Veckans bild

Det har gått ett halvår sedan man kunde gå under det rosa blomstertaket i Kungsträdgården. Ja gå och gå – man får trängas med massor av människor som vallfärdar till de japanska körsbärsträden när de är fulla av blommor. Både stockholmare och turister kommer, alla poserar för bilder som ska hjälpa en att minnas känslan. Det finns kameror för hur mycket pengar som helst på den här ytan, mindre än en fotbollsplan. 

Så här års är trängseln inte stor, men faktum är att det också är rätt vackert när det där taket går över från grönt till höstgula toner. En tydlig skillnad mot när jag gick här i våras ser jag: ingen mer än jag fotograferar ... Men om ett halvår är "det rosa molnet" tillbaka igen. Liksom de med kameror försedda flanörerna i en aldrig sinande ström.

En enda bild blir det alltså från mig som svar på Åkes efterlysning. Men den får också duga som inlägg i LillaSysters serie

Fast jag förstärker färgspraket med bild på den bukett jag komponerade och gav bort till värdfolket när vi bjöds på fredagsmiddag. Kurt Olsson skulle kanske kalla dem gedda blommor (analogt med hans utmärkta språkliga uppfinning fådda blommor)? F ö är florist ett yrke jag absolut skulle ha kunna tänka mig, även om det nu inte råkade bli så.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i november

Kan inte riktigt fatta att det redan är dags för en ny månad att ta över! Men jo, minsann har november klivit över tröskeln och sparkat ut oktober i arkivet. 

Just nu börjar hos Kulturkollo och fortsätter här hos mig men också hos många andra, i varje månadsskifte.

Just nu läser jag "Liken vi begravde" av Lina Wolff.

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en spänningshistoria av Karin Wahlberg. Detta efter ha ha börjat med Mustafa Cans hyllade "Tätt intill dagarna" som åtminstone inledningvis handlar om hans mors liv (och död). Men det blev för enahanda och uppläsningen (av Can själv) var inte riktigt njutbar den heller, även om den kändes "äkta".

Just nu tittar jag på andra omgången av årets "På spåret", såg det inte i går men numera kan ju som bekant allt streamas i efterhand. Ser också tredje omgången av "The Diplomat" på Netflix, klart mer spännande än frågesport i tågmiljö. Undrar om den inte gjort sitt i tv-tablån snart? Men vad får vi i så fall i stället?

Just nu njuter jag av blotta tanken på att det mot alla odds snart blir en liten tripp till sol och värme.

Just nu längtar jag efter att jag göra färdig tårtan till Makens födelsedag (som infaller i morgon), ska sätta fart strax!

Oj i hastigheten glömde jag visst att denna månad, ofta kallad årets gråaste och eländigaste, också kan vara riktigt färgglad! Det är LillaSyster som uppmanar sina blioggvänner att delta i

 

och det ska hon väl inte behöva be om flera gånger. Så här i starten satsar jag på höstfärgen framför andra, för det kan man väl kalla den orange kulören som de nedfallna löven bjuder på?

Copyright Klimakteriehäxan

Bus eller godis?

Denna fredag var kanske Elisa Matildas frågor så gott som självskrivna?

1. Vad gör du när det ringer på dörren på Halloween? Kollar i titthålet vem det är innan jag beslutar mig.
2. Vad gör du när du hör något knaka i mörkret? Hoppas att inget viktigt håller på att gå sönder.
3. Brukar du fira Halloween? Nej.
4. Efter halloween kommer alla helgons dag, tänder du ljus för någon? Ser till att ljus lyser på mina föräldrars grav.
5. Bus eller godis? :) Godis, alla gånger!

Ett litet smakprov på alla ruggiga prylar som vi förväntas bära hem med
anledning av Halloween. Så här har det sett ut rätt länge redan på hyllorna i
alla möjliga butiker. Nej, jag köpte inget! Men om man riskerar att bli
spyfärdig finns ju en Halloween-hink att ta till. För 32:90.

Copyright Klimakteriehäxan

Riskerna med Halloween

Stöter ihop med en granne som försynt undrar om vi är hemma i helgen? Hans åttaåriga dotter ser fram emot att bli ett litet spöke och gå runt bland oss grannar, i hopp om lite godis och några beundrande ord om den läskiga utstyrseln. Jo, vi är nog hemma. Frågan är om vi törs öppna? Tar risken?

Att fira Halloween, det fanns inte i min barndom. Vet inte när jag stötte på det första gången, kanske i någon amerikansk barnbok? Men rent generellt är jag inte förtjust i vare sig spöken eller andra otäckingar. Fast det är klart: i dag har Halloween-firandet tagit greppet om oss. Se bara allt skräp som säljs och som ska föreställa prydnader! Anskrämliga plastpumpor med grinande munnar, benrangeldräkter, dödskallemönster, spindlar med tillhörande väv för bytet att fastna i ...

Det här firandet i svart och orange har vi importerat från USA, som så mycket annat. Till och med på banken i Miami satt det den här helgen benrangel i varje kassa, oklart vilka signaler man ville skicka till sina kunder? 

I Amerika ser man ofta riktigt stora pumpor skickligt snidade till lyktor som står på en yttertrappa eller i trädgården. När Sonen var sisådär 12-13 år ville han ha en pumpa att skära i. Det fick han. Men när han satt och karvade blev det för skräpigt, så jag skickade ut honom på balkongen där han fick fullborda sitt verk.

Mina "paprika-pumpor".

Visst blev det en sorts ljuslykta även hos oss, i storlek klart över de jag brukat göra när jag gjort ögon, mun och näsa på ett par stora paprikor och satt värmeljus i. En bordsprydnad som brukat röna viss uppskattning.

Året därpå stod jag en försommardag och stirrade på en av mina balkonglådor. Där fanns en fin, till synes mycket livskraftig grön växt som jag inte kände igen och som jag definitivt inte planterat. Jag lät den vara. Det gjorde jag rätt i! Så småningom bjöd den där plantan på jättesnygga gula blommor och förklaringen var glasklar: kärnor ur pumpan hade sprätt i väg och slagit rot! Men någon pumpa blev det förstås aldrig, jag fick nöja mig med blommorna.

Naturligtvis ska det nu bli "trick or treat", knöligt översatt till svenska "bus eller godis". Jaha, törs man alltså ta risken att öppna? Men om man rent av glömt att köpa hem lite godis? Hur kommer buset att bli? Hur besviken blir ungen som knackar på en dörr som inte ens öppnas? Minns att ett barn en gång tackade nej till några godisbitar och undrade om hen kunde få pengar i stället ... 

Jag ser ännu en rejäl risk som kan drabba hoppfulla barn. Det är nämligen inte alls omöjligt att jag själv hinner äta upp varenda godisbit som jag införskaffat, dagen till ära.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att världen måste vara nästan full av makthavare av olika sort, makthavare som trots sina olikheter har ett gemensamt drag: de tror att man kan bete sig i princip hur som helst – och komma undan med det. Hur är det möjligt att man så här långt in på 2000-talet har missat att det är nästan ogörligt att inte bli ertappad, förr eller senare? Att det finns ögon och öron överallt, både amatörer och professionella granskare som värnar om exempelvis användningen av offentliga medel (eller för all del andra pengar också)? Att skicka "dick pics" och tro att mottagaren tycker det är kul trots att messet kommer från chefen? Att falska papper inte håller! Att svågerpolitik kanske inte upprörde för femtio år sedan, men gör det i dag! Att omgivningen inte uppskattar att en fullt arbetsför människa lever på bidrag i åratal! Avslöjandena är många. De blir ständigt fler. Tack och lov för det. Men att folk inte lär sig!

Norskt i bokform

När Skriv-Robert slår ett slag för Norge – norska författare eller Norge i handlingen i veckans tisdagstrio är det bara att ta klivet över gränsen. Och vad hittar vi där?

Jo det jag tror är Norges roligaste person: Erlend Loe. Har talat varmt för hans lilla bok "Fvonk" här på bloggen förr, rekommenderar den gärna igen för den som vill ha lite kul i läshörnan! Man får sig en hejdlös historia till livs, om vänskap, om att vara Jens Stoltenberg, om att leva som man själv vill. Loe är dock, det ska jag erkänna, inte alltid lika rolig! Men ofta!

"Markens gröda" (Markens grøde) av Nobelprisade (1920) Knut Hamsun var den första norska roman jag läste, och jag blev helt fascinerad av Isak och Inger och deras kamp mot alla de svårigheter och utmaningar de möter när de ska skapa sin framtid nånstans i Nordnorge. Hamsuns rykte blev sedermera starkt ifrågasatt eftersom han trodde på nazismen, men skriva kunde han. "Svält" (Sult) blev en annan succébok.

Karin Fossum har skrivit många böcker, men "Älskade Poona" (Elskede Poona) är den jag minns bäst. En kriminalhistoria och en sorglig kärlekshistoria i högst njutbar sammanblandning. Den borde jag banne mig läsa igen! (Norge har förvisso gott om deckarförfattare: Jo Nesbö och Anne Holt har jag läst, exempelvis.) 

Inser att jag prompt vill göra plats för ännu en lysande norsk författare: Åsne Seierstad. Tror jag läst det mesta hon skrivit, och hon är verkligen lysande!!! Senast "Afghanerna", brinnande aktuell men också med historisk och kulturell bakgrundsteckning.

Kanske är detta den ultimata muggen för den som vill dricka lite kaffe eller te under läsningen? Du hittar denna på nätet via snabb googling. Priset varierar mellan 100
och 300 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

SÅNT nästan bara JAG MINNS

Det säger sig ju självt: även klimakteriehäxor har varit småflickor. Här är mitt allra första skolfoto, taget 1955. Jag gick i ettan, fröken hette Sara och klass ett och två delade både på henne och klassrummet i Ekebols skola (i Barndomslandet förstås).

Att håret böjer sig lite vid öronen måste bero på att mamma med tanke på fotograferingen försökt göra något åt mina alltid lika spikraka strån. Vet att hon sörjde över att den noggrant knutna rosetten plattats till under vintermössan, ingen brydde sig om att rätta till den så därför syns den knappt! Mor min tröstade sig dock lite med att jag hade tre sidensvansar på skallen i stället. Fotot sattes i ram, jag antar att det var ett "måste". Råkar också veta att det bland mina klasskamrater fanns betydligt sötare barn ... 

Lite överraskande är det hur som helst även för mig (fast det är mitt eget beslut) att den där ettagluttaren nu blivit omslagsflicka. För det är med utgångspunkt i henne som jag tänkt tillbaka på 50-, 60- och 70-tal och skrivit en liten bok som heter "SÅNT nästan bara JAG MINNS", med underrubriken "Om människor och händelser i Värmskog förr i tiden". 

Det är förstås ingen tegelsten – jag som inte vill läsa alltför tjocka böcker skriver naturligtvis inte heller sådana – och jag inser att de läsare jag hoppas blir intresserade utgör en relativt begränsad skara. Men Värmskogs hembygdsförening gillade idén och kommer att sälja boken, vilket jag själv också tänker försöka göra förstås.

Mycket av det jag dragit mig till minnes har berättats av min mamma. Min man har kunnat fylla i vissa luckor med sin släktforskning. En och annan detalj har jag studsat på min syster (fast hon har inte haft en aning om vad jag hållit på med).

Vad är det då jag berättar om? Ja man får bekanta sig med mina föräldrar, förstås. Men också med byns förste (?) invandrare. Och med prästen som samlade på sig så många knappar att han kom in i Guinness rekordbok. Tanterna i syjuntan, absolut, och Agda, som förlorade sitt livs kärlek när hon drabbades av tbc.

Om du klickar på bilden blir den större
och baksidestexten lättare att läsa.

Många företeelser har jag velat lyfta fram: kyrkokören,  frivilliga brandkåren, sommarens lantliga fröjder som bad och hölass. En och annan historisk tillbakablick bjuder jag också på. Som när koleran slog till. Lite lokal konst får plats.
Ett kapitel ägnar jag åt romanen (den hittills enda) som utspelar sig i byn, "Klockorna ringer över Värmeln". Den kom på 1950-talet och "alla" skulle läsa den. Riktigt lika stor spridning fick väl aldrig lärarinnan Runa Sundh, men en härlig poet var hon fast berömmelsen i stort sett uteblev!

Om du nu råkar bli så nyfiken att du rent av vill läsa alltihop, så finns boken förstås att köpa – fast bara direkt från mig, du kommer inte att finna den i bokhandeln eller på bibliotek, och upplagan är liten. 100 kr plus porto kostar det i så fall. (Det blir 150 kr, köper färdig påse för 55 kr av Post Nord och rundar av till jämn hundring).
Boksläpp blir det "på riktigt" den 23 november. Var? I Barndomslandet förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

D som i Drama

Hittar en uppmaning hos Enligt O att fortsätta med nästa bokstav i det hon kallas Litteraturens ABC. Det är dags för bokstaven D. Hon skriver: "Som vanligt vill jag att du väljer ut en författare och en bok som kan kopplas till bokstaven. Sedan vill jag också att du tänker kring dramatik. Det kan vara dramatik i form av pjäser eller något som innehåller dramatik."

Ernst Didring har nog i stort sett fallit glömska. Men hans historiska trilogi "Malm", som handlar om hur man byggde järnväg i Norrlands inland, är läsvärd ännu. Där finns många spännande figurer, bl a "Svarta Björn", en kvinna som var en legend redan i livet. Romanerna har över hundra på nacken, och Didring hyllades flitigt på sin tid för sina skildringar av Sverige kring förra sekelskiftet. 

Therese Bohmans "Den andra kvinnan" läste jag nyligen, fast den visst är tio år gammal. Huvudperson är en ung kvinna som jobbar i personalmatsalen på ett sjukhus. Hon inleder en het relation med en betydligt äldre läkare, en som redan har en familj, men det handlar inte enbart om den jobbiga rollen som älskarinna utan också om hur hon vill skapa sin egen framtid, helst som en oberoende skrivande människa. Här ryms också tankar om vänskap och klassmotsättningar. Om hon lyckas? Vill du veta får du väl läsa!

"The Diplomat" på Netflix är inte bara dramatisk, den börjar på D också så där har vi en dubbelträff! Sög lite på karamellen och började inte titta så snart den tredje säsongen släpptes, men nu tar det nog snart slut för man vill verkligen veta hur det ska gå ... 

Om jag tänker på annan dramatik som gjort intryck finns den oförglömliga "Sju flickor" som spelades på Dramaten för över femtio år sedan. Lena Nyman spelade den knarkberoende flickan och när pjäsen var över och ljuset tändes i salongen satt jag med tårarna strömmande. Oförglömlig, skrev jag, och det var precis vad den var. Eller är.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om klädkod

Det räcker med att ta en promenad i vilken svensk stad som helst för att omedelbart se att nästan ingen svensk, oavsett kön och härkomst, är mogen att klä sig själv. Förr i tiden kunde följderna av det begränsas genom att det fanns uttalade och outtalade klädkoder, som medborgarna följde, eftersom tanken aldrig slog dem att inte göra det. Ingen vuxen man skulle på den tiden ha gått runt i staden iklädd shorts, kvinnor skulle aldrig ha gått ut endast iklädda kroppsnära kalasbyxor på underkroppen och tanken att klä sig i sportkläder sju dagar i veckan, trots att ingen sådan aktivitet var planerad, var lika absurd som att man opåkallat skulle klä sig som sotare, eller bagare. Nu är den sortens klädregler sedan länge bortrensade. Resultatet talar för sig självt.

-Den ständige provokatören Johan Hakelius, politisk chefredaktör på tidningen Fokus, funderar i sin "dagbok" över förslaget om svenskt burka-förbud som kristdemokraternas ledare Ebba Busch lanserat. Hon har fått mothugg av en imam som påstår att alla vuxna klarar av att själva bestämma hur de ska klä sig, en mognad som inte Hakelius tycker sig se när han tittar på folk runt omkring sig. Till saken hör kanske att Hakelius själv är mycket klädmedveten, vilket resulterar i att han ofta ses i rutig tweed med väst och fluga ...

Veckans bild

God morgon!  

Kom ni ihåg det? Att ställa klockan på vintertid, eller normaltid som det kanske egentligen heter? Bakåt en timme var det som gällde, och våra digitala apparater klarar av omställningen utan hjälp. De andra tidtagarna får vi ta hand om manuellt. Historierna om hur folk glömt och kommit på fel klockslag är många. Mindre plågsamt att komma en timme för tidigt än en för sent, så där har oktober-ändringen en fördel.

Två gånger om året flammar debatten upp om det vettiga i att hålla på med den här tidsomställningen, som förefaller rätt onödig. Vissa människor säger sig lida av den, både fysiskt och psykiskt, andra märker den knappt (jag hör nog till den senare kategorin).

Den här tidsregeln infördes i Sverige 1980, och meningarna om fenomenet har varit delade hela tiden. En prominent brittisk politiker, Winston Churchill, sammanfattade fenomenet med ett kallt konstaterande: "En extra gäspning en morgon på våren, en extra snarkning en natt på hösten." Det gällde rimligen inte bara i England!

Kanske kan EU en vacker dag enas om att avskaffa den här ordningen. Man kan ju tycka att det borde kunna klaras av med ett enkelt klubbslag i Bryssel, men så lätt går det förstås inte! 29 mars 2026 är det dags nästa gång, dessförinnan lär det inte bli nån ändring.

Veckans bild ska vi visa på söndagar, det vill i alla fall Åke. "Min" klockvägg finns i en restaurang i centrala Stockholm, ett ställe där jag ätit lunch några gånger och alltid fascinerats av anhopningen av ur med gyllene inramning.

Copyright Klimakteriehäxan

Utan påsar vore livet svårt

Det finns en bloggutmaning som gäller på lördagar, en utmaning från Åke som jag av någon underlig anledning oftast lyckas glömma bort, såväl att kolla som att hörsamma. Idag är ett undantag! Man ska "hoppa på tåget" och det gör jag här och nu. 

Nyckelordet denna gång är påse, och en sak är klar: hur skulle vi klara oss utan påsar? Tänk bara på alla gånger (senast i går i mitt fall) man släpat smutstvätt till tvättstugan i en blå Ikea-påse? Den har fått ett passande namn, "Frakta" heter den! (Jag hyllade den här för tretton år sedan, priset har gått upp från fem till nio kronor sedan dess, sex spänn för en mindre modell). Tror att möbeljätten var först med en kasse i det stora formatet, nu har "alla" andra följt efter, bland dem till och med modehuset Balenciaga som 2017 gjorde en snarlik väska fast i skinn och med blixtlås.

Sedan har vi de olika kassarna i papper och plast som förr var en självklarhet att bara ta i butiken när man skulle bära hem matvarorna eller den nya koftan. Men 2017 kom en ny lag. Plötsligt kostade de extra och visst blev vi väl lite försiktigare, såg till att återanvända dem både en och fyra gånger? Målet var att – och nu citerar jag en text jag skrev på News 55 samma år – "ingen ska använda mer än 40 plastbärkassar om året när vi är framme vid år 2025." 

Där är vi ju nu. Användandet har faktiskt gått ner, även om jag inte räknat mina. Den där skatten på plastpåsar togs bort för ett år sedan. Idag är jag av den uppfattningen att folk faktiskt väldigt ofta har med sig egen kasse hemifrån när det är dags att gå till butiken. Ofta en sån där liten sak i tunn nylon som när den är tom kan vikas ihop och nästan inte ta nån plats alls i fickan eller handväskan. Eller en snygg i kraftigt tyg, kanske en souvenir från någonstans?

Hos mig finns en annan påse som jag blev förälskad i vid första ögonkastet. Den ser ut som nästan vilken brun papperspåse som helst, är gjord i porslin och kommer från tyska Rosenthal. Jag kunde inte köpa den just när jag upptäckte den, minns inte av vilken anledning. Däremot stod den rakt framför mig i en taxfree-shop på Barbados långt senare. Naturligtvis slog jag till. Och varje gång jag tänker på hur konstigt det är att jag köpte den där jag köpte den fnissar jag lite för mig själv ... det är ungefär fyrtio år sedan! Tapio Wirkkala har designat den och när jag googlar ser jag att min vas verkar ha blivit riktigt värdefull under åren den stått hos mig!

25/10: Pastans dag

Oavsett hur påsen/kassen ser ut är den en av alla dessa vardagsprylar som vi glömmer bort att vara tacksamma för. Nu tycker jag alltså att vi ska införa kassens dag i den alternativa kalendern, den med alla temadagarna inpetade, ibland i flerdubbla lager!

Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte visa min uppskattning av tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och så kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Sedan handlade det om min kära solfjäder och senast hamnade jag hos blomvasen.

En stöttande påse för oss som försöker undvika att handla på nätet.

Ramlade över dessa roliga kassar på nätet! De kostar under 200 kr och kommer från https://www.missyusabags.com/. Hade jag inte så gott om väskor redan så ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening

Denna vecka har jags läst Veckans mening på golvet i Näckrosens tunnelbanestation. Ett citat hämtat hos poeten Gunnar Ekelöf, som jag egentligen inte är närmare bekant med. Men det han konstaterar här, kort och koncist, det är ju sannerligen med verkigheten överensstämmande!
Det är Skriv-Robert som på lördagar efterlyser en mening man nyss läst och som fångade uppmärksamheten lite extra (om än aldrig så lite ...) Och nu får ni alltså veta var jag kan tänkas läsa lite poesi ... på golvet i Stockholms t-bana!

Copyright Klimakteriehäxan

På väg?

Det är en otroligt grå dag när jag som vanligt plockar upp Elisa Matildas fem fredagsfrågor och när jag ser datumraden i hennes blogg slås jag av ett enkelt faktum: Om två månader är det julafton! Så dit är vi definitivt på väg, allihop. Hinner förstås bli många gråa dagar innan dess ...

1. Vilken var den senaste platsen utanför din stad du reste till? Det jag kallar Barndomslandet.
2. Vart kommer du att åka härnäst? Barndomslandet.
3. Vad behöver du en paus från? Vardagen.
4. Om någon frågade vart du är på väg – vad skulle du svara utan att tänka? Framåt!
5. Hur flyr du vardagen? Med allehanda huvudbry, tv och böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

3 x August för mig

Kandidaterna till årets August-pris presenterades härom dagen.  Naturligtvis har jag inte läst någon av de nominerade, är ju bara i undantagsfall med på tåget när det handlar om nyss släppta titlar. Dock hade jag väntat mig att Lena Andersson skulle finnas med, med sin "Män och kvinnor" som jag tycker är riktigt bra (och som är tillräckligt ny för att kunna vara med). Men i klassen för skönlitteratur ska jag strax ge mig i kast med Lina Wolffs "Liken vi begravde", jag har höga förväntningar och är förstås lite orolig att de ska komma på skam.

En av Wolffs rivaler om denna August (hon har redan en sån gubbe hemma sedan 2016 då hon fick priset för "De polyglotta älskarna") är Mikael Yvesands "Våran pojke" som verkar vara lite annorlunda, att döma av någon intervju jag sett med författaren, som säger sig skriva böcker han tror att han hade velat läsa när han var yngre – samtidigt som han påstår att han numera läser väldigt lite. Klart ovanligt för en skrivande människa! 

Ännu en av årets möjliga pristagare kan kamma hem äran och berömmelsen för andra gången, och då handlar det om ytterligare en bok jag verkligen vill läsa, fast nu i fackklassen. Tänker på Bea Uusmas "Vitön", en uppföljare till hennes fantastiska "Expeditionen – en kärlekshistoria". Uusma har helt snöat in på ingenjör Andrée och hans ödesdigra ballongfärd och wow! som hon skriver om detta sorgliga äventyr, vars gåtor hon försöker lösa! 

Är det månne svårare att upprepa succén, det vill säga att få priset en andra gång? Fyra författare har vunnit dubbelt: Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Sven O. Paerson och Lars Sund. De två första har jag förstås läst, Sund också fast inte titlarna han fått priset för. Paerson är jag helt obekant med. Återstår att se om det här gänget utvidgas i år? Och om jag väljer att läsa pristagarna eller är ute och cyklar? Vilket i grund och botten är helt likgiltigt!

Copyright Klimakteriehäxan

 

Dagens ord 169

HOTELLFRUKOST

-Visst är det ett härligt ord! Det doftar nybakat, alla möjliga läckra pålägg, yoghurt med och utan smaktillsatser, marmelader, ost av olika typ, färsk frukt, kanske rent av en liten frasig croissant? Krispigt stekt bacon och äggröra! Tomater, paprika, gurka! Och för den hängivne ett varmt våffeljärn, bara att pytsa i lite smet och vänta tills våfflan är vackert guldbrun! Den mer hälsomedvetne kanske söker upp havregrynsgröten, den finns där också. Allt detta ljuvliga har sedan lång tid tillbaka ingått i rumspriset när man bott på hotell i Sverige och Norden. Men nu har Scandic, den största hotellkedjan i Sverige, Norge, Danmark och Finland, bestämt att det är slut med det. I framtiden får gästen betala extra för frukosten. Den nya regeln träder i kraft i juli. Naturligtvis inget att bråka om, ett glasklart lyxproblem, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte uppskattat den där förmånen, som blivit en liten guldkant på resan. Fast folk som reser i jobbet får kanske krångligare med reseräkningen? Scandic räknar med mindre matsvinn och färre snyltgäster i alla fall. Återstår att se om/när övriga hotellkedjor följer efter.