Kultur som inte ger mersmak

-Vill du hänga med på Folkoperan, dom ger "Friskytten"?
Frågan blev hängande i luften. Jag hummade lite. Vill jag verkligen gå på opera?

Min erfarenhet av operakonsten är begränsad men till så gott som 100 procent negativ. Konstarten fanns inte representerad i min närhet, vare sig geografiskt eller kulturellt, när jag var liten, och de glimtar som gavs till exempel i teve gav mig aldrig mersmak.
Denna min enorma brist på kulturhyfs ledde så småningom till en del pikar. Hur kunde jag, sedan åratal bosatt i Kungliga Operans Kungliga Hufvudstad, bara varit i det där palatset vid Gustav Adolfs torg på balett (som jag råkar gilla) men aldrig på det kåken ursprungligen byggts för av den vittre Gustav III?

Så en gång, det är verkligen många år sedan nu, skulle jag definitivt bli omvänd. Man gav Bizets klassiker "Carmen" med Edith Thallaug i titelrollen.
-Fantastiskt, sa den som tänkt sig att bli min frälsare.
-Förmodligen tråkigt, strävade jag emot.
-Inte tråkigt en sekund, jag lovar, försäkrade operavännen.

Jag gick. Man ska ju vara öppen för nya intryck. Klämde ner mig i en av de trånga röda stolarna, små och obekväma redan för den tidens kroppsstorlek. Carmen for runt på scenen och sjöng för full hals, tobaksarbetarna cirkulerade kring henne, jag uppfattade inte orden, bara fragment av handlingen – förmodligen för att jag i någon mån kände till den i förväg.
Mitt i andra akten, när Carmen gick på som värst, sov jag. Som en stock. Trots den hopplöst ihopklämda sittställningen, och trots att jag aldrig – och då menar jag ALDRIG – brukade somna vare sig på bio eller teater eller framför teven.

Efter att jag berättat om den upplevelsen var det länge lugnt på min operafront.
Men så blev jag ju mamma. Och som den goda förälder vi alla vill vara, så ansåg jag att mina ungar skulle ges chansen till alla kulturupplevelser som går att uppbåda. Mina förutfattade meningar skulle inte styra mer än nödvändigt.

Därför köpte jag biljetter till en familjeföreställning på Folkoperan. Man spelade ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Prokofjev. Och det påstods vara barnvänligt.
Vi, som hade många glada upplevelser av diverse barnteater, var ganska positiva och förväntansfulla när vi gick in i salongen. Det varade inte länge. Knappt en melodislinga gick att urskilja, handlingen begrep varken barn eller föräldrar. Inte ens scenografi och dräkter var kul.
-Snälla mamma, kan vi inte gå hem, bad Sonen i mellanakten.

Men jag, som var ute för att bredda mina barns kulturinflöde, vädjade om tålamod.
-Det blir säkert roligare i andra akten! sa jag så positivt jag någonsin kunde.
Köpte lite godis som tröst och så tog vi djupa andetag och gick in igen.
Blev det skojigare?
Icke.
När vi gick från teatern lovade jag mina barn dyrt och heligt, att de aldrig mer skulle behöva gå på opera i den mån det hängde på mig.
Och det löftet har jag hållit, helt och fullt.

Nu väntade den där frågan fortfarande på svar: Ville jag gå och se "Friskytten"?
Då visade det sig plötsligt, att andra ville se den där föreställningen. Så många att biljetterna, faktiskt, tagit slut.
Ibland har man tur.

Copyright Klimakteriehäxan