En rundtur man inte glömmer

Tänk Kurt Olsson.
Tänk John Cleese i en kombination från Faulty Towers och Monty Python.
Tänk Hjalmar i en Örebro-revy, eller en yngre upplaga av Martin Ljung.

Lägg ihop alltihop. Vad får du för resultat?
För mig blir det den guide som nyligen tog mig och en grupp andra människor på en rundtur i en stad ingen av oss besökt tidigare eller kände till ens rudimentärt. En tacksam åhörarskara, åtminstone i teorin, beredd att suga i sig all möjlig information om historia, sevärdheter, speciella öden som bidragit till att ge staden dess själ, i den mån den har en sådan.

Vår guide talade skaplig om än inte perfekt engelska, men den egenskapen delade han med majoriteten i gruppen, så det var inget problem.
Han var klädd i kavaj och slips (på en tenniströja, visserligen) och var lite tagen av stundens allvar, han var mera van att ta emot tysktalande gäster.

Vi klev ombord på bussen. Han sa vad han hette, ett namn omöjligt att uttala om någon nu hade råkat uppfatta det.
Sedan kastade han sig ut i informationshavet och där bottnade han inte. Årtalen yrde omkring oss, utan speciell inbördes ordning, krig och fred avlöste varandra i rask takt. Allt detta skulle tjäna som bas för oss när vi sedan gav oss iväg för att titta på omgivningarna.

Bussen svängde höger, ut från parkeringsplatsen.
-Upp till vänster ligger en vacker park, tyvärr är den skymd av husen, sa guiden.
Hundra meter senare pekade han åt andra hållet:
-Där inne ligger stadens modernaste köpcentrum!
Vi såg en byggarbetsplats med några lyftkranar och ett bastant plank.
-Vi har en ny stolthet, en jättemodern idrottsarena, titta in till vänster här! Visst ser ni strålkastarna?
Jo, vi såg en strålkastare. Och möjligen en skymt av ett läktartak, inget mer.

Vid det här laget hade den för-väntansfulla tystnaden i bussen börjat spricka upp. Hysteriska fnissningar hördes från de bakre raderna. Guiden pekade hej vilt åt olika håll, ständigt på saker vars existens vi inte ens kunde ana oss till.
-Har ni lite tid över tycker jag ni ska ta en promenad åt det där hållet, visade vår guide när vi åkte över floden. En obestämbar grupp av träd verkade vara det han menade.
-Här körde man stora flottar med timmer förr i världen, flottarna finns fortfarande kvar! berättade han med stolthet i rösten – för att strax lägga till:
-Kolla ner till höger, där brukar flottarna ligga. Fast inte nu, förstås.
Fnissningarna blev fler och högljuddare.

En skrattande turistgrupp fick så kliva ur bussen, för nu var det stadsvandring som gällde. Allra först gick vår vägvisare, med raska steg, vilket medförde problem för några högklackade damer som fick lite svårt med kullerstensgatorna. Guiden fortsatte prata. Det var bara det att han förträngt att åhörarna kom efter honom – och han råkade glömma att vända på huvudet, alltså hörde ingen något över huvud taget. Kanske sa han något som var såväl intressant som kul, vad vet jag.

Så kommer vi till katedralen, får oss en osammanhängande historia till livs om en präst som uträttat stordåd och kanske blev helgon fast ändå inte, och så ska vi in i kyrkan. Vi knallar lydigt in genom den järnbeslagna porten. Hamnar mitt i pågående mässa, ingen gudstjänstbesökare kan undgå att lägga märke till – och bli störd av – turistgruppen och dess ledsagare, som oförtrutet fortsätter in mot konstverken i koret.

Vi kommer till stora torget.
-I det hörnet låg det en gång ett kafé, det var trevligt. Det gula huset där – äsch, förresten, bry er inte om det, nu säljer de, vad heter det nu igen, gardiner. Titta på andra sidan torget, där låg det också ett kafé, faktiskt. Fast kåken är skymd. Vi tycker om kaffe i det här landet. Och vi gillar söta kakor, det har ni kanske märkt? Där är förresten ett bageri, det är rätt så gammalt har jag för mig …

Vid det här laget hade någon köpt glass, andra smakade på en nyupphälld öl, någon vädrade tårna och satte plåster på nya skavsår, tre tjejer kollade skoutbudet i ett skyltfönster.
Vår guide fortsatte till det bittra slutet, han verkade inte märka att ingen ens försökte hänga med längre. Äntligen tackade han för sig och släppte oss vid slutdestinationen.
-Hoppas ni haft glädje av vår rundtur, sa han.
Jo, glädje, förmedlad av denne lustigkurre, var väl precis vad vi fick ut.
Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan