Likgiltig – värst av allt

Vare sig vi vill eller ej så går vi ju omkring och tycker en massa om väldigt mycket och väldigt många, hela tiden. Ibland frågar absolut ingen efter ens åsikt, ibland verkar någon vilja ta del av ens omdömen, av en eller annan anledning.
Och det är en sak att användas som referensperson i jobbrelaterade frågor.
Men det kan bli något helt annat när en person alldeles själv förhör sig om vad man har för vibbar för vederbörande.

Det hände sig en gång att jag på en fest blev inträngd i ett hörn av en jämnårig kvinna som jag hade arbetat en del med, till och från. Just fester är ju tillfället folk tar i akt för att, med styrkan från några glas vin inombords, ta mod till sig och endera skälla ut eller åtminstone starkt ifrågasätta personer i sin omgivning, människor som man i vardagen undviker konflikter med.

Den här tjejen, vi kan kalla henne Frida, spände ögonen i mig, tog sats och sa:
-Varför tycker du inte om mej?
Jag bara gapade. En mer oväntad fråga hade jag inte kunnat få. Nu blev jag helt enkelt tvungen att tänka efter: Tyckte jag eller tyckte jag inte om Frida?
Svaret var det värsta tänkbara.
Jag tyckte ingenting om henne. Inte ett skvatt. Inte bu, inte bä. Jag fann henne ointressant och oförarglig, sammantaget: hon lämnade mig totalt oberörd.

Försök själv förklara det för en levande människa av kött och blod: att du är helt likgiltig för vad hon gör, tycker och säger.
Det är fullständigt hemskt.
En värre dom går inte att förkunna, eftersom vi alla naturligtvis vill göra avtryck, märkas på något sätt – och hellre då genom att reta gallfeber på någon än att bara försvinna in i väggens beiga tapet, om man nu inte lyckats visa upp några av de positiva egenskaper man ändå rimligen besitter.

Hur jag tog mig ur situationen har jag förträngt, men jag misstänker att jag försökte svamla ihop något, lagom ursäktande. Kunde ju med visst fog säga, att jag absolut inte tyckte illa om henne – men eftersom jag är urusel på att ljuga kan jag inte heller ha fått ur mig att jag gillade henne. Utgången av samtalet måste ha varit bedrövlig.
Kan bara hoppas och tro, att hon hade andra kollegor, väninnor och medmänniskor för vilka hon var en viktig och intressant kvinna.

Och eftersom jag fortfarande drar mig till minnes den där incidenten så kan man väl påstå, att inte heller för mig förblev Frida helt likgiltig.
För jag skäms ju varje gång jag tänker på henne, som jag inte brydde mig om ett enda skvatt.

Copyright Klimakteriehäxan