Ett tv-tips som låter jättebra!

Det finns massor med "måste-låtar" som ska framföras när det är Valborg och Första Maj, från "Vintern ra ..." till en lång rad andra klassiker. Och det finns ett lika traditionsbundet tv-program som varje år sänds i Sveriges Television, en halvtimme med Lunds studentsångare som brukar omges av blommande magnoliaträd och många vita mössor medan herrarna i den stora kören tar i för allt vad tygen håller  (och vitheten på just deras mössor varierar starkt ...) Jo då, jag brukar nog titta.

Men i år hade jag annat för mig. Lagade faktiskt mat när programmet sändes. Landade sent i tv-soffan och så blev det lite fiske på SVT Play. Då hittar vi ett program från i går, "Valborgskonsert från Jonsered" och jag säger bara WOW! som det nappade! 

Satt andäktig i samtliga 44 minuter som konserten pågick. Alla de medverkande var "nya bekantskaper" för mig, bara positiva! Här fanns också svenska gamla pärlor som "Uti vår hage" och "Kristallen den fina", men man hade gjort plats för fler höjdare: Dylan, Gärdestad, Beatles, Laleh exempelvis. Häftiga arr, duktiga musiker, spelglädje. Och ett "solmedley" som var helt genialt!

Så om du endera dagen känner behov av en musikalisk energispruta tycker jag du ska klicka på länken. Tänk om du blir lika positivt överraskad som jag? Det var längesen jag blev så imponerad av ett tv-program. Läge att gratulera programmakarna som lyckades förnya Valborgs vårkonsert på ett strålande sätt.

Sångkören Iris: tjugo härliga röster i "Valborgskonsert från Jonsered". Bild från SVT.

Copyright Klimakteriehäxan

Vid vårens ankomst

Blev det en vårkväll igår eller fick vädergudarna något elakt infall? Som jag minns det har de ljumma vindarna och vårsolen gäckat oss mer än en gång genom åren. I yngre år var det jätteviktigt att ha något nytt plagg att inviga på Valborg, vilket ofta ledde till att man frös som en hund. Vad meteorologerna hade i sikte spelade ingen roll.

En kväll när jag var ny i huvudstaden skulle jag och en väninna, i lämpligt herrsällskap, hälsa vårens ankomst på Skansen. Hon hade gul vårkappa, jag en klänning med tillhörande kappa i lila och turkos, matchande skor, väska och handskar (av märket Lauret, finare fanns inte! jag hade shoppat som aldrig förr) i den perfekta färgtonen. Vi kände oss snygga, var helt enkel rustade till tänderna för "Sköna maj välkommen".

Kvällen inleddes hemma hos mig. Jag hade ordnat käk, förmodligen en västkustsallad eller den där varma champinjonmackan med bacon som jag nyligen nämnde här på bloggen. Det var så vitt jag minns de enda två saker jag möjligen kunde bjuda någon på.

När vi var mätta och klockan blivit lagom mycket inleddes vår korta utflykt till Djurgården, jag bodde på Gärdeshöjden så det var inte långt alls. På Skansen visste vi att traditionerna skulle upprätthållas, med sång, vårtal, brasa och ett fyrfaldigt leve för den efterlängtade årstiden. Och så skulle väl åtminstone någon se att vi gjort oss vårfina!

Vi hade knappt hunnit över Djurgårdsbron, knappt hunnit börja frysa, förrän snön vräkte ner. Blommorna som vågat sticka upp täcktes raskt av ett vitt kallt lager, lackskor i slingbackmodell borde ha bytts mot kängor med traktordäcksliknande sulor. Hur kunde det nu bli så här? Vi skulle ju högtidlighålla att ljuvare tider var inom räckhåll!

Goda råd var helt enkelt dyra. Ganska dyra i alla fall. För resultatet blev att vi gick in på den restaurang som på den tiden låg alldeles till vänster om Skansens huvudentré. Och jo, det gick att ordna ett bord för fyra! Så vi åt en middag till, utan att förfrysa – eller förstöra vårens lackskor ... fast själva firandet missade vi förstås.

Kollade mitt minne med väninnan, och visst minns hon också denna Valborgsmässoafton, tämligen originell! Vi enas om att det måste ha varit 1967 eller -68. Känns som en rikedom att vi fortfarande är vänner som ses då och då, oftast över en lunch. Vad som blev våra kavaljerers öde vet vi dock nästan inget om. De försvann i alla fall ur våra liv.

Styvmorsviolen och jag gläder oss tillsammans åt att det är snöfritt i dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Sång och dans hälsar Maj

Valborgsmässoafton. Kanske en dag inte bara för en sprakande vårbrasa utan också för sång och dans? Körsång, definitivt. Dans? Tja kanske? Sång & dans (eller varianter av orden) i titel, handling eller på omslag är hur som helst temat för denna veckas tisdagstrio, som har sin upprinnelse hos Ugglan.

"Guitarr och dragharmonika" är en diktsamling av Gustaf Fröding som kom ut 1891. I den ingår den evigt gröna sommarskildringen  "Det var dans bort i vägen" som senare tonsattes av Helfrid Lambert. Dikten är välkänd, den har till och med legat på Svensktoppen, först i en version med Öijwinds på 60-talet, senare (på 70-talet) med Sven-Ingvars. Lite störd blir jag när jag googlar och ser att just Sven-Ingvars får all cred – de stod ju varken för melodi eller ord, spelade bara in låten! 

Gustaf Fröding får vi inte glömma bort även om det alltså verkar hända på nätet. Har honom med mig sen skoltiden, kan fortfarande flera av hans dikter utantill! Tror jag har all hans poesi i hyllan, plus en bok med några av hans tidningstexter. Och har ni vägarna åt Värmlandshållet i sommar, planera in ett stopp i Alster och gå en guidad tur i hans födelsegård med omgivning! Det blir givande, garanterat!

Simone Berteaut sade sig vara Edith Piafs halvsyster. Goda vänner var de hur som helst. Lilla Edith, alltid klädd i svart, kallades "Sparven" och är förmodligen Frankrikes mest välkända populärartist genom alla tider,  med bravurnummer som "La Vie en Rose" på repertoaren. Hennes eget liv gick dock i mörkare toner. "Piaf" är en klart läsvärd bok om ett märkligt människoöde i vilket musiken var enormt viktig.

Kerstin Thorvall skrev "Nödvändigheten i att dansa" och det är som alltid när det handlar om hennes böcker en mycket personlig text som inte väjer för att författarinnan stundtals kan framstå som både naiv och korkad (vilket hon ju inte var). Thorvall kom fram till att rörelse till musik tillsammans med andra var bättre medicin mot depressioner än alla lyckopiller. Och att det inte är "förbjudet" eller ens olämpligt för ensamma äldre kvinnor att ägna sig åt det!

Ett livsbejakande citat ur boken får ni här: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid."

Inser att jag inte dansat på väldigt väldigt länge ... Dans eller ej, vi hälsar ändå unisont sköna maj välkommen! Ha en fin Valborgsafton!

Copyright Klimakteriehäxan 

SELFIE om hundar

Här kommer den, din chans att lära känna oss, dina  bloggkollegor, lite bättre: vi berättar något om oss själva, med start i sex "triggerpunkter" som jag klurat ut. Men den här sortens SELFIE kräver ingen kamera, den består av ord! Denna vecka ägnar vi oss åt människans bästa vän, hunden. Och glöm inte att skriva en kommentar här hos mig med länk till ditt Selfie-bidrag!

1. Mitt första hundminne: Grannens gråhund Donny som dagligen kom knallande över berget till vår kökstrappa och undrade om det möjligen vankades någon godbit? Det gjorde det, ofta.

2. Filmhund som stannat kvar: Finns många, Lassie och Båtsman t ex. Men jag väljer  Lasse Hallströms "Hachiko – en vän för livet" som är baserad på en sann japansk historia om en övergiven valp som tas om hand av en man, i filmen spelad av Richard Gere. Valpen och husse blir oskiljaktiga.

3. Bokhund som stannat kvar: Missa inte den ganska bortglömda romanen "Kvinnan som mötte en hund" av Elsie Johansson. Berörande.  

4. Den hunden glömmer jag aldrig: Pointern Koira som kändes som min men som var min pojkväns. En helt underbar hund man kunde prata med om precis ALLT! Och när vi skulle sova tillsammans gav hon sig inte förrän hon hade erövrat hela huvudkudden. Då suckade hon nöjt och somnade gott. 

5. Berätta en egen liten hundhistoria! Sara var en strävhårig tax som bodde hos mig ibland när husse och matte behövde hundvakt. Vi trivdes ihop. Men jag var mer förtjust i sovmorgnar är Sara. En dag väcker hon mig och upplyser mig om att det är dags att gå upp. "Inte än" svarar jag och somnar om. Sara väntar en stund, sedan puffar hon på mig en gång till. Hon behöver verkligen gå ut! Jag förhalar uppstigningen på nytt. Så kommer tredje väckningsförsöket. Sara har nu hoppat upp i sängen och slickar mig frenetiskt på hakan. Det är bråttom nu! Fast jag är ändå alltför långsam. Känner plötsligt hur min bara arm blir våt och varm. DÅ kom jag ur sängen. Om jag blev arg? Nej, hur skulle jag kunna bli det? Sara hade ju verkligen sagt till, jag fick skylla mig själv! Och boka tvättstugan.

6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en ... Labrador kanske? De verkar både snälla och kloka och är dessutom fina att se på!

Förra veckan tillbringade vi så att säga på krogen. Stor enighet rådde om att dricks betalar man när någon förtjänar det, inte för att man programmerat in det när kortet ska dras i maskinen. Om maträtter tyckte vi olika, vi var också uppenbart olika flitiga restaurangbesökare, men tänkt så trist om alla gjorde likadant jämt! Här är deltagarna:Hannele, MrsCalloway, Ingrid, Gerd, Femfemman, Nilla, Litenherre, Kina, Anki, BP, janerik, Paula,  ProfessorDeutsch, Debutsky, Susjos, Kraka, Nettan. Hoppas jag inte missat någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Lite humor är aldrig fel

Ombyggnadsarbetet med Slussen i Stockholm är något av ett evighetsprojekt. Hela området är bara fult, avspärrningar, maskiner, lyftkranar vart man än tittar. Allt skramlar. Allt är skitigt. Helst borde man blunda, men det är osäkert hur många år man behöver undvika att titta. Kan det verkligen bli klart någon gång undrar den som liksom jag har noll koll på den här sortens projekt? 

En sak har i alla fall blivit bra: man har knutit en duktig reklambyrå till projektet. Resultatet är att det rätt som det är kommer upp nya skyltar på planken runt bygget, skyltar som trots eländet kan få åskådaren att le. Lite humor är ju aldrig fel! (Om ni tycker att mina foton är lite oskarpa beror det på att jag tagit dem i flygande fläng genom bussens fönster, jag vägrar att gå till fots där!)

Denna veckas Skyltsöndag blir helt enkelt Slussens dag. BP håller sin trygga hand över skyltsöndagsbloggandet, bloggare som oftast deltar är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke.

Ett sanningens ord.

Är jag en hipster för att jag bor på Södermalm eller?

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om val

I have never been a single-issue voter. Because our elected officials affect our lives in so many ways, deciding whether to support or oppose a candidate based on one factor seems extremely shortsighted. 

-Min vän, f d ambassadören Dennis Jett, skriver i en insändare till The Jewish Chronicle i Pittsburgh (där han är professor i International Affairs vid Pennsylvania State University) hur han tänker när han ska bestämma vilken kandidat han vill stödja i ett politiskt val. Han vill rösta på någon som inte bara på kort sikt har en plan, han vill att den förtroendevalde ska tänka längre. Och jag tycker att det har han väl alldeles rätt i! Inte bara i USA stundar valtider, om bara en dryg månad är det dags för oss också (valet till EU-parlamentet hålls 6-9 juni).

Veckans mening – om hyllningar

Varje lördag presenterar Skriv-Robert en mening från det han nyss läst. En mening som har fått honom att stanna upp. Meningen kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. Hur som helst värd att lägga några sekunder på. Jag är en av dem som brukar hänga på. Denna gång blir det med några rader jag hämtar från en krönika i Dagens Nyheter, skriven av Patrik Lundberg. Han funderar kring hyllningarna som den dödsdömde och cancersjuke fotbollsikonen Sven-Göran "Svennis" Eriksson får. Och tänker att många fler människor borde hyllas medan de fortfarande är i livet, även om de inte varit världsberömda.

De flesta människor har nog inte påverkat fler än sin direkta omgivning, men det är också en gärning värd att uppmärksamma.

Copyright Klimakteriehäxan

Återvinning på hemmafronten

Det där med att slänga saker, rensa, ge bort, sälja av, kassera – det är olika varianter på en svår konst som leder tankarna till det gamla franska ordspråket "Att skiljas är att dö en smula" (Partir c'est mourir un peu). Jag är urdålig på att rensa, men visst har jag för mycket av både det ena och det andra: kläder, böcker, glas, porslin, billiga (men skojiga) smycken o s v.

Nog för att det är långt till att jag ska kunna kallas en "hoarder" men mina försök att skapa utrymme i klämfulla skåp och hyllor borde bli mer intensiva. Jag försöker faktiskt. Ger bort, säljer på loppis, lämnar till Myrorna/Röda korset/Stadsmissionen, går till second hand-butiker och lyckas ibland hitta kunder till mina saker på nån köp-och-sälj-sajt på nätet.

Faktum kvarstår: jag har de prylar jag har för att jag själv har valt dem. Och jag har valt dem med hjärtat. Dessutom är det, tro mig eller ej, inte alldeles ovanligt att jag hittar något jag inte använt på länge men som plötsligt är exakt vad jag behöver! Ta bara den svarta ärmlösa jättesköna klänningen, design den dubbelt Guldknapps-belönade Jytte Meilvang för HM:s Big is Beautiful 1986 – den har jag använt ideligen sedan den dök upp i källaren! Man glömmer ju även sina favoriter.

Hur kan det exempelvis komma sig (jag vet alltså inte) att jag behållit datorväskan från sekelskiftet, den jag fick när jag var nyhetschef på gratistidningen Stockholm News? Hoppsan, har du redan glömt att den funnits ... ja det är nog inte så konstigt, trots att den var "modern" och gjordes med de bäst ambitioner.

Tidningen blev gruvligt och sorgligt kortlivad, laptoppen köpte jag loss när vi fått sparken allihop efter några månader och så var det bara att knalla hem och slicka såren. Vi trodde verkligen på tidningen, hade bra medarbetare och kul på jobbet. Men alldeles för få annonser, och nätupplagan var förstås framtidens variant, men det hade inte annonsörerna hajat så där blev det inte heller mycket intäkter.

Så en dag är jag och gräver i ett skåp. Fram kommer datorväskan, en stadig välgjord sak med tidningens emblem på. Jag hade just bytt dator (igen) och tittar lite extra på den här reliken. Ser det inte ut som om ... jovisst! Väskan, som är över 20 år gammal, är i perfekt storlek till min laptop av årgång 2023. Som måttbeställd! Med ytterfickor för mus och sladdar, perfekt.

Kom sen inte och säg att det är dumt att spara prylar man gillar. Ibland är det faktiskt riktigt bra! Återvinning på hemmafronten ska inte föraktas. Kan lägga till att jag för dagen går klädd i ett par långbyxor som är minst femton år gamla. Snygga!

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt irriterar mig!

Mia i bokhörnan pejlar i dag vad vi kan tolerera för tokigheter när vi läser. Helgfrågan lyder: Vad kan irritera dig i böcker? T.ex. felstavningar, upprepningar eller liknande!

Oj, det finns mycket att bli irriterad på i en del böcker, som tur är inte i alla. Korrfel är otroligt trist, felstavade namn i faktaböcker borde vara straffbart! Ibland lyser originalspråket igenom i den svenska översättningen: man ser direkt vad författaren har skrivit men tvingas också inse att översättaren haft för bråttom och inte satt in ordet i rätt sammanhang, det blir idiomatiskt knallfel.

Det finns också en annan sak som jag är allergisk emot och det är när författaren till en intrig, som varit spännande och spänstigt berättad, inte vet hur alltihop ska kunna få en rimlig förklaring. Då tar man till Dallas-greppet, ni vet när Bobby dog men sedan återuppstod eftersom allt bara varit en dröm? Nog för att drömmar kan ställa till det, men att låta dem står för upplösningen i en roman är uselt. Och blir det inte en dröm som ska få historien att ta slut, då kan det bli något övernaturligt väsen som varit framme och stökat till det. Bläh.  

Hörböcker är värda att nämna i sammanhanget. Mindre nogräknade uppläsare tar aldrig med sig hjärnan till mikrofonen utan rapar helt utan tanke upp det som står på sidorna: namn på orter uttalas fel, betoningarna hoppar runt utan minsta fundering. Det kan bli helt förödande. Och om uppläsaren tar om ska förstås upprepningen klippas bort, vilket långt ifrån alltid sker! Alla dessa företeelser kan jag ge exempel på, men det blir för långt här.  Men jag lovar: ni kan tro mig på mitt ord!

Copyright Klimakteriehäxan

Framtidens klassiker?

Vilka böcker från 2000-talet tror du blir framtida klassiker? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. Och det tål att funderas på!

Jag tänker att det bör handla om böcker som på ett eller annat vis är originella, inte enbart välskrivna. En sådan är storsäljaren "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) av Valerie Perrin. Här får man (minst) en kärleksskildring, ett kriminaldrama och fina resonemang mellan en äldre man och en kvinna som finner en härlig gemenskap bland växter och grönsaker! Jag njöt av den.

"Vi kom över havet" (The Buddha in the Attic) skrevs av Julie Otsuka, amerikanska med rötter i Japan. Det är en gripande skildring av en del av andra världskriget som inte kom ut förrän 2011. En sorts historielektion i perfekt förpackning om hur illa en stor asiatisk minoritet behandlades i USA när kriget pågick.

"Köttets tid" tyckte jag var en hisnande historia som Lina Wolff berättade med bravur och lite oväntade grepp. Enligt mig utan tvekan hennes bästa! Här finns också kärleken och brotten och en kanonbra upplösning sätter punkt!

Att Fredrik Backman kommer att bli läst i många år framöver utgår jag ifrån. Jag väljer att peka på "Min mormor hälsar och säger förlåt", för i den menar jag att han verkligen lyckas med alla momenten och resultatet är snudd på briljant, dessutom med lite humor emellanåt.

Omöjligt i sammanhanget är att hoppa över Chimamanda Ngozi Adichie, nigerianskan som måste få Nobelpriset i litteratur någon gång framöver. "Americanah" har en klassikers alla egenskaper i skildringen av integrationsproblem, svart-vita relationer och 2000-talets våndor. Mästerlig är också hennes tidigare "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) om inbördeskriget i Biafra, ja allt hon skriver är bra!

Lägger till en ryss i exil också: Vladimir Sorokin. Hans "Snöstormen" liknar ingenting annat, kanske ska den kallas fantasy? Jag sög den i mig som om den hade varit en saga jag verkligen längtat efter. Trots att jag inte gillar fantasy ...

Copyright Klimakteriehäxan

Utflykt till våren

I brist på riktig vår utanför min egen dörr uppsökte jag i dag ett ställe där våren står i full blom: Ulriksdals slottsträdgård. Skönt att vila blicken på stora praktfulla uppsättningar, som man visst kan avundas – men de skulle ju ändå inte få plats hemma hos mig ...

Ett och annat fick ändå följa med: en kraftfull kornettblomma i otroligt vacker blå färg. Faktiskt en av min mammas favoriter, hon kallade den dessutom alltid vid dess latinska namn: Streptocarpus. Så det gör oftast jag också!

Dessutom fanns det en minivariant på pelargoner som var jättesöta, så några sådana i rosa ton får samsas med blåspräckliga violer i en balkonglåda som bara står och väntar, gapande tom! Snart så!

En sån här utflykt får mig att tänka på uttrycket att "om inte Muhammed kommer till berget så kommer berget till Muhammed" eller hur det nu är? Fast jag byter "Muhammed" mot "våren". Den ligger mig (berget alltså)  närmre hjärtat. En utflykt till våren blev det!

Den här bilden förtjänar att klickas upp i storlek så att alla skönheter syns!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 144

SJÄLVSAMHET

-Ensamhet låter lite sorgligt, även om den är självvald. Men det gör ju inte självsamhet! Jag hittar ordet hos bloggarkollegan Kraka och tar tacksamt emot. Lite självsamhet mår vi nog alla bra av, en stund för fria tankar utan att man måste ta hänsyn till någon annan eller något annat, långt från mobil och dator. Tror att detta är en bristvara för väldigt många.

Korkat och knäppt

Hur är det, har även du svurit över eller åtminstone muttrat om de nya plastkorkarna som inte vill bli löstagna från mjölkförpackningen utan envist hänger kvar med en seg liten tunga? Jag har nog både muttrat och svurit (lite i alla fall) eftersom nymodigheten försvårat upphällning utan spill.

Nu har jag fått förklarat för mig att detta är effekten av ett nytt EU-direktiv med det ädlaste av syften: det ska bli färre plastkorkar som ligger och dräller ute i naturen, nedskräpningen ska helt enkelt minska! Gott så. 

Fast drällandet när mjölken eller yoghurten ska förflyttas från paketet till ett glas, det kvarstår. Eller, det har kvarstått tills i dag. För nu har jag läst om Eivor Berglund i Kode (nära Kungälv) som knäckt nöten. Knepet består i att man med en bestämd knyck böjer korken rakt bakåt/uppåt. Ett knäpp hörs, korken stannar i det där läget och det är bara att hälla. Sedan knäpper det igen när man fäller tillbaka korken, rakt ner.

69-åriga Eivor har nästan blivit berömd på kuppen. Hon la ut ett videoklipp på sin Facebook-sida och så var stenen i rullning! Kungälvs-Posten ägnar henne en rejäl artikel och kommentarerna har strömmat in, alla tacksamma, det utgår jag från. 

En fråga återstår dock, en som jag inte ser att Eivor har svaret på: Ska korken slitas loss och läggas i plaståtervinningen medan mjölkkartongen som alltid läggs i papperscontainern?

Emma Hilmersson, enhetschef på avfallsavdelningen på Kretslopp och vatten i Göteborgs stad, säjer i en intervju med Sveriges Radio att korken ska sitta kvar. Hon förklarar att sorteringen sker senare i processen. "Det är som en stor tvättmaskin, och där löses förpackningarna upp så att pappret blir till pappersfiber och plasten fångar man in och skickar iväg till en plaståtervinning", förklarar hon.

Min slutsats är att vi i alla fall denna gång fått ett nytt EU-direktiv som faktiskt förenklar våra liv! Tack för det! Samtidigt kan jag inte låta bli att undra, mot bakgrund av vad experten säjer, varför vi stått och vridit loss våra plastkorkar i åratal. Uppenbarligen helt i onödan. Både korkat och knäppt, kan man kanske säga.

Copyright Klimakteriehäxan

När reprisen är lika bra

Böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning – det är vad Ugglan & boken vill ha tips om denna vecka, när tisdagen också råkar vara Världsbokdagen. Tre titlar ska det vara! Här kommer mina förslag på böcker som jag tyckte var bra första gången jag läste dem och som ganska säkert är lika bra när jag tar dem i repris:

"Brev från min barndom" (La huella de la infancia) Emma Reyes minns en svår tid i hemlandet Colombia innan hon kunde slå sig fri från klostret och nunnornas hårda nypor som styrt henne sedan mamman försvann, oklart vart. Författarinnan blev så småningom framgångsrik konstnär i Frankrike. Har tänkt läsa om den.

"Mårbacka" är Selma Lagerlöfs självbiografiska trilogi, både spännande som tidsdokument och som skildring av hennes egen uppväxt som var långt från problemfri. Tål att läsas gång på gång.

"Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes är en bok som grep mig djupt när jag läste den första gången. Det har blivit fler. Huvudpersonen är en förståndshandikappad pojke som tar till sig färdigheter han aldrig haft: han blir smart och social i ett experiment som också omfattar labbråttan Algy.

Säkerligen har alla tre tidigare förekommit som lästips här på min blogg, men det kommer förmodligen vare sig du som tittar in här eller jag ihåg ... och nu skulle det ju ändå handla om omläsning, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE om krogen

Kroglivet har hamnat i rampljuset på sistone. Dels upprörs många av det man upplever som nytt drickstvång: att man vid betalning i kortläsaren förberett olika procentsatser (fast det finns ett utrymme för frivilligt valt belopp också). Knepigt, kan jag tycka. Dricks ska den få som levererar bra service och god förtäring, men förhoppningsvis har restaurangpersonal åtminstone i Sverige hygglig grundlön. (Annorlunda är det exempelvis i USA, där dricksen rent av kan utgöra servitörens enda ersättning för sitt arbete.)

Och så har vi debatten om vem som ska recensera krogar och hur de ska gå tillväga. Seriösa mat- och restaurangexperter gillar inte att "vem som helst" får tycka till om krogar i stora tidningar, som i Expressen. Man kan ha olika åsikter om det. Alla äter ju, alla kan tycka något om det som serveras såväl på finkrog som på budgetrestaurang. Samtidigt som en del som ägnat mycket tid åt branschen naturligtvis kan jämföra med otaliga matställen jorden runt, medan andra har mer begränsade erfarenheter. Hur som helst har diskussionens vågor gått höga och knappast lagt sig än – här en länk till en av många artiklar i ämnet.

Då tycker jag som ni redan fattat att det kunde vara läge att ta tempen på oss som krogkunder genom att komma upp med sex "triggerpunkter" som tillsammans ska ge oss ännu en SELFIE, alltså en bild av oss själva som inte kräver kamera, bara ord. Sätt igång! Och glöm inte att skriva en kommentar här hos mig med länk till ditt Selfie-bidrag!

1. Den rätten äter jag aldrig hemma men gärna på krogen: Kalvlever, är ensam i familjen om att gilla denna delikatess (men den kräver perfekt tillagning!)

2. Sån är jag som kroggäst: Ganska petig, faktiskt. Tycker man betalar så mycket att man har rätt att kräva god kvalitet både på mat och service. Men, det vill jag påpeka, jag blir ofta nöjd!

3. Den "importerade" maten är en favorit: Chèvre, fransk getost. Serveras ofta varm med rödbetor.

4. Den "etniska" menyn upptäckte jag senast: Har börjat gilla indisk mat alltmer.

5. Favoritpizzan! Med ost, tomat, skinka, champinjoner och räkor, tack, det blir bra. Med ost, tomat, musslor, räkor och tonfisk. Tack, det blir utmärkt. (Aldrig en calzone!)

6. Så tänker jag kring dricks: Ogillar att man numera förprogrammerat notan för olika procentsatser. Vill man ge dricks – det är ju faktiskt inte självklart – tycker jag man ska få bestämma själv hur mycket.

Förra veckan var jag djärv (tycker jag i a f) och slängde ut en SELFIE-utmaning om politik. Var beredd på både lite kritik och avhopp, men tycker att det landade bra! Här är deltagarna: Gerd, Hannele, MrsCalloway, ProfessorDeutsch, Margaretha, Ingrid, Litenherre, Paula, Åke, BP, Nettan, Nilla, Femfemman, MrsCalloway, pockethexan, janerik, Hanna,  Kina, Anki, Kraka. Hoppas jag inte missat någon!

Copyright Klimakteriehäxan