Allt pekar mot jul just nu. Omöjligt att streta emot.
Dagarna bara rusar fram, stressen lurar bland oskrivna önskelistor, väntande pepparkaksdeg och dammråttor som inte har vett att ta helgledigt.
Vi ska för första gången fira jul utan Sonen. Klart det blir konstigt – men samtidigt är det förstås alldeles naturligt.
Själv var jag faktiskt trettio år när jag firade min första jul på egen hand, utan att åka till mitt föräldrarhem, med mammas skinka, julbullar och pepparkakor.
Jag bodde och arbetade i Guatemala, och det var aldrig ens tal om att ta julsemester i Sverige.
I stället tog jag mig en funderare: vad ville jag ha för julingredienser? Och vad kunde jag klara mig utan?
Första steget mot min egen jul blev ett beslut om att baka pepparkakor. Visst, jag hade deltagit i den aktiviteten förr, men aldrig med deg jag gjort själv. Nu skred jag till verket, lätt sammanbiten. Alla ingredienser fick jag ihop inklusive kryddorna – Guatemala är faktiskt ett land där man odlar kardemumma, det upptäckte jag då!
Jag knådade och kavlade och stansade ut hjärtan och gubbar som åkte in i min lilla ugn – kackerlackorna höll sig borta när det blev ungefär 200 grader varmt.
Ut kom de mest perfekta pepparkakor man kan tänka sig! Och goda var de också! Medan jag gnagde i mig den tjugonde spröda lilla kakan visste jag vad som var nästa steg: mamma måste få se bevis för min fantastiska huslighet (den har hon alltid betvivlat!).
Sagt och gjort. Jag valde ut några av de absolut jämnbruna hjärtana, vek noga in dem i aluminiumfolie, la dem sedan i ett adresserat kuvert och så till postlådan.
Nästa måste var julskinka. Jag klev i väg till slaktaren, där oxfiléerna låg på rad bredvid entrecoter, kotletter och specialkorvar. Men ingen skinka.
Det hör förstås till saken att nötkött är betydligt vanligare på tallriken än fläsk när det drar ihop sig till matdags i Guatemala City.
Att en kund ville köpa en hel skinka var klart exotiskt. Jag fick anstränga mig för att övertyga slaktaren, som nickade till sist.
Någon dag senare fick jag hämta min skinka – färsk, förstås. Bara att koka saltlag, och hoppas att tiden skulle räcka.
Den 23 skulle den kokas. Lätt orolig över slutresultatet, visst, men också den blev riktigt lyckad. Griljeringen gick utan problem, jag kunde sätta in en praktfull julskinka i kylen innan mina guatemalanska gäster skulle komma på julaftonslunch.
Men ett problem kvarstod. Jag vill nämligen ha senap till skinkan. Och inte vilken senap som helst. Det ska vara Slotts original. Vilket är (eller i alla fall var) fullständigt omöjligt att uppamma i Centralamerika.
Återstod diverse andra sorter, fast bara färgen var rätt. Smaken helt fel. Fast nöden är som bekant uppfinningarnas moder – i det här läget hette nödlösningen florsocker. Jag rörde i socker i senapen, gnutta efter gnutta, tills jag tyckte att jag åtminstone svagt kunde känna igen smaken. Det fick duga.
På julafton kom de så, de nya vännerna som jag lovat svensk julmat. Dopp i grytan fick dem att se milt sagt förundrade ut, men jag hade garderat med potatis. Skinkan var en total succé, gästerna skar ständigt nya, ständigt tjockare, skivor tills bara en liten kant återstod av den nyss så rejäla köttbiten. Köttbullarna gick som alltid hem.
Kaffe och kakor då? Mumsigt värre, det var omdömet om mina bakverk – det fanns sockerkaka också.
Men de där pepparkakorna jag hade skickat hem till mamma med posten, vad hände med dem?
Jo då, visst kom de fram, fast inte som kakor utan som pepparkaksmjöl.
Moderskapet smakade pliktskyldigast på smulorna (det sa hon åtminstone) och gav godkänt i nästa brev.
Fast hur fenomenalt spröda och läckra de i själva verket var, det fick hon ju aldrig något hum om.
Hur som helst blev min första borta-jul riktigt lyckad.
Hoppas att det kommer att gälla för Sonen också.
Copyright Klimakteriehäxan
Vägen in i framtiden börjar i natt, igen. Men den försvinner över krönet, in i dimman, bort i det okända. Förhoppningsvis klarnar det. Gott Nytt År!
Idolen Selma Lagerlöf fick sina egna två timmar, fast jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte om den versionen. Den lär i alla fall inte komma i närheten av den popularitet som ”Söderkåkar” åtnjutit i snart fyrtio år, en gudabenådad version av Gideon Wahlbergs folklustspel med Monica Zetterlund i högform, omgiven av dåtidens skådespelarelit. Hon är helt fenomenal! Sorgligt nog är bara två av de medverkande fortfarande i livet. 
Det är något visst med rosor.
absolut inte att se en enda blomma.
Bara skrynkliga papper och trassliga snören finns kvar, på väg ner i en sopsäck för vidare transport till grovsoporna. Det är resterna när julklappsutdel-ningen är över. Förhoppningsvis skänker det som var paketens innehåll lite mer varaktig glädje – kanske bestod gåvan av en get, utsläppsrätter eller ett nyplanterat träd, eller så blev det mer privata njutningsmedel som böcker, choklad och väldoft. 
Dan före dan. Kom julkorten iväg? Ja, i alla fall några. Är skinkan griljerad? Nej, inte än. Blir det några hembakta pepparkakor? Osäkert. Klappläget? Under kontroll. Vit jul? Ja, inomhus, ute är det grönt. Lutfisk? Nej tack, avstår och överlåter den till Maken. Godis? Ja, müsligodis och pepparkakskola. Tyrolersallad? Färdig, står på balkongen. Julblommor? Självklart, kolla in min amaryllis som jag förvånas över varje dag! Julmust? Ja men hur skulle det annars vara? Julstädning? Ooops. Tomtar? Jo då, tittar fram i hörnen. Julläsning? Kanske "Julstädningen och döden" av Margareta Strömstedt är en bra omläsningsbok ... Pyntat? Problem. Hittar inte som jag brukar, eftersom jag inte deltog i nedmonteringen efter förra julen. Gran? Måste köpas idag, fråga inte varför vi väntat till dan före dan. Men det har vi.
Ja ja ja, jag VET att den där texten inte alls handlar om blommor. Men nu passade den så bra i alla fall. För trots att det är hög tid att stämma upp de gamla julpsalmerna blommar rosorna träget vidare, omgivna av gröna gräs-mattor. Och just i dag gav solstrålarna både rosen och gräset lite extra sting, som omväxling till det kompakta grå vi tvingats vänja oss vid.
Jag har redan berättat om min första tillfixade julskinka, från mitt allra första julfirande på egen hand.
Har jag världens mest originella amaryllis - eller är det bara som jag tror?
Stolt och glad noterar jag att jag fått en hedersbetygelse från Carina som har bloggen Inspirera.
Det vilar en sorts beklämning över Stockholms innerstad.
”En ros är en ros är en ros” heter det.
Det finns ett, ett perfekt. Specialdesignat för tjejer med mindre intresse för den digitala än den analoga världen. Säljs (åtminstone) i England, för ungefär fem hundralappar.
Jag knådade och kavlade och stansade ut hjärtan och gubbar som åkte in i min lilla ugn – kackerlackorna höll sig borta när det blev ungefär 200 grader varmt.
Nu har jag sovit på saken. 
När vintermörkret är kompakt och bara kan lättas upp med massor av stearinljus är det också glöggtider.
Tio originella julgranar ställs ut just nu i en hotellobby i Stockholm. Granarna är pyntade, men ingen av dem ser nog ut exakt som din eller min gran brukar se ut på julaftons morgon.
På hemväg från hotellets julgransskog passerar jag Granen, den som för tolfte året i rad ståtar på Skeppsbron och som tändes i går. 37 meter hög är den och i år pryds den bland annat av discobollar.
I lördags var det dags igen.
Kaktusen har, oavsett vilket av ”förnamnen” man väljer på den, vissa likheter med oss människor. Den vilar sig gärna och länge och samlar kraft, visserligen kan den ta paus i flera månader, och det är ju ganska sällan vanligt folk förunnat, men vilan ger resultat.
Snön ligger vit på taken.
Det här är min absoluta favoritbild av Selma Lagerlöf, den suveräna och ständigt läsvärda författarinnan som föddes i dag för 150 år sedan.
Selma, däremot, läses flitigt. Det välförtjänta Nobelpriset fick hon för nästan hundra år sedan (1909), men en stor del av hennes produktion kom senare. Och bland alla böcker finns verkliga pärlor som ännu fler borde ta till sig. Själv har jag aldrig riktigt fallit för ”Nils Holgersson”, men vad gör det när det finns så många andra historier att njuta av.
