklusive jag själv, vet väldigt lite om det där lilla landet, inklämt på Balkan. Och då har jag ändå varit där, en gång för väldigt många år sedan när det för första gången gick att åka in som bussturist över gränsen från Jugoslavien. Det var på den tiden som Enver Hoxha fortfarande var den störste guden för albanerna, ett folk vars liv i huvudsak var okänt för omvärlden.
Mina minnesbilder från Tirana är vaga, men ändå kommer jag ihåg att passet fick stämpel ”Shquipteri” och att vi serverades vattnigt potatismos och sönderkokt kött, som märkligt nog smakade exotiskt. Vi visades runt på ett militärmuseum, folk undvek våra blickar, vi var väldigt främmande fåglar för dem – och de för oss.
Sedan dess har det aldrig blivit aktuellt att återvända, och jag har inte tänkt att vi har särskilt mycket gemensamt, vi nordbor och albanerna, även om de lagt Hoxha-eran bakom sig.
Men i dag föll fjällen från mina ögon: det finns en gemensam nämnare!
Bara i två europeiska länder, Sverige och Albanien, är det fortfarande tillåtet att tala i mobiltelefon utan handsfree när man sitter bakom ratten.
Nu återstår det bara att se i vilket av de två länderna man först ska komma till insikt om hur galet det är att köra bil och hantera en mobil samtidigt. Att det är olämpligt måste ju varenda människa begripa, i alla fall alla som någon gång knappat iväg ett sms eller ett tiosiffrigt nummer – eller som suttit mitt i rusningen och försökt hålla koll på alla medtrafikanter. Kombinationen är omöjlig, att försöka är idiotiskt och livsfarligt!
Motormännens riksförbund begär nu ett svenskt förbud och jämför sms:ande med rattfylla.
Fast även om vi är överens om hur tokigt det är att ägna sig åt annat än bilen och trafiken när man kör finns det folk som, faktiskt, gör ännu konstigare saker. För nog måste man höja ögonbrynen rätt långt upp i pannan när man läser om kvinnan som råkade köra in i en framförvarande bil – på grund av att hon just rakade sin bikinilinje. I cirka 70 km i timmen.
Det hände i USA. Men är förhoppningsvis otänkbart både i Sverige och Albanien. Om än inte uttryckligen förbjudet. Vad säger Motormännen?
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Det verkar som om inte heller Malta har lagstadgat mot användande av mobil samtidigt som man kör bil. Rätt ska ju vara rätt.
Jag tror att de allra flesta, inklusive jag själv, vet väldigt lite om det där lilla landet, inklämt på Balkan. Och då har jag ändå varit där, en gång för väldigt många år sedan när det för första gången gick att åka in som bussturist över gränsen från Jugoslavien. Det var på den tiden som Enver Hoxha fortfarande var den störste guden för albanerna, ett folk vars liv i huvudsak var okänt för omvärlden.
Mina minnesbilder från Tirana är vaga, men ändå kommer jag ihåg att passet fick stämpel ”Shquipteri” och att vi serverades vattnigt potatismos och sönderkokt kött, som märkligt nog smakade exotiskt. Vi visades runt på ett militärmuseum, folk undvek våra blickar, vi var väldigt främmande fåglar för dem – och de för oss.
Sedan dess har det aldrig blivit aktuellt att återvända, och jag har inte tänkt att vi har särskilt mycket gemensamt, vi nordbor och albanerna, även om de lagt Hoxha-eran bakom sig.
Men i dag föll fjällen från mina ögon: det finns en gemensam nämnare!
Bara i två europeiska länder, Sverige och Albanien, är det fortfarande tillåtet att tala i mobiltelefon utan handsfree när man sitter bakom ratten.
Nu återstår det bara att se i vilket av de två länderna man först ska komma till insikt om hur galet det är att köra bil och hantera en mobil samtidigt. Att det är olämpligt måste ju varenda människa begripa, i alla fall alla som någon gång knappat iväg ett sms eller ett tiosiffrigt nummer – eller som suttit mitt i rusningen och försökt hålla koll på alla medtrafikanter. Kombinationen är omöjlig, att försöka är idiotiskt och livsfarligt!
Motormännens riksförbund begär nu ett svenskt förbud och jämför sms:ande med rattfylla.
Fast även om vi är överens om hur tokigt det är att ägna sig åt annat än bilen och trafiken när man kör finns det folk som, faktiskt, gör ännu konstigare saker. För nog måste man höja ögonbrynen rätt långt upp i pannan när man läser om kvinnan som råkade köra in i en framförvarande bil – på grund av att hon just rakade sin bikinilinje. I cirka 70 km i timmen.
Det hände i USA. Men är förhoppningsvis otänkbart både i Sverige och Albanien. Om än inte uttryckligen förbjudet. Vad säger Motormännen?
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Det verkar som om inte heller Malta har lagstadgat mot användande av mobil samtidigt som man kör bil. Rätt ska ju vara rätt.
... och apropå handsfree ...
söndag, mars 07, 2010
Det Ultimata I-landsproblemet
Visst inträffar det saker i vardagen som kan få en att muttra lite extra. Motgångar som inte borde få betyda särskilt mycket, men som ändå ligger där och gnager. Det blir inte riktigt som man tänkt sig, en eller annan förtretlighet lägger sig i vägen, försvårar för stunden, minskar framkomligheten – komplicerar tillvaron, helt enkelt.
Då finns det ett litet botemedel som ofta kan fungera: någon (jag själv?) yttrar de förlösande orden ”nåja, det är trots allt ett i-landsproblem”. Ett försök att ge det inträffade vettiga proportioner. Vi hotas inte till liv och lem, vi kommer inte att svälta ihjäl, vi står inte öga mot öga med ett rytande lejon, vi måste inte på egen hand klura ut hur man försörjer hela släkten, till exempel.
Vad är det då som är ett typiskt i-landsproblem?
Jo i dag kan jag stolt berätta, att jag har kommit på det.
Det Ultimata I-landsproblemet.
Oslagbart. Fullständigt oomkullrunkeligt. Med alla de typiska egenskaperna: irriterande, försvårar för stunden, komplicerar tillvaron. Samt fullständigt okänt i afrikanska byar, latinamerikanska kåkstäder eller i Bangla Desh båtghetton.
Jag stötte på Det Ultimata I-landsproblemet när jag skulle utföra lite så kallade hushållsnära tjänster här hemma, dock utan det just nu så hett omdebatterade Rut-avdraget.
Städning, med en stor ”härtill-är-jag-nödd-och-tvungen”-etikett klistrad i min panna, skulle bli en stor del av min ”lediga” söndag..
Då dyker det upp, Det Ultimata I-landsproblemet.
Dammsugarens automatiska sladdvinda vägrar att fungera.
I stället för att, som vanligt, snabbt och smidigt glida tillbaka in under maskinens plasthölje med en liten avslutande klatsch när kontakten kommit i mål ligger sladden där på parkettgolvet, absolut stilla. Inte ens en liten svansviftning antyder att den noterat min bestämda knapptryckning. Automatiken vägrar. Bara att kröka rygg och veva för hand.
Det Ultimata I-landsproblemet.
Säg emot mig om du kan komma på något annat/bättre!
Copyright Klimakteriehäxan
Då finns det ett litet botemedel som ofta kan fungera: någon (jag själv?) yttrar de förlösande orden ”nåja, det är trots allt ett i-landsproblem”. Ett försök att ge det inträffade vettiga proportioner. Vi hotas inte till liv och lem, vi kommer inte att svälta ihjäl, vi står inte öga mot öga med ett rytande lejon, vi måste inte på egen hand klura ut hur man försörjer hela släkten, till exempel.
Vad är det då som är ett typiskt i-landsproblem?
Jo i dag kan jag stolt berätta, att jag har kommit på det.
Det Ultimata I-landsproblemet.
Oslagbart. Fullständigt oomkullrunkeligt. Med alla de typiska egenskaperna: irriterande, försvårar för stunden, komplicerar tillvaron. Samt fullständigt okänt i afrikanska byar, latinamerikanska kåkstäder eller i Bangla Desh båtghetton.
Jag stötte på Det Ultimata I-landsproblemet när jag skulle utföra lite så kallade hushållsnära tjänster här hemma, dock utan det just nu så hett omdebatterade Rut-avdraget.
Städning, med en stor ”härtill-är-jag-nödd-och-tvungen”-etikett klistrad i min panna, skulle bli en stor del av min ”lediga” söndag..
Då dyker det upp, Det Ultimata I-landsproblemet.
Dammsugarens automatiska sladdvinda vägrar att fungera.
I stället för att, som vanligt, snabbt och smidigt glida tillbaka in under maskinens plasthölje med en liten avslutande klatsch när kontakten kommit i mål ligger sladden där på parkettgolvet, absolut stilla. Inte ens en liten svansviftning antyder att den noterat min bestämda knapptryckning. Automatiken vägrar. Bara att kröka rygg och veva för hand.
Det Ultimata I-landsproblemet.
Säg emot mig om du kan komma på något annat/bättre!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 06, 2010
Veckans valfria fönster
Frid råder både innanför och utanför detta fönster som är mitt bidrag till Veckans Fönster, en fotostafett som denna vecka inte har ett bestämt tema utan lämnar fältet fritt!
Visst ser ni den gammeldags hemtrevnaden, känner lukten av hembakt, hör hur det knastrar i brasan?
Klickar du på bilden får du upp den i stort format!
Copyright Klimakteriehäxan
Visst ser ni den gammeldags hemtrevnaden, känner lukten av hembakt, hör hur det knastrar i brasan?
Klickar du på bilden får du upp den i stort format!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 05, 2010
Våren låter sig kanske köpas?!
"Jag köpte min kärlek för pengar. För mig var ej annan att få!" skaldade Gustaf Fröding, en poet värd all aktning inte bara för dessa rader.
Nu går jag i hans fotspår.
Nej, någon poet blir jag aldrig. Och jag tror inte att kärlek går att köpa. Men jag har nu ändå skridit till verket och med pengar försökt påverka saker och ting.
Jag har försökt köpa vår, ännu ett uttryck för min desperata längtan.
Det kostade mig exakt 49 kronor och 50 öre i närmaste Ica-butik. För den nätta summan fick jag ett knippe körsbärskvistar, som bör kunna bjuda på vita vårblommor så småningom.
Och se! Jag tror att det funkar! Som en besvärjelse!
Inte nog med att knopparna finns där och redan börjat svälla! Jag har till råga på allt sett solen i dag, känt den värma i flera minuter, lyssnat till droppar från smältande snö, sett folks bistra vinterminer spricka upp i glada leenden!
Bara att tacka gamle Gustaf för tipset! Våren låter sig kanske köpas!?
Copyright Klimakteriehäxan (och Gustaf F, förstås)
Nu går jag i hans fotspår.
Nej, någon poet blir jag aldrig. Och jag tror inte att kärlek går att köpa. Men jag har nu ändå skridit till verket och med pengar försökt påverka saker och ting.
Jag har försökt köpa vår, ännu ett uttryck för min desperata längtan.
Det kostade mig exakt 49 kronor och 50 öre i närmaste Ica-butik. För den nätta summan fick jag ett knippe körsbärskvistar, som bör kunna bjuda på vita vårblommor så småningom.
Och se! Jag tror att det funkar! Som en besvärjelse!
Inte nog med att knopparna finns där och redan börjat svälla! Jag har till råga på allt sett solen i dag, känt den värma i flera minuter, lyssnat till droppar från smältande snö, sett folks bistra vinterminer spricka upp i glada leenden!
Bara att tacka gamle Gustaf för tipset! Våren låter sig kanske köpas!?
Copyright Klimakteriehäxan (och Gustaf F, förstås)
torsdag, mars 04, 2010
Våren är här!
Den är här nu.
Våren.
Jo, det måste vara sant, jag har det från säker källa: SMHI har förklarat att våren har kommit, åtminstone till Skåne.
Vad spelar det då för roll att jag, utan allra minsta meteorologexamen, sitter här och tittar på snön som yr i snål vind, på drivorna som ständigt blir högre, på isfläckarna som varje dag hotar att skicka mig till akuten, på termometern som än en gång visar på minus åtta? För att inte tala om de tusentals personer som fått en oväntat lång vistelse på de Finlandsfärjor som sitter fast långt från land, eftersom isläget i Bottenviken är sådant att fartygen inte tar sig fram.
Men det är alltså vår nu. En hel vecka har man haft en dygnsmedeltemperatur över nollan på tre skånska orter. I Sverige räknas våren nämligen som den del av året då dygnsmedeltemperaturen stiger från 0 till 10 plusgrader. Våren anses då vara i tre månader vid Skånekusten, men bara hälften så länge i Tornedalen – det är det där med det avlånga landet.
Vi som inte bor i Skåne lär få vänta ett bra tag till, att döma av hur det ser ut där ute. Lite tröst kan det möjligen vara att man nu förutspår några plusgrader någon gång i nästa vecka. Om det blir tillräckligt mycket mildare för att passera den där definitionsgränsen för vår återstår att se.
Man kan ju alltid hoppas.
Samt möjligen allvarligt överväga ett inköp av gummistövlar, med tanke på den vårflod som förr eller senare kommer att flyta fram på våra gator och trottoarer …
Copyright Klimakteriehäxan
PS Blev du lite avundsjuk för att jag trots allt redan sett vitsippor? Det är 2009 års upplaga. Förstås. Men vi hoppas och tror på en ny årgång. Snart. Eller hur? Fast vinterblommorna här nedanför, i nedisad stål, de är äkta ... och plåtade nyligen ...
Våren.
Jo, det måste vara sant, jag har det från säker källa: SMHI har förklarat att våren har kommit, åtminstone till Skåne.
Vad spelar det då för roll att jag, utan allra minsta meteorologexamen, sitter här och tittar på snön som yr i snål vind, på drivorna som ständigt blir högre, på isfläckarna som varje dag hotar att skicka mig till akuten, på termometern som än en gång visar på minus åtta? För att inte tala om de tusentals personer som fått en oväntat lång vistelse på de Finlandsfärjor som sitter fast långt från land, eftersom isläget i Bottenviken är sådant att fartygen inte tar sig fram.
Men det är alltså vår nu. En hel vecka har man haft en dygnsmedeltemperatur över nollan på tre skånska orter. I Sverige räknas våren nämligen som den del av året då dygnsmedeltemperaturen stiger från 0 till 10 plusgrader. Våren anses då vara i tre månader vid Skånekusten, men bara hälften så länge i Tornedalen – det är det där med det avlånga landet.
Vi som inte bor i Skåne lär få vänta ett bra tag till, att döma av hur det ser ut där ute. Lite tröst kan det möjligen vara att man nu förutspår några plusgrader någon gång i nästa vecka. Om det blir tillräckligt mycket mildare för att passera den där definitionsgränsen för vår återstår att se.
Man kan ju alltid hoppas.
Samt möjligen allvarligt överväga ett inköp av gummistövlar, med tanke på den vårflod som förr eller senare kommer att flyta fram på våra gator och trottoarer …
Copyright Klimakteriehäxan
PS Blev du lite avundsjuk för att jag trots allt redan sett vitsippor? Det är 2009 års upplaga. Förstås. Men vi hoppas och tror på en ny årgång. Snart. Eller hur? Fast vinterblommorna här nedanför, i nedisad stål, de är äkta ... och plåtade nyligen ...
onsdag, mars 03, 2010
Vad ska man köpa för att bli lycklig?
Vad ska vi hitta på att ge bort i present? Vad kan gåvomottagaren bli glad för? Hur ska man tänka? Kan man bli lyckligare av att köpa något?
För två år sedan blev ”en upplevelse” årets julklapp. Och för en gångs skull kanske man slog huvudet på spiken: att bjuda någon på en upplevelse är oftast bättre än att köpa en pryl.
Hur kan jag nu påstå detta så bestämt?
Jo för att det finns färskt vetenskapligt bevis för att så är fallet, nämligen. Några forskare vid Cornell University i Ithaca, New York, har gjort studier med över 600 konsumenter och lagt fram sina teorier.
Deras slutsats är klar: man blir gladare, nöjdare och lyckligare längre av en upplevelse än av en sak. Det gäller i och för sig inte bara presenter, det gäller även när man handlar till sig själv.
Alltså är det en klok investering att lägga sig på massagebänken, flyga ballong eller gå på teater. Medan en just inköpt tröja snabbare mister sin charm, eftersom nyhetens behag har kort livslängd. Det är också bra att gå på bio med sina vänner eller äta en god måltid tillsammans. Semester med familjen är en utmärkt satsning. För det är inte bara den enstaka upplevelsen som är värdefull - delade upplevelser ger ännu mer. Se bara på den som sjunker in i musikens värld så som den lagrats i en Ipod eller liknande. Hörlurarna omöjliggör all annan kommunikation, påpekar psykologerna, tonerna kan inte avnjutas tillsammans med någon annan.
Just när det handlar om delade upplevelser kan det ändå hända, att ett inköp trots allt får positiv effekt också i det långa loppet. Exempelvis en ny tv eller en musikanläggning som gör att man faktiskt kan samlas och få gemensamt utbyte av nyförvärvet, hur materialistiskt det än kan verka, kan vara värt sina pengar, konstaterar de amerikanska forskarna.
En sak till anser de sig kunna slå fast: man ångrar oftare ett inköp av en pryl än den summa man lagt ner på en upplevelse. Prylen stannar inte hellre kvar i minnet särskilt länge, till skillnad mot en resa eller en konsert, som man gärna tänker tillbaka på.
Så nästa gång det drar ihop sig till presentdags bör man alltså satsa på en upplevelse. Jag ser en fördel till med det: eftersom folk ofta har allt de verkligen behöver kommer man inte dragandes med ännu en grej som det inte finns plats för i de redan överfulla skåpen och hyllorna ... bara det måste bidra till att göra festföremålet lyckligt!
Copyright Klimakteriehäxan
För två år sedan blev ”en upplevelse” årets julklapp. Och för en gångs skull kanske man slog huvudet på spiken: att bjuda någon på en upplevelse är oftast bättre än att köpa en pryl.
Hur kan jag nu påstå detta så bestämt?
Jo för att det finns färskt vetenskapligt bevis för att så är fallet, nämligen. Några forskare vid Cornell University i Ithaca, New York, har gjort studier med över 600 konsumenter och lagt fram sina teorier.
Deras slutsats är klar: man blir gladare, nöjdare och lyckligare längre av en upplevelse än av en sak. Det gäller i och för sig inte bara presenter, det gäller även när man handlar till sig själv.
Alltså är det en klok investering att lägga sig på massagebänken, flyga ballong eller gå på teater. Medan en just inköpt tröja snabbare mister sin charm, eftersom nyhetens behag har kort livslängd. Det är också bra att gå på bio med sina vänner eller äta en god måltid tillsammans. Semester med familjen är en utmärkt satsning. För det är inte bara den enstaka upplevelsen som är värdefull - delade upplevelser ger ännu mer. Se bara på den som sjunker in i musikens värld så som den lagrats i en Ipod eller liknande. Hörlurarna omöjliggör all annan kommunikation, påpekar psykologerna, tonerna kan inte avnjutas tillsammans med någon annan.
Just när det handlar om delade upplevelser kan det ändå hända, att ett inköp trots allt får positiv effekt också i det långa loppet. Exempelvis en ny tv eller en musikanläggning som gör att man faktiskt kan samlas och få gemensamt utbyte av nyförvärvet, hur materialistiskt det än kan verka, kan vara värt sina pengar, konstaterar de amerikanska forskarna.
En sak till anser de sig kunna slå fast: man ångrar oftare ett inköp av en pryl än den summa man lagt ner på en upplevelse. Prylen stannar inte hellre kvar i minnet särskilt länge, till skillnad mot en resa eller en konsert, som man gärna tänker tillbaka på.
Så nästa gång det drar ihop sig till presentdags bör man alltså satsa på en upplevelse. Jag ser en fördel till med det: eftersom folk ofta har allt de verkligen behöver kommer man inte dragandes med ännu en grej som det inte finns plats för i de redan överfulla skåpen och hyllorna ... bara det måste bidra till att göra festföremålet lyckligt!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 02, 2010
Tisdagstema: Skrämmande
Veckans tisdagstema är SKRÄMMANDE.
Och det finns förvisso mycket man kan bli rädd för här i världen. Allvarliga faror, som jordbävningar, sjukdomar, olyckshändelser.
Man kan också bli skrämd av mindre konkreta saker, som omvärldens reaktioner på ett och annat, förflugna ord som aldrig borde yttrats, fördomar som luftas utan minsta eftertanke.
Och så har vi det där med brott och straff. När straffet ska ha avskräckande, skrämmande, effekt på andra är det ofta kännbart. Nu har vi ju som tur är inget dödsstraff i Sverige - men det har vi haft. När brottslingar skulle avrättas var det faktiskt ett folknöje, ett evenemang som folk gick långa vägar för att få uppleva. Det handlade ofta om hängning.
Så nog hajar man väl till när man får syn på en prydlig skylt som med stora bokstäver förkunnar att här är det minsann hängning på gång.
Men sedan ser man resten av skylten också, och då blir det inte riktigt lika skrämmande.
Om du inte blev tillräckligt skrämd av detta kan du klicka här och botanisera vidare i skräckens och fasornas bildvärld!
Copyright Klimakteriehäxan
Fotnot: Anna Månsdotter, känd som Yngsjömörderskan, blev den sista som avrättades i Sverige. Hon halshöggs 1890 i Kristianstad.
Och det finns förvisso mycket man kan bli rädd för här i världen. Allvarliga faror, som jordbävningar, sjukdomar, olyckshändelser.
Man kan också bli skrämd av mindre konkreta saker, som omvärldens reaktioner på ett och annat, förflugna ord som aldrig borde yttrats, fördomar som luftas utan minsta eftertanke.
Och så har vi det där med brott och straff. När straffet ska ha avskräckande, skrämmande, effekt på andra är det ofta kännbart. Nu har vi ju som tur är inget dödsstraff i Sverige - men det har vi haft. När brottslingar skulle avrättas var det faktiskt ett folknöje, ett evenemang som folk gick långa vägar för att få uppleva. Det handlade ofta om hängning.
Så nog hajar man väl till när man får syn på en prydlig skylt som med stora bokstäver förkunnar att här är det minsann hängning på gång.
Men sedan ser man resten av skylten också, och då blir det inte riktigt lika skrämmande.
Om du inte blev tillräckligt skrämd av detta kan du klicka här och botanisera vidare i skräckens och fasornas bildvärld!
Copyright Klimakteriehäxan
Fotnot: Anna Månsdotter, känd som Yngsjömörderskan, blev den sista som avrättades i Sverige. Hon halshöggs 1890 i Kristianstad.
måndag, mars 01, 2010
Bloggstafett i bokreatider
Den bröt ut i förra veckan, bokrean som en gång var en stor händelse men som numer bara är ett tillfälle i raden att utnyttja lite extrapriser i detaljhandeln. Flera stora bokhandlar har insett detta och valt en annan väg: NK:s bokavdelning hade i helgen halva priset på ALLA böcker, nya gamla, fack- och skönlitteratur inklusive barnböcker. Inga särskilda reaupplagor, bara rabatt i kassan – och femtio procent är faktiskt en skillnad som märks! Plötsligt får man en pocket på engelska för en femtilapp, en nyutkommen roman för en dryg hundring …
Så trots att jag naturligtvis inte borde köpa fler böcker hamnade jag ändå där. En enda bok visste jag att jag ville köpa, Zafóns andra, men just den var slut. Och likväl gick jag ut på Fina Gatan med inte mindre än åtta volymer i en kasse! Obotlig bokköpare, det är vad jag är.
Samtidigt cirkulerar en bloggstafett som handlar om vad man läser, hur man läser och hur man tänker kring böcker. Jag nappade – kanske gör du det också? Här kommer den!
Som läsare är jag: Snabb och benägen att lägga bort boken om den inte ”biter”. Dessutom har jag med åren blivit periodare – har numera perioder när jag inte läser alls, tyvärr.
Senast lästa bok: ”Drottningen vänder blad”, en tunn liten sak av Alan Bennett. Mycket originell! Om hur engelska drottningen börjar läsa och blir en ny människa …
Senast påbörjade bok: Antologin ”Får man vara lite tilltalande i det här samhället?” med texter av Marianne Höök. Men den får man ta lite bit för bit.
Senast köpta bok/böcker: Här är mina reainköp, en salig blandning:
”I den innersta kretsen” av Viveka Sten, ”Den stygga flickans rackartyg” av Mario Vargas Llosa, Maria Küchens ”Gamarna”, ”Lyckan är en sällsam fågel” av Anna Gavalda, ”The Tattooed Girl” av Joyce Carol Oates, ”Midnight Fugue” av Reginald Hill, ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup och sist men inte minst ”The Widows of Eastwick” av John Updike (hans serie om Rabbit Angstrom är en av mina stora läsupplevelser).
Favoritdeckarförfattare: Det varierar. Gillar Åsa Larsson, Karin Alvtegen, Ed McBain för att nämna några.
Jag läser allt av: väldigt få författare. Annat var det när jag fortfarande gick i skolan och gjorde mig ärende till biblioteket stup i kvarten. Då tog jag en bok på måfå, och om jag gillade den (vilket jag ofta och okritiskt gjorde) gick jag snabbt tillbaka och lånade samtliga titlar av samma upphovsmänniska.
Jag läser helst inte (genre/författare): Väljer snabbt bort fantasy och skräck och har tröttnat på chick litt.
Vid hyllan för fackböcker letar jag: Pliktskyldigast och fort. För att snabbt komma fram till skönlitteraturen.
Förutom svenska läser jag gärna: Lika gärna och mycket på engelska, om det är originalspråket.
Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: ”The Gravediggers Daughter” av min ständiga Nobel-kandidat Joyce Carol Oates, i hård konkurrens med ”Den vita tigern” av Aravind Adiga (har vunnit Booker-priset, det brukar vara ett gott tecken). Båda har skam till sägandes legat där rätt länge. Trängs också med tidskriften Filter – varje nummer är som en pocketbok, fast med artiklar.
Högst upp på min bok-önskelista just nu står: ”Tre sekunder” av Anders Roslund och Börge Hellström. Kommer som pocket nu i mars. Då blir det ett inköp!
När jag går på antikvariat letar jag alltid: Nja … går ganska sällan på antikvariat, men har trots allt fyndat en väldigt fin bok om Selma Lagerlöf på Stadsmissionen! Och när barnen slukade böcker som mest var Bokmagasinets barnantikvariat på Hornsgatan en ständig källa till fynd!
Om du plockar upp stafettpinnen kan du väl berätta det i en kommentar här så man kan komma och kolla!
Copyright Klimakteriehäxan