Tack och lov för öppet köp

Är bjuden på ett kalas denna vecka. Inget jättemärkvärdigt, men jag funderade ändå på – med tanke på årstid och väder om inte annat – att det kunde vara trevligt att gå dit i klänning, för en gångs skull, som variation på de där svarta långbyxorna jag i princip bor i.

Kontaktade en väninna, som gillar att shoppa och som brukar ha bra koll. Hon har liksom jag förpassat storlek 38 till historien och kanske kunde tipsa om en butik där det finns snygga klänningar så stora att till och med jag går i dem, tänkte jag.

Självklart fick jag namn på affären och dess ägarinna, adress, öppettider och gott hopp. Gick dit, satte i gång att prova. Där fanns underbara saker för tjejer med alla kurvor på rätt plats och i lagom proportioner. Däremot sämre ställt för somliga andra.

En enda klänning kunde jag få på mig. Vacker turkos färg, blommönstrad så som varje modeguru föreskriver denna vår, tunt siden, överkomligt pris.
Men riktigt övertygad var jag inte. Och Smakdomaren hade jag inte med mig, hon hade ännu inte slutat jobbet för dagen.
-Ta den på öppet köp, sa butikskvinnan vänligt, det är absolut inget problem!
Så fick det bli.

Väl hemma drog det ut till sena kvällen innan jag kunde ta på mig den just hemburna blåsan och beträda vår catwalk, det vill säga två meter trasmatta på köksgolvet.
-Kolla nu då, sa jag till Dottern för att få henne att lyfta blicken från datorns tangentbord.
Hon kollade.
-Men mamma, sa hon förvånat, har du köpt ett nattlinne?

Oj. Smakdomaren hade rätt igen. Varför hade inte jag sett det?
Tack och lov att någon uppfann "öppet köp".

Copyright Klimakteriehäxan