Bekvämt, rymligt och följsamt

Ni har säkert stött på fenomenet: ett älsklingsplagg som hängt ett tag i garderoben visar sig ha krympt på ett högst dramatiskt sätt när det på nytt kommer av klädhängaren för att sättas på kroppen.
Varje gång blir man lika förvånad – hur går det till? Ska det verkligen behöva bli så här?

I morse hände det igen. Hade lite bråttom, bussar väntar ju ytterst sällan på passagerare som tänkt åka men som inte kommit till hållplatsen. Klänningen jag hoppade i har allt sedan den köptes varit en bekväm, rymlig sak, i mjukt följsamt tyg. Men visst, nu hade den hängt oanvänd rätt länge.

Redan på bussen kände jag att den inte var så särskilt bekväm längre. Väl framme på jobbet höll känslan i sig. Det stramade, den kröp upp i halsen, nästan så att det kliade. Jag drog och drog för att få den inte särskilt generösa urringningen på plats, men inte hjälpte det. Tyget smög fortfarande upp mot struphuvudet, ärmarna satt också lite korvigt vid närmare eftertanke.

Vid lunchbordet försökte jag se oberörd ut, men händerna gick nästan automatiskt upp till halsringningen, försökte vidga den. Resultatlöst. För all del, jag höll inte på att bli strypt, men det är verkligen obehagligt att ha saker som stramar, som hotar att snörpa av andningsvägarna, som gör det svårt att svälja, som skaver på huden.
Ännu en gång slet jag i min klänning, drog ringningen rakt ut i luften för några extra djupa syrepåfyllningar.

Det var då jag såg det. Problemet. Och dess omedelbara lösning.
Jag hade satt klänningen bakochfram.
Så kan det gå när man satsar på kläder av typen bekväm, rymlig sak, i mjukt följsamt tyg.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Långsam (och en 100-årig dam)

Det är inte precis "a slow boat to China" jag väljer när tisdagstemat är långsam. Men så värst fort går väl ändå inte gamla ångbåten Blidösund? Inte skulle den väl orka till Kina heller ... Men fint sommarminne, fint fartyg, framtidshopp! Snart är det läge för en tur igen!

Lustigt nog visade det sig att medan jag stod på en brygga, just uppstigen ur havet som självaste Afrodite (nåja, liknelsen haltar en aning, det medges ...) och greppade kameran för att föreviga den vita skönheten så visade det sig att en gammal bekant stod på däck! När häpnaden över att bli igenkänd på ett så udda ställe lagt sig viftade vi glatt och somrigt, både han och jag.

Sedan fortsatte S/S Blidösund sin långsamma färd i Stockholms vackra skärgård.
Visste ni att fartyget fyller jämnt i år? Hundra! Byggdes 1910 på Eriksbergs varv i Göteborg. Så med gamla damers rätt rör hon sig nog förhållandevis långsamt även den sommar som vi tror ska komma.

Copyright Klimakteriehäxan

Och vinnare är ...

Tänk ändå om jag hade varit man, i 50-60-årsåldern.
Tänk om jag hade varit en sväng till Helsingborg.
Och slängt in tio Lottorader för 60 kronor plus en extra tia på Joker.
Då hade jag kunnat vara 214.595.901 kronor rikare nu. Det är Sveriges största spelvinst genom tiderna.
Men inget av ovanstående stämmer in på just mig.
Fast förresten – vad skulle jag göra med SÅ mycket pengar?
Skulle säkert bli en massa problem.
Kanske är det så han tänker, mannen som inte ger sig till känna och kvitterar ut vinsten.
Ren självbevarelsedrift, helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens nyheter

Söndag är den dag när det faktiskt finns lite tid för att bläddra en extra stund i morgontidningarna, botanisera bland notiser och i det småstilta. Att pensionärerna ska få fem miljarder lägre i skatt har du väl inte missat, till exempel – men bland dagens nyheter har jag hittat en hel del smått och gott som du KANSKE inte lagt märke till?

Att Maud Olofsson har nya kläder. Hon har varit hos Gunilla Pontén (ja, jag är rätt säker fast jag inte har kollat) och föll kanske för färgen – men glömde ta med i beräkningen hur pass överens överdelen var med kroppsformen. Fast näringsministern handlar åtminstone svenskt …

Att Cornelis Vreeswijk numera förekommer i internationell rapp-version, med ”Rosa, skola vi dansa?”

Att en bok som heter ”Virkningsäventyr med hyperboliska plan” vunnit pris för årets knäppaste boktitel, i original: ”Crocheting Adventures With Hyperbolic Planes”. Och jo, den tycks handla om handarbete, med matematiska förtecken.

Att ett starkt skäl att uppsöka Stockholms Stadsteater kommer i höst. Kristina Lugns pjäs ”Rut och Ragnar”, om ett par som ska skiljas efter 33 år, sätts upp, nu med Meta Velander och Ingvar Kjellson. Lugn skrev pjäsen för och spelade den själv med Allan Edwall, och jag hade biljett – men Edwall blev sjuk just då, så jag såg den aldrig.

Att en 109-åring var den äldste svensk som deklarerade på nätet i fjol. Fast 47 procent av oss gjorde det på det gamla viset, på papper.

Att man om man vill följa modet i höst måste välja mellan att vara ”superkvinnlig” eller ”kvinnligt kuttersmycke”. Jag vacklar mellan alternativen …

Att tisdag blir en tv-kväll, för då sänds "Videocrazy" av Erik Gandini i SVT. Bland andra trevliga program.

Att den som tar en papperspåse till sitt lösgodisinköp betalar 55 öre om kilopriset är 69:90. En plastpåse kostar hälften.

Att Sveriges mest sålda bil fått en konkurrent, och en stark sådan, skulle jag tro. Ahlgrens gör numera inte bara bilar, de gör limousiner också! Det kan man kalla produktutveckling!

Copyright Klimakteriehäxan
Källor: DN och SvD

Earth hour

Earth hour, timmen när man ska släcka för att visa sin vilja att göra något för miljö och klimat, har passerat. Jag försökte med kamerans hjälp kolla om effekten skulle synas från vår balkong. Men resultatet är tveksamt. Fast kanske ändå lite färre ljusa fläckar till höger (efter 20.30) än till vänster (före 20.30)?
Inomhus blev det ju hur som helst riktigt trivsamt, med de levande ljusens sken på nyss hemburna, prasslande fräscha tulpaner ...

Läs mer om Earth hour exempelvis här, här och här!

Copyright Klimakteriehäxan

Att älska ord – och ord att älska

Visst är det härligt att man är tillåten att leka alldeles oavsett ålder så länge man ägnar sig åt att leka med ord!?!
Vi spelar alfapet, fast alldeles för sällan, vi har förkortat många bilresor genom att bygga ordkedjor, Nian i SvD är för min del ett dagligt tidsfördriv, ett behov rent av. Korsord kan sätta myror i hjärnan på de flesta, rebusar och andra sorters gåtor har möjligen tappat mark men finns där ändå.

Nya ordbekanta kan göra en riktigt glad, gamla bortglömda vändningar kan få nytt liv när det passiva ordförrådet får sig en liten stöt. Och nog för att djur också kommunicerar med oss, men vi människor har trots allt en enorm fördel som kan uttrycka oss både i tal och skrift.

Att dessutom bygga på det där förrådet med andra språk är ännu en källa till rikedom.
Själv har jag några älsklingsord som jag vårdar ömt, även om jag förskräckligt sällan har någon användning för dem.
Ta till exempel det kraftfulla danska ”skrubtudse”, säg det högt, gör dig så dansk du kan och känn hur härligt det rullar i munnen! Betyder padda. Men också en groda har fått ett härligt ord på danska: frø.

Eller plocka fram ditt mest sydeuropeiska kynne och lägg all din kraft i det italienska ”impalcatura”! Jag har stött på högst italienskspråkiga människor som fått något tomt i blicken när jag lanserat detta mitt älsklingsord, som betyder ingenting mindre än byggnadsställning. Döm om min lycka när vi en gång på semester kom fram till vårt hotell och det första jag ser är en enorm konstruktion på grannhusets fasad!
-Ecco e una impalcatura! gallskrek jag (som inte kan italienska) så att folk höll på att trilla i poolen av ren överraskning, utan en susning om grunden för min entusiasm.

På engelska har jag flera favoriter. ”Scrutinize” (fingranska) är direkt vackert, och vad sägs om det tämligen fantastiska ”flabbergasted”? Rätt som det är använder jag och flera med mig det i försvenskad form, flabbergastad, men det är kanske lite fånigt. Ordet betyder hur som helst ungefär överrumplad, jätteförvånad.
Tyskens ”Schmerbäuchlein” har jag burit med mig sedan en lärobok i realskolan. Det låter rart, även om jag inte känner någon riktig entusiasm över den företeelse ordet beskriver: kalaskula. Men som bokstavskombination är det fint, inte sant?!

”Hammastahnase” och ”hammaspudiste”, kunskap jag inhämtat i badrummet, är finska ord som jag känner stor sympati för. Står att läsa på var och varannan tandkrämstub – eftersom det betyder tandkräm, av lite olika sort.
När det gäller vårt tredje grannlandsspråk, norskan, är det svårt att bestämma sig för enstaka favoriter, eftersom det mesta på norska låter så trevligt och gulligt, tack vare satsmelodin eller vad det nu är som gör det. Men åtminstone så här års ser jag fram emot att möta årets första ”sommerfugl”. Det är norrmännens ord för fjäril.

Och på mitt modersmål då? Måste ju finnas klara favoriter, ord som sprider ljus, värme, lycka, skratt, djup, rörelse.
Jo, rimligen. Men jag kan visst inte välja. Kan du?

Två favoriter på en gång: ett korsord som innehåller en impalcatura!

Copyright Klimakteriehäxan

Vägen till författarskap

"Man ska ha ett par sköna tofflor på fötterna, dricka mycket te och helst också ha en hund som ligger och trycker sig mot en."

-Författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren svarar på en fråga om hur man blir författare i litteraturprogrammet Babel i SVT.
Tänk att det inte är svårare än så!!!

De godaste våfflorna

Våfflor är gott. Jättegott.
Och väldigt mycket enklare att göra än tunnpannkakor. Kräver dessutom mycket mindre fett i tillagningen, vilket åtminstone jag betraktar som en fördel.
I vår familj har jag bestämt att jag inte ens kan göra tunnpannkakor, så ska det vankas sådana får far i huset ta på sig förklädet. Detta kan man se som en jämställdhetsfråga eller så hackar man helt enkelt i sig faktum: inte ens en mamma ska kunna allt.

Men eftersom i princip alla gillar våfflor gör jag gärna en smet och sätter fart på järnet – ett dubbelt, självklart, det tar ju tid ändå. De hungrigaste får kasta sig över de först klara, på slutet klappar samtliga vid bordet sig förnöjt på magen och är smällmätta. Då har det gått åt några laggar, kanske bäst att inte räkna för noga …

Den som ställer till med våffelkalas kan förvisso variera sig rätt bra ändå. Smeten kan bli mer proteinstinn med keso, mer mättande med kokt potatis, fiberrikare med råriven morot, matigare med små bacon- eller skinkbitar, grövre med lite dinkelmjöl eller en skvätt graham. Fast allra helst och oftast blir det nog sylt som serveras som tillbehör, dock utan vispgrädde här hos oss, för ingen behöver de extra kalorierna.

Sylten bör, det hävdar jag bestämt, vara hemgjord, även om den principen ibland måste ruckas på. Men min rabarber-och-jordubbsanrättning, gemenligen kallar J&R, passar otroligt bra, liksom hallonsylten från i somras, kokt på mödosamt hopsamlade bär i en stickig, trasslig häck där ettriga insekter gjorde sitt bästa för att skrämma bort flitiga fingrar.

Ännu ett tillbehör plockar jag fram. Det är inte riktigt rumsrent, men det finns med mig sedan jag var liten: smör. I Barndomslandet hade vi en period en gammal vedspis, så gammal att man kunde ta loss järnringar för att i hålet som uppstod sätta ner en gryta eller en stekpanna. Mamma hade ett våffeljärn gjort för en sådan spis. Smeten hälldes i, järnet stod över lågorna en stund – och snurrades sedan runt så att andra sidan fick värmen.

Den glödheta våfflan var rund och väldigt vacker, till skillnad från de moderna som ofta är lite fyrkantiga. Sju hjärtan tror jag att det blev av varje lagg. Och på hjärtat lade vi en klick smör, vek sedan ihop det på mitten och åt. Smöret smälte givetvis, sipprade ut i mungipan, rann på hakan, kladdade ner fingrarna. Men det var ljuvligt gott.

Det där minnet sitter kvar, så burken med smör(gåsmargarin) åker fram och det första heta våffelhjärtat får sin klick. Nog smälter den, nog blir fingrarna kladdiga. Fast lika goda våfflor som de där i Barndomslandets kök, det får jag aldrig mer, hur jag än försöker.
I dag är det hur som helst Våffeldagen.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårdag - dan före våffeldan

Pilen ser verkligen ut att vilja slippa isen, ett i princip gråtfärdigt träd - det är inte för inte som den heter tårpil, kanske? För oj som vi längtar! Men nu har fåglarna vaknat till liv, snödroppar och krokus hukar troligen under snötäcket och framåt juni är nog de största drivorna borta också. Då får vi glädjas åt tjälskotten i stället, även om vi föredrar de gröna, de där som pilen tänker bjuda på så snart sjön kastat av sig täcket.

Ett vårtecken till infaller i morgon: det är våffeldagen. Ja, för den som inte troget följer kyrkoåret alltså, för Jungfru Marie Bebådelse firades i söndags. Men vi som så lätt sätter smaklig spis framför andlig, vi gräddar våfflor i morgon. Fast det blir utan vispgrädde, det finns ju gränser!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: plast

Plast är påbjudet som ämne för denna veckas fotokedja. Och plast kan ju vara så mycket - nyttoföremål, förpackningar till förbannelse, leksaker, redskap, smycken, möbler, påsar att bära hem allt det plastförpackade i.

Flaskor är väl en av de allra vanligaste formerna för nutidens plast. Flaskor som ger en liten slant i retur, som kan återvinnas, och kanske bli dina igen fast då i form av en fleece-tröja till exempel ...
En gång var plasten en revolutionerande nyhet, men det som då framstod som en välsignelse har bevisligen avigsidor och fått sina fiender.

För miljöns skull samlar vi de där buteljerna, stoppar i dem i livsmedelsbutikens automat eller lägger dem i återvinningscontainern. Vi använder naturligtvis långt mer plast än vi borde. Och råvarorna som går åt i tillverkningen skulle kunna användas till bättre ändamål.
Men vi lever i plastflaskornas värld.

Kolla fler plastvarianter genom att klicka på Tisdagstema!

Copyright Klimakteriehäxan

I sagornas värld

Det är lätt att konstatera, att böcker är något som väldigt många bloggare bryr sig om. Bokintresset kan väckas tidigt i livet – något som åtminstone jag är övertygad om ger väldigt värdefull grund att stå på längre fram i åren.
Och visst började det för de flesta av oss i sagornas värld?
Fyra stafettfrågor i detta ämne har jag hittat på nätet och kände lust att svara på.

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?

Min mamma brukade berätta om en liten flicka (var hon prinsessa rent av?) som levde med naturen och inte hade många ägodelar. Så när det var dags att sova plockade hon fram en fjunig larv som rullade ihop sig och blev hennes huvudkudde.
Jag som egentligen alltid tyckt att larver är lite äckliga var mycket fascinerad av den detaljen.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?

Får jag välja en bok att läsa ur blir det gärna ”Sagan om det röda äpplet” av Jan Lööf – går bra i de flesta åldrar och som vuxen tröttnar man inte heller. Om jag ska berätta utan textstöd blir det nog en klassiker, som "Rödluvan", "Hans och Greta" eller "Prinsessan på ärten". Vi ska inte tappa bort de gamla godingarna! Tack bröderna Grimm, tack HC Andersen!

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?

Tja, vilken ska man ta? Askungen kanske är en bra förebild? Effektiv när det gäller att städa, djurvän, lojal och gnällfri – och med en prins på lut. Fast det där med glasskon, det låter jobbigt. Tänk såna skavsår! Får helt enkelt bli en barfota Askunge.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?

När Sonen var liten behövdes det inte sällan variation och förnyelse i berättelserepertoaren. Ibland blev det svårt. En gång fick jag hjälp som varade länge, av SE-banken, hör och häpna. Till jul ett år i mitten på 80-talet hade banken en affisch som jag störtgillade. Gick helt enkelt in på ett kontor och undrade om jag kunde få en. Visst fick jag det!
Köpte ram och satte upp den ovanför barnets säng.

Och så en kväll när det kom krav på en ny saga pekade jag på den ensamma lilla vita hunden och sa, att den hette Purvo. Namnet kom bara och sedan uppfann jag en förklaring: just den här vovven älskade, till skillnad från de flesta andra hundar, att äta purjolök, så egentligen borde den ha hetat Purjo - men där uppstod ett hörfel och namnet blev som det blev.

Purvos äventyr i snön och den mörka vinternatten kunde varieras i oändlighet, men slutet skulle alltid vara det samma: han kom hem igen, in i ljus och värme, och fick då en rejäl portion purjolök.
Om den var kokt, stekt, förvälld eller rå?
Se DET förmälde inte historien!
Men Purvo lever kvar, även om han inte längre är aktiv som sagofigur. Nu sitter han ovanför min säng.
Vem sa att långlivad konst måste vara dyr och i original?

Copyright Klimakteriehäxan

Tre andra bloggare har jag sett svara på samma frågor:
Stationsvakt, Kulturbloggen och Kuoksiken.
Bilden på Purvo - av okänd upphovsman - är beskuren.

En ny roll att kliva in i

Jag är på väg in i en ny roll.
Många har spelat den före mig, väldigt många har misslyckats. I rollen finns en del livsfarliga repliker inskrivna, trots att det inte finns något färdigt manus. Om just de orden trillar över mina läppar är loppet kört, fiaskot ett faktum, utan att jag kommer att få en ny chans.
Och all denna prestige, allt detta fokuserande på något som inte ens är en huvudroll!

Det är svärmorsrollen jag talar om. Den i så många varianter karikerade äldre kvinnan som försöker sätta sig på den hennes barn valt som partner. Ofta handlar det förmodligen om att mamman inte vill förlora sina ungar, har svårt att se dem som självständiga individer, med rösträtt, egna inkomster, nya intressen – eget liv, helt enkelt.

Som så ofta hamnar man tvärsäkert i åsiktsskillnader som enbart beror på tycke och smak, inte på fakta. Min favoritfärg kan vara den Sonens tjej inte tål att se, den maträtt jag så gärna lagar till Dottern därför att det i åratal varit hennes favorit kan framkalla kräkreflexen hos föremålet för hennes ömmaste låga. Balansgång har aldrig varit enkelt, vare sig det handlat om bommen i gympasalen eller den ibland mycket tunna lina som löper mellan generationer.

Svärmödrar jag mött har skickat olika signaler. Många gånger har man raskt insett hur nidbilden har uppkommit: en mamma kan inte släppa taget, vill fortsätta bestämma som om hennes unge fortfarande går på lågstadiet och faktiskt inte vet sitt eget bästa – ja, det är förstås ibland sant, men är ändå inget en mamma eller svärmor kan rå på, det är det man måste hacka i sig …

Träffade nyligen en kvinna, inte 50 fyllda, som berättade att hon just förlorat sin allra bästa vän. Det var svärmor, 90, som hade dött. Tänk att ha ett sådant förhållande till svärmor!
Just precis en sådan svärmor vill jag vara. Förstås.
Men hur kommer jag dit, det är frågan?

Copyright Klimakteriehäxan

Glada stämmor i bäcken

Ni ser det, smältvattnet som förvandlat ett snöigt vinterdike till en yster vårbäck.
Tyvärr kan ni inte höra hur det låter: ett ivrigt porlande, ett kvillrande vattenfnitter, bubblor fulla av förväntan som inte går att undertrycka, brus av brådska: snön måste bort!
Glada stämmor i bäcken, som aldrig blir en å, eftersom den bara finns just nu en kort period, innan den återgår till att vara ett dike.
Stigen vi gick på var bitvis förvandlad så att det var som att kliva i sorbet. Men vad gjorde väl det?
Det är faktiskt vårdagjämning!

Copyright Klimakteriehäxan

Morgan-vem-då-sa-du?

Nog för att jag har misstänkt det länge. Visst har jag många likheter med den företeelse som brukar kallas kulturtant men jag är inte att betrakta som kulturell. Nu har jag fått det svart på vitt.
För trots att jag skriver en hel del har jag aldrig använt ordet morganatisk. Det kan – och gör – kulturella människor när de skriver.
Minst två gånger i en och samma text.
Detta har jag inhämtat i Johan Cronemans krönika i dagens DN.

Nu blev jag ju naturligtvis tvungen att ta reda på vad det där ordet egentligen betyder, för det hade jag inte en aaaaning om. Och svaret är att morganatisk handlar om folk som gifter sig, mer exakt om äktenskap som ingås mellan en furste och en kvinna av lägre stånd, enligt Nationalencyklopedin.
Quelle mesalliance, som fransmannen säger! (se där, att svänga sig med lite franska är väl i alla fall snudd på kulturellt?)
Eller helt enkelt: oj, som han har gift ner sig då. En man av börd äktar en kvinna av folket.

Tänk att det var bara det som behövdes. Ett nytt ord i vokabulären, som ska skrivas minst två gånger i samma text. Som jag nu har gjort.
Plötsligt känner jag mig riktigt kulturell.
Och har fått ännu ett bevis på att det lönar sig att läsa tidningar.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om du inte orkar läsa hela krönikan så är slutklämmen som följer:
"Handen på hjärtat: En kulturartikel blir inte riktigt bra utan att man åtminstone två gånger använder ordet morganatisk."

Tisdagstema: tråkigt - stentrist, rent av

Tisdagstemat denna vecka är TRÅKIGT - lustigt nog samma tema som var påbjudet för veckans fönster (se nedan). Kanske är det snön som lägger sordin på oss, plockar fram tristnissen som hukar därinne. Eller så är vi vana vid att ha lite tråkigt, tycker att det hör till? För visst är det så att det ibland är lite trist till vardags. Stentrist, skulle man rent av kunna säga.

Som en symbol för det har jag en liten gråsten på mitt skrivbord. Jag har fått den i present, vilket inte alls var stentrist eller ens lite tråkigt.
På stenen har man lyckats skriva en uppmaning - ja ni ser det själva på bilden här ovanför - "Vänd på mig"!

Och det är en vädjan som förvånansvärt många hörsammar, kanske för att de ser att min sten är både slät och smekvänlig, efter idogt slipande, möjligen i vatten som rör sig i envisa vågor, i friktion med andra stentrista stenar ...

När man sedan vänder på min sten blir allting mindre tråkigt. Den som har stenen i sin hand ler undantagslöst. Varför?
Se själv!

Copyright Klimakteriehäxan