Begreppet ”smakdomare” kan ha lite olika betydelse. Men grundtanken är densamma: någon bestämmer åt en vad man ska tycka.Själv har jag en i familjen, och till min milda förvåning tycker jag om det!
Det är Dottern som utan krumbukter förkastar eller godkänner.
Och hon gör det för att jag numera ber om det.
Så här kan det gå till:
På Annandag Påsk kände jag av ett litet uppdämt shoppingbehov. Inget storslaget, bara något att pigga upp mig med, att komplettera de eviga svarta långbyxorna med.
Alltså gled jag in i några butiker – det var underbart lite folk ute – och kom hem med ett par påsar.
Fem överdelar, alla till nedsatt pris, jag är en gång för alla en reanörd, hade jag fått med mig, fast övertygad om att jag kanske inte skulle få behålla en enda när Smakdomaren sagt sitt. Sedan vidtar defileringen på den trasmatta vi kan kalla vår catwalk.
Först en tunika från Indiska.
Huvudskakning. Gör mig inte ”rättvisa” – hm, det betyder att jag ser ännu större ut i den än utan den. Bort med den.
Sedan en annan sorts överdel från samma affär.
Lätt munsnörpning: lite bättre, men ingen höjdare.
Tredje förslaget: ingen hit det heller, mamma.
Nästa påse innehåller en topp i svart skön bomull med någon sorts små kvadrater på.
Oj, smakdomaren nickar nådigt, den kan jag få ha till vardags!
En annan lite finare variant får också godkänt.
Två av fem godkända, inget dåligt resultat! Bara att gå tillbaka med resten, jag tillhör den kundkrets som ur djupet av mitt hjärta uppskattar att man kan gå till affären och utan tjafs få sina pengar åter om man ångrar sitt köp (ja, med kvitto förstås, självklart).
Men lite fascinerad är jag över att jag litar så mycket på Dottern, eftersom jag ju i väldigt många år litat på mig själv (och de speglar man tvingas umgås med).
Fast jag tror att jag vet åtminstone delvis hur det kommer sig: som tonårsförälder är man ju så ofta ”pinsam”. Pratar om pinsamheter, visar pinsamma saker, har pinsam frisyr och make up och, naturligtvis, ärkepinsamma kläder.
Man vill ju inte att någon annan och framför allt inte ens barn ska behöva skämmas för en mer än nödvändigt, vare sig det är rättvist eller galet. Hellre då en nådig nick, ett godkännande, en OK-stämpel.
Alltså kan det faktiskt vara bra med en Smakdomare!
Och i dag går jag på retur-runda. Glad och nöjd med Smakdomarens beslut.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Tänk, det är lättare att ta emot sanningar från familjen. Jag litar också på dottern, fast faktiskt litar jag mest på min egen smak... även om det låter kaxigt.
SvaraRaderaJag säger inte alls alltid vad jag tycker om andras outfit, jo - jag berömmer gärna när jag tycker nåt är snyggt, men skulle aldrig tala om att tights med tunika inte passar på tjocka korviga ben.... eller att nån ser blek och sjuk ut i en viss färg... Feg...
Tyvärr bor dottern så långt bort att hon inte kan vara konstant smakråd. Men när vi ses shoppar vi tillsammans och då litar jag på hennes smak. Jag minns för länge sedan när vi var och shoppade en examensklänning till henne. Hon var ca 11-12 år. Hennes bästa kompis var också med. När examensklänningen var inhandlad så tänkte jag även köpa mig en klänning. Jag provar och provar och dottern kommer till provhytten med olika förslag. Då hör jag en konversation utanför. Det är dotterns kompis som håller upp en klänning. Dottern kommenterar direkt: "Det där är inte min mammas stil. Ibland när jag ser nåt så kan jag tycka det är fult när det sitter på galgen. Men när hon får det på sig så blir det snyggt." Gissa om jag växte flera decimeter efter detta uttalande. Så hon har fått fortsätta att vara mig behjälplig som smakpolis när vi har möjlighet...:-)))
SvaraRaderaMan kan bara skämmas för sej själv, som mina barn säger.
SvaraRaderaSonen kan hjälpa med bra smakråd, kombinera modeller, färger, han har hjälpt storasyster att shoppa. Min dotter vill jag inte be om hjälp, hon är lite för negativ till mina tant-kläder. Helt ok, för när hon börjar gilla och låna mina kläder, är det nog fel...
Min dotter är fashionista ut i fingerspetsarna men har resignerat när det gäller mig. Så länge du håller dig svart kan du inte gå fel var den senaste kommentaren jag fick. Låter enkelt så jag håller mig i stort till det.
SvaraRadera:)
PS Du är en gjuten medlem i latas riksförbund. Orkar inte fylla i uppgifter i gästboken :) DS
SvaraRaderaJag har också en sådan dotter! Senast dömde hon ut ett par solglasögen som jag trodde var rätt fräcka. Jag försvarade mig med att jag bara har dem när jag kör bil. Blev lite snopen men det är ju samtidigt bra att få veta hur man ser ut i andras ögon. Men det är rätt skönt att hon inte bor hemma längre - det går fortare att klä sig på mornarna nuförtiden...
SvaraRaderaOch jag är fullständigt ärlig mot henne också! ;)
Ja det är väl både på gott och ont, det där med smakråd/smakdomare kanske. Men en sak är tydlig: vi verkar vara många som uppfostrat små(nåja) sanningssägare!
SvaraRaderaJa, så kan man ju uttrycka det om man vill vara snäll. :)
SvaraRadera