Vad är det som ”gör” ett 50-årskalas?
Presenterna? Maten? Drycken? Födelsedagsbarnet självt? Eller gästerna?
Det finns naturligtvis inget enhetligt svar på det.
Men på den fest som jag var inbjuden till nyligen vet jag vad som gjorde djupast intryck.
Nej, det var inte maten, fast den var både riklig och läcker.
Nej, det var inte vinet, som serverades frikostigt och var noga utvalt. Och det var inte presenterna.
Inte heller var det blandningen av inbjudna, trots att den var generös både vad beträffar ålder och typ av relation.
Festföremålet gjorde för sin del en strålande insats genom att hälsa oss alla välkomna med en kort varudeklaration: M har jag känt i 30 år, tack för den vänskapen! P har varit min chef och har lärt mig mycket! Y har fått mig att förstå vad en häst kan betyda för glädjen i livet! Och så vidare, alla nämnda, ingen glömd.
Uppskattat både för de vänliga orden, men också för att beskrivningen gav näring åt konversationen vid borden och byggde broar mellan generationer, mellan människor som aldrig förr råkats.
Kvällens clou skulle ha kunnat vara mannens tal till sin kvinna, för det var öppet, framfört med stor kärlek och mycket känsla och fick oss att treva efter näsduken – ja, vi som inte tänkt oss för och varken hade näsduk eller vattenfast mascara, vi fick reda oss med servetten.
Döttrarnas tal till sin mamma, världens bästa (vad annars?) tog vi också till oss. De klämkäcka rimmen på välkänd melodi sjöng vi med i efter bästa förmåga, diabilderna från 1957 och några år framåt gav flash backs som hette duga, precis som pappans svartvita smalfilm, nu moderniserad till dvd.
Fast den som verkligen utmärkte sig och höjde stämningen det sista snäppet, det var en av festens yngsta deltagare. En 18-åring, nyss presenterad i familjen av en dotter som nyfunnen pojkvän, kanske med potential att bli något mera långvarigt.
Han var helt okänd av alla utanför den trängsta familjekretsen. Och han kom allra sist i raden av talare. Fick efterträda vana estradörer som pratat inför stora åhörarskaror och som filat på sina formuleringar hemma på kammaren.
Där står han, trygg och glad. Tackar för kalaset, tackar för att han blivit välkomnad inte bara av dottern utan också av den övriga familjen. Han använder inte särskilt många ord, men han får till det, med lyckönskningar till svärmodern in spe, innan han återtar sin plats bredvid flickan vars kinder blossar, om av stolthet eller av nervositet, det vet jag förstås inte.
Vi "vuxna" sitter med gapande munnar. Vi applåderar så att handflatorna brinner. Han slår vilken present som helst!
Vilken kille!
Vilket mod!
Vilken tåga!
Var hittar man sådana grabbar? Hans like står på min önskelista (ja, för Dotterns räkning, alltså)! Det är ju en sån här man drömmer om!
När det handlar om att ta svärmorspoäng har den här ynglingen kammat hem full pott och det med råge. Och det gick på mindre än två minuter.
Blir han en gång hennes svärson på riktigt är jag den första att gratulera.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 31, 2007
onsdag, maj 30, 2007
Produktutveckling
En alldeles oöppnad förpackning med en kräm från Elisabeth Arden dök upp ur ett av mina gömställen för bra saker som man kommer att behöva, men inte behöver i samma ögonblick som de har köpts.
Den här hade jag förvisso helt glömt bort, men den kom fram i alldeles rätt tillfälle: min så kallade dagkräm hade tagit slut. Och den här hade solskyddsfaktor 15 dessutom, perfekt nu när vi tror att det är dags för solsken. Bingo, helt enkelt. Skalar av den snygga papplådan och inser att än en gång har jag gått på försäljningsknep nummer 1.
Tuben är ju flera storlekar mindre än förpackningen.
Så ska jag då inviga denna nya undergörande dekokt, som enligt medföljande papper kommer att tillföra fukt i mängder (ska det bli regn?), samtidigt som de elaka UV-strålarna hejdas i sin framfart. Resultatet: inga eller åtminstone färre rynkor.
Då kommer nästa irritationsmoment: tuben är av hård plast.
Vilket betyder, det vet jag av dyrköpt erfarenhet, att ungefär en tredjedel av innehållet aldrig kommer att gå att få ut.
Krämer av den här typen och med den här eller liknande prestige-etiketter är som vi alla vet inte billiga. I själva verket är de så dyra att man helst köper dem tax free, på egna eller andras resor, eller passar på sällsynta extraerbjudanden i vanliga handeln.
För ett antal år sedan blev jag förtjust i en annan Arden-produkt, Visible Difference hette den (fast någon cyniker i min omgivning föredrog att kalla den INvisible Difference). Den såldes i en rak burk med stor öppning. Inte en gnutta blev kvar, allt kunde användas.
Tills den dag då en produktutvecklare insåg att man skulle kunna sälja mer kräm om burken blev besvärligare. Samma mängd kräm, visst, till samma pris – men om man bara minskade öppningen och gjorde ett djupt veck runt burkens hals skulle inget mänskligt finger någonsin kunna komma åt de där sista millilitrarna.
Köpte en sådan burk, blev arg, beslöt att aldrig mer köpa den och har heller inte gjort det.
Nu gör man likadant med snart sagt varenda förpackning i den så kallade skönhetsindustrin: satsar allt på att kunden inte ska kunna använda hela innehållet. Man kan krångla till burkar och tuber i det oändliga.
Fast vi som vill göra motstånd, vi tar en stor kniv och skär av plasthöljet på mitten. Då hinner man komma åt mycket av det som dröjt sig kvar där inuti, innan det torkar. Pröva!
Funkar på tandkrämen också, fast den kostar förstås inte flera hundra till att börja med.
Hädanefter ska jag aldrig mer köpa det här Arden-preparatet heller. Precis som med den gamla glasburken går jag bet med mitt knivtrick, för även om jag får av den här tuben på mitten är den så smal att mitt pekfinger inte tar sig in mer än ett par centimeter.
Sedan kommer resten av den undergörande smörjan att stanna där den är.
Och det sanna priset på innehållet, redan högt, blir skyhögt.
Fast det värsta är ändå att man känner sig – och måste erkänna sig – så lurad. Av en simpel produktutvecklare!
Copyright Klimakteriehäxan
Den här hade jag förvisso helt glömt bort, men den kom fram i alldeles rätt tillfälle: min så kallade dagkräm hade tagit slut. Och den här hade solskyddsfaktor 15 dessutom, perfekt nu när vi tror att det är dags för solsken. Bingo, helt enkelt. Skalar av den snygga papplådan och inser att än en gång har jag gått på försäljningsknep nummer 1.
Tuben är ju flera storlekar mindre än förpackningen.
Så ska jag då inviga denna nya undergörande dekokt, som enligt medföljande papper kommer att tillföra fukt i mängder (ska det bli regn?), samtidigt som de elaka UV-strålarna hejdas i sin framfart. Resultatet: inga eller åtminstone färre rynkor.
Då kommer nästa irritationsmoment: tuben är av hård plast.
Vilket betyder, det vet jag av dyrköpt erfarenhet, att ungefär en tredjedel av innehållet aldrig kommer att gå att få ut.
Krämer av den här typen och med den här eller liknande prestige-etiketter är som vi alla vet inte billiga. I själva verket är de så dyra att man helst köper dem tax free, på egna eller andras resor, eller passar på sällsynta extraerbjudanden i vanliga handeln.
För ett antal år sedan blev jag förtjust i en annan Arden-produkt, Visible Difference hette den (fast någon cyniker i min omgivning föredrog att kalla den INvisible Difference). Den såldes i en rak burk med stor öppning. Inte en gnutta blev kvar, allt kunde användas.
Tills den dag då en produktutvecklare insåg att man skulle kunna sälja mer kräm om burken blev besvärligare. Samma mängd kräm, visst, till samma pris – men om man bara minskade öppningen och gjorde ett djupt veck runt burkens hals skulle inget mänskligt finger någonsin kunna komma åt de där sista millilitrarna.
Köpte en sådan burk, blev arg, beslöt att aldrig mer köpa den och har heller inte gjort det.
Nu gör man likadant med snart sagt varenda förpackning i den så kallade skönhetsindustrin: satsar allt på att kunden inte ska kunna använda hela innehållet. Man kan krångla till burkar och tuber i det oändliga.
Fast vi som vill göra motstånd, vi tar en stor kniv och skär av plasthöljet på mitten. Då hinner man komma åt mycket av det som dröjt sig kvar där inuti, innan det torkar. Pröva!
Funkar på tandkrämen också, fast den kostar förstås inte flera hundra till att börja med.
Hädanefter ska jag aldrig mer köpa det här Arden-preparatet heller. Precis som med den gamla glasburken går jag bet med mitt knivtrick, för även om jag får av den här tuben på mitten är den så smal att mitt pekfinger inte tar sig in mer än ett par centimeter.
Sedan kommer resten av den undergörande smörjan att stanna där den är.
Och det sanna priset på innehållet, redan högt, blir skyhögt.
Fast det värsta är ändå att man känner sig – och måste erkänna sig – så lurad. Av en simpel produktutvecklare!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 29, 2007
Aldrig mer en giltig bortförklaring
Råkade höra ett radioprogram härom dagen medan jag stod och diskade.
Just då sa en röst att det är så praktiskt med radio, för man kan konsumera radioprogram medan man gör något annat, till exempel står och diskar.
Se där, det var helt enkelt ett program om och för mig!
Men ju längre samtalet i studion höll på, ju mer tveksam blev jag.
Temat var modern mediakonsumtion. Ni vet, man ska se på tv, läsa e-post och höra radio i mobilen, ha böckerna med sig i i-poden, mp3-spelaren (gärna ihopbyggd med någon annan elektronisk pryl som vi förväntas ha med oss) fylld av favoritmusik och aldrig, aldrig ska man någonsin behöva missa ett enda favoritprogram, musikstycke eller inslag av speciellt intresse, oavsett var och när det publicerats eller sänts. Att man inte tar ett enda steg utan sitt USB-minne i fickan är också en självklarhet.
Väldigt bra, sa radiorösten, som för säkerhets skulle visade sig vara utomlands och medverka via sin mobil, som alltså fortfarande också kan få användas att ringa med. Han hann dessutom berätta att han fått med sig flera radioprogram hemifrån, och tänkte nog ladda ner lite mer via sin laptop inom kort. Får väl anta att han hade RSS-prenumeration på ett och annat, förstås.
Ständigt uppkopplad, på ett eller annat vis, det är modellen.
Då inser jag att all denna tekniska utveckling får fasansfulla konsekvenser.
Från och med nu finns inga acceptabla undanflykter eller ursäkter. Hittills har man kunnat komma med bortförklaringar till varför man inte är uppdaterad om det ena eller andra: föräldramöte, extrajobb, bullbak till fritids utflykt, feberattacker, tjejmiddag, farmors 77-årsdag.
Aldrig mer.
Nu kan man ideligen ertappas med att vara den som inte hänger med. Det finns ingen ursäkt längre.
Med sänkt huvud och skamsen blick tvingas man endera medge att man faktiskt inte har en aning om hur man exempelvis laddar ner saker i mobilen, om det nu går över huvud taget, eftersom den är tämligen ålderstigen.
Eller så erkänner man öppet sin lättsinnighet.
Den som tillåter en att fortfarande välja bort saker.
Hur viktiga de än må vara.
Men då är det också alldeles uppenbart att man inte kvalar in i gruppen ”moderna mediakonsumenter”.
Copyright Klimakteriehäxan
Just då sa en röst att det är så praktiskt med radio, för man kan konsumera radioprogram medan man gör något annat, till exempel står och diskar.
Se där, det var helt enkelt ett program om och för mig!
Men ju längre samtalet i studion höll på, ju mer tveksam blev jag.
Temat var modern mediakonsumtion. Ni vet, man ska se på tv, läsa e-post och höra radio i mobilen, ha böckerna med sig i i-poden, mp3-spelaren (gärna ihopbyggd med någon annan elektronisk pryl som vi förväntas ha med oss) fylld av favoritmusik och aldrig, aldrig ska man någonsin behöva missa ett enda favoritprogram, musikstycke eller inslag av speciellt intresse, oavsett var och när det publicerats eller sänts. Att man inte tar ett enda steg utan sitt USB-minne i fickan är också en självklarhet.
Väldigt bra, sa radiorösten, som för säkerhets skulle visade sig vara utomlands och medverka via sin mobil, som alltså fortfarande också kan få användas att ringa med. Han hann dessutom berätta att han fått med sig flera radioprogram hemifrån, och tänkte nog ladda ner lite mer via sin laptop inom kort. Får väl anta att han hade RSS-prenumeration på ett och annat, förstås.
Ständigt uppkopplad, på ett eller annat vis, det är modellen.
Då inser jag att all denna tekniska utveckling får fasansfulla konsekvenser.
Från och med nu finns inga acceptabla undanflykter eller ursäkter. Hittills har man kunnat komma med bortförklaringar till varför man inte är uppdaterad om det ena eller andra: föräldramöte, extrajobb, bullbak till fritids utflykt, feberattacker, tjejmiddag, farmors 77-årsdag.
Aldrig mer.
Nu kan man ideligen ertappas med att vara den som inte hänger med. Det finns ingen ursäkt längre.
Med sänkt huvud och skamsen blick tvingas man endera medge att man faktiskt inte har en aning om hur man exempelvis laddar ner saker i mobilen, om det nu går över huvud taget, eftersom den är tämligen ålderstigen.
Eller så erkänner man öppet sin lättsinnighet.
Den som tillåter en att fortfarande välja bort saker.
Hur viktiga de än må vara.
Men då är det också alldeles uppenbart att man inte kvalar in i gruppen ”moderna mediakonsumenter”.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 28, 2007
Jag såg en blå blomma...
I dag såg jag en blå blomma. Det var en av många penséer i en kruka.
Pensé betyder tanke, i alla fall nästan.
Och blå tankar är väl bra även om de inte alltid är så vackra.
Penséer ska dessutom skötas om - det ska väl tankar också?
Penséer ska ha lagom med vatten och ljus, och så snart en blomma är vissen ska den nypas bort, för om den får gå i frö suger den kraften ur plantan och det blir inga nya blommor, bara frön.
Kanske upphör likheten mellan blomman och tanken där.
För en tanke som är vacker som en blomma ska väl både få slå ut och gå i frö?
Copyright Klimakteriehäxan
Pensé betyder tanke, i alla fall nästan.
Och blå tankar är väl bra även om de inte alltid är så vackra.
Penséer ska dessutom skötas om - det ska väl tankar också?
Penséer ska ha lagom med vatten och ljus, och så snart en blomma är vissen ska den nypas bort, för om den får gå i frö suger den kraften ur plantan och det blir inga nya blommor, bara frön.
Kanske upphör likheten mellan blomman och tanken där.
För en tanke som är vacker som en blomma ska väl både få slå ut och gå i frö?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 26, 2007
Köp ingen kastrull!
Det är Mors dag i morgon, igen, och jag fortsätter min vana trogen att påminna folk om detta enkla faktum, stundom betraktat som inget annat än ett enda kommersiellt jippo till affärsidkarnas förtjusning.
Men faktum kvarstår: många mammor blir lite gladare mammor av ett aldrig så litet tillrop den där sista söndagen i maj. Ett telefonsamtal kan räcka, en blomma är aldrig fel, en pocketbok kostar en dryg femtilapp men kan förgylla åtskilliga tomma timmar.
För den som trots allt vill satsa på en present är det väl i dag det gäller.
Vad ska man köpa?
-Inte ska väl mormor få ett nattlinne nu igen? säger Dottern regelmässigt när jag ska köpa något till min mamma.
Nej, det ska hon väl inte, även om hon faktiskt brukar uppskatta en mjuk och fin särk, men vad ska man egentligen satsa på för gåva?
I åratal uppvaktades min mamma av min pappa på jul och bemärkelsedagar med något synnerligen praktiskt till köket. En gryta, en stekpanna, en karott.
Hur glad blev hon? Behärskat, vågar jag påstå.
Vi hade ingen uppenbar brist på vare sig porslin eller kokkärl.
Inte förrän jag kommit en bit upp i tonåren tog jag tag i situationen och utsatte pappa för hjärntvätt: bort från husgerådsavdelningen, över till hyllorna för flärd och njutning var vad jag påbjöd.
Så fick moderskapet plötsligt ett par örhängen, en fin tröja eller – jo då för all del – ett härligt nattlinne.
Pappa märkte att förändringen var till det bättre och kom så långt att han till och med köpte ett armband till sin hustru utan att jag hade något inflytande alls.
Och nu tillåter jag mig att tro, att min mamma är en representant för den absoluta majoriteten, den som inte vill ha grytor och sådant på Mors Dag.
Köp inte en kastrull!
Så vitt inte damen ifråga uttryckligen önskat sig en, förstås, det förändrar ju saken.
I så fall får du glömma den där kusinen till Koh-I-Noor-diamanten som du gått och kikat på i guldsmedens skyltfönster.
Den kanske får förgylla en annan mammas Mors Dag.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs gärna också Karin Thunbergs krönika i dagens SvD!
Men faktum kvarstår: många mammor blir lite gladare mammor av ett aldrig så litet tillrop den där sista söndagen i maj. Ett telefonsamtal kan räcka, en blomma är aldrig fel, en pocketbok kostar en dryg femtilapp men kan förgylla åtskilliga tomma timmar.
För den som trots allt vill satsa på en present är det väl i dag det gäller.
Vad ska man köpa?
-Inte ska väl mormor få ett nattlinne nu igen? säger Dottern regelmässigt när jag ska köpa något till min mamma.
Nej, det ska hon väl inte, även om hon faktiskt brukar uppskatta en mjuk och fin särk, men vad ska man egentligen satsa på för gåva?
I åratal uppvaktades min mamma av min pappa på jul och bemärkelsedagar med något synnerligen praktiskt till köket. En gryta, en stekpanna, en karott.
Hur glad blev hon? Behärskat, vågar jag påstå.
Vi hade ingen uppenbar brist på vare sig porslin eller kokkärl.
Inte förrän jag kommit en bit upp i tonåren tog jag tag i situationen och utsatte pappa för hjärntvätt: bort från husgerådsavdelningen, över till hyllorna för flärd och njutning var vad jag påbjöd.
Så fick moderskapet plötsligt ett par örhängen, en fin tröja eller – jo då för all del – ett härligt nattlinne.
Pappa märkte att förändringen var till det bättre och kom så långt att han till och med köpte ett armband till sin hustru utan att jag hade något inflytande alls.
Och nu tillåter jag mig att tro, att min mamma är en representant för den absoluta majoriteten, den som inte vill ha grytor och sådant på Mors Dag.
Köp inte en kastrull!
Så vitt inte damen ifråga uttryckligen önskat sig en, förstås, det förändrar ju saken.
I så fall får du glömma den där kusinen till Koh-I-Noor-diamanten som du gått och kikat på i guldsmedens skyltfönster.
Den kanske får förgylla en annan mammas Mors Dag.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs gärna också Karin Thunbergs krönika i dagens SvD!
torsdag, maj 24, 2007
Vill ni se en Stjärna?
Barbara Streisand är i faggorna.
Hon ska sjunga i Globen. Inte förrän den 4 juli, för all del, men biljetterna släpps i nästa vecka, så den som är rädd att missa något får väl hålla sig framme.
Det är hennes första konsert i Sverige någonsin, och den enda i Norden.
Fast även den som är exceptionellt förtjust i Stjärnan Streisand måste ha ganska gott om pengar också.
Den billigaste biljetten kommer att kosta 2 100 kronor.
Jo då, jag har skrivit rätt och ni har läst rätt. Tillkommer säkert en beställningsavgift också, men den märks väl knappast när man kommer upp i de här prisklasserna.
Över två tusenlappar för en konsert! Och i Globen, där avståndet är enormt till scenen praktiskt taget var man än sitter!
Jag tyckte det var ganska mycket pengar vi betalade för att se Dolly Parton härom sistens.
Men då gick vi ändå två och hade relativt bra platser för en betydligt mindre summa än den vi nu talar om.
Flera riktigt stora artister har jag faktiskt sett live. Ta en sådan som Ray Charles – wow, vilket tryck! Viss likhet med Stevie Wonder finns – honom har jag också kollat in från parkettplats. Och Argentinas okrönta tangodrottning Susana Rinaldi, som varit både på Stockholms Jazzfestival och i Konserthuset. En sådan kväll glömmer man inte, jag lovar. En av jazzens udda men berömda storheter, Archie Shepp, spelade sax på Stadsteatern på 70-talet. Jag var där!
Med Dottern gick jag på en annan Globen-konsert som blev historisk på sitt sätt: sista framträdandet med ”riktiga” Spice Girls. Vi var många mammor på läktaren, och vi trevade efter näsduken allihop när kryddstumporna klämde i med ”Mama I love you”. Sedan sprack idyllen.
Det var också Dottern som hängde med när Simon & Garfunkel fyllde Globen. Och som förband hade de grabbarna som fanns på en av mitt livs allra första EP-skivor:Everly Brothers. Helt osannolikt – men riktigt kul och njutbart.
I tidernas begynnelse, då man skulle ”vara” Elvis eller Tommy valde jag Tommy. Så vad var naturligare än att gå på Berns när Tommy Steele hade show där? Sedan dess är han förstås fullkomligt bortglömd, men det hade sin charm då.
Jag skulle kunna räkna upp massor med fantastiska sångare och musiker som bjudit på underbara liveframträdanden – svenska idoler som Evert Taube, Povel Ramel och Monica Zetterlund icke att förglömma – men aldrig att biljetten ens har varit i närheten av 2000 spänn.
Vem skulle jag betala 2000 för att se? Tja, gamla riktiga Beatles, kanske, nu när man vet hur enormt stora de blev. Eller Elvis Presley, för sakens och mytens skull. Men det känns skönt att det är omöjligt i båda fallen, så man slipper fatta ett investeringsbeslut.
Ett litet tankeexperiment är det läge för här.
65-åriga Barbara Streisand har spelat in 61 skivor och medverkat i 17 filmer, om jag räknat rätt.
Tänk så många plattor och dvd-er man kan få för en enda biljett! Får man inte mer valuta för pengarna då?
Och då har jag ändå inte ens nämnt vad de bästa platserna i Globen kostar när Barbara tar ton. 5 500 spänn.
Som hittat. Eller hur?
Om det blir utsålt i alla fall finns också chansen att åka till London och digga henne. För 8000 kronor biljetten. Plus resan, då, och hotell, kanske.
Men vill man se en Stjärna så...
Copyright Klimakteriehäxan
Och om ni inte tror mig så står samma siffror både här och här!
Hon ska sjunga i Globen. Inte förrän den 4 juli, för all del, men biljetterna släpps i nästa vecka, så den som är rädd att missa något får väl hålla sig framme.
Det är hennes första konsert i Sverige någonsin, och den enda i Norden.
Fast även den som är exceptionellt förtjust i Stjärnan Streisand måste ha ganska gott om pengar också.
Den billigaste biljetten kommer att kosta 2 100 kronor.
Jo då, jag har skrivit rätt och ni har läst rätt. Tillkommer säkert en beställningsavgift också, men den märks väl knappast när man kommer upp i de här prisklasserna.
Över två tusenlappar för en konsert! Och i Globen, där avståndet är enormt till scenen praktiskt taget var man än sitter!
Jag tyckte det var ganska mycket pengar vi betalade för att se Dolly Parton härom sistens.
Men då gick vi ändå två och hade relativt bra platser för en betydligt mindre summa än den vi nu talar om.
Flera riktigt stora artister har jag faktiskt sett live. Ta en sådan som Ray Charles – wow, vilket tryck! Viss likhet med Stevie Wonder finns – honom har jag också kollat in från parkettplats. Och Argentinas okrönta tangodrottning Susana Rinaldi, som varit både på Stockholms Jazzfestival och i Konserthuset. En sådan kväll glömmer man inte, jag lovar. En av jazzens udda men berömda storheter, Archie Shepp, spelade sax på Stadsteatern på 70-talet. Jag var där!
Med Dottern gick jag på en annan Globen-konsert som blev historisk på sitt sätt: sista framträdandet med ”riktiga” Spice Girls. Vi var många mammor på läktaren, och vi trevade efter näsduken allihop när kryddstumporna klämde i med ”Mama I love you”. Sedan sprack idyllen.
Det var också Dottern som hängde med när Simon & Garfunkel fyllde Globen. Och som förband hade de grabbarna som fanns på en av mitt livs allra första EP-skivor:Everly Brothers. Helt osannolikt – men riktigt kul och njutbart.
I tidernas begynnelse, då man skulle ”vara” Elvis eller Tommy valde jag Tommy. Så vad var naturligare än att gå på Berns när Tommy Steele hade show där? Sedan dess är han förstås fullkomligt bortglömd, men det hade sin charm då.
Jag skulle kunna räkna upp massor med fantastiska sångare och musiker som bjudit på underbara liveframträdanden – svenska idoler som Evert Taube, Povel Ramel och Monica Zetterlund icke att förglömma – men aldrig att biljetten ens har varit i närheten av 2000 spänn.
Vem skulle jag betala 2000 för att se? Tja, gamla riktiga Beatles, kanske, nu när man vet hur enormt stora de blev. Eller Elvis Presley, för sakens och mytens skull. Men det känns skönt att det är omöjligt i båda fallen, så man slipper fatta ett investeringsbeslut.
Ett litet tankeexperiment är det läge för här.
65-åriga Barbara Streisand har spelat in 61 skivor och medverkat i 17 filmer, om jag räknat rätt.
Tänk så många plattor och dvd-er man kan få för en enda biljett! Får man inte mer valuta för pengarna då?
Och då har jag ändå inte ens nämnt vad de bästa platserna i Globen kostar när Barbara tar ton. 5 500 spänn.
Som hittat. Eller hur?
Om det blir utsålt i alla fall finns också chansen att åka till London och digga henne. För 8000 kronor biljetten. Plus resan, då, och hotell, kanske.
Men vill man se en Stjärna så...
Copyright Klimakteriehäxan
Och om ni inte tror mig så står samma siffror både här och här!
onsdag, maj 23, 2007
Blomsterkungen och jag
I dag är Dagen när Carl von Linné skulle ha fyllt 300 år.
Så gammal blev han förvisso inte, men hans verk lever ju i högsta välmåga. Så pass att till och med Japans kejsarpar gjort sig besväret att komma till Sverige, mer för Blomsterkungens skull än för Carl XIV Gustafs, verkar det. Det är födelsedagskalas hela dagen, åtminstone i Uppsala. Festen fortsätter väl egentligen året ut.
Faiblessen för blommor delar vi, kejsaren, Linné och jag.
I mitt fall tror jag att det är lite som med Linné, vi fick det med generna. Min mamma har så länge jag kan minnas ägnat sig åt rabatter sprängfulla av olika plantor, vackert och inspirerande på många sätt. Redan i koltåldern uppskattade jag hennes ansträngningar, men ibland tyckte hon att jag blev lite väl närgången.
Förhållningsorder utgick: Se men inte röra var det som gällde.
En dag ser hon mig, jag var kanske tre år, när jag går längs en blomsterrad och upprepar mantrat högt för mig själv: Inte röra mammas blommor, nää. Jag sniffar dofter i bästa Ferdinand-stil.
Sekunden senare ramlar jag med bullcr och bång på näsan rakt i rabatten - om nu en trind treåring kan åstadkomma både buller och bång...
Såvitt jag minns blev det inga repressalier.
Däremot förväntades jag lite längre upp i åren delta i jobbet med rensning och annat. Det avskydde jag innerligt.
Ville helt enkelt hålla fast vid den gamla ordern att bara titta men inte röra. Den inställningen har jag faktiskt fortfarande, och är nöjd med att ägna mig åt begränsat krukbruk, på fönsterbräda och balkong.
För egen del firar jag farbror Linné ytterst måttligt, genom att läsa Karin Berglunds nyutgivna bok om honom, men nog har han väl satt sina spår. I någon gömma i Barndomslandet ligger en uppsats jag skrev om honom i gymnasiet. Jag fick A i betyg, vet inte om jag skulle förstå varför om jag läste om den, skulle väl helt enkelt inte våga...
Men ett annat spår av Linné finns också i mitt förflutna.
Jag skaffade mig en växtpress och ett herbarium. Det ordet finns väl knappast längre i svenskt skolliv, även om jag vågar anta att företeelsen lever kvar åtminstone på någon biologi-institution?
För er som undrar kan jag berätta att man alltså gick ut i naturen och plockade blommor, som sedan lades i press (med lite saltkorn på kronbladen om blomman var blå!) mellan läskpappersliknande ark. Hela mackan las in i en trämanick, det blev tryck på alltihop genom att man drog till en spännrulle med snören och pinnar... enklare än det låter sig beskrivas, faktiskt.
Efter någon dag hade växtsaften absorberats av läskpapperet, den torra blomman kunde försiktigt lyftas över till ett nytt pappersark för montering – och sedan var det bara att öppna herbariet och utöka samlingen av biologiska skatter. Varje ark hade en speciell, förtryckt etikett. På den skrev man in växtens namn på svenska, Linnés latinska benämning, plus familjenamn, växtplats och eventuellt något mer som jag glömt bort.
Tack vare detta kommer jag aldrig att glömma exempelvis Ajuga pyramidalis, ur familjen Scrophulariacea. Vi hade gott om sådana hemma på backen. Efter som den var ganska kraftig var den lite svårpressad, det lyckades inte förrän efter flera försök. Ögontröst och teveronika hör till samma familj, om någon undrar – ja blomman jag talar om är den ganska diskreta lilla blåsugan, i dag inte lika vanlig, åtminstone inte på vår tomt i Barndomslandet.
De flesta av mina kamrater fnös åt oss amatörbotaniker (vi var inte många) som nappat på biologilärarens förslag om herbarium.
Men mellan pärmarna ligger blomsterminnena och i hjärnan ligger en hel del av Linné-arvet lagrat.
Värdelöst vetande, kan man tycka.
Men häv upp din röst och säg något om Ajuga pyramidalis nästa gång samtalsämnena tryter, så får du se.
Det blir en viss effekt, även av en sådan liten blygsam skapelse.
Och det kan man tacka Linné för.
Copyright Klimakteriehäxan
Det finns förstås massor att läsa om Linnéjubileet - klicka här för dagens program, han har tagit sig in på DN:s ledarsida också, och här, till exempel! I SvD hittar man bland annat detta och ännu mer här där flera artiklar ligger samlade!
Så gammal blev han förvisso inte, men hans verk lever ju i högsta välmåga. Så pass att till och med Japans kejsarpar gjort sig besväret att komma till Sverige, mer för Blomsterkungens skull än för Carl XIV Gustafs, verkar det. Det är födelsedagskalas hela dagen, åtminstone i Uppsala. Festen fortsätter väl egentligen året ut.
Faiblessen för blommor delar vi, kejsaren, Linné och jag.
I mitt fall tror jag att det är lite som med Linné, vi fick det med generna. Min mamma har så länge jag kan minnas ägnat sig åt rabatter sprängfulla av olika plantor, vackert och inspirerande på många sätt. Redan i koltåldern uppskattade jag hennes ansträngningar, men ibland tyckte hon att jag blev lite väl närgången.
Förhållningsorder utgick: Se men inte röra var det som gällde.
En dag ser hon mig, jag var kanske tre år, när jag går längs en blomsterrad och upprepar mantrat högt för mig själv: Inte röra mammas blommor, nää. Jag sniffar dofter i bästa Ferdinand-stil.
Sekunden senare ramlar jag med bullcr och bång på näsan rakt i rabatten - om nu en trind treåring kan åstadkomma både buller och bång...
Såvitt jag minns blev det inga repressalier.
Däremot förväntades jag lite längre upp i åren delta i jobbet med rensning och annat. Det avskydde jag innerligt.
Ville helt enkelt hålla fast vid den gamla ordern att bara titta men inte röra. Den inställningen har jag faktiskt fortfarande, och är nöjd med att ägna mig åt begränsat krukbruk, på fönsterbräda och balkong.
För egen del firar jag farbror Linné ytterst måttligt, genom att läsa Karin Berglunds nyutgivna bok om honom, men nog har han väl satt sina spår. I någon gömma i Barndomslandet ligger en uppsats jag skrev om honom i gymnasiet. Jag fick A i betyg, vet inte om jag skulle förstå varför om jag läste om den, skulle väl helt enkelt inte våga...
Men ett annat spår av Linné finns också i mitt förflutna.
Jag skaffade mig en växtpress och ett herbarium. Det ordet finns väl knappast längre i svenskt skolliv, även om jag vågar anta att företeelsen lever kvar åtminstone på någon biologi-institution?
För er som undrar kan jag berätta att man alltså gick ut i naturen och plockade blommor, som sedan lades i press (med lite saltkorn på kronbladen om blomman var blå!) mellan läskpappersliknande ark. Hela mackan las in i en trämanick, det blev tryck på alltihop genom att man drog till en spännrulle med snören och pinnar... enklare än det låter sig beskrivas, faktiskt.
Efter någon dag hade växtsaften absorberats av läskpapperet, den torra blomman kunde försiktigt lyftas över till ett nytt pappersark för montering – och sedan var det bara att öppna herbariet och utöka samlingen av biologiska skatter. Varje ark hade en speciell, förtryckt etikett. På den skrev man in växtens namn på svenska, Linnés latinska benämning, plus familjenamn, växtplats och eventuellt något mer som jag glömt bort.
Tack vare detta kommer jag aldrig att glömma exempelvis Ajuga pyramidalis, ur familjen Scrophulariacea. Vi hade gott om sådana hemma på backen. Efter som den var ganska kraftig var den lite svårpressad, det lyckades inte förrän efter flera försök. Ögontröst och teveronika hör till samma familj, om någon undrar – ja blomman jag talar om är den ganska diskreta lilla blåsugan, i dag inte lika vanlig, åtminstone inte på vår tomt i Barndomslandet.
De flesta av mina kamrater fnös åt oss amatörbotaniker (vi var inte många) som nappat på biologilärarens förslag om herbarium.
Men mellan pärmarna ligger blomsterminnena och i hjärnan ligger en hel del av Linné-arvet lagrat.
Värdelöst vetande, kan man tycka.
Men häv upp din röst och säg något om Ajuga pyramidalis nästa gång samtalsämnena tryter, så får du se.
Det blir en viss effekt, även av en sådan liten blygsam skapelse.
Och det kan man tacka Linné för.
Copyright Klimakteriehäxan
Det finns förstås massor att läsa om Linnéjubileet - klicka här för dagens program, han har tagit sig in på DN:s ledarsida också, och här, till exempel! I SvD hittar man bland annat detta och ännu mer här där flera artiklar ligger samlade!
måndag, maj 21, 2007
Å vilken härlig orgie!
En orgie.
Det är vad jag just har ägnat mig åt.
En orgie, så full av njutning att vem som helst måste bli avundsjuk.
Jag har frossat i bilder.
Om bara ett par veckor ska Dottern ta studentexamen. Och det är ju mycket som hör till ritualen – som detta att beställa en skylt att hålla högt på skolgården, så att studenten själv och eventuella gratulanter vet vart de ska ta vägen när studentsången skallat, falskt och fel men triumferande glatt ändå.
När Sonen blev student var jag ute i god tid, valde bild och beställde.
Nu ligger jag efter i tidsschemat.
Det kan kanske tyckas vara en lätt sak att plocka fram ett hyfsat kort på ungen och få det ur världen. Men inte om man som vi har en låda sprängfylld med fotografier. De ligger någorlunda sorterade, i kassar med årtal utanpå, men det handlar om rätt så många år vid det här laget. Och MÅNGA bilder. Många BRA bilder!
Jag försjunker i travarna. Minnena staplas på varandra i rask takt.
Å titta, i Mumindalen i Finland! Med slickepinne som är ett mumintroll! Hemma hos mormor med blomsterkrans i håret, till midsommar! I gungan hos våra vänner i Småland! Du milde vilken vrålsöt lucia! Och den där höstlovsresan till London – det syns verkligen på bilderna att inget kunde vara roligare än att mata duvorna på Trafalgar Square (förvisso inte längre tillåtet)! Simskola! Lucka i tandraden! Vinterluva och baddräkt! Den där klänningen som var ett reafynd på HM var verkligen sanslöst gullig! Himmel så fint när hon blåser såpbubblor!
Så där håller jag på, alldeles varm inombords. Känner hur jag sitter och ler brett alldeles ensam. Tänk ändå att just jag är mamma till världens underbaraste, sötaste, gulligaste flickebarn! Drivorna med kuvert från olika fotofirmor växer runt omkring mig. Inte kan jag välja!
Men nu börjar det bli sista sekunden.
Endera ett beslut – eller ingen skylt alls.
Alltså har Maken och jag nu efter stora våndor enats. I morgon beställs skylten. Barnet på bilden är en blond liten femåring, med hellugg och glada ögon. Eller skulle man inte ändå ta den där andra…?
Nej. Det är färdigtittat för den här gången. Även den härligaste orgie måste ta slut.
Fast det känns bra att veta att den där skatten finns där. Bara att plocka fram när behovet uppstår, så blir man automatiskt glad och stolt.
Egentligen var det ju tänkt att bli fina fotoalbum, förstås, inte alls en låda med plastkassar.
Kanske ett pensionärsprojekt? Hm.
Jag kommer att hinna fira åtskilliga fotoorgier dessförinnan.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är vad jag just har ägnat mig åt.
En orgie, så full av njutning att vem som helst måste bli avundsjuk.
Jag har frossat i bilder.
Om bara ett par veckor ska Dottern ta studentexamen. Och det är ju mycket som hör till ritualen – som detta att beställa en skylt att hålla högt på skolgården, så att studenten själv och eventuella gratulanter vet vart de ska ta vägen när studentsången skallat, falskt och fel men triumferande glatt ändå.
När Sonen blev student var jag ute i god tid, valde bild och beställde.
Nu ligger jag efter i tidsschemat.
Det kan kanske tyckas vara en lätt sak att plocka fram ett hyfsat kort på ungen och få det ur världen. Men inte om man som vi har en låda sprängfylld med fotografier. De ligger någorlunda sorterade, i kassar med årtal utanpå, men det handlar om rätt så många år vid det här laget. Och MÅNGA bilder. Många BRA bilder!
Jag försjunker i travarna. Minnena staplas på varandra i rask takt.
Å titta, i Mumindalen i Finland! Med slickepinne som är ett mumintroll! Hemma hos mormor med blomsterkrans i håret, till midsommar! I gungan hos våra vänner i Småland! Du milde vilken vrålsöt lucia! Och den där höstlovsresan till London – det syns verkligen på bilderna att inget kunde vara roligare än att mata duvorna på Trafalgar Square (förvisso inte längre tillåtet)! Simskola! Lucka i tandraden! Vinterluva och baddräkt! Den där klänningen som var ett reafynd på HM var verkligen sanslöst gullig! Himmel så fint när hon blåser såpbubblor!
Så där håller jag på, alldeles varm inombords. Känner hur jag sitter och ler brett alldeles ensam. Tänk ändå att just jag är mamma till världens underbaraste, sötaste, gulligaste flickebarn! Drivorna med kuvert från olika fotofirmor växer runt omkring mig. Inte kan jag välja!
Men nu börjar det bli sista sekunden.
Endera ett beslut – eller ingen skylt alls.
Alltså har Maken och jag nu efter stora våndor enats. I morgon beställs skylten. Barnet på bilden är en blond liten femåring, med hellugg och glada ögon. Eller skulle man inte ändå ta den där andra…?
Nej. Det är färdigtittat för den här gången. Även den härligaste orgie måste ta slut.
Fast det känns bra att veta att den där skatten finns där. Bara att plocka fram när behovet uppstår, så blir man automatiskt glad och stolt.
Egentligen var det ju tänkt att bli fina fotoalbum, förstås, inte alls en låda med plastkassar.
Kanske ett pensionärsprojekt? Hm.
Jag kommer att hinna fira åtskilliga fotoorgier dessförinnan.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 20, 2007
Rynkfri med kräm – eller korv?
Det görs inte särskilt många tv-program som verkligen påverkar folk, som utlöser reaktioner, som får effekter som märks.
Men det finns undantag.
Brittiska BBC sände ett sådant för någon månad sedan.
I ett långt reportage om sminkindustrin och dess eviga jakt på det undergörande medel som garanterat motverkar hudens normala åldrande dök en kräm upp som, enligt den vetenskapliga expertisen, faktiskt bet på rynkor.
Krämen innehöll en substans tidigare endast använd i en receptbelagd medicin.
Men just den här krämen, som inte ens var svindyr, gick att köpa på Boots, fullständigt receptfritt.
Boots, som har butiker i snart sagt vartannat kvarter över hela Storbritannien, saluförde den här varan utan att ha gjort särskilt mycket reklam för den.
Det behövdes inte heller.
För redan dagen efter första tv-sändningen rensades hyllorna. Boots nätbutik fick in beställningar i antal som man tidigare aldrig skådat.
Rushen var så unik att nyheten om krämen och efterfrågan på den blev spridd över världen. Jag läste om den i en av våra vanligaste tidningar, har glömt vilken.
Självklart tog jag intryck, visst vore det väl kul att bli av med en och annan liten skrynkla som inte bara orsakats av skratt?
Skickade raskt ett mail till en kompis i London och bad honom ta en sväng förbi Boots på lunchen.
Men krämen hade naturligtvis tagit slut.
”Du behöver den ju ändå inte”, tröstade min vän, en sann gentleman. Han lovade dock hålla utkik men tänkte inte göra som engelskorna, gå kvinna ur huse för att få tag i en burk åt mig.
Det visade sig alltså att folk hade börjat köa i tidigaste morgonväkten utanför Boots så snart de sett programmet.
Så småningom lyckades man få ut produkten i butikerna igen, men nu blev det ransonering. Bara en per kund, var så god!
I går kväll visade SVT samma program.
Återstår att se om ”Protect and Perfect Beauty Serum” från Boots egen serie No 7 blir sommarens stora souvenir- och shoppinghit bland London-turisterna.
Det verkar i alla fall inte som om krämen går att köpa på nätet nu heller, boots.com får spel om man försöker klicka in sig under ”buy now”, trots att där står ”It´s back!”.
Min brittiske riddare har numera fått min tillåtelse att strunta i alltihop. Kanske skulle den där krämen inte alls bita på just mina, än så länge inte alltför påfallande och deprimerande, rynkor?
Det finns ju andra knep också.
Minns en av våra damer i ståupp-branschen som definitivt hade ett BMI över 25. Hon hade ett eget recept mot rynkor.
”Så snart jag upptäcker en ny”, sa hon ”så klämmer jag i mig en redig portion med fläskkorv. Och se! Det hjälper!”
Fläskkorv köper man också receptfritt, som bekant. Och det är varken kö eller tomt i lagret.
Vad vetenskapen tycker om metoden lämnar jag dock därhän.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det finns undantag.
Brittiska BBC sände ett sådant för någon månad sedan.
I ett långt reportage om sminkindustrin och dess eviga jakt på det undergörande medel som garanterat motverkar hudens normala åldrande dök en kräm upp som, enligt den vetenskapliga expertisen, faktiskt bet på rynkor.
Krämen innehöll en substans tidigare endast använd i en receptbelagd medicin.
Men just den här krämen, som inte ens var svindyr, gick att köpa på Boots, fullständigt receptfritt.
Boots, som har butiker i snart sagt vartannat kvarter över hela Storbritannien, saluförde den här varan utan att ha gjort särskilt mycket reklam för den.
Det behövdes inte heller.
För redan dagen efter första tv-sändningen rensades hyllorna. Boots nätbutik fick in beställningar i antal som man tidigare aldrig skådat.
Rushen var så unik att nyheten om krämen och efterfrågan på den blev spridd över världen. Jag läste om den i en av våra vanligaste tidningar, har glömt vilken.
Självklart tog jag intryck, visst vore det väl kul att bli av med en och annan liten skrynkla som inte bara orsakats av skratt?
Skickade raskt ett mail till en kompis i London och bad honom ta en sväng förbi Boots på lunchen.
Men krämen hade naturligtvis tagit slut.
”Du behöver den ju ändå inte”, tröstade min vän, en sann gentleman. Han lovade dock hålla utkik men tänkte inte göra som engelskorna, gå kvinna ur huse för att få tag i en burk åt mig.
Det visade sig alltså att folk hade börjat köa i tidigaste morgonväkten utanför Boots så snart de sett programmet.
Så småningom lyckades man få ut produkten i butikerna igen, men nu blev det ransonering. Bara en per kund, var så god!
I går kväll visade SVT samma program.
Återstår att se om ”Protect and Perfect Beauty Serum” från Boots egen serie No 7 blir sommarens stora souvenir- och shoppinghit bland London-turisterna.
Det verkar i alla fall inte som om krämen går att köpa på nätet nu heller, boots.com får spel om man försöker klicka in sig under ”buy now”, trots att där står ”It´s back!”.
Min brittiske riddare har numera fått min tillåtelse att strunta i alltihop. Kanske skulle den där krämen inte alls bita på just mina, än så länge inte alltför påfallande och deprimerande, rynkor?
Det finns ju andra knep också.
Minns en av våra damer i ståupp-branschen som definitivt hade ett BMI över 25. Hon hade ett eget recept mot rynkor.
”Så snart jag upptäcker en ny”, sa hon ”så klämmer jag i mig en redig portion med fläskkorv. Och se! Det hjälper!”
Fläskkorv köper man också receptfritt, som bekant. Och det är varken kö eller tomt i lagret.
Vad vetenskapen tycker om metoden lämnar jag dock därhän.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 19, 2007
Datortrött?
Jag tror att jag drabbats av en åkomma.
Den är ny för mig, kanske har jag rent av uppfunnit den själv?
För jag har kommit fram till att jag lider av datortrötthet.
Slänger mig inte som vanligt över laptoppen för att surfa runt när jag kommer hem. Tröttnar på de gamla vanliga sajterna som jag brukar besöka, hinner knappt klicka upp dem innan jag lämnar dem igen.
Till och med Spindelharpan och M/S Röj framstår så monotona som de i själva verket är.
Tycker dessutom mig se att bloggaktiviteten avtagit hos fler än hos mig, som, det erkännes, har haft viss idébrist ett tag. Min besökskurva, som faktiskt varit en källa till glädje, har dalat. Har jag blivit tråkigare? Är det solen? Är det det faktum att vi nästan alla nu för tiden sitter som kedjade framför en dataskärm på jobbet?
Fast det gjorde vi ju i sanningens namn exempelvis för några månader sedan, också.
Ja inte vet jag hur det förhåller sig. Har aldrig gått in i den berömda väggen – men kanske har jag störtat på näsan in i dataskärmen nu, vad vet jag.
Nu blir det i stället lite korsord, lite sudoku och Karin Berglunds tjocka bok om Linné, som verkar riktigt lockande. Lättsam text, massor med fina bilder.
Och vem vet, i morgon kanske pendeln har svängt och datortröttheten gått över.
Copyright Klimakteriehäxan
Den är ny för mig, kanske har jag rent av uppfunnit den själv?
För jag har kommit fram till att jag lider av datortrötthet.
Slänger mig inte som vanligt över laptoppen för att surfa runt när jag kommer hem. Tröttnar på de gamla vanliga sajterna som jag brukar besöka, hinner knappt klicka upp dem innan jag lämnar dem igen.
Till och med Spindelharpan och M/S Röj framstår så monotona som de i själva verket är.
Tycker dessutom mig se att bloggaktiviteten avtagit hos fler än hos mig, som, det erkännes, har haft viss idébrist ett tag. Min besökskurva, som faktiskt varit en källa till glädje, har dalat. Har jag blivit tråkigare? Är det solen? Är det det faktum att vi nästan alla nu för tiden sitter som kedjade framför en dataskärm på jobbet?
Fast det gjorde vi ju i sanningens namn exempelvis för några månader sedan, också.
Ja inte vet jag hur det förhåller sig. Har aldrig gått in i den berömda väggen – men kanske har jag störtat på näsan in i dataskärmen nu, vad vet jag.
Nu blir det i stället lite korsord, lite sudoku och Karin Berglunds tjocka bok om Linné, som verkar riktigt lockande. Lättsam text, massor med fina bilder.
Och vem vet, i morgon kanske pendeln har svängt och datortröttheten gått över.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 18, 2007
Tänder på tänder?
I brist på inspiration och idéer bestämde jag mig just för att hoppa på den där Fredagsfyran, som cirkulerar i bloggvärlden. Fyra frågor för var och en att svara på.
Dagens tema: Jag och mina tänder.
Tänder du på det?
1) Vad har du för känslor inför ett tandläkarbesök?
Undrar hur dyrt det ska bli den här gången. Och ska han göra något är det bara att bedöva, jag ska inte ha tapperhetsmedalj, bara justa tänder.
2) Hur ofta byter du tandborste?
Mycket oftare än jag byter tandläkare – bytte i höstas, efter att ha gått hos en och samma sedan jag (och han, tror jag) var i 20-årsåldern. Och hur kan folk låta bli att byta till elborste? En revolution i varje mun!
3) Hur bra/dålig tandhälsa har du?
Har nyss investerat en smärre förmögenhet i munnen. Som därmed bör vara i gott skick. Men hur länge, det är frågan.
4) Brukar du ljuga för tandläkaren? (t.ex. påstå att du äter mindre godis än du gör)?
Å jo, det har nog hänt. Fast när en stifttand rök i fjol berättade jag utan omsvep att den hade hängt med en Dumle-kola.
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens tema: Jag och mina tänder.
Tänder du på det?
1) Vad har du för känslor inför ett tandläkarbesök?
Undrar hur dyrt det ska bli den här gången. Och ska han göra något är det bara att bedöva, jag ska inte ha tapperhetsmedalj, bara justa tänder.
2) Hur ofta byter du tandborste?
Mycket oftare än jag byter tandläkare – bytte i höstas, efter att ha gått hos en och samma sedan jag (och han, tror jag) var i 20-årsåldern. Och hur kan folk låta bli att byta till elborste? En revolution i varje mun!
3) Hur bra/dålig tandhälsa har du?
Har nyss investerat en smärre förmögenhet i munnen. Som därmed bör vara i gott skick. Men hur länge, det är frågan.
4) Brukar du ljuga för tandläkaren? (t.ex. påstå att du äter mindre godis än du gör)?
Å jo, det har nog hänt. Fast när en stifttand rök i fjol berättade jag utan omsvep att den hade hängt med en Dumle-kola.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 17, 2007
Tribut till Taube
Den här dagen hade jag kunnat tänka mig att tillbringa i Göteborg.
Det är "Taube Total" där.
175 av hans visor framförs av 35 artister i 14 timmar.
Första ton avlossades klockan 10 i denna mastodont-tribut till en av våra största allkonstnärer - och en av mina idoler.
Nog för att det låter som en rätt så ansträngande heldag – även pärlband kan väl bli alltför långa – men samtidigt ganska fascinerande.
För även om svensken i gemen kan en otrolig massa texter och melodier som Evert Taube kreerat, så lär väl få ha en så omfattande repertoar att dagens föreställning inte innehåller några överraskningar.
Vi som har lite för långt till Göteborg får väl högtidlighålla Folknykterhetens Dag i stället – vilket jag tillåter mig tro att Evert sällan gjorde…
Men om det nu inte låter lockande så föreslår jag att man tar sig en titt i en närbelägen bokhylla. För prosaisten Taube har aldrig fått den berömmelse han faktiskt förtjänar.
”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” var jag helt fångad av när jag läste den, visserligen för många år sedan. Jag har aldrig vågat läsa om den – det kan kännas så med gamla älsklingsböcker, eller hur?
Men länge tänkte jag skiva till författaren och fråga hur det egentligen gick för den svenske sjömannen där borta i Latinamerika, fast det blev aldrig av medan Evert var i livet. Och nej, han hade förstås ändå aldrig svarat. Men ändå… jag hade verkligen velat veta!
Om en roman känns för lång för stunden ska man inte glömma bort Evert Taubes novellsamlingar. Ta ”Svarta tjurar” med scener från Camargue, ”De fyra vindarnas gata”, eller ”I najadernas gränd”. I den senare finns berättelsen om Don Salustiano – en underbar historia om konsten att dö.
Den borde uppmärksammas en dag som kallas "Taube Total", även om den inte är tonsatt.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är "Taube Total" där.
175 av hans visor framförs av 35 artister i 14 timmar.
Första ton avlossades klockan 10 i denna mastodont-tribut till en av våra största allkonstnärer - och en av mina idoler.
Nog för att det låter som en rätt så ansträngande heldag – även pärlband kan väl bli alltför långa – men samtidigt ganska fascinerande.
För även om svensken i gemen kan en otrolig massa texter och melodier som Evert Taube kreerat, så lär väl få ha en så omfattande repertoar att dagens föreställning inte innehåller några överraskningar.
Vi som har lite för långt till Göteborg får väl högtidlighålla Folknykterhetens Dag i stället – vilket jag tillåter mig tro att Evert sällan gjorde…
Men om det nu inte låter lockande så föreslår jag att man tar sig en titt i en närbelägen bokhylla. För prosaisten Taube har aldrig fått den berömmelse han faktiskt förtjänar.
”Don Diego Karlsson de la Rosas roman” var jag helt fångad av när jag läste den, visserligen för många år sedan. Jag har aldrig vågat läsa om den – det kan kännas så med gamla älsklingsböcker, eller hur?
Men länge tänkte jag skiva till författaren och fråga hur det egentligen gick för den svenske sjömannen där borta i Latinamerika, fast det blev aldrig av medan Evert var i livet. Och nej, han hade förstås ändå aldrig svarat. Men ändå… jag hade verkligen velat veta!
Om en roman känns för lång för stunden ska man inte glömma bort Evert Taubes novellsamlingar. Ta ”Svarta tjurar” med scener från Camargue, ”De fyra vindarnas gata”, eller ”I najadernas gränd”. I den senare finns berättelsen om Don Salustiano – en underbar historia om konsten att dö.
Den borde uppmärksammas en dag som kallas "Taube Total", även om den inte är tonsatt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 16, 2007
När kul blir o-roligt
Det har länge varit mycket snack om Annika Lantz. Hennes radioprogram bytte kanal och blev ”Lantz i P1”, vilket har upprört en del å det gruvligaste.
Själv är jag inte ett smack upprörd. Däremot stänger jag ofelbart av radion när Lantz hållit på i någon minut. Och det beror bara på att jag inte står ut, oavsett vilken kanal hon sänds i.
Närhelst Annika Lantz är med i något, det kan vara i Parlamentet, i det egna programmet eller i någon annan form där folk som schablonmässigt anses roliga plockas in, får jag nämligen nog blixtsnabbt. Annika Lantz skrattar för mycket. Hon brister ut i gapfniss framför allt över sina egna skämt, det är hon som skrattar först, mest och längst.
Roliga människor är roliga därför att andra människor tycker att de är roliga. Humorekvilibrister får sin publik att le, fnissa, skratta – men ser själv ofta alldeles oberörda ut. Det gör nämligen skämten ännu roligare.
När såg ni Jacques Tati knyta sig av garv i en av sina filmer? Tage fnissade åt Hasse som Lindeman, Hasse kunde hicka till över ett Tage-inpass – men åt sina egna formuleringar aktade de sig för att gapflabba. Det går att rada upp många exempel.
Men inte heller Annika Lantz är ensam i sin kategori, självbeskrattarna (ja om det ordet för tankarna till ”självbefläckelse” tycker jag bara det är bra!) är också talrika.
Ett exempel: Vid ett par tillfällen har jag, alldeles ofrivilligt, utsatts för journalisten, radiorösten och författaren Ludvig Rasmusson läsandes utdrag ur egna böcker. Han har kåserat flitigt om ”män i sina bästa år” bland annat, förmodligen därför att han anser sig själv vara ett praktfullt exemplar av denna art.
När han så ska börja läsa tar han sig ungefär en och en halv rad in i texten.
Då börjar han småfnittra (inte särskilt karlaktigt alls). Efter ytterligare två rader fnissar han högt, och bara en liten bit längre ner i texten skrattar han så mycket att han knappt klarar att få fram orden längre.
Publiken sitter som förstenad. Mol tyst. Orörlig. Det är inte roligt, det är o-roligt.
Författaren skrattar alldeles ensam, utan den ringaste känsla för sin publik – eller egen stolthet.
Möjligen är hans kåserier kul om man läser dem själv. Men ibland blir kul saker alldeles förfärligt o-roliga.
”Självskryt luktar illa” sa man förr i världen.
”Självskratt stinker på långt håll”, skulle jag vilja hävda.
Därför spelar det absolut ingen roll i vilken radiokanal Lantz sänds.
För vi som vill skratta själva därför att någon är rolig, vi lyssnar på något annat.
Copyright Klimakteriehäxan
Själv är jag inte ett smack upprörd. Däremot stänger jag ofelbart av radion när Lantz hållit på i någon minut. Och det beror bara på att jag inte står ut, oavsett vilken kanal hon sänds i.
Närhelst Annika Lantz är med i något, det kan vara i Parlamentet, i det egna programmet eller i någon annan form där folk som schablonmässigt anses roliga plockas in, får jag nämligen nog blixtsnabbt. Annika Lantz skrattar för mycket. Hon brister ut i gapfniss framför allt över sina egna skämt, det är hon som skrattar först, mest och längst.
Roliga människor är roliga därför att andra människor tycker att de är roliga. Humorekvilibrister får sin publik att le, fnissa, skratta – men ser själv ofta alldeles oberörda ut. Det gör nämligen skämten ännu roligare.
När såg ni Jacques Tati knyta sig av garv i en av sina filmer? Tage fnissade åt Hasse som Lindeman, Hasse kunde hicka till över ett Tage-inpass – men åt sina egna formuleringar aktade de sig för att gapflabba. Det går att rada upp många exempel.
Men inte heller Annika Lantz är ensam i sin kategori, självbeskrattarna (ja om det ordet för tankarna till ”självbefläckelse” tycker jag bara det är bra!) är också talrika.
Ett exempel: Vid ett par tillfällen har jag, alldeles ofrivilligt, utsatts för journalisten, radiorösten och författaren Ludvig Rasmusson läsandes utdrag ur egna böcker. Han har kåserat flitigt om ”män i sina bästa år” bland annat, förmodligen därför att han anser sig själv vara ett praktfullt exemplar av denna art.
När han så ska börja läsa tar han sig ungefär en och en halv rad in i texten.
Då börjar han småfnittra (inte särskilt karlaktigt alls). Efter ytterligare två rader fnissar han högt, och bara en liten bit längre ner i texten skrattar han så mycket att han knappt klarar att få fram orden längre.
Publiken sitter som förstenad. Mol tyst. Orörlig. Det är inte roligt, det är o-roligt.
Författaren skrattar alldeles ensam, utan den ringaste känsla för sin publik – eller egen stolthet.
Möjligen är hans kåserier kul om man läser dem själv. Men ibland blir kul saker alldeles förfärligt o-roliga.
”Självskryt luktar illa” sa man förr i världen.
”Självskratt stinker på långt håll”, skulle jag vilja hävda.
Därför spelar det absolut ingen roll i vilken radiokanal Lantz sänds.
För vi som vill skratta själva därför att någon är rolig, vi lyssnar på något annat.
Copyright Klimakteriehäxan
Värt att citera
Två mogna damer, Yrsa Stenius, 62, och Kerstin Brunnberg, 65, utsågs i går till prestigeladdade jobb i mediavärlden: Stenius blir ny på posten som allmänhetens pressombudsman, och Brunnberg blir VD för Sveriges Radio (och det trots att en branschtidning dagen innan iskallt slog fast att hon var för gammal för jobbet).
Utnämningarna kommenteras i de flesta tidningar i dag.
Och när mina ögon faller på Björn Wimans rader på kultursidan i Expressen känner jag hur mitt Klimakteriehäx-ego stärks, hur hjärtat klappar snabbare, hur mungiporna går uppåt.
Så här står det:
”Klart är i alla fall att mediemogulerna på samma dag tycks ha insett det vi andra redan vet: tjockt skinn på näsan, ett par klarsynta glasögon och intellektuell reda under den lättskötta frisyren är meriter som slår det mesta.”
Värt att citera, inte sant?
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om utnämningarna här och här.
Utnämningarna kommenteras i de flesta tidningar i dag.
Och när mina ögon faller på Björn Wimans rader på kultursidan i Expressen känner jag hur mitt Klimakteriehäx-ego stärks, hur hjärtat klappar snabbare, hur mungiporna går uppåt.
Så här står det:
”Klart är i alla fall att mediemogulerna på samma dag tycks ha insett det vi andra redan vet: tjockt skinn på näsan, ett par klarsynta glasögon och intellektuell reda under den lättskötta frisyren är meriter som slår det mesta.”
Värt att citera, inte sant?
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om utnämningarna här och här.
måndag, maj 14, 2007
Söker du jobb?
Vissa årstider betyder vissa saker för folk.
En del får obetvinglig lust att flytta till något större när det drar ihop sig till höst. Andra bestämmer sig för att dra söderut när vintern tvingat fram det djupaste mörkret.
I januari börjar många ett nytt och hälsosammare liv.
På sommaren, i semestertider, uppstår lätt konflikter som leder till skilsmässa
Och på våren uppenbaras olika skavanker i det avslöjande ljuset. Det kan gälla en själv, det kan gälla sambon, det kan gälla ekonomin, det kan gälla jobbet.
Dessutom är det så här års högsäsong för alla som får sommarledigt från olika utbildningar, eller som rent av får en examen av något slag. Alla söker ett sätt att tjäna pengar. Söker arbete, helt enkelt.
För fyrtio år sedan fick alla jobb, på något mystiskt sätt.
Så är det inte längre.
Nu måste man vara uppfinningsrik, sälja sig själv, övertyga omvärlden (eller i alla fall en tilltänkt arbetsgivare) om sin förträfflighet, och hur perfekt det är att matcha precis det där jobbet med just denna sökande.
Jämför dem som är födda på 70- och 80-talet med 50- och 60-talisterna, får ni se.
De yngre gasar från start: Jag är BÄST! Ta mig, jag är precis vad du söker, du ångrar dig annars!
De äldre tar fram en lista på folk som kan komma med rekommendationer, visar diverse papper, ställer försiktiga frågor om kraven, hur jobbet ser ut.
Jo då, så är det, jag har gjort tillräckligt många anställningsintervjuer för att ha på fötterna när jag påstår detta.
Men det finns saker som man som arbetssökande inte bör göra, oavsett årgång, kön, kvalifikationer och typ av utbildning eller vilket jobb det handlar om.
Det finns några exempel på hur man garanterat inte får en ledig plats. Allt hänger på det där brevet man skickar in, den första kontakten.
Sålunda gick det inte alls bra för den som…
1. …bifogade ett brev från sin mamma.
2. …skrev sitt cv på ett ljusblått papper med teddybjörnar som ram.
3. …förklarade en period på tre månader utan jobb med att han försökte komma över sorgen efter sin döda katt.
4. …påpekade att hans möjlighet att jobba fredag, lördag och söndag var begränsade eftersom helgen var hans tid att dricka alkohol.
5. …skickade med en bild av sig själv i hejaklacksutstyrsel.
6. …ritade en bild på en bil på kuvertet och skrev att bilen skulle vara en present till chefen som anställde honom.
7. …listade sina hobbies varav en bestod i att sitta på en skyddsvall och titta på alligatorer.
8. …nämnde att hennes syster en gång hade vunnit en tävling i jordgubbsätande.
9. …skrev att han jobbar bra naken.
10. …förklarade en häktning med att säga: ”Vi stal en gris, men det var en riktigt liten gris.”
Listan – som förmodligen kan göras längre - hittade jag här.
Copyright Klimakteriehäxan
En del får obetvinglig lust att flytta till något större när det drar ihop sig till höst. Andra bestämmer sig för att dra söderut när vintern tvingat fram det djupaste mörkret.
I januari börjar många ett nytt och hälsosammare liv.
På sommaren, i semestertider, uppstår lätt konflikter som leder till skilsmässa
Och på våren uppenbaras olika skavanker i det avslöjande ljuset. Det kan gälla en själv, det kan gälla sambon, det kan gälla ekonomin, det kan gälla jobbet.
Dessutom är det så här års högsäsong för alla som får sommarledigt från olika utbildningar, eller som rent av får en examen av något slag. Alla söker ett sätt att tjäna pengar. Söker arbete, helt enkelt.
För fyrtio år sedan fick alla jobb, på något mystiskt sätt.
Så är det inte längre.
Nu måste man vara uppfinningsrik, sälja sig själv, övertyga omvärlden (eller i alla fall en tilltänkt arbetsgivare) om sin förträfflighet, och hur perfekt det är att matcha precis det där jobbet med just denna sökande.
Jämför dem som är födda på 70- och 80-talet med 50- och 60-talisterna, får ni se.
De yngre gasar från start: Jag är BÄST! Ta mig, jag är precis vad du söker, du ångrar dig annars!
De äldre tar fram en lista på folk som kan komma med rekommendationer, visar diverse papper, ställer försiktiga frågor om kraven, hur jobbet ser ut.
Jo då, så är det, jag har gjort tillräckligt många anställningsintervjuer för att ha på fötterna när jag påstår detta.
Men det finns saker som man som arbetssökande inte bör göra, oavsett årgång, kön, kvalifikationer och typ av utbildning eller vilket jobb det handlar om.
Det finns några exempel på hur man garanterat inte får en ledig plats. Allt hänger på det där brevet man skickar in, den första kontakten.
Sålunda gick det inte alls bra för den som…
1. …bifogade ett brev från sin mamma.
2. …skrev sitt cv på ett ljusblått papper med teddybjörnar som ram.
3. …förklarade en period på tre månader utan jobb med att han försökte komma över sorgen efter sin döda katt.
4. …påpekade att hans möjlighet att jobba fredag, lördag och söndag var begränsade eftersom helgen var hans tid att dricka alkohol.
5. …skickade med en bild av sig själv i hejaklacksutstyrsel.
6. …ritade en bild på en bil på kuvertet och skrev att bilen skulle vara en present till chefen som anställde honom.
7. …listade sina hobbies varav en bestod i att sitta på en skyddsvall och titta på alligatorer.
8. …nämnde att hennes syster en gång hade vunnit en tävling i jordgubbsätande.
9. …skrev att han jobbar bra naken.
10. …förklarade en häktning med att säga: ”Vi stal en gris, men det var en riktigt liten gris.”
Listan – som förmodligen kan göras längre - hittade jag här.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 13, 2007
Jag och Ecpat vann i Melodifestivalen!
Tittade på en del av schlagertävlingen igår, helt ofrivilligt och oavsiktligt. Har valt bort detta jippo i åratal, inte ens kläderna verkar vara kul längre.
Bortbjuden på middag – tror man ju inte att man ska drabbas av världens längsta och tråkigaste tv-program!
Men eländet sattes på, vadslagning om svenska placeringen blev det.
Jag tippade sjunde plats och intog därmed positionen som den neggigaste av alla. Små burop hördes ur tv-soffans djup.
Och medan en finska i ful frisyr såg jätteglad ut och en annan, Finlands version av Grynet, i knallrosa med Buttericks-tiara, jagade runt och hetsade i Gröna Rummet satt jag och gäspade.
Kan konstatera att såväl M/S Röj som Spindelharpan är högtstående intellektuell sysselsättning om man jämför. Och mycket bättre som nöje och tidsfördriv.
Potten efter vadslagningen blev som ni förstår min.
Men eftersom jag ändå var så långt ifrån rätt placering bad jag värdinnan ta hand om pengarna och sätta in dem på Ecpats konto.
Det tror jag var det bästa resultatet av Eurovision Song Contest 2007.
För en gångs skull är jag helt överens med en kvällstidnings löp:
Lägg ner skiten.
Copyright Klimakteriehäxan
Bortbjuden på middag – tror man ju inte att man ska drabbas av världens längsta och tråkigaste tv-program!
Men eländet sattes på, vadslagning om svenska placeringen blev det.
Jag tippade sjunde plats och intog därmed positionen som den neggigaste av alla. Små burop hördes ur tv-soffans djup.
Och medan en finska i ful frisyr såg jätteglad ut och en annan, Finlands version av Grynet, i knallrosa med Buttericks-tiara, jagade runt och hetsade i Gröna Rummet satt jag och gäspade.
Kan konstatera att såväl M/S Röj som Spindelharpan är högtstående intellektuell sysselsättning om man jämför. Och mycket bättre som nöje och tidsfördriv.
Potten efter vadslagningen blev som ni förstår min.
Men eftersom jag ändå var så långt ifrån rätt placering bad jag värdinnan ta hand om pengarna och sätta in dem på Ecpats konto.
Det tror jag var det bästa resultatet av Eurovision Song Contest 2007.
För en gångs skull är jag helt överens med en kvällstidnings löp:
Lägg ner skiten.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 12, 2007
Det är svårt att sätta punkt
Det är svårt att sätta punkt.
En god vän har just satt punkt för sitt arbetsliv.
Hon är inte alls 67, har till och med flera år kvar till 65. Men hon har struntat i siffrorna och fattat ett självständigt beslut. Hon har inte tvekat.
Hennes man gjorde slag i saken och satte punkt för ett par år sedan.
Nu ska de ta vara på varandra och tiden – man vet aldrig hur länge det varar, säger hon klokt, konstaterande att vi hunnit gå på tillräckligt många begravningar, fått höra om alldeles för många hjärtinfarkter, trafikolyckor och cancerfall för att inte inse att den där punkten kan bli satt utan att man själv har det allra minsta inflytande.
Vi har arbetat sida vid sida i ett par decennier. Ibland har jag varit hennes arbetsledare, ibland har hon varit min chef. Det har inte betytt särskilt mycket vem som har haft vilken titel, vilket ansvarsområde. Oavsett gradbeteckningen har vi kunnat prata om det mesta, en hel del i allra största förtrolighet, annat mera allmänt: hur ska jag göra tycker du, vilket beslut är det rätta, vem ska jag gå till, nog var han väl osedvanligt korkad nu, varför gör vi egentligen det här över huvud taget? Gjorde jag fel nyss? Och vi har vetat att det vi talat om inte gått vidare.
Diskussionerna har vi ibland fört i en korridor på jobbet eller i en solig hörna i en park, men hellre har vi suttit med var sitt glas rödvin och en trevlig pastarätt på någon liten italiensk restaurang.
Vänner ska man äta gott med, och gärna dricka lite cabernet sauvignon därtill! Och i vår relation har det inte alls bara handlat om arbete och att vara kollegor, å nej.
Båda har vi rusat runt i livet en hel del, med några kärlekshistorier i bagaget, en del hejdlösa fester, massor av glada skratt och anekdoter, några missöden och en och annan liten tår, ibland av medkänsla, ibland av ren och skär självömkan.
Någon gång har vi räknat kalorier ihop, hetsat varandra att gå på gympan eller gjort en shoppingraid på stan.
Men mest av allt har vi nog helt enkelt bara funnits där.
Ni vet, precis som Carole King sjunger i sin evigt gröna ”You´ve got a friend” – ”You just call out my name, and you know, wherever I am, I´ll come running”.
Härom kvällen hade vi ett halvformellt litet avskedskalas som arbetsgivaren bjöd på. Hedersgästen – eller var hon kanske värdinna? – fick välja en mindre skara att gå på krogen med.
Det blev förstås en massa ”minns du” och ”visst kommer ni väl ihåg”, men vi ansträngde oss alla runt bordet att inte bli för sentimentala – fler än jag har hamnat i den där riskzonen när man befarar att hela kroppen ska förvandlas till en enda stor tårkanal för att någon, ja kanske rent av man själv, säger något så klokt och så vackert.
De officiella talen hölls tidigare på dagen, men då befann jag mig på avstånd – av ovan nämnda anledning. Det är nämligen ganska jobbigt att stå och böla i en större folksamling, försök själva får ni se! Ingen blir glad och tacksam, tvärtom verkar det snarare smittsamt.
Och lagom till kaffet vände den blivande pensionären på kuttingen.
Var och en runt bordet gjorde hon en kort betraktelse över: därför är du här, det här har du betytt för mig, tack för det!
Nej, jag grät inte. Men det var inte långt borta, jag lovar. Och det trots att vi sedan länge vet, både hon och jag, hur och varför vi uppskattar varandra.
Vi bröt upp innan timmen blev alltför sen, och medan några av herrarna styrde stegen mot baren för en avrundande öl gick festföremålet och jag ut i den kyliga försommarnatten.
En ledig taxi kom, jag hoppade in efter en snabb kram och ett ”Vi ses snart!”.
Men det blir inte som hittills. För sanningen är att nu flyttar hon ut från staden, ganska många mil, till hus med trädgård som ska pysslas om, till hunden som kräver sina promenader, till maken som tåligt väntat på sin träget arbetande hustru.
Hon har satt punkt för en viktig etapp av livet.
Det är ett stort steg.
Och på något sätt får jag för mig, att det här var enklare för henne än för mig.
Jag ska gå kvar i våra gamla korridorer, äta lunch med våra gemensamma arbetskamrater, diskutera samma ämnen som förr.
Utan en viktig deltagare och beståndsdel i min vardag. Det blir tomt och konstigt.
Samtidigt inser jag att det är det här det betyder när man talar om att bli äldre.
Folk sätter punkt.
Det är en svår konst.
Copyright Klimakteriehäxan
En god vän har just satt punkt för sitt arbetsliv.
Hon är inte alls 67, har till och med flera år kvar till 65. Men hon har struntat i siffrorna och fattat ett självständigt beslut. Hon har inte tvekat.
Hennes man gjorde slag i saken och satte punkt för ett par år sedan.
Nu ska de ta vara på varandra och tiden – man vet aldrig hur länge det varar, säger hon klokt, konstaterande att vi hunnit gå på tillräckligt många begravningar, fått höra om alldeles för många hjärtinfarkter, trafikolyckor och cancerfall för att inte inse att den där punkten kan bli satt utan att man själv har det allra minsta inflytande.
Vi har arbetat sida vid sida i ett par decennier. Ibland har jag varit hennes arbetsledare, ibland har hon varit min chef. Det har inte betytt särskilt mycket vem som har haft vilken titel, vilket ansvarsområde. Oavsett gradbeteckningen har vi kunnat prata om det mesta, en hel del i allra största förtrolighet, annat mera allmänt: hur ska jag göra tycker du, vilket beslut är det rätta, vem ska jag gå till, nog var han väl osedvanligt korkad nu, varför gör vi egentligen det här över huvud taget? Gjorde jag fel nyss? Och vi har vetat att det vi talat om inte gått vidare.
Diskussionerna har vi ibland fört i en korridor på jobbet eller i en solig hörna i en park, men hellre har vi suttit med var sitt glas rödvin och en trevlig pastarätt på någon liten italiensk restaurang.
Vänner ska man äta gott med, och gärna dricka lite cabernet sauvignon därtill! Och i vår relation har det inte alls bara handlat om arbete och att vara kollegor, å nej.
Båda har vi rusat runt i livet en hel del, med några kärlekshistorier i bagaget, en del hejdlösa fester, massor av glada skratt och anekdoter, några missöden och en och annan liten tår, ibland av medkänsla, ibland av ren och skär självömkan.
Någon gång har vi räknat kalorier ihop, hetsat varandra att gå på gympan eller gjort en shoppingraid på stan.
Men mest av allt har vi nog helt enkelt bara funnits där.
Ni vet, precis som Carole King sjunger i sin evigt gröna ”You´ve got a friend” – ”You just call out my name, and you know, wherever I am, I´ll come running”.
Härom kvällen hade vi ett halvformellt litet avskedskalas som arbetsgivaren bjöd på. Hedersgästen – eller var hon kanske värdinna? – fick välja en mindre skara att gå på krogen med.
Det blev förstås en massa ”minns du” och ”visst kommer ni väl ihåg”, men vi ansträngde oss alla runt bordet att inte bli för sentimentala – fler än jag har hamnat i den där riskzonen när man befarar att hela kroppen ska förvandlas till en enda stor tårkanal för att någon, ja kanske rent av man själv, säger något så klokt och så vackert.
De officiella talen hölls tidigare på dagen, men då befann jag mig på avstånd – av ovan nämnda anledning. Det är nämligen ganska jobbigt att stå och böla i en större folksamling, försök själva får ni se! Ingen blir glad och tacksam, tvärtom verkar det snarare smittsamt.
Och lagom till kaffet vände den blivande pensionären på kuttingen.
Var och en runt bordet gjorde hon en kort betraktelse över: därför är du här, det här har du betytt för mig, tack för det!
Nej, jag grät inte. Men det var inte långt borta, jag lovar. Och det trots att vi sedan länge vet, både hon och jag, hur och varför vi uppskattar varandra.
Vi bröt upp innan timmen blev alltför sen, och medan några av herrarna styrde stegen mot baren för en avrundande öl gick festföremålet och jag ut i den kyliga försommarnatten.
En ledig taxi kom, jag hoppade in efter en snabb kram och ett ”Vi ses snart!”.
Men det blir inte som hittills. För sanningen är att nu flyttar hon ut från staden, ganska många mil, till hus med trädgård som ska pysslas om, till hunden som kräver sina promenader, till maken som tåligt väntat på sin träget arbetande hustru.
Hon har satt punkt för en viktig etapp av livet.
Det är ett stort steg.
Och på något sätt får jag för mig, att det här var enklare för henne än för mig.
Jag ska gå kvar i våra gamla korridorer, äta lunch med våra gemensamma arbetskamrater, diskutera samma ämnen som förr.
Utan en viktig deltagare och beståndsdel i min vardag. Det blir tomt och konstigt.
Samtidigt inser jag att det är det här det betyder när man talar om att bli äldre.
Folk sätter punkt.
Det är en svår konst.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 11, 2007
Snusförnuftigt?
Jag har aldrig snusat.
Över huvud taget aldrig testat en prilla.
Möjligen har jag begåvats med en eller annan snusanstruken puss genom åren, men då har andra känslor varit dominerande och jag har förträngt såväl smaken som lukten, som jag tycker är direkt äcklig.
För att inte tala om hur det ser ut när en alldeles för stor prilla är på väg ner, utför en redan gulaktig och anfrätt tandrad, för att lägga sig som en brunsvart, motbjudande gardin i det som annars skulle ha varit ett brett och glatt leende.
Men det har ju ändå varit klart ganska länge, att även om Europas regeringar är ungefär lika förtjusta som jag i denna ursvenska njutningsspecialitet, så är det mindre farligt att snusa än att röka.
”Passiv snusning” finns dessutom inte, så snusaren drabbar inte sin omgivning som rökaren – om man nu inte räknar de där besmittade kyssarna, förstås.
Så kom nu ännu en stor undersökning av snusning, presenterad först i den anrika medicintidskriften The Lancet, i läkarkretsar med ungefär samma anseende som bibeln har i kyrkliga kretsar.
Svenska medier blir naturligtvis intresserade, få nyheter är så ”inrikes” som de som behandlar snusandet och dess effekter.
Alltså toppade snusarundersökningen de flesta nyhetssändningar och tidningar i går.
Och jag har fortfarande, ett dygn senare, inte hämtat mig, så icke-snusare jag är.
Vad ska man egentligen tro?
”Cancerrisken dubbelt så stor för snusare” skriver SvD. Men hu då! Nu måste väl alla ha lagt in sin sista prilla? Nä men kanske inte ändå – titta på DN! ”Snusning kan rädda tusentals rökares liv” – ja men det var ju jättebra! Snusa vidare, alla snusmumrikar, och bjud gärna de ännu icke invigda ur din lilla dosa (”Ta från vänster, det är obegagnat” som Kolingen sa när han skulle dela med sig.)
Vetenskapsradion i P1 hade förstås också läst The Lancet. ”Starkt bevis för ökad cancerrisk vid snusning” blev det för radiolyssnarna. SVT:s nyheter gick på samma linje – text-tv sammanfattar: ”Snus ökar risken för cancer”. Samtidigt sa professorn som fanns med som radions expert att inte skulle man hetsa upp sig över detta. Risken att drabbas av cancer i bukspottkörteln gick visserligen upp från fyra till åtta per 1000 personer, men inget snusare bör ligga och ångestsvettas över på nätterna, tyckte han.
Summan av kardemumman blir i min överhettade hjärna trots allt, att vi som inte redan har börjat snusa lämpligen bör fortsätta att avstå.
Fast den som tagit till sig hur farligt det är att röka kan sänka cancerrisken genom att gå över till snus. Om man kan tänka sig att ha eländet i munnen, alltså.
Men allt detta kan ändra sig när nästa snusarundersökning presenteras.
Och så beror det ju också på hur uttolkarna väljer att se saken.
Det är det där med vad man verkligen VILL se: den halvtomma flaskan – eller den halvfulla?
Rent snusförnuft, med andra ord.
Copyright Klimakteriehäxan
Över huvud taget aldrig testat en prilla.
Möjligen har jag begåvats med en eller annan snusanstruken puss genom åren, men då har andra känslor varit dominerande och jag har förträngt såväl smaken som lukten, som jag tycker är direkt äcklig.
För att inte tala om hur det ser ut när en alldeles för stor prilla är på väg ner, utför en redan gulaktig och anfrätt tandrad, för att lägga sig som en brunsvart, motbjudande gardin i det som annars skulle ha varit ett brett och glatt leende.
Men det har ju ändå varit klart ganska länge, att även om Europas regeringar är ungefär lika förtjusta som jag i denna ursvenska njutningsspecialitet, så är det mindre farligt att snusa än att röka.
”Passiv snusning” finns dessutom inte, så snusaren drabbar inte sin omgivning som rökaren – om man nu inte räknar de där besmittade kyssarna, förstås.
Så kom nu ännu en stor undersökning av snusning, presenterad först i den anrika medicintidskriften The Lancet, i läkarkretsar med ungefär samma anseende som bibeln har i kyrkliga kretsar.
Svenska medier blir naturligtvis intresserade, få nyheter är så ”inrikes” som de som behandlar snusandet och dess effekter.
Alltså toppade snusarundersökningen de flesta nyhetssändningar och tidningar i går.
Och jag har fortfarande, ett dygn senare, inte hämtat mig, så icke-snusare jag är.
Vad ska man egentligen tro?
”Cancerrisken dubbelt så stor för snusare” skriver SvD. Men hu då! Nu måste väl alla ha lagt in sin sista prilla? Nä men kanske inte ändå – titta på DN! ”Snusning kan rädda tusentals rökares liv” – ja men det var ju jättebra! Snusa vidare, alla snusmumrikar, och bjud gärna de ännu icke invigda ur din lilla dosa (”Ta från vänster, det är obegagnat” som Kolingen sa när han skulle dela med sig.)
Vetenskapsradion i P1 hade förstås också läst The Lancet. ”Starkt bevis för ökad cancerrisk vid snusning” blev det för radiolyssnarna. SVT:s nyheter gick på samma linje – text-tv sammanfattar: ”Snus ökar risken för cancer”. Samtidigt sa professorn som fanns med som radions expert att inte skulle man hetsa upp sig över detta. Risken att drabbas av cancer i bukspottkörteln gick visserligen upp från fyra till åtta per 1000 personer, men inget snusare bör ligga och ångestsvettas över på nätterna, tyckte han.
Summan av kardemumman blir i min överhettade hjärna trots allt, att vi som inte redan har börjat snusa lämpligen bör fortsätta att avstå.
Fast den som tagit till sig hur farligt det är att röka kan sänka cancerrisken genom att gå över till snus. Om man kan tänka sig att ha eländet i munnen, alltså.
Men allt detta kan ändra sig när nästa snusarundersökning presenteras.
Och så beror det ju också på hur uttolkarna väljer att se saken.
Det är det där med vad man verkligen VILL se: den halvtomma flaskan – eller den halvfulla?
Rent snusförnuft, med andra ord.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 09, 2007
Grattis Barbro! (som skrev bästa poolboken, fast det känner hon inte till själv...)
En av våra i särklass mest produktiva författare av barn- och ungdomsböcker får årets Selma Lagerlöf-pris.
Barbro Lindgren, som gett ut ett 50-tal böcker alltifrån pekböcker (Max-serien) till historier för vuxna, har också fått rader av priser tidigare, snart är det bara Nobel-priset som fattas… fast det vet man ju hur det går med den saken för folk som heter Lindgren.
Hur som helst: nog är hon en skribent som förgyllt många lässtunder. I sin självbiografiska trilogi om en knoppande tonåring har massor av tjejer hämtat tröst och glädje – ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” heter de olika delarna.
”Sparvel”-serien handlar om en lite yngre flicka, ”Den vilda bebin” (också i flera delar) har något att hämta både för barn och högläsande förälder.
I ”Vems lilla mössa flyger” gäller det att hänga med i snabba, lätt absurda vändningar! Barbro Lindgren har också skrivit om sin egen hund, som lystrar till namnet Rosa men som i litteraturens värld bland annat kallats ”Kungsholmens Ros”.
Men de av hennes figurer som rönt mest uppskattning hemma hos oss, det är ändå utan jämförelse ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Här är inga idéer för galna, inga upptåg för tokiga, inga inspel för korta eller för långa. Historien kan avnjutas som talbok, med Toivo Pawlo – fullständigt underbart! – och den har också spelats på teater, en jublande glad föreställning som vi avnjöt på Gröna Lund-teatern för ganska många år sedan.
Själv har jag också haft viss framgång med boken om än i mycket liten skala.
Det var på den tiden när ungarna knappast gick att få upp ur poolen eller havet när vi var på semester. De dök, hoppade, skvätte, plaskade, simmade och dök igen, outtröttligt.
Då införde jag begreppet ”poolbok”.
När jag ansåg att barnen hade legat i blöt tillräckligt länge och kunde behöva skugga, vila och kanske en liten macka förkunnade jag att det var tid för poolboken, bara att komma upp, inga undanflykter, inget ”ska bara”.
Och en sommar, jag minns att det var på grekiska ön Lefkas, var det just ”Loranga, Masarin och Dartanjang” som jag hade valt.
Sonen och Dottern kom upp nästan utan protester, de har alltid gillat när vi läst för dem.
Fast den här gången växte publiken snabbt. Ryktet spred sig: där läser man högt, en ”poolbok”, den är jätterolig, vi kan också lyssna!
Rätt som det var hade jag åtminstone tio personer som andäktiga åhörare, både unga och gamla. Det hände att någon kom fram och ängsligt frågade: Du har väl inte läst redan? Eller: Vänta, vänta, vi kommer, vi kommer!
Men det är förstås så att succén var Barbro Lindgrens förtjänst, inte min.
Grattis till ännu ett pris, alltså!
Att det är just Selma Lagerlöf-priset glädjer förmodligen mottagaren lite extra, eftersom hon har värmländska rötter (Fröding-priset har hon sedan tidigare) även om hon numera bor i exil på Öland.
I juryns motivering står det bland annat att Barbro Lindgren har ”ett unikt tonfall. Där finns konkretion och poesi, eftertanke och full fart, sorg och gapskratt, vemod och livsglädje. Det är okonstlad stor konst som aldrig viker en tum från barnets sida.”
Prissumman är på 100 000 kronor, men pengarna får hon vänta på till i augusti när det blir högtidlig prisutdelning på Mårbacka.
Och redan i sommar kommer två nya böcker, plus en samlingsvolym om Rosa, älsklingsvovven.
Rosa får säkert ett extra fint ben att gnaga på idag.
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om priset här och här också.
Barbro Lindgren, som gett ut ett 50-tal böcker alltifrån pekböcker (Max-serien) till historier för vuxna, har också fått rader av priser tidigare, snart är det bara Nobel-priset som fattas… fast det vet man ju hur det går med den saken för folk som heter Lindgren.
Hur som helst: nog är hon en skribent som förgyllt många lässtunder. I sin självbiografiska trilogi om en knoppande tonåring har massor av tjejer hämtat tröst och glädje – ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” heter de olika delarna.
”Sparvel”-serien handlar om en lite yngre flicka, ”Den vilda bebin” (också i flera delar) har något att hämta både för barn och högläsande förälder.
I ”Vems lilla mössa flyger” gäller det att hänga med i snabba, lätt absurda vändningar! Barbro Lindgren har också skrivit om sin egen hund, som lystrar till namnet Rosa men som i litteraturens värld bland annat kallats ”Kungsholmens Ros”.
Men de av hennes figurer som rönt mest uppskattning hemma hos oss, det är ändå utan jämförelse ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Här är inga idéer för galna, inga upptåg för tokiga, inga inspel för korta eller för långa. Historien kan avnjutas som talbok, med Toivo Pawlo – fullständigt underbart! – och den har också spelats på teater, en jublande glad föreställning som vi avnjöt på Gröna Lund-teatern för ganska många år sedan.
Själv har jag också haft viss framgång med boken om än i mycket liten skala.
Det var på den tiden när ungarna knappast gick att få upp ur poolen eller havet när vi var på semester. De dök, hoppade, skvätte, plaskade, simmade och dök igen, outtröttligt.
Då införde jag begreppet ”poolbok”.
När jag ansåg att barnen hade legat i blöt tillräckligt länge och kunde behöva skugga, vila och kanske en liten macka förkunnade jag att det var tid för poolboken, bara att komma upp, inga undanflykter, inget ”ska bara”.
Och en sommar, jag minns att det var på grekiska ön Lefkas, var det just ”Loranga, Masarin och Dartanjang” som jag hade valt.
Sonen och Dottern kom upp nästan utan protester, de har alltid gillat när vi läst för dem.
Fast den här gången växte publiken snabbt. Ryktet spred sig: där läser man högt, en ”poolbok”, den är jätterolig, vi kan också lyssna!
Rätt som det var hade jag åtminstone tio personer som andäktiga åhörare, både unga och gamla. Det hände att någon kom fram och ängsligt frågade: Du har väl inte läst redan? Eller: Vänta, vänta, vi kommer, vi kommer!
Men det är förstås så att succén var Barbro Lindgrens förtjänst, inte min.
Grattis till ännu ett pris, alltså!
Att det är just Selma Lagerlöf-priset glädjer förmodligen mottagaren lite extra, eftersom hon har värmländska rötter (Fröding-priset har hon sedan tidigare) även om hon numera bor i exil på Öland.
I juryns motivering står det bland annat att Barbro Lindgren har ”ett unikt tonfall. Där finns konkretion och poesi, eftertanke och full fart, sorg och gapskratt, vemod och livsglädje. Det är okonstlad stor konst som aldrig viker en tum från barnets sida.”
Prissumman är på 100 000 kronor, men pengarna får hon vänta på till i augusti när det blir högtidlig prisutdelning på Mårbacka.
Och redan i sommar kommer två nya böcker, plus en samlingsvolym om Rosa, älsklingsvovven.
Rosa får säkert ett extra fint ben att gnaga på idag.
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om priset här och här också.
måndag, maj 07, 2007
En bloggares bön
Surfade runt lite på måfå, så där som man gör ibland när man borde lämna datorn och göra något nyttigare men inte vill.
Och upptäcker en nyhet som får mina ögonbryn att åka ända upp i hårfästet.
Dick Erixon, konservativ debattör och tyckare, har kommit på att hans blogg ”I hjärtat rebell” tar för mycket tid.
Han fastnar väl precis som vi andra framför sin laptop och timmarna går – Erixon kanske inte ens haft tid att vara med i något debattprogram på sistone, han brukar annars vara det. Och om ni inte kommer på vem han är så är knepet enkelt: det är han som är den runde tunnhårige som alltid har fluga.
Så Erixon tänkte till och tänkte nytt. Gick ut på bloggen med en bön om stöd, sa att om han inte fick in 100 000 kronor på en månad från sina läsare skulle det minsann vara färdigbloggat för hans del.
Der tog fem dagar så hade han fått in 97 000 spänn. Snacka om bönhörd! Och minst en ny besökare – jag hade aldrig tittat på hans sida tidigare.
Dick Erixon kan blogga vidare, med andra ord. Fast jag tänker inte betala. Och kommer med största sannolikhet inte att läsa honom heller.
Klimakteriehäxan fortsätter att vara gratis, hur som helst.
Om inte nån prompt vill skicka över en rejäl hacka, förstås? Då ska jag väl inte vara alldeles omöjlig… man kan väl ändra sig…
Källa: Dagens Media
Copyright Klimakteriehäxan
Och upptäcker en nyhet som får mina ögonbryn att åka ända upp i hårfästet.
Dick Erixon, konservativ debattör och tyckare, har kommit på att hans blogg ”I hjärtat rebell” tar för mycket tid.
Han fastnar väl precis som vi andra framför sin laptop och timmarna går – Erixon kanske inte ens haft tid att vara med i något debattprogram på sistone, han brukar annars vara det. Och om ni inte kommer på vem han är så är knepet enkelt: det är han som är den runde tunnhårige som alltid har fluga.
Så Erixon tänkte till och tänkte nytt. Gick ut på bloggen med en bön om stöd, sa att om han inte fick in 100 000 kronor på en månad från sina läsare skulle det minsann vara färdigbloggat för hans del.
Der tog fem dagar så hade han fått in 97 000 spänn. Snacka om bönhörd! Och minst en ny besökare – jag hade aldrig tittat på hans sida tidigare.
Dick Erixon kan blogga vidare, med andra ord. Fast jag tänker inte betala. Och kommer med största sannolikhet inte att läsa honom heller.
Klimakteriehäxan fortsätter att vara gratis, hur som helst.
Om inte nån prompt vill skicka över en rejäl hacka, förstås? Då ska jag väl inte vara alldeles omöjlig… man kan väl ändra sig…
Källa: Dagens Media
Copyright Klimakteriehäxan
Poängseger
Tänk att man till sist skulle få det i svart på vitt, jag trodde nog att det var helkört!
Men nu är det fastslaget: Jag är en ungdomlig människa!
Och jag som trodde att befolkningsgruppen "unga vuxna", den som alla massmedier kämpar för att nå, var något långt från mig - nu hör jag ju nästan dit själv, ja i alla fall känns det så... Inte en riktig knockout, men i alla fall en poängseger!
Och allt detta tack vare att jag hos bloggarkollegan Stationsvakt hittade länken till Vuxenpoäng.com. Svarade sanningsenligt – och si, jag som lägger ständigt fler plustecken till min åldersdeklaration som 50-plussare, jag har inte ens fyllt 45!
23,5 poäng fick jag.
Nåå, vad sägs? Törs du pröva?
Man måste ju inte meddela omvärlden resultatet, ifall det nu (mot förmodan) är nedslående.
Förresten har jag tidigare ägnat mig åt andra poängberäkningar som jag härmed passar på att påminna om: svärmorspoäng och tantpoäng.
Bara att samla till nya poängsegrar, välj kategori själv!
Men nu är det fastslaget: Jag är en ungdomlig människa!
Och jag som trodde att befolkningsgruppen "unga vuxna", den som alla massmedier kämpar för att nå, var något långt från mig - nu hör jag ju nästan dit själv, ja i alla fall känns det så... Inte en riktig knockout, men i alla fall en poängseger!
Och allt detta tack vare att jag hos bloggarkollegan Stationsvakt hittade länken till Vuxenpoäng.com. Svarade sanningsenligt – och si, jag som lägger ständigt fler plustecken till min åldersdeklaration som 50-plussare, jag har inte ens fyllt 45!
23,5 poäng fick jag.
Nåå, vad sägs? Törs du pröva?
Man måste ju inte meddela omvärlden resultatet, ifall det nu (mot förmodan) är nedslående.
Förresten har jag tidigare ägnat mig åt andra poängberäkningar som jag härmed passar på att påminna om: svärmorspoäng och tantpoäng.
Bara att samla till nya poängsegrar, välj kategori själv!
söndag, maj 06, 2007
Festfunderingar
Det drar ihop sig till studenttider.
En av de första dagarna i juni ska Dottern lägga de tolv grundläggande skolåren bakom sig och bli en av dessa människor i vit mössa, som plötsligt översvämmar staden.
Vilket medför ett och annat praktiskt problem för själva studentmamman.
Det är det där med maten.
Nu har jag tillbringat flera kvällar med att ligga och bläddra i tidningarnas matbilagor om hur en lämplig buffé bör se ut. Paj är ett måste, står det i en. Glöm de eviga pajerna, skriver en annan matexpert. Och för allt i världen, se till att vegetarianer har alternativ! Lite kött, lite fisk och gärna lite kyckling. Tårta, förstås. Alkoholfria alternativ. Stora termosar. ”Rätt” sorts potatissallad. Hur mycket ost? Ingen ost alls?
När jag sedan släcker sänglampan är jag klarvaken.
Hur ska allt få plats i kylen? Måste man ha starköl? Lite bubbel (Chapel Hill!) är ju väldigt trevligt, men det måste vara riktigt kallt! Kan grannen tänkas ha gott om plats i sitt kylskåp? Hur mycket vin går det åt? Vad ska jag göra själv och vad ska jag köpa färdigt? Hinner jag göra fruktspett som är både gott, vackert och nyttigt? Ska jag ta alltihop från en cateringfirma och acceptera att det blir dyrt? Finns det någon som kan tänkas vilja hjälpa till i köket, mot en ringa betalning? Blir det som förra gången, när Sonen tog examen, att vi nästan drunknade i rester eftersom jag är paniskt förskräckt för att maten inte ska räcka till alla?
Sedan har vi det där med klädfrågan.
Jo, Dottern ska ha vitt. Matchar ju mössan.
Men Mamman får absolut inte ha sin gamla studentmössa – det har man absolut inte i Stockholm, fast jag vet att man absolut har det på många andra ställen. Mamman ska nog undvika vitt. Mamman bör dock helst se ut så att Dottern inte behöver skämmas. Jag jobbar på det. Det är inte alldeles enkelt.
En sak till har vi att klara ut: Vem ska sjunga med i studentsången? Jag, som kan texten och gärna sjunger allsång? Eller Dottern, som slutade sjunga för åratal sedan – och, såvitt jag vet, fortfarande inte lärt sig texten till ”Sjung om studentens lyckliga dar, låtom oss fröjdas i ungdomens vååår, än klappar hjärtat med friska slag – å den ljusnande framtid är vår! Inga sorger än i våra sinnen bo, hoppet är vår vän och vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro!…”
Där fick hon i alla fall att öva på.
Medan jag ligger sömnlös och vrider mig över den ofärdiga menyn, den knepiga garderobsfrågan och utrymmesbristen i kylskåpet.
Fest kräver en hel del funderingar i förväg.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Utmärkta Chapel Hill har nummer 7649 på Systembolaget och kostar 56 kronor.
En av de första dagarna i juni ska Dottern lägga de tolv grundläggande skolåren bakom sig och bli en av dessa människor i vit mössa, som plötsligt översvämmar staden.
Vilket medför ett och annat praktiskt problem för själva studentmamman.
Det är det där med maten.
Nu har jag tillbringat flera kvällar med att ligga och bläddra i tidningarnas matbilagor om hur en lämplig buffé bör se ut. Paj är ett måste, står det i en. Glöm de eviga pajerna, skriver en annan matexpert. Och för allt i världen, se till att vegetarianer har alternativ! Lite kött, lite fisk och gärna lite kyckling. Tårta, förstås. Alkoholfria alternativ. Stora termosar. ”Rätt” sorts potatissallad. Hur mycket ost? Ingen ost alls?
När jag sedan släcker sänglampan är jag klarvaken.
Hur ska allt få plats i kylen? Måste man ha starköl? Lite bubbel (Chapel Hill!) är ju väldigt trevligt, men det måste vara riktigt kallt! Kan grannen tänkas ha gott om plats i sitt kylskåp? Hur mycket vin går det åt? Vad ska jag göra själv och vad ska jag köpa färdigt? Hinner jag göra fruktspett som är både gott, vackert och nyttigt? Ska jag ta alltihop från en cateringfirma och acceptera att det blir dyrt? Finns det någon som kan tänkas vilja hjälpa till i köket, mot en ringa betalning? Blir det som förra gången, när Sonen tog examen, att vi nästan drunknade i rester eftersom jag är paniskt förskräckt för att maten inte ska räcka till alla?
Sedan har vi det där med klädfrågan.
Jo, Dottern ska ha vitt. Matchar ju mössan.
Men Mamman får absolut inte ha sin gamla studentmössa – det har man absolut inte i Stockholm, fast jag vet att man absolut har det på många andra ställen. Mamman ska nog undvika vitt. Mamman bör dock helst se ut så att Dottern inte behöver skämmas. Jag jobbar på det. Det är inte alldeles enkelt.
En sak till har vi att klara ut: Vem ska sjunga med i studentsången? Jag, som kan texten och gärna sjunger allsång? Eller Dottern, som slutade sjunga för åratal sedan – och, såvitt jag vet, fortfarande inte lärt sig texten till ”Sjung om studentens lyckliga dar, låtom oss fröjdas i ungdomens vååår, än klappar hjärtat med friska slag – å den ljusnande framtid är vår! Inga sorger än i våra sinnen bo, hoppet är vår vän och vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro!…”
Där fick hon i alla fall att öva på.
Medan jag ligger sömnlös och vrider mig över den ofärdiga menyn, den knepiga garderobsfrågan och utrymmesbristen i kylskåpet.
Fest kräver en hel del funderingar i förväg.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Utmärkta Chapel Hill har nummer 7649 på Systembolaget och kostar 56 kronor.
Tulpanfrosseri
På besök i Stockholm? Eller bofast, s k stockholmare?
Vilket som: det finns en turistattraktion i staden just nu som ni inte får missa.
Ta er till Södermalm, närmare bestämt till Skanstull, och gå på högra sidan av Ringvägen mot Södersjukhuset. Njut!
Jag upptäckte den här ögonfägnaden förra våren, tror att det var premiär då.
En lång lång ljuvlig rad av tulpaner blommar för fullt, alla av samma sort. En röd och gul variant, och masseffekten är fenomenal. Visserligen har något hänt så att ett kvarter ser massakrerat ut, men ändå: det är underbart, bara att frossa!
När jag blir pensionär ska jag nog åka på sådan där busstur till tulpan-Holland. Jag tror att jag är mitt i målgruppen...
Men tills dess är Ringvägens 100 000 tulpaner bra.
Nej jag har inte räknat men det är MÅNGA.
Copyright Klimakteriehäxan
Vilket som: det finns en turistattraktion i staden just nu som ni inte får missa.
Ta er till Södermalm, närmare bestämt till Skanstull, och gå på högra sidan av Ringvägen mot Södersjukhuset. Njut!
Jag upptäckte den här ögonfägnaden förra våren, tror att det var premiär då.
En lång lång ljuvlig rad av tulpaner blommar för fullt, alla av samma sort. En röd och gul variant, och masseffekten är fenomenal. Visserligen har något hänt så att ett kvarter ser massakrerat ut, men ändå: det är underbart, bara att frossa!
När jag blir pensionär ska jag nog åka på sådan där busstur till tulpan-Holland. Jag tror att jag är mitt i målgruppen...
Men tills dess är Ringvägens 100 000 tulpaner bra.
Nej jag har inte räknat men det är MÅNGA.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 05, 2007
Hur miljövänlig är jag?
Jo, jag försöker faktiskt.
Rusar runt och släcker lampor, både hemma och på jobbet.
Sorterar sopor och tar dem till återvinningsstationen. Köper svanmärkt tvättmedel.
Åker buss när det funkar. Cyklar när jag törs. Promenerar när jag ids.
Kör en bil som jag trodde var bensinsnål – köper jag bil igen blir det en riktig miljöbil.
Beställer tågbiljett i stället för flyg när jag ska till södra Sverige om ett par veckor. Fast flyget hade nog varit snabbare.
Kan till och med tänka mig att köpa s k utsläppsrätter, både till mig själv och för att ge bort.
Jo, jag försöker faktiskt.
Allt annat är ju förkastligt i tider som dessa, när en samlad skara stjärnor på olika himlar förenats i kriget mot klimathotet: här finns alla från ”I used to be the next President of the US” Al Gore till popartister, författare och tv-meteorologer.
Och i natt enades internationell expertis på ett möte i Bangkok om åtgärder för att motverka den globala uppvärmningen. FN:s klimatpanel har kommit till insikt: 2050 ska det ha hänt.
Aldrig förr har vi brytt oss så mycket om vår miljö som nu. Trots att de insatta redan i decennier försökt väcka ett allmänt intresse för utdöende torsk, krympande polarisar, ännu torrare öknar, för försurning, för allehanda utsläpp i naturen har den stora majoriteten ryckt på axlarna.
Vad var det egentligen som hände, någon gång i fjol ungefär? Vädret, svarar många. Det blev något fel på vädret.
Nu är vi i alla fall där. En passagerare i bilen på väg till jobbet halverar den miljösynden.
Vi försöker spara el, vi skäms när vi slänger rester, förpackningar som inte kan återvinnas ger dåligt samvete, vi kastar en skuldmedveten blick på kunden bredvid när vi köper de kanariska tomaterna som säkert kommit med flyg. För att inte tala om vad den som kört från norra Sverige till Tyskland för att köpa öl förhoppningsvis känner…
Allt det där är gott och väl.
Tills man drar sig till minnes hur det ser ut i Venezuelas huvudstad Caracas. Då är det lätt att tänka att vad man än gör är det skit samma.
I detta oljeland kostar bensinen ungefär 70 öre litern. Det är billigare att tanka fullt och sitta i enorma bilköer i timmar för att ta sig till jobbet än att ta buss eller t-bana.
Och nu, gott folk, nu talar vi om bilKÖER som mest liknar väldigt avlånga parkeringsplatser. Man står still. Men motorn är förstås igång, liksom luftkylningssystemet, och avgasmängderna är därefter.
Det finns andra oljeländer där man byggt flerfiliga motorvägar rakt ut i öknen bara för att shejkerna ska ha någonstans att åka med sina dyra europeiska bilar på den bensin som också där i princip är gratis. Är jag onödigt misstänksam om jag tror att samma shejker knappast går omkring och släcker lampor i palatset?
Tänk på Kreta, en av våra vanligaste "svenska" semesteröar. Där efter långa vägsträckor soporna ligger i drivor, plast, metall, papper flyger omkring i vinden. Ur miljösynpunkt är det klart mer sympatiskt att dra sig till minnes ofantliga sopstationer i städer som Mexico City och Rio de Janeiro, där folk lever på det de hittar, i en påtvingad återvinningssituation. Och varför hindrar ingen indierna från att släppa ut allt i Ganges, det är ju trots allt en helig flod?
Det är när man börjar fundera på sådant här som tvivlet sätter in. Spelar det verkligen någon roll det jag gör? Hur ska FN:s klimatpanel få bukt med allt detta? Och på ”bara” 43 år?! Vad kan de globala effekterna bli?
Men hallå! sitter ni nu där hojtar ilsket.
Så där får man ju inte tänka, hur ska det då gå med Vår Miljö?
Nä, jag vet.
Fast nu tänkte jag så i alla fall.
Får göra som maoisterna rekommenderade på sin tid: krypa in i garderoben och utöva självkritik.
DET kanske kan bli en miljöförbätting – om än liten.
Copyright Klimakteriehäxan
Rusar runt och släcker lampor, både hemma och på jobbet.
Sorterar sopor och tar dem till återvinningsstationen. Köper svanmärkt tvättmedel.
Åker buss när det funkar. Cyklar när jag törs. Promenerar när jag ids.
Kör en bil som jag trodde var bensinsnål – köper jag bil igen blir det en riktig miljöbil.
Beställer tågbiljett i stället för flyg när jag ska till södra Sverige om ett par veckor. Fast flyget hade nog varit snabbare.
Kan till och med tänka mig att köpa s k utsläppsrätter, både till mig själv och för att ge bort.
Jo, jag försöker faktiskt.
Allt annat är ju förkastligt i tider som dessa, när en samlad skara stjärnor på olika himlar förenats i kriget mot klimathotet: här finns alla från ”I used to be the next President of the US” Al Gore till popartister, författare och tv-meteorologer.
Och i natt enades internationell expertis på ett möte i Bangkok om åtgärder för att motverka den globala uppvärmningen. FN:s klimatpanel har kommit till insikt: 2050 ska det ha hänt.
Aldrig förr har vi brytt oss så mycket om vår miljö som nu. Trots att de insatta redan i decennier försökt väcka ett allmänt intresse för utdöende torsk, krympande polarisar, ännu torrare öknar, för försurning, för allehanda utsläpp i naturen har den stora majoriteten ryckt på axlarna.
Vad var det egentligen som hände, någon gång i fjol ungefär? Vädret, svarar många. Det blev något fel på vädret.
Nu är vi i alla fall där. En passagerare i bilen på väg till jobbet halverar den miljösynden.
Vi försöker spara el, vi skäms när vi slänger rester, förpackningar som inte kan återvinnas ger dåligt samvete, vi kastar en skuldmedveten blick på kunden bredvid när vi köper de kanariska tomaterna som säkert kommit med flyg. För att inte tala om vad den som kört från norra Sverige till Tyskland för att köpa öl förhoppningsvis känner…
Allt det där är gott och väl.
Tills man drar sig till minnes hur det ser ut i Venezuelas huvudstad Caracas. Då är det lätt att tänka att vad man än gör är det skit samma.
I detta oljeland kostar bensinen ungefär 70 öre litern. Det är billigare att tanka fullt och sitta i enorma bilköer i timmar för att ta sig till jobbet än att ta buss eller t-bana.
Och nu, gott folk, nu talar vi om bilKÖER som mest liknar väldigt avlånga parkeringsplatser. Man står still. Men motorn är förstås igång, liksom luftkylningssystemet, och avgasmängderna är därefter.
Det finns andra oljeländer där man byggt flerfiliga motorvägar rakt ut i öknen bara för att shejkerna ska ha någonstans att åka med sina dyra europeiska bilar på den bensin som också där i princip är gratis. Är jag onödigt misstänksam om jag tror att samma shejker knappast går omkring och släcker lampor i palatset?
Tänk på Kreta, en av våra vanligaste "svenska" semesteröar. Där efter långa vägsträckor soporna ligger i drivor, plast, metall, papper flyger omkring i vinden. Ur miljösynpunkt är det klart mer sympatiskt att dra sig till minnes ofantliga sopstationer i städer som Mexico City och Rio de Janeiro, där folk lever på det de hittar, i en påtvingad återvinningssituation. Och varför hindrar ingen indierna från att släppa ut allt i Ganges, det är ju trots allt en helig flod?
Det är när man börjar fundera på sådant här som tvivlet sätter in. Spelar det verkligen någon roll det jag gör? Hur ska FN:s klimatpanel få bukt med allt detta? Och på ”bara” 43 år?! Vad kan de globala effekterna bli?
Men hallå! sitter ni nu där hojtar ilsket.
Så där får man ju inte tänka, hur ska det då gå med Vår Miljö?
Nä, jag vet.
Fast nu tänkte jag så i alla fall.
Får göra som maoisterna rekommenderade på sin tid: krypa in i garderoben och utöva självkritik.
DET kanske kan bli en miljöförbätting – om än liten.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 04, 2007
Som champagne och pitepalt
Visst, många har redan gjort det.
Tagit klivet ur sin egen bransch och blivit reklampelare.
Madonna har ju gjort det, för H&M. För att ta ett fräscht exempel.
Men nu – jag tror inte mina ögon. En svensk reklamspot i tv som jag inte hinner zappa bort ifrån.
Hallå – det är ju HAN! En sann idol! En dröm-man! En riktig Karl! Hur har han hamnat här? Som klädhängare? För svenska Kapp-Ahl, av alla butikskedjor som världen är full av?!
Det är Dustin Hoffman som ska få kunderna att rusa till Kapp-Ahls butiker och ekipera sig inför våren och sommaren.
Dustin Hoffman och Kapp-Ahl. Känns som champagne och pitepalt. Eller hummer och pulverpotatismos. Eller möjligen korv och räksallad (jo, jag vet, många tycker att det är en utsökt kombination, men jag hör inte till den konsumentgruppen).
Dustin Hoffman, född 1937, har blivit fotomodell lagom till 70-årsdagen.
Ja nog kunde Kapp-Ahl ha hittat en sämre karl att sätta sina byxor på.
I min värld är Dustin en Idol, med stort I.
Ingen kan undgå att minnas ”Mandomsprovet”, genombrottsfilmen, när han och Anne Bancroft fick ihop det, trots åldersskillnaden. Och i ”John & Mary”, från 1969, var han omöjlig att inte bli kär i, inte bara för Mary, som spelades av (en väldigt ung) Mia Farrow.
Sedan dess har han radat upp rolltolkningarna, och vi, miljoner biobesökare världen över, har bara kunnat tacka och ta emot.
I ”Midnight Cowboy” var han Ratso, en inte alltför sympatisk typ som till sist dog i armarna på Jon Voigt medan Harry Nilsson sjöng ”Everybody´s talking” – vilken låt, vilken film, vilket skådespeleri!
När han försökte vara ensamstående pappa i ”Kramer mot Kramer” räckte inga näsdukar till. Meryl Streep hade inte en chans. I ”Tootsie” blev han både riktigt snygg och rolig som någon sorts transa, med många förvecklingar som följd. Som åldrad indian i ”Little Big Man” kändes han alldeles äkta.
Ibland hamnade han nära politiken – som i ”Alla presidentens män”, om NY Times-journalisterna som avslöjade Watergate-skandalen, och i den självlysande ”Wag the Dog”, om hur ett litet krig kan komma väldigt lägligt för somliga.
Som ”Rain Man” blev han en representant för alla de människor som drabbats av autism (var det väl?).
Filmerna med Dustin Hoffman i huvudroll är många, två gånger har han fått en Oscar.
"Parfymen", som väl är den senaste, har jag inte sett.
Hur landade han nu i Kapp-Ahls annonser?
Svaret lär man väl aldrig få veta.
Men vore jag man skulle jag rusa iväg till affären och handla.
En mikroskopisk chans att något av Dustin Hoffmans magi kan följa med på köpet skulle räcka för mig.
Och man kan alltid dra sitt MedMera-kort så får man bonuspoäng också.
Copyright Klimakteriehäxan
Tagit klivet ur sin egen bransch och blivit reklampelare.
Madonna har ju gjort det, för H&M. För att ta ett fräscht exempel.
Men nu – jag tror inte mina ögon. En svensk reklamspot i tv som jag inte hinner zappa bort ifrån.
Hallå – det är ju HAN! En sann idol! En dröm-man! En riktig Karl! Hur har han hamnat här? Som klädhängare? För svenska Kapp-Ahl, av alla butikskedjor som världen är full av?!
Det är Dustin Hoffman som ska få kunderna att rusa till Kapp-Ahls butiker och ekipera sig inför våren och sommaren.
Dustin Hoffman och Kapp-Ahl. Känns som champagne och pitepalt. Eller hummer och pulverpotatismos. Eller möjligen korv och räksallad (jo, jag vet, många tycker att det är en utsökt kombination, men jag hör inte till den konsumentgruppen).
Dustin Hoffman, född 1937, har blivit fotomodell lagom till 70-årsdagen.
Ja nog kunde Kapp-Ahl ha hittat en sämre karl att sätta sina byxor på.
I min värld är Dustin en Idol, med stort I.
Ingen kan undgå att minnas ”Mandomsprovet”, genombrottsfilmen, när han och Anne Bancroft fick ihop det, trots åldersskillnaden. Och i ”John & Mary”, från 1969, var han omöjlig att inte bli kär i, inte bara för Mary, som spelades av (en väldigt ung) Mia Farrow.
Sedan dess har han radat upp rolltolkningarna, och vi, miljoner biobesökare världen över, har bara kunnat tacka och ta emot.
I ”Midnight Cowboy” var han Ratso, en inte alltför sympatisk typ som till sist dog i armarna på Jon Voigt medan Harry Nilsson sjöng ”Everybody´s talking” – vilken låt, vilken film, vilket skådespeleri!
När han försökte vara ensamstående pappa i ”Kramer mot Kramer” räckte inga näsdukar till. Meryl Streep hade inte en chans. I ”Tootsie” blev han både riktigt snygg och rolig som någon sorts transa, med många förvecklingar som följd. Som åldrad indian i ”Little Big Man” kändes han alldeles äkta.
Ibland hamnade han nära politiken – som i ”Alla presidentens män”, om NY Times-journalisterna som avslöjade Watergate-skandalen, och i den självlysande ”Wag the Dog”, om hur ett litet krig kan komma väldigt lägligt för somliga.
Som ”Rain Man” blev han en representant för alla de människor som drabbats av autism (var det väl?).
Filmerna med Dustin Hoffman i huvudroll är många, två gånger har han fått en Oscar.
"Parfymen", som väl är den senaste, har jag inte sett.
Hur landade han nu i Kapp-Ahls annonser?
Svaret lär man väl aldrig få veta.
Men vore jag man skulle jag rusa iväg till affären och handla.
En mikroskopisk chans att något av Dustin Hoffmans magi kan följa med på köpet skulle räcka för mig.
Och man kan alltid dra sitt MedMera-kort så får man bonuspoäng också.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 03, 2007
När maskros och sol strålar ikapp
Har just kommit in med årets första maskrosbukett.
Mig veterligen är jag ungefär den enda människa på jorden som uppskattar denna sanna glädjespridare. Färgen, rikedomen, de saftiga bladen, blomman som solen själv! De strålar helt enkelt ikapp! Rena njutningen! (Ja de går ju fakttiskt att äta också, det visste redan Linné!)
För den riktiga solen lyser också mot oss.
Tyvärr har den lite svårt att tränga sig in hemma hos mig.
Det beror på att fönstren inte har tvättats på väldigt, väldigt länge. Fönstertvätt är ingen favoritsyssla i vår familj, vilket också medför att toleransnivån för hur smutsiga rutorna kan få vara är ganska hög – ja, det är väl lika bra att medge det: den är SÄLLSYNT hög.
En annan vår för ett antal år sedan var situationen precis likadan (förstås).
Men så en dag fick jag nog och putsade åtminstone köksfönstret, insida, utsida och mellan rutorna. Skillnaden var brutal.
Hur brutal den var stod alldeles klart morgonen därpå när dottern kom ut i köket för att äta sin frukost.
Hon tvärstannade i dörren. Satte händerna skuggande kring ögonen, som i ett trollslag förvandlats till smala springor.
Sa:
-Men mamma, VAD HAR DU GJORT? Man blir ju alldeles BLÄNDAD här inne!
Fatta hur smutsiga fönster vi faktiskt har.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 02, 2007
Att stå på näsan
Det finns tillfällen när man känner sig dummare än annars.
Och det finns ögonblick när man måste tacka sin lyckliga stjärna. Dessa båda händelser kan rent av sammanfalla.
Dessutom kan man råka ut för de där millisekunderna när man minst anar det.
Så här var det: skulle gå in i en hotellobby härförleden.
En alldeles vanlig lobby. En öppen glasdörr leder rakt in mot receptionen, där en lagom entusiastisk man i yngre medelåldern tar emot gästerna, lagom entusiastiskt är ordet som helt korrekt kan tolkas som lätt ironi.
På fötterna hade jag sandaler med öppen tå – av Ecco-typ, inget sexigt högklackat och svårmanövrerat på italienska eller så.
Och på entrétrappan ligger en ganska tjock och ganska platt röd matta.
Hur jag nu bar mig åt kan jag omöjligt lista ut, men mattans kant kröp in i min sko, mellan tårna och sulan. Där bet den sig kvar.
Jag, som ofta rör mig ganska snabbt, satt fast med foten medan resten av kroppen fortsatte framåt i full fart.
Som en kraftig torped (likheterna är många) plöjde jag rakt ner i det skrovliga stengolvet. Med nästan först, som ville jag bevisa att uttrycket ”stå på näsan” är något man faktiskt kan göra.
Efter näsan kom munnen, en axel, händerna (som jag hade något i, minns inte vad). Pannan stannade ett par millimeter från den smala kanten på den öppna glasdörren.
Alltihop var förstås över snabbare än en gris hinner blinka.
Mannen i receptionen vaknade tvärt och kom rusande, liksom en annan herre som suttit i godan ro i en hotellfåtölj. Från intilliggande restaurang kom en tjej. Alla såg livrädda ut, alla skulle dra upp mig på fötterna.
Jag värjde mig mot alla händer och försökte hitta min näsa. Jo, den satt kvar. Blod sipprade från överläppen – men tack och lov, tänderna verkade hela. Och glasögonen! De låg en liten bit bort – hela! Fatta vad det skulle ha kostat både med nya glasögon och nya tänder!!!
Vid koll i spegeln var det kanske lite svårt att känna den där äkta tacksamheten, med en rejäl fläskläpp med krossår på, sensationellt bred näsrygg och lite allmänt tilltufsat utseende.
Axeln blev snabbt blåsvart, höger tumme gick att röra men gnällde plågat, ena höften hade fått en smäll. Blåmärket på själva munnen gick inte att täcka ens med rött läppstift. Jag kände mig som, och såg ut som, jag med knapp nöd klarat mig undan en tur i centrifugen men åminstone hade snurrat runt i torktumlaren en god stund.
Vad kan man då dra för slutsats av denna lilla och inte alls särskilt förskräckliga olyckshändelse, vars konsekvenser ju är noll och intet jämfört med vad folk verkligen kan råka ut för?
Jo en sak kan man i alla fall konstatera:
Vid hemkomsten var jag inte alls olik min passbild. Det handlar förstås inte alls om ett dåligt foto. I stället var det en framtidsvision, som snabbt blev verklighet.
Så nu ska jag inte gnälla mer om den där bilden.
Copyright Klimakteriehäxan
Och det finns ögonblick när man måste tacka sin lyckliga stjärna. Dessa båda händelser kan rent av sammanfalla.
Dessutom kan man råka ut för de där millisekunderna när man minst anar det.
Så här var det: skulle gå in i en hotellobby härförleden.
En alldeles vanlig lobby. En öppen glasdörr leder rakt in mot receptionen, där en lagom entusiastisk man i yngre medelåldern tar emot gästerna, lagom entusiastiskt är ordet som helt korrekt kan tolkas som lätt ironi.
På fötterna hade jag sandaler med öppen tå – av Ecco-typ, inget sexigt högklackat och svårmanövrerat på italienska eller så.
Och på entrétrappan ligger en ganska tjock och ganska platt röd matta.
Hur jag nu bar mig åt kan jag omöjligt lista ut, men mattans kant kröp in i min sko, mellan tårna och sulan. Där bet den sig kvar.
Jag, som ofta rör mig ganska snabbt, satt fast med foten medan resten av kroppen fortsatte framåt i full fart.
Som en kraftig torped (likheterna är många) plöjde jag rakt ner i det skrovliga stengolvet. Med nästan först, som ville jag bevisa att uttrycket ”stå på näsan” är något man faktiskt kan göra.
Efter näsan kom munnen, en axel, händerna (som jag hade något i, minns inte vad). Pannan stannade ett par millimeter från den smala kanten på den öppna glasdörren.
Alltihop var förstås över snabbare än en gris hinner blinka.
Mannen i receptionen vaknade tvärt och kom rusande, liksom en annan herre som suttit i godan ro i en hotellfåtölj. Från intilliggande restaurang kom en tjej. Alla såg livrädda ut, alla skulle dra upp mig på fötterna.
Jag värjde mig mot alla händer och försökte hitta min näsa. Jo, den satt kvar. Blod sipprade från överläppen – men tack och lov, tänderna verkade hela. Och glasögonen! De låg en liten bit bort – hela! Fatta vad det skulle ha kostat både med nya glasögon och nya tänder!!!
Vid koll i spegeln var det kanske lite svårt att känna den där äkta tacksamheten, med en rejäl fläskläpp med krossår på, sensationellt bred näsrygg och lite allmänt tilltufsat utseende.
Axeln blev snabbt blåsvart, höger tumme gick att röra men gnällde plågat, ena höften hade fått en smäll. Blåmärket på själva munnen gick inte att täcka ens med rött läppstift. Jag kände mig som, och såg ut som, jag med knapp nöd klarat mig undan en tur i centrifugen men åminstone hade snurrat runt i torktumlaren en god stund.
Vad kan man då dra för slutsats av denna lilla och inte alls särskilt förskräckliga olyckshändelse, vars konsekvenser ju är noll och intet jämfört med vad folk verkligen kan råka ut för?
Jo en sak kan man i alla fall konstatera:
Vid hemkomsten var jag inte alls olik min passbild. Det handlar förstås inte alls om ett dåligt foto. I stället var det en framtidsvision, som snabbt blev verklighet.
Så nu ska jag inte gnälla mer om den där bilden.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 01, 2007
Första Maj - och en suck av lättnad...
Vintern ra...
Det är den första maj och jag sitter här och är tacksam.
Tacksam för att jag inte i år heller blivit uppringd mitt i natten, från ett sjukhus eller av polisen eller av någon socialmänniska med nattjänst.
Har inte behövt lösa ut en unge hemskickad med taxi, har inte tvingats vackla upp mitt i natten för att hämta hem mina (för all del tämligen vuxna) barn från Maria ungdom. Har inte behövt torka spyor från hallmattan, har inte behövt kasta förstörda kläder, har inte sett till någon brännskada efter felriktade raketer eller illa hanterade smällare.
Jag drar en djup suck av lättnad och sänder samtidigt en medlidsam tanke till de tonårsföräldrar som kanske haft sämre tur.
Läser i morgontidningarna, ja deras nätupplagor (ni vet vad jag tycker om tidningsfria dagar!), att Valborgsfirandet varit rejält stökigt lite här och där i landet. Beslagtagen sprit, stenkastning, våldtäkt och misshandel hör till nyckelorden för sista april i Sverige i dag. Just Maria ungdomsmottagning här i Stockholm fick stänga på grund av överbeläggning, skriver DN. Och det har varit trångt eller rent av fullt i arrestlokalerna på många håll runt om i landet, läser jag i SvD.
Numera ser jag varje helgdagsafton an med mild förskräckelse. När ungarna var små firade vi i all enkelhet, lite chips, lite extra godis, goda grannars sällskap. I dag har man över huvud taget ingen insyn i planeringen.
Innerst inne tror jag ju, och vill jag fortsätta tro, att mina små älsklingar är för klyftiga för att dricka sig redlösa, hamna i alltför dåligt sällskap eller helt enkelt göra något riktigt dumt på alldeles egen hand.
Men osäkerheten finns där alltid – grupptryck ska aldrig underskattas, dåliga infall kan de flesta få, för att inte tala om vad hastigt påkommen förälskelse kan ställa till med.
Och vetskapen om allt detta gör lättnaden på morgonen den första maj ännu större.
Minnesbilden av gårdagskvällens brasa mot natthimlen och den entusiastiska amatörkörens sångröster förmörkas inte av ”fördärvad ungdom” eller vad det brukade kallas för en gång i tiden.
Sången till våren kan fortsätta!
...sat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö!
Copyright Klimakteriehäxan
Det är den första maj och jag sitter här och är tacksam.
Tacksam för att jag inte i år heller blivit uppringd mitt i natten, från ett sjukhus eller av polisen eller av någon socialmänniska med nattjänst.
Har inte behövt lösa ut en unge hemskickad med taxi, har inte tvingats vackla upp mitt i natten för att hämta hem mina (för all del tämligen vuxna) barn från Maria ungdom. Har inte behövt torka spyor från hallmattan, har inte behövt kasta förstörda kläder, har inte sett till någon brännskada efter felriktade raketer eller illa hanterade smällare.
Jag drar en djup suck av lättnad och sänder samtidigt en medlidsam tanke till de tonårsföräldrar som kanske haft sämre tur.
Läser i morgontidningarna, ja deras nätupplagor (ni vet vad jag tycker om tidningsfria dagar!), att Valborgsfirandet varit rejält stökigt lite här och där i landet. Beslagtagen sprit, stenkastning, våldtäkt och misshandel hör till nyckelorden för sista april i Sverige i dag. Just Maria ungdomsmottagning här i Stockholm fick stänga på grund av överbeläggning, skriver DN. Och det har varit trångt eller rent av fullt i arrestlokalerna på många håll runt om i landet, läser jag i SvD.
Numera ser jag varje helgdagsafton an med mild förskräckelse. När ungarna var små firade vi i all enkelhet, lite chips, lite extra godis, goda grannars sällskap. I dag har man över huvud taget ingen insyn i planeringen.
Innerst inne tror jag ju, och vill jag fortsätta tro, att mina små älsklingar är för klyftiga för att dricka sig redlösa, hamna i alltför dåligt sällskap eller helt enkelt göra något riktigt dumt på alldeles egen hand.
Men osäkerheten finns där alltid – grupptryck ska aldrig underskattas, dåliga infall kan de flesta få, för att inte tala om vad hastigt påkommen förälskelse kan ställa till med.
Och vetskapen om allt detta gör lättnaden på morgonen den första maj ännu större.
Minnesbilden av gårdagskvällens brasa mot natthimlen och den entusiastiska amatörkörens sångröster förmörkas inte av ”fördärvad ungdom” eller vad det brukade kallas för en gång i tiden.
Sången till våren kan fortsätta!
...sat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö!
Copyright Klimakteriehäxan