Här har det kokats makaroni i mängder!
Spisen med de blanka kopparkärlen är en vital del av köket i Villa San Michele, huset som Axel Munthe byggde i Anacapri högt uppe på Capris bergskant.
BLANKT är tisdagstemat för just den här tisdagen. Så då passar jag helt enkelt på att ta er med till det historiska (och tämligen fantastiska) huset som nu är ett museum.
Men kokar min pasta i modernare kärl som kräver mindre putsning ...
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
tisdag, maj 31, 2011
måndag, maj 30, 2011
Det var på Capri vi mötte varandra
Den som hamnar på Capri kan omöjligt undgå Axel Munthe.
Den som hamnar på Capri bör ha gjort sin läxa, särskilt om man är svensk som Munthe, och åtminstone ha läst "Boken om San Michele".
Det hade inte jag. Men nu reparerar jag skadan. Eftersom jag hamnat på Capri. Och kan alltså citera den gamla dängan "det var på Capri vi mötte varandra" – Munthe och jag ...
Boken är en litterär sensation. Den skrevs allra först på engelska och gavs ut 1929 – Munthe verkar bland mycket annat ha varit ett språkgeni. Han skrev också själv den svenska versionen, som kom ut ett år senare. Sedan dess är den översatt till 52 språk och en suverän storsäljare, rent av i Stieg Larsson- och Astrid Lindgren-klass – möjligen är hans bok läst av ännu fler, fast utspritt över lång tid, förstås.
Boken går inte längre att köpa i Sverige, eftersom Bonniers inte gett ut den i ny upplaga sedan 2001. Jag lånade en på bibliotek. Läslusten infann sig inte: ett luggslitet exemplar med trasiga pärmar och ett typsnitt som inte kändes inbjudande det heller. Men skam den som ger sig – jag kände plikten kalla och satte i gång.
Döm om min förvåning när jag efter bara något kapitel helt övertygats om att detta är en historia jag verkligen vill läsa! Ögonen flyger över sidorna, det är underhållande i skröna efter skröna, som man inte nödvändigtvis behöver ta för absoluta sanningar (det skriver författaren också själv i förordet). Berättelsen om den alkoholiserade apan Billy glömmer man inte, lite kul också att Carl Bildt dyker upp – fast av en äldre årgång, förstås. Men boken bjuder också på en hel del tänkvärt: om synen på dödshjälp, om människans inställning till djuren och djurförsök, om klasskillnader i samhället, om inbillade sjukdomar och läkekonstens sätt att tas med dem.
Döden är ett återkommande tema. Munthe hade en dödskalle på sitt skrivbord, samarbetade nära med begravningsentreprenörer och balsamerare, begravde omsorgsfullt sina hundar och andra husdjur, patienter dog ohjälpligt, han bekänner att han kände skräck när koleran spred sig i Neapels fattigkvarter eller när tbc angrep många i hans omgivning – ändå hävdar han att han egentligen aldrig var rädd att dö, att döden tillhör livet som något fullständigt naturligt.
Bland det första som möter besökaren på Villa San Michele är en svartvit golvmosaik föreställande ett skelett (bilden). I handen har benranglet en kanna vin och en med vatten, tillbehör som Munthe vill ska förmedla budskapet: ta vara på det roliga medan chansen finns (vilket gör mig lite vänligare stämd, jag är inte förtjust i dödskalle-utsmyckningar rent generellt). Själv avled han 1949.
Jag har förstått att tidigare generationer läst Munthe och verkligen beundrat honom. Min egen mamma berättar att hon hela sitt liv drömt om att få resa till Capri och se hans märkliga hus i Anacapri. I dag är turistströmmen tät, den svenske läkarens historia berättas i sammandrag på alla möjliga språk, ”Boken om San Michele” köps i museibutiken.
Fast alltså inte på svenska, annat än för den som vill ha den som hörbok, inläst av Krister Henriksson. Så om du nu precis som jag kommer på att du vill läsa denna fascinerande historia är det antikvariat eller bibliotek som gäller. I pocketversion fanns den i serien ”En bok för alla” 1996.
Och faktum är att etiketten ”en bok för alla” passar rätt bra!
Copyright Klimakteriehäxan
Den som hamnar på Capri bör ha gjort sin läxa, särskilt om man är svensk som Munthe, och åtminstone ha läst "Boken om San Michele".
Det hade inte jag. Men nu reparerar jag skadan. Eftersom jag hamnat på Capri. Och kan alltså citera den gamla dängan "det var på Capri vi mötte varandra" – Munthe och jag ...
Boken är en litterär sensation. Den skrevs allra först på engelska och gavs ut 1929 – Munthe verkar bland mycket annat ha varit ett språkgeni. Han skrev också själv den svenska versionen, som kom ut ett år senare. Sedan dess är den översatt till 52 språk och en suverän storsäljare, rent av i Stieg Larsson- och Astrid Lindgren-klass – möjligen är hans bok läst av ännu fler, fast utspritt över lång tid, förstås.
Boken går inte längre att köpa i Sverige, eftersom Bonniers inte gett ut den i ny upplaga sedan 2001. Jag lånade en på bibliotek. Läslusten infann sig inte: ett luggslitet exemplar med trasiga pärmar och ett typsnitt som inte kändes inbjudande det heller. Men skam den som ger sig – jag kände plikten kalla och satte i gång.
Döm om min förvåning när jag efter bara något kapitel helt övertygats om att detta är en historia jag verkligen vill läsa! Ögonen flyger över sidorna, det är underhållande i skröna efter skröna, som man inte nödvändigtvis behöver ta för absoluta sanningar (det skriver författaren också själv i förordet). Berättelsen om den alkoholiserade apan Billy glömmer man inte, lite kul också att Carl Bildt dyker upp – fast av en äldre årgång, förstås. Men boken bjuder också på en hel del tänkvärt: om synen på dödshjälp, om människans inställning till djuren och djurförsök, om klasskillnader i samhället, om inbillade sjukdomar och läkekonstens sätt att tas med dem.
Döden är ett återkommande tema. Munthe hade en dödskalle på sitt skrivbord, samarbetade nära med begravningsentreprenörer och balsamerare, begravde omsorgsfullt sina hundar och andra husdjur, patienter dog ohjälpligt, han bekänner att han kände skräck när koleran spred sig i Neapels fattigkvarter eller när tbc angrep många i hans omgivning – ändå hävdar han att han egentligen aldrig var rädd att dö, att döden tillhör livet som något fullständigt naturligt.
Bland det första som möter besökaren på Villa San Michele är en svartvit golvmosaik föreställande ett skelett (bilden). I handen har benranglet en kanna vin och en med vatten, tillbehör som Munthe vill ska förmedla budskapet: ta vara på det roliga medan chansen finns (vilket gör mig lite vänligare stämd, jag är inte förtjust i dödskalle-utsmyckningar rent generellt). Själv avled han 1949.
Jag har förstått att tidigare generationer läst Munthe och verkligen beundrat honom. Min egen mamma berättar att hon hela sitt liv drömt om att få resa till Capri och se hans märkliga hus i Anacapri. I dag är turistströmmen tät, den svenske läkarens historia berättas i sammandrag på alla möjliga språk, ”Boken om San Michele” köps i museibutiken.
Fast alltså inte på svenska, annat än för den som vill ha den som hörbok, inläst av Krister Henriksson. Så om du nu precis som jag kommer på att du vill läsa denna fascinerande historia är det antikvariat eller bibliotek som gäller. I pocketversion fanns den i serien ”En bok för alla” 1996.
Och faktum är att etiketten ”en bok för alla” passar rätt bra!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 29, 2011
En blomma på Mors Dag
Jag brukar sannerligen inte få vare sig blommor eller särskilt mycket annat speciell uppmärksamhet heller när det är den där sista söndagen i maj, den som kallats Mors Dag i 90 år. Har vant mig vid det här laget, visserligen - men nog var det väldigt trevligt av den här hortensian att slå ut just i dag!
Tack!
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om mina erfarenheter av och tankar kring Mors Dag-firande finner du om du klickar på etiketten "mors dag" här nedan!
Tack!
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om mina erfarenheter av och tankar kring Mors Dag-firande finner du om du klickar på etiketten "mors dag" här nedan!
fredag, maj 27, 2011
Veckans fönster är inramat!
Jag kom släntrande gatan fram när jag fångades av anblicken: en liten gård som blommade i alla färger, i olika stora krukor. Där fanns glödande fuchsia, fantastisk pelargon, amaryllis, kaktus och mycket mer. Och så, längst in, det av pepparfrukter, citroner och lökar fenomenalt inramade fönstret.
Mannen som ordnat med alltihop såg mitt intresse och ropade en hälsning. Snart hade jag berättat att jag kommer från Sverige - och vips! så bytte mannen språk och gick över till flytande svenska. Det har gått 40 år sedan Pepino var uppe hos oss i norr, säger han. Vilket framstår som helt obegripligt när man hör honom prata.
Det är också Pepino som står för allt som odlas utanför hans hus i Anacapri, den ena av Capris två huvudorter och den som ligger högt upp över havet. I dag är han pensionär, efter ett långt arbetsliv i restaurangbranschen på ön, och lägger stor del av sin tid på sina blommor och grönsaker. Det går inte att ta miste på hans stolthet när han pekar på de olika krukorna:
-Den där är visserligen ny för i år, men den där, den blommar för tredje gången! Och knopparna i liljan är ovanligt många!
Av amaryllisarna gillar han bäst den jämnt eldröda, medan jag pekar på den vitstrimmiga som min favorit. Pepparfrukterna garanterar han framkallar brand i munnen, vitlöken är trind och snyggt flätad.
Och när jag ber att få ta en bild ställer han upp direkt, det vill säga att han sätter sig på sin favoritplats framför det fönster han ramat in med sina egna produkter.
Temat för denna veckas fönster är helt enkelt inramat - kunde inte ha passat mig bättre!
Snart ska jag gå förbi Pepinos hus igen. Kanske har hans hortensior hunnit slå ut?
Copyright Klimakteriehäxan
Mannen som ordnat med alltihop såg mitt intresse och ropade en hälsning. Snart hade jag berättat att jag kommer från Sverige - och vips! så bytte mannen språk och gick över till flytande svenska. Det har gått 40 år sedan Pepino var uppe hos oss i norr, säger han. Vilket framstår som helt obegripligt när man hör honom prata.
Det är också Pepino som står för allt som odlas utanför hans hus i Anacapri, den ena av Capris två huvudorter och den som ligger högt upp över havet. I dag är han pensionär, efter ett långt arbetsliv i restaurangbranschen på ön, och lägger stor del av sin tid på sina blommor och grönsaker. Det går inte att ta miste på hans stolthet när han pekar på de olika krukorna:
-Den där är visserligen ny för i år, men den där, den blommar för tredje gången! Och knopparna i liljan är ovanligt många!
Av amaryllisarna gillar han bäst den jämnt eldröda, medan jag pekar på den vitstrimmiga som min favorit. Pepparfrukterna garanterar han framkallar brand i munnen, vitlöken är trind och snyggt flätad.
Och när jag ber att få ta en bild ställer han upp direkt, det vill säga att han sätter sig på sin favoritplats framför det fönster han ramat in med sina egna produkter.
Temat för denna veckas fönster är helt enkelt inramat - kunde inte ha passat mig bättre!
Snart ska jag gå förbi Pepinos hus igen. Kanske har hans hortensior hunnit slå ut?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 26, 2011
Mellantid
Tiden försvinner.
Det har hetat, att man ska ta vara på dagarna som ligger mellan hägg och syren, årets vackraste, årets bästa att vara ledig, bara njuta av natur, väder, sommar runt hörnet.
Men den tiden finns inte längre.
För häggen hade inte hunnit mer än halvvägs när årets syrener blev knall-lila, vita eller möjligen rosa moln. Mellanrummet, det berömda, det avgudade, var avskaffat, av naturen själv.
Vilket ger ny kraft åt dem som påstår, att det är faktiskt mellan syren och hägg den tid ligger som verkligen ska tas tillvara.
Det betyder förvisso många fler dagar att njuta av - även om den där vintern som oavvisligen gör sig påmind mest liknar en istid. Men just nu njuter vi, i mellantiden.
Och förresten är också kastanjen ikapp - brukade inte den blomma när det var skolavslutning?
Copyright Klimakteriehäxan
Det har hetat, att man ska ta vara på dagarna som ligger mellan hägg och syren, årets vackraste, årets bästa att vara ledig, bara njuta av natur, väder, sommar runt hörnet.
Men den tiden finns inte längre.
För häggen hade inte hunnit mer än halvvägs när årets syrener blev knall-lila, vita eller möjligen rosa moln. Mellanrummet, det berömda, det avgudade, var avskaffat, av naturen själv.
Vilket ger ny kraft åt dem som påstår, att det är faktiskt mellan syren och hägg den tid ligger som verkligen ska tas tillvara.
Det betyder förvisso många fler dagar att njuta av - även om den där vintern som oavvisligen gör sig påmind mest liknar en istid. Men just nu njuter vi, i mellantiden.
Och förresten är också kastanjen ikapp - brukade inte den blomma när det var skolavslutning?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 22, 2011
Ö som i Österrike
Det heter ju att man aldrig blir för gammal för att lära sig nya saker. Turligt nog verkar det kunna stämma. Och ofta tror jag att det hänger ihop med uppmärksamhet. Hur många gånger har det inte hänt mig att jag passerar ett kvarter jag åkt förbi hur frekvent som helst – och så, plötsligt, ser jag något nytt. Ett hus, en affär, en skylt, ett konstverk. Men hallå, när kom det där dit?
Så gott som ofelbart är svaret från omgivningen att det där, vad det nu är, har funnits på exakt samma ställe de senaste decennierna/åren eller åtminstone månaderna/veckorna. Fast jag har aldrig lyckats se, aldrig lagt märke till, aldrig brytt mig. Förrän nu – och då är jag alltså helt fel ute.
Härom sistens gick jag in på Systembolaget, eftersom väderleken påbjöd vitt vin, att drickas kallt, i sommartider, till sommarmat. Skulle köpa något österrikiskt, eftersom mig närstående vinkunskapare menar att det är säkrast tänkbara kort just när det gäller vitt.
Jag strövade mellan hyllorna bågnande under alla flaskor. Sydafrika, Australien, Chile, Frankrike, Argentina, Spanien – flaggorna satt prydligt på hyllkanterna och berättade om druvornas ursprung.
Varför hittade jag inte Österrike?
Är inte deras flagga röd och vit eller minns jag fel? Panorerade med blicken över buteljraderna utan framgång.
Tänkte just kapitulera inför övermakten och ta en chilenare (igen) när en av bolagets anställda kom förbi.
-Ursäkta, men var står österrikarna? Kan inte hitta!
Hon pekade, ner mot golvet en bit bort, sa:
-Där borta. Sist, förstås!
Sist. Eftersom Österrike börjar på Ö. Och jo då, jag kan alfabetet. Men hade aldrig, ALDRIG, reflekterat över att vinerna på Systembolaget står uppställa i bokstavsordning efter produktionsland. Hade uppenbarligen heller inte orkat böja tillräckligt på nacken.
Se där. Nu lärde jag mig något nytt. Igen. Vilken tur att man inte är för gammal för det!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Blev rekommenderad Loimer Lenz Riesling (nr 96488) Vitt vin, torrt, friskt & fruktigt (enligt katalogen). Årgång 2009. Producent Weingut Fred Loimer, 79 kr - det var gott!
Så gott som ofelbart är svaret från omgivningen att det där, vad det nu är, har funnits på exakt samma ställe de senaste decennierna/åren eller åtminstone månaderna/veckorna. Fast jag har aldrig lyckats se, aldrig lagt märke till, aldrig brytt mig. Förrän nu – och då är jag alltså helt fel ute.
Härom sistens gick jag in på Systembolaget, eftersom väderleken påbjöd vitt vin, att drickas kallt, i sommartider, till sommarmat. Skulle köpa något österrikiskt, eftersom mig närstående vinkunskapare menar att det är säkrast tänkbara kort just när det gäller vitt.
Jag strövade mellan hyllorna bågnande under alla flaskor. Sydafrika, Australien, Chile, Frankrike, Argentina, Spanien – flaggorna satt prydligt på hyllkanterna och berättade om druvornas ursprung.
Varför hittade jag inte Österrike?
Är inte deras flagga röd och vit eller minns jag fel? Panorerade med blicken över buteljraderna utan framgång.
Tänkte just kapitulera inför övermakten och ta en chilenare (igen) när en av bolagets anställda kom förbi.
-Ursäkta, men var står österrikarna? Kan inte hitta!
Hon pekade, ner mot golvet en bit bort, sa:
-Där borta. Sist, förstås!
Sist. Eftersom Österrike börjar på Ö. Och jo då, jag kan alfabetet. Men hade aldrig, ALDRIG, reflekterat över att vinerna på Systembolaget står uppställa i bokstavsordning efter produktionsland. Hade uppenbarligen heller inte orkat böja tillräckligt på nacken.
Se där. Nu lärde jag mig något nytt. Igen. Vilken tur att man inte är för gammal för det!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Blev rekommenderad Loimer Lenz Riesling (nr 96488) Vitt vin, torrt, friskt & fruktigt (enligt katalogen). Årgång 2009. Producent Weingut Fred Loimer, 79 kr - det var gott!
lördag, maj 21, 2011
Litterärt i Veckans fönster
Skyltfönster har sin absoluta charm, håll med om det! Ett föremål fångar ens blick och intresse, kanske för att det är ett svar på en hett närd önskan eller kanske för att det bara får en att häpna med sin skönhet, tecken på uppfinninfsrikedom eller annat som lockar.
Själv har jag en gruvlig tendens att fastna framför bokhandelsfönster, oavsett öppettiderna. Men den här gången var det inte några vanliga böcker som fick mig att tvärstanna och plocka fram kameran, dessutom. Bokhyllan är broderad i petit point på en kudde, placerad i vad jag väljer att kalla en äkta läsfåtölj. Skyltfönstret visar upp ett väldigt varierat sortiment: glas, porslin, textilier, möbler, prydnadsföremål, konst.
Men det var alltså böckerna som fångade mig. Den originella kudden skulle inte vara särskilt svår att göra en egen variant av, för den som i likhet med mig fortfarande tycker att broderi är en hedervärd sysselsättning - om än inte uppskattad efter förtjänst ...
Klicka upp bilden nedan i större format får du mönsterhjälp!
Så broderade bokryggar i ett skyltfönster i Boston fick bli mitt bidrag när fotokedjan Veckans fönster har LITTERÄRT som tema. Kolla fler illustrationer av begreppet här!
Copyright Klimakteriehäxan
Själv har jag en gruvlig tendens att fastna framför bokhandelsfönster, oavsett öppettiderna. Men den här gången var det inte några vanliga böcker som fick mig att tvärstanna och plocka fram kameran, dessutom. Bokhyllan är broderad i petit point på en kudde, placerad i vad jag väljer att kalla en äkta läsfåtölj. Skyltfönstret visar upp ett väldigt varierat sortiment: glas, porslin, textilier, möbler, prydnadsföremål, konst.
Men det var alltså böckerna som fångade mig. Den originella kudden skulle inte vara särskilt svår att göra en egen variant av, för den som i likhet med mig fortfarande tycker att broderi är en hedervärd sysselsättning - om än inte uppskattad efter förtjänst ...
Klicka upp bilden nedan i större format får du mönsterhjälp!
Så broderade bokryggar i ett skyltfönster i Boston fick bli mitt bidrag när fotokedjan Veckans fönster har LITTERÄRT som tema. Kolla fler illustrationer av begreppet här!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 18, 2011
Sunkigt glädjeämne
När jag lyssnar på radio är det så gott som alltid P1 som står på, hemma, i bilen, i mobilen. Men i söndags kom jag mitt in i ett program som låg över min koncentrationsnivå där jag satt bakom ratten. Alltså knappade jag runt och hamnade i stället i P3 – och gjorde ett fynd!
Fyndet heter P3 Sunk och är ett musikaliskt humorprogram. Och det låter sig svårligen stängas av när man bjuds på låtar som ”Jag vill ha stekt gök med lök” med Thore Skogman eller en ny text till Beatles ”When I´m 64” som går: ”Jag är rätt bra på proppar och rör” – en tonsatt kontaktannons för en händig karl som vill framhäva sin användbarhet i inte bara romantiska utan också praktiska sammanhang?
Programledaren Kalle Lind säger, lite ursäktande, att urvalet egentligen består av sådant som aldrig borde ha fått spelas in. Det kan man ju bilda sin egen uppfattning om! En del av de artister som grävts fram är okända förmågor, men tänk att Brita Borg besjungit Jan-Öjvind Swahn! Att svenskcountryhjälten Alf Robertson undrat ”Vem ska ge mina grisar mat?” Att Stellan Skarsgård (som väl inte sjöng särskilt bra i Mamma Mia heller) gjort något som verkar vara en smäktande hyllning till en hjärtevän: "Ler mot dig"!
Låtlistan är en enda lång frestelse. Eller vad sägs om ”Medelålders män” med den som en gång utsågs till Sveriges sexigaste karl, Sven Wollter? Och visst minns vi diskusbjässen Ricky Bruch – han finns på skiva med ”Mig fångar ingen brud”, vilket måste vara en ren lögn, för jag minns bestämt att han figurerat som gift.
Kalle Lind säger att han ”spelar musik man inte vågade hoppas existerar”.
Jag kan bara tacka och ta emot, och blir gladare på köpet!
Programmet sänds i fyra delar och för den som i likhet med mig missat det hittills finns de naturligtvis på nätet. De två sista programmen är ännu inte sända.
Stekt gök med lök, förresten, är inte det en matidé att nappa på för någon krögare som vill skapa en egen nisch i restaurangvärlden?
Copyright Klimakteriehäxan
Fyndet heter P3 Sunk och är ett musikaliskt humorprogram. Och det låter sig svårligen stängas av när man bjuds på låtar som ”Jag vill ha stekt gök med lök” med Thore Skogman eller en ny text till Beatles ”When I´m 64” som går: ”Jag är rätt bra på proppar och rör” – en tonsatt kontaktannons för en händig karl som vill framhäva sin användbarhet i inte bara romantiska utan också praktiska sammanhang?
Programledaren Kalle Lind säger, lite ursäktande, att urvalet egentligen består av sådant som aldrig borde ha fått spelas in. Det kan man ju bilda sin egen uppfattning om! En del av de artister som grävts fram är okända förmågor, men tänk att Brita Borg besjungit Jan-Öjvind Swahn! Att svenskcountryhjälten Alf Robertson undrat ”Vem ska ge mina grisar mat?” Att Stellan Skarsgård (som väl inte sjöng särskilt bra i Mamma Mia heller) gjort något som verkar vara en smäktande hyllning till en hjärtevän: "Ler mot dig"!
Låtlistan är en enda lång frestelse. Eller vad sägs om ”Medelålders män” med den som en gång utsågs till Sveriges sexigaste karl, Sven Wollter? Och visst minns vi diskusbjässen Ricky Bruch – han finns på skiva med ”Mig fångar ingen brud”, vilket måste vara en ren lögn, för jag minns bestämt att han figurerat som gift.
Kalle Lind säger att han ”spelar musik man inte vågade hoppas existerar”.
Jag kan bara tacka och ta emot, och blir gladare på köpet!
Programmet sänds i fyra delar och för den som i likhet med mig missat det hittills finns de naturligtvis på nätet. De två sista programmen är ännu inte sända.
Stekt gök med lök, förresten, är inte det en matidé att nappa på för någon krögare som vill skapa en egen nisch i restaurangvärlden?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 17, 2011
Tisdagstema: VITT - i romantiska Paris
De är klädda i vitt, både brud och brudgum. De har valt att gifta sig i en av världens erkänt mest romantiska städer: Paris. Och evenemanget, det lyckliga ögonblicket, ska förevigas för framtiden, den som eventuellt kommer att vara livet ut.
Turisterna, flanörerna, väntar artigt, tar omvägar medan fotografen regisserar. Brudgummen verkar bli ganska irriterad. Inte heller bruden tycks helt till freds med situationen, trots den vackra klänningen, slöjan, det noggrant koafferade håret, de stiliga smyckena, de tunna vita armbågslånga vantarna. Faktum är att flugan under hennes tillkommandes haka till och med åkt lite på sniskan. Hade jag vågat - och kunnat alla orden på lämpligt språk - hade jag velat ropa "Liiite gladare om jag får be!".
Hur det har gått? Om de lever lyckliga? Om det där bröllopet blev det minne för livet de säkerligen hoppades?
Det får vi aldrig veta.
Men bilderna från bron över Seine är hur som helst mitt bidrag när tisdagstemat är VITT. Trots att mitt närområde är fullt av strålande vacker vithet som hör årstiden till: hägg, äppelblom, kastanjepyramider, syrener och en och annan vitsippa som kämpar för sin överlevnad. Och trots att de alla egentligen slår vilken bröllopsbild som helst, även om också mannen är vitklädd ...
Copyright Klimakteriehäxan
Turisterna, flanörerna, väntar artigt, tar omvägar medan fotografen regisserar. Brudgummen verkar bli ganska irriterad. Inte heller bruden tycks helt till freds med situationen, trots den vackra klänningen, slöjan, det noggrant koafferade håret, de stiliga smyckena, de tunna vita armbågslånga vantarna. Faktum är att flugan under hennes tillkommandes haka till och med åkt lite på sniskan. Hade jag vågat - och kunnat alla orden på lämpligt språk - hade jag velat ropa "Liiite gladare om jag får be!".
Hur det har gått? Om de lever lyckliga? Om det där bröllopet blev det minne för livet de säkerligen hoppades?
Det får vi aldrig veta.
Men bilderna från bron över Seine är hur som helst mitt bidrag när tisdagstemat är VITT. Trots att mitt närområde är fullt av strålande vacker vithet som hör årstiden till: hägg, äppelblom, kastanjepyramider, syrener och en och annan vitsippa som kämpar för sin överlevnad. Och trots att de alla egentligen slår vilken bröllopsbild som helst, även om också mannen är vitklädd ...
Copyright Klimakteriehäxan
Sevärt månsken
I går kväll lyste en fantastisk fullmåne upp natthimlen över huvudstaden. Sevärt!
Och tio år har gått sedan månen gick upp över en av de bättre svenska tv-serierna vi sett: "Soldater i månsken", manus Klas Östergren, regi Tomas Alfredson.
Har du inte sett den, så kommer chansen nu: första delen (av fyra) repriseras i kväll kl 21 i SVT1.
Såg du den då, precis som jag, kan man med fördel se den igen. I rollerna finns bland andra Gösta Ekman, Göran Ragnerstam och Frida Hallgren.
Sevärt!
Copyright Klimakteriehäxan
Och tio år har gått sedan månen gick upp över en av de bättre svenska tv-serierna vi sett: "Soldater i månsken", manus Klas Östergren, regi Tomas Alfredson.
Har du inte sett den, så kommer chansen nu: första delen (av fyra) repriseras i kväll kl 21 i SVT1.
Såg du den då, precis som jag, kan man med fördel se den igen. I rollerna finns bland andra Gösta Ekman, Göran Ragnerstam och Frida Hallgren.
Sevärt!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 16, 2011
Fixeringsbild i rosa
Ja titta noga! Vad är det du ser på bilden?
Är det kanske ett konstverk, en installation? Är det grovsopor på avvägar? Är det resterna av en havererad picknick?
Ja inte vet jag. Men jag vet alldeles säkert att du ser en stekpanna av tämligen vanlig typ. Det är bara det att den här är täckt med rosa färg.
Den rosa stekpannan står på en av de "betonghyllor" som sticker ut under gamla Årstabron, den som skapades efter antik modell av Cyrillus Johansson och är en del av Södermalms specifika charm och stadsbild.
Faktum är att det sedan några dagar står ett knallrosa vardagsföremål på var och en av de där utskjutande bitarna som finns på tre av pelarnas sidor: en petmojtelefon, ett par barnkängor, en transistorradio, en blomkruka, en spargris, till exempel. Och visst ser det rätt kul ut, mot allt det trist gråa?!
Kanske är det konst. Kanske hade det något med karnevalen att göra. Kanske är det bara någon som rensat lite i skåpen och till råga på allt hittade en burk med rosa färg.
Men man måste ju inte alltid ha svar på alla frågor, eller hur?
UPPDATERING: det har börjat glesna på hyllorna (detta skrivet lördag fm 21/5). Åtminstone fem av de rosa prylarna har försvunnit. Men svaret på vem och varför, det har åtminstone inte jag fått!
Copyright Klimakteriehäxan
Är det kanske ett konstverk, en installation? Är det grovsopor på avvägar? Är det resterna av en havererad picknick?
Ja inte vet jag. Men jag vet alldeles säkert att du ser en stekpanna av tämligen vanlig typ. Det är bara det att den här är täckt med rosa färg.
Den rosa stekpannan står på en av de "betonghyllor" som sticker ut under gamla Årstabron, den som skapades efter antik modell av Cyrillus Johansson och är en del av Södermalms specifika charm och stadsbild.
Faktum är att det sedan några dagar står ett knallrosa vardagsföremål på var och en av de där utskjutande bitarna som finns på tre av pelarnas sidor: en petmojtelefon, ett par barnkängor, en transistorradio, en blomkruka, en spargris, till exempel. Och visst ser det rätt kul ut, mot allt det trist gråa?!
Kanske är det konst. Kanske hade det något med karnevalen att göra. Kanske är det bara någon som rensat lite i skåpen och till råga på allt hittade en burk med rosa färg.
Men man måste ju inte alltid ha svar på alla frågor, eller hur?
UPPDATERING: det har börjat glesna på hyllorna (detta skrivet lördag fm 21/5). Åtminstone fem av de rosa prylarna har försvunnit. Men svaret på vem och varför, det har åtminstone inte jag fått!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 15, 2011
Sommarmode med magi i
Sommarklänning.
Smaka på ordet! Laddat med positiva känslor! Visst är det glatt, härligt varmt, lite blommigt i kombination med bara ben och ett par sandaler som mest består av några snören? Äntligen är det dags! Det är nästan magiskt!
Modepressen förkunnar att det blir en klänningssommar i år. Det blir det faktiskt varje år, det behöver man inte vara trendguru för att veta. Precis lika lite nytt som att djurmönstrat blir supertrendigt till hösten – till varje höst, alltså.
Men vad gör det. För i det där begreppet "sommarklänning" ligger så mycket, både minnen och förväntningar. Skolavslutning, examensyra, bröllopsfest, midsommardans. Grillat och picknick och cykeltur till badviken. Semesterströvtåg i gassig storstad, kaffestund i syrenbersån.
Alltså är det extra lätt så här års att haka av en liten klänning från butikens galge och låta plagget följa med hem, med alla de där positiva känslorna i samma plastpåse.
Fast när jag kommer hem med mitt nyförvärv inser jag, att förra årets sommarfynd ju redan hänger där, knappt använd, tillsammans med några tidigare årgångar som också varit i sparsamt bruk.
För hur mycket klänningssommar det ändå blir, hur lockande de nya kollektionerna än ter sig, hur bra extrapriser vi än erbjuds – så går vi ju ändå mest omkring i byxor, låt vara att de framåt juni har aningen kortare ben.
Men i ordet ”sommarbyxor” finns absolut ingen magi.
Copyright Klimakteriehäxan
Smaka på ordet! Laddat med positiva känslor! Visst är det glatt, härligt varmt, lite blommigt i kombination med bara ben och ett par sandaler som mest består av några snören? Äntligen är det dags! Det är nästan magiskt!
Modepressen förkunnar att det blir en klänningssommar i år. Det blir det faktiskt varje år, det behöver man inte vara trendguru för att veta. Precis lika lite nytt som att djurmönstrat blir supertrendigt till hösten – till varje höst, alltså.
Men vad gör det. För i det där begreppet "sommarklänning" ligger så mycket, både minnen och förväntningar. Skolavslutning, examensyra, bröllopsfest, midsommardans. Grillat och picknick och cykeltur till badviken. Semesterströvtåg i gassig storstad, kaffestund i syrenbersån.
Alltså är det extra lätt så här års att haka av en liten klänning från butikens galge och låta plagget följa med hem, med alla de där positiva känslorna i samma plastpåse.
Fast när jag kommer hem med mitt nyförvärv inser jag, att förra årets sommarfynd ju redan hänger där, knappt använd, tillsammans med några tidigare årgångar som också varit i sparsamt bruk.
För hur mycket klänningssommar det ändå blir, hur lockande de nya kollektionerna än ter sig, hur bra extrapriser vi än erbjuds – så går vi ju ändå mest omkring i byxor, låt vara att de framåt juni har aningen kortare ben.
Men i ordet ”sommarbyxor” finns absolut ingen magi.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 14, 2011
Veckans fönster: Vad är egentligen en gardin?
Temat för bloggfotokedjan Veckans fönster är denna gång VALFRITT.
Valfritt är det också hur man använder sina fönster: med eller utan gardiner är en diskussion som vi ibland tvingas föra, vi som åtminstone periodvis och i vissa rum kör gardinlöst. Ett brott mot sedvänjan, men en vinst när det kommer till ljusinsläpp och utsikt.
Vad är då en gardin? Tja, den kan vara en färdigsydd längd i trendriktigt mönster från närmsta heminredningsbutik. Den kan vara en hemvävd familjeklenod. Den kan vara ett från början tänkt provisorium, med knappnålarna kvar i fållen, en nödlösning som på något obegripligt sätt blivit permanent. Man ska inte låta sig bli fastlåst vid några principer när det gäller gardiner, det hävdar jag bestämt.
För den som är lite djärvare kan också välja att sätta upp alla sina gamla blixtlås i fönsterkarmen. Kanske har de sprättats ur nötta plagg för att återanvändas, kanske har de bara aldrig kommit i bruk. Med lite pill, händig- och envishet kan de förvandlas till en alldeles unik och kul gardinkappa i helt egen design - som den på bilden. Tyvärr fotograferad i motljus, men ni får ändå en uppfattning om skapelsen. Och möjligen inspiration? Ligger där en bunt dragkedjor och dräller? Kanske passar de, om inte just i denna veckas fönster, så lite längre fram?
För svaret på frågan vad en gardin egentligen är, det är inte låst.
Det kan faktiskt vara blixtlås ...
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du klickar på bilden syns konstruktionen lite bättre!
Valfritt är det också hur man använder sina fönster: med eller utan gardiner är en diskussion som vi ibland tvingas föra, vi som åtminstone periodvis och i vissa rum kör gardinlöst. Ett brott mot sedvänjan, men en vinst när det kommer till ljusinsläpp och utsikt.
Vad är då en gardin? Tja, den kan vara en färdigsydd längd i trendriktigt mönster från närmsta heminredningsbutik. Den kan vara en hemvävd familjeklenod. Den kan vara ett från början tänkt provisorium, med knappnålarna kvar i fållen, en nödlösning som på något obegripligt sätt blivit permanent. Man ska inte låta sig bli fastlåst vid några principer när det gäller gardiner, det hävdar jag bestämt.
För den som är lite djärvare kan också välja att sätta upp alla sina gamla blixtlås i fönsterkarmen. Kanske har de sprättats ur nötta plagg för att återanvändas, kanske har de bara aldrig kommit i bruk. Med lite pill, händig- och envishet kan de förvandlas till en alldeles unik och kul gardinkappa i helt egen design - som den på bilden. Tyvärr fotograferad i motljus, men ni får ändå en uppfattning om skapelsen. Och möjligen inspiration? Ligger där en bunt dragkedjor och dräller? Kanske passar de, om inte just i denna veckas fönster, så lite längre fram?
För svaret på frågan vad en gardin egentligen är, det är inte låst.
Det kan faktiskt vara blixtlås ...
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du klickar på bilden syns konstruktionen lite bättre!
Slutcitat
"Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det."
-Författarinnan Kerstin Thorvall skriver sitt eget eftermäle i ett brev till sönerna, "när jag är död". Thorvall avled för ett drygt år sedan och SvD-medarbetaren Karin Thunberg har nu suttit och läst i alla hennes efterlämnade papper, som finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Bland dagböcker, brev och annat fann Thunberg det oöppnade "testamentet". Eftermälet kommer nu att, i enlighet med Thorvalls önskan, huggas in på hennes gravsten i Fläckebo i Västmanland.
Läs hela SvD-artikeln här! En separat krönika i ämnet finns här.
Och här på bloggen kan du (förstås) sen tidigare läsa om Kerstin Thorvall: här, här och här.
-Författarinnan Kerstin Thorvall skriver sitt eget eftermäle i ett brev till sönerna, "när jag är död". Thorvall avled för ett drygt år sedan och SvD-medarbetaren Karin Thunberg har nu suttit och läst i alla hennes efterlämnade papper, som finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Bland dagböcker, brev och annat fann Thunberg det oöppnade "testamentet". Eftermälet kommer nu att, i enlighet med Thorvalls önskan, huggas in på hennes gravsten i Fläckebo i Västmanland.
Läs hela SvD-artikeln här! En separat krönika i ämnet finns här.
Och här på bloggen kan du (förstås) sen tidigare läsa om Kerstin Thorvall: här, här och här.
torsdag, maj 12, 2011
Idealiska husdjur
Nog för att vi är djurvänner. Men vi har aldrig haft husdjur. Maken har förvisso i sin barndom haft både hund och närstående katt. Själv önskade jag mig alltid en hund – det skulle vara en Westie – men blev aldrig matte på riktigt, bara plastmatte till en pointer, som jag i och för sig älskade högt och hade hand om en hel del. Sara var en strävhårig tax som gick under smeknamnet Rusande Limpan, henne hade jag också till låns medan ägarna var på semester en gång. Mer blev det inte.
Våra barn har heller aldrig varit riktigt inne på att ha husdjur. Visserligen blev de lite sugna på marsvin när en kompis fått ett, en långhårig sak, som dock inte var speciellt sällskaplig. En sommar skötte de grannens sköldpadda Sune, men fann att Sune luktade illa – och så var inte det heller särskilt intressant. Dottern önskade sig för all del ett djur i flera år, men eftersom det skulle vara en äkta giraff blev det heller aldrig ett alternativ vi övervägde.
Runt omkring oss har dock djuren funnits, klappvänliga, gulliga och ulliga. Det har på något vis ändå räckt med det. Fast nog har en och annan bekanting, i mer eller mindre förtäckta ordalag, antytt att barn ska inte berövas kontakten med ett alldeles eget djur, av vad slag det nu vara må. På den punkten hade vi helt enkelt misskött oss som föräldrar.
Så en gång, för ganska många år sedan nu, bodde min kompis Lena i vår lägenhet medan vi själva var borta. Hon behövdes i Stockholm, där hon tog hand om sin sjuke bror, så därför lämnade hon sin vardag i Portugal.
En bättre ”husvakt” kunde vi inte ha haft under semestern. Blommorna prunkade, eftersom de vare sig låtits torka ut eller blivit dränkta. Köket glänste, badrummet också.
Fast Lena tyckte att det hem där hon annars trivdes ganska bra verkligen saknade någon sorts husdjur. Själv hade hon hund, födde upp fina valpar, hade tikarna kvar som kära och uppskattade trotjänare långt efter att de lönsamma valpkullarna upphört att komma.
Vi kom hem efter att Lena återvänt till sitt (från vad som skulle visa sig ha varit hennes sista besök i hemlandet). Och hon hade köpt en present, som tack för lånet av bostad. Bredvid det lilla akvariet låg en lapp på vilken hon skrivit, att hon ville åtgärda vår uppenbara brist: nu hade vi husdjur, precis som varje familj med självaktning bör.
En gul och en rosa fisk simmar i glasburken – men bara om man trycker på knappen så att batteriet aktiverar små magneter och får det färgglada paret att röra på sig … Växtligheten är bilder av blad klistrade på glaset, på botten ligger små stenar i klara färger. Ingen matning att glömma, ingen rengöring att irriteras av, problemfritt för eventuella allergiker! Och ingen behöver ta hand om dem om vi åker bort! Helt enkelt alldeles idealiska husdjur!
Jag hade glömt bort akvariet tills jag stökade runt i källarförrådet på jakt efter något annat. När påsen med akvariet dök upp kände jag hur jag log med hela ansiktet. Så typiskt Lena!
Nu simmar de små firrarna igen. När deras hårda plastmunnar stöter mot glasväggen hörs ett litet pickande ljud. Visst är det hemtrevligt med husdjur!
Copyright Klimakteriehäxan
Våra barn har heller aldrig varit riktigt inne på att ha husdjur. Visserligen blev de lite sugna på marsvin när en kompis fått ett, en långhårig sak, som dock inte var speciellt sällskaplig. En sommar skötte de grannens sköldpadda Sune, men fann att Sune luktade illa – och så var inte det heller särskilt intressant. Dottern önskade sig för all del ett djur i flera år, men eftersom det skulle vara en äkta giraff blev det heller aldrig ett alternativ vi övervägde.
Runt omkring oss har dock djuren funnits, klappvänliga, gulliga och ulliga. Det har på något vis ändå räckt med det. Fast nog har en och annan bekanting, i mer eller mindre förtäckta ordalag, antytt att barn ska inte berövas kontakten med ett alldeles eget djur, av vad slag det nu vara må. På den punkten hade vi helt enkelt misskött oss som föräldrar.
Så en gång, för ganska många år sedan nu, bodde min kompis Lena i vår lägenhet medan vi själva var borta. Hon behövdes i Stockholm, där hon tog hand om sin sjuke bror, så därför lämnade hon sin vardag i Portugal.
En bättre ”husvakt” kunde vi inte ha haft under semestern. Blommorna prunkade, eftersom de vare sig låtits torka ut eller blivit dränkta. Köket glänste, badrummet också.
Fast Lena tyckte att det hem där hon annars trivdes ganska bra verkligen saknade någon sorts husdjur. Själv hade hon hund, födde upp fina valpar, hade tikarna kvar som kära och uppskattade trotjänare långt efter att de lönsamma valpkullarna upphört att komma.
Vi kom hem efter att Lena återvänt till sitt (från vad som skulle visa sig ha varit hennes sista besök i hemlandet). Och hon hade köpt en present, som tack för lånet av bostad. Bredvid det lilla akvariet låg en lapp på vilken hon skrivit, att hon ville åtgärda vår uppenbara brist: nu hade vi husdjur, precis som varje familj med självaktning bör.
En gul och en rosa fisk simmar i glasburken – men bara om man trycker på knappen så att batteriet aktiverar små magneter och får det färgglada paret att röra på sig … Växtligheten är bilder av blad klistrade på glaset, på botten ligger små stenar i klara färger. Ingen matning att glömma, ingen rengöring att irriteras av, problemfritt för eventuella allergiker! Och ingen behöver ta hand om dem om vi åker bort! Helt enkelt alldeles idealiska husdjur!
Jag hade glömt bort akvariet tills jag stökade runt i källarförrådet på jakt efter något annat. När påsen med akvariet dök upp kände jag hur jag log med hela ansiktet. Så typiskt Lena!
Nu simmar de små firrarna igen. När deras hårda plastmunnar stöter mot glasväggen hörs ett litet pickande ljud. Visst är det hemtrevligt med husdjur!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 11, 2011
Tröst för kaffekärringar
Är du en kaffekärring? Hämtar kopp efter kopp till skrivbordet? Tar en slurk lite då och då, så där i förbifarten? Gör en liten sväng förbi köket i en extra paus? Funderar rent av över hur man drar ner på konsumtionen?
Kanske ska du helt glömma det och i stället njuta av varenda droppe. Det kan faktiskt löna sig.
För nu har forskare kommit fram till att kaffe är nyttigt. Men då ska man dricka en hel del. Minst fem koppar kaffe om dagen minskar risken för en viss typ av bröstcancer, den icke hormonberoende, med mer än hälften eller 57 procent. Studien, som gjorts av Karolinska institutet, har publicerats i vetenskaplig press. 2 800 kvinnor med bröstcancer och 3 000 friska kvinnor har ingått i testpanelen. Och kaffet har identifierats som en skyddsfaktor, det har vi nu expertisens ord på.
Riktigt hur det kommer sig har man dock inte kommit till klarhet om. Eventuellt spelar valet av kaffesort in, liksom hur man väljer att tillreda sin dryck. Fast utredningen tipsar inte om vilken böna som är bäst, lika lite som man antyder om kaffet ska kokas, bryggas eller göras på annat sätt.
Till råga på allt kan kaffet skydda mot andra folksjukdomar, som diabetes, demens, parkinson och vissa hjärtåkommor.
Och ibland kan man väl nöja sig med ATT det fungerar, utan att nödvändigtvis veta exakt varför. Nu kan alltså alla kaffekärringar ägna sig åt sin last utan att oroa sig.
Samtidigt som en sån som jag kanske får försöka peta i sig en och annan extra kopp. Har förmodligen aldrig lyckats sörpla i mig fem på en dag. Men motivationen ökar onekligen med nya kunskaper.
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske ska du helt glömma det och i stället njuta av varenda droppe. Det kan faktiskt löna sig.
För nu har forskare kommit fram till att kaffe är nyttigt. Men då ska man dricka en hel del. Minst fem koppar kaffe om dagen minskar risken för en viss typ av bröstcancer, den icke hormonberoende, med mer än hälften eller 57 procent. Studien, som gjorts av Karolinska institutet, har publicerats i vetenskaplig press. 2 800 kvinnor med bröstcancer och 3 000 friska kvinnor har ingått i testpanelen. Och kaffet har identifierats som en skyddsfaktor, det har vi nu expertisens ord på.
Riktigt hur det kommer sig har man dock inte kommit till klarhet om. Eventuellt spelar valet av kaffesort in, liksom hur man väljer att tillreda sin dryck. Fast utredningen tipsar inte om vilken böna som är bäst, lika lite som man antyder om kaffet ska kokas, bryggas eller göras på annat sätt.
Till råga på allt kan kaffet skydda mot andra folksjukdomar, som diabetes, demens, parkinson och vissa hjärtåkommor.
Och ibland kan man väl nöja sig med ATT det fungerar, utan att nödvändigtvis veta exakt varför. Nu kan alltså alla kaffekärringar ägna sig åt sin last utan att oroa sig.
Samtidigt som en sån som jag kanske får försöka peta i sig en och annan extra kopp. Har förmodligen aldrig lyckats sörpla i mig fem på en dag. Men motivationen ökar onekligen med nya kunskaper.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 10, 2011
En gripande historia
Har just slagit ihop pärmarna på en sprillans ny bok, så ny att den faktiskt kommer ut i dag. ”Kupongtjuven” heter den – och jag rekommenderar den, varmt.
Det är DN-veteranen Christina Kellberg som gör sin debut i bokform. Hon har, triggad av barndomsminnen och familjehemligheter, bedrivit släktforskning med ett strålande resultat och kan nu berätta en fascinerande historia med fokus framför allt på sin mormor. Men vi får samtidigt en bild av författarinnans föräldrar och hennes egen barndom, i kombination med ett stycke välskriven samtids- och kvinnohistoria som märkvärdigt nog är spännande att läsa, trots att man vet redan efter att ha läst baksidestexten att det i stora delar är en mycket sorglig för att inte säga svart berättelse som inte kan få ett lyckligt slut.
Tre generationer kvinnor skildras i en serie gripande bilder, från mormoderns trista äktenskap till svartabörshandel och änglamakeri, via mamma Anna-Märtas ofullbordade drömmar om ett bättre liv, till den lilla Christina som tvingas bevittna sina föräldrars jobbiga relation, fläckad av både alkohol och misshandel.
I själva verket är Christina en person jag en period umgicks flitigt med. Vi gick i samma årskurs på Journalistinstitutet och blev goda vänner. Hon klev snabbt därifrån in på Dagens Nyheters redaktion, medan jag hamnade på Expressen, i tidningshusets andra ände. Nu för tiden ses vi knappast alls, det blir ju så ibland: vänskapsband slaknar av en eller annan, ofta okänd, anledning.
En gång när vi sågs – det kan ha varit när min bok kommit ut 2008 – frågade jag Christina när hennes första bok skulle finnas på marknaden. Hon tittade på mig, närmast förskräckt, och försäkrade att några sådana planer hade hon verkligen inte. Men skrivandet har hon i blodet, hela hennes yrkesliv har bestått av ordbruk och välförtjänt pris har hon fått för det. Så inget var väl egentligen mer naturligt än att den nu alltså finns:
”Kupongtjuven”, med underrubriken ”Min mormors förlorade heder”. Läs den du också!
Copyright Klimakteriehäxan
Det är DN-veteranen Christina Kellberg som gör sin debut i bokform. Hon har, triggad av barndomsminnen och familjehemligheter, bedrivit släktforskning med ett strålande resultat och kan nu berätta en fascinerande historia med fokus framför allt på sin mormor. Men vi får samtidigt en bild av författarinnans föräldrar och hennes egen barndom, i kombination med ett stycke välskriven samtids- och kvinnohistoria som märkvärdigt nog är spännande att läsa, trots att man vet redan efter att ha läst baksidestexten att det i stora delar är en mycket sorglig för att inte säga svart berättelse som inte kan få ett lyckligt slut.
Tre generationer kvinnor skildras i en serie gripande bilder, från mormoderns trista äktenskap till svartabörshandel och änglamakeri, via mamma Anna-Märtas ofullbordade drömmar om ett bättre liv, till den lilla Christina som tvingas bevittna sina föräldrars jobbiga relation, fläckad av både alkohol och misshandel.
I själva verket är Christina en person jag en period umgicks flitigt med. Vi gick i samma årskurs på Journalistinstitutet och blev goda vänner. Hon klev snabbt därifrån in på Dagens Nyheters redaktion, medan jag hamnade på Expressen, i tidningshusets andra ände. Nu för tiden ses vi knappast alls, det blir ju så ibland: vänskapsband slaknar av en eller annan, ofta okänd, anledning.
En gång när vi sågs – det kan ha varit när min bok kommit ut 2008 – frågade jag Christina när hennes första bok skulle finnas på marknaden. Hon tittade på mig, närmast förskräckt, och försäkrade att några sådana planer hade hon verkligen inte. Men skrivandet har hon i blodet, hela hennes yrkesliv har bestått av ordbruk och välförtjänt pris har hon fått för det. Så inget var väl egentligen mer naturligt än att den nu alltså finns:
”Kupongtjuven”, med underrubriken ”Min mormors förlorade heder”. Läs den du också!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 08, 2011
Två blir fyra när Veckans fönster är FOTOGRAFISKT
Det blev ett ögonblicks rast mitt i leken. De två syskonen satt alldeles stilla bredvid varandra på lekstugans trappa. Jag fick fram kameran och hann knäppa en gång innan lugnet var över och jakten på nytt gick över stock och sten.
Sedan dess har den där bilden stått framme i sin billiga ram. På olika fönsterbrädor, olika synlig, men jag tycker om den. Och jag tycker förstås om barnen, gulliga ungar mitt i sommaren, bara ben och armar, solblekt hår.
Så en dag höll jag fram fotot framför Dottern och undrade vad hon såg. Hon slängde en snabb blick och konstaterade:
-Det där? Det är ju vi, ju!
Med det avsåg hon naturligtvis sig själv och sin bror.
Döm om hennes förvåning när jag upplyste henne om att det var fel.
Barnen på bilden är plåtade långt innan mina egna kom till världen. De är min systers två äldsta, kameran var skäligen enkel och mitt fotograferande i sin linda.
Dock förstår jag Dotterns reaktion precis. För det har alltid fascinerat mig att de där fyra barnen i en viss storlek varit så otroligt lika varandra. Idag finns likheterna också där, men dessutom de ganska stora skillnaderna.
Ibland har jag förfasat mig över hur folk – framför allt gamla människor – kan ha foton stående framme i långa dammsamlande rader, fast så gott som säkert ingen tittar på dem. Men just den här bilden, den har undantagstillstånd på min fönsterbräda. Faktum är att den vore värd en snyggare inramning.
Det är inte många som, med ett foto på två, kan visa bilden av fyra!
Veckans fönster har tema FOTOGRAFISKT – och då blev detta resultatet här hos mig. Titta på andra lösningar här!
Copyright Klimakteriehäxan
Sedan dess har den där bilden stått framme i sin billiga ram. På olika fönsterbrädor, olika synlig, men jag tycker om den. Och jag tycker förstås om barnen, gulliga ungar mitt i sommaren, bara ben och armar, solblekt hår.
Så en dag höll jag fram fotot framför Dottern och undrade vad hon såg. Hon slängde en snabb blick och konstaterade:
-Det där? Det är ju vi, ju!
Med det avsåg hon naturligtvis sig själv och sin bror.
Döm om hennes förvåning när jag upplyste henne om att det var fel.
Barnen på bilden är plåtade långt innan mina egna kom till världen. De är min systers två äldsta, kameran var skäligen enkel och mitt fotograferande i sin linda.
Dock förstår jag Dotterns reaktion precis. För det har alltid fascinerat mig att de där fyra barnen i en viss storlek varit så otroligt lika varandra. Idag finns likheterna också där, men dessutom de ganska stora skillnaderna.
Ibland har jag förfasat mig över hur folk – framför allt gamla människor – kan ha foton stående framme i långa dammsamlande rader, fast så gott som säkert ingen tittar på dem. Men just den här bilden, den har undantagstillstånd på min fönsterbräda. Faktum är att den vore värd en snyggare inramning.
Det är inte många som, med ett foto på två, kan visa bilden av fyra!
Veckans fönster har tema FOTOGRAFISKT – och då blev detta resultatet här hos mig. Titta på andra lösningar här!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 07, 2011
Aldrig får man vara riktigt glad
Här hade man just hunnit glädja sig åt mogonens solstrålar och åt meteorologernas löften om att sommaren nu är tillbaka, efter ännu en, om än kortare, vinterledighet.
Och så ska man behöva drabbas av detta!
Vi som aldrig tyckt att huggormar varit "intressanta" eller "vackra", vi som alltid fnyst åt expertisen som tipsat om hur man ser skillnaden mellan en ofarlig snok och en giftig huggorm. Knepet är att kolla på vilken ledd reptilen har sina pupiller. Vi som får rysningar redan av en stillbild på en orm - vi behövde inte också detta! Husväggar fullsmockade av övervintrande huggorm, som utan att betala minsta korvöre för den dyra stugvärmen boat in sig i isoleringen i väntan på våren!
Ett annat "gott" råd har jag fått av en bekant - ingen mig riktigt närstående, det kan ni ana ...
-Ta ormen i svansen och lyft upp den, sa han glatt.
-Oavsett ormens storlek orkar den aldrig få upp huvudet i höjd med stjärtspetsen, så då kan den inte hugga dig!
Nehej. Men all den där kroppen som jag har mellan marken och den med orm belastade upphöjda handen då? Och hur gör jag mig av med fanskapet? Naturligtvis har jag aldrig och kommer jag aldrig att prova knepet.
Det där med pupillerna, förresten, det glömmer jag aldrig. Dock kan jag för mitt liv inte komma ihåg vilken som har den horisontalt och vilken som har den vertikalt. Så bra funkar den insikten! Fast eftersom jag aldrig kommer att ställa mig öga mot öga på pupillidentifieringsavstånd med den snällaste snok kan det göra detsamma.
Nu ska man gå och kasta ängsliga blickar på husets stenfot och undra om något ska komma ringlande ut under brädfodringen. Allt medan solen gassar.
Aldrig får man vara riktigt glad.
Copyright Klimakteriehäxan
Och så ska man behöva drabbas av detta!
Vi som aldrig tyckt att huggormar varit "intressanta" eller "vackra", vi som alltid fnyst åt expertisen som tipsat om hur man ser skillnaden mellan en ofarlig snok och en giftig huggorm. Knepet är att kolla på vilken ledd reptilen har sina pupiller. Vi som får rysningar redan av en stillbild på en orm - vi behövde inte också detta! Husväggar fullsmockade av övervintrande huggorm, som utan att betala minsta korvöre för den dyra stugvärmen boat in sig i isoleringen i väntan på våren!
Ett annat "gott" råd har jag fått av en bekant - ingen mig riktigt närstående, det kan ni ana ...
-Ta ormen i svansen och lyft upp den, sa han glatt.
-Oavsett ormens storlek orkar den aldrig få upp huvudet i höjd med stjärtspetsen, så då kan den inte hugga dig!
Nehej. Men all den där kroppen som jag har mellan marken och den med orm belastade upphöjda handen då? Och hur gör jag mig av med fanskapet? Naturligtvis har jag aldrig och kommer jag aldrig att prova knepet.
Det där med pupillerna, förresten, det glömmer jag aldrig. Dock kan jag för mitt liv inte komma ihåg vilken som har den horisontalt och vilken som har den vertikalt. Så bra funkar den insikten! Fast eftersom jag aldrig kommer att ställa mig öga mot öga på pupillidentifieringsavstånd med den snällaste snok kan det göra detsamma.
Nu ska man gå och kasta ängsliga blickar på husets stenfot och undra om något ska komma ringlande ut under brädfodringen. Allt medan solen gassar.
Aldrig får man vara riktigt glad.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 06, 2011
Man borde starta en bokcirkel!
Vi pratade bokcirkel på bussen i morse. Det är ett relativt vanligt samtalsämne. Och jag känner folk som varit med i en i evigheter, med långa litteraturlistor, ambitiöst urval. En del läser bara texter som handlar om ett specialområde, det kan vara politik eller svenska klassiker. Andra låter medlemmarna välja fritt, i tur och ordning. En läsecirkel (med bara män som medlemmar, annars verkar det mest vara en kvinnorörelse!) som jag känner till åker i dagarna på bokresa till Reykjavik, efter att ha intensivläst isländsk litteratur. Oj så gärna jag hade velat vara en i gänget!
Lustigt nog ägnar Aftonbladet just i dag ett helt uppslag åt fenomenet, under vinjetten ”Livsstil”. Tidningen konstaterar att ”bokcirkeln är den nya trendiga umgängesformen”.
Och här sitter jag och är otrendig, trots att jag verkligen gillar att läsa och gärna diskuterar det jag läst med andra, likasinnade. Borde starta en liten bokklubb, helt enkelt.
En sak har jag förstått är viktig för att aktiviteten inte ska dö sotdöden: det ska inte vara alltför många deltagare, då blir det alldeles för svårt att få till träffarna. En gång i månaden verkar vara vanligt att man ses. Läsaren på bussen i morse är med i en cirkel som också lagar mat när det är dags att mötas. De träffas hemma hos varandra, och för att inte det ska bli för mycket prestationkrav kring maten har de bestämt att det handlar om soppa och bröd. Ingen ska behöva tillbringa timmar i köket med ångesten pyrande: tänk om inte det jag ska bjuda på är fint nog ...
AB har intervjuat en trendanalytiker som tror att läsecirklarna är ett resultat av att vi hamnat i de sociala mediernas våld, med twittrande och facebook-uppdateringar i tröttsamt stora doser. Hon tror sig veta att det har uppstått ett sug efter att umgås på lite mer gammaldags vis och nämner matlag och korpfotboll tillsammans med bokvännernas regelbundna träffar.
Det finns förstås en hake, om än rätt liten: det kan bli tidspress om man inte hunnit läsa den bok det ska handla om. Men det är väl en smäll av den sorten man får lära sig att ta. Vinsten måste ju ändå i slutändan bli dels att man får tips om böcker man annars kanske aldrig skulle hört talas om – dels att bokvänskaper kan växa och bli till ett stimulerande tankeutbyte, kanske på flera plan.
Ett råd som AB ger till den som startar läsecirkel tror jag är väldigt, väldigt bra. Det lyder: Vänta med att säga huruvida du tyckte boken var bra eller dålig till slutet av kvällen.
Så borde man naturligtvis tänka i en massa situationer, innan diskussioner föregrips och kanske helt och hållet omöjliggörs.
Men med tanke på hur ofantligt många bra och intressanta böcker som finns vore det nog en kul idé att ha en liten läsecirkel. För redan nu är jag snabb att envetet propagera för romaner jag läst och tycker att alla andra också borde läsa ...
Som bonuseffekt blir jag samtidigt trendigare!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Aftonbladets artikel finns inte på webben.
Lustigt nog ägnar Aftonbladet just i dag ett helt uppslag åt fenomenet, under vinjetten ”Livsstil”. Tidningen konstaterar att ”bokcirkeln är den nya trendiga umgängesformen”.
Och här sitter jag och är otrendig, trots att jag verkligen gillar att läsa och gärna diskuterar det jag läst med andra, likasinnade. Borde starta en liten bokklubb, helt enkelt.
En sak har jag förstått är viktig för att aktiviteten inte ska dö sotdöden: det ska inte vara alltför många deltagare, då blir det alldeles för svårt att få till träffarna. En gång i månaden verkar vara vanligt att man ses. Läsaren på bussen i morse är med i en cirkel som också lagar mat när det är dags att mötas. De träffas hemma hos varandra, och för att inte det ska bli för mycket prestationkrav kring maten har de bestämt att det handlar om soppa och bröd. Ingen ska behöva tillbringa timmar i köket med ångesten pyrande: tänk om inte det jag ska bjuda på är fint nog ...
AB har intervjuat en trendanalytiker som tror att läsecirklarna är ett resultat av att vi hamnat i de sociala mediernas våld, med twittrande och facebook-uppdateringar i tröttsamt stora doser. Hon tror sig veta att det har uppstått ett sug efter att umgås på lite mer gammaldags vis och nämner matlag och korpfotboll tillsammans med bokvännernas regelbundna träffar.
Det finns förstås en hake, om än rätt liten: det kan bli tidspress om man inte hunnit läsa den bok det ska handla om. Men det är väl en smäll av den sorten man får lära sig att ta. Vinsten måste ju ändå i slutändan bli dels att man får tips om böcker man annars kanske aldrig skulle hört talas om – dels att bokvänskaper kan växa och bli till ett stimulerande tankeutbyte, kanske på flera plan.
Ett råd som AB ger till den som startar läsecirkel tror jag är väldigt, väldigt bra. Det lyder: Vänta med att säga huruvida du tyckte boken var bra eller dålig till slutet av kvällen.
Så borde man naturligtvis tänka i en massa situationer, innan diskussioner föregrips och kanske helt och hållet omöjliggörs.
Men med tanke på hur ofantligt många bra och intressanta böcker som finns vore det nog en kul idé att ha en liten läsecirkel. För redan nu är jag snabb att envetet propagera för romaner jag läst och tycker att alla andra också borde läsa ...
Som bonuseffekt blir jag samtidigt trendigare!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Aftonbladets artikel finns inte på webben.
torsdag, maj 05, 2011
Tulpanfloden
Det är lite tidigare än i fjol. Men nu flyter den fram längs Ringvägen på Södermalm, den ljuvliga floden av tulpaner som slår ut ungefär samtidigt som tulpanbuntarna börjar lysa, inte med sina färger, utan med sin frånvaro i butikens blomsterhylla.
Den här floden har sin källa vid Skanstull, men endera är det vintern eller så är det andra slags vandaler som gjort att flodfåran glesnat i början av sitt lopp. Dessutom verkar inte solen komma åt blommorna där med riktigt full kraft än. Men längs gatan från Södersjukhuset mot Zinkensdamm står de tusentals lökväxterna nu och prunkar som små rödgula eldflammor. En syn som värmer en tulpanvän ända in i själen!
Precis nedanför sjukhuset har det dessutom blivit en tulpanäng, mest gula och vita blommor (bilden nedan). Tyvärr skämmer gatuarbeten synen, men vackert är det ändå.
Jag har sagt det förr, jag säger det igen: Ringvägens tulpaner är värda en omväg!
Copyright Klimakteriehäxan
Den här floden har sin källa vid Skanstull, men endera är det vintern eller så är det andra slags vandaler som gjort att flodfåran glesnat i början av sitt lopp. Dessutom verkar inte solen komma åt blommorna där med riktigt full kraft än. Men längs gatan från Södersjukhuset mot Zinkensdamm står de tusentals lökväxterna nu och prunkar som små rödgula eldflammor. En syn som värmer en tulpanvän ända in i själen!
Precis nedanför sjukhuset har det dessutom blivit en tulpanäng, mest gula och vita blommor (bilden nedan). Tyvärr skämmer gatuarbeten synen, men vackert är det ändå.
Jag har sagt det förr, jag säger det igen: Ringvägens tulpaner är värda en omväg!
Copyright Klimakteriehäxan
Tal gärne fôlkmål!
”Tal gärne fôlkmål” stod det på en skylt jag hade på väggen i många år. Föga anade jag då att vad jag egentligen gjorde, det var att – för all del någorlunda diskret men ändå – framhålla en av mina sexigaste sidor. Min värmländska dialekt, varken mer eller mindre.
Nu har nämligen SIFO gjort en undersökning, på uppdrag av en dejtingsajt, om människors inställning till olika sätt att prata svenska: vilken dialekt funkar bäst när det gäller att fånga det motsatta könets intresse? Och just vämländskan kom på en hedrande(?) fjärdeplats. Låter rätt så sexigt, alltså.
Charmigast befanns Kålles och Adas idiom vara, men göteborgskan vann med knapp marginal över tvåan, som var norrländska (just norrländskan måste ha knipit röster på det där jo-et som liksom sugs in med lite luft bredvid, tror jag). Över huvud taget var det hårt i toppen. Allra minst sexigt är det dock att prata närkingska. Förhoppningsvis blommar kärleken i Örebro ändå.
Men kanske borde jag göra en arkeologisk utgrävning och försöka hitta den där skylten. För budskapet är ju helt rätt, det förstår man nu:
Tal gärne fôlkmål!
Listan över de sexigaste dialekterna ser ut så här:
1. Göteborgska (18%)
2. Norrländska (17%)
3. Skånska (16%)
4. Värmländska (15%)
5. Dalmål (9%)
6. Gotländska (8%)
7. Stockholmska (7%)
8. Småländska (5%)
9. Västgötska (4%)
10. Halländska (1%)
11. Östgötska
12. Närkingska
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har nämligen SIFO gjort en undersökning, på uppdrag av en dejtingsajt, om människors inställning till olika sätt att prata svenska: vilken dialekt funkar bäst när det gäller att fånga det motsatta könets intresse? Och just vämländskan kom på en hedrande(?) fjärdeplats. Låter rätt så sexigt, alltså.
Charmigast befanns Kålles och Adas idiom vara, men göteborgskan vann med knapp marginal över tvåan, som var norrländska (just norrländskan måste ha knipit röster på det där jo-et som liksom sugs in med lite luft bredvid, tror jag). Över huvud taget var det hårt i toppen. Allra minst sexigt är det dock att prata närkingska. Förhoppningsvis blommar kärleken i Örebro ändå.
Men kanske borde jag göra en arkeologisk utgrävning och försöka hitta den där skylten. För budskapet är ju helt rätt, det förstår man nu:
Tal gärne fôlkmål!
Listan över de sexigaste dialekterna ser ut så här:
1. Göteborgska (18%)
2. Norrländska (17%)
3. Skånska (16%)
4. Värmländska (15%)
5. Dalmål (9%)
6. Gotländska (8%)
7. Stockholmska (7%)
8. Småländska (5%)
9. Västgötska (4%)
10. Halländska (1%)
11. Östgötska
12. Närkingska
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 03, 2011
Teaterabonnemang
Teater är roligt. Förr i världen var jag en flitig besökare. Nu för tiden blir det alldeles för sällan; man måste bestämma sig evigheter i förväg, annars är biljetterna slut, det är ett skäl till mina allt glesare teaterupplevelser. Så är det till exempel när Krister Henriksson nu ska spela "Doktor Glas" på Dramaten, en pjäs som Allan Edwall gjorde fantastiskt på sin egen scen Brunnsgatan 4 för mycket länge sedan – den såg jag.
Men det finns ett sätt som får en att gå. Man kan ha abonnemang på de stora scenerna. Jag har prövat. Det var 25 år sedan. Stockholms stadsteater fick mig på kroken genom att utlova en uppsättning av en roman jag verkligen älskar: ”Möss och människor”, av John Steinbeck. Måste ses, tänkte jag.
Dock fanns det problem även med abonnemangsbesöken. De sammanföll alltför ofta med att jag arbetade fram till klockan 20, vilken medförde att jag – till andra besökares irritation – så omärkligt som möjligt försökte smyga mig in till min plats en bit in i första akten. Väl framme vid min stol sjönk jag ner vid Makens sida. Och så somnade jag raskt, med huvudet mot hans axel.
Min benägenhet att knoppa in berodde på att jag var gravid och skulle föda vårt första barn. Det var helt omöjligt att hålla sig vaken i mörkret och värmen.
Jag såg helt enkelt bara ytterst små avsnitt av alla de där pjäserna som jag skulle uppleva. Till råga på allt ställdes hela ”Möss och människor” in.
Så hur bra det än kan verka med ett litet abonnemang: inte ens det funkar alltid, hur smart det än kan verka. Fast Maken fick en hyfsad dos dramatik, förstås ...
Copyright Klimakteriehäxan
Men det finns ett sätt som får en att gå. Man kan ha abonnemang på de stora scenerna. Jag har prövat. Det var 25 år sedan. Stockholms stadsteater fick mig på kroken genom att utlova en uppsättning av en roman jag verkligen älskar: ”Möss och människor”, av John Steinbeck. Måste ses, tänkte jag.
Dock fanns det problem även med abonnemangsbesöken. De sammanföll alltför ofta med att jag arbetade fram till klockan 20, vilken medförde att jag – till andra besökares irritation – så omärkligt som möjligt försökte smyga mig in till min plats en bit in i första akten. Väl framme vid min stol sjönk jag ner vid Makens sida. Och så somnade jag raskt, med huvudet mot hans axel.
Min benägenhet att knoppa in berodde på att jag var gravid och skulle föda vårt första barn. Det var helt omöjligt att hålla sig vaken i mörkret och värmen.
Jag såg helt enkelt bara ytterst små avsnitt av alla de där pjäserna som jag skulle uppleva. Till råga på allt ställdes hela ”Möss och människor” in.
Så hur bra det än kan verka med ett litet abonnemang: inte ens det funkar alltid, hur smart det än kan verka. Fast Maken fick en hyfsad dos dramatik, förstås ...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 02, 2011
En okänd superkändis är död
Om bara några veckor skulle han ha fyllt 100 år. Men det blev inte så. Och inte fick han Nobel-priset heller.
Det står i tidningen i dag att Ernesto Sabato är död.
Ringer det ingen klocka? Inte så konstigt. Den argentinske författaren har visserligen översatts till svenska, men särskilt populär i breda bokläsarkretsar lyckades han aldrig bli. Fast på sin hemmabana var han superkändis.
Att jag läst honom beror enbart på att jag intervjuade honom en gång på det tidiga 80-talet. Vem som tipsade mig om honom och fick honom att låta intressant har jag inte en aning om. Att han accepterade min förfrågan berodde säkert på allmän fåfänga, men också på det faktum att varje exponering i svenska massmedier alltid hoppfullt tolkas som en möjlighet att göra sig påmind hos De Aderton, församlingen som delar ut det där stora och fina Priset.
Sabato tog emot i sitt hem. Han var dubbelt så gammal som jag och uppfyllde alla kriterier på hur en argentinsk ”sugar daddy” uppför sig. Det må låta fördomsfullt, men det är gott om dem: lite till åren komna ”porteños”, alltså herrar i Buenos Aires som kurtiserar mycket yngre damer, bjuder på kafé, på restaurang och ibland betydligt större saker, som bostad. Allt för att kunna visa upp sig tillsammans med – eller tillbringa enskilda stunder med – en attraktiv ung kvinna, vilket självklart bevisar att mannen är viril och en faktor att räkna med, även när håret glesnat och fräschören börjat flagna.
Naturligtvis behandlade han mig, blond och någorlunda snygg (ja jag var det på den tiden, fast det har jag insett först nu ...) som en skandinavisk prinsessa. Begreppet ”svenska flicka” är väl känt också i Latinamerika och allmänt betraktat som ett löfte som tämligen lättvindigt kan uppfyllas. Sabato tänkte förmodligen tanken – herregud, han var ju inte bara argentinare, han var en Stor Författare också, sådant måste ju imponera!
Även fru Sabato var uppenbarligen väl bekant med makens intresse för kvinnligt sällskap av yngre årsmodell.
Vilket fick henne att göra täta turer in i rummet där intervjun spelades in. Än ville hon bjuda på kaffe, än föreslogs ett litet glas vin, eller så undrade hon bara om vi behövde något så där i allra största allmänhet. Hur som helst, hon höll koll. Det var naturligtvis inte första gången situationen uppstått i det av böcker inramade vardagsrummet: mannen hade besök av en potentiell riskfaktor.
Samtalet gick bra. Jag fick svar på mina frågor. Men när han frågade om jag läst någon av hans böcker var det bara att erkänna: Nej, tyvärr, det hade jag inte. (Egentligen en journalistisk dödssynd.)
Raskt reste han sig och kom tillbaka med två. Jag har dem kvar, signerade där och då.
Hans mest berömda verk, ”Om hjältar och gravar” (Sobre heroes y tumbas), är en tjock sak. När Sabato räckte över den tittade han lite eftertänksamt över kanten på glasögonen och sa, nästan som till sig själv:
-Den här blir kanske lite jobbig för dig att läsa ...
Ja, jag har aldrig kommit igenom den. Men jag fick en liten kärleksroman också, ”Tunneln” (El Túnel), och den läste jag med behållning.
Var han då en ”sugar daddy” på riktigt? Inte vet jag. Kan ha inbillat mig alltihop. Det är enkelt att generalisera ibland. Och just i Argentina blir man lätt smittad av lusten att se konspirationer både här och där. Fast han hade alla de ”rätta” egenskaperna: det lite extralånga handslaget, en speciell gnista i blicken, ett leende med spets.
Att han sedan aldrig fick något Nobelpris är kanske inte så konstigt. Han skrev egentligen bara en roman till. Sedan blev han målare. Och sådana fanns det inget utrymme för i Alfred Nobels testamente.
Så visst var det synd att Ernesto Sabato inte åtminstone fick fira sin 100-årsdag.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Sabatos liv och verk här.
Det står i tidningen i dag att Ernesto Sabato är död.
Ringer det ingen klocka? Inte så konstigt. Den argentinske författaren har visserligen översatts till svenska, men särskilt populär i breda bokläsarkretsar lyckades han aldrig bli. Fast på sin hemmabana var han superkändis.
Att jag läst honom beror enbart på att jag intervjuade honom en gång på det tidiga 80-talet. Vem som tipsade mig om honom och fick honom att låta intressant har jag inte en aning om. Att han accepterade min förfrågan berodde säkert på allmän fåfänga, men också på det faktum att varje exponering i svenska massmedier alltid hoppfullt tolkas som en möjlighet att göra sig påmind hos De Aderton, församlingen som delar ut det där stora och fina Priset.
Sabato tog emot i sitt hem. Han var dubbelt så gammal som jag och uppfyllde alla kriterier på hur en argentinsk ”sugar daddy” uppför sig. Det må låta fördomsfullt, men det är gott om dem: lite till åren komna ”porteños”, alltså herrar i Buenos Aires som kurtiserar mycket yngre damer, bjuder på kafé, på restaurang och ibland betydligt större saker, som bostad. Allt för att kunna visa upp sig tillsammans med – eller tillbringa enskilda stunder med – en attraktiv ung kvinna, vilket självklart bevisar att mannen är viril och en faktor att räkna med, även när håret glesnat och fräschören börjat flagna.
Naturligtvis behandlade han mig, blond och någorlunda snygg (ja jag var det på den tiden, fast det har jag insett först nu ...) som en skandinavisk prinsessa. Begreppet ”svenska flicka” är väl känt också i Latinamerika och allmänt betraktat som ett löfte som tämligen lättvindigt kan uppfyllas. Sabato tänkte förmodligen tanken – herregud, han var ju inte bara argentinare, han var en Stor Författare också, sådant måste ju imponera!
Även fru Sabato var uppenbarligen väl bekant med makens intresse för kvinnligt sällskap av yngre årsmodell.
Vilket fick henne att göra täta turer in i rummet där intervjun spelades in. Än ville hon bjuda på kaffe, än föreslogs ett litet glas vin, eller så undrade hon bara om vi behövde något så där i allra största allmänhet. Hur som helst, hon höll koll. Det var naturligtvis inte första gången situationen uppstått i det av böcker inramade vardagsrummet: mannen hade besök av en potentiell riskfaktor.
Samtalet gick bra. Jag fick svar på mina frågor. Men när han frågade om jag läst någon av hans böcker var det bara att erkänna: Nej, tyvärr, det hade jag inte. (Egentligen en journalistisk dödssynd.)
Raskt reste han sig och kom tillbaka med två. Jag har dem kvar, signerade där och då.
Hans mest berömda verk, ”Om hjältar och gravar” (Sobre heroes y tumbas), är en tjock sak. När Sabato räckte över den tittade han lite eftertänksamt över kanten på glasögonen och sa, nästan som till sig själv:
-Den här blir kanske lite jobbig för dig att läsa ...
Ja, jag har aldrig kommit igenom den. Men jag fick en liten kärleksroman också, ”Tunneln” (El Túnel), och den läste jag med behållning.
Var han då en ”sugar daddy” på riktigt? Inte vet jag. Kan ha inbillat mig alltihop. Det är enkelt att generalisera ibland. Och just i Argentina blir man lätt smittad av lusten att se konspirationer både här och där. Fast han hade alla de ”rätta” egenskaperna: det lite extralånga handslaget, en speciell gnista i blicken, ett leende med spets.
Att han sedan aldrig fick något Nobelpris är kanske inte så konstigt. Han skrev egentligen bara en roman till. Sedan blev han målare. Och sådana fanns det inget utrymme för i Alfred Nobels testamente.
Så visst var det synd att Ernesto Sabato inte åtminstone fick fira sin 100-årsdag.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Sabatos liv och verk här.
söndag, maj 01, 2011
Rofyllt i Veckans fönster
Jag vet ingenting om vad som kan tänkas pågå bakom den här fönsterrutan. Men den rosa väggen i kombination med den grågröna fönsterinramningen och den grönprunkande busken får mig att tycka, att det inte bara är insynsskyddat utan också har något rofyllt över sig - skydd mot nyfikna ögon bidrar väl till det. Jag får lite Törnrosa-vibbar också: häcken växte kämpahög medan hon bara sov och sov ...
Och just ROFYLLT ska Veckans fönster vara - förmodligen händer det mer i andras fönster än i mitt bidrag.
Kolla här!
Copyright Klimakteriehäxan
Och just ROFYLLT ska Veckans fönster vara - förmodligen händer det mer i andras fönster än i mitt bidrag.
Kolla här!
Copyright Klimakteriehäxan