Man kan beundra människor för väldigt mycket, väldigt många olika saker. I mitt fall har jag kommit fram till att personer som visar en enorm ihärdighet och flit på väg mot ett i förväg uppsatt mål framkallar min största respekt. Det visar sig ju också väldigt ofta att den där sortens envishet lönar sig. Därifrån till att jag själv skulle uppamma den där energin är dock steget långt ... vilket väl snarast förstärker intrycket de där andra, föredömliga, personerna gör!
Den som senast väckt min odelade högaktning är en ung amerikanska vid namn Rebecca Skloot. I tio långa år har hon, som är vetenskapsjournalist i grunden, arbetat med en och samma historia.
Huvudpersonen heter Henrietta Lacks. Hon avled redan 1951, och då var Rebecca Skloot inte ens född.
Henrietta Lacks var en svart fembarnsmor i USA. Hon drabbades av cancer och var bara 31 år gammal när hon dog, efter en tid i svåra plågor. Läkarna på Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore konstaterade att hon hade tumörer på livmodern och behandlade henne med de metoder som då fanns att tillgå. Samtidigt togs prov på hennes sjuka vävnader, och provet skickades vidare för laboratorietester.
Det visade sig att just Henriettas cancerceller var av ett osedvanligt aggressivt slag, och dessutom synnerligen livskraftiga. Nya celler odlades fram, och så småningom sändes vad som kom att kallas HeLa-celler till cancerforskare runt om i världen. Varken Henrietta själv eller hennes familj hade en aning om detta.
Och medan cancerforskarna hade stor hjälp av de ständigt förnyade cellproverna från den unga och fattiga patienten hade hennes efterlevande inte råd att uppsöka läkare när det behövdes.
Vad som sedan hände, när Henrietta redan varit död i många år, var att Rebecca Skloot kom den fantastiska historien på spåren. Hon lyckades efter många försök till sist etablera kontakt med framför allt en av Henriettas döttrar, och bit för bit fullbordades berättelsen, dels ur familjens perspektiv, dels ur forskarnas.
Boken, som är Skloots första och hittills enda, genererar nu rejäla inkomster – den har sålts i 1,5 miljon exemplar. Men författaren, som fick en stark personlig relation till den drabbade familjen, låter en stor del av pengarna gå till den av henne grundade
Henrietta Lacks Foundation, som nu dels delar ut forskningsstipendier, dels hjälper andra fattiga att få medicinsk hjälp.
Och historien om Henrietta, kvinnan som utan att ha en aning om det varit till enorm hjälp för medicinsk forskning, kommer att leva länge, kanske rent av ännu längre än hennes odödliga celler. Hennes liv ska bli långfilm – Oprah Winfrey producerar – och boken om henne fortsätter sitt segertåg, redan översatt till 25 språk.
På svenska kommer den i januari. I original heter den ”The Immortal Life of Henrietta Lacks”, här blir det ”Den odödliga Henrietta Lacks”.
Jag lovar: det är fullständigt fascinerande läsning, som man inte alls behöver vara medicinskt bevandrad för att förstå. Ingen kan undgå att fångas av människoödena som skildras.
Boken har fått snart sagt alla priser en bok kan få. Och utan tvekan är Rebecca Skloot värd allihop. Men mest pris- och beundransvärd är hon trots allt för sin uthållighet, för att i tio långa år inte ha gett upp i jakten på en spännande men framför allt viktig historia. Dessutom väcker den många tankar: om rasdiskriminering, om fattigdom, om etiska ställningstaganden.
Läs den!
UPPDATERING: Missade att lägga in en länk till en
artikel i ärendet, publicerad i DN härom dagen.
Copyright Klimakteriehäxan
De är falska, alla fönstren på min bild som ska illustrera veckans fototema PYNTAT. Men inte har Susanne utfärdat något förbud för fönster som i stället för glas har fått speglar i sina karmar/ramar?
