Nya turer en lördag på Sandgrund

-Vad säger ni, ska vi åka till Sandgrund?

-Ja, självklart! Kul!

Meningsutbyte en lördag för länge sedan. Och valet var enkelt. Sandgrund var den stora och ganska fina dansrestaurangen i Karlstad. De bästa orkestrarna stod på scenen, maten var god, baren stor och publiken brokig men mestadels ganska ung och mycket dansant. Vi hade alltid kul när vi var där.

Sedan dess har enorma vattenmängder flutit förbi i Klarälven. Något har väl hänt också med den danssugna menigheten, för stället fick till sist slå igen, stod där som ett monument över tider som flytt.

Men i sommar öppnade det igen, fast nu i en helt ny skepnad: som konstgalleri.

Det är den vid det här laget riktigt berömde värmländske akvarellisten Lars Lerin som tagit över det gamla danspalatset för att ställa ut sina verk i sin egen konsthall. Tidigare har han haft ett galleri i Munkfors, men nu alltså flyttat sina prylar till länets huvudstad och dessutom bosatt sig där, tillsammans med sin man, Manoel Marques från Brasilien – en kärlekshistoria som just nu kan ses skildrad på bio i filmen ”För dig naken”. (Filmen kommer snart på SVT.)

Lerin är vid 58 års ålder en äkta kändis. Han har gett ut rader med böcker, han har pratat i Sommar, han har filmats och intervjuats i olika miljöer och hans beundrarskara har ständigt växt.

Själv tog jag mig aldrig till Laxholmen/Munkfors, trots att många uppmanat mig att göra utflykten. Men nu kändes det enklare, bara att återvända till gamla välkända Sandgrund!

Och jag lovar: det var värt besväret. NU tillhör jag fansen. Vilka målningar! Hur är det möjligt att med ”vattenfärger” (ja ursäkta det amatörmässiga uttrycket) åstadkomma allt detta? Lerin har rest över snart sagt hela världen och han har omsatt sina intryck i mängder av målningar, många jättestora, de flesta otroligt detaljrika. Det var en ren njutning att titta, titta, titta.

Lokalen var fantastisk i sin nya dräkt. Jo, entrén var den samma, scenen fanns kvar, jag kunde peka ut var bardisken hade legat, jag visste hur borden stod på den tiden … men nu var allt rymd, luft och ljus. Tavlorna regerade över stora ytor, bara att ströva runt. Det fanns möjlighet att fika också, och i shoppen köpte jag affischer av ingen mindre än Manoel själv. Lägg därtill ytterst anständiga prislappar: 50 för de mindre, 100 kronor för de stora!

Så om du får den gamla frågan:

-Vad säger ni, ska vi åka till Sandgrund? så tycker jag att svaret ska vara:

-Ja, självklart! Kul!

Dansa får vi göra någon annanstans. För nu är det nya turer på Sandgrund.

Vinter i björkskogen. Kylan nyper lite i kinderna på åskådaren.

Gott om utrymme att gå runt och titta - inträdet kostar 80 kronor.

Djur och natur i Lerins tolkning.

Vänd på lådan och du visar en ny akvarell!

Lerins fantastiska bokhylla - varje rygg ett eget litet konstverk!

Fika väntar runt hörnet.

 Copyright Klimakteriehäxan