Det där med nyårsfirandet ...

Två dagar skydde jag värre än pesten när jag var ung 
Midsommarafton och nyårsafton.
Alla i omgivningen frågade hela tiden om ens planer.
Bortbjuden? Krogen? Liten, intim tillställning? Jättefest med drömkavaljer?
Det där med kavaljeren var naturligtvis den ömmaste punkten. Alla hade vi ju inte någon, i alla fall inte varje -afton, och vad skulle man ta sig till då? Vilken fasad skulle visas upp?

Kläderna var viktiga.
Ny klänning, snygga skor – även om de skulle finnas långt in under bordduken större delen av kvällen.
Håret. Make up-en. Ett kul smycke.
Helheten skulle, det var förstås målet, bli fullständigt oemotståndlig.

Och det vet man ju vid det här laget hur enkelt det är. De allra flesta av oss framstår aldrig som oemotståndliga, hur mycket vi än anstränger oss, hur gärna vi än vill.
Det finns en textrad ur en låt i ”Jösses, flickor” som jag tycker träffar så mitt i prick:
”Jag ville gärna vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå – för den som jag håller av”.

Min ungdoms nyårsaftnar slutade lite hipp som happ. Ibland föll jag i säng fram på småtimmarna med sönderdansade tår, ibland hamnade ett tjejgäng på eftersläckning i något trångt flickrum där fnissningar hyssjades ner så att ingen som somnat skulle vakna. Det hände också att det fanns en kavaljer som kanske liknade drömprinsen i någon liten bit. Men afton-traumat bestod, i många långa år. Även om fokus sakteliga förflyttades från kavaljersproblemet till mat och dryck ... fast kläderna fortsatte vara något att tänka på.

Vid närmare eftertanke måste det ju ändå vara fel på grundprincipen. Varför ska det vara så ofantligt viktigt hur vi tillbringar en nyårsafton, var och med vem? En enda kväll på året, låt vara den sista!
Långt viktigare borde det väl ända vara vad man gör med de övriga 364 kvällarna på året.
Och även då vill man ju trots allt vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå …

Det du just nu läst (om du orkade hela?) är en klockren repris. Tidigare i december (den 16 för att vara exakt) passerade Klimakteriehäxan sin 21-årsdag. Den var så ojämn att jag ställde in firandet ... Men många poster har jag publicerat genom åren, Blogspot påstår att det handlar om 8516 med denna  inräknad. Det betyder att jag banne mig skrivit något om det mesta som kan dyka upp i livet! Nyårsfirandet är ett exempel på det. Och bloggen var bara ett år gammal när jag formulerade mina tankar så här, tankar som fortfarande gäller. Därav repriseringen. 

Gott Nytt År!

När juleljusen lysa kan inte hiertat frysa ... och som tur är lyser de där ljusen även på nyår!
Kortet sändes till min pappa 1942.

Copyright Klimakteriehäxan