Det är dags nu.
Sonen är på väg.
På väg mot den första egna bostaden.
Det är stort, för både honom och resten av familjen.
I dag levererades sängen.
I natt sover han där för första gången.
Några fler möbler har han inte ännu, men jag har försett honom med en pastagryta, en kastrull, en stekpanna och en pastaslev samt fyra tallrikar och fyra muggar. Besticken är arvegods. Öl- och snapsglasen han fick i studentpresent är vederbörligen uppackade, väntar väl bara på inflyttningskalaset, även om snaps inte är något som verkar vara särskilt gångbart.
Målarna ska komma och på värdens bekostnad täcka över ankomna väggar och slitna skåpdörrar, så det där kalaset får nog vänta ett tag.
Men nu tänker i alla fall grabben komma hem mer sällan – även om en eller annan middagsportion nog kommer att locka åtminstone till en början.
På gångavstånd från lägenheten finns en stor matvarubutik. Dit gick han idag. När han var på väg ringde jag för att påpeka, att det finns saker man behöver handla hem, fast man kanske inte tänker på det när någon annan vanligen står för inköpen.
-Du, sa jag, köp både toa- och hushållspapper. Och en diskborste. Och diskmedel.
-Har jag redan tänkt på, sa Sonen.
En stund senare kom ett sms:
"Köpte disktrasor också."
Det finns hopp för framtiden!
Fast det är klart att det blir lite tomt.
Och så undrar jag om han kom ihåg att ta med någon kudde, så här till den första natten.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag ler igenkännande. Mina barn flyttade för några år sedan och jag hade föreställt mig att det skulle bli jätteskönt eftersom jag haft ensamt ansvar för dem i över tio år! De fick ta med sig en hel del både möbler och husgeråd, så jag fick chans att köpa nytt. :) Sen satt jag där med mina nya möbler och oroade mig för hur de hade det. Nu har jag gått i terapi och börjar lära mig att släppa taget på riktigt och det mår både de och jag bra av.
SvaraRaderaNär yngsta dottern, Mirren, flyttade hemifrån var det första gången jag upplevde en riktig depression. Ingenting var roligt eller meningsfullt längre, jag var trött och ville bara sova.
SvaraRaderaInte förrän efter ett par månader kom jag på att det måste vara av den anledningen jag var deprimerad. När de andra två barnen hade gett sig iväg hemifrån hade jag varit mer eller mindre lättad! När jag väl hade kommit på orsaken till min depression blev jag faktiskt gladare. Man kan ju inte gå där och vara ledsen över att ens barn blir vuxna och vill klara sig själva - tvärtom ska man vara tacksam för det. Kul med disktrasorna! :-D
Grattis till nya våningen, Sonen!
SvaraRadera(Av kommentarerna att döma tror jag att han klarar sig bra.)
Kanske mamma är den som är mest orolig.......
Tja, det har ju gått bra för oss andra tidigare - men jag tror nog att han kommer hem ibland för husmanskost, pastakastrullen till trots.
Kulsprutan
Grattis!
SvaraRaderaVi njuter av våra lediga ensamma kvällar, fast ungdomarna skringer här titt som tätt - och ringer ofta och frågar om olika matrecept och annat :)
Haha, meddelandet om disktrasor var humor!
SvaraRaderaOch jag tror nog att sonen kommer att klara sig alldeles utmärkt.
Han kommer hem när han vill ha lagad mat och lite omsorg :)
Oj, jag har 2 barn bor själva, men 2 barn kvar hemma, och bävar för när det är dax för minstingen (16 år) att flytta hemifrån. Men det är en process vi mammor ska genomgå.
SvaraRaderaDet är på gång här med. Barnet är vuxet nu och det är dags för henne att hitta något eget. Tycker det är positivt att hon vill ut i livet och stå på egna ben. Visst, jag kommer att sakna henne på kvällarna men samtidigt känns det rätt. Det är dags.
SvaraRaderaJaha så har minsta ungen lämnat boet.Och jag var säker på att denna gång skulle det gå bättre visste ju vad som väntade av saknad och längtan Men ack så jag bedrog mig.Fast jag måste ha klarat det bra i dotterns ögon för hon ringer nästan varje dag på väg hem ifrån jobbet.Och häromdagen sa hon-mamma jag tycker du är så duktig jag trodde du skulle ringa och fråga var jag är och vad ja gör hela tiden men det har du ju inte gjort alls!!
SvaraRaderaJa jag antar att det blir värre när det handlar om att sista barnet drar sin kos... där är vi inte än. Men det är hur som helst bara att hacka i sig, klart ungarna ska ha eget boende!
SvaraRaderaMin dotter som är 20-år har nu flyttat ihop med sin pojkvän. Har en son som är betydligt äldre men som fortfarande bor hemma. Jag har varit hemmafru i många år och min uppgift har varit att alltid samla familjen till middagar som jag har förberett i timmar,har skött hemmet
SvaraRaderaoch väntat på att familjen kommer hem. Jag får ångest av att snart är min son också utflugen. Huset känns stort och tomt och min uppgift meningslös. Jag förstår samtidigt att de måste leva sina liv. Jag får nog skylla mig själv som varit hemma och varit en kycklingmamma. Det känns som jag hamnat i en livskris, men jag inser att jag måste ta tag i mitt liv och få andra intressen än bara barnen och hemmet. Något tips. Ledsen mamma.
Ja vet så väl hur du känner.Men det enda att göra är att vända sina tankar du har ju dina barn kvar om än inte som förrut.Fast helt plötsligt sitter man där och undrar vem man egentligen är?Och har för mycket tid att lägga på sig själv vilket gör att det är lätt att komma in i en negativ spiral av tankar.Det är nu det är dags att göra saker för dig själv lyssna innåt vad skulle du vilja göra?Jag började en kurs för daglediga och en Qigonkurs sedan är jag ute med ett gäng tjejer och går stav gång men det bästa av allt jag skaffade en katt! Han finns där hela tiden när jag skrattar gråter och vill kela skönt för mannen som får avlastning.....jag har blivit gladare när jag tänker på de roliga sker jag skall göra varje vecka och barnen kommer hem mera nu när mamma inte fokuserar så mycket på dem.Hon har helt enkelt inte tid! Lycka till Du klarar det!
SvaraRaderaTack snälla för tipset.
SvaraRaderaSå där är det nog, som Lotteli skriver. Man måste hitta andra saker att använda energin till, samtidigt som man mjuter av att se att de där små liven faktiskt klarar sig själv, i alla fall det mesta.
SvaraRaderaJust i dag (10 nov) försvinner mitt andra, sista, barn till eget boende ... även om det bara är på prov!
Bara att acceptera och hoppas på det bästa, för alla.
Ja jag känner likadant som de flesta ser jag.. Har varit Mamma på heltid sen jag var 17 år, idag är jag 43..Att bli mamma var svårt, speciellt när alla vänner fortfarande var unga och levde ett tonårs liv och jag satt uppbunden med ett litet barn.. Det kom som en smärre chock att inte ens kunna gå ut att slänga soporna utan att klä på och sätta ihop en barnvagn, men man vänjer sig snabbt i den åldern.. Sen vid 21 års ålder var jag skild och omgift och skild igen och blev ensamstående med tre små barn..Kvällarna vart långa, många, ensamma och i min förtvivlan frågade jag ofta mig själv vad jag gjort med mitt liv.. Låter otäckt kanske men så kändes det ibland.. Nu är det precis samma sak fast vise versa.. Hur ska jag som aldrig haft annat än barna, som inte utbildat mig gjort karriär , inte ens fått ett jobb på grund av att ensamstående lågt utbildade mammor/ pappor anställer man bara inte.. Nu när livet var bra, nu när man vant sig vid valet man gjorde som ung, ja till och med tyckte det var väl tur att jag gjorde som jag gjorde fast alla sa jag var dum. NU när livet glimmade som bäst då ska dom flytta. Jag behövs inte längre, jag som var den viktigaste personen i världen för 4 små liv. Nu skulle jag avsättas, avpolitiseras.. Ska jag lära mig att bli den jag var då nu?? Nej jag fixar inte detta .. Jo jag är glad att de vill och kommer bli egen tänkande individer med egna liv.. Visst!! Fast nu handlar det inte om dom det handlar om mig.. Så vad i hela friden gör man??
SvaraRadera