Ibland finns en människa i vår närhet dag ut och dag in – för att sedan, utan förvarning, försvinna och vara borta för evigt, fast ändå lika levande som tidigare.
I en liten post här på bloggen plockade jag in ett foto från fordomdags, och satte naturligtvis också in fotografens namn.
Anders Fors hette han, en ung kille som hade hand om bildarbetet på Arvika Nyheters redaktion när jag klev in där direkt efter studentexamen.
Den där lilla raden med hans namn tände ett ljus i medbloggaren Gaggas minne, hon som, visar det sig, var min pryo (!) på samma tidning. Hon var 15, jag hade inte fyllt 18, och vi blev båda plåtade av Anders, som också var i vår ålder.
Nu skriver Gagga i en kommentar om honom att han var ”en riktig goding vill jag minnas :) Vart tog han vägen?”.
Måste nog erkänna att jag aldrig satte etiketten ”goding” på honom, men det kan ju ha berott på att jag riktade blicken åt annat håll.
På själva frågan har jag inget bra svar. Vet bara att också han hamnade i Stockholm, där vi brukade ses då och då.
Så försvann hann ur min värld, tvärt och spårlöst.
Och det vet jag hur det gick till …
Anders kom hem till mig där jag bodde i en liten andrahandsetta på Gärdet. Vi käkade något, ingen gourmet-föda, det kan jag lova, även om jag inte minns vad det var. Snabbris med bacon och purjolök är ett stalltips, det hörde till mina basrätter på den tiden – inget jag bjudit någon på på de senaste trettio åren eller möjligen ännu fler, jag lovar!
Mätta och nöjda satt vi och småpratade. Jag granskade honom och konstaterade, att han faktiskt såg rätt eländig ut: långt hår utan stuk och tunt, lite stripigt skägg, som inte heller vårdats. Anders tog åt sig av kritiken, han insåg att den var väl menad.
Försedd med något redskap försvann han in i mitt badrum. När han kom ut igen var det glesa pojkskägget borta.
-Kan inte du klippa mej? bad han.
Jag ruskade på huvudet.
-Har aldrig klippt nån, vet inte hur man gör, sa jag.
Anders stod på sig. Det kunde väl inte vara så himla märkvärdigt och en sax hade jag väl?
Vi bredde ut tidningar på golvet, satte ”patienten” på en stol mitt på. Jag högg tag i saxen och satte igång.
Klipp, klipp. Klipp igen. Jag for runt hans huvud, mätte med blicken, snafsade av en tofs vid örat, kollade hur det såg ut vid andra örat, högg av lite för mycket, försökte jämna till vid öra nummer ett …
Så där höll det på. Till sist var Anders förvisso korthårig, men särskilt snyggt var det nog inte.
En stund senare gick han hem till sig för att sova.
Och sedan dess har jag varken sett till eller hört av honom.
Snacka om att klippa kontakten.
Copyright Klimakteriehäxan
PS OM, mot förmodan, dessa rader skulle hamna under Anders ögon blir jag jätteglad för ny kontakt!
fredag, maj 30, 2008
onsdag, maj 28, 2008
tisdag, maj 27, 2008
Tack och lov för öppet köp
Är bjuden på ett kalas denna vecka. Inget jättemärkvärdigt, men jag funderade ändå på – med tanke på årstid och väder om inte annat – att det kunde vara trevligt att gå dit i klänning, för en gångs skull, som variation på de där svarta långbyxorna jag i princip bor i.
Kontaktade en väninna, som gillar att shoppa och som brukar ha bra koll. Hon har liksom jag förpassat storlek 38 till historien och kanske kunde tipsa om en butik där det finns snygga klänningar så stora att till och med jag går i dem, tänkte jag.
Självklart fick jag namn på affären och dess ägarinna, adress, öppettider och gott hopp. Gick dit, satte i gång att prova. Där fanns underbara saker för tjejer med alla kurvor på rätt plats och i lagom proportioner. Däremot sämre ställt för somliga andra.
En enda klänning kunde jag få på mig. Vacker turkos färg, blommönstrad så som varje modeguru föreskriver denna vår, tunt siden, överkomligt pris.
Men riktigt övertygad var jag inte. Och Smakdomaren hade jag inte med mig, hon hade ännu inte slutat jobbet för dagen.
-Ta den på öppet köp, sa butikskvinnan vänligt, det är absolut inget problem!
Så fick det bli.
Väl hemma drog det ut till sena kvällen innan jag kunde ta på mig den just hemburna blåsan och beträda vår catwalk, det vill säga två meter trasmatta på köksgolvet.
-Kolla nu då, sa jag till Dottern för att få henne att lyfta blicken från datorns tangentbord.
Hon kollade.
-Men mamma, sa hon förvånat, har du köpt ett nattlinne?
Oj. Smakdomaren hade rätt igen. Varför hade inte jag sett det?
Tack och lov att någon uppfann "öppet köp".
Copyright Klimakteriehäxan
Kontaktade en väninna, som gillar att shoppa och som brukar ha bra koll. Hon har liksom jag förpassat storlek 38 till historien och kanske kunde tipsa om en butik där det finns snygga klänningar så stora att till och med jag går i dem, tänkte jag.
Självklart fick jag namn på affären och dess ägarinna, adress, öppettider och gott hopp. Gick dit, satte i gång att prova. Där fanns underbara saker för tjejer med alla kurvor på rätt plats och i lagom proportioner. Däremot sämre ställt för somliga andra.
En enda klänning kunde jag få på mig. Vacker turkos färg, blommönstrad så som varje modeguru föreskriver denna vår, tunt siden, överkomligt pris.
Men riktigt övertygad var jag inte. Och Smakdomaren hade jag inte med mig, hon hade ännu inte slutat jobbet för dagen.
-Ta den på öppet köp, sa butikskvinnan vänligt, det är absolut inget problem!
Så fick det bli.
Väl hemma drog det ut till sena kvällen innan jag kunde ta på mig den just hemburna blåsan och beträda vår catwalk, det vill säga två meter trasmatta på köksgolvet.
-Kolla nu då, sa jag till Dottern för att få henne att lyfta blicken från datorns tangentbord.
Hon kollade.
-Men mamma, sa hon förvånat, har du köpt ett nattlinne?
Oj. Smakdomaren hade rätt igen. Varför hade inte jag sett det?
Tack och lov att någon uppfann "öppet köp".
Copyright Klimakteriehäxan
Sonya – prisvärd och värd att läsa!
Sonya Hartnett var för mig ett helt okänt namn tills en dag i april, när man fick vet att hon tilldelats årets litteraturpris till Astrid Lindgrens minne. Hon skriver oftast romaner för unga vuxna, fick sin första bok utgiven när hon var bara 15.Och så blev det så, att jag skulle åka till Australien och träffa henne, hemma i Preston, en förort till Melbourne.
Dessförinnan sträckläste jag hennes böcker, hann med nio och en halv, innan vi sågs. Hon har skrivit arton, nummer nitton, "Butterfly" är inlämnad till förlaget (Penguin) för några veckor sedan. Nummer tjugo, en bok för små barn, föreligger i ett första utkast. Dessutom finns hon med i några antologier.
Det är ett författarskap som jag varmt rekommenderar, trots att hennes historier innehåller mycket sorg, elände och smärta. Två av hennes böcker finns på svenska, två till kommer i höst.
Sonya själv är en förtjusande person, klok och eftertänksam och samtidigt försedd med mycket humor.
Vilket jag hoppas framgår av det porträtt som blev resultatet av besöket. Programmet, ”Sonya Hartnett: Med blick för djur och människor”, sändes för första gången i går kväll i SVT2. I dag går det i repris i samma kanal klockan 16.20, i morgon kan det ses i 24an kl 20.00, och den 1 juni kl 11.10, i tvåan igen.
Om du vill se programmet i din dator har du det här.
På onsdag tar hon emot priset, 5 miljoner kronor, ur kronprinsessan Victorias hand. Prisutdelningen sänds direkt i SVT 2, klockan 18.15. I morgon, alltså.
Copyright obs! även bild! Klimakteriehäxan
Tisdagstema: Randig
På zebran går ränderna aldrig ur, men i trä händer det saker med ränderna. Somliga djupnar, andra jämnas ut, nya sprickor uppstår, gamla blir bredare, mörkare ... det finns många skäl till att trä kallas för ett levande material, även sedan själva trädet fällts. Träet liknar ju faktiskt oss människor en hel del, om man tänker efter! Fler tolkningar av "randig", denna tisdags tema ("En utmaning för din kamera"), hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 26, 2008
En story i Dagens Story
Lite om och ett avsnitt ur boken "Klimakteriehäxan" i dag, i nya numret av webbmagasinet Dagens Story! (mer om du klickar på boken högst upp till vänster).DS publiceras bara på nätet och tar upp alla möjliga olika ämnen, behandlade av alla möjliga olika skribenter.
Stolta studentföräldrar
Det här är veckan när det kommer en skrålande student vart än man vänder blicken, trafiken stockar sig kring sportbilar med vitklädd ungdom, blommor och ballonger, lastbilsflak med skyltar, billig skumpa och alldeles för alkoholstark öl i händerna på de glada examensbarnen.
Årets hetaste studentvecka, helt enkelt.
Faktum är att det känns ganska skönt att det där är ett passerat stadium i vår familj, där Dottern var sist ut med vita mössan för ett år sedan.
Den här våren kan jag iaktta andra hetsande mödrar som far runt som skållade råttor för att få till den där buffén och fixa rätt sorts tårtor, samtidigt som mor själv ska försöka vara utstyrd så att hon är så lite pinsam som möjligt för sin ättelägg, som helst av allt bara vill vara stor och inte kännas vid någon bakomliggande generation alls.
Allt det där stressiga och jobbiga spelar förstås egentligen ingen roll. I grund och botten är vi allihop lika glada och stolta, om inte över hundraprocentigt lyckade betyg, så i alla fall för att vi – för att citera en gammal finansminister – "baxat dem ända hit".
Så en dag kom jag på att jag borde ha gjort en egen variation på den klassiska studentsången, den som nutidens barn knappt ids lära sig.
Men min text är tänkt att sjungas inte av studenterna själva, utan (just det!) av mamma och pappa.
Oavsett hur pinsam man då kan tänkas vara …
Kanske vill du låna den, Klimakteriehäxans egen studentsång? Var så god:
Stolta föräldrar nu vill tala om:
Lillflickan/lillpojken våran ska strax ta/har tagit studenten
Det vill vi fira så snälla ni, kom!
Ät och drick, å glöm inte present!
Vid pass klockan fem
Tror vi hon/han kommer hem
Kul är det då om
Ni är många med oss som
Med ett glas uti hand
Klämmer i allt vi kan
I ett dundrande grattis – hurra!
Å va våran lillflicka/lillpojke är bra!
Hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
Årets hetaste studentvecka, helt enkelt.
Faktum är att det känns ganska skönt att det där är ett passerat stadium i vår familj, där Dottern var sist ut med vita mössan för ett år sedan.
Den här våren kan jag iaktta andra hetsande mödrar som far runt som skållade råttor för att få till den där buffén och fixa rätt sorts tårtor, samtidigt som mor själv ska försöka vara utstyrd så att hon är så lite pinsam som möjligt för sin ättelägg, som helst av allt bara vill vara stor och inte kännas vid någon bakomliggande generation alls.
Allt det där stressiga och jobbiga spelar förstås egentligen ingen roll. I grund och botten är vi allihop lika glada och stolta, om inte över hundraprocentigt lyckade betyg, så i alla fall för att vi – för att citera en gammal finansminister – "baxat dem ända hit".
Så en dag kom jag på att jag borde ha gjort en egen variation på den klassiska studentsången, den som nutidens barn knappt ids lära sig.
Men min text är tänkt att sjungas inte av studenterna själva, utan (just det!) av mamma och pappa.
Oavsett hur pinsam man då kan tänkas vara …
Kanske vill du låna den, Klimakteriehäxans egen studentsång? Var så god:
Stolta föräldrar nu vill tala om:
Lillflickan/lillpojken våran ska strax ta/har tagit studenten
Det vill vi fira så snälla ni, kom!
Ät och drick, å glöm inte present!
Vid pass klockan fem
Tror vi hon/han kommer hem
Kul är det då om
Ni är många med oss som
Med ett glas uti hand
Klämmer i allt vi kan
I ett dundrande grattis – hurra!
Å va våran lillflicka/lillpojke är bra!
Hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 25, 2008
Bästa mamman finns i Kungälv
Sveriges allra bästa mamma finns i Kungälv!
Hon har valts ut bland 2375 anmälda mammor, och resultatet är passande nog klart till Mors Dag, som råkar infalla i dag, om någon skulle ha förbisett det …
Ann-Marie Börjesson har tre söner och det är en av dem – Dick – som motiverat varför just hans mamma skulle tilldelas den här titeln.
Så här skrev han när han anmälde henne till tävlingen:
”Hon har alltid känt att hon inte duger, har dåligt samvete över vissa val hon har gjort och känner skuld för sånt hon inte borde känna skuld för. Hon känner sig helt enkelt misslyckad som mamma. Jag vill visa henne att hon duger, hon är tillräckligt bra, underbar och jag älskar henne oavsett vad som hänt. /…/ Förlåt mig mamma för att jag så sällan sagt ´jag älskar dig´ … men det gör jag.”
Och mamma Ann-Maries reaktion är självklar:
-Det var det underbaraste och vackraste jag nånsin hört.
Ja, själva priserna som delas ut är inte i Nobel-klass, visserligen, men frågan är om inte äran på förstaplatsen i den här tävlingen ändå smäller en bit högre än den gamle krutgubbens miljoner?
Mer om tävlingen och fullständig motivering för första priset, plus alla vackra ord om de mammor som kommit på platserna 2 till och med 50, hittar du här.
Grattis på Mors Dag också till alla er som inte blev nominerade - ni är med största säkerhet också prisvärda, var och en på sitt vis!
Copyright Klimakteriehäxan
Hon har valts ut bland 2375 anmälda mammor, och resultatet är passande nog klart till Mors Dag, som råkar infalla i dag, om någon skulle ha förbisett det …
Ann-Marie Börjesson har tre söner och det är en av dem – Dick – som motiverat varför just hans mamma skulle tilldelas den här titeln.
Så här skrev han när han anmälde henne till tävlingen:
”Hon har alltid känt att hon inte duger, har dåligt samvete över vissa val hon har gjort och känner skuld för sånt hon inte borde känna skuld för. Hon känner sig helt enkelt misslyckad som mamma. Jag vill visa henne att hon duger, hon är tillräckligt bra, underbar och jag älskar henne oavsett vad som hänt. /…/ Förlåt mig mamma för att jag så sällan sagt ´jag älskar dig´ … men det gör jag.”
Och mamma Ann-Maries reaktion är självklar:
-Det var det underbaraste och vackraste jag nånsin hört.
Ja, själva priserna som delas ut är inte i Nobel-klass, visserligen, men frågan är om inte äran på förstaplatsen i den här tävlingen ändå smäller en bit högre än den gamle krutgubbens miljoner?
Mer om tävlingen och fullständig motivering för första priset, plus alla vackra ord om de mammor som kommit på platserna 2 till och med 50, hittar du här.
Grattis på Mors Dag också till alla er som inte blev nominerade - ni är med största säkerhet också prisvärda, var och en på sitt vis!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 24, 2008
Så kan man fira
Jag har fått en del mail med anledning av att boken "Klimakteriehäxan" kommit ut. Samma fråga återkommer: hur har jag nu firat denna händelse, förvisso rätt speciell i mitt liv?
Jo, det är klart, man har hört talas om storslagna releasepartyn där champagnen flödar och snittarna är klädda i gåslever och ädel kaviar.
Har vi nu ägnat oss detta, jag, Maken, Sonen och Dottern – som förvisso är att betrakta som de närmast sörjande? Har jag dränkt alla mina bekanta i vin? Har jag vandrat på rosenblad?
Svaret kan möjligen bli snudd på chockartat.
Men så här är det:
Boken kom i torsdags. Jag hämtade ut den på posten, tog upp den i lägenheten och slet naturligtvis upp omslaget för att få se hur den såg ut, egentligen, hur den kändes att hålla i handen, på riktigt.
Grät jag? Nej, min lipsillsgen höll sig lugn.
Skrattade jag? Nej, men jag log nog. Hult, antagligen, men ingen var närvarande och alltså finns inget vittne som kan beskriva hur brett leendet var.
Sedan åt vi tunnpannkakor med sylt och drack lättmjölk. Det var jättegott, vi hade inte käkat pannkakor på flera veckor.
Så kan man alltså högtidlighålla sin debut mellan hårda pärmar, bara så ni vet.
Copyright Klimakteriehäxan
Jo, det är klart, man har hört talas om storslagna releasepartyn där champagnen flödar och snittarna är klädda i gåslever och ädel kaviar.
Har vi nu ägnat oss detta, jag, Maken, Sonen och Dottern – som förvisso är att betrakta som de närmast sörjande? Har jag dränkt alla mina bekanta i vin? Har jag vandrat på rosenblad?
Svaret kan möjligen bli snudd på chockartat.
Men så här är det:
Boken kom i torsdags. Jag hämtade ut den på posten, tog upp den i lägenheten och slet naturligtvis upp omslaget för att få se hur den såg ut, egentligen, hur den kändes att hålla i handen, på riktigt.
Grät jag? Nej, min lipsillsgen höll sig lugn.
Skrattade jag? Nej, men jag log nog. Hult, antagligen, men ingen var närvarande och alltså finns inget vittne som kan beskriva hur brett leendet var.
Sedan åt vi tunnpannkakor med sylt och drack lättmjölk. Det var jättegott, vi hade inte käkat pannkakor på flera veckor.
Så kan man alltså högtidlighålla sin debut mellan hårda pärmar, bara så ni vet.
Copyright Klimakteriehäxan
En bloggares lön?
Två norska bloggare har stuckit ut hakan rejält.
De båda, en man och en kvinna, har mailat till kulturdepartementet i Oslo och ansökt om konstnärslön från staten.
För att blogga är en konst, det är de helt på det klara med.
Kvinnan säger i sin ansökan, att hennes blogg har ungefär 150 besökare i veckan, och att antalet intresserade ständigt stiger. För att tillfredsställa sina trogna läsare med nya texter går det åt en hel del tid, och det är därför hon menar att staten bör träda in med lite pengar, så att hon kan fortsätta sitta sina bloggtimmar vid datorn.
Hennes manliga kollega argumenterar, att eftersom han i sin blogg kan uppvisa en stadig produktion, bör han jämställas med andra konstnärer och alltså komma ifråga för bidrag till verksamheten.
Båda sökande har fått avslag på sin begäran med motiveringen att dels är pengarna redan uppbokade, dels belönas endast de som under ett antal år har visat upp en ”kvalitetsmässigt värdefull insats”.
Det finns konstnärslöner att söka i Sverige också, ifall någon trots det norska nejet känner sig inspirerad och tycker att läsarkommentarer och besöksstatistik inte räcker som bloggarens lön …
Lycka till!
(Och eftersom jag har en hel del läsare i Norge kanske jag ska slänga iväg ett mail till Oslo, nu när någon ändå har börjat kampen?)
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Norsk Telegrambyrå
De båda, en man och en kvinna, har mailat till kulturdepartementet i Oslo och ansökt om konstnärslön från staten.
För att blogga är en konst, det är de helt på det klara med.
Kvinnan säger i sin ansökan, att hennes blogg har ungefär 150 besökare i veckan, och att antalet intresserade ständigt stiger. För att tillfredsställa sina trogna läsare med nya texter går det åt en hel del tid, och det är därför hon menar att staten bör träda in med lite pengar, så att hon kan fortsätta sitta sina bloggtimmar vid datorn.
Hennes manliga kollega argumenterar, att eftersom han i sin blogg kan uppvisa en stadig produktion, bör han jämställas med andra konstnärer och alltså komma ifråga för bidrag till verksamheten.
Båda sökande har fått avslag på sin begäran med motiveringen att dels är pengarna redan uppbokade, dels belönas endast de som under ett antal år har visat upp en ”kvalitetsmässigt värdefull insats”.
Det finns konstnärslöner att söka i Sverige också, ifall någon trots det norska nejet känner sig inspirerad och tycker att läsarkommentarer och besöksstatistik inte räcker som bloggarens lön …
Lycka till!
(Och eftersom jag har en hel del läsare i Norge kanske jag ska slänga iväg ett mail till Oslo, nu när någon ändå har börjat kampen?)
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Norsk Telegrambyrå
fredag, maj 23, 2008
Likgiltig – värst av allt
Vare sig vi vill eller ej så går vi ju omkring och tycker en massa om väldigt mycket och väldigt många, hela tiden. Ibland frågar absolut ingen efter ens åsikt, ibland verkar någon vilja ta del av ens omdömen, av en eller annan anledning.
Och det är en sak att användas som referensperson i jobbrelaterade frågor.
Men det kan bli något helt annat när en person alldeles själv förhör sig om vad man har för vibbar för vederbörande.
Det hände sig en gång att jag på en fest blev inträngd i ett hörn av en jämnårig kvinna som jag hade arbetat en del med, till och från. Just fester är ju tillfället folk tar i akt för att, med styrkan från några glas vin inombords, ta mod till sig och endera skälla ut eller åtminstone starkt ifrågasätta personer i sin omgivning, människor som man i vardagen undviker konflikter med.
Den här tjejen, vi kan kalla henne Frida, spände ögonen i mig, tog sats och sa:
-Varför tycker du inte om mej?
Jag bara gapade. En mer oväntad fråga hade jag inte kunnat få. Nu blev jag helt enkelt tvungen att tänka efter: Tyckte jag eller tyckte jag inte om Frida?
Svaret var det värsta tänkbara.
Jag tyckte ingenting om henne. Inte ett skvatt. Inte bu, inte bä. Jag fann henne ointressant och oförarglig, sammantaget: hon lämnade mig totalt oberörd.
Försök själv förklara det för en levande människa av kött och blod: att du är helt likgiltig för vad hon gör, tycker och säger.
Det är fullständigt hemskt.
En värre dom går inte att förkunna, eftersom vi alla naturligtvis vill göra avtryck, märkas på något sätt – och hellre då genom att reta gallfeber på någon än att bara försvinna in i väggens beiga tapet, om man nu inte lyckats visa upp några av de positiva egenskaper man ändå rimligen besitter.
Hur jag tog mig ur situationen har jag förträngt, men jag misstänker att jag försökte svamla ihop något, lagom ursäktande. Kunde ju med visst fog säga, att jag absolut inte tyckte illa om henne – men eftersom jag är urusel på att ljuga kan jag inte heller ha fått ur mig att jag gillade henne. Utgången av samtalet måste ha varit bedrövlig.
Kan bara hoppas och tro, att hon hade andra kollegor, väninnor och medmänniskor för vilka hon var en viktig och intressant kvinna.
Och eftersom jag fortfarande drar mig till minnes den där incidenten så kan man väl påstå, att inte heller för mig förblev Frida helt likgiltig.
För jag skäms ju varje gång jag tänker på henne, som jag inte brydde mig om ett enda skvatt.
Copyright Klimakteriehäxan
Och det är en sak att användas som referensperson i jobbrelaterade frågor.
Men det kan bli något helt annat när en person alldeles själv förhör sig om vad man har för vibbar för vederbörande.
Det hände sig en gång att jag på en fest blev inträngd i ett hörn av en jämnårig kvinna som jag hade arbetat en del med, till och från. Just fester är ju tillfället folk tar i akt för att, med styrkan från några glas vin inombords, ta mod till sig och endera skälla ut eller åtminstone starkt ifrågasätta personer i sin omgivning, människor som man i vardagen undviker konflikter med.
Den här tjejen, vi kan kalla henne Frida, spände ögonen i mig, tog sats och sa:
-Varför tycker du inte om mej?
Jag bara gapade. En mer oväntad fråga hade jag inte kunnat få. Nu blev jag helt enkelt tvungen att tänka efter: Tyckte jag eller tyckte jag inte om Frida?
Svaret var det värsta tänkbara.
Jag tyckte ingenting om henne. Inte ett skvatt. Inte bu, inte bä. Jag fann henne ointressant och oförarglig, sammantaget: hon lämnade mig totalt oberörd.
Försök själv förklara det för en levande människa av kött och blod: att du är helt likgiltig för vad hon gör, tycker och säger.
Det är fullständigt hemskt.
En värre dom går inte att förkunna, eftersom vi alla naturligtvis vill göra avtryck, märkas på något sätt – och hellre då genom att reta gallfeber på någon än att bara försvinna in i väggens beiga tapet, om man nu inte lyckats visa upp några av de positiva egenskaper man ändå rimligen besitter.
Hur jag tog mig ur situationen har jag förträngt, men jag misstänker att jag försökte svamla ihop något, lagom ursäktande. Kunde ju med visst fog säga, att jag absolut inte tyckte illa om henne – men eftersom jag är urusel på att ljuga kan jag inte heller ha fått ur mig att jag gillade henne. Utgången av samtalet måste ha varit bedrövlig.
Kan bara hoppas och tro, att hon hade andra kollegor, väninnor och medmänniskor för vilka hon var en viktig och intressant kvinna.
Och eftersom jag fortfarande drar mig till minnes den där incidenten så kan man väl påstå, att inte heller för mig förblev Frida helt likgiltig.
För jag skäms ju varje gång jag tänker på henne, som jag inte brydde mig om ett enda skvatt.
Copyright Klimakteriehäxan
Oj så länge sedan...
I dag har Klimakteriehäxan lyckats kravla sig in både i Arvika Nyheter och på webb-kultursidan i Nya Wermlandstidningen, på båda ställena åtföljd av en bild från fordomdags: 1965, ny reporter med telefonen i högsta hugg, på Arvika Nyheters redaktion.Om du är nyfiken på artikeln finns länken bara du klickar på bokomslaget högst upp till vänster här på sidan.
Foto: Anders Fors
torsdag, maj 22, 2008
En rundtur man inte glömmer
Tänk Kurt Olsson.
Tänk John Cleese i en kombination från Faulty Towers och Monty Python.
Tänk Hjalmar i en Örebro-revy, eller en yngre upplaga av Martin Ljung.
Lägg ihop alltihop. Vad får du för resultat?
För mig blir det den guide som nyligen tog mig och en grupp andra människor på en rundtur i en stad ingen av oss besökt tidigare eller kände till ens rudimentärt. En tacksam åhörarskara, åtminstone i teorin, beredd att suga i sig all möjlig information om historia, sevärdheter, speciella öden som bidragit till att ge staden dess själ, i den mån den har en sådan.
Vår guide talade skaplig om än inte perfekt engelska, men den egenskapen delade han med majoriteten i gruppen, så det var inget problem.
Han var klädd i kavaj och slips (på en tenniströja, visserligen) och var lite tagen av stundens allvar, han var mera van att ta emot tysktalande gäster.
Vi klev ombord på bussen. Han sa vad han hette, ett namn omöjligt att uttala om någon nu hade råkat uppfatta det.
Sedan kastade han sig ut i informationshavet och där bottnade han inte. Årtalen yrde omkring oss, utan speciell inbördes ordning, krig och fred avlöste varandra i rask takt. Allt detta skulle tjäna som bas för oss när vi sedan gav oss iväg för att titta på omgivningarna.
Bussen svängde höger, ut från parkeringsplatsen.
-Upp till vänster ligger en vacker park, tyvärr är den skymd av husen, sa guiden.
Hundra meter senare pekade han åt andra hållet:
-Där inne ligger stadens modernaste köpcentrum!
Vi såg en byggarbetsplats med några lyftkranar och ett bastant plank.
-Vi har en ny stolthet, en jättemodern idrottsarena, titta in till vänster här! Visst ser ni strålkastarna?
Jo, vi såg en strålkastare. Och möjligen en skymt av ett läktartak, inget mer.
Vid det här laget hade den för-väntansfulla tystnaden i bussen börjat spricka upp. Hysteriska fnissningar hördes från de bakre raderna. Guiden pekade hej vilt åt olika håll, ständigt på saker vars existens vi inte ens kunde ana oss till.
-Har ni lite tid över tycker jag ni ska ta en promenad åt det där hållet, visade vår guide när vi åkte över floden. En obestämbar grupp av träd verkade vara det han menade.
-Här körde man stora flottar med timmer förr i världen, flottarna finns fortfarande kvar! berättade han med stolthet i rösten – för att strax lägga till:
-Kolla ner till höger, där brukar flottarna ligga. Fast inte nu, förstås.
Fnissningarna blev fler och högljuddare.
En skrattande turistgrupp fick så kliva ur bussen, för nu var det stadsvandring som gällde. Allra först gick vår vägvisare, med raska steg, vilket medförde problem för några högklackade damer som fick lite svårt med kullerstensgatorna. Guiden fortsatte prata. Det var bara det att han förträngt att åhörarna kom efter honom – och han råkade glömma att vända på huvudet, alltså hörde ingen något över huvud taget. Kanske sa han något som var såväl intressant som kul, vad vet jag.
Så kommer vi till katedralen, får oss en osammanhängande historia till livs om en präst som uträttat stordåd och kanske blev helgon fast ändå inte, och så ska vi in i kyrkan. Vi knallar lydigt in genom den järnbeslagna porten. Hamnar mitt i pågående mässa, ingen gudstjänstbesökare kan undgå att lägga märke till – och bli störd av – turistgruppen och dess ledsagare, som oförtrutet fortsätter in mot konstverken i koret.
Vi kommer till stora torget.
-I det hörnet låg det en gång ett kafé, det var trevligt. Det gula huset där – äsch, förresten, bry er inte om det, nu säljer de, vad heter det nu igen, gardiner. Titta på andra sidan torget, där låg det också ett kafé, faktiskt. Fast kåken är skymd. Vi tycker om kaffe i det här landet. Och vi gillar söta kakor, det har ni kanske märkt? Där är förresten ett bageri, det är rätt så gammalt har jag för mig …
Vid det här laget hade någon köpt glass, andra smakade på en nyupphälld öl, någon vädrade tårna och satte plåster på nya skavsår, tre tjejer kollade skoutbudet i ett skyltfönster.
Vår guide fortsatte till det bittra slutet, han verkade inte märka att ingen ens försökte hänga med längre. Äntligen tackade han för sig och släppte oss vid slutdestinationen.
-Hoppas ni haft glädje av vår rundtur, sa han.
Jo, glädje, förmedlad av denne lustigkurre, var väl precis vad vi fick ut.
Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk John Cleese i en kombination från Faulty Towers och Monty Python.
Tänk Hjalmar i en Örebro-revy, eller en yngre upplaga av Martin Ljung.
Lägg ihop alltihop. Vad får du för resultat?
För mig blir det den guide som nyligen tog mig och en grupp andra människor på en rundtur i en stad ingen av oss besökt tidigare eller kände till ens rudimentärt. En tacksam åhörarskara, åtminstone i teorin, beredd att suga i sig all möjlig information om historia, sevärdheter, speciella öden som bidragit till att ge staden dess själ, i den mån den har en sådan.
Vår guide talade skaplig om än inte perfekt engelska, men den egenskapen delade han med majoriteten i gruppen, så det var inget problem.
Han var klädd i kavaj och slips (på en tenniströja, visserligen) och var lite tagen av stundens allvar, han var mera van att ta emot tysktalande gäster.
Vi klev ombord på bussen. Han sa vad han hette, ett namn omöjligt att uttala om någon nu hade råkat uppfatta det.
Sedan kastade han sig ut i informationshavet och där bottnade han inte. Årtalen yrde omkring oss, utan speciell inbördes ordning, krig och fred avlöste varandra i rask takt. Allt detta skulle tjäna som bas för oss när vi sedan gav oss iväg för att titta på omgivningarna.
Bussen svängde höger, ut från parkeringsplatsen.
-Upp till vänster ligger en vacker park, tyvärr är den skymd av husen, sa guiden.
Hundra meter senare pekade han åt andra hållet:
-Där inne ligger stadens modernaste köpcentrum!
Vi såg en byggarbetsplats med några lyftkranar och ett bastant plank.
-Vi har en ny stolthet, en jättemodern idrottsarena, titta in till vänster här! Visst ser ni strålkastarna?
Jo, vi såg en strålkastare. Och möjligen en skymt av ett läktartak, inget mer.
Vid det här laget hade den för-väntansfulla tystnaden i bussen börjat spricka upp. Hysteriska fnissningar hördes från de bakre raderna. Guiden pekade hej vilt åt olika håll, ständigt på saker vars existens vi inte ens kunde ana oss till.-Har ni lite tid över tycker jag ni ska ta en promenad åt det där hållet, visade vår guide när vi åkte över floden. En obestämbar grupp av träd verkade vara det han menade.
-Här körde man stora flottar med timmer förr i världen, flottarna finns fortfarande kvar! berättade han med stolthet i rösten – för att strax lägga till:
-Kolla ner till höger, där brukar flottarna ligga. Fast inte nu, förstås.
Fnissningarna blev fler och högljuddare.
En skrattande turistgrupp fick så kliva ur bussen, för nu var det stadsvandring som gällde. Allra först gick vår vägvisare, med raska steg, vilket medförde problem för några högklackade damer som fick lite svårt med kullerstensgatorna. Guiden fortsatte prata. Det var bara det att han förträngt att åhörarna kom efter honom – och han råkade glömma att vända på huvudet, alltså hörde ingen något över huvud taget. Kanske sa han något som var såväl intressant som kul, vad vet jag.
Så kommer vi till katedralen, får oss en osammanhängande historia till livs om en präst som uträttat stordåd och kanske blev helgon fast ändå inte, och så ska vi in i kyrkan. Vi knallar lydigt in genom den järnbeslagna porten. Hamnar mitt i pågående mässa, ingen gudstjänstbesökare kan undgå att lägga märke till – och bli störd av – turistgruppen och dess ledsagare, som oförtrutet fortsätter in mot konstverken i koret. Vi kommer till stora torget.
-I det hörnet låg det en gång ett kafé, det var trevligt. Det gula huset där – äsch, förresten, bry er inte om det, nu säljer de, vad heter det nu igen, gardiner. Titta på andra sidan torget, där låg det också ett kafé, faktiskt. Fast kåken är skymd. Vi tycker om kaffe i det här landet. Och vi gillar söta kakor, det har ni kanske märkt? Där är förresten ett bageri, det är rätt så gammalt har jag för mig …
Vid det här laget hade någon köpt glass, andra smakade på en nyupphälld öl, någon vädrade tårna och satte plåster på nya skavsår, tre tjejer kollade skoutbudet i ett skyltfönster.
Vår guide fortsatte till det bittra slutet, han verkade inte märka att ingen ens försökte hänga med längre. Äntligen tackade han för sig och släppte oss vid slutdestinationen.
-Hoppas ni haft glädje av vår rundtur, sa han.
Jo, glädje, förmedlad av denne lustigkurre, var väl precis vad vi fick ut.
Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu finns den, "på riktigt"!
I dag kom den, boken Klimakterie-häxan, med posten från Isaberg i Hestra. 238 sidor, inbunden, lite mindre format - hand- väskvänligt och badkasse-anpassat. Ryms också i en ficka av hyfsad storlek!
Det blev en bra Mors Dags-present till min mamma, tycker jag.
Och till mig själv också!
Härlig känsla att få upp det första exemplaret, bläddra lite, hitta (tyvärr tyvärr) det första korrekturfelet... det finns på sidan 51, ifall ni undrar. Två punkter där det skulle vara en. Och ingen har jag att skylla på.
Men jag tror att det går att leva med, faktiskt, hoppas ni där ute håller med!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 21, 2008
En Rado som är en Lado
Jag har blivit av med en klocka.
Vet inte exakt hur det gick till. Ena stunden satt den på armen, jag tog av den för att ta ett dopp i en pool, tyckte att jag la armbandsuret i väskan.
När jag sedan skulle ta det på mig igen var det borta.
Det var en Rado-klocka.
Ja, alltså, det stod Rado på den. Vilket borde betyda att det handlade om ett lyxur, i prisklassen cirka 20 000 kronor.
Och ändå tog jag förlusten med fattning. Hetsade faktiskt inte upp mig ett enda dugg.
Kanske var det någon mindre bemedlad människa som såg den och ”tog hand om” den.
Om samma människa trodde sig ha gjort ett kap och hoppades ha ökat på månadslönen med en rejäl hacka medelst detta schweiziska kvalitetsur blev han eller hon dock gruvligt besviken. Ett besök på en pantbank eller liknande skulle ge ett enda resultat: gapskratt.
Den där Rado-klockan bör uttalas Lado, för den är kinesisk, i plast, fyndad i Beijing – tre klockor för 100 kronor (just den sorts vara man egentligen inte bör köpa, så nu fick jag väl straffet …)
Om personen som lade vantarna på klockan däremot bara behövde just en mojäng som utvisar tidens gång, så är det bara att gratulera.
Min Lado gick nämligen som ett urverk.
Och själv har jag ju två kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
Vet inte exakt hur det gick till. Ena stunden satt den på armen, jag tog av den för att ta ett dopp i en pool, tyckte att jag la armbandsuret i väskan.
När jag sedan skulle ta det på mig igen var det borta.
Det var en Rado-klocka.
Ja, alltså, det stod Rado på den. Vilket borde betyda att det handlade om ett lyxur, i prisklassen cirka 20 000 kronor.
Och ändå tog jag förlusten med fattning. Hetsade faktiskt inte upp mig ett enda dugg.
Kanske var det någon mindre bemedlad människa som såg den och ”tog hand om” den.
Om samma människa trodde sig ha gjort ett kap och hoppades ha ökat på månadslönen med en rejäl hacka medelst detta schweiziska kvalitetsur blev han eller hon dock gruvligt besviken. Ett besök på en pantbank eller liknande skulle ge ett enda resultat: gapskratt.
Den där Rado-klockan bör uttalas Lado, för den är kinesisk, i plast, fyndad i Beijing – tre klockor för 100 kronor (just den sorts vara man egentligen inte bör köpa, så nu fick jag väl straffet …)
Om personen som lade vantarna på klockan däremot bara behövde just en mojäng som utvisar tidens gång, så är det bara att gratulera.
Min Lado gick nämligen som ett urverk.
Och själv har jag ju två kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 20, 2008
Med tappad haka
Att komma ut ur garderoben efter 3,5 år som anonym bloggare medför ett och annat. Eller vad sägs om att Gagga, alltid uppe i toppen på topplistan på nyligen.se, just i dag på bronsplats, kan leda i bevis att hon varit min pryo-elev.
Handledaren (jag) var knappt tre år äldre än eleven.
Och till råga på allt verkar det som om jag tillsammans med den man, som sedermera skulle bli Gaggas äkta hälft, någon gång på 60-talet såg Vilgot Sjömans omtalade film ”Jag är nyfiken – gul”, sexig rulle med Lena Nyman och Börje Ahlstedt.
Här sitter jag och bara gapar av förvåning, hakan halvvägs mot knäna!
Bloggvärlden krympte plötsligt ett par snäpp!
Hej Gagga (som heter Margareta Björkäng)!
Copyright Klimakteriehäxan
Handledaren (jag) var knappt tre år äldre än eleven.
Och till råga på allt verkar det som om jag tillsammans med den man, som sedermera skulle bli Gaggas äkta hälft, någon gång på 60-talet såg Vilgot Sjömans omtalade film ”Jag är nyfiken – gul”, sexig rulle med Lena Nyman och Börje Ahlstedt.
Här sitter jag och bara gapar av förvåning, hakan halvvägs mot knäna!
Bloggvärlden krympte plötsligt ett par snäpp!
Hej Gagga (som heter Margareta Björkäng)!
Copyright Klimakteriehäxan
Nytryckt
Idag har min bok lämnat tryckeriet och några ex är förhoppningsvis på väg till mig. Det är riktigt spännande, faktiskt.Den här veckan lottas boken också ut i veckotidningen Hänt Extra.
Om man klickar på bilden på bokomslaget längst upp i vänstra hörnet här på bloggen kommer man (sedan i går) till "parallellbloggen" Om Klimakteriehäxan.
Där samlar jag ihop vad som nu kan tänkas bli sagt och hört om boken, som bör gå att köpa redan till Mors Dag - ifall du grubblat över en lämplig present?!?
Tisdagstema: Ömt
Det här var en av de bilder jag direkt tänkte på när jag i morse såg ämnet för veckans tisdagstema.Midsommarafton med blomsterkransar vi knåpat ihop. Storebror pussar lillasyster - ömt.
Och när jag nu letat fram bilden så händer det som alltid händer: jag fastnar. Fastnar inför anblicken av alla foton från forntiden, fascineras av hur underbart ljuvliga barn jag har. Och så det där lilla stänket av saknad, förstås. Som dock numera mestadels ersatts av annan glädje och stolthet.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler bilder av ömhet hittar du om du klickar här!
måndag, maj 19, 2008
A som i Alltid nåbar
-Jaha, jasså, har jag ringt dig?!-Oj då, har jag sms:at, det visste jag inte …
Om man som jag heter något på A hamnar man per automatik högt i folks digitala telefonböcker, inte sällan allra först i hela den långa listan.
Det där ökar på mobiltrafiken mer än man kan ana. Så här till exempel:
Mobilen ringer och jag gör min sedvanliga rundrotning i väskan innan jag får tag i den och lyckas, lätt andtruten av stress och irritation, svara HALLÅ!
Ingen där.
HALLÅÅÅ hojtar jag igen. Lyssnar efter gensvar.
Då hör jag.
Fötter vandrar i grus, det knastrar. Eller kanske är det höga klackar som smattrar fram på ett stengolv. Någon flåsar tungt i en uppförsbacke, snyter sig med eftertryck.
Ibland pågår ett intensivt samtal som alls inte inbegriper mig. Jag spetsar öronen: vem är det? Vad pratar de om? Aldrig att man hör något spännande, kan jag avslöja. Bara mummel och osammanhängande utrop, blandat med skratt och en och annan hostning.
Beroende på vems mobil som agerat så att säga på egen hand vet jag ju ibland vem den tillhör, vem den mumlande är.
Någon gång ringer jag tillbaka. För flera av mina bekanta har jag berättat att de utan att ha en aning hör av sig till mig då och då, vilket brukar resultera i att något nummer av blockeringstyp övertar förstaplatsen i deras telefonböcker. Somliga har lyckats aktivera uppringningsknappen i samband med toalettbesök, vilket kan ge oväntade ljudsensationer och kräver en viss diskretion när man påpekar att man blivit kontaktad.
Sms droppar också in, meddelanden som verkar krypterade, eftersom jag inte har en chans att fatta sammanhanget. Ibland är det kärleksfulla små tillrop som i och för sig känns trevliga fast oförtjänta, ibland är det korta och kärnfulla svar på frågor jag inte ställt, ibland framställs krav på saker jag borde göra som jag verkligen inte åtagit mig. Ofta får gåtorna sin lösning och rätt mottagare kan så småningom få sitt sms, men ibland kvarstår mysteriet. Kan bara hoppas att ingen irreparabel skada uppstått.
Anonyma telefonsamtal var ju ett populärt tidsfördriv för ungar innan mobilerna och nummerpresentatörerna dök upp. I dag tillhör busringning historien.
Men när telefonen alldeles på egen hand ägnar sig åt det blir ju situationen lite annorlunda. Fast alltihop handlar väl egentligen om det moderna IT-fenomenet: att alltid vara nåbar.
A som i Alltid.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 18, 2008
Tappa några kilon - rädda världen!
Det finns begrepp som oundvikligen poppar upp så här års.
Beach/Playa 2008 är ett sådant.
Och de där pekpinnarna om avkläddare tider som närmar sig brukar få effekt på många av oss. Ibland kan det hålla i sig i uppåt en vecka, ibland bara någon timme, allt beroende på hur karaktärssvag man är.
Men nu finns det ett nytt tungt vägande skäl för alla rundisar att tänka till: klimathotet, den globala uppvärmningen, naturkatastroferna, en förstörd framtid för nya generationer.
En undersökning publicerad i den aktade medicinpublikationen The Lancet och uppmärksammad i dagens SvD slår fast, att eftersom överviktiga generellt förbrukar fler kalorier än normalviktiga (18 procent mer) bidrar de glupska direkt till att förvärra matbristen som råder på stora delar av jordklotet.
Alltså måste jordbrukarna öka på sin produktion. Då använder de sig av mera drivmedel, eftersom maten måste transporteras från producent till konsument, ofta väldigt långa sträckor. Raskt stiger priset på råoljan, den prisökningen hamnar snabbt på livsmedlens prislappar, maten blir följaktligen ännu dyrare – och de som tidigare ingen mat hade, har fortfarande inte möjlighet att köpa den mat som eventuellt finns.
Inte nog med det. De feta åker mera bil och buss, fordonen släpper ut växthusgaser, eländet ökar.
2015 tror Världshälsoorganisationen att det finns 700 miljoner överviktiga människor i världen.
Den som inte vill bli inräknad i den siffran bör gå eller cykla i stället för att åka motordrivet, det spar energi, och en vältränad kropp är friskare, äter sundare och inte heller så ofta i onödan. Alla tjänar helt enkelt på affären.
Då är frågan: är detta ett skrämskott som biter, inför Beach/Playa 2008, även om inte bikinifrossan gör det?
Är din kalaskula en del i att miljoner människor går hungriga?
Tänk om en lyckad bantningskur som får en att tappa några kilon faktiskt kan bidra till att rädda världen!
Om inte ens detta duger som motivation är det väl bara att ge upp. Dock helst utan att tröstäta.
Copyright Klimakteriehäxan
Beach/Playa 2008 är ett sådant.
Och de där pekpinnarna om avkläddare tider som närmar sig brukar få effekt på många av oss. Ibland kan det hålla i sig i uppåt en vecka, ibland bara någon timme, allt beroende på hur karaktärssvag man är.
Men nu finns det ett nytt tungt vägande skäl för alla rundisar att tänka till: klimathotet, den globala uppvärmningen, naturkatastroferna, en förstörd framtid för nya generationer.
En undersökning publicerad i den aktade medicinpublikationen The Lancet och uppmärksammad i dagens SvD slår fast, att eftersom överviktiga generellt förbrukar fler kalorier än normalviktiga (18 procent mer) bidrar de glupska direkt till att förvärra matbristen som råder på stora delar av jordklotet.
Alltså måste jordbrukarna öka på sin produktion. Då använder de sig av mera drivmedel, eftersom maten måste transporteras från producent till konsument, ofta väldigt långa sträckor. Raskt stiger priset på råoljan, den prisökningen hamnar snabbt på livsmedlens prislappar, maten blir följaktligen ännu dyrare – och de som tidigare ingen mat hade, har fortfarande inte möjlighet att köpa den mat som eventuellt finns.
Inte nog med det. De feta åker mera bil och buss, fordonen släpper ut växthusgaser, eländet ökar.
2015 tror Världshälsoorganisationen att det finns 700 miljoner överviktiga människor i världen.
Den som inte vill bli inräknad i den siffran bör gå eller cykla i stället för att åka motordrivet, det spar energi, och en vältränad kropp är friskare, äter sundare och inte heller så ofta i onödan. Alla tjänar helt enkelt på affären.
Då är frågan: är detta ett skrämskott som biter, inför Beach/Playa 2008, även om inte bikinifrossan gör det?
Är din kalaskula en del i att miljoner människor går hungriga?
Tänk om en lyckad bantningskur som får en att tappa några kilon faktiskt kan bidra till att rädda världen!
Om inte ens detta duger som motivation är det väl bara att ge upp. Dock helst utan att tröstäta.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 16, 2008
Musik för kräkreflexen
”Killing Me Softly” var en oemotståndlig hit med Roberta Flack, inspelad 1973, då den också fick inte mindre än tre Grammys. Himla bra låt, jättesnyggt framförd, inte sant? Jovisst, jag tillhörde också sällskapet Robertas vänner och hörde gärna den där låten.
Men sedan gick det som det gick: redan introt utlöste min kräkreflex.
Under en semester, jag tror det var i Turkiet, visade det sig att poolbarens musikanläggning hade ett ytterst begränsat antal skivor att tillgå. En av dem var, ja du har ju redan gissat det, ”Killing Me Softly”. Första dagen gick väl an, solen kändes som en nyvunnen vän, bassängen var ren och lagom svalkande, boken var av bladvändartyp. Och den där låten, den var fortfarande bra – även om rätt många år hade gått sedan den låg på topplistorna.
Men framåt eftermiddagen, när Roberta slog ner tangenterna på sitt piano för ungefär femtifjärde gången sedan vi sjunkit ner i solstolarna, då började det bli lite jobbigt. Ibland går det ju att blunda med öronen och totalt stänga ute störande ljud, fast så fort man en gång lagt märke till irritationsmomentet sitter det där, som cementerat, omöjligt att bortse ifrån. Det här var exakt ett sådant tillfälle.
Nu slås jag av insikten, att ”Killing Me Softly” 35 år senare ligger kvar på den eventuella topplista som barmänniskor, hissoperatörer och muzac-administratörer jobbar efter.
Samma personer har bestämt för sig att Julio Iglesias fortfarande smeker kvinnors öron så att de handlar mer – man kan tycka att de åtminstone borde växlat över till nästa generation Iglesias, men nej.
Frank Sinatra hör också han hemma i sammetsklassen, tränger gärna in i vårt medvetande i kön till utcheckningen på hotellet eller, ve och fasa, i väntan på matsedeln på restaurangen.
Varuhusgurus verkar ha samma sorts musiksmak. Och melodier som en gång klassats som evigt gröna utsätts för ett slitage bortom all rimlighet. Kräkreflexen stimuleras igen.
Någonstans har någon missat något. Inte kan det väl vara meningen att muzac alltid ska vara den sorts musik som per automatik stämplas som stenålders av alla som är yngre än, ja åtminstone än 40? Är det inte läge att peta in lite nytt material i högtalarsystemen? Och nog måste det gå att variera sig lite bättre, även om man klamrar sig fast vid sådant som spelades in före 1980?
Annars är ”Killing Me Softly” snart inte bara en låttitel, utan rena rama sanningen. Låt mig slippa den nu, i flera år, minst!
Fast innerst inne gillar jag den ändå fortfarande på något vis. Kanske för att den inspirerats av och handlar om en av mina absoluta favoriter bland amerikanska singer-songwriters, Don McLean. Också han gjorde mest på 70-talet, men aldrig att jag hör honom sjunga ”Vincent” i någon hiss, förklara det den som kan!
Copyright Klimakteriehäxan
Om du (mot förmodan?) vill bli påmind om hur ”Killing Me Softly” låter – så finns den här, i originalversionen!
Men sedan gick det som det gick: redan introt utlöste min kräkreflex.
Under en semester, jag tror det var i Turkiet, visade det sig att poolbarens musikanläggning hade ett ytterst begränsat antal skivor att tillgå. En av dem var, ja du har ju redan gissat det, ”Killing Me Softly”. Första dagen gick väl an, solen kändes som en nyvunnen vän, bassängen var ren och lagom svalkande, boken var av bladvändartyp. Och den där låten, den var fortfarande bra – även om rätt många år hade gått sedan den låg på topplistorna.
Men framåt eftermiddagen, när Roberta slog ner tangenterna på sitt piano för ungefär femtifjärde gången sedan vi sjunkit ner i solstolarna, då började det bli lite jobbigt. Ibland går det ju att blunda med öronen och totalt stänga ute störande ljud, fast så fort man en gång lagt märke till irritationsmomentet sitter det där, som cementerat, omöjligt att bortse ifrån. Det här var exakt ett sådant tillfälle.Nu slås jag av insikten, att ”Killing Me Softly” 35 år senare ligger kvar på den eventuella topplista som barmänniskor, hissoperatörer och muzac-administratörer jobbar efter.
Samma personer har bestämt för sig att Julio Iglesias fortfarande smeker kvinnors öron så att de handlar mer – man kan tycka att de åtminstone borde växlat över till nästa generation Iglesias, men nej.
Frank Sinatra hör också han hemma i sammetsklassen, tränger gärna in i vårt medvetande i kön till utcheckningen på hotellet eller, ve och fasa, i väntan på matsedeln på restaurangen.
Varuhusgurus verkar ha samma sorts musiksmak. Och melodier som en gång klassats som evigt gröna utsätts för ett slitage bortom all rimlighet. Kräkreflexen stimuleras igen.
Någonstans har någon missat något. Inte kan det väl vara meningen att muzac alltid ska vara den sorts musik som per automatik stämplas som stenålders av alla som är yngre än, ja åtminstone än 40? Är det inte läge att peta in lite nytt material i högtalarsystemen? Och nog måste det gå att variera sig lite bättre, även om man klamrar sig fast vid sådant som spelades in före 1980?
Annars är ”Killing Me Softly” snart inte bara en låttitel, utan rena rama sanningen. Låt mig slippa den nu, i flera år, minst!
Fast innerst inne gillar jag den ändå fortfarande på något vis. Kanske för att den inspirerats av och handlar om en av mina absoluta favoriter bland amerikanska singer-songwriters, Don McLean. Också han gjorde mest på 70-talet, men aldrig att jag hör honom sjunga ”Vincent” i någon hiss, förklara det den som kan!
Copyright Klimakteriehäxan
Om du (mot förmodan?) vill bli påmind om hur ”Killing Me Softly” låter – så finns den här, i originalversionen!
onsdag, maj 14, 2008
Kort stopp: jag är ute och flyger
UPPDATERAT: NU OCKSÅ MED BILDER!
Är på resa.
Ni vet att man säger, att den som reser alltid har något att berätta.
Jo då, för all del.
Jag kan börja med att säga att jag inte begriper varför svensk militär personal i uniform flyger i business klass. Det är ju ändå jag som betalar biljetten, i princip i alla fall, det utgår jag ifrån. Jo, för all del, vi är väl fler som delar på kostnaden, men just i dag tog jag det personligt. Han hade gott fått plats hos oss bakom skynket, tycker rent av han hade passat bättre där i sina kamouflagekläder, med flagga och KFOR-märke på axeln.
Sedan fattar jag inte heller riktigt, hur mitt tilltänkta sällskap på dena välplanerade utflykt bar sig åt, men hon kom aldrig till Arlanda.
I kön till incheckningen ringde jag, det var hemskt mycket folk och svårt att upptäcka varandra, tänkte jag. Men hon hade mobilen avstängd. Framme vid säkerhetskontrollen ringde jag igen. Hennes telefonsvarare fick veta att jag nu begav mig in i tax free-shopparnas paradis (nej, köpte inget).
Hon ringde aldrig tillbaka, jag försökte ett par gånger till. När vi skulle börja gå ombord gjorde jag ett sista försök. Hon svarade!
-Var är du, sa jag, jag kan inte se dig nånstans!
-Var jag är?!? sa hon med en värld av förvåning i rösten.
-På jobbet förstås!
Klart hon inte hann. Hade tagit fel på dag, tänkt packa ikväll. Men jag for förstås.
Planet landade i Wien. Det har inget plan med mig ombord gjort sedan sommaren 1970. Flygplatsen verkar ha behållit namnet, Schwechat, men i övrigt hittade jag inga som helst referenspunkter. Och tyvärr skulle jag bara byta flyg, så vad som hänt med den där staden på de snart 40 år som gått har jag inte heller minsta susning om.
Däremot tycker jag det är positivt att äntligen komma till en flygplats med lite mer specialiserat utbud i den enorma shoppingavdelningen.
Här finns Sacher-tårtorna, de äkta i vackra paket för svindlande summor, och kopiorna, i enklare trälådor, för mindre än halva priset.
Att det finns en skoaffär som heter Stiefelkönig, alltså Stövelkungen, gör förstås en skoälskare lycklig. Och, hoppsan, jag hade visst missat att fotbolls-EM ska avgöras inom Österrikes gränser. Utbudet av röd-vita fotbollssouvenirer är stort.
Toppas i min värld av askkoppen som ser ut som en EM-boll ...
Och så är det det där med Mozart. Inte bara musiken eller kulorna, som här går att få i fiolförpackning eller vacker plåtlåda med gammalt stadsmotiv från Wien (där vaknade burkomanen i mig!).
Wolfgang Amadeus förefaller också ha något med te att göra, tröjor med idolen på finns i rader av modeller, han avbildas på dukar, grytvantar och tavlor – och visst vill många ha en liten gips-Wolfgang att ställa upp lite snyggt på pianot där hemma? Här finns de, alla varianterna!
Det var helt enkelt väldigt lätt att fördriva väntetiden mellan landning och start bakom de där glasväggarna. Billigt var det också, jag la faktiskt inte ut ett endaste litet öre – eller euro-cent, då, som det väl hade blivit tal om. Senast hette ju pengarna schilling ... och min skoltyska räckte knappt ens om hörnet in på närbutiken. För där hette inte tomater Tomaten, som i glosboken, utan Paradeisen. Och marmelad på Aprikosen visade sig vara gjort på Marillen. Nu glömmer jag förstås aldrig det, hur ankomna de där språkkunskaperna än blir.
I dag lyckades jag trots allt klämma ur mig flera meningar på tyska utan att den tilltalade svarade på engelska, sådant måste betecknas som en klar framgång.
Jag får en ny chans på hemresan, då blir stoppet dessutom lite längre. Vem vet, kanske kan man göra fynd hos Der Stiefelkönig?
Hur som helst trevligt med några pryttlar som inte finns på alla Europas övriga flygplatser. Och bilder tog jag, så att ni skulle få bevis för mina påståenden.
Det är bara det att hur jag än letar hittar jag ingenstans på den dator jag använder en glugg att stoppa in kamerans minneskort i.
Tji fick jag. Och ni med.
Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.
Copyright Klimakteriehäxan
Är på resa.
Ni vet att man säger, att den som reser alltid har något att berätta.
Jo då, för all del.
Jag kan börja med att säga att jag inte begriper varför svensk militär personal i uniform flyger i business klass. Det är ju ändå jag som betalar biljetten, i princip i alla fall, det utgår jag ifrån. Jo, för all del, vi är väl fler som delar på kostnaden, men just i dag tog jag det personligt. Han hade gott fått plats hos oss bakom skynket, tycker rent av han hade passat bättre där i sina kamouflagekläder, med flagga och KFOR-märke på axeln.
Sedan fattar jag inte heller riktigt, hur mitt tilltänkta sällskap på dena välplanerade utflykt bar sig åt, men hon kom aldrig till Arlanda.
I kön till incheckningen ringde jag, det var hemskt mycket folk och svårt att upptäcka varandra, tänkte jag. Men hon hade mobilen avstängd. Framme vid säkerhetskontrollen ringde jag igen. Hennes telefonsvarare fick veta att jag nu begav mig in i tax free-shopparnas paradis (nej, köpte inget).
Hon ringde aldrig tillbaka, jag försökte ett par gånger till. När vi skulle börja gå ombord gjorde jag ett sista försök. Hon svarade!
-Var är du, sa jag, jag kan inte se dig nånstans!
-Var jag är?!? sa hon med en värld av förvåning i rösten.
-På jobbet förstås!
Klart hon inte hann. Hade tagit fel på dag, tänkt packa ikväll. Men jag for förstås.
Planet landade i Wien. Det har inget plan med mig ombord gjort sedan sommaren 1970. Flygplatsen verkar ha behållit namnet, Schwechat, men i övrigt hittade jag inga som helst referenspunkter. Och tyvärr skulle jag bara byta flyg, så vad som hänt med den där staden på de snart 40 år som gått har jag inte heller minsta susning om.
Däremot tycker jag det är positivt att äntligen komma till en flygplats med lite mer specialiserat utbud i den enorma shoppingavdelningen.
Här finns Sacher-tårtorna, de äkta i vackra paket för svindlande summor, och kopiorna, i enklare trälådor, för mindre än halva priset. 
Att det finns en skoaffär som heter Stiefelkönig, alltså Stövelkungen, gör förstås en skoälskare lycklig. Och, hoppsan, jag hade visst missat att fotbolls-EM ska avgöras inom Österrikes gränser. Utbudet av röd-vita fotbollssouvenirer är stort. 
Toppas i min värld av askkoppen som ser ut som en EM-boll ... 
Och så är det det där med Mozart. Inte bara musiken eller kulorna, som här går att få i fiolförpackning eller vacker plåtlåda med gammalt stadsmotiv från Wien (där vaknade burkomanen i mig!).
Wolfgang Amadeus förefaller också ha något med te att göra, tröjor med idolen på finns i rader av modeller, han avbildas på dukar, grytvantar och tavlor – och visst vill många ha en liten gips-Wolfgang att ställa upp lite snyggt på pianot där hemma? Här finns de, alla varianterna!Det var helt enkelt väldigt lätt att fördriva väntetiden mellan landning och start bakom de där glasväggarna. Billigt var det också, jag la faktiskt inte ut ett endaste litet öre – eller euro-cent, då, som det väl hade blivit tal om. Senast hette ju pengarna schilling ... och min skoltyska räckte knappt ens om hörnet in på närbutiken. För där hette inte tomater Tomaten, som i glosboken, utan Paradeisen. Och marmelad på Aprikosen visade sig vara gjort på Marillen. Nu glömmer jag förstås aldrig det, hur ankomna de där språkkunskaperna än blir.
I dag lyckades jag trots allt klämma ur mig flera meningar på tyska utan att den tilltalade svarade på engelska, sådant måste betecknas som en klar framgång.
Jag får en ny chans på hemresan, då blir stoppet dessutom lite längre. Vem vet, kanske kan man göra fynd hos Der Stiefelkönig?
Hur som helst trevligt med några pryttlar som inte finns på alla Europas övriga flygplatser. Och bilder tog jag, så att ni skulle få bevis för mina påståenden.
Det är bara det att hur jag än letar hittar jag ingenstans på den dator jag använder en glugg att stoppa in kamerans minneskort i.
Tji fick jag. Och ni med.
Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 13, 2008
måndag, maj 12, 2008
Nu kommer den - BOKEN!
Ja faktiskt!
Här kommer - åtminstone ur min synvinkel sett - dagens glada nyhet.
Så här ser den ut, min debut mellan hårda pärmar!
Om sisådär två veckor finns den, boken KLIMAKTERIEHÄXAN, utgiven på Isaberg Förlag.
Det är ingenting mindre än en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Och eftersom väldigt få barndomsdrömmar blir verklighet, så känns det här riktigt märkligt. Lite som att få barn igen, fast jag räknar med att det ska göra mindre ont den här gången. Graviditeten har förvisso varit längre, jag har bloggat sen december 2004 ...
Jag är naturligtvis väldigt medveten om att jag delat den där bokdrömmen med mängder av andra bloggare. Precis lika medveten om att jag haft bondtur som hamnat hos ett förlag som gillade mina texter. Det dräller av outgivna manuskript i Sverige i dag, i alla olika genrer, och ytterst få oetablerare skribenter tar sig ända till tryckpressarna, trots att massor av böcker ges ut. Lite av ett lotteri är det säkert, jag misstänker att väldigt många lysande epos går i retur utan att någon läst mer än några rader på första sidan – om ens det.
Refuserade författare har det väl alltid funnits gott om. Astrid Lindgren är ett strålande exempel, som Bonniers fått äta upp i årtionden. Stephen King, en av de verkliga internationella storsäljarna, berättar i sin bok ”On Writing” om hur han samlade alla nej-tack-brev i en pärm. Och till den som tycker att folk som är 50+ redan är för gamla för att få etiketten ”debutant” vill jag bara ha framfört, att Jose Saramago var 53 innan han fick en bok utgiven. Han har hunnit få Nobel-pris sedan dess …
Jag räknar faktiskt inte med något Nobel-pris, blygsamt nog. Faktiskt inga andra priser heller, lika lite som jag kommer att bli rik på Klimakteriehäxan.
Däremot tycker jag att det är jätteroligt och jag ser ivrigt fram emot att få det första exemplaret i mina händer. Hoppas att många vill dela min glädje!
Den som läst bloggen länge och troget känner väl i och för sig igen texterna i boken, men få har antagligen orkat läsa allt (det finns i dag nästan 1200 poster här!). De texter som hamnat mellan de gula pärmarna handlar om bitar ut min vardag, både glada och mer allvarsamma. Förhoppningsvis handlar de också om företeelser och situationer som många andra känner igen, och känner igen sig i.
Kanske är just du en av dem?
Man kan ju alltid hoppas!
Copyright Klimakteriehäxan
Läs pressreleasen från förlaget här!
Boken går förstås att beställa redan nu!
Foto: Carl-Johan Söder
Omslagsdesign: Helene Åberg
Här kommer - åtminstone ur min synvinkel sett - dagens glada nyhet.
Så här ser den ut, min debut mellan hårda pärmar!
Om sisådär två veckor finns den, boken KLIMAKTERIEHÄXAN, utgiven på Isaberg Förlag.
Det är ingenting mindre än en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Och eftersom väldigt få barndomsdrömmar blir verklighet, så känns det här riktigt märkligt. Lite som att få barn igen, fast jag räknar med att det ska göra mindre ont den här gången. Graviditeten har förvisso varit längre, jag har bloggat sen december 2004 ...
Jag är naturligtvis väldigt medveten om att jag delat den där bokdrömmen med mängder av andra bloggare. Precis lika medveten om att jag haft bondtur som hamnat hos ett förlag som gillade mina texter. Det dräller av outgivna manuskript i Sverige i dag, i alla olika genrer, och ytterst få oetablerare skribenter tar sig ända till tryckpressarna, trots att massor av böcker ges ut. Lite av ett lotteri är det säkert, jag misstänker att väldigt många lysande epos går i retur utan att någon läst mer än några rader på första sidan – om ens det.
Refuserade författare har det väl alltid funnits gott om. Astrid Lindgren är ett strålande exempel, som Bonniers fått äta upp i årtionden. Stephen King, en av de verkliga internationella storsäljarna, berättar i sin bok ”On Writing” om hur han samlade alla nej-tack-brev i en pärm. Och till den som tycker att folk som är 50+ redan är för gamla för att få etiketten ”debutant” vill jag bara ha framfört, att Jose Saramago var 53 innan han fick en bok utgiven. Han har hunnit få Nobel-pris sedan dess …
Jag räknar faktiskt inte med något Nobel-pris, blygsamt nog. Faktiskt inga andra priser heller, lika lite som jag kommer att bli rik på Klimakteriehäxan.
Däremot tycker jag att det är jätteroligt och jag ser ivrigt fram emot att få det första exemplaret i mina händer. Hoppas att många vill dela min glädje!
Den som läst bloggen länge och troget känner väl i och för sig igen texterna i boken, men få har antagligen orkat läsa allt (det finns i dag nästan 1200 poster här!). De texter som hamnat mellan de gula pärmarna handlar om bitar ut min vardag, både glada och mer allvarsamma. Förhoppningsvis handlar de också om företeelser och situationer som många andra känner igen, och känner igen sig i.
Kanske är just du en av dem?
Man kan ju alltid hoppas!
Copyright Klimakteriehäxan
Läs pressreleasen från förlaget här!
Boken går förstås att beställa redan nu!
Foto: Carl-Johan SöderOmslagsdesign: Helene Åberg
söndag, maj 11, 2008
En nyhet lagom till sommaren
Medan sommaren ger full gas, äppelträden bestämt sig för att slå ut och jag hämningslöst klämt i mig en jätteportion av årets första rabarberpaj (bikinifrossan förträngd!) är det läge att komma med en liten cliffhanger.Nej, det är inte så att ni behöver ligga sömnlösa och grubbla över vad som komma skall.
Men en liten nyhet presenteras här på bloggen i morgon, lagom till sommaren, den årstid när både små och stora flickor tar fram korta klänningar.
Klicka gärna in och kolla – ja, ni är ju alltid lika välkomna!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 10, 2008
Hänryckningstid
Pingstafton, en dag i hänryckningens tid, är för många det samma som bröllopsdag. Olika ritualer, olika klädstil, olika fester – men högtidligt hur som helst. Folk gifter sig i det gröna, i kyrkor, i stadshus och partytält. Oavsett omständigheterna brukar det vara glittrande ögon och löfte om evig kärlek.
Evig blir den förvisso inte för alla de som avlägger de där löftena i dag, men somliga kan se fram emot rader av jubiléer när åren går men relationen består.
På 8-årsdagen av vigseln handlar det om gummibröllop, till exempel.
När man klarat av 17 år blir det silke, efter 19 år slitstark galon.
Masonitbröllop efter 28 gifta år låter så där lagom kul, i mina öron – och vad sägs om cement, efter 38 år som äkta makar?
Järnbröllop, som firas 70 år efter ringväxlingen, är väl något som ytterst få når. Fler jubileumsår har av förklarliga skäl inte försetts med någon etikett – men vill du kolla vad just din bröllopsdag fått för tema så finns den kompletta listan här.
Rätta mig om jag har fel, men någon har tutat i mig att meningen är att man ska ge varandra presenter tillverkade i det material som årsdagen påbjuder.
Så långt är det väl gott och väl med silver-, pärl-, guld- och diamant-bröllop, till exempel – men kom på en kul uranpresent på 66-årsdagen den som kan!
Och hänryckning förresten - visst betyder det väl att man blir ryckt hädan, alltså bortförd? Kan det då fortfarande vara ett begrepp som gäller båda kontrahenterna? Eller är det alltid den starkare som sliter med sig den svagare? Tål att fundera på, såvitt det inte är lugnast att låta bli förstås ...
Hur som helst: Lycka till, alla ni som slår till och/eller hänrycks i dag! Och grattis, ni som jubilerar!
Vi andra får bli hänryckta ändå. Det kan faktiskt räcka med att titta ut.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 09, 2008
Bikinifrossa
Det är så här års den slår till.
Bikinifrossan.
Solen skiner, skyltfönstren invaderas, precis som tidningssidorna, av årets nya modeller. Olika små olikfärgade, olikmönstrade tygbitar som betingar ett ögonsbrynshöjande pris, i alla fall om man betänker materialmängden som går åt.
Bikini är ett plagg som jag en gång faktiskt klädde i. Det ”vuxna”, ”mogna” alternativet heter hel baddräkt. Sådan bör en Klimakteriehäxa ha.
Det finns baddräkter som påstås hålla in rumpan, smalna av midjan, lyfta upp bysten, göra en tämligen säckig kropp till en läcker figur på stranden.
Jag har gått på det där.
En blå kreation som sades klara av ungefär alla de där sakerna på en gång blev det – ja, jag tror faktiskt att den skulle lyfta inte bara brösten i bättre position, utan också ändan. Snacka om försäljningsargument! Bara att betala och byta om, vilket krävde en del extra ålande och starka nypor.
Möjligen blev det en viss skillnad, med risk för lite extra pös där baddräkten så att säga tog slut.
Men så var det det där med känslan.
En medeltida rustning var förmodligen bekvämare. Visst kunde jag andas, jo då, men att böja sig var förenat med viss ansträngning. Pansarbaddräkten höll till, stramade åt, lyfte fram och tryckte in. Det blev knallvarmt inuti det där skalet.
Och blir det varmt när man är klädd i baddräkt kan det tyckas falla sig naturligt att man tar ett dopp, gärna en simtur.
Jo, i kom jag, och blöt blev jag, men simningen hämmades rejält. Sedan var det den där känslan av vattnet som smeker kroppen, bubblorna som leker kring fötterna och letar sig upp till bålen, in mellan brösten…
Nej. Vattnet fick liksom inte plats. Det var inte alls samma sak att bada i den där skapelsen som i en hederlig gammal bikini. Man blev väldigt lite våt under pansarskalet.
I år är de naturligtvis där igen, de där kroppsomformarna som ska ta bort tjugo år och ungefär lika många kilon från runda damer som vill ge sig av till havet eller insjön och se sommarläckra ut.
Kanske är pansarbaddräkten en bra idé för den som tänker ligga stilla och tycker att temperaturen alltid är för låg för att man ska kliva ner i vattnet.
Men jag har, hur olämpligt det än kan anses vara, hamnat i bikini-gänget igen. Att få sol och luft och vatten på magen är faktiskt en höjdare, även när just den kroppsdelen råkar vara den som per automatik hamnar allra närmast solen när man brett ut sig på strandfilten. Den som störs får väl se åt ett annat håll – och själv lovar jag att se till, att jag alltid har något att slänga över mig om det ställs krav på att jag ska bli presentabel.
En kollega, jämnårig och ungefär jämnstor med mig, hör mitt resonemang och försvar för att fortsätta i bikini. Hon ruskar medlidsamt och lite varnande på huvudet, tycker verkligen att sådana som vi bör inse att ska man nödvändigtvis skala av sig kläderna offentligt ska man åtminstone ha en hel baddräkt som grande finale. Det har hon, alltid.
Så gör hon ett litet men ack så viktigt tillägg: på den semesterö där hon tillbringar större delen av sin sommarledighet kan man utan problem ta av sig pansarskalet och bada naken.
Ljuvligt – men vad ska man då ha en dyr kroppsomformare till?
Jag hänger mig i stället åt den årliga bikinifrossan. Hjälp, vilken ska det bli?
Så länge man inte gett sig in i provrummet utan bara ägnat sig åt bilderna kan man åtminstone låtsas att de ska passa.
Man får i alla fall sol, luft och vatten på magen.
Vem vet, nästa sommar kanske…
Detta sagt en dag när jag bjöds på en ugnsvarm croissant direkt EFTER frukost.
Och åt upp den.
Copyright Klimakteriehäxan
Bikinifrossan.
Solen skiner, skyltfönstren invaderas, precis som tidningssidorna, av årets nya modeller. Olika små olikfärgade, olikmönstrade tygbitar som betingar ett ögonsbrynshöjande pris, i alla fall om man betänker materialmängden som går åt.
Bikini är ett plagg som jag en gång faktiskt klädde i. Det ”vuxna”, ”mogna” alternativet heter hel baddräkt. Sådan bör en Klimakteriehäxa ha.
Det finns baddräkter som påstås hålla in rumpan, smalna av midjan, lyfta upp bysten, göra en tämligen säckig kropp till en läcker figur på stranden.
Jag har gått på det där.
En blå kreation som sades klara av ungefär alla de där sakerna på en gång blev det – ja, jag tror faktiskt att den skulle lyfta inte bara brösten i bättre position, utan också ändan. Snacka om försäljningsargument! Bara att betala och byta om, vilket krävde en del extra ålande och starka nypor.
Möjligen blev det en viss skillnad, med risk för lite extra pös där baddräkten så att säga tog slut.
Men så var det det där med känslan.
En medeltida rustning var förmodligen bekvämare. Visst kunde jag andas, jo då, men att böja sig var förenat med viss ansträngning. Pansarbaddräkten höll till, stramade åt, lyfte fram och tryckte in. Det blev knallvarmt inuti det där skalet.
Och blir det varmt när man är klädd i baddräkt kan det tyckas falla sig naturligt att man tar ett dopp, gärna en simtur.
Jo, i kom jag, och blöt blev jag, men simningen hämmades rejält. Sedan var det den där känslan av vattnet som smeker kroppen, bubblorna som leker kring fötterna och letar sig upp till bålen, in mellan brösten…
Nej. Vattnet fick liksom inte plats. Det var inte alls samma sak att bada i den där skapelsen som i en hederlig gammal bikini. Man blev väldigt lite våt under pansarskalet.
I år är de naturligtvis där igen, de där kroppsomformarna som ska ta bort tjugo år och ungefär lika många kilon från runda damer som vill ge sig av till havet eller insjön och se sommarläckra ut.
Kanske är pansarbaddräkten en bra idé för den som tänker ligga stilla och tycker att temperaturen alltid är för låg för att man ska kliva ner i vattnet.
Men jag har, hur olämpligt det än kan anses vara, hamnat i bikini-gänget igen. Att få sol och luft och vatten på magen är faktiskt en höjdare, även när just den kroppsdelen råkar vara den som per automatik hamnar allra närmast solen när man brett ut sig på strandfilten. Den som störs får väl se åt ett annat håll – och själv lovar jag att se till, att jag alltid har något att slänga över mig om det ställs krav på att jag ska bli presentabel.
En kollega, jämnårig och ungefär jämnstor med mig, hör mitt resonemang och försvar för att fortsätta i bikini. Hon ruskar medlidsamt och lite varnande på huvudet, tycker verkligen att sådana som vi bör inse att ska man nödvändigtvis skala av sig kläderna offentligt ska man åtminstone ha en hel baddräkt som grande finale. Det har hon, alltid.
Så gör hon ett litet men ack så viktigt tillägg: på den semesterö där hon tillbringar större delen av sin sommarledighet kan man utan problem ta av sig pansarskalet och bada naken.
Ljuvligt – men vad ska man då ha en dyr kroppsomformare till?
Jag hänger mig i stället åt den årliga bikinifrossan. Hjälp, vilken ska det bli?Så länge man inte gett sig in i provrummet utan bara ägnat sig åt bilderna kan man åtminstone låtsas att de ska passa.
Man får i alla fall sol, luft och vatten på magen.
Vem vet, nästa sommar kanske…
Detta sagt en dag när jag bjöds på en ugnsvarm croissant direkt EFTER frukost.
Och åt upp den.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 08, 2008
Tusentals strålande solar
Så här års är de som allra finast, maskrosorna som jag råkar hysa en sorts klockarkärlek till. Visst är det ljuvligt med alla de små solarna som lyser i gröngräset!När jag tog den här bilden i dag tänkte jag på Khaled Hosseinis roman "Tusen strålande solar" (A Thousand Splendid Suns). Har ni inte läst den så gör det!
Bokens titel har författaren dock hämtat från en dikt av den persiske 1800-talspoeten Saeb-e-Tabrizi.
Undrar om det finns maskrosor i Afghanistan också? I så fall var det kanske de som inspirerade diktaren...
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 07, 2008
Bäst i bästa mamma-landet
Grattis på Mors Dag, så här lite i förväg!
Gratulationerna gäller oss som är mödrar i världens bästa mamma-land. Sverige heter det, och är just nu som alla finast inte bara för mammor, eftersom i princip hela riket från norr till söder andas vår och nästan sommar och ljusnande framtid, inte bara för studenter - utan för alla.
Men någon ljus framtid finns det inte inom synhåll för de 200 miljoner barn under fem år som inte får den hjälp, den vård, den föda de behöver. Alltså dör många av dem, oundvikligen. Andra får sviter för livet, som under alla förhållanden blir kort.
Det är Rädda Barnen som har jämfört villkoren för mammor i 146 länder världen över. I botten på listan ligger afrikanska nationer: Jemen, Tchad och Niger. Där finns inga betalda barnledigheter att njuta av, inget dagis eller förskola att ta barnen till, ingen barnavårdscentral där man kan söka hjälp när orosmoln seglar upp på föräldrahimlen.
Sköterskorna på BVC tillhör min mamma-tids hjältar. Den som jag och mina barn oftast träffade hette Gunnel, och hela hon var en pärla. När man än kom, vad man än frågade om utstrålade hon lugn och värme och visste besked, ett enda stort trygghetspaket med mörkblonda permanentlockar, blåa jeans och glasögon lite nerhasade på näsan.
Vid ett tillfälle jag särskilt minns gick hon omkring med en baby på armen. Ungen vilade med huvudet i hennes armbågsveck, han låg på mage, han följde storögt verksamheten. Dessutom låg han kvar medan det blev vår tur hos Gunnel.
Jaha, skulle inte den där babyn lämnas tillbaka till sin mamma? Nu när vi hade kommit?
Nej, inte den här gången, vi kunde ju prata ändå, sa Gunnel. Det hade hon rätt i, jag hade inget akut att komma med, vårt besök var ren rutin.
Det var däremot inte fallet med babyn på hennes starka sköterskearm. Utan att avslöja detaljer framgick det, att mamman ifråga förtvivlad kommit inrusande, ingen uppgjord tid, inget förberedande samtal.
Barnet hade skrikit i mer än ett dygn, alla försök till tröst misslyckades, barnet skrek ännu mer, mamman var i upplösningstillstånd, läget blev hela tiden bara värre.
Tills Gunnel tog ungen, la honom på armen, la mamman på en brits med en landstingsfilt och sa åt henne att sova.
Barnet blev tyst, mamman svimmade väl i princip – och BVC-Gunnel hade gjort ännu en insats för mänskligheten.
Det är sådana som hon som gör Sverige till världens bästa mamma-land, i alla fall om ni frågar mig.
Copyright Klimakteriehäxan
Hela rapporten Mother´s Index här.
Gratulationerna gäller oss som är mödrar i världens bästa mamma-land. Sverige heter det, och är just nu som alla finast inte bara för mammor, eftersom i princip hela riket från norr till söder andas vår och nästan sommar och ljusnande framtid, inte bara för studenter - utan för alla.
Men någon ljus framtid finns det inte inom synhåll för de 200 miljoner barn under fem år som inte får den hjälp, den vård, den föda de behöver. Alltså dör många av dem, oundvikligen. Andra får sviter för livet, som under alla förhållanden blir kort.
Det är Rädda Barnen som har jämfört villkoren för mammor i 146 länder världen över. I botten på listan ligger afrikanska nationer: Jemen, Tchad och Niger. Där finns inga betalda barnledigheter att njuta av, inget dagis eller förskola att ta barnen till, ingen barnavårdscentral där man kan söka hjälp när orosmoln seglar upp på föräldrahimlen.
Sköterskorna på BVC tillhör min mamma-tids hjältar. Den som jag och mina barn oftast träffade hette Gunnel, och hela hon var en pärla. När man än kom, vad man än frågade om utstrålade hon lugn och värme och visste besked, ett enda stort trygghetspaket med mörkblonda permanentlockar, blåa jeans och glasögon lite nerhasade på näsan.
Vid ett tillfälle jag särskilt minns gick hon omkring med en baby på armen. Ungen vilade med huvudet i hennes armbågsveck, han låg på mage, han följde storögt verksamheten. Dessutom låg han kvar medan det blev vår tur hos Gunnel.
Jaha, skulle inte den där babyn lämnas tillbaka till sin mamma? Nu när vi hade kommit?
Nej, inte den här gången, vi kunde ju prata ändå, sa Gunnel. Det hade hon rätt i, jag hade inget akut att komma med, vårt besök var ren rutin.
Det var däremot inte fallet med babyn på hennes starka sköterskearm. Utan att avslöja detaljer framgick det, att mamman ifråga förtvivlad kommit inrusande, ingen uppgjord tid, inget förberedande samtal.
Barnet hade skrikit i mer än ett dygn, alla försök till tröst misslyckades, barnet skrek ännu mer, mamman var i upplösningstillstånd, läget blev hela tiden bara värre.
Tills Gunnel tog ungen, la honom på armen, la mamman på en brits med en landstingsfilt och sa åt henne att sova.
Barnet blev tyst, mamman svimmade väl i princip – och BVC-Gunnel hade gjort ännu en insats för mänskligheten.
Det är sådana som hon som gör Sverige till världens bästa mamma-land, i alla fall om ni frågar mig.
Copyright Klimakteriehäxan
Hela rapporten Mother´s Index här.
Sitta ordlöst - Sitting wordless
Sitt fint! Det måste vara parollen för den tapetserare som tog sig an just denna stol. Se den som ett bidrag i ordlös onsdag-serien - fler bidrag här!Sit down, please - or if you´d rather just look at the chair, maybe? Welcome to another Wednesday full of wordless pictures - more here!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 06, 2008
Skitiga avslut
Hur gör folk slut när känslorna svalnat, passionen gått över, tristessen dominerar – och en ny kärlek hägrar?
Tro det eller ej, men nu för tiden sker det via sms.
En av sju som blir dumpade av sin partner får veta det genom ett litet pling i mobilen, det finns statistik på det.
Bekvämt? Jo det är klart. Snyggt? Sällan. Fegt? Absolut.
Feghet är något som slår igenom när det blir dags att tacka för kaffet, bryta upp, dra vidare till den sidan av staketet där gräset lyser grönare.
Visst minns vi säkert, många av oss, hur en kompis fick uppdraget att på rasten ute på skolgården meddela att pojk- eller flickvännen inte ville fortsätta. Men samtidigt var det ju ofta samma kompis som hade ”frågat chans” när alltihop startade, så där kan man om man vill vara snäll ändå se en viss logik.
Men i den mån relationer ska avslutas har det väl ändå oftast varit så, att den som vill slippa loss fått fatta mod och ge besked, hur jobbigt det än kan vara.
Nu kan man alltså skicka ett litet textmeddelande så gott som gratis och allt är över. Facebook och Myspace går också att använda till samma syfte. (Man ska INTE tacka ja till Facebook, jag blir alltmer övertygad om det!)
Låter det här ovanligt trist? Jovisst. Men faktum är att jag känner till otroligt många exempel på hur en gång kärleksfulla band knyts upp på de mest brutala sätt.
Idel skitiga avslut.
Vad sägs till exempel om mannen som ”glömde” informera sin sambo om att han faktiskt letade hus tillsammans med en ny romans med vilken han väntade barn – samtidigt som han köpte semesterresa med dam nummer 1?
En annan hade förberett allt intill noggrant packade flyttkartonger innan han meddelade sitt redan beslutade partnerbyte.
Minns min bekant som bröt upp och drog iväg till ny kvinna när frun hade ett par månader kvar innan familjens tredje barn skulle födas.
Tänker på fyrabarnspappan som ringde hem en dag och meddelade att han just flyttat in i en ny etta, dock bara tillfälligt, tills frun och ungarna flyttat ut och radhuset kunde säljas så att han fick ut sin del av pengarna?!
Priset tar nog ändå den man som efter mer än 25 års äktenskap och fem lyckade arvingar en dag lämnade ett meddelande på fruns telefonsvarare. ”Läs din mail” uppmanade han (det var före sms:ns tid). Det gjorde hon. I mailet stod att han ville skiljas, utan vidare diskussioner. (Jo, de skildes, förvisso.)
Möjligen kan han utmanas om förstaplatsen på min lista av den karl som, när bara uppröjningen återstod efter hans och hustruns kalas på den trettionde bröllopsdagen, över smutsdisken meddelade att han funnit sitt livs passion – men att han inte hade velat förstöra feststämningen genom att berätta det tidigare.
Alla dessa exempel är hämtade ur verkliga livet, jag garanterar.
Nog blir man lite mörkrädd.
Och ja, jag inser att alla mina exempel handlar om män, men det kanske bara är en slump. Jag törs inte påstå att inte kvinnor gör likadant.
Smutsiga avslut är säkert inte enkönade.
Men fega, trista och sorgliga, det är de. Utan undantag.
Copyright Klimakteriehäxan
Tro det eller ej, men nu för tiden sker det via sms.
En av sju som blir dumpade av sin partner får veta det genom ett litet pling i mobilen, det finns statistik på det.
Bekvämt? Jo det är klart. Snyggt? Sällan. Fegt? Absolut.
Feghet är något som slår igenom när det blir dags att tacka för kaffet, bryta upp, dra vidare till den sidan av staketet där gräset lyser grönare.
Visst minns vi säkert, många av oss, hur en kompis fick uppdraget att på rasten ute på skolgården meddela att pojk- eller flickvännen inte ville fortsätta. Men samtidigt var det ju ofta samma kompis som hade ”frågat chans” när alltihop startade, så där kan man om man vill vara snäll ändå se en viss logik.
Men i den mån relationer ska avslutas har det väl ändå oftast varit så, att den som vill slippa loss fått fatta mod och ge besked, hur jobbigt det än kan vara.
Nu kan man alltså skicka ett litet textmeddelande så gott som gratis och allt är över. Facebook och Myspace går också att använda till samma syfte. (Man ska INTE tacka ja till Facebook, jag blir alltmer övertygad om det!)
Låter det här ovanligt trist? Jovisst. Men faktum är att jag känner till otroligt många exempel på hur en gång kärleksfulla band knyts upp på de mest brutala sätt.
Idel skitiga avslut.
Vad sägs till exempel om mannen som ”glömde” informera sin sambo om att han faktiskt letade hus tillsammans med en ny romans med vilken han väntade barn – samtidigt som han köpte semesterresa med dam nummer 1?
En annan hade förberett allt intill noggrant packade flyttkartonger innan han meddelade sitt redan beslutade partnerbyte.
Minns min bekant som bröt upp och drog iväg till ny kvinna när frun hade ett par månader kvar innan familjens tredje barn skulle födas.
Tänker på fyrabarnspappan som ringde hem en dag och meddelade att han just flyttat in i en ny etta, dock bara tillfälligt, tills frun och ungarna flyttat ut och radhuset kunde säljas så att han fick ut sin del av pengarna?!
Priset tar nog ändå den man som efter mer än 25 års äktenskap och fem lyckade arvingar en dag lämnade ett meddelande på fruns telefonsvarare. ”Läs din mail” uppmanade han (det var före sms:ns tid). Det gjorde hon. I mailet stod att han ville skiljas, utan vidare diskussioner. (Jo, de skildes, förvisso.)
Möjligen kan han utmanas om förstaplatsen på min lista av den karl som, när bara uppröjningen återstod efter hans och hustruns kalas på den trettionde bröllopsdagen, över smutsdisken meddelade att han funnit sitt livs passion – men att han inte hade velat förstöra feststämningen genom att berätta det tidigare.
Alla dessa exempel är hämtade ur verkliga livet, jag garanterar.
Nog blir man lite mörkrädd.
Och ja, jag inser att alla mina exempel handlar om män, men det kanske bara är en slump. Jag törs inte påstå att inte kvinnor gör likadant.
Smutsiga avslut är säkert inte enkönade.
Men fega, trista och sorgliga, det är de. Utan undantag.
Copyright Klimakteriehäxan