Utrotningshotad

Jag är blondin.
Eller bör jag kanske säga att jag varit blondin. Det där som inte sällan händer med hårfärgen på folk när de blir äldre, det har förvisso hänt också mig.
Och faktum är att det plötsligt kan visa sig vara en hint om hur världen kommer att se ut.
Forskare i Tyskland har nämligen konstaterat, att om 200 år finns det inte några blondiner längre, inte ens innan stråna börjat gråna.
Vi föder för få barn, överlåter inte våra gener på nya generationer flitigt nog.

Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall bidragit med två ungar, som bägge var knallblonda som små. I dag har den ena färgat sitt mörkt, den andre har mörknat alldeles gratis. Så någonstans på vägen har av-blonderingen redan inträtt i min absoluta närhet.

Mer fakta om blondiner – det gäller att passa på nu medan folk vet vad man pratar om – är att världens blondintätaste land är Finland.
Att folk som handlar mat i USA helst vill bli betjänade av blonda affärsanställda.
Att myggor föredrar blod från blondiner (jo tack, det har man märkt) och att en blond kalufs i genomsnitt innehåller ungefär 140 000 hårstrån, medan en brunett har 108 000 och en rödhårig 90 000.

Sedan mycket länge är det ju fastslaget, att blondiner har roligare än de andra. Att vi är dummare, det har Dolly Parton och några till motbevisat med bravur.
Dock ser jag ingen siffra för hur ofta en blondin drabbas av a-bad-hairday-syndromet, jämfört med resten. Men misstänker att här skulle kunna finnas en likhet med myggplågan.

Innerst inne är jag ju fortfarande både ung, smal och blond.
Samt drabbad av ännu en dålig hårdag (somnade om, hann inte med den planerade tvätten).
Lite roligt har jag likväl.
Typisk blondin.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: 1,6 miljonerklubben