Bikinifrossa

Det är så här års den slår till.
Bikinifrossan.
Solen skiner, skyltfönstren invaderas, precis som tidningssidorna, av årets nya modeller. Olika små olikfärgade, olikmönstrade tygbitar som betingar ett ögonsbrynshöjande pris, i alla fall om man betänker materialmängden som går åt.
Bikini är ett plagg som jag en gång faktiskt klädde i. Det ”vuxna”, ”mogna” alternativet heter hel baddräkt. Sådan bör en Klimakteriehäxa ha.

Det finns baddräkter som påstås hålla in rumpan, smalna av midjan, lyfta upp bysten, göra en tämligen säckig kropp till en läcker figur på stranden.
Jag har gått på det där.
En blå kreation som sades klara av ungefär alla de där sakerna på en gång blev det – ja, jag tror faktiskt att den skulle lyfta inte bara brösten i bättre position, utan också ändan. Snacka om försäljningsargument! Bara att betala och byta om, vilket krävde en del extra ålande och starka nypor.

Möjligen blev det en viss skillnad, med risk för lite extra pös där baddräkten så att säga tog slut.
Men så var det det där med känslan.
En medeltida rustning var förmodligen bekvämare. Visst kunde jag andas, jo då, men att böja sig var förenat med viss ansträngning. Pansarbaddräkten höll till, stramade åt, lyfte fram och tryckte in. Det blev knallvarmt inuti det där skalet.

Och blir det varmt när man är klädd i baddräkt kan det tyckas falla sig naturligt att man tar ett dopp, gärna en simtur.
Jo, i kom jag, och blöt blev jag, men simningen hämmades rejält. Sedan var det den där känslan av vattnet som smeker kroppen, bubblorna som leker kring fötterna och letar sig upp till bålen, in mellan brösten…
Nej. Vattnet fick liksom inte plats. Det var inte alls samma sak att bada i den där skapelsen som i en hederlig gammal bikini. Man blev väldigt lite våt under pansarskalet.

I år är de naturligtvis där igen, de där kroppsomformarna som ska ta bort tjugo år och ungefär lika många kilon från runda damer som vill ge sig av till havet eller insjön och se sommarläckra ut.
Kanske är pansarbaddräkten en bra idé för den som tänker ligga stilla och tycker att temperaturen alltid är för låg för att man ska kliva ner i vattnet.

Men jag har, hur olämpligt det än kan anses vara, hamnat i bikini-gänget igen. Att få sol och luft och vatten på magen är faktiskt en höjdare, även när just den kroppsdelen råkar vara den som per automatik hamnar allra närmast solen när man brett ut sig på strandfilten. Den som störs får väl se åt ett annat håll – och själv lovar jag att se till, att jag alltid har något att slänga över mig om det ställs krav på att jag ska bli presentabel.

En kollega, jämnårig och ungefär jämnstor med mig, hör mitt resonemang och försvar för att fortsätta i bikini. Hon ruskar medlidsamt och lite varnande på huvudet, tycker verkligen att sådana som vi bör inse att ska man nödvändigtvis skala av sig kläderna offentligt ska man åtminstone ha en hel baddräkt som grande finale. Det har hon, alltid.
Så gör hon ett litet men ack så viktigt tillägg: på den semesterö där hon tillbringar större delen av sin sommarledighet kan man utan problem ta av sig pansarskalet och bada naken.
Ljuvligt – men vad ska man då ha en dyr kroppsomformare till?

Jag hänger mig i stället åt den årliga bikinifrossan. Hjälp, vilken ska det bli?
Så länge man inte gett sig in i provrummet utan bara ägnat sig åt bilderna kan man åtminstone låtsas att de ska passa.
Man får i alla fall sol, luft och vatten på magen.
Vem vet, nästa sommar kanske…
Detta sagt en dag när jag bjöds på en ugnsvarm croissant direkt EFTER frukost.
Och åt upp den.

Copyright Klimakteriehäxan