En Rado som är en Lado

Jag har blivit av med en klocka.
Vet inte exakt hur det gick till. Ena stunden satt den på armen, jag tog av den för att ta ett dopp i en pool, tyckte att jag la armbandsuret i väskan.
När jag sedan skulle ta det på mig igen var det borta.

Det var en Rado-klocka.
Ja, alltså, det stod Rado på den. Vilket borde betyda att det handlade om ett lyxur, i prisklassen cirka 20 000 kronor.
Och ändå tog jag förlusten med fattning. Hetsade faktiskt inte upp mig ett enda dugg.
Kanske var det någon mindre bemedlad människa som såg den och ”tog hand om” den.

Om samma människa trodde sig ha gjort ett kap och hoppades ha ökat på månadslönen med en rejäl hacka medelst detta schweiziska kvalitetsur blev han eller hon dock gruvligt besviken. Ett besök på en pantbank eller liknande skulle ge ett enda resultat: gapskratt.

Den där Rado-klockan bör uttalas Lado, för den är kinesisk, i plast, fyndad i Beijing – tre klockor för 100 kronor (just den sorts vara man egentligen inte bör köpa, så nu fick jag väl straffet …)

Om personen som lade vantarna på klockan däremot bara behövde just en mojäng som utvisar tidens gång, så är det bara att gratulera.
Min Lado gick nämligen som ett urverk.
Och själv har jag ju två kvar.

Copyright Klimakteriehäxan