Vi älskar att fynda. Visst gör vi? Halva reapriset på något vi sedan tidigare tittat länge och noga på. Rabattkupong som passar exakt till ett planerat inköp. Något i second hand-butiken som verkar som skapat för just mig, prislappen inkluderad. En loppispryl som matchar exakt det man redan har hemma – men människan som rensat bland sina tillhörigheter har ju inte fattat hur snygg den är, hur omistlig! TACK!
Så långt är jag med. Men det finns andra som har en helt annan syn på det där med fynd. Nu har till exempel någon fyndat ett par begagnade boots, i storlek 42, på Tradera. De bruna skorna är oputsade och slitna, utan färg på tåhättorna, med tydliga spår av knölar och tår. Bootsen gick på auktion, utropspris 2 500 kronor, klubbade för 7000.
Vad var det då som drog? Jo, den som gått omkring i de där skorna en gång var Christer Pettersson, fälld för mordet på statsminister Olof Palme. Vem som köpte förtäljer inte historien, men det var säkert någon som anser sig ha gjort ett riktigt kap – fast knappast i avsikt att gå på långpromenad. Inte i sådana rysliga fotbeklädnader. Obegripligt.
Sedan var det ju det där med Ingmar Bergmans kvarlåtenskap. En supersuccé, sedd ur auktionsfirman Bukowskis vinkel. 19 miljoner kronor hade de 337 sakerna inbringat sammanlagt när budgivningen var avslutad härom natten, också det tämligen obegripligt. Någon har fyndat ett fiaspel, helt o-originellt och omvittnat obegagnat, för 15 500 kronor. Hade nog gått att köpa ett likadant för ungefär en hundring. En sprattelgubbe i papp från ett bergmanskt barnbarn gick för 29 000 kronor. Rena knallfyndet, ungen kanske är begåvad och för genialiska gener vidare, vilket kan komma att höja värdet på sprattelgubben ytterligare!?
Demonregissörens nattduksbord fullklottrat med sömnlösa ångesttankar klubbades för 340 000 kronor, d v s 17 gånger utropspriset. Och hans säng gick för 37 000 – han som sov så illa! Ska någon kunna sussa sött i den? Bergman kanske spökar, det borde vara hans stil!
Billigast av de ”filmhistoriska” sakerna blev en polsk hedersbetygelse, en medalj. Pris: 2 500 kronor. Och vem vet, för någon var det kanske ett fynd.
Jag tror jag håller mig till de där jag nämnde inledningsvis, det blir lugnast så. Dessutom billigare, mycket billigare. Och oanvänt, oklottrat, oslitet. Idoler kan man väl ha ändå. Och dyrka på annat vis.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du kolla in alla klubbslagen för Bergmans prylar - klicka här!
onsdag, september 30, 2009
Citat från nästa generation
"Det här med att gå och lägga sig. Jag tänkte skriva att det vore bra att ha nån som sa åt en att göra det, men sen kom jag på att det brukar ju faktiskt inte heller hjälpa.
Och det skumma är ju att på dagen, när man inte har nåt att göra, då är det astrist att sitta vid datorn efter typ 10 minuter, men nu har jag suttit här alldeles för länge och det finns fortfarande massor av grejer å glo runt på - och då är jag varken inne på msn, facebook eller håller på å trixar med bloggdesignen."
-Dottern bloggar från sin exil. Hon är både rolig och klok (och söt) den där flickan. Men jag törs inte länka till hennes blogg utan tillstånd, så då får det bli ett citat. Och det där med att bli hängande kvar onödigt länge vid datorn, det skulle möjligen kunna vara ett släktdrag ...
Och det skumma är ju att på dagen, när man inte har nåt att göra, då är det astrist att sitta vid datorn efter typ 10 minuter, men nu har jag suttit här alldeles för länge och det finns fortfarande massor av grejer å glo runt på - och då är jag varken inne på msn, facebook eller håller på å trixar med bloggdesignen."
-Dottern bloggar från sin exil. Hon är både rolig och klok (och söt) den där flickan. Men jag törs inte länka till hennes blogg utan tillstånd, så då får det bli ett citat. Och det där med att bli hängande kvar onödigt länge vid datorn, det skulle möjligen kunna vara ett släktdrag ...
tisdag, september 29, 2009
En visp för mycket
Champagne är gott.
Champagne är fest.
Champagne är dyrt.
Men det finns folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring.
I vår familj har vi kostat på oss en flaska franska bubblor vid högtidliga tillfällen. Från Sonens ettårsfirande – en sann märkesdag! – finns en bild som visar honom med pipmugg i hand, skålande med sina föräldrar som har champagne i glasen (pipmuggen innehöll annan dryck, om någon undrar). Korken från flaskan vi öppnade på svärmors 85-årsdag sparade hon som minne livet ut.
Fyller vi år blir vi i föräldragenerationen alltid glada för en flaska skumpa. Och hittar vi andra tillfällen till seriöst högtidlighållande av något kan det också tänkas bli en utflykt till Systembolagets hyllor för mousserande – det finns ju bevars bubblande varianter som gott duger som ersättning för Den Äkta Varan, om man vill vara lite sparsam.
Det är en ljuvlig känsla när korken glider ut ur flaskhalsen med ett pysande (ja ni vet väl att bara amatörer låter korken smälla?). När sedan den sprudlande drycken hälls upp i glasen känner man redan hur den flytande lyckan börjar sprida sig i kroppen, hur bubblorna krossas mot gommen och gör livet ännu mer värt att leva.
Fast det finns som sagt folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring. Själva anser de troligen att de uppnått höjden av förfining. De har nämligen skaffat champagnevisp.
En champagnevisp är gärna tillverkad i renaste silver, om inte i guld. Och vem som kommit på den vet jag inte, vill inte heller veta, för tokiga människor kan man lika gärna undvika.
Champagnevispen är kreerad för att man ska ta bort bubblorna ur champagnen. På ett par sekunder förstör man det som tagits fram med omsorgsfull och varsam produktion och lagring.
Helgerån. Det finns inget annat ord. Champagne utan bubblor är inte champagne. Vispad champagne är inte champagne. Champagnevispen har inget existensberättigande, det är helt enkelt en visp för mycket.
För det är ju bubblorna som gör det!
Jo då, det har jag vetat länge, bloggat om det, mer än en gång dessutom. Men nu finns det också vetenskapliga bevis på att så är fallet. En grupp forskare från Frankrike och Tyskland har visat att det är en tydlig kemisk skillnad mellan vätskan i en champagneflaska och de små bubblor som bildas i den så snart den korkas upp och koloxiden frigörs. Forskningen presenteras i dagarna i en amerikansk vetenskapstidskrift.
Slutsatsen är att det är bubblorna som bär smakämnena in i våra munnar. Och det är när den stadiga strömmen av bubblor – bara en halv millimeter stora i diameter – exploderar i glaset som smakämnena frigörs och uppfattas av näsa och smaklökar.
Folk med champagnevisp göre sig icke besvär. Låt dem vispa en Pepsi i stället!
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens Nyheter har också läst bubbelartikeln i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). Frågan är dock om antalet bubblor i 75 cl champagne är 100 miljoner - eller "bara" 49 miljoner ... på den punkten går uppfattningarna i sär!
Har ni förresten tänkt på en sak: på torsdag går vinpriserna upp ...
Champagne är fest.
Champagne är dyrt.
Men det finns folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring.
I vår familj har vi kostat på oss en flaska franska bubblor vid högtidliga tillfällen. Från Sonens ettårsfirande – en sann märkesdag! – finns en bild som visar honom med pipmugg i hand, skålande med sina föräldrar som har champagne i glasen (pipmuggen innehöll annan dryck, om någon undrar). Korken från flaskan vi öppnade på svärmors 85-årsdag sparade hon som minne livet ut.Fyller vi år blir vi i föräldragenerationen alltid glada för en flaska skumpa. Och hittar vi andra tillfällen till seriöst högtidlighållande av något kan det också tänkas bli en utflykt till Systembolagets hyllor för mousserande – det finns ju bevars bubblande varianter som gott duger som ersättning för Den Äkta Varan, om man vill vara lite sparsam.
Det är en ljuvlig känsla när korken glider ut ur flaskhalsen med ett pysande (ja ni vet väl att bara amatörer låter korken smälla?). När sedan den sprudlande drycken hälls upp i glasen känner man redan hur den flytande lyckan börjar sprida sig i kroppen, hur bubblorna krossas mot gommen och gör livet ännu mer värt att leva.
Fast det finns som sagt folk som inte har vett att uppskatta denna gudomliga dryck, trots att de har råd utan minsta uppoffring. Själva anser de troligen att de uppnått höjden av förfining. De har nämligen skaffat champagnevisp.
En champagnevisp är gärna tillverkad i renaste silver, om inte i guld. Och vem som kommit på den vet jag inte, vill inte heller veta, för tokiga människor kan man lika gärna undvika.
Champagnevispen är kreerad för att man ska ta bort bubblorna ur champagnen. På ett par sekunder förstör man det som tagits fram med omsorgsfull och varsam produktion och lagring.
Helgerån. Det finns inget annat ord. Champagne utan bubblor är inte champagne. Vispad champagne är inte champagne. Champagnevispen har inget existensberättigande, det är helt enkelt en visp för mycket.
För det är ju bubblorna som gör det!
Jo då, det har jag vetat länge, bloggat om det, mer än en gång dessutom. Men nu finns det också vetenskapliga bevis på att så är fallet. En grupp forskare från Frankrike och Tyskland har visat att det är en tydlig kemisk skillnad mellan vätskan i en champagneflaska och de små bubblor som bildas i den så snart den korkas upp och koloxiden frigörs. Forskningen presenteras i dagarna i en amerikansk vetenskapstidskrift.
Slutsatsen är att det är bubblorna som bär smakämnena in i våra munnar. Och det är när den stadiga strömmen av bubblor – bara en halv millimeter stora i diameter – exploderar i glaset som smakämnena frigörs och uppfattas av näsa och smaklökar.
Folk med champagnevisp göre sig icke besvär. Låt dem vispa en Pepsi i stället!
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens Nyheter har också läst bubbelartikeln i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). Frågan är dock om antalet bubblor i 75 cl champagne är 100 miljoner - eller "bara" 49 miljoner ... på den punkten går uppfattningarna i sär!
Har ni förresten tänkt på en sak: på torsdag går vinpriserna upp ...
Verktyg för blickfång - tisdagstema
Tisdagstemat denna vecka är VERKTYG.Hur kan jag då komma på tanken att visa en skylt, hängande i ett franskt gathörn?
Jo så här: man måste söka efter verktyg som kan hjälpa till att dra uppmärksamheten till sig om man är näringsidkare av vilket slag det vara må.
Och då måste ju en vacker skylt vara ett effektivare verktyg än en ful - eller hur? Och nog är just den här vacker, eller hur?
Klicka på länken ovan hittar du fler tolkningar - och klickar du på min bild ser du den i större format. Förstås.
PS Och apropå verktyg så kom jag just att tänka på något som jag skrev för rätt länge sedan. Kolla här!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 28, 2009
Citat
"Och så var det det där med volymen. Om medelålders herrar var feta så hette det embonpoint. Yngre herrar var på sin höjd kraftiga och satta. Äldre damer såg friska ut, medelålders damer hade en fyllig charm. Jag var bara tjock, jag, det var ingen som försökte hitta något annat ord utom en knöl i andra ringen som hade naturvetenskaplig läggning och kallade mig för 'specifika vikten'. Och det fanns inga chica modeller för större nummer bland skolflickor och studentskor på den tiden. Midjan flyttades hänsynslöst upp och ner, upp och ner, från knäna till diafragman. Att man inte hade någon midja frågade ingen efter, det var bara att flytta med."
-Barbro "Bang" Alving, den fenomenala, minns sin - och alltför många andras - ungdom i ett av de inledande kåserierna i boken "Älskar att resa" från 1962. Bantning hade inte slagit igenom i hennes kretsar, och att Big Is Beatuiful hade inte heller någon upptäckt. I dag finns i alla fall Generous och Xlnt ... fast annars har språkbruket väl i stort sett överlevt, möjligen med undantag för "embonpoint".
-Barbro "Bang" Alving, den fenomenala, minns sin - och alltför många andras - ungdom i ett av de inledande kåserierna i boken "Älskar att resa" från 1962. Bantning hade inte slagit igenom i hennes kretsar, och att Big Is Beatuiful hade inte heller någon upptäckt. I dag finns i alla fall Generous och Xlnt ... fast annars har språkbruket väl i stort sett överlevt, möjligen med undantag för "embonpoint".
söndag, september 27, 2009
Hur ser jag ut - utan ögon?
Om jag kastar en blick över axeln idag ser jag tillbaka på en ovanligt körig vecka. Dagar som ramats in av en tjurrusning för att hinna med morgonbussen – och sedan en evig väntan på kvällsbussen hemåt. Tiden däremellan fylld av möten med en ständig blick på klockan, hastig faktainhämtning, telefonsamtal, diskussioner, röra. På kvällen rester eller hämtpizza till middag. Bloggning? Knappast.
Det blir ju så där ibland, oftast dessutom självförvållat, även om graden av skuld kan diskuteras. Intressant blir det hur som helst att se vilka effekter den där stressen kan föra med sig. I mitt fall bjöd veckan på två sådana överraskningar, två dagar i rad.
I torsdags upptäcker jag plötsligt, någon gång vid lunchtid, att jag inte har något örhänge i ena örat. Aj – tappat? Men nej, jag har ju inget i andra örat heller! Och titta, inga ringar på händerna! Inser direkt att det blev för brådis till bussen i morse. Det brukar inte hända, jag tycker någon form av smycken hör till min klädsel, ett roligt sätt att leka med mitt utseende, för min egen skull, faktiskt.
Fredagen, veckans förvisso femte och sista etapp i loppet mot en liten vilodag, lät timmarna flyga. Fast förr eller senare, i det här fallet senare, behöver man ju gå en sväng och ”tvätta händerna”. Och när jag gör det kastar jag en blick i spegeln. HJÄLP! Hur ser jag ut?!? JAG HAR JU INGA ÖGON! Har glömt att sätta på mig ansiktet!
Ännu en morgonbuss var naturligtvis orsaken.
Jo, glasögon hade jag förstås, och tur var väl det. Men att knalla iväg ut bland folk fullständigt au naturelle runt ögonen, det gör jag bara inte. Ni har säkert sett hundra så kallade intervjuer där erkända skönheter får svara på frågan vilken sminkdetalj de inte kan tänka sig att avvara en endaste sekund. Beroende på typen är svaret endera ”Jag kan inte leva utan Ardens fuktkräm Dagens Daggdroppe nummer 93, den kostar visserligen 1000 kronor för en milliliter men är värd vartenda öre” eller ”Apotekets bassalva funkar bäst”.
Gissa vad jag skulle svara?
Mascara! Oavsett märke, prisklass och övriga variabler är det färgen på fransarna som inte är umbärlig. Resten, skuggor, läppstift, highlighters osv kan kvitta. Men det är tack vare mascaran jag ser vaken ut. Har man av födsel så gott som osynliga och inte ens särskilt långa fransar behöver de bättras på, resten går att klara sig utan eller slänga på lite senare, om tillfälle ges.
Nu är det dags för en ny arbetsvecka.
Kanske ska jag lägga ner en liten reservmascara i handväskan … för alla eventualiteters skull …
För även om man är lite trött och längtar hem till sängen redan på förmiddagen verkar det väl ändå bäst att se vaken ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Det blir ju så där ibland, oftast dessutom självförvållat, även om graden av skuld kan diskuteras. Intressant blir det hur som helst att se vilka effekter den där stressen kan föra med sig. I mitt fall bjöd veckan på två sådana överraskningar, två dagar i rad.
I torsdags upptäcker jag plötsligt, någon gång vid lunchtid, att jag inte har något örhänge i ena örat. Aj – tappat? Men nej, jag har ju inget i andra örat heller! Och titta, inga ringar på händerna! Inser direkt att det blev för brådis till bussen i morse. Det brukar inte hända, jag tycker någon form av smycken hör till min klädsel, ett roligt sätt att leka med mitt utseende, för min egen skull, faktiskt.
Fredagen, veckans förvisso femte och sista etapp i loppet mot en liten vilodag, lät timmarna flyga. Fast förr eller senare, i det här fallet senare, behöver man ju gå en sväng och ”tvätta händerna”. Och när jag gör det kastar jag en blick i spegeln. HJÄLP! Hur ser jag ut?!? JAG HAR JU INGA ÖGON! Har glömt att sätta på mig ansiktet!
Ännu en morgonbuss var naturligtvis orsaken.
Jo, glasögon hade jag förstås, och tur var väl det. Men att knalla iväg ut bland folk fullständigt au naturelle runt ögonen, det gör jag bara inte. Ni har säkert sett hundra så kallade intervjuer där erkända skönheter får svara på frågan vilken sminkdetalj de inte kan tänka sig att avvara en endaste sekund. Beroende på typen är svaret endera ”Jag kan inte leva utan Ardens fuktkräm Dagens Daggdroppe nummer 93, den kostar visserligen 1000 kronor för en milliliter men är värd vartenda öre” eller ”Apotekets bassalva funkar bäst”.
Gissa vad jag skulle svara?
Mascara! Oavsett märke, prisklass och övriga variabler är det färgen på fransarna som inte är umbärlig. Resten, skuggor, läppstift, highlighters osv kan kvitta. Men det är tack vare mascaran jag ser vaken ut. Har man av födsel så gott som osynliga och inte ens särskilt långa fransar behöver de bättras på, resten går att klara sig utan eller slänga på lite senare, om tillfälle ges.
Nu är det dags för en ny arbetsvecka.
Kanske ska jag lägga ner en liten reservmascara i handväskan … för alla eventualiteters skull …
För även om man är lite trött och längtar hem till sängen redan på förmiddagen verkar det väl ändå bäst att se vaken ut.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 24, 2009
Skynda, fynda!
I dag slår Bok- & Biblioteksmässan upp portarna i Göteborg, för 25:e gången. Jag kan tyvärr inte åka dit i år, det känns lite tomt men det är bara att hacka i sig ...
Men den som är där kan leta upp Isaberg Förlags monter (B05:41, nära Pirats jättemonter) och köpa boken Klimakteriehäxan till superpris – 50 kronor.
Billigare än en pocket. Billigare blir den aldrig! Och det är bara tre månader kvar till julafton, så den kan ju bli en julklapp också. "Bra presentbok för kvinnor med humor" har någon tidning skrivit som omdöme.
Och vill du kolla recensioner och läsarreaktioner är det bara att klicka på bilden av omslaget uppe till vänster så har du allt inom räckhåll med ett musklick!
Copyright Klimakteriehäxan
Men den som är där kan leta upp Isaberg Förlags monter (B05:41, nära Pirats jättemonter) och köpa boken Klimakteriehäxan till superpris – 50 kronor.
Billigare än en pocket. Billigare blir den aldrig! Och det är bara tre månader kvar till julafton, så den kan ju bli en julklapp också. "Bra presentbok för kvinnor med humor" har någon tidning skrivit som omdöme.
Och vill du kolla recensioner och läsarreaktioner är det bara att klicka på bilden av omslaget uppe till vänster så har du allt inom räckhåll med ett musklick!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 22, 2009
Höst
Det är dags nu.
Höstdagjämning.
För min del blev det första dagen på mycket länge med strumpor i skorna.
Ikväll ska jag högtidlighålla dagen ännu mer konkret. Under alla sommarmånader, ja ända sedan i våras faktiskt, sover jag i enlighet med kålblads- eller lager-på-lager-principen: bara med ett lakan, fast med möjlighet att greppa ett litet tunt täcke om det plötsligt skulle bli i svalaste laget kring sängen.
Men ikväll knölar jag in istoppstäcket i påslakanet.
Det är dags nu.
Vinden tar i, kastar sig runt husknuten i kolmörkret. Det blir mysigt att dra täcket ända upp till hakan.
Det är ju höst.
Copyright Klimakteriehäxan
Höstdagjämning.
För min del blev det första dagen på mycket länge med strumpor i skorna.
Ikväll ska jag högtidlighålla dagen ännu mer konkret. Under alla sommarmånader, ja ända sedan i våras faktiskt, sover jag i enlighet med kålblads- eller lager-på-lager-principen: bara med ett lakan, fast med möjlighet att greppa ett litet tunt täcke om det plötsligt skulle bli i svalaste laget kring sängen.
Men ikväll knölar jag in istoppstäcket i påslakanet.
Det är dags nu.
Vinden tar i, kastar sig runt husknuten i kolmörkret. Det blir mysigt att dra täcket ända upp till hakan.
Det är ju höst.
Copyright Klimakteriehäxan
Grönt är skönt - veckans tisdagstema
Grönska är så lätt att uppskatta, i en massa olika former.Gräset är grönt, trädet är grönt - och skönt i betydelsen vackert med sin intressanta stam, men också skönt eftersom det erbjuder skugga åt den som söker den varan.
Så kan det bli när det påbjudna tisdagstemat är just grönt och skönt.
Fler grönt-och-skönt-bilder här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 21, 2009
Nalle fick stanna hemma
I veckans Bildligt talat bidrog jag med ett foto på den sovande björnen. Då skrev jag också, att en text om denne högt älskade familjemedlem skulle komma. Här är den.
Nalle fick inte följa med till Norge.
Jag lyfte lite på täcket till Dotterns övergivna säng – och där ligger han, ömt nedbäddad, med huvudet på kudden.
Nalle är med ålderns rätt lite tufsig och medfaren, men vad mer kan man begära?
Första gången Dottern och Nalle möttes var den märkesdag i livet när hon skulle sova med de andra barnen på dagis, utan mamma. Vi hade förberett detta så bra vi kunde, men det var lite traumatiskt för oss båda. Det var då jag halade fram mitt trumfkort: Det här är Nalle, han vill gärna sova en stund tillsammans med dig, får han det?
Dottern tittade på honom, såg förstås att han var mjuk och söt, sträckte armarna efter honom, gav mig en hård kram och tryckte sedan Nalle ännu hårdare mot sitt bröst när hon vände mig ryggen och gick in där dagisfröknarna och de andra småttingarna förberedde middagsvilan.
Sedan den dagen har de varit oskiljaktiga. Nalle har flugit till Grekland och Spanien, haft bilsemester på Gotland, hälsat på farmor och mormor, sovit i olika sängar, varit på idrottsläger och pyjamasparty, tryckts ner i den ena väskan efter den andra. Bara en gång var katastrofen nära: vi hade varit i London och halvvägs till flygplatsen på väg hem insåg vi att Nalle inte var med. Han skulle missa flyget – och vad värre var, vi skulle kanske aldrig mer få se honom!
De där restimmarna var hemska. Jag var lika ledsen som den tårögda, hulkande och sorgtyngda Dottern. Knappt hade vi landat förrän jag började mitt spaningsarbete, och min stolthet visste heller inga gränser när jag efter en dryg vecka tvingat hotellpersonalen att leta efter Nalle för femtifjärde gången. Då hittades han och kom hem med posten. Visserligen sa barnet att han luktade ”lite konstigt”, men det gick över.
När Nalle var i tonåren och fortfarande aldrig hade badat föreslog jag lite försynt att vi faktiskt skulle köra honom i tvättmaskinen så att han eventuellt skulle bli så där mjukt luddig och gosig som han en gång varit. Men blicken Dottern gav mig till svar var förintande. Man kör inte sin älskade i tvättmaskin, ens om han är en nallebjörn.
Så obadad är han fortfarande, och jag skulle aldrig våga mig på ens en liten tvätt i dag. De baciller han har, de har han.
Nalle har åtminstone för närvarande en hel säng för sig själv, och det kan han ha gjort sig förtjänt av, efter alla dessa år av trogen tröst och tjänst. Han skulle säkert inte trivas lika bra i Oslo.
Kommer Dottern bara hem igen får han säkert en riktig bamsekram. För jag är säkert på att hon älskar honom fortfarande, trots att han inte fick följa med till Norge. Och när jag saknar henne kan jag ju smyga in i det övergivna rummet och krama Nalle i stället.
Nu stoppar jag om honom ordentligt igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Nalle fick inte följa med till Norge.Jag lyfte lite på täcket till Dotterns övergivna säng – och där ligger han, ömt nedbäddad, med huvudet på kudden.
Nalle är med ålderns rätt lite tufsig och medfaren, men vad mer kan man begära?
Första gången Dottern och Nalle möttes var den märkesdag i livet när hon skulle sova med de andra barnen på dagis, utan mamma. Vi hade förberett detta så bra vi kunde, men det var lite traumatiskt för oss båda. Det var då jag halade fram mitt trumfkort: Det här är Nalle, han vill gärna sova en stund tillsammans med dig, får han det?
Dottern tittade på honom, såg förstås att han var mjuk och söt, sträckte armarna efter honom, gav mig en hård kram och tryckte sedan Nalle ännu hårdare mot sitt bröst när hon vände mig ryggen och gick in där dagisfröknarna och de andra småttingarna förberedde middagsvilan.
Sedan den dagen har de varit oskiljaktiga. Nalle har flugit till Grekland och Spanien, haft bilsemester på Gotland, hälsat på farmor och mormor, sovit i olika sängar, varit på idrottsläger och pyjamasparty, tryckts ner i den ena väskan efter den andra. Bara en gång var katastrofen nära: vi hade varit i London och halvvägs till flygplatsen på väg hem insåg vi att Nalle inte var med. Han skulle missa flyget – och vad värre var, vi skulle kanske aldrig mer få se honom!
De där restimmarna var hemska. Jag var lika ledsen som den tårögda, hulkande och sorgtyngda Dottern. Knappt hade vi landat förrän jag började mitt spaningsarbete, och min stolthet visste heller inga gränser när jag efter en dryg vecka tvingat hotellpersonalen att leta efter Nalle för femtifjärde gången. Då hittades han och kom hem med posten. Visserligen sa barnet att han luktade ”lite konstigt”, men det gick över.
När Nalle var i tonåren och fortfarande aldrig hade badat föreslog jag lite försynt att vi faktiskt skulle köra honom i tvättmaskinen så att han eventuellt skulle bli så där mjukt luddig och gosig som han en gång varit. Men blicken Dottern gav mig till svar var förintande. Man kör inte sin älskade i tvättmaskin, ens om han är en nallebjörn.
Så obadad är han fortfarande, och jag skulle aldrig våga mig på ens en liten tvätt i dag. De baciller han har, de har han.
Nalle har åtminstone för närvarande en hel säng för sig själv, och det kan han ha gjort sig förtjänt av, efter alla dessa år av trogen tröst och tjänst. Han skulle säkert inte trivas lika bra i Oslo.
Kommer Dottern bara hem igen får han säkert en riktig bamsekram. För jag är säkert på att hon älskar honom fortfarande, trots att han inte fick följa med till Norge. Och när jag saknar henne kan jag ju smyga in i det övergivna rummet och krama Nalle i stället.
Nu stoppar jag om honom ordentligt igen.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 20, 2009
Bildligt talat: Björnen sover
Fler bidrag i kedjan Bildlig talat finner du om du klickar här.I morgon kommer det en story till den här bilden!
Uppdaterat: vill du läsa den - scrolla upp till inlägget ovan.
Copyright Klimakteriehäxan
På plats i grannlandet
Hennes packning var en syn att skåda.Först min allra största resväska, den som kan utökas rejält när man drar upp ett blixtlås runt locket. Sedan en annan resväska, normalstor. Och så en Ikea-kasse, full till brädden. Plus en rejäl axelväska med laptop och lite andra nödvändigheter, någon lös påse och en pryl i varje ficka.
Det var under detta lass hon vacklade mot tåget till Oslo, min utvandrande dotter. Den sammanlagda vikten av väskorna skulle ha ruinerat vilken flygresenär som helst, men på tåg har man ju – än så länge – inga sådana begränsningar.
Tillsammans med två likasinnade finns hon nu på plats i grannlandet.
Nu ska det alltså brytas ny terräng, på norsk grund. Jag tänker på Knut Hamsuns ”Markens gröda”, när Isak och Inger kämpar för sin överlevnad. Riktigt så fungerar det förstås inte en bit in på 2000-talet, även om svenskar säger att ”Norge är den sista Sovjet-staten” (dåvarande näringsministern Björn Rosengren) och försöker få norrmän att bevara sitt lillebrorskomplex gentemot oss svenskar.
Men allt sådant har väl ändå blivit svårare nu, när Fredrik Skavlan krönts till kung i svensk tv, Alexander Rybak är tonårsidol och ”Himmelblå” förgyller måndagkvällarna med feelgood-historier i karg skärgårdsmiljö – och alltihop på norska. Lägg därtill att alla oljemiljarderna gett den norska kronan ett värde som får svenska pengar att krympa flera storlekar.
Bostadsfrågan har i alla fall löst sig, till ett i mina öron hutlöst pris. På jobbfronten verkar det vara ganska lotteriartat: har man tur får man påhugg på restaurang med gott renommé, gäster som är frikostiga med dricks och god mat också till personalen.
Har man mindre tur får man shoppa runt och pröva på lite varjehanda, vilket förstås också kan betyda att man drar en vinstlott i slutändan.
Fast ingen verkar skära guld med täljkniv i Oslo heller, mer än möjligen de som hyr ut sina lägenheter i andra hand till lycksökande svenska ungdomar.
Dottern har dessutom bestämt sig för att pröva den bana jag varnat henne (och alla andra) för å det allra strängaste: telefonförsäljning.
På sin stockholmska ringer hon nu till folk runt om i Norge och erbjuder dem att byta elleverantör. Hon säger att hon har svårt att somna för att de olika villkoren och avtalsklausulerna för elleveranser snurrar i skallen. Du milde tid, sådant är ju komplicerat redan på svenska!
Kan bara skaka misstroget på huvudet och hoppas att hon hittar något bättre. Om inte annat så tänker hon väl om den dag hon råkar ringa en trönder. För då upphör den där förståelsen över gränsen. Trönder är en obegriplig norsk dialekt – och lägg till det något om ett elavtal … Inte utan att man hoppas att det fanns något till tröst i den där jättepackningen.
Men jag tror inte Nalle, som varit med i tjugo år som en oumbärlig vän, fick flytta med den här gången.
Han förstår kanske inte norska.
Eller så ville han bara inte utvandra utan är nöjd ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden används med benäget tillstånd av Dottern.
Citat x 2
"Både som revyartist och skådespelare var hon ett märkvärdigt barn av sin tid. Men för den gamla jazzpubliken var hon ändå alltid bara utlånad. Det är som sångerska hon har evigt liv."
-Lars Linder, DN, recenserar en ny bok om Monica Zetterlund, där hennes insatser bland annat som Ulrika i Västergöl i Troells Utvandrar-filmer och som hembiträde i Söderkåkar - med all rätt - hyllas. Vilket ger mig anledning att påminna om, att Monicas egen "Hågkomster ur ett dåligt minne" är stor underhållning, speciellt som hörbok - Monica läser förstås själv.
"Allt som du kan göra innan 30 kan du också göra efter 30. Låt inte en kombination av två siffror sätta begränsningar för ditt liv, varken före eller efter det du fyllt år."
-Johan Åkesson, 27-årig krönikör i DN söndag, om sin stundande 30-årskris. Rådet ovan har han fått av någon bekant på Facebook, och rådet verkar högst användbart även på en massa andra sifferkombinationer i födelsedagssammanhang ...
-Lars Linder, DN, recenserar en ny bok om Monica Zetterlund, där hennes insatser bland annat som Ulrika i Västergöl i Troells Utvandrar-filmer och som hembiträde i Söderkåkar - med all rätt - hyllas. Vilket ger mig anledning att påminna om, att Monicas egen "Hågkomster ur ett dåligt minne" är stor underhållning, speciellt som hörbok - Monica läser förstås själv.
"Allt som du kan göra innan 30 kan du också göra efter 30. Låt inte en kombination av två siffror sätta begränsningar för ditt liv, varken före eller efter det du fyllt år."
-Johan Åkesson, 27-årig krönikör i DN söndag, om sin stundande 30-årskris. Rådet ovan har han fått av någon bekant på Facebook, och rådet verkar högst användbart även på en massa andra sifferkombinationer i födelsedagssammanhang ...
lördag, september 19, 2009
En annan sorts lyx
Vad är lyx?Ett överflöd av allt möjligt: pengar, mat, kläder, teknik, prylar?
Jo för all del.
Men nog kan väl lyx också vara annat. Som till exempel lugn och ro, tystnad, närhet till naturen.
Så när temat för "Veckans fönster" är "lyxigt" väljer jag en bild på det senare. Ett fönster som vetter mot sommar-Sverige, soligt och grönt där utanför, tyst och stilla. Bara att njuta - av ren lyx.
Fler lyxiga fönster har du vägen till här.
Copyright Klimakteriehäxan
Vill du se bilden i större format? Klicka bara på den!
torsdag, september 17, 2009
Ett dukat bord
-Inte köpa servetter nu igen!
Vi är på Ikea och Sonen ser mig bromsa in vid de jättestora travarna med pappersservetter i olika mönster och färger. Det är sant att jag sällan kommer ut från Det Stora Möbelvaruhuset utan åtminstone ett paket servetter. Och Sonen tycker att vi har för mycket av den varan hemma. Eftersom de inte går åt i samma takt som potatisen och mjölken, till exempel.
Men varför skulle man inte köpa servetter?
Ska det dukas lite trevligare än bara på köksbordet i största hast behövs det lite extra tillbehör. En hushållsrulle ser inte så kul ut. Och dessutom är det så med servetter, att de har obegränsad hållbarhet, så det är bara att slå till när tillfälle ges. Alltså tycker till exempel jag att man gärna kan ha ett sortiment: röda till jul och kräftor, blåmönstrade till den blå damastduken, klassiska vita som passar till allt, några skojiga och mindre till eventuellt drinktilltugg, en variant som förgyller ett tårtkalas på födelsedagen … Gjorde nyss slut på några trevliga gröna med cyklar på, har just tagit fram vackert höstlövsmönstrade (rea på Hemtex i våras).
För säga vad man vill om matlagning, men den rätt finns inte som inte vinner på att inmundigas vid ett vackert dukat bord. Där ska det gärna finnas både blommor och levande ljus och kanske något annat årstidsanpassat – löv från en höstglödande lönn, glaspärlor som fångar upp ljuset, eller vad man nu känner lust att experimentera med.
Att duka och fixa var egentligen det enda jag fick beröm för när vi hade hemkunskap i skolan. Allt som skulle in i ugnen glömde jag bort tills det var bränt, matbrödet liknade betongfundament, såsen var som klister. Men sallad var jag bra på redan då, fast det tyckte inte ”hushållsfröken” var någon större bedrift – den gick ju inte att förstöra.
Så det var väl det där med dukningen, och servetterna i olika brutna former, som räddade mig.
Om sanningen ska fram, så står det numera oftast ett gäng servetter på mitt köksbord också. Behöver ju inte snåla med dem, eftersom jag har ett sådant bra lager. Förresten har min matlagning med tiden åtminstone närmat sig mina färdigheter i dukning.
Så det så.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi är på Ikea och Sonen ser mig bromsa in vid de jättestora travarna med pappersservetter i olika mönster och färger. Det är sant att jag sällan kommer ut från Det Stora Möbelvaruhuset utan åtminstone ett paket servetter. Och Sonen tycker att vi har för mycket av den varan hemma. Eftersom de inte går åt i samma takt som potatisen och mjölken, till exempel.
Men varför skulle man inte köpa servetter?
Ska det dukas lite trevligare än bara på köksbordet i största hast behövs det lite extra tillbehör. En hushållsrulle ser inte så kul ut. Och dessutom är det så med servetter, att de har obegränsad hållbarhet, så det är bara att slå till när tillfälle ges. Alltså tycker till exempel jag att man gärna kan ha ett sortiment: röda till jul och kräftor, blåmönstrade till den blå damastduken, klassiska vita som passar till allt, några skojiga och mindre till eventuellt drinktilltugg, en variant som förgyller ett tårtkalas på födelsedagen … Gjorde nyss slut på några trevliga gröna med cyklar på, har just tagit fram vackert höstlövsmönstrade (rea på Hemtex i våras).För säga vad man vill om matlagning, men den rätt finns inte som inte vinner på att inmundigas vid ett vackert dukat bord. Där ska det gärna finnas både blommor och levande ljus och kanske något annat årstidsanpassat – löv från en höstglödande lönn, glaspärlor som fångar upp ljuset, eller vad man nu känner lust att experimentera med.
Att duka och fixa var egentligen det enda jag fick beröm för när vi hade hemkunskap i skolan. Allt som skulle in i ugnen glömde jag bort tills det var bränt, matbrödet liknade betongfundament, såsen var som klister. Men sallad var jag bra på redan då, fast det tyckte inte ”hushållsfröken” var någon större bedrift – den gick ju inte att förstöra.
Så det var väl det där med dukningen, och servetterna i olika brutna former, som räddade mig.
Om sanningen ska fram, så står det numera oftast ett gäng servetter på mitt köksbord också. Behöver ju inte snåla med dem, eftersom jag har ett sådant bra lager. Förresten har min matlagning med tiden åtminstone närmat sig mina färdigheter i dukning.
Så det så.
Copyright Klimakteriehäxan
... och apropå dukning ...
...så vill jag inte undanhålla er det här bordet längre. Här finns förvisso flera saker som jag gillar: färsk frukt i en trevlig skål, levande ljus på en vacker träyta.Men kolla duken!!!
Det är en död säl, varken mer eller mindre.
Bordet stod dukat i frukostmatsalen på ett hotell i Longyearbyn på Svalbard. Där har man en klart osentimental inställning till sälar, hur söta de än må vara. Deras skinn är nyttiga till både det ena och det andra. Som till exempel en i mitt tycke synnerligen originell bordduk.
Fast jag valde att sätta mig och äta vid ett annat bord. För den goda smakens skull.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 16, 2009
Citat
"Jag förstår att det är häftigt med rika människor, men när de har intellekt som en manet, tråkiga liv och inte njuter av god mat, vad är då poängen? /.../ Jag har tapeter hemma med större djup!"
-Malin Wollin, krönikör i Aftonbladet, har tittat på "Svenska Hollywoodfruar" i TV3. Och jag inser att jag nog missat något ... eller inte ...
-Malin Wollin, krönikör i Aftonbladet, har tittat på "Svenska Hollywoodfruar" i TV3. Och jag inser att jag nog missat något ... eller inte ...
Giftaslysten karl sökes
Hon söker efter en man, en karl som kan förgylla hennes dagar tills döden skiljer dem åt.
Inte så originellt, kan det tyckas. Det dräller ju av kvinnor som drömmer om att få stå brud.
Men Mek Wok Kundor i Malaysia är 107 år gammal och har redan varit gift tjugotvå gånger. Den senaste maken, i dag 37 år, finns inte kvar hos henne längre, han fastnade i drogträsket och behandlas nu mot sitt missbruk. Om äktenskapet hjälpte till att driva honom in i de giftiga substansernas värld är oklart. Men Mek Wok känner på sig att han inte tänker komma tillbaka till henne när han är färdigrehabiliterad. Snarare tror hon att han kastar sina blickar efter något yngre, eventuellt också något snyggare.
För en lokal tidning har hon berättat, att hon planerar att besöka maken som vistas i huvudstaden Kuala Lumpur. Fast hon verkar inte tro att han går att övertala att återvända hem, även om hon kan tänka sig att vänta på honom, utan det måste nog bli skilsmässa.
Så då gäller det alltså att hitta den tjugotredje mannen i ordningen.
Mek Wok säger sig inse att hon är lite till åren kommen och inte har så lätt att attrahera det motsatta könet längre – men eftersom hon inte gillar att vara ensam vill hon i alla fall försöka.
Om tjugotvå äktenskap kan tänkas vara ett rekord är oklart, men att det är ovanligt många, det står utom alla tvivel.
Samtidigt måste man faktiskt tvivla lite på hur kul Mek Wok Kundor är att vara gift med. Det är ju som bekant sällan ens fel att två träter …
Låt oss säga att hon inledde sin äktenskapskarriär tidigt – kanske 17 år gammal. Då har hon i genomsnitt varit gift i fyra och ett halvt år med varje man. Lite tid måste väl också ha gått åt i bytena, så i själva verket blir äktenskapen kortare.
Det allra märkligaste är kanske ändå att hon inte tröttnat. Och naturligtvis ska hon inte diskrimineras för sin ålders skull – det är självklart en fri marknad där ute, så allt man kan göra är att önska henne lycka till.
Möjligen borde någon djupintervjua henne, innan hon blir alltför gammal (?!), för att få veta hur man faktiskt hittar en giftaslysten karl, inte bara en gång - utan åtminstone tjugotvå!
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Independent
Inte så originellt, kan det tyckas. Det dräller ju av kvinnor som drömmer om att få stå brud.
Men Mek Wok Kundor i Malaysia är 107 år gammal och har redan varit gift tjugotvå gånger. Den senaste maken, i dag 37 år, finns inte kvar hos henne längre, han fastnade i drogträsket och behandlas nu mot sitt missbruk. Om äktenskapet hjälpte till att driva honom in i de giftiga substansernas värld är oklart. Men Mek Wok känner på sig att han inte tänker komma tillbaka till henne när han är färdigrehabiliterad. Snarare tror hon att han kastar sina blickar efter något yngre, eventuellt också något snyggare.
För en lokal tidning har hon berättat, att hon planerar att besöka maken som vistas i huvudstaden Kuala Lumpur. Fast hon verkar inte tro att han går att övertala att återvända hem, även om hon kan tänka sig att vänta på honom, utan det måste nog bli skilsmässa.
Så då gäller det alltså att hitta den tjugotredje mannen i ordningen.
Mek Wok säger sig inse att hon är lite till åren kommen och inte har så lätt att attrahera det motsatta könet längre – men eftersom hon inte gillar att vara ensam vill hon i alla fall försöka.
Om tjugotvå äktenskap kan tänkas vara ett rekord är oklart, men att det är ovanligt många, det står utom alla tvivel.
Samtidigt måste man faktiskt tvivla lite på hur kul Mek Wok Kundor är att vara gift med. Det är ju som bekant sällan ens fel att två träter …
Låt oss säga att hon inledde sin äktenskapskarriär tidigt – kanske 17 år gammal. Då har hon i genomsnitt varit gift i fyra och ett halvt år med varje man. Lite tid måste väl också ha gått åt i bytena, så i själva verket blir äktenskapen kortare.
Det allra märkligaste är kanske ändå att hon inte tröttnat. Och naturligtvis ska hon inte diskrimineras för sin ålders skull – det är självklart en fri marknad där ute, så allt man kan göra är att önska henne lycka till.
Möjligen borde någon djupintervjua henne, innan hon blir alltför gammal (?!), för att få veta hur man faktiskt hittar en giftaslysten karl, inte bara en gång - utan åtminstone tjugotvå!
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Independent
tisdag, september 15, 2009
Tisdagstema: Fångad
Sorry, men när tisdagstemat heter "Fångad" råkade jag ha en bild som passar alltför väl. Här ser ni sälar, fångade och upphängda för att bli hundmat på Svalbard. För att se bilden i större format klickar du bara på den!
Andra sorters fångster (förhoppningsvis) hittar ni den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 14, 2009
Reapris på paradis
Alla har vi väl någon gång drömt oss bort någonstans, till en exotisk plats där stillhet råder i solen, där mobilen är död, dit bredbandet inte tar sig, där ljudbilden huvudsakligen består av stilla vågplask och vindbrus i mäktiga trädkronor. Inte sant?Men lika sant är det förstås också att ganska få av oss får uppleva det där äventyret på riktigt. Vi får nöja oss med en bilresa till släkten eller en charterresa till ett åtkomligt resmål, med eller utan Ryanair-syndrom*.
Fast det finns faktiskt andra möjligheter också. Som nu till exempel, när den internationella finanskrisen har gjort att dussintals öar är till salu, till reapris, utanför Australiens kust. Det är öar med bebyggelse, bara att flytta in i fina hus med pooler, ibland med egen liten landningsbana till det tvåmotoriga privatplanet (som ingår i köpet), eller en helikopterplatta för gästerna som väljer att anlända med den sortens transport. Privat strand är en självklarhet.
Priset på de här öarna har nu gått ner till hälften av vad de betingade bara för ett år sedan. Fast sandstränderna är lika vita och havet lika blått, fisket lika givande och solen lika varm. Det är bara människorna som inte har riktigt lika mycket pengar, utan hoppas på intresserade köpare för att kunna lämna ölivet bakom sig.
Sugen? Ja, nog låter det väl häftigt. Men det är det där med priset. För även om det är rea med femtio procent kostar den billigaste ön ungefär nio miljoner kronor.
Ön heter Temple och beskrivs som ett paradis där man kan plocka sina egna ostron direkt från klipporna, där man kan se valar simma förbi vinkande med sina väldiga stjärtfenor och där havssköldpaddor har sina bon på stränderna. Huset är avsett för fyra personer, med två badrum. Dock är det inte särskilt lyxigt inrett, om man tittar på bilderna, det känns som en liten besvikelse.
Det finns förstås ett tredje litet aber också: det blir rätt långa resor till sommarstället om det ska ligga på en ö utan Queensland …
Men drömma går ju.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: The Independent. Bilderna på Temple Island från mäklarfirmans hemsida.
*Ryanair-syndromet – det är situationen när man upptäcker att det man betalt för bara är en bråkdel av vad något kostar. För varje extra fragment av service tillkommer en avgift, vilket gör att totalpriset blir ett helt annat än det du trodde när du ”fyndade”.
Bildligt talat: hösttecken
Det är vackert men opraktiskt att björnbären tycks ha en alldeles individuell mogningstakt ..."Bildligt talat" är en fotokedja som du hittar fler bidrag till den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 13, 2009
Stängt var det här!
Veckans fönster ska vara stängt.Och stängt, det kan man verkligen konstatera att det här fönstret är. Förmodligen har det inte varit öppet på väldigt länge.
Fler stängda fönster den här vägen!
Copyright Klimakteriehäxan
Sovit gott i natt?
Har du sovit gott i natt?
Ingen som snarkat och hållit dig vaken? Ingen som dragit åt sig hela täcket? Ingen som knölat ihop din kudde och snott den?
Du har helt enkelt vaknat pigg och utsövd, redo att ta dig an en ny dag. Bra! Förmodligen betyder detta också att du inte sovit i samma säng som någon annan, kanske inte ens delat rum med någon.
Jättebra!
Det visar sig nämligen, att i det långa loppet mår människan bäst av att sova för sig själv. Det kan hejda en rad åkommor, som hjärtbesvär och depression. Om skilsmässa kan kallas för en åkomma så bör den stå med på listan. Dålig sömn orsakar dessutom inte sällan trafikolyckor. Och allt detta skulle alltså kunna undvikas om fler bara drog konsekvenserna av sina oroliga nätter.
Hälften av alla människor som sover tillsammans med sin partner har nämligen svårt med sin sömn. Sömnforskaren Neil Stanley vid universitetet i Surrey i England har kartlagt problemen, och hans slutsatser är glasklara: den som är rädd om hälsan och sin relation bör se till att sova i egen säng, också i eget rum om till exempel snarkning, tandgnissel eller andra ljud är en del av störningsmomenten.
-Att folk började sova i samma rum blev en följd av trångboddhet som kom med industrialiseringen, säger Stanley, som själv inte sover i samma säng som sin fru.
-I antikens Rom till exempel delade man bädd bara för sexlivets skull, sedan gick parterna till sina rum.
Visst, om man tänker på alla gamla slott och herresäten man turistat sig igenom så har de ju alla ”drottningens sängkammare” och ”grevens sängkammare”! Då hade de ju förstås som regel också hur många rum som helst att disponera. Och kunde sova gott, med makt över såväl kudde som täcke – och rumstemperatur! För en snabb rundfråga bland bekanta ger övertygande besked: kvinnor vill ha svalt när de sover, män huttrar under duntäcket så snart temperaturen sjunker under 21 plusgrader.
Sängens bredd kan också spela roll. Sömnforskarna påpekar, att den som ligger i en normal europeisk dubbelsäng oftast disponerar ungefär 30 centimeter smalare yta än ett barn har i en barnsäng! Och så är det det där med läsningen innan man släcker lampan. Ska man tvingas släcka samtidigt – eller ska en ligga och blunda hårt i väntan på mörkret?
Fast det är klart: den som sover tillsammans med sin partner och sover gott ska självklart inte ändra på det. Även om de brittiska sömnforskarna langar in en liten brasklapp: det finns undersökningar som tyder på att även de här paren stör varandra mer än de själva vill erkänna …
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: BBC, Daily Telegraph
Ingen som snarkat och hållit dig vaken? Ingen som dragit åt sig hela täcket? Ingen som knölat ihop din kudde och snott den?
Du har helt enkelt vaknat pigg och utsövd, redo att ta dig an en ny dag. Bra! Förmodligen betyder detta också att du inte sovit i samma säng som någon annan, kanske inte ens delat rum med någon.
Jättebra!
Det visar sig nämligen, att i det långa loppet mår människan bäst av att sova för sig själv. Det kan hejda en rad åkommor, som hjärtbesvär och depression. Om skilsmässa kan kallas för en åkomma så bör den stå med på listan. Dålig sömn orsakar dessutom inte sällan trafikolyckor. Och allt detta skulle alltså kunna undvikas om fler bara drog konsekvenserna av sina oroliga nätter.
Hälften av alla människor som sover tillsammans med sin partner har nämligen svårt med sin sömn. Sömnforskaren Neil Stanley vid universitetet i Surrey i England har kartlagt problemen, och hans slutsatser är glasklara: den som är rädd om hälsan och sin relation bör se till att sova i egen säng, också i eget rum om till exempel snarkning, tandgnissel eller andra ljud är en del av störningsmomenten.-Att folk började sova i samma rum blev en följd av trångboddhet som kom med industrialiseringen, säger Stanley, som själv inte sover i samma säng som sin fru.
-I antikens Rom till exempel delade man bädd bara för sexlivets skull, sedan gick parterna till sina rum.
Visst, om man tänker på alla gamla slott och herresäten man turistat sig igenom så har de ju alla ”drottningens sängkammare” och ”grevens sängkammare”! Då hade de ju förstås som regel också hur många rum som helst att disponera. Och kunde sova gott, med makt över såväl kudde som täcke – och rumstemperatur! För en snabb rundfråga bland bekanta ger övertygande besked: kvinnor vill ha svalt när de sover, män huttrar under duntäcket så snart temperaturen sjunker under 21 plusgrader.
Sängens bredd kan också spela roll. Sömnforskarna påpekar, att den som ligger i en normal europeisk dubbelsäng oftast disponerar ungefär 30 centimeter smalare yta än ett barn har i en barnsäng! Och så är det det där med läsningen innan man släcker lampan. Ska man tvingas släcka samtidigt – eller ska en ligga och blunda hårt i väntan på mörkret?
Fast det är klart: den som sover tillsammans med sin partner och sover gott ska självklart inte ändra på det. Även om de brittiska sömnforskarna langar in en liten brasklapp: det finns undersökningar som tyder på att även de här paren stör varandra mer än de själva vill erkänna …
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: BBC, Daily Telegraph
fredag, september 11, 2009
Skördetid
Det har blivit skördetid. Äntligen.Fem tomatplantor förändrades på tre månader från små ynkliga sticklingar i en gammal konservburk till kraftiga växter som helt självsvåldigt tog över balkongen och knappt lämnade utrymme för ett par fötter.
Vi har vattnat och stöttat och fröjdats åt deras livskraft. Blommorna kom, tjuvskotten nöp vi bort (hoppas vi gjorde rätt!), de små gröna kulorna började formas. Mera vatten!
Det såg inte så lovande ut ett tag. Vildsinta vindar rumsterade om och välte krukorna kors och tvärs. Jag plockade gröna små tomater från golvet och försökte ge plantorna ännu bättre stöttning, för tänk om allt bara skulle blåsa bort!
Nu finns i alla fall de första röda. Jag vet redan hur de kommer att smaka: som sol och sommar i koncentrat.
Tänk att sådant kan förpackas i små röda frukter!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 09, 2009
När blöjor är en lockvara
Kanske minns ni att jag skrivit om Antikrundan, den som går längs strandpromenaden utmed Årstaviken, där alla äldre numera går med stavar?
Själv ingår jag inte riktigt i kategorin, huvudsakligen kanske för att jag bara har en av mina gåstavar kvar (!) men det finns en annan vandrande folkgrupp som jag definitivt har tillhört.
Nu talar vi om dem som kör barnvagnsrally. De samsas med stavgångarna och är minst lika många.
Undrar hur många mil jag tillryggalagt med barnvagn? Det måste bli åtskilliga. För det blev ju snabbt en vana: om inte förr så någon gång kring lunchtid var det dags att dra ut och rulla. Barnet somnade i allmänhet på raken, och man kunde sikta in sig på något närbeläget fik där andra barnvagnsrullare mötte upp. Trevligt, hela paketet.
Naturligtvis pratade vi oupphörligt om våra små sovande sötnosar, som upptog så gott som alla våra tankar och nästan all vår tid.
Och så pratade vi om priset på blöjor.
Var hade man det bästa extrapriset den här veckan? Vilken sort? Orkade man gå dit? Hur mycket billigare var det, skulle man rent av hamstra?
Hemma lusläste vi annonser och reklamblad, kollen var total – pricerunner.se var ju inte uppfunnet, men den hade nog varit överflödig ändå. Och blöjpriset var ett fungerande knep, det fick oss att gå till butiker vi aldrig förr handlat i.
I dag har jag zickzackat mellan antikrunde-gångarna och barnvagnsrally-deltagarna. Och snappat upp ett och annat. Vad tror ni de snackar om, de två mammorna med sina spädisar i var sin superkärra av 2010 års modell?
-Fattaru att jag glömde blöjor när vi skulle till landet, fick tvärnita på Willys i Haninge – och du aaanar inte va billigt de va!
-A men uppe på Hornsgatan var Pampers på extrapris också.
-Fast Willys i Haninge måste vara billigast i hela Svärje asså – vi skulle kunna åka dit ihop hörru! Köpa på oss nåra paket!
Två pappor – ja män är väldigt vanligt förekommande i barnvagnsrallyt, kom inte och påstå något annat – spädde på när jag just spänstade förbi dem.
-Får inte glömma köpa blöjor, han har den sista nu.
-Var köper ni era?
-Lina köper där det är extrapris, jag köper där jag är …
Förmodligen är blöjor oslagbara som lockprisartikel. Fast det är klart, när de färska räkorna kostar 9.90 hektot (som härom dagen) och cheddarn 69 spänn kilot, då kommer jag …
För jag använder ju faktiskt både räkor och ost, men inte blöjor.
Inte längre, alltså. Och inte än, i alla fall, ska man kanske tillägga. För säkerhets skull.
Copyright Klimakteriehäxan
Själv ingår jag inte riktigt i kategorin, huvudsakligen kanske för att jag bara har en av mina gåstavar kvar (!) men det finns en annan vandrande folkgrupp som jag definitivt har tillhört.
Nu talar vi om dem som kör barnvagnsrally. De samsas med stavgångarna och är minst lika många.
Undrar hur många mil jag tillryggalagt med barnvagn? Det måste bli åtskilliga. För det blev ju snabbt en vana: om inte förr så någon gång kring lunchtid var det dags att dra ut och rulla. Barnet somnade i allmänhet på raken, och man kunde sikta in sig på något närbeläget fik där andra barnvagnsrullare mötte upp. Trevligt, hela paketet.
Naturligtvis pratade vi oupphörligt om våra små sovande sötnosar, som upptog så gott som alla våra tankar och nästan all vår tid.
Och så pratade vi om priset på blöjor.
Var hade man det bästa extrapriset den här veckan? Vilken sort? Orkade man gå dit? Hur mycket billigare var det, skulle man rent av hamstra?
Hemma lusläste vi annonser och reklamblad, kollen var total – pricerunner.se var ju inte uppfunnet, men den hade nog varit överflödig ändå. Och blöjpriset var ett fungerande knep, det fick oss att gå till butiker vi aldrig förr handlat i.
I dag har jag zickzackat mellan antikrunde-gångarna och barnvagnsrally-deltagarna. Och snappat upp ett och annat. Vad tror ni de snackar om, de två mammorna med sina spädisar i var sin superkärra av 2010 års modell?
-Fattaru att jag glömde blöjor när vi skulle till landet, fick tvärnita på Willys i Haninge – och du aaanar inte va billigt de va!
-A men uppe på Hornsgatan var Pampers på extrapris också.
-Fast Willys i Haninge måste vara billigast i hela Svärje asså – vi skulle kunna åka dit ihop hörru! Köpa på oss nåra paket!
Två pappor – ja män är väldigt vanligt förekommande i barnvagnsrallyt, kom inte och påstå något annat – spädde på när jag just spänstade förbi dem.
-Får inte glömma köpa blöjor, han har den sista nu.
-Var köper ni era?
-Lina köper där det är extrapris, jag köper där jag är …
Förmodligen är blöjor oslagbara som lockprisartikel. Fast det är klart, när de färska räkorna kostar 9.90 hektot (som härom dagen) och cheddarn 69 spänn kilot, då kommer jag …
För jag använder ju faktiskt både räkor och ost, men inte blöjor.
Inte längre, alltså. Och inte än, i alla fall, ska man kanske tillägga. För säkerhets skull.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 08, 2009
Dags för skobyte
Det börjar bli dags nu. Dags för En Stor Omställning. Sandalernas tid håller på att ta slut. De ”riktiga” skorna, de där med hälkappa och tåhätta, ska fram igen. Och inte nog med att de ska fram, de ska på också. På samma fötter som levt ett fritt och tåviftande liv i flera månader, utan hindrande strumpor eller läderbitar.
Lätt är det inte. Men ett nödvändigt ont när temperaturen visar nedåtgående tendens och höstregnen lurar i nästa front.
Det är nu man inser hur skönt det har varit att lalla omkring i de där stora, breda och luftiga vandrarsandalerna. Och hur långt det är tills det blir dags för dem igen.
Fast det är klart, vackra är de inte. Vi som gillar snygga skor, vi får liksom vända den blinda fläcken till. Funktion och bekvämlighet har haft företräde före stil och elegans. Nu kan det kanske bli lite roliga klackar, lite glada färger, lite skojiga snörningar, några läckra stövlar eller tuffa boots.
I England har en läkarförening gjort en undersökning om hur folk tänker när de köper sina skor. Det visar sig, att fler än var tredje kvinna under den gångna sommaren köpt skor på rea, trots att de visste att de inte var stora nog. Men det är inte bara kvinnor som trycker in fötterna i för små skodon. Nästan en femtedel av männen har också köpt skor i fel storlek.
Idealet är självklart kombinationen ”vacker för ögat, bra för foten”. För ingen som knallat omkring en stund i för trånga skor kan undgå att veta, att skavsåren sätter sig inte bara på fötterna utan också i ansiktet, som får allt svårare att le ju längre den plågsamma promenaden blir. Och den som ändå envisas riskerar att drabbas av ruggiga åkommor som liktornar, spruckna hälar, inåtväxande naglar och en och annan ilsken knöl.
Ack ja. Vilken tur ändå att det faktiskt finns skapelser som klarar hela kravlistan. Men det finns ju folk som köper skor bara för att gå i. Och så finns det skovänner som kan gå nästan hur långt som helst för ett par vackra skor ...
Copyright Klimakteriehäxan
Lätt är det inte. Men ett nödvändigt ont när temperaturen visar nedåtgående tendens och höstregnen lurar i nästa front.
Det är nu man inser hur skönt det har varit att lalla omkring i de där stora, breda och luftiga vandrarsandalerna. Och hur långt det är tills det blir dags för dem igen.
Fast det är klart, vackra är de inte. Vi som gillar snygga skor, vi får liksom vända den blinda fläcken till. Funktion och bekvämlighet har haft företräde före stil och elegans. Nu kan det kanske bli lite roliga klackar, lite glada färger, lite skojiga snörningar, några läckra stövlar eller tuffa boots.I England har en läkarförening gjort en undersökning om hur folk tänker när de köper sina skor. Det visar sig, att fler än var tredje kvinna under den gångna sommaren köpt skor på rea, trots att de visste att de inte var stora nog. Men det är inte bara kvinnor som trycker in fötterna i för små skodon. Nästan en femtedel av männen har också köpt skor i fel storlek.
Idealet är självklart kombinationen ”vacker för ögat, bra för foten”. För ingen som knallat omkring en stund i för trånga skor kan undgå att veta, att skavsåren sätter sig inte bara på fötterna utan också i ansiktet, som får allt svårare att le ju längre den plågsamma promenaden blir. Och den som ändå envisas riskerar att drabbas av ruggiga åkommor som liktornar, spruckna hälar, inåtväxande naglar och en och annan ilsken knöl.
Ack ja. Vilken tur ändå att det faktiskt finns skapelser som klarar hela kravlistan. Men det finns ju folk som köper skor bara för att gå i. Och så finns det skovänner som kan gå nästan hur långt som helst för ett par vackra skor ...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 07, 2009
Med mitt miljömått mätt
Hur mycket miljövän är du?Ja, vad är måttet på en god miljökramare?
Jag tror att jag just har kommit på det. Eller ett i alla fall. Låt oss se om du håller med!
Måttet på miljömedvetenhet måste ju kunna noteras i antalet returkassar man köpt, eller hur? De där i kraftig bomull med Ica eller Coop tryckt utanpå, som säljs vid utgångskassan med en stor vidhängande lapp som det står ”MILJÖKASSE” på, det är dem jag menar.
Och om ni köper den teorin, så tror jag att jag kvalificerar mig för ett rätt högt betyg. För hur många inköpta miljökassar har jag?
Jo, fjorton. Räknade nyss.
Lägg därtill att jag har elva andra gratis-returanvändningspåsar i tyg, plus fyra andra i kraftig plast med textilhandtag.
Gör tjugonio (29) kassar som inte sliter på miljön mer än de gånger jag (faktiskt) kör dem som tål det i tvättmaskinen.
Hur mycket miljövän är du, med mitt mått mätt?
Copyright Klimakteriehäxan
Bildligt talat
Ny vecka - ny bild som, kanske, säger något till någon? Och ibland räcker det ju att ögat får sitt, inte sant? Det är kul att leka med kameran!Bildligt talat hittar du fler bidrag till här.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 06, 2009
Trafikinfarkt
Ni har hört ordet massor av gånger: trafikinfarkt. Ett tillstånd i vilket vår kära huvudstad numera konstant befinner sig i.Och om inget snart händer kommer samma åkomma snart att drabba ett stort antal av stadens invånare. Jag är en av dem som absolut finns i riskgruppen.
Man borde ju vänja sig. Vänja sig vid att varje sommar ska (nästan) alla broar byggas om, (nästan) alla gatubeläggningar bytas ut, (nästan) alla busshållplatser flytta, (nästan) alla cykelbanor dras på nytt sätt, (nästan) alla dubbelfiliga gator bli enkelfiliga. Och det som man i minnet har som en fungerande rondell ska prompt förvandlas till ett enda stort hål där det kanske ska ligga några rör eller så. Som en extra krydda renoverar man hus och då kryper byggnadsställningarna ut i gatan och blockerar halva körfältet. Ovanpå allt lägger vi sedan ett EU-toppmöte och bilden är fullkomlig.
Det är faktiskt så vi har det, vi som envisas med att inte bara bo i Stockholm utan också försöker förflytta oss i samma stad.
Biltrafiken ringlar sakta, sakta för att stå still långa stunder. Rödljuset blir grönt både en och två och tre gånger, man står kvar orörlig. Folk blir lite desperata och gör konstiga manövrer, som egentligen borde leda till långt fler olyckstillbud än de gör. Det enda som rör sig är klockans visare, som obönhörligt avslöjar hur lång tid en sträcka som det ”normalt” tar en kvart att köra lätt blir en drygt timslång biltur.
Nu tänker ni, att tar man bilen får man skylla sig själv. Det finns ju kollektivtrafik! Ja, det gör det. Men t-bana är inget bra alternativ för min del. Buss är enda möjligheten. Och råkar man ha lite konstiga arbetstider, som jag, då funkar det bara enstaka dagar.För en dryg vecka sedan klev jag ombord på en hållplats vid NK. Drygt fyrtio minuter senare hade vi kommit till Slottet. Det hade tagit mig kanske fem, högst tio minuter att gå dit, men det regnade, jag hade inte insett hur mycket trafik det var – och jag hade som tur var en bra bok att ägna mig åt.
Ibland kan man kliva av bussen vid Nybroplan och gå till fots tvärs över Blasieholmen. Då passerar man kanske fyra-fem bussar på den linje man just gick av, de sitter fast runt Norrmalmstorg. (Hela den sektionen påminner mer om en stor p-plats, fast det sitter någon i varenda bil.) Hoppade på 55:an efter en sådan promenad. Den körde femti meter innan det blev stopp. En stressad chaufför tog mikrofonen och sa med en djup suck:
-Jag är lessen, det här är en trafikdag utan motstycke. Jag är redan 39 minuter försenad, bara så ni vet.
Det är bara det att nu är varje dag sådan. Klart att trafikinfarkt hotar oss alla, busschaufförer, bilister, passagerare! Och den som eventuellt får för sig att ta en taxi riskerar till råga på allt att bli ruinerad, eftersom också en stillastående bil har en tickande taxameter. Fast det är klart, kanske hinner man ut och fixa något enklare ärende under den resans s k gång - fordonet står ju där det står ...
Men varför cyklar inte människan då? är nästa fråga.Jo, människan cyklar inte längre därför att det har blivit så otroligt farligt. Eftersom så himla många andra cyklar, trampar i maxfart och totalt utan hänsyn till trafikregler och omgivningen, vare sig den är försedd med hjul eller utan.
Alltså är det apostlahästarna som är alternativet. Skulle ibland inte ens ta längre tid, skulle vara bra för hälsan, billigare också. Men allt man alltid släpar på? Och vädret? Och att man måste duscha och byta om när man kommer fram?
Ibland funkar det, framför allt på hemväg från jobbet, och bonuseffekten är att man känner sig ofantligt duktig för att inte säga helyllepräktig, ett föredöme för mänskligheten, en sann miljövän.
Eventuellt är det ett tillstånd som förebygger trafikinfarkt, i alla fall hos oss vanliga dödliga. Vad staden beträffar är risken stor att infarkten är kronisk.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Den bra boken som gjorde flera sega bussresor uthärdliga var Eva Franchells "Väninnan". Om historia som hände nyss. Ifall du också blir sittande ...
PS Och apropå bussåkare älskar jag den lilla historia Fredrik Skavlan bjöd på i DN i går: Han tog länge två olika bussar till SVT. Gick av bussen vid Operan, gick bort till Dramaten och gick på en ny buss. Men det var samma buss hela tiden ...
lördag, september 05, 2009
Veckans fönster: Skyltat
Man kan ana skymningen som sänker sig över Paris gator. Några hus, en gatlykta speglar sig försynt, men tar inte intresset från kreationen som ska väcka förbipasserandes habegär.Fönstret tillhör ett av De Stora Modehusen, men jag har skam till sägandes glömt vilket. Och inte köpte jag klänningen heller - av en rad skäl: affären var stängd, jag behövde ingen klänning, inte riktigt min stil och den fanns förmodligen inte heller i min storlek ... nä, inte i min prisklass heller, så sant så sant ...
Men skyltfönster är ofta skojiga fönster som man kan fördriva tiden med. Som nu till exempel, när du kan klicka här och hitta vägen till fler. Länkar till alla finns i kommentarerna som deltagarna lämnar efter sig som "spår"!
Copyright Klimakteriehäxan
Vem rakar vad och i så fall varför?
Linda Skugge och jag har en relation.
Ja, hon känner inte till det, men för mig framstår det allt tydligare att vi har en hel del gemensamt, och jag ingår i alla fall sedan länge periodvis och stundtals i hennes fan klubb.
Det är naturligtvis i de sammanhang där vi tycker lika, hon och jag, så enkelt är det. Och ibland blir jag uppriktigt förvånad, och tacksam, över hennes klara och tydliga budskap. Om jag skulle ge uttryck för samma åsikter skulle jag stämplas som värsta gnällkäringen, gammal hagga som tiden sprungit ifrån. Men Linda är ju ung, bara 35! Så otroligt praktiskt, jag kan ta skydd bakom henne, få hjälp och stöd!
Den här gången gäller det vad som brukar kallas för generande hårväxt. Sådan kan uppstå lite här och där på en människas kropp, men i vad mån den generar personen i fråga är – eller var åtminstone förr – förmodligen tämligen individuellt.
Generande hårväxt avlägsnas ofta, i vitt skilda kulturer, och med olika tekniker: tortyr (dvs vaxning), rakning, epilator, kräm … En stor och välmående marknad. För det där generande håret, det har liksom brett ut sig.
”Är det inte peddovarning på att ha rakad mutta?” skrev Linda redan för fem år sedan, fast jag inte läst krönikan förrän nu. Hon ser tillbaka på utvecklingen i feministkretsar sedan boken ”Fittstim” kom ut: ”Nå vad är det som har hänt? Jo alla unga tjejer och vuxna kvinnor rakar muttan. De tar bort alltihop!”
Linda fortsätter: ”När hände detta?! När började vuxna kvinnor raka bort allt hår? Hur började det, hur gick det till? Var kommer det ifrån, porren? /…/ Är det inte peddovarning på att ha rakad mutta? Varför ska tjejer ha rakad mutta och se ut som barn?”
Jag har gjort samma iakttagelse, stilla undrat över orsaken, över var detta mode (eller vad man nu ska kalla det) kommer ifrån. För, som Linda konstaterar, ”det är kliigt och jävligt och man får små utslag”.
Vem rakar vad och i så fall varför, det är min stilla undran. Skulle vara intressant att veta om Linda Skugge har svaret nu, fem år senare. För hårväxten har bevisligen inte tillåtits komma tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
Krönikan "Är det inte peddovarning på att ha rakad mutta?" finns i boken "Lindas bästa/värsta".
Ja, hon känner inte till det, men för mig framstår det allt tydligare att vi har en hel del gemensamt, och jag ingår i alla fall sedan länge periodvis och stundtals i hennes fan klubb.
Det är naturligtvis i de sammanhang där vi tycker lika, hon och jag, så enkelt är det. Och ibland blir jag uppriktigt förvånad, och tacksam, över hennes klara och tydliga budskap. Om jag skulle ge uttryck för samma åsikter skulle jag stämplas som värsta gnällkäringen, gammal hagga som tiden sprungit ifrån. Men Linda är ju ung, bara 35! Så otroligt praktiskt, jag kan ta skydd bakom henne, få hjälp och stöd!
Den här gången gäller det vad som brukar kallas för generande hårväxt. Sådan kan uppstå lite här och där på en människas kropp, men i vad mån den generar personen i fråga är – eller var åtminstone förr – förmodligen tämligen individuellt.
Generande hårväxt avlägsnas ofta, i vitt skilda kulturer, och med olika tekniker: tortyr (dvs vaxning), rakning, epilator, kräm … En stor och välmående marknad. För det där generande håret, det har liksom brett ut sig.
”Är det inte peddovarning på att ha rakad mutta?” skrev Linda redan för fem år sedan, fast jag inte läst krönikan förrän nu. Hon ser tillbaka på utvecklingen i feministkretsar sedan boken ”Fittstim” kom ut: ”Nå vad är det som har hänt? Jo alla unga tjejer och vuxna kvinnor rakar muttan. De tar bort alltihop!”Linda fortsätter: ”När hände detta?! När började vuxna kvinnor raka bort allt hår? Hur började det, hur gick det till? Var kommer det ifrån, porren? /…/ Är det inte peddovarning på att ha rakad mutta? Varför ska tjejer ha rakad mutta och se ut som barn?”
Jag har gjort samma iakttagelse, stilla undrat över orsaken, över var detta mode (eller vad man nu ska kalla det) kommer ifrån. För, som Linda konstaterar, ”det är kliigt och jävligt och man får små utslag”.
Vem rakar vad och i så fall varför, det är min stilla undran. Skulle vara intressant att veta om Linda Skugge har svaret nu, fem år senare. För hårväxten har bevisligen inte tillåtits komma tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
Krönikan "Är det inte peddovarning på att ha rakad mutta?" finns i boken "Lindas bästa/värsta".
Bandoneon - ett ord för dagen!
Jag löser inte Melodikrysset. Har inte gjort det på säkert tjugo år. Inte för att jag ogillar det, mer för att jag aldrig kommer ihåg det.
Men programmet har en enorm och trogen lyssnarskara, som dessutom glatt kommunicerar med varandra när hårdrockkunskaperna dominerar över operainsikterna, eller tvärtom.
I dag blev jag dock tvärt påmind om programmets existens.
Ett av orden som figurerade var uppenbarligen ”bandoneon”, ett instrument som jag hyser viss kärlek till, men som inte tillhör den svenska musikens vardag.
Så Melodikryssets lösare tar Google till hjälp. Och mindre än tio minuter efter sändningstidens slut har cirka tusen googlare fått träff på nätet – bland annat här hos mig.
”Alla behöver lite tango” är rubriken, och det påståendet håller än! Samtidigt får man veta lite om bandoneonen. Ifall den dyker upp igen, i ett annat kryss eller så …
Copyright Klimakteriehäxan
Men programmet har en enorm och trogen lyssnarskara, som dessutom glatt kommunicerar med varandra när hårdrockkunskaperna dominerar över operainsikterna, eller tvärtom.
I dag blev jag dock tvärt påmind om programmets existens.
Ett av orden som figurerade var uppenbarligen ”bandoneon”, ett instrument som jag hyser viss kärlek till, men som inte tillhör den svenska musikens vardag.
Så Melodikryssets lösare tar Google till hjälp. Och mindre än tio minuter efter sändningstidens slut har cirka tusen googlare fått träff på nätet – bland annat här hos mig.
”Alla behöver lite tango” är rubriken, och det påståendet håller än! Samtidigt får man veta lite om bandoneonen. Ifall den dyker upp igen, i ett annat kryss eller så …
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 04, 2009
Trött på 4711?
Trött på den gamla vanliga Chanel nr 5? Vill sova i något annat än Ardens Green Tea? Står det rent av kvar en gammal flaska 4711, eller en Femme i badrumsskåpet (en höjdare från 70-talet i flaska prydd av svart spets)?Det där med dofter, det är ett svårt kapitel. Om man börjat med White Linen, när är det dags att sluta? Vad är det som säger att billiga Date är sämre än något som det står Dior på?
Nu vet jag i alla fall att Alternativet finns, och vi talar om ett Alternativ med stort, väldigt stort A.
Man kan faktiskt få sin alldeles egen doft framtagen av en fransk parfymör som, för modehuset Jean Patous räkning, analyserar sin kund ur olika vinklar: vilka intressen, hurdan personlighet, vilken sorts liv.
Sugen? Bara att boka tid. Du blir upphämtad i limousin och får åka runt i den i Paris tillsammans med Monsieur, som på det viset förbereder den blandning av dofter han ska ta fram. Nej, det är inte billigt. Ungefär en halv miljon kostar det. Men behöver man känna sig exklusiv så …
Detta har jag inhämtat i radioprogrammet Stil, som sändes i P1 i förmiddags. Tyvärr hinner jag inte höra det så ofta som jag vill, men det är ett nyskapande, lysande program som Susanne Ljung gör. Hon får mode att bli spännande, att handla om människor, om historia och historier, om epoker – om stil helt enkelt. Och ja, det sänds i repris och går att höra på webben.
Förresten borde dagens sändning inspirera fler att plocka fram en gammal höjdarroman ur hyllan: Patrick Süsskinds "Parfymen" är klart läsvärd. Numera finns den i filmversion också, men den har jag inte sett.
Om den franske parfymören har gott om kunder? Ja, tydligen. Då undrar jag bara en sak: om man nu skulle ta och punga ut med den där halva miljonen – hur VET man då att ingen, absolut ingen annan går omkring och luktar likadant?
Copyright Klimakteriehäxan
Missa den inte!
Mina förväntningar var låga, fördomarna hade nog radat upp sig när jag äntligen, efter "alla andra", till sist skulle se Ang Lees "Brokeback Mountain", filmen som gjorde Heath Ledger till stjärna ganska kort tid innan han dog.
Så såg jag den - och blev helt fascinerad. Det är en superfilm, lysande skådespeleri, fina bilder, mycket känsla.
Ikväll sänds den i SVT1 klockan 21.
Har du inte sett den - bänka dig, eller spela in för senare bruk! Lova!
Copyright Klimakteriehäxan
Så såg jag den - och blev helt fascinerad. Det är en superfilm, lysande skådespeleri, fina bilder, mycket känsla.
Ikväll sänds den i SVT1 klockan 21.
Har du inte sett den - bänka dig, eller spela in för senare bruk! Lova!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 01, 2009
Ett trafikljus fullt av vitaminer
Tisdagen är nästan slut och jag har märkligt nog helt glömt bort att kolla vad det kan finnas för tisdagstema att ta tag i. För det finns ju ett, varenda tisdag!ÄTLIGT ska det vara den här veckan.
Och ätligt, det är mitt "trafikljus": röda tomater, gul squash och gröna kronärtskockor. Godis alltihop, för både gom och ögon, eller hur?
Vägen till fler ätbart-foton går här.
Copyriight Klimakteriehäxan
Vinstdrivande
Är det en händelse som ser ut som en tanke att Nordea har en marknadsekonom som heter Vinst i efternamn? Stavat Winsth, visserligen, men jag tycker budskapet går fram ändå.
Damen har setts i åtminstone två nyhets- och aktualitetsprogram ikväll. Samma dag som man får veta att Annika Falkengren fått 88 miljoner av SEB i lön under de senaste fem åren.
Och jag som ännu inte lyckats byta bank. Måste!
Copyright Klimakteriehäxan
Damen har setts i åtminstone två nyhets- och aktualitetsprogram ikväll. Samma dag som man får veta att Annika Falkengren fått 88 miljoner av SEB i lön under de senaste fem åren.
Och jag som ännu inte lyckats byta bank. Måste!
Copyright Klimakteriehäxan
Ett ärligt möte
Ärlighet är en dygd.
Eller?
Ett visst mått av ärlighet, använd med omdöme och lite försiktighet, är det kanske det som är idealet? Eller bara fegt, använt av den som inte vågar stå för sina åsikter?
Lite självrannsakan ger med största sannolikhet resultatet att så där helt igenom ärlig, det är du inte. Inte alltid. Bara när det passar, låter snällt och endast låter sig tolkas positivt. För hur skulle det annars låta? Om vi till exempel oförhappandes träffar de där gamla barndomsvännerna/studentkamraterna/kollegornan i ett alldeles ärligt möte?
-Nämen hej Stina! Och Kalle! Står ni här!!! Så länge sen!
-Jaa joo…
-Ja inte för att jag har saknat er precis, eller tänkt på er över huvud taget, men nu när vi ändå ramlat på varandra!
-Ja hej, det var ju roligt …
-Det var knappt jag kände igen någon av er. Värst så rynkig du blivit Stina! Och Kalle, inte ett hårstrå! Rena bowlingklotet, lite kallt på vintern va? Sen kan man ju säja att det där med klot väcker fler associationer. Hur mycket har du gått upp Stina, femton, tjugo, trettio kilo?
-Mja men du …
-Fast jag fattar ju att när kroppen tagit sig sådana friheter är det inte lätt att göra något åt situationen. Men riktigt så fula kläder skulle du väl inte behöva ha, du passar verkligen illa i lila! Och Kalle, den där storrutiga kavajen, den tycker jag ändå att jag har ett svagt minne av – men på den tiden kunde du knäppa den va?
-Jo …
-Och hur har vi det med karriären då? Kassan på Ica? Jaha, du skrattar väl inte ihjäl dig på väg till jobbet precis, men å andra sidan är du väl snart ersatt av en sån där självscannarapparat.
-Fast …
-Så du blev skolvärlden trogen, Kalle? Nionde klass? Inte undra på att du ser lite sliten ut, det är ett hårt jobb, och inte får ni just nån lön heller!
-Nån nämnde att du Stina skilde dej eftersom karlen du levde med slogs och söp. Taskigt läge, jag fattar. Men hur mycket roligare har du det med Kalle då? En riktig tråkmåns vad jag kan minnas! Och han kan ju knappast ha satsat på dej för att du var den vassaste kniven i lådan, inte som sexbomb heller hahaha!
-Alltså …
I själva verket vet vi hur det låter:
-Du är dej precis lik!
-Tänk att vi inte setts på tio/tjugo/trettio år och du är helt oförändrad, inte en dag äldre!
-Inte en rynka har du heller!
-Kassan på Ica? Så trevligt, du träffar folk hela dagarna, riktigt socialt! Lärare på högstadiet? Vår tids hjälte, tack ska du ha!
-Förresten är det en väldigt snygg klänning du har, häftig färg!
Och så vidare.
Vilket föredrar du: det där ärliga mötet – eller ett sådant som det brukar bli? Bara att välja. Jag tror att jag vet vilket det blir.
Ärlighet kostar och är inte alltid en lönsam investering, sedan må uppriktighetsivrarna säga vad de vill
Copyright Klimakteriehäxan
Eller?
Ett visst mått av ärlighet, använd med omdöme och lite försiktighet, är det kanske det som är idealet? Eller bara fegt, använt av den som inte vågar stå för sina åsikter?
Lite självrannsakan ger med största sannolikhet resultatet att så där helt igenom ärlig, det är du inte. Inte alltid. Bara när det passar, låter snällt och endast låter sig tolkas positivt. För hur skulle det annars låta? Om vi till exempel oförhappandes träffar de där gamla barndomsvännerna/studentkamraterna/kollegornan i ett alldeles ärligt möte?
-Nämen hej Stina! Och Kalle! Står ni här!!! Så länge sen!
-Jaa joo…
-Ja inte för att jag har saknat er precis, eller tänkt på er över huvud taget, men nu när vi ändå ramlat på varandra!
-Ja hej, det var ju roligt …
-Det var knappt jag kände igen någon av er. Värst så rynkig du blivit Stina! Och Kalle, inte ett hårstrå! Rena bowlingklotet, lite kallt på vintern va? Sen kan man ju säja att det där med klot väcker fler associationer. Hur mycket har du gått upp Stina, femton, tjugo, trettio kilo?
-Mja men du …
-Fast jag fattar ju att när kroppen tagit sig sådana friheter är det inte lätt att göra något åt situationen. Men riktigt så fula kläder skulle du väl inte behöva ha, du passar verkligen illa i lila! Och Kalle, den där storrutiga kavajen, den tycker jag ändå att jag har ett svagt minne av – men på den tiden kunde du knäppa den va?
-Jo …
-Och hur har vi det med karriären då? Kassan på Ica? Jaha, du skrattar väl inte ihjäl dig på väg till jobbet precis, men å andra sidan är du väl snart ersatt av en sån där självscannarapparat.
-Fast …
-Så du blev skolvärlden trogen, Kalle? Nionde klass? Inte undra på att du ser lite sliten ut, det är ett hårt jobb, och inte får ni just nån lön heller!
-Nån nämnde att du Stina skilde dej eftersom karlen du levde med slogs och söp. Taskigt läge, jag fattar. Men hur mycket roligare har du det med Kalle då? En riktig tråkmåns vad jag kan minnas! Och han kan ju knappast ha satsat på dej för att du var den vassaste kniven i lådan, inte som sexbomb heller hahaha!
-Alltså …
I själva verket vet vi hur det låter:
-Du är dej precis lik!
-Tänk att vi inte setts på tio/tjugo/trettio år och du är helt oförändrad, inte en dag äldre!
-Inte en rynka har du heller!
-Kassan på Ica? Så trevligt, du träffar folk hela dagarna, riktigt socialt! Lärare på högstadiet? Vår tids hjälte, tack ska du ha!
-Förresten är det en väldigt snygg klänning du har, häftig färg!
Och så vidare.
Vilket föredrar du: det där ärliga mötet – eller ett sådant som det brukar bli? Bara att välja. Jag tror att jag vet vilket det blir.
Ärlighet kostar och är inte alltid en lönsam investering, sedan må uppriktighetsivrarna säga vad de vill
Copyright Klimakteriehäxan
Återvinning
Det är ett modeord, ett ord i tiden: återvinning.Visst är vi relativt duktiga på att ta vara på vårt skräp, det där som ska sorteras i separata behållare för att sedan bli till papp, fleece, plast eller nya glasflaskor.
Men det går med fördel att återvinna annat också. Eller maxutnyttja det, som är en variant, eftersom ”allt kött blir hö” i slutändan …
Ta en bukett gladiolus, till exempel. Det är en av säsongens mest typiska växter. Kan vara nästan meterlånga när du köper dem, med några få utslagna blommor längst ner på blomaxet.
För att få mesta möjliga glädje av knopparna ska du nypa av de översta, men det vet du ju redan.
Men sedan då? När blommorna vissnar nedifrån och får hela buketten att se rätt så bedagad ut? Svisch iväg? Nej!
Det är då som gladiolusen kan låta sig förvandlas till en liten dekoration i miniformat. Lite oväntat går den från ett dominerande blickfång med krav på jättevas till en starkt nedkrympt men söt skönhet som får plats i ett litet glas.
För när 98 procent av den där blomkvasten gått till komposten står de sista två hundradelarna kvar. Återvunna och maximalt utnyttjade, i full fägring.
Copyright Klimakteriehäxan