Hemestertips 7

Fick fatt i en väninna jag inte sett på länge, en som också var kvar i stan.
Vi möttes över en matbit på en italiensk lunchkrog vid Skanstull, där man kunde sitta ute.
Stark sommarkänsla! Inte en regndroppe!

Att fånga en karl

-Det är märkligt så många ensamstående, enastående tjejer man känner. Och så himla få män i ungefär samma ålder och situation! Hur går den ekvationen ihop, det har jag svårt att förstå! Den som vill fånga en karl har det sannerligen inte lätt!

Middagen var nyss avklarad, en ljuvlig ceviche till förrätt och kött från grillen med färsk potatis och sallad, jordgubbar och vaniljglass – en riktig sommarmeny.
Samtalet rann på, tog olika svängar, vek av och kom tillbaka. Vi som satt runt bordet var alla kvinnor, de flesta numera utan en fast relation. Och det var lätt att konstatera, att för den som är sugen på en ny man är utbudet högst begränsat.

Hon som startade diskussionen uppmanade oss att räkna upp alla singlar vi kunde komma på att vi kände, män såväl som kvinnor. Vi kom med rader av tjejnamn, men på manssidan var det så gott som tomt – och de vi kom på var, av en eller annan anledning, fullständigt otänkbara att ha på mindre än en meters avstånd. Inget vidare utgångsläge, med andra ord.

-Man måste gå på krogen, dansrestaurang helst, trodde en.
Påståendet möttes av ett samfällt stönande: köttmarknad!?! Kolla in Kungen i Baren? Gnidas i en slowfox mot någon överförfriskad herre med tveksam kroppslukt och tveklöst stånd?
Knappast!

Nätdejting då? Flera av oss kunde vittna om bekanta som faktiskt lyckats den vägen, som flyttat ihop med den man från början chattat anonymt med, som till och med hållit högtidligt bröllop IRL och som det verkade funka bra för.
Men alla känner inte för att fiska på nätet, det är också alldeles uppenbart.

Vi konstaterade också, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att när par skiljer sig hittar mannen så gott som omedelbart någon ny att umgås med, medan kvinnan blir ensam, ofta också övergiven av de där vännerna man tidigare träffat parvis.

Men så finns de där lysande undantagen. Tjejerna som fungerar som magneter på alla män som inte bestämt sig för att de föredrar män.
Åtminstone två sådana damer känner jag. Ingen av dem är eller har varit någon stor skönhet, mer normalsnygga, med dåliga dagar blandat med de bättre. De är inte roligare än alla andra, de är inte rika (snarare tvärtom), de klär sig inte utmanande, de är smarta men inte bedövande klyftiga (det skulle antagligen skrämma en och annan karl), de utmärker sig helt enkelt inte alls.

Utom när det gäller att fånga en mans blickar. För båda har också det gemensamt, att de i vuxen ålder knappast tillbringat en enda dag utan manligt sällskap, om de inte själva har valt det.
Man kan ställa en sådan kvinna ensam mitt i en öken, utan vatten, utan kamel, utan karta och kompass. Inom loppet av några minuter, kanske möjligen en timme, dyker en beduin upp vid den sandiga horisonten. Han är vacker, han är stark. Han lyfter upp henne i kamelsadeln och de skrittar (hm - skrittar kameler?) till närmsta oas, där de älskar hejdlöst och underbart medan hyenorna skriker och lejonen tassar runt på andra sidan tältduken.

Låt samma tjej gå vilse i världens största och farligaste storstad. Det syns på långt håll att hon inte hör dit, att hon inte vet vart hon ska ta vägen och knappast ens har en aning om hur hon har hamnat just där – ett lätt byte för rånare, våldtäktsmän, vilken buse som helst.
Men kommer busen? Icke. Än en gång springer riddaren fram, han som för henne tillbaka till säkerheten, som på vägen kan berätta en massa spännande historier om landet och staden. Och på något mystiskt vis är han också ensam, full av längtan efter en kvinna. Hon stod ju bara där! Perfekt!

För all del, de där två kvinnorna jag bygger detta på, de kanske inte alls skulle känna igen sig i min beskrivning. Möjligen skulle de hävda att så där är det för alla av honkön: det finns alltid en tjänstvillig hanne runt hörnet, vare sig man behöver hjälp att slå i en spik eller slå ihjäl en trist kväll.

Men den som levt år ut och år in utan att ha lyckats fånga en karl vet att så är det inte alls. Och det handlar inte om att ha passerat sitt bäst-före-datum, vara särskilt ful, särskilt fet, särskilt tråkig eller särskilt dum. Det handlar förmodligen bara om att inte ha den där turen, den som gör att man alltid inte hittar en karl, utan blir hittad av en, helt utan ansträngning.
En karl som kan bli en halva i en relation, förvisso utan garanterad hållbarhet. Fast vilka relationer har det?

Copyright Klimakteriehäxan

Vederkvickt

Vederkvickelse.
Det var inte i förrgår det ordet ingick i dagligt tal. Men det poppar upp i min skalle när jag kliver upp ur sjön efter ännu en liten simtur.
Vederkvickt, det är precis vad jag är.

Ordet brukar översättas med ”återhämtning”, ibland med tillägget ”av kraft”. ”Vila”, ”stärka” och ”avkoppling” finns också med i ordförklaringarna. Ibland avgränsas betydelsen till att bara gälla rekreation i natur.
Ibland utvidgas betydelsen till ”roa, förströ”. Och så är det väl någon tysk influens också, från "wieder" - som betyder just "åter".

Och alltihop stämmer. Vederkvickt, det är exakt sådan jag känner mig när jag står på stranden med vattnet droppande ur håret, sipprande längs kroppen, tills det samlas ihop i en liten pöl runt fötterna.
Inget annat ord beskriver känslan lika bra!

Nu gäller det att kvicka på, ner i vattnet, gång på gång - för snart är sommaren slut och den enkla vederkvickelsen långt svårare att uppnå!

Copyright Klimakteriehäxan

Vitt är inne - både inne och ute

Inte för att det är någon nödvändighet, men det är lite kul ändå att bli bekräftad, att få rätt, att känna att man ligger i tiden.
Och förvisso är det så med trender, att väljer man bara en och håller fast vid den, så blir det ”rätt” igen, förr eller senare. Det är precis som med klockan: en som står still visar ändå exakt tid två gånger per dygn!

Nu är det en av alla dessa mina väskryckarprenumerationer som gett mig bekräftelse. Den här gången är det månadstidningen ”Sköna hem” som finkammat listan över avhoppade prenumeranter och kontaktat mig – tänker ingen på att jag visserligen haft den två gånger tidigare, men bara tre nummer per gång, till mikropris? Nu är vi där igen.

”Vi vill gärna se dig bland våra läsare på nytt, och bara för det så har jag nu ett speciellt kanonerbjudande …” ja ni vet hur det låter. Men eftersom jag är road av heminredning, åtminstone i teorin, och tycker att det är jättebilligt med ungefär 20 spänn för en hyfsad tidning som annars kostar 55, så sa jag ja den här gången också (med en anteckning om när det är dags att säga upp den igen).

Första numret damp ner på dörrmattan häromdagen. ”Sommarens vackraste hem” bjuds läsekretsen in till. Och vad möter oss månne där?
Jo vitt. Vita väggar vart man än ser. Vita väggar inte bara i reportagen, utan också i annonserna! Vilsamt vita väggar som ger människan möjlighet att leka med färger och former på lösa ting, möbler, textilier och andra prylar som lätt går att byta ut eller flytta på. Vitt är inne igen! Halleluja!

I tidningen är inte bara vardagsrummen vita. Det är vitt i köket, vitt i garderoben, vitt i hallen, vit vägg vid poolen, vitt i sovrummet, vitt i badrummet, vitt vid uteplatsen. Hade man fotograferat garagen hade förmodligen de också haft vitmålade väggar.
Jag har sagt och skrivit det förr, och jag upprepar det gärna: En vit vägg är vacker, och en vacker vägg är vit.

OK då, i rättvisans namn finns det ett par tapeter med mönster (på vit botten förstås) och Rikard Wolff visar upp knallblå skåpdörrar i sitt kök, men de där tapeterna blir säkert inte långlivade och herr Wolff tröttnar förmodligen snart och målar om.
Vitt. Så rätt. Alldeles inne. Inte bara inne, utan också ute!

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 6

Köpte - eller ska man säga fyndade? - i cd-hyllan på Ica, två för 99:-. Det blev en Dolly Parton, till råga på allt en dubbel-cd! Och så drar jag igång henne: "Coat of Many Colours" (fast den har jag förstås redan, om än i annan version) och sedan en hel radda låtar, en del inspelade redan på 60- och 70-talen. Som vanligt blir jag imponerad av Dolly. Vilken kreativ människa! Vilken röst! Såna låtar, de berättar en historia allihop! Hon klarar rent av att rimma utan att det blir fånigt!
Marvin Gaye, mitt cd-fynd nummer två, är strålande han med, fast på sitt vis.
Kolla cd-hyllan på din Ica du med. Kan finnas sommarfynd också för dina öron!

Dyrbar skörd

Varje gång jag ser en liten ask hallon i frukt- och grönsaksavdelningen på Ica ryggar jag för prislappen.
Så dyrt! För så lite! Vem köper?

Varje gång jag närmar mig en hallonhäck, i rejäla skodon mot eventuella ormar, med långa byxor och långa ärmar mot alla vassa utskott, med myggmedel överallt mot allt som flyger och bits, tänker jag att det där priset på hallon plockade och klara, det är faktiskt inte högt alls. Varför köper jag dem inte, och slipper denna plåga?

För lika mycket som jag gillar att äta de där bären, lika lite tycker jag om att plocka dem. Och det är ett familjedrag, så jag kan inte hoppas att någon annan tar ett steg fram och övertar ansvaret för skörden.

Det enda trevliga sättet att umgås med en hallonhäck är att den dels är tuktad så att den är någorlunda genomtränglig, dels att bären är många. stora och maskfria. Då kan man stå där och plocka – rakt i munnen, underbart! Men när förväntningar om litervis av bären väcks, med planer på sylt och fyllda burkar till frysen, då blir det krångligare.

Minns hur Dottern redan som liten kunde stå långa stunder och äta hallon just så. Märkligt nog var hon inte alls road av att få dem på tallrik, tillsammans med glass eller grädde. På den punkten har hon numera bytt åsikt.

Nu står vi sida vid sida i buskarna och biter ihop om vår gemensamma aversion mot bärplockning, med de där sylt- och infrysningsförväntningarna som svarta moln över oss.

Inte är de dyra, de där hallonen i butiken. Framför allt inte jämfört med dem jag mödosamt samlat ihop – det, mina vänner, det skulle bli riktigt dyra bär! Men de är verkligen inte till salu!

Copyright Klimakteriehäxan

Planering kan börja på golvnivå

Planering är ett nyckelord i allt man tar sig för.
Jobb och fritid, hemma eller borta, ute eller inne – man måste planera, annars kan det ju bli tokigt!

Ta till exempel det här med skorna.
Du blir bjuden på fin fest. Äntligen ett tillfälle att använda de där ljuvliga högklackade med strass över hela tån! Ett reafynd för flera år sedan, ett par kvar, rätt storlek – då vet man hur det slutar. Med ett köp!
Men det är inte alldeles enkelt att använda dem. Klacken är i högsta laget, tån smal. Fast ursnygg.

Det är i det här läget man måste planera. Till partyt måste helt enkelt medföras en mindre selektion av olika skotyper.
På väg till evenemanget knatar man i något relativt fotriktigt och bekvämt. I kassen i handen ligger skon med strass. Den åker på i garderoben – mmmm, ingen har vackrare fotbeklädnad!

Ett problem på fester – sett ur ren fotsynpunkt – är att de oftast börjar med ett mingel, som ibland kan dra ut på tiden. Stående förväntas deltagarna mumsa på smått och gott, med ett glas i handen och solsken i blick.
Det där solskenet lyser inom kort allt svagare, i takt med att fötterna påminner om att vad de faktiskt just nu har på sig är vad som rätteligen ska kallas för sittskor.

Snart kommer det ögonblick då garderoben måste uppsökas igen.
Ursäkta, men den där kassen jag kom med, vart tog den vägen? Där! Bra!
Fram kommer ett nytt par skor. Ganska fina, visst, men med lägre klack, bredare tå. Snällare på det hela taget. Och minuten efter att strassen slutat glimma i kvällsbelysningen upplevs par två som rena tofflor, trots att också de kan bli rätt påfrestande efter några timmar.

Är det en fest med dans?
I så fall bör nog den där kassen innehålla något dansvänligt till fötterna, något som följer med, som glider lätt, som befrämjar snabba tangosteg och glidande valsturer eller en riktig gammaldags bugg.

När så kalaset lider mot sitt slut, vilket helt enkelt kan avgöras av att fötterna fått nog, kommer befrielsens stund.
Ner i påsen åker allt som var köpt för att det var vackert, för att det nästan fick en att tala flytande italienska, för att det signalerade att bärarinnan är en passionerad människa, för att hela hennes utstrålning börjar vid golvet.

Hemfärden anträds på något som kanske rent av kallas fotbäddar.
Och till och med dem är det skönt att sparka av sig innanför hemmets ytterdörr.
Men hade man inte planerat noga i skogarderoben hade kvällen varit förstörd innan den hunnit börja.
Planering. Ett nyckelord i allt man tar sig för.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 5

Det finns knappast en enklare middag än denna:
Koka grön bandspaghetti.
När du hällt av den, pytsa på lite creme fraiche.
Ät med kräftstjärtar och/eller stenbitsrom.
Så gott!

När naturen läker

Ta groblad!
Rådet kom från Eva i Paradiset – fast hon heter Hannele och Paradiset ligger på Hisingen.
Jag hade ju fått ett stick av ett ilsket bi, ilsket eftersom jag klev på det med min högra fot. Och det där sticket, det kliade som bara den, inget hjälpte.
Det var då rådet kom: ta groblad!

Faktum är att groblad, Plantago major på latin, i familjen Plantaginacea (tänk att vissa saker man lärde sig i skolan glömmer man aldrig hur oanvändbar kunskap det än är) och ”läkarblacka” på värmländska, har ett grundmurat rykte som välgörare. I Barndomslandet hejdade vi blodflöde från skrubbsår med de där gröna bladen, till exempel.

Men nu när jag skulle leta upp några stod de plötsligt inte att finna! Trots att groblad måste vara en av våra i särklass vanligaste växter!
Jag fick leta lite längre hemifrån, och det är klart att de fanns där. Fast jag kan inte säga att jag märkte någon större inverkan på min svullna och kliande fot – nu har det i alla fall lagt sig.

Däremot så blev jag påmind om hur jag använde mig av naturläkemedel den enda gång i livet då jag var med om en riktigt farlig trafikolycka. Det var i Guatemala, jag satt vid ratten på min nya lilla knallgula folka, när en röd lastbil plötsligt körde över på sin vänstra sida och kom rakt emot mig.

Jag girade tvärt åt mitt vänster och det var väl det som gjorde att vi överlevde, min passagerare och jag. Och bortsett från att jag var allmänt mörbultad hade jag ett ordentligt skärsår runt vänster öga. Det syddes, med ganska många stygn – tolv om jag minns rätt.

Ingen trodde att jag genomgått en skönhetsoperation, precis. Såg helt enkelt för eländig ut. Och det var fler än jag som undrade hur ärret skulle bli. Det var då rådet kom: gör som indianerna gör, gnid med insidan av skalet av en güisquil.

Güisquil är en grön, till formen paprikaliknande frukt som växer på träd. Den har fast kött och används ofta i matlagningen i Guatemala, en billig ingrediens som inte smakar särskilt mycket. Jag hade aldrig tidigare köpt någon, men självklart gick jag nu till närmsta mataffär och handlade.

Med min helsvenska potatisskalare tog jag en bit skal av den gröna frukten. Jo minsann, strax kröp små pärlor av vätska ut. Det var det undergörande medlet! Tog skalbiten och slog mig ned med en bok medan jag gned skalet över mitt ögonbryn fram och tillbaka. Tog nytt skal, gned mera. Höll på så där varje dag tills det var dags för mitt återbesök hos läkaren.

Väl där bekände jag att jag ägnat mig åt läkekonst a la Mayaindianerna, säkerligen med längre tradition än västerländsk kirurgi, men ändå en aning pinsamt. Vad tyckte då doktorn, själv guatemalan? Han log. Och sa:
-Det har definitivt inte gjort någon skada, tvärtom. Jag kan ju säga att det hade gått lika bra med lite Nivea eller nån annan kräm du har i badrumsskåpet, för det är massagen som gör verkan. Men mayafolket hade sällan Nivea, så de löste det på sitt eget vis!

Där ser man. Mitt ärr syns knappt alls (det gick bort fortare i pannan än i hjärnan, för i åratal fick jag förhöjd puls så snart jag såg en röd lastbil).
Så varför skulle vi inte tro på groblad, både Hannele och jag?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om någon undrar hur det gick för min väninna som satt bredvid mig i framsätet så gick det bra. Inte en skråma, märkvärdigt nog!

Hemestertips 4

Att stryka är ofta svårt att hitta tid till, men ett enkelt sätt att känna sig som en bättre människa. Åtminstone funkar det på mig - nu är det nystruket här!

Nyordning i provrummet

Kanske har det funnits länge, men för mig var det en nyordning.
När jag kliver in i butikens provrum möter anblicken av fyra krokar med var sin etikett mig: ”Fel storlek, hämta ny” står det på en (underförstått ”om den finns större"?). ”Passar inte alls” på nästa.

De resterande två är mer åt det positiva hållet.
”Passar perfekt, måste ha” står det på den till vänster. Kroken till höger ger utrymme för eftertanke och en eventuell konsultation i plånboken: ”Ska kanske ha …” står det på den.

För all del, krokarna kunde ha varit fler.
”Passar men jag behöver den ju inte” kunde vara ett alternativ.
”Passar perfekt men bara om du är under 25” kunde en ha som budskap, bra för exempelvis de allra kortaste kjolarna ...
”Hemsk, hur kunde jag ens ta in den hit?” skulle ju också kunna vara aktuell, men förhoppningsvis så sällan att det vore bortkastad möda.

Vilken av de där krokarna som jag använde?
Tja, det blev lite blandat.
Men inget hamnade på ”Passar perfekt, måste ha”.
I alla fall inte den här gången.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: fordon

Det måste bli en "dubbel" för mig i veckans Tisdagstema, som är fordon! Fler fordonsbilder den här vägen!

En somrigare cykel än denna har ni väl aldrig sett? Fast den var ännu mera gräsgrön i maj, nu har solen blekt den lite och några blommor har vissnat och ramlat av. Fin är den i alla fall, tycker jag!

Men om cykeln är ett sommarfordon så är snöskotern ett vinterdito. Så den korta tid när det är barmark i Longyearbyn på Svalbard står de där, lite slarvigt parkerade, i trygg förvissning om att vilan inte blir lång ...

Du kan som vanligt klicka på bilderna och se dem i större format!

Copyright Klimakteriehäxan

Vilket mått?

Cecilia Hagen skrev en gång om hur hon promenerat på stan och känt sig ganska snygg. Hon ansåg sig få kvitto på det: när hon på trottoaren passerade två yngre män hördes en vissling, som lät som uppskattning.

Det vara bara det att ögonblicket därpå uppfattade hon också kommentaren som följde:
-Du kolla! Det där är inte en bakdel, det är en VÄRLDSDEL!

Nu har jag just haft en liknande upplevelse.
Fråga mig inte varför, men jag tog fram ett måttband och höll det runt kroppen, ungefär i den höjd från golvet där midjan förr i världen fanns.
Och resultatet?
Inte ett midjemått, mina vänner, snarare ett långlopp.
Håhåjaja.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemestertips 3 - i en bisats

Sätt på dig skor om du ska snedda över en gräsmatta med gott om vitklöver i.
Annars kan det gå som det gjorde för mig i går: jag trampade på ett bi.
Det gjorde ont, förstås, men jag tyckte det gick över - tills foten började vrålklia och svullna och höll mig vaken i natt.
Nu är gadden, som satt kvar, borta.
Men ta tipset på allvar: knalla inte barfota över klöverängen! Det kan straffa sig!

Godis - bildligt talat

Fler bilder som berättar utan ord hittar du om du klickar här! Trevlig måndag!

Copyright Klimakteriehäxan