Kort stopp: jag är ute och flyger

UPPDATERAT: NU OCKSÅ MED BILDER!

Är på resa.
Ni vet att man säger, att den som reser alltid har något att berätta.
Jo då, för all del.

Jag kan börja med att säga att jag inte begriper varför svensk militär personal i uniform flyger i business klass. Det är ju ändå jag som betalar biljetten, i princip i alla fall, det utgår jag ifrån. Jo, för all del, vi är väl fler som delar på kostnaden, men just i dag tog jag det personligt. Han hade gott fått plats hos oss bakom skynket, tycker rent av han hade passat bättre där i sina kamouflagekläder, med flagga och KFOR-märke på axeln.

Sedan fattar jag inte heller riktigt, hur mitt tilltänkta sällskap på dena välplanerade utflykt bar sig åt, men hon kom aldrig till Arlanda.
I kön till incheckningen ringde jag, det var hemskt mycket folk och svårt att upptäcka varandra, tänkte jag. Men hon hade mobilen avstängd. Framme vid säkerhetskontrollen ringde jag igen. Hennes telefonsvarare fick veta att jag nu begav mig in i tax free-shopparnas paradis (nej, köpte inget).

Hon ringde aldrig tillbaka, jag försökte ett par gånger till. När vi skulle börja gå ombord gjorde jag ett sista försök. Hon svarade!
-Var är du, sa jag, jag kan inte se dig nånstans!
-Var jag är?!? sa hon med en värld av förvåning i rösten.
-På jobbet förstås!
Klart hon inte hann. Hade tagit fel på dag, tänkt packa ikväll. Men jag for förstås.

Planet landade i Wien. Det har inget plan med mig ombord gjort sedan sommaren 1970. Flygplatsen verkar ha behållit namnet, Schwechat, men i övrigt hittade jag inga som helst referenspunkter. Och tyvärr skulle jag bara byta flyg, så vad som hänt med den där staden på de snart 40 år som gått har jag inte heller minsta susning om.
Däremot tycker jag det är positivt att äntligen komma till en flygplats med lite mer specialiserat utbud i den enorma shoppingavdelningen.

Här finns Sacher-tårtorna, de äkta i vackra paket för svindlande summor, och kopiorna, i enklare trälådor, för mindre än halva priset.
Att det finns en skoaffär som heter Stiefelkönig, alltså Stövelkungen, gör förstås en skoälskare lycklig. Och, hoppsan, jag hade visst missat att fotbolls-EM ska avgöras inom Österrikes gränser. Utbudet av röd-vita fotbollssouvenirer är stort.
Toppas i min värld av askkoppen som ser ut som en EM-boll ...



Och så är det det där med Mozart. Inte bara musiken eller kulorna, som här går att få i fiolförpackning eller vacker plåtlåda med gammalt stadsmotiv från Wien (där vaknade burkomanen i mig!). Wolfgang Amadeus förefaller också ha något med te att göra, tröjor med idolen på finns i rader av modeller, han avbildas på dukar, grytvantar och tavlor – och visst vill många ha en liten gips-Wolfgang att ställa upp lite snyggt på pianot där hemma? Här finns de, alla varianterna!

Det var helt enkelt väldigt lätt att fördriva väntetiden mellan landning och start bakom de där glasväggarna. Billigt var det också, jag la faktiskt inte ut ett endaste litet öre – eller euro-cent, då, som det väl hade blivit tal om. Senast hette ju pengarna schilling ... och min skoltyska räckte knappt ens om hörnet in på närbutiken. För där hette inte tomater Tomaten, som i glosboken, utan Paradeisen. Och marmelad på Aprikosen visade sig vara gjort på Marillen. Nu glömmer jag förstås aldrig det, hur ankomna de där språkkunskaperna än blir.

I dag lyckades jag trots allt klämma ur mig flera meningar på tyska utan att den tilltalade svarade på engelska, sådant måste betecknas som en klar framgång.
Jag får en ny chans på hemresan, då blir stoppet dessutom lite längre. Vem vet, kanske kan man göra fynd hos Der Stiefelkönig?

Hur som helst trevligt med några pryttlar som inte finns på alla Europas övriga flygplatser. Och bilder tog jag, så att ni skulle få bevis för mina påståenden.
Det är bara det att hur jag än letar hittar jag ingenstans på den dator jag använder en glugg att stoppa in kamerans minneskort i.
Tji fick jag. Och ni med.
Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

Copyright Klimakteriehäxan