Det var som katten!

Han är gråstrimmig, precis som jag vill att en katt ska vara. När han rör sig gör han det smidigt – det gör väl alla katter? – och han ser ut att trivas med livet.
Det märkliga är det liv han verkar ha valt.

Katten, som inte har halsband och förmodligen inte heller något namn, framlever sina dagar på en yta mindre än en serveruta på en tennisbana. Här finns sol och skugga, här finns grovt gräs, ett trädäck och en stenlagd gång. Här finns en ”äreport” täckt av blommande hoya.
Och här, inom dofthåll från den där hoyan, finns alltså en katt. En ensam katt.

Vissa tider på dagen ligger han och solar, ibland mest ansiktet, som på min bild. Andra stunder har han noggrant placerat hela kroppen utom räckhåll för direkt bestrålning. Duvor knallar runt honom på decimeters avstånd. Kisse rör inte ett morrhår. Människor passerar. Kisse öppnar inte ens ena ögat.
Jag tvingar mig på honom, han låter mig klia bakom örat, klappa på huvudet. Spinner inte.
Verkar helt oberörd. När han tvättar sig sker det med väldigt långsamma rörelser, snart lägger han sig ner igen.

Har jag träffat världens första och kanske enda eremitkatt? En individ som inte vill umgås med någon, som undviker alla sociala kontakter, som förtränger alla instinkter? Dag efter dag pratar jag med honom. En gång sträcker han sig så långt att han i alla fall lutar sig lite mot handen som krafsar honom i den rena, blanka pälsen. Men mer blir det inte av vår samvaro.

Så en dag har någon annan också lagt märke till honom. Denne någon har ställt ut en liten vattenskål och en folieform med torrfoder. Katten ligger bredvid och sover. Inget annat djur tycks heller vara intresserat av kattmaten, som ligger kvar följande dag.
Då, plötsligt, reser sig kisse och börjar knapra på de små kulorna, som kanske smakar fisk eller något åt leverpastejhållet, vad vet jag.

När maten är slut återgår allt till det tidigare stadiet. Total stillhet råder kring katten. På sjunde dagen tar jag farväl av kisse, önskar honom en god fortsättning. Han tittar inte upp.
Vi pratar lite om honom. Kommer fram till att kanske är det trots allt så att katten lever ut på nätterna, i intensiva räder i omgivningen, i mordisk jakt på smådjur, i fredlös natur med våldsamma konkurrenter.

Den gråstrimmige ligger blick stilla. Han har inte en skråma, inget som tyder på det där andra livet. Han ligger kvar. Jag är säker på att han ligger där än. Kanske med en liten nyss påfylld provisorisk matskål från någon som vill bli hans vän.
Mitt tips att det är förgäves. Katter gör som de vill. Och just den här, den ligger still.
Det var som katten.

Copyright Klimakteriehäxan