Med Selma som adventskalender

Sista november. Väldigt många brukar hävda att det är årets tråkigaste månad. Så man får anta att minst lika många nu är glada att den är slut, för den här gången. Vi går hur som helst in i en lite ljusare tid när december drar igång. Dels tack vare snön, som verkar ligga kvar ett tag och dessutom kanske det kommer mer? Men dels också tack vare att vi nu drar igång den riktiga säsongen för ljus, både levande och elektriska, i stakar, stjärnor och allehanda typer av lampor. 

Så här skriver Mia i bokhörnan i dag, när det är dags för ännu en helgfråga: Det är 1:a advent så nu är det väl helt okej att läsa julböcker? Har ni några tips på julböcker?

Selma och första poinsettian, vit och lite rosa.

Mitt egentliga svar är nej. Jag har läst ett antal men aldrig blivit riktigt förtjust. Har ingen som jag vill återvända till år efter år, om man bortser från någon av barnens favoriter från förr, om tomtar och snögubbar. Fast ifjol köpte jag i alla fall "Selma Lagerlöfs jul" och den har jag tänkt mig att läsa nu i december, lite som en adventskalender ... den innehåller nämligen precis 24 berättelser. Som vilken adventskalender som helst. Hade dock varit extra trevligt om den innehållit lite choklad också ... men det får jag väl se till att skaffa på annat håll.

"Vinterns goda ting" av Anna och Fanny / mor och dotter Bergenström brukar jag också plocka fram när det drar ihop sig.

Den har underrubriken "Maten - Julen - Blommorna" och det är väl en bra sammanfattning av helgen?

Har också "Julboken" av Görel Kristina Näslund och Andrea Räder men den kommer i sista hand.

Copyright Klimakteriehäxan

Visst blommar det!

Novemberkaktusarna fortsätter ända in i december!

Minsann blommar en kvarglömd grönkålsplanta ute på gården också!

Här en riktig skönhet som jag är stolt över: en "hemgjord" orkidé. Har
minst sex stycken som blommar om just nu, denna är prydligast av dem
 alla! De trivs i våra fönster. 

Copyright Klimakteriehäxan

Att bli skrämd på riktigt

Att bli rädd kan bero på så mycket och betyda väldigt olika saker. Det kan handla om att tillfredsställa vårt behov av kill-i-magen och som sådant vara tämligen oskyldigt. Men det kan också handla om att stöta på ren ondska i verkligheten, att möta saker i livet som får hjärtat att stanna åtminstone i bildlig bemärkelse. Vilka kulturella  verk har skrämt dig rejält? undrar Enligt O i Veckans kulturfråga.

Visst har jag väl känt skinnet knottra sig vid läsningen av någon deckare med ett riktigt blodigt illdåd i, men faktum är att jag noggrant undviker den sortens "kulturella verk" numera. Detta eftersom jag anser att vi tvingas möta så mycket elände på riktigt att det inte finns plats för skrämmande fiktion.

Låt mig peka på ett kulturellt verk som så sent som i går visade på så mycket ondska, så omfattande lidande och så obegripliga grymheter att det i princip inte går att ta in. Jag såg dokumentärfilmen "20 dagar i Mariupol" i SVT. Om hur ryssarna till sist vann och tog över den en gång blomstrande staden från ukrainarna. Tre medarbetare, själva ukrainare, från nyhetsbyrån AP samlade bildbevisen med uppenbar risk för sina egna liv.

Du kan se filmen på SVT Play. Om du törs, alltså. Ingen som ser den kan undgå att bli skrämd av vad människor kan göra mot varandra, mot gamla, kvinnor, barn som inte ens fötts. I presentationen står att "programmet innehåller obehagliga scener". Utan tvivel är det så. Men som flera medverkande säger: världen behöver se, världen behöver veta. Så ja, jag rekommenderar dig att titta.

Ur "20 dagar i Mariupol"

Copyright Klimakteriehäxan

Hej mitt vinterland!

Copyright Klimakteriehäxan

Plus och minus

Vaknar till en dag med plus och minus. Plus, därför att världen därutanför våra fönster ser ut som en vacker vinterdag ska de ut: gnistrande vit snö täcker marken och trädens nyss så kala grenar, solen skiner och det verkar vara ett hanterligt antal minusgrader i luften. Både vår gata och trottoaren är dessutom ansade av snöplogen.

Men minus dyker upp (förutom graderna då ...). Det består i nyheten att sparkraven på Sveriges Radio betyder att man ämnar lägga ner två ytterst viktiga programserier: radioföljetongen och "Människor och tro". Själv har jag lyssnat på radioföljetong i åratal och glatt mig åt denna kulturservice som inte kostat ett öre extra. Nu menar man att "radion inte ska konkurrera med andra strömningstjänster" och att programmets existensberättigande allvarligt naggats i kanten.

Så sorgligt! Alla har inte råd att betala för sina ljudböcker. Radioföljetongen har dessutom ibland valt att satsa på annat än "mainstream". Och för det mesta har produktionerna varit bra. Beträffande det andra programmet tror jag att många fler skulle lyssna om de insett att det inte handlar specifikt om religion utan tar upp breda etiska resonemang, på ett tänkvärt sätt.

Alla har vi varit små

Uppväxtskildringar finns det nästan hur många som helst i böckernas värld, både om verkliga och fiktiva personer. Men när Ugglan vill möta en tisdagstrio på det temat tar jag mig friheten att tro att hon avser historier om barndom som i stort liknar verkligheten. Alla har vi ju varit små, men att vi startat våra liv i väldigt skilda omständigheter är glasklart, och alla barndomar håller nog inte för en bok. Det gör i alla fall de här tre!

"Längta hem: Om ett missionärsbarn i Kongo" av Lennart Hagerfors är en bitvis riktigt sorglig berättelse. Familjen bor i Afrika, båda föräldrarna är missionärer, och Lennart och hans syster Anna Maria (sedermera hyllad reporter på Dagens Nyheter) tvingas flytta från en missionsstation till en annan, sedan resor fram och tillbaka till Sverige och så småningom också långa terminer på internatskola. Och även om han skriver om hemlängtan kände han sig aldrig riktigt hemma var han än var ...

Läsningen av "Allt jag fått lära mig" (Educated) av Tara Westover var omskakande och skrämmande. Att ha startat livet i modern tid –  Westover är jämngammal med min son, född 1986 –  som hon fick göra i USA är svårt att ta in. Men religiösa sekter med sina fanatiska företrädare är riktigt skrämmande. Att den här tjejen klarade sig och i dag lever ett liv som de flesta av hennes jämnåriga gör är ett mirakel. Undantaget möjligen hennes ekonomiska status som kanske är bättre än de flestas, boken är en internationell braksuccé.

Barn som växt upp på Irland har märkvärdigt ofta haft det riktigt besvärligt, åtminstone att döma av de skildringar som kommit i otaliga böcker. En som verkligen berört mig är "Min vänstra fot" (My left foot), en självbiografi skriven med just en vänsterfot. Författaren, Christy Brown, föddes med en svår cp-skada och modern uppmanades att lämna bort honom till någon sorts vårdinrättning. Hon vägrade, sa att hon såg och visste att grabben var smart. Mest satt han i en kartong på köksgolvet men undan för undan visade det sig att mamman hade rätt: här fanns en begåvad människa. Hans historia blev också film, men den har jag inte vågat se.

Copyright Klimakteriehäxan

Män och mord

Måndag är boktrissdag – fast inte så många veckor till, för alfabetet tar snart slut eftersom vi nu är framme vid Y. Det är Mia i bokhörnan som håller alfabetisk ordning i "klassen"! Vi ska leverera ett författarnamn och en boktitel på Y och ett bokomslag där något leder tankarna till veckans nyckelbokstav.

Den franska författarinnan Marguerite Yourcenar skapade Nathanael som är huvudperson i "En okänd man" (Un homme obscur). Han föds i Greenwich men flyr ut i världen ombord på en båt eftersom han tror att han slagit ihjäl en man som försökte sno hans flickvän. Efter många år vågar han återvända och upptäcker då att han alls inte mördat någon ... Historien utspelar sig på 1600-talet och Yourcenar har kallat romanen "sitt andliga testamente" och uppgav att hon hyste mycket varma känslor för bokens Nathanael. Jag tyckte den var underhållande (som radioföljetong), har sett att recensenter varit tveksamt inställda till den. 

"Yngsjömordet" ägde rum 1889 i Skåne, i verkligheten. Det har fascinerat många alltsedan dess. Bakgrundshistorien är grym. Per Nilsson hade ihjäl sin fru Hanna, med sin egen mor Anna som medbrottsling. Mor och son hade ett incestuöst förhållande. Båda dömdes till döden men sonen blev inte avrättad (eftersom han ansågs ha tvingats in i förhållandet av modern), utan bara Anna. Hon blev den sista kvinnan som avrättats i Sverige. Yngve Lyttkens har skrivit en romanversion av historien.

Hans Alfredson har gett oss poliskommissarie Albin Winkelryd och det ska han ha tack för. Omslaget till "En yxa i nacken" talar sitt tydliga språk: här mordvapnet, en yxa, i centrum. Offret är en ung flicka. Historien tar sin början en nyårsafton, så kanske är just den här romanen lämplig att lägga i högen för helgernas läsning? Hasse A hade många talanger!

Copyright Klimakteriehäxan

Trappa upp och trappa ner

I Stockholm har jag bott sedan 1966. Det är jag väldigt nöjd med. I många år var Sveriges huvudstad en enda lång skönhetsupplevelse. Tyvärr är det svårt att hävda att det gäller än idag, i alla fall gäller det inte i samma utsträckning. För antalet ombyggnadsprojekt, renoveringar och jättegropar är så många i staden att det är svårt att se det vackra även om det stundtals kan skymta fram. Se bara på det förskräckliga området kring Slussen, med den oändligt fula "guldbron" (som jag envist vägrar att promenera över eftersom den är så hemsk). 

Arbetena pågår år efter år, skulle något råka bli klart öppnas snabbt ett nytt projekt i nästa gathörn. Att man i sin livstid ska få se något som ens börjar likna ett slutresultat är nog helt utopiskt. Vilket inte hindrar att man kan vända blickarna åt nya håll någon gång emellanåt. Det har jag valt att göra i dag! Blev inspirerad av att jag plötsligt tyckte vyn i rulltrappan ner till t-banan var riktigt snygg!

Nära Slussen finns Harald Lindbergs trappor, döpta efter en konstnär. Knyter samman
Katarinavägen och Klevgränd. Består av 119 steg.

En spiraltrappa som gör skäl för namnet. Vid Magnus Ladulåsgatan. 

Här kan man passa på att trappa upp effekten av motionsrundan! Många väljer ju
att promenera längs Årstaviken. Orkar man upp här hamnar man på Flintbacken.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Nobelpristagare

Jag funderade för ett ögonblick över om inte Akademien borde försöka välja en vinnare som verkligen vill ha priset och som genast kastar sig ut på en världsturné med tv-soffor och författarframträdanden. En missionär för litteraturen och läsningen. Någon som är lite mer rockstjärna. Men så kom jag på att Akademien redan provat att ge priset till en rockstjärna. Det funkade om möjligt ännu sämre då Bob Dylan inte ens kom för att hämta priset.

-Sölve Dahlgren, chefredaktör för Boktugg, får mig att fnissa lite. Han är irriterad över att årets litteraturpristagare, norrmannen Jon Fosse, inte tänker göra några PR-framträdanden under Nobelveckan bortsett från dem han blir absolut tvungen att gå på. Prisutdelningen lär han ju inte missa ...

Skyltar på "den riktiga" Skyltsöndagen

Det fanns en tid då jag hade ett American Express-kort men det är länge sedan nu. Handlade mest om att det skulle användas till utgifter i jobbet, och inte ens då var det alltid praktiskt. Nu ser jag reklam i tunnelbanan och inser att det finns en förklaring till varför AmEx och jag inte var en idealisk kombination. För nån "lifestyle" som på bilden passar inte alls mig. Försök aldrig få mig att stå rakt upp och ner i fören på en båt, den kan  vara av Titanic-typ eller liten som på bilden!

Nästa skylt passar mig däremot till 100 procent: Det går alltid att finna en anledning för att köpa blommor, ger man inte bort dem kan man ge dem till sig själv. Hur som helst blir det alltid uppskattat! Den här etiketten/skylten satt på födelsedagsbuketten jag fick från Dottern.

Min tredje skylt är ett mindre mysterium. Varför sitter det klisterlappar på trafikskyltarnas baksida med texten "Bäckseda"? Finns det en humorist inblandad? Eller har någon misslyckats så kapitalt med stavningen av ett i mitt tycke väldigt enkelt ord? Största frågan av dem alla blir ändå VEM behöver en speciell märkning för att veta vad som är fram och bak på en varningsskylt? Om det nu är det som är grejen?

Skyltsöndag är det nog "på riktigt" i dag, om man betänker gamla seder och bruk. Men i Blogglandia högtidlighålls den året runt med navet hos BP:s blogg "Konst eller konstigt".

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om krig

Alla dessa människor. Instängda utan rent vatten, utan mat. De som inte längre finns ibland oss och inte heller kan begravas. De över miljonen som tvingas fly genom förödelsen, som inte har någonstans att ta vägen. Tänker på deras hem. Att de inte fått duscha på flera veckor, inte fått sova i sina egna sängar. Jag tänker på väggarna, där det en gång hängde tavlor. Allt som grusats sönder.

-Nadja Jebril, själv med palestinska rötter, skriver om krigets civila offer i Dagens Nyheter. Hon ser hur båda sidor drabbas, hur hårt våldet slagit mot judiska kibbutzer och den palestinska Gaza-remsan: "Jag hann inte sörja alla de israeler som föll offer för terrorn, hann inte uttrycka min ilska över de som togs gisslan, innan Israel proklamerade sin försvarsstrategi". Sorgen finns hos oss alla. Och något slut på kriget ser vi inte, även om just nu råder eldupphör.

Tre trevliga tjejer

Denna osedvanligt trevliga bild fick jag med en födelsedagshälsning häromsistens. Visst blir man glad av den! Tre muntra damer som fullständigt struntar i dåligt väder och skuttar fram mellan pölarna medan paraplyerna hotar att vränga sig ut och in i snålblåsten. Naturligtvis blir de lite blöta, tjejerna, men de torkar väl snart!?!

Upphovsperson till detta verk heter Annick LeClerc, en av dessa märkligt skickliga och målmedvetna människor som trots fysiskt handikapp inte låter sin lust till konstnärsskap kvävas. LeClerc målar med munnen, är vid det här laget 55 år gammal och finns i Frankrike. Tror jag, informationen på nätet är varken fyllig eller glasklar.

Kortet saluförs av Mun & Fotmålarna och motivet, som heter "Än slank hon hit", säljs också på miljövänlig tygkasse och dessutom i affischformat. Sedan alldeles nyss finns det också som bokmärke, men då är det jag som varit framme med saxen, så de blir svårare att köpa. Tre bokmärken blev det, tyckte formatet var perfekt, vart och ett med en munter tant. I min uppstyckade variant tycker jag de kan kallas "Tre små gummor". Nöjd!

Det var lördagarna som länge var bokmärkesdagen hos mig och en rad andra bloggare. Det startade hos Boklysten, året var 2018. Likväl hade jag visat mitt första bokmärke fyra år tidigare, 2014! Då efterlyste jag också andra bloggares bokmärken. Men det finns  ju faktiskt en gräns för hur många bokmärken man kan ha. Vilket inte hindrar  att man kan trilla dit igen. Precis som jag nu gjort.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om synden i Västerbotten

Det är inte många författare vars verk jag läst i sin helhet, men så är det med Karin Alfredsson som jag också räknar som min vän. Flera deckare har hon skrivit, men hennes register är bredare än så. Hon är grymt produktiv och imponerar gång på gång. Nu har jag precis öppnat hennes senaste bok, "Valentin och Ketty" och ser att just den får epitetet "relationsroman" när den recenseras av Lotta Olsson i dagens DN, i positiva ordalag. Den här gången har Karin tydligen lagt fokus på den frikyrkliga religiositeten som hade god jordmån i Västerbottens inland, vilket antyds redan på omslaget (som jag, i ärlighetens namn, inte skulle lockats till om någon annan skrivit boken). Valentin ser sig som missionär och går ut hårt, det fattar jag redan av baksidestexten där jag hittar Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar och som verkligen tydligt gör klart vad som gäller:

Synden ska drivas ut med tungotal och djävulsutdrivning: sjukdom, dans, kortspel, tobak, sprit  och – ännu värre – otukt mot naturen.

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för det!

Juldekoration från Ulriksdals slottsträdgård. Den snygga växten heter ardisia.

 Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, värda att tänka på:

1. Vad är något du tar för givet men är tacksam för? Att jag har råd att bo bra, äta bra, leva bra.
2. Vilken tradition under årets högtider betyder mest för dig? Juleljusen, blommorna och granen. Och klapparna, men tvingas inse att jag är i minoritet som biter mig fast i den enligt mig roliga jakten på presenter som jag hoppas någon ska bli hyfsat glad av att få ...
3. Vilken upplevelse under det gångna året uppskattar du mest? Stunder med glada ljuvliga barnbarn.
4. Vilken utmaning under året är du glad att du tog dig an? Ordnade kalas på vår 40-åriga bröllopsdag (som sammanföll med Dotterns 35-årsdag, så vi firade henne också!)
5. Vad är du mest tacksam för i år? Att jag är frisk så vitt jag vet.

Copyright Klimakteriehäxan

Den enda frågan

Mia i bokhörnan kommer med en riktigt svår utmaning när hon formulerar helgfrågan denna gång: Om du kunde träffa en författare, död eller levande, och ställa denne en enda fråga, vem skulle författaren vara och vad skulle du fråga?

Bild från Britannica

Snudd på omöjligt, dels att välja författare, dels att begränsa sig till EN fråga. Men man kan ju alltid försöka. Då uppsöker jag Harper Lee, kvinnan som gjorde storsuccé med "Dödssynden" (To Kill a Mockingbird) och sedan inte gav ut något mer. (Lustigt nog har boken fått en ny titel på svenska efter alla år: "Att döda en härmtrast" heter nyutgåvan i pocket.) Efter hennes död publicerades "Ställ ut en väktare" (Go Set a Watchman) som hon faktiskt skrev före debuten.

Och den enda frågan då? Jo tämligen kort och koncis: Vad är (den uppriktiga) förklaringen till att du inte skrev mer?  "Dödssynden", som hon också fick fina Pulitzer-priset för, kom ut 1960 när hon var 34 år och hon levde till 90 så på papperet fanns det gott om tid ... men visst, det är inte alltid som gott om tid är lösningen. Det är jag helt införstådd med.

Copyright Klimakteriehäxan

Den hjälpen kommer väl aldrig fram?

Visst begriper jag att alla organisationer och företag behöver viss administration. Och nog fattar jag att det aldrig är gratis. Men jag önskar ändå att man tänkte ett varv extra innan man bestämmer sig för en viss sorts pr-kampanj. Extra tydligt blir det så här före jul.

De droppar in en efter en, försändelserna med julkort, julklappsetiketter och almanackor från allehanda välgörenhetsorganisationer. Man förväntas också betala för det man fått, trots att man inte beställt något. Att returnera är inte ett alternativ.

Fast nog undrar jag och säkert många med mig hur man tänker när pengar som folk skänkt för att ge flyktingar tält och filtar, mat till hemlösa, veterinärvård till gatuhundar eller kläder till de som inget har då väljer att köpa in julkort en masse och skicka ut dem med posten lite på måfå.

Absolut inser jag att de där korten inte är dyra i inlöp och att massutskick kostar mindre än vanliga brev på posten, men det rätar inte ut mina frågetecken:

1. Vet man inte att antalet julkort som skickas krymper för varje år?

2. Skulle det inte vara bättre (inte minst i pr-avseende) att satsa de här pengarna på det ändamål de från början var tänkta för?

3. Vad ska exempelvis jag göra med de där julkorten? Skickar e-post numera som så många andra. Och lider av att slänga papper i onödan, skogen står ju inte där bara för min skull.

Sammanfattningsvis lyder min maning: TÄNK OM OCH TÄNK RÄTT. Hjälp hjälpen komma fram! Men ingen lär bry sig. Inte nästa jul heller. Tyvärr.

Copyright Klimakteriehäxan

Kopior på gott och ont

Visst finns det de som hävdar att kopior ska man aldrig ha, av någonting. Samtidigt görs covers på allt möjligt, såväl låtar som filmer och tv-serier, och nog kan man se "inspiration" från andra även i böcker. Detta gör att Enligt O ställer den här frågan just denna vecka: 

Vilka kulturella covers tycker du är minst lika bra som originalet?

Jag har redan tidigare skrivit om hur jag saknar min Mona Lisa, hon som var tillverkad i Kina som ett draperi av bambupärlor och märkvärdigt skickligt gjord: bilden var likadan hur än de där bambubitarna snurrade. Barn älskade att springa genom henne, jag älskade bara att ha henne där i dörröppningen som hon fyllde. Själva verket, det som förvaras bakom skottsäkert glas i Louvren i Paris, har jag inte alls uppskattat. Tyvärr blev min Mona Lisa utsliten och började "barra", jag har letat efter en likadan utan att lyckas. Fann en variant men den var inte alls lika fin, så nu lever jag mina dagar utan denna min milt leende väninna som brukade hälsa våra gäster välkomna redan i hallen.

Tina Turner var en Stjärna med stort S! "Proud Mary" var ursprungligen en hit med Creedence Clearwater Revival, skriven av John Fogerty, men när Tina T tog tag i den blev den ännu bättre och håller länge än. Vilket tryck!

Om "Kontrapunkt" i SVT kan kallas en upphottad version av gamla "Musikfrågan" så tycker jag att den som sänds nu är roligare, eftersom den är bredare, både för att ämnena konst och litteratur plockats in och för att musikvalet är klart mer varierat. 

Ursprungs-Pippi ritad av
Ingrid Vang Nyman.

När Astrid Lindgren till sist, efter lång tid av motstånd, sa OK till  en animerad version av Pippi Långstrump blev varken hon eller jag nöjd med resultatet. Ingrid Vang Nymans Pippi var "den rätta"! Men den nya publiken gillade även en modernare fröken Långstrump.

Mycket sämre än originalet tycker jag att de storsäljande böckerna om hundraåringen är. Tror att författaren läst och beundrat Arto Paasilinna, och nog för att hans böcker är ojämna, men ibland är de väldigt dråpliga och lyckade. Jonas Jonasson är inte i närheten. Men hoppsan, det var ju de vi gillade vi skulle uppmärksamma ...

Copyright Klimakteriehäxan

Adventskalender för små bokvänner

När mina barn var små frossade vi i Pixi-böcker. Ni vet, de där små kvadratiska häftade böckerna med historier av både kända och mindre kända författare! De brukade kosta mindre än 2 kronor styck och det var klart prisvärt.

Att Pixi-böckerna skulle överleva till nya generationer har jag aldrig betvivlat. Däremot har jag med lite sorg i hjärtat noterat den moderna prislappen (de brukar finnas lättillgängliga t o m i Ica-kassan). Idag får man betala allt mellan 15 och 23 kronor för ett nytt ex. Snacka om prisutveckling! 

Så riktigt glad blev jag när jag upptäckte den perfekta (och godisfria) adventskalendern till barnbarnen: 24 böcker, en för varje dag fram till jul! Här finns en riktig storsäljare, David Sundins "Boken som verkligen inte ville bli läst" för att ta ett exempel. Själva julafton firas troligen i Mumindalen. Hela paketet kostade 119 spänn. Och vips blev priset betydligt rimligare. Eller i alla fall strax under 5 kronor styck. 

Tänkte först vänta med detta till sista november, men inser att nu kanske någon annan mor- eller farförälder gillar tipset och vill slå till, för ännu är det gott om tid för leverans. Märk väl; den kalendern jag köpte hade reapris 119 kronor hos Bokus, samma hos Adlibris kostar 100 kronor mer, ännu en finns för 199 kr. Happy Advent! En bok om dagen känns bra i magen! (s k grötrim, ursäkta men det lackar ju mot jul)

Copyright Klimakteriehäxan

Förbjuden läsning

Förbjudna böcker är temat för denna veckas tisdagstrio, enligt påbud från Ugglan. Och förvisso har det funnits böcker som väckt både ilska och irritation, i olika hög grad. Så pass att de till och med blivit förbjudna.

Hemma hos oss fanns, det minns jag mycket väl, "Sången om den röda rubinen" av norrmannen Agnar Mykle. Romanen gavs ut 1956 och blev en storsäljare tack vare för tiden ovanligt direkta sexskildringar. Ett år efter publiceringen förbjöds den. Vet att åtminstone mamma läste, men var hon sedan gjorde av boken vet jag inte – hon lyckades i alla fall gömma den för mig. Undrar om jag borde leta upp den nu? Den finns naturligtvis. Förmodligen inte värt besväret.

Hergés "Tintin i Kongo" kom ut 1942 och det var inte mycket mer med det. Men långt senare stämplades seriehäftet som rasistiskt och man yrkade på förbud i flera länder. I Hergés hemland Belgien blev det t ex rättegång, men boken finns fortfarande tillgänglig även om man numera rekommenderas att läsa den "med tanke på när den skrevs". Häftet ingår (förstås) i Tintin-vänlige Sonens kompletta samling.

Enid Blyton har förgyllt barndomen för många av oss. Men även hennes böcker, i exempelvis Fem-serien, har av och till stämplats som skräplitteratur och lyfts bort från bibliotekens hyllor. Succéförfattaren Åsa Larsson har vittnat om hur hon av sin pappa förbjöds att läsa dem (ett förbud hon elegant kringgick genom att läsa dem hos en kompis).

Det har på senare år gång på gång poppat upp kritiska synpunkter framför allt på lite ålderstigna barnböcker. Man har menat att de behöver "tvättas" för att med gott samvete kunna läsas av och för dagens barn. En delikat balansgång mellan ett verks originalitet och upphovsrätt gentemot tämligen godtycklig "renlighetsiver" men till och med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump har fått en ny och "acceptabel" benämning på pappa Efraim ... nu är han "kurrekurredutternas härskare", vi minns ju alla vad han var från början.

Copyright Klimakteriehäxan

En fin sista hälsning från Lasse Berghagen

Lasse Berghagen begravdes i dag i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm i Stockholm. Musiken under ceremonin var till största delen hans egen och i programbladet fanns en av hans dikter som åtminstone jag aldrig tidigare sett eller hört. Så fin, som en sista hälsning! Han var en strålande poet, vilket lätt glöms bort för allt det andra. 

Bild från Facebook

X betyder ju obekant

Boktriss, stafetten som löper i alfabetisk ordning, har kommit fram till en svår bokstav: X. Vi har i skolan fått lära oss att X står för en obekant, men nu gäller det alltså att klämma fram ett författarnamn på X, en boktitel på X och ett omslag som får en att tänka på något X-igt. Det är Mia i bokhörnan som tagit initiativet.

En författare har jag i hyllan: kinesen Qiu Xiaolong, som skriver annorlunda kriminalhistorier som "The Red Mandarin Dress". Den utspelar sig i Shanghai och att författaren känner staden väl bidrar till läsvärdet. Kommissarie Chen är huvudpersonen och en angenäm bekantskap, poet är han också!

Sedan blir det en fuskis: Leon Uris "Exodus", en klassiker, kritiserad ibland för bristfällig historieskrivning, men en bladvändare som jag minns den. Kom ut redan 1958 och handlar om hur staten Israel bildades, så den borde man kanske läsa om eftersom historien känns aktuell på sätt och vis.

Det blir av nödvändighet en fuskis till – men visst ser figuren på omslaget till David Maloufs "Remembering Babylon" ut som ett X? Ramlade bara över boken, vet inget om den, men den lär handla om Australien och hur den kontinenten befolkades av människor som kom långt bortifrån. En tuff resa, både sett till det yttre och till folks inre. Borde kanske läsas? För obekant är den. Som X. (Många andra hamnar säkert hos Pascal Engman men hans "X" har jag inte heller läst!)

UPPDATERING: Inser nu att Mia slagit ihop X, Y och Z. Jag kan förstå varför ... får se hur jag gör med Y och Z!

Copyright Klimakteriehäxan

Angeläget och aktuellt

Angeläget! Pressbyrån presenterar vad som åtminstone för mig är en nyhet: Lusseballen. Som ett led i kampanjen för att få män att gå till någon vårdinrättning och ta ett PSA-prov för tidig diagnos av prostatacancer. 

Det är den allra vanligaste cancerformen i Sverige och drabbar huvudsakligen män över 70. Fler än 10000 får diagnosen varje år. Och som vanligt ökar chanserna till bot och överlevnad rejält med tidig upptäckt.

Skylten kan passa extra bra just i dag, eftersom den 19 november är Internationella mansdagen! "Dagen avser att fokusera på mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, förbättrade relationer samt lyfta fram positiva manliga förebilder" förklarar Wikipedia.

 

Aktuellt! Situationen för judar även i vårt land har försämrats sedan kriget mellan Hamas och Israel bröt ut. En sorglig utveckling. Vi har ju faktiskt religionsfrihet i Sverige, och många spår av judisk kultur i vår vardag, många människor av judisk börd omkring oss. Så måste det få vara! De massiva säkerhetspådragen gör inte livet trevligare. Men man får väl hoppas att de betyder att det blir just säkrare.

Vilse i huvudstaden? Här finns hjälp! För om du står framför Kulturhuset och har den geometriskt mönstrade svartvita "plattan" framför dina fötter, då har du hamnat på Sergels torg. Skylten ljuger inte.

Skyltsöndag i dag igen. Fler skyltande bloggare hittar du enklast genom att kolla i högerspalten hos BP.

Vet förstås inte om det var med anledning av Mansdagen som det här gänget beslutat
skylta med sitt mod och hoppa i Årstaviken just i dag. Men i kom de. Alla badade,
doppade skallen också!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om språkfel som känns

Språkfel gör inte bara att det skaver i öronen eller svider i ögonen hos somliga. Grammatiska missar kan också orsaka stress. Det fastslår forskare vid University of Birmingham, Storbritannien, som har undersökt hjärtslagen hos 41 testpersoner som fick lyssna till såväl grammatiskt felaktiga som korrekta meningar. /.../ Försökspersonerna reagerade rent fysiskt på misstagen. Vid fel blev hjärtslagen mer regelbundna – vilket är ett typiskt stressymtom. Intervallerna mellan hjärtslag hos en avslappnad person varierar däremot mer. När testpersonerna hörde grammatiskt korrekta meningar var hjärtslagen inte heller lika regelbundna.

-Språktidningens chefredaktör Anders Svensson slår i sin krönika i Dagens Nyheter i dag fast att det folk säger i vår närhet direkt kan påverka våra hjärtan, fysiskt alltså. Ja men är det inte det vi så länge har påstått, vi självutnämnda språkpoliser, att det kan göra ont i hjärtat att lyssna på vad folk säger emellanåt?

Veckans mening – om en hemsk sjukdom

Finns det någon sjukdom man inte är rädd för att få? Förmodligen inte. Även den enklaste snuva kan ställa till med problem. Men det finns förvisso diagnoser värda att frukta mer än andra. 

En sådan är Alzheimers sjukdom, en synnerligen vanlig demensvariant. Just nu skildras ett sådant fall i SVT:s dramaserie "Hålla samman" med Lennart Jähkel som en kraftkarl 70+ som plötsligt inte är sig riktigt lik. 

Utan tvekan är just den här sjukdomen väldigt jobbig även för omgivningen, det kan många vittna om. I bokvärlden är det senast förre statsministern Ingvar Carlsson (S) som skrivit "I sällskap med döden" om sitt eget (politiker)liv men också om hustrun Ingrids gradvisa försvinnande in i skugglandet, och för det har han hyllats: detta är inget att skämmas för, bättre då att dela med sig av bekymren och bristen på praktiska lösningar i vardagslivet. 

Intressant tycker jag det är att ingen i dag verkar minnas en som verkligen gick i bräschen för detta: Carlssons partiledarkollega, Gösta Bohman (M), som redan 1990 skrev boken "Sagan om Gunnel" med underrubriken "I Alzheimers skugga". Som jag minns det var han om inte först av alla så i varje fall väldigt tidig med att beskriva sin egen frustration och, så småningom, skammen att inte ha förstått utan reagerat med irritation och ilska när hans fru bar sig "konstigt" åt. Väldigt berörande! Och oväntat, Bohman uppträdde verkligen inte som någon kramgo och ömsint gubbe i andra sammanhang. 

På de drygt 30 år som gått sedan dess har skildringarna av demens blivit ganska många inte bara som böcker – vi minns långfilmen "The Father" med Anthony Hopkins för att ta ett relativt färskt exempel. John Bayley skrev "Iris" om sin fru, författaren Iris Murdoch, även det en internationell succé som också blev film.

Också Ingvar Carlsson vittnar om hur svårt det kan vara att hantera en älskad maka som inte längre uppträder rationellt (en knepig situation som även jag har sett på nära håll). Naturligtvis något man ångrar djupt när förklaringen finns. Och där fiskar jag upp Veckans mening, den som Skriv-Robert vill se på lördagarna för att den fått en att hejda sig om än aldrig så lite mitt i läsningen.

På frågan om det inte var dags för kaffe, trots att vi just hade druckit, hände det att jag snäste av henne.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 129 och 137

 SNIPPA

-Folk förväntas i dag veta vad ordet "snippa" betyder. Därför tas målet mot en man misstänkt för våldtäkt upp igen, efter beslut i Högsta domstolen. Mannen friades efter tidigare prövning, rätten ansåg då inte övergreppet styrkt på grund av oklarhet när just ordet "snippa" skulle tolkas. Nu har den utsatta flickan, som vad 10 år vid tillfället, chans att få upprättelse. Och ännu fler svenskar får chansen att läsa sig att vagina kan heta flera saker. #jagvetvadensnippaär var en utmärkt hashtag!
(SNIPPA var mitt ord för dagen med nummer 129 när den friande domen var ny, den 28 februari i år.)

Om trivsel och umgänge

Glad och god ska människan vara, det känner vi till. Och kanske är man det som bäst i goda vänners lag? Elisa Matilda ställer fem fredagsfrågor om trivsel och umgänge.

1. Vilken tidpunkt under dagen är du vanligtvis mest glad? Framåt kvällskvisten tror jag.
2. Var någonstans umgås du helst? Hemma eller borta hos någon, kanske på krogen. Öppen för alla förslag!
3. Vad tycker (eller tyckte) du om att umgås med kollegor? Det dagliga sociala umgänget på jobbet var otroligt värdefullt och det jag i dag kan sakna, precis som man saknar människorna som omgav en. Några gamla arbetskamrater träffar jag fortfarande om än oregelbundet, jätteroligt och viktigt!
4. När testade du senast något nytt att dricka (med alkohol eller alkoholfritt)? Blev nyligen bjuden på "fin" cider med inte särskilt hög alkoholhalt. Inte min grej.
5. Vad gör du helst efter en riktigt lång dag? Äter en god middag och sjunker sedan ner i ett soffhörn, kanske med ett tv-program, innan jag intar horisontalläge.

Kan det uppånervända trädet öka trivseln i centrala Stockholm? För 30 år sedan hängdes ett träd upp så här. Bakom idén den gången stod konstnären Charlotte Gyllenhammar, och det är hon som varit i farten nu igen. Trädet har hängt över flanerarnas huvuden i en dryg månad och kommer att hänga där ungefär en månad till. Verket heter "Dö för dig / Slå rot" (begrip det om du kan) och du hittar det över Drottninggatan, nära korsningen med Klarabergsgatan.

Copyright Klimakteriehäxan

Årets julklapp är korad

Så var det dags igen. Handelns utredningsinstitut har dristat sig till att utse Årets Julklapp än en gång. Nu har man fastnat för en retrogrej: sällskapsspel! Motiveringen lyder: ”Att samlas med nära och kära och få en välbehövlig paus från verkligheten är något vi söker oss till i svåra tider. Årets julklapp är en gåva som förenar och skapar samhörighet för svenska folket”. 

Backgammon

Tja, kanske det. Förvisso finns det sällskapsspel som jag verkligen har gillat, även om jag tycks ha tappat den gnistan nu. Men jag har spelat Othello, Backgammon, Alfapet, Kalaha, Trivial Pursuit, Fia och Kinaschack, för att ta några jag nu kommer ihåg. Köpte ett Mahjong som souvenir från Kina, men har aldrig kommit på hur det ska spelas för att vara kul – de digitala varianterna är ju inte skojiga. Ticket to ride är en modern variant som vi spelar emellanåt.

Tror att jag varit i fas med HUI:s tankar en enda gång. Det måste ha varit 1999, för böcker ger jag alltid bort i julklapp (fast nån bibel blev det inte). Om ni undrar hur listan på klapparna ser ut så slipper ni googla vidare, ni har den här och den består verkligen av både stort och smått:

Listan över årets julklappar 1988 – 2023

• Årets julklapp 1988: Bakmaskin
• Årets julklapp 1989: Videokamera
• Årets julklapp 1990: Wok
• Årets julklapp 1991: CD-spelare
• Årets julklapp 1992: TV-spel
• Årets julklapp 1993: Parfym
• Årets julklapp 1994: Mobiltelefon
• Årets julklapp 1995: CD
• Årets julklapp 1996: Internetpaket
• Årets julklapp 1997: Elektroniska husdjur, t.ex. Tamagotchi
• Årets julklapp 1998: Datorspel
• Årets julklapp 1999: Böcker, särskilt Bibeln (som kom i ny svensk översättning)
• Årets julklapp 2000: DVD-spelare
• Årets julklapp 2001: Verktyg
• Årets julklapp 2002: Kokbok
• Årets julklapp 2003: Mössa
• Årets julklapp 2004: Platt-TV
• Årets julklapp 2005: Pokerset
• Årets julklapp 2006: Ljudboken
• Årets julklapp 2007: GPS-mottagare
• Årets julklapp 2008: Upplevelsepresent
• Årets julklapp 2009: Spikmatta
• Årets julklapp 2010: Surfplattan
• Årets julklapp 2011: Matkassen
• Årets julklapp 2012: Hörlurar
• Årets julklapp 2013: Råsaftcentrifugen
• Årets julklapp 2014: Träningsarmbandet
• Årets julklapp 2015: Robotdammsugaren
• Årets julklapp 2016: VR-glasögonen
• Årets julklapp 2017: Elcykeln
• Årets julklapp 2018: Återvunna kläder
• Årets julklapp 2019: Mobillådan
• Årets julklapp 2020: Stormköket
• Årets julklapp 2021: Evenemangsbiljetter
• Årets julklapp 2022: Hemstickat plagg
• Årets julklapp 2023: Sällskapsspel

Copyright Klimakteriehäxan