Enid Blyton och jag

Alla har vi väl ett förhållande till Enid Blyton. (Och då menar jag Enid Blyyyyton, inte Blajton – i Barndomslandet existerar inte det senare sättet att uttala hennes namn.)

Tänk med vilken glädje jag slängde mig över en Fem-bok (The Famous Five)! George, som hette så fast hon var flicka, var en fantasieggande förebild, omöjlig att leva upp till för en liten värmländsk tös. Men att läsa om henne räckte en bra bit. Dessutom hade hon avundsvärt nog hund, en trogen vän som hängde med på allt. Och tänk vilka trevliga utflykter fem-gänget hade, med välfyllda picknick-korgar vars innehåll åtminstone ibland lät ganska exotiskt!

Fem-böckerna måste vara de allra första deckarna i mitt liv. Den där brittiska kvartetten, förstärkt med hunden Tim (det var inklusive honom de blev fem), kunde klara av de knepigaste gåtor, klura sig ut ur riktigt krångliga situationer.
Det blev över tjugo mysterier att lösa och lika många titlar i serien till slut, skrivna mellan 1942 och 1963. På svenska trycktes den första 1954, "Fem söker en skatt". Jag tror att jag har den kvar än i någon gömma.

Men min egen relation till Enid Blyton kom att bli djupare. När jag hade flyttat till Stockholm efter studenten var det besvärligt att få pengarna att räcka till alla lockelser som storstaden hade att bjuda. Jag letade sätt att tjäna en extra hacka. Gjorde ett översättningsprov för bokförlaget B. Wahlströms, ni vet: det där med de röda och gröna ryggarna.

Jag blev accepterad som uttolkare av barnböcker från engelska till svenska och kastade mig entusiastiskt över mina uppdrag – fast entusiasmen hade en tendens att falna, jag sköt upp jobbet tills deadline var överhängande. Dock blev jag klar i sista stund. (Det är ju så vi inbitna prokrastinerare agerar ...)

Så en dag fick jag i uppgift att knacka ned ännu ett manus. Och originalets upphovsperson var ingen mindre än Enid Blyton. Jag kände mig hedrad! "The Children of Kidillin" skulle bli en av förlagets böcker i en väldigt sympatisk satsning på små pocketutgåvor för barn och ungdomar. Resultatet fick den svenska titeln "Ubåtsspionerna" och den kunde man köpa för en krona och sjuttiofem öre – visst låter det fantastiskt!

Året därpå fick jag "The Secret of the Cliff Castle", som blev "Det mystiska klippslottet" i min version. Men ingen av de där två historierna var förstås Fem-äventyr, utan helt fristående. Det fanns förvisso att välja på i Enid Blytons produktion – människan skrev ungefär 400 böcker, vilket låter som någon sorts rekord (hon var 71 år när hon dog 1968 efter att ha lidit av Alzheimers en längre tid, men hon började enligt uppgift skriva när hon var 14. Det kan handla om sisådär åtta böcker om året!).

Min översättarkarriär blev kort eller närmare bestämt sju barnböcker lång, och bara två av dem var Enid Blytons. Det var inte en särskilt lönsam födkrok, jag lät den självdö. Men fortfarande känner jag viss stolthet över att jag haft förtroendet att arbeta med texter från en av världens flitigaste – och flitigast lästa – författare.

Och visst vore det en välgärning om ett förlag på nytt ville satsa på riktigt billiga pocketutgåvor av barnböcker, även om prislappen måste visa ett lite högre belopp än det gjorde på det tidiga 70-talet.
För ungar läser ju fortfarande Enid Blyton. Fast Blajton blir det inget med.

Copyright Klimakteriehäxan