Återkommande besökare här på bloggen kan kanske dra sig till minnes att jag ägnat mig en hel del åt fåglar, under samlingsrubriken ”Pippi på fåglar”. Det hela gick ut på att jag upptäckte att jag samlat på mig massor av fåglar i olika skepnader, storlekar och funktioner – utan att egentligen veta om det. Så trodde jag nog att jag hade satt stopp, stött på de pippi-varianter jag ville dela med mig av, somliga med, andra utan en egen liten historia. Men man ska aldrig säga aldrig … för nu är "Pippi på fåglar" här igen! Klicka på etiketten "pippi" under texten så hittar du alla de tidigare 48 publicerade varianterna!
Året var 1955, det tror jag mig veta med viss bestämdhet. Julen närmade sig. Och med den ett kärt återseende: en av mina ”stora” kusiner skulle komma hem till Sverige igen. Året innan hade hon, 17 år gammal, följt med till en av New Yorks förorter när min morbror och hans familj besökt sitt barndomsland.
Själv var jag förstås för liten för att förstå hur stort steg det där var: att ta klivet rakt över Atlanten, från det värmländska jordbrukslandskapet med röda stugor till det amerikanska villaområdet med Manhattans skyskrapor lätt åtkomliga. Den unga flickan kunde ingen engelska, saknade utbildning, hade bara sin ungdom och släkten att lita på. Men fortfarande var USA på 50-talet drömmarnas land.
Snart var kusinen etablerad i sin nya hemmiljö. Hon fick jobb, hon lärde sig naturligtvis språket. Och efter ett år hade hon tillräckligt med egna pengar för att åka tillbaka över det stora havet, till mamma, pappa, syskon. Alla vi andra i släkten väntade också ivrigt, vi umgicks gärna och ofta på den tiden.
När hon kom hem hade hon otroligt mycket bagage. Det skulle visa sig att det mesta skulle stanna kvar i Sverige: det var presenter. Till och med jag, en av de allra minsta kusinerna, fick minsann något från det omsusade Amerika: en mörkblå, klockad kjol i matelasserat tyg med tryckta små gula och rosa hästskor på. Till kjolen en matchande gul stickad tröja med krage och knappslå av kjoltyget. Jag minns exakt hur det såg ut, vissa kläder glömmer man inte eftersom de bär på en egen historia!
Och så, pricken över i: en brosch föreställande en papegoja.
Kjolen och tröjan utlöste vederbörlig beundran på julgransplundringar och andra evenemang som hörde säsongen till. Ingen hade något liknande! Det fluffiga som gjorde de sydda rutorna lite bubbliga säckade ihop efter många tvättar, plaggen försvann så småningom.
Men det gjorde inte papegojan.
Den satt kvar på sin guldblanka gren, stirrade uppfordrande med sitt enda röda öga, stundtals kunde man nästan inbilla sig att den flaxade till lite med de turkosblå vingarna, medan den typiska kraftiga näbben hölls redo att nypa till (jag försökte en gång bli "vän" med en liten levande goja, men blev avvisad å det bestämdaste med ett ilsket ömmande finger som minne ...)
Alla vet ju att papegojor kan bli riktigt gamla, 100 år är inte ovanligt. Min var borta ganska länge, inburad i en liten låda i Barndomslandet, men när vi återsågs var det med igenkännandets glädje. Den hade inte åldrats så vitt jag kunde se, utan bevarat sin skönhet. Jag använde den häromdagen, efter ännu en period då den hamnat i glömska.
Nu är den på väg mot sin 60-årsdag. Och måste därmed vara en av mina allra första fåglar i den där samlingen, som jag fortfarande inte riktigt vet att jag har …
Och kusinen då, undrar ni kanske, vad hände med henne?
Jo hon blev fast Over There, med yrkesliv, man, barn, barnbarn. Rätt som det är kommer hon på besök. Men med åren har vi kommit längre från varandra, inte bara på grund av det geografiska avståndet, som det så ofta blir. Nästa gång vi hörs av måste jag hur som helst berätta om min brosch, papegojan som givaren alldeles säkert glömt!
Copyright Klimakteriehäxan
Någon tipsade mig om att keso, så nyttigt och (förlåt) tämligen tråkigt, kan kryddas med kanel.
