Visst har du också undrat hur pass god miljövän du är?
Hur mycket gott du gör när du står där och kastar gröna flaskor i en container och klarglasflaskor i en annan?
Vad det tjänar till att återvinna tidningar i stället för att slänga dem i sopnedkastet?
Om du släpper ut mer koldioxid än grannen?
Om du borde skämmas när du startar bilen?
Om det är värt att tjata på ungarna, igen, att släcka lamporna i rum där de inte befinner sig på flera timmar?
Är du rent av en klimatbov?
Nu kan du få svaret.
Klicka här så kommer du till en hemsida som bl a Världsnaturfonden står för. Det tar bara några minuter att ta reda på hur många jordklot du tror att det finns, om man dömer efter graden av miljömedvetenhet i din vardag.
Skulle du råka få en etta som "betyg" är du ett föredöme för oss alla.
Det fick inte jag, ska jag motvilligt erkänna.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juni 30, 2007
fredag, juni 29, 2007
Bevingade ord från Sommartorparen nr 1
”Sommartorpet” är i gång igen, Ernst Kirchsteiger härskar på måndagkvällar klockan 20 i kanal 1. Hans program ligger tryggt på första platsen i den s k ”Tittartoppen”, med en bra bit över en miljon tv-tittare.
Jag tillhör inte de trognaste fansen. Det kan bero på att jag inte har något hus att pyssla med, men det kan också bero på att jag tillhör den del av befolkningen som inte svingar hammare och sticksåg lika enkelt som jag kör en elvisp eller hamrar ner en text på laptoppen.
Men när Ernst-citaten kommer droppande, som pärlor på ett långt band, då måste man ju smälta.
Tänk ändå vad en människa kan säga! Hur karlen kan få till det!
Här är femton numera tämligen bevingade ord från landets främste sommartorpare, att njuta av en extra gång medan ni väntar på att nästa avsnitt kommer i tv.
Ni behöver bara vänta till måndag.
1. Här sitter jag och känner in rummet.
2. Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.
3. Nu kan jag inte vara kvar här längre. Jag börjar att få sådana här konstiga ögon. Jag ser en massa möjligheter.
4. Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.
5. Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.
6. Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.
7. Först kramar jag alla i familjen – sedan ställer jag mig vid spisen.
8. Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte.
9. Det blir som ett vattenfall av ek.
10. Se så vackert stenen tar emot oljan.
11. Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.
12. När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.
13. Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.
14. Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.
15. Färgen är som en mogen äldre kvinna. Den klarar sig på egen hand.
Och den där på femtonde och sista plats på listan, den faller förstås en Klimakteriehäxa extra bra i smaken.
Men nummer fem och tolv kommer på silver- och bronsplats på min privata prispall. Undrar om Ernst gillar pallar?
Och vilka är förresten dina favoriter?
Copyright Klimakteriehäxan (och Ernst, förstås)
Jag tillhör inte de trognaste fansen. Det kan bero på att jag inte har något hus att pyssla med, men det kan också bero på att jag tillhör den del av befolkningen som inte svingar hammare och sticksåg lika enkelt som jag kör en elvisp eller hamrar ner en text på laptoppen.
Men när Ernst-citaten kommer droppande, som pärlor på ett långt band, då måste man ju smälta.
Tänk ändå vad en människa kan säga! Hur karlen kan få till det!
Här är femton numera tämligen bevingade ord från landets främste sommartorpare, att njuta av en extra gång medan ni väntar på att nästa avsnitt kommer i tv.
Ni behöver bara vänta till måndag.
1. Här sitter jag och känner in rummet.
2. Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.
3. Nu kan jag inte vara kvar här längre. Jag börjar att få sådana här konstiga ögon. Jag ser en massa möjligheter.
4. Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.
5. Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.
6. Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.
7. Först kramar jag alla i familjen – sedan ställer jag mig vid spisen.
8. Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte.
9. Det blir som ett vattenfall av ek.
10. Se så vackert stenen tar emot oljan.
11. Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.
12. När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.
13. Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.
14. Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.
15. Färgen är som en mogen äldre kvinna. Den klarar sig på egen hand.
Och den där på femtonde och sista plats på listan, den faller förstås en Klimakteriehäxa extra bra i smaken.
Men nummer fem och tolv kommer på silver- och bronsplats på min privata prispall. Undrar om Ernst gillar pallar?
Och vilka är förresten dina favoriter?
Copyright Klimakteriehäxan (och Ernst, förstås)
torsdag, juni 28, 2007
Vad regn kan driva en människa till
Det var i fjol som jag upptäckte solfjädern.
På semester i varma Italien såg jag hur var och varannan människa av kvinnokön, ung som gammal, hade en. De användes dessutom flitigt. För bara en Euro på lokala marknadsgatan inhandlade jag denna fantastiska sak och tog den i omedelbart bruk. Insåg vad jag i åratal gått miste om när sommaren varit i varmaste laget: en stilla, svalkande fläkt som jag själv kunde styra, till råga på allt gick den lätt ned i handväskan.
Köpte flera och gav bort när jag kom hem.
Sedan dess har jag för det mesta en solfjäder inom räckhåll, och har faktiskt också sett att fler än jag skaffat sig detta effektiva motmedel mot kvalmighet och onödiga svettdroppar.
Men saker som kostar en tia är inte särskilt hållbara.
Det gäller även solfjädrar, som åtminstone till stor del består av papper. Väl nedstoppad i väskan är det lätt gjort att den spretar lite, att den trasslar in sig i hårborsten eller krockar med nyckelknippan.
Den får inte gå sönder, det får bara inte ske!
Under midsommarhelgen hade jag som ni redan listat ut inte anledning att ta upp min solfjäder en endaste gång.
Bakom den regnprickiga fönsterrutan satt jag och längtade efter solen.
Men det går ju inte att bara sitta helt overksam och vänta.
Det var då jag fick min snilleblixt.
Min solfjäder ska få ett fodral! Jag har letat tidigare. Tandborstfodral är för korta, innerrullen i hushållspappret både för stor och för kort. Ingen annan lösning har varit inom synhåll.
Jag skred till verket. Lade upp tjugo luftmaskor och satte igång, till omgivningens häpnad – det är väl bekant att mina handarbetsprojekt sällan eller aldrig blir fullbordade, så vad var nu detta? Maken undrade försynt om han skulle föräras ett penisfodral av hemslöjdstyp, men han slutade undra när mitt verk var betydligt längre än tjugo centimeter.
Nu har jag Fodralet. Ett avslutat handarbetsprojekt!
Virkat, i fasta maskor och stolpar, med rester av bomullsgarn, blandade färger utan hämningar. Och, klokast av alltihop, öppet i båda ändar, så att man alltid kan stoppa in den fasta änden först – och också dra ut den först, åt andra hållet.
Två knappar ser till att min kära solfjäder håller sig i sitt fodral.
Tänk ändå vad lite regn kan få en till.
Jag har redan tidigare sjungit solfjäderns lov, läs här! - så får du till och med veta lite om dess historia!
Copyright/design Klimakteriehäxan
På semester i varma Italien såg jag hur var och varannan människa av kvinnokön, ung som gammal, hade en. De användes dessutom flitigt. För bara en Euro på lokala marknadsgatan inhandlade jag denna fantastiska sak och tog den i omedelbart bruk. Insåg vad jag i åratal gått miste om när sommaren varit i varmaste laget: en stilla, svalkande fläkt som jag själv kunde styra, till råga på allt gick den lätt ned i handväskan.
Köpte flera och gav bort när jag kom hem.
Sedan dess har jag för det mesta en solfjäder inom räckhåll, och har faktiskt också sett att fler än jag skaffat sig detta effektiva motmedel mot kvalmighet och onödiga svettdroppar.
Men saker som kostar en tia är inte särskilt hållbara.
Det gäller även solfjädrar, som åtminstone till stor del består av papper. Väl nedstoppad i väskan är det lätt gjort att den spretar lite, att den trasslar in sig i hårborsten eller krockar med nyckelknippan.
Den får inte gå sönder, det får bara inte ske!
Under midsommarhelgen hade jag som ni redan listat ut inte anledning att ta upp min solfjäder en endaste gång.
Bakom den regnprickiga fönsterrutan satt jag och längtade efter solen.
Men det går ju inte att bara sitta helt overksam och vänta.
Det var då jag fick min snilleblixt.
Min solfjäder ska få ett fodral! Jag har letat tidigare. Tandborstfodral är för korta, innerrullen i hushållspappret både för stor och för kort. Ingen annan lösning har varit inom synhåll.
Jag skred till verket. Lade upp tjugo luftmaskor och satte igång, till omgivningens häpnad – det är väl bekant att mina handarbetsprojekt sällan eller aldrig blir fullbordade, så vad var nu detta? Maken undrade försynt om han skulle föräras ett penisfodral av hemslöjdstyp, men han slutade undra när mitt verk var betydligt längre än tjugo centimeter.
Nu har jag Fodralet. Ett avslutat handarbetsprojekt!
Virkat, i fasta maskor och stolpar, med rester av bomullsgarn, blandade färger utan hämningar. Och, klokast av alltihop, öppet i båda ändar, så att man alltid kan stoppa in den fasta änden först – och också dra ut den först, åt andra hållet.
Två knappar ser till att min kära solfjäder håller sig i sitt fodral.
Tänk ändå vad lite regn kan få en till.
Jag har redan tidigare sjungit solfjäderns lov, läs här! - så får du till och med veta lite om dess historia!
Copyright/design Klimakteriehäxan
onsdag, juni 27, 2007
Kvinnosyn
Öppnade nyss ett mail med oväntat innehåll.
Det var en kort text av Gabriel García Marquez, colombiansk författare ("Hundra år av ensamhet" bl a) och Nobelpristagare i litteratur 1982.
Texten har rubriken "El dulce sabor de una mujer exquisita" vilken betyder ungefär "Den söta smaken av en utsökt kvinna", men jag hittar den inte på svenska någonstans - vilket kan betyda att jag letar dåligt, men ändå.
Nu kan jag inte låta bli att låta er ta del av García Marquez ord, i min i högsta grad egen och oauktoriserade översättning, som ändå får fram hans budskap, det tror och hoppas jag åtminstone.
"En underbar kvinna är inte det samma som den som har flest tillbedjande män framför sina fötter, utan den som har en enda man som gör henne riktigt lycklig.
En vacker kvinna är inte den yngsta, inte heller den smalaste, lika lite som den som har den slätaste hyn eller det mest iögonenfallande hårsvallet, utan den som bara med ett leende och ett klokt ord kan göra ditt liv bättre.
En stark kvinna är inte den som har flest titlar eller flest akademiska meriter eller uppdrag, utan den som avstår sin sömn för att hjälpa andra.
En åtråvärd kvinna är inte den som brinner mest, utan den som hängivet älskar med just den man som hon älskar.
En intressant kvinna är inte den som stärks av att bli beundrad för sin skönhet och elegans, utan den som har stark karaktär och kan säga NEJ.
Och en åtråvärd man, det är han som vet att sätta värde på en sådan kvinna."
Gabriel García Marquez
Översättning av Klimakteriehäxan
Det var en kort text av Gabriel García Marquez, colombiansk författare ("Hundra år av ensamhet" bl a) och Nobelpristagare i litteratur 1982.
Texten har rubriken "El dulce sabor de una mujer exquisita" vilken betyder ungefär "Den söta smaken av en utsökt kvinna", men jag hittar den inte på svenska någonstans - vilket kan betyda att jag letar dåligt, men ändå.
Nu kan jag inte låta bli att låta er ta del av García Marquez ord, i min i högsta grad egen och oauktoriserade översättning, som ändå får fram hans budskap, det tror och hoppas jag åtminstone.
"En underbar kvinna är inte det samma som den som har flest tillbedjande män framför sina fötter, utan den som har en enda man som gör henne riktigt lycklig.
En vacker kvinna är inte den yngsta, inte heller den smalaste, lika lite som den som har den slätaste hyn eller det mest iögonenfallande hårsvallet, utan den som bara med ett leende och ett klokt ord kan göra ditt liv bättre.
En stark kvinna är inte den som har flest titlar eller flest akademiska meriter eller uppdrag, utan den som avstår sin sömn för att hjälpa andra.
En åtråvärd kvinna är inte den som brinner mest, utan den som hängivet älskar med just den man som hon älskar.
En intressant kvinna är inte den som stärks av att bli beundrad för sin skönhet och elegans, utan den som har stark karaktär och kan säga NEJ.
Och en åtråvärd man, det är han som vet att sätta värde på en sådan kvinna."
Gabriel García Marquez
Översättning av Klimakteriehäxan
Igår var det dagen BG
Varje sommar oavsett väder och vind inträffar dagen BG.
BG som i Billiga Gubbar.
I år inföll den i går.
Från att ena dagen ha tvingats konstatera, att kilopriset på egenhändigt plockade jordgubbar var 38 kronor kilot står jag på Ica mitt i huvudstaden och ser den stora lappen:
Svenska jordgubbar 10 kronor litern.
Detta är Skylten som visar entydigt och klart mot Sylten.
Visst, det finns ingen regel som säger att varje husmor ända in på 2000-talet måste sylta och safta.
Men det går inte att komma ifrån, att den sylt man kokar själv blir godare och dessutom vet man lite bättre vad man har i den, även om ett och annat okänt ämne förmodligen slinker med. Kanske lika bra att inte veta. För, som sagt, gott blir det.
Alltså utbröt bärrensning och burkdiskning och kokning med tillhörande omrörning och skumning.
Vackert klarröd fyller sedan sylten burk efter burk, som ställs upp och ner för att svalna – då blir det vacuum, nämligen, och godiset mera hållbart.
Har man sedan tid och lust kan man göra små söta etiketter och påminna om hur det verkligen gick till, på 50-talet eller så.
För att ytterligare understryka hur duktig jag nu varit tänker jag också dela med mig av en för all del inte exklusiv insikt, men ändå ett tips som inte alla verkar känna till:
Jordgubbssylten blir allra godast, och lite mindre söt, om man tar lika mycket rabarber som gubbar. Saften av en citron kan man också slänga i.
Förresten, en helt annan sak: ”självplock” – är inte det ett väldigt konstigt ord?
Copyright Klimakteriehäxan
BG som i Billiga Gubbar.
I år inföll den i går.
Från att ena dagen ha tvingats konstatera, att kilopriset på egenhändigt plockade jordgubbar var 38 kronor kilot står jag på Ica mitt i huvudstaden och ser den stora lappen:
Svenska jordgubbar 10 kronor litern.
Detta är Skylten som visar entydigt och klart mot Sylten.
Visst, det finns ingen regel som säger att varje husmor ända in på 2000-talet måste sylta och safta.
Men det går inte att komma ifrån, att den sylt man kokar själv blir godare och dessutom vet man lite bättre vad man har i den, även om ett och annat okänt ämne förmodligen slinker med. Kanske lika bra att inte veta. För, som sagt, gott blir det.
Alltså utbröt bärrensning och burkdiskning och kokning med tillhörande omrörning och skumning.
Vackert klarröd fyller sedan sylten burk efter burk, som ställs upp och ner för att svalna – då blir det vacuum, nämligen, och godiset mera hållbart.
Har man sedan tid och lust kan man göra små söta etiketter och påminna om hur det verkligen gick till, på 50-talet eller så.
För att ytterligare understryka hur duktig jag nu varit tänker jag också dela med mig av en för all del inte exklusiv insikt, men ändå ett tips som inte alla verkar känna till:
Jordgubbssylten blir allra godast, och lite mindre söt, om man tar lika mycket rabarber som gubbar. Saften av en citron kan man också slänga i.
Förresten, en helt annan sak: ”självplock” – är inte det ett väldigt konstigt ord?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juni 26, 2007
Badberget – ett smultronställe
Innan det miserabla midsommarvädret slog till över Barndomslandet och gjorde allting grått såg vi faktiskt solen.
I flera timmar lyste den över onda och goda, över klippta och oklippta gräsmattor, över illa och väl ansade rabatter, över tuktade och vildvuxna häckar.
När sommaren liknar idealbilden av sig själv så har jag ett smultronställe, fast det finns väldigt sällan några smultron där.
Det handlar om Badberget. Dit vill jag gå.
På Badberget har jag tillbringat oändligt många sommarstunder.
Fast man fick ju börja inne i Viken, förstås, där det var sandbotten och långgrunt och mera lämpligt för den som inte var riktigt hundraprocentigt simkunnig.
Men med ett par simmärken säkrade var vi redo för klivet uppåt i badarnas inofficiella hierarki: vi fick gå ut till Badberget.
Nu skulle man kunna tro att jag talar om något storslaget, vidunderligt naturskönt ställe där badsugna samlas i skaror och njuter av sol och vatten.
Inte.
Nog är det väl vackert där nere vid sjön, men det är inte svindlande.
Och Badberget är inte stort, det är inte ens slätt. Där finns tallrötter att snubbla över och skrevor att trilla i, där finns spår av glömda grillstunder och bajsande Kanada-gäss.
Det lutar, dessutom, i en inte alldeles praktisk vinkel.
Men vad gör det? Detta är Badberget, det är där man ska ta sommarens första och sista dopp, det är där man ska skaffa sig lagom röda ränder som markerar baddräktens kanter.
Sedan rätt många år är det väldigt få som känner till att det förhåller sig på det viset.
Så nu när jag skulle i var det faktiskt förenat med livsfara. Inga andra fötter hade klivit på hällen som är den bästa vägen ner i vattnet. Alger hade gjort varje myrsteg riskfyllt, men skam den som ger sig.
I kom jag, och det var ljuvligt.
Till saken hör, att sjöns vatten lär vara ovanligt rent – så rent att sommarstugeägare sågs skamset tömma sina från staden medhavda dunkar när lokaltidningen publicerat en undersökning av kvaliteten. Vi hade finare vatten i vår insjö än man hade i kranarna i tätorten.
Efter doppet lägger jag min handduk i en alldeles bestämd vinkel på ett alldeles bestämt ställe. Då hamnar rumpan i en liten lagom djup grop och det skrovliga Badberget blir riktigt bekvämt. Och jag är egoistiskt glad åt att inga ”utbölingar” upptäckt ”mitt” berg och tagit ”min” plats.
Badberget är varmt under min kropp, det kluckar trivsamt i vattenbrynet och allt är sommar, nästan precis som förr.
Copyright Klimakteriehäxan
I flera timmar lyste den över onda och goda, över klippta och oklippta gräsmattor, över illa och väl ansade rabatter, över tuktade och vildvuxna häckar.
När sommaren liknar idealbilden av sig själv så har jag ett smultronställe, fast det finns väldigt sällan några smultron där.
Det handlar om Badberget. Dit vill jag gå.
På Badberget har jag tillbringat oändligt många sommarstunder.
Fast man fick ju börja inne i Viken, förstås, där det var sandbotten och långgrunt och mera lämpligt för den som inte var riktigt hundraprocentigt simkunnig.
Men med ett par simmärken säkrade var vi redo för klivet uppåt i badarnas inofficiella hierarki: vi fick gå ut till Badberget.
Nu skulle man kunna tro att jag talar om något storslaget, vidunderligt naturskönt ställe där badsugna samlas i skaror och njuter av sol och vatten.
Inte.
Nog är det väl vackert där nere vid sjön, men det är inte svindlande.
Och Badberget är inte stort, det är inte ens slätt. Där finns tallrötter att snubbla över och skrevor att trilla i, där finns spår av glömda grillstunder och bajsande Kanada-gäss.
Det lutar, dessutom, i en inte alldeles praktisk vinkel.
Men vad gör det? Detta är Badberget, det är där man ska ta sommarens första och sista dopp, det är där man ska skaffa sig lagom röda ränder som markerar baddräktens kanter.
Sedan rätt många år är det väldigt få som känner till att det förhåller sig på det viset.
Så nu när jag skulle i var det faktiskt förenat med livsfara. Inga andra fötter hade klivit på hällen som är den bästa vägen ner i vattnet. Alger hade gjort varje myrsteg riskfyllt, men skam den som ger sig.
I kom jag, och det var ljuvligt.
Till saken hör, att sjöns vatten lär vara ovanligt rent – så rent att sommarstugeägare sågs skamset tömma sina från staden medhavda dunkar när lokaltidningen publicerat en undersökning av kvaliteten. Vi hade finare vatten i vår insjö än man hade i kranarna i tätorten.
Efter doppet lägger jag min handduk i en alldeles bestämd vinkel på ett alldeles bestämt ställe. Då hamnar rumpan i en liten lagom djup grop och det skrovliga Badberget blir riktigt bekvämt. Och jag är egoistiskt glad åt att inga ”utbölingar” upptäckt ”mitt” berg och tagit ”min” plats.
Badberget är varmt under min kropp, det kluckar trivsamt i vattenbrynet och allt är sommar, nästan precis som förr.
Copyright Klimakteriehäxan
HEMLIGT
Bara ni som läser här ska nu få veta en STOR hemlighet:
Alldeles vid infarten till vårt Badberg (i Barndomslandet) har de första gula kantarellerna tittat upp i mossan.
Sex stycken finns det, ingen med större hatt än en kvadratcentimeter.
Men det tänker jag verkligen inte berätta för någon. Hoppas bara att ingen annan ser dem.
Har jag tur hinner jag tillbaka och kan ta dem (och helst fler!), när de är lite mer fullvuxna.
Mmmm så gott…
Copyright Klimakteriehäxan
Alldeles vid infarten till vårt Badberg (i Barndomslandet) har de första gula kantarellerna tittat upp i mossan.
Sex stycken finns det, ingen med större hatt än en kvadratcentimeter.
Men det tänker jag verkligen inte berätta för någon. Hoppas bara att ingen annan ser dem.
Har jag tur hinner jag tillbaka och kan ta dem (och helst fler!), när de är lite mer fullvuxna.
Mmmm så gott…
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juni 25, 2007
Den blöta midsommaren - och minnet av hölass
Tänk att man kan lyckas välja att tillbringa midsommarhelgen i det som måste vara Sveriges absolut blötaste hörn. Termometern visar 12 grader (jovisst, plus för all del, men ändå).
Regnet skvalar utan minsta paus. Idisslande kor tar skydd under träden, paraplyer droppar, bilar stänker ner gångtrafikanter och cyklister, flaggorna slokar som fullsnorade näsdukar, varenda planta i rabatterna hänger med sitt huvud.
Jag hänger med mitt också. Hade tänkt mig en helt annan sorts midsommarafton, en med sol och bad och skulle det bli ”Små grodorna” så skulle den inte framföras simmande på en före detta gräsmatta, just omvandlad till dypöl. Så verklighetstrogen behöver inte leken vara.
Till och med de modiga i folkdanslaget söker skydd efter att midsommarstången rests. Det står en doft av våt ull kring dem i deras vackra sockendräkter när de samlas till lunch, i värme, under tak.
Men lupinerna rår regnet inte på. Raka och stolta står de där i rosa och lila härskaror längs vägkanterna, i breda fält som är det enda ögat kan glädjas åt när allt annat är blött och grått.
Slåttern har påbörjats på ängarna, men ingenstans syns en hässja eller såta. Nu ser det ut som om en jätte spelat kula i Lilleputtland, med bara vita kulor. Det inplastade gräset har förpassat hässjorna till glömskan.
Annat var det i Barndomslandet.
Smärta pappor och inhyrda karlar, som gjorda av muskler och senor, härskade med sina hötjugor ute på nyslagna marker. De hade brunbrända ansikten och kopparfärgade armar, men vid kragen och de uppvikta skjortärmarna syntes den vintervita hudfärgen på kroppsdelar som aldrig tilläts möta solen.
Det doftande gräset åkte med schvung upp på ståltrådarna mellan störarna som var hässjans fundament.
Svettdroppar blänkte, kaffepausen var efterlängtad, liksom lunchens svalkande svagdricka, upphälld ur en femliters glasflaska i greppvänlig träställning.
När sedan sommarvindarna och solen gjort sin del av jobbet kom det som vi ungar uppskattade.
Vi fick åka hölass.
Höet luktade gott, det var mjukt, det gick att slänga sig i, det gick att hoppa i, det gick att bara ligga på rygg i och se molnen vandra på himlen medan traktorn guppade fram med den fullastade kärran, där vi låg som grädde på moset.
Hölasset var nog helt enkelt den tidens bollbad.
Sonen och Dottern har faktiskt också åkt hölass, med en av de sista bönderna som fortfarande gjorde hässjor här i mitt Barndomsland.
Nu har han också plastkulor på sina marker, och när jag frågar har inte mina ungar något riktigt minne av höjdarstunder där uppe på lasset.
Sonen minns möjligen att stråna stacks.
Jo, för all del, det hände att de gjorde det.
Men jag tycker i alla fall att hölass var mycket trevligare än jättens vita plastkulor, slarvigt utkastade i landskapet.
Fast det är klart, i det här vädret skulle ju hässjat hö aldrig torkat.
Bara ruttnat.
Detta var en midsommar som kunde få vem som helst att ruttna, faktiskt.
Men nu, när semestern är slut, nu lyser solen.
Copyright Klimakteriehäxan
Regnet skvalar utan minsta paus. Idisslande kor tar skydd under träden, paraplyer droppar, bilar stänker ner gångtrafikanter och cyklister, flaggorna slokar som fullsnorade näsdukar, varenda planta i rabatterna hänger med sitt huvud.
Jag hänger med mitt också. Hade tänkt mig en helt annan sorts midsommarafton, en med sol och bad och skulle det bli ”Små grodorna” så skulle den inte framföras simmande på en före detta gräsmatta, just omvandlad till dypöl. Så verklighetstrogen behöver inte leken vara.
Till och med de modiga i folkdanslaget söker skydd efter att midsommarstången rests. Det står en doft av våt ull kring dem i deras vackra sockendräkter när de samlas till lunch, i värme, under tak.
Men lupinerna rår regnet inte på. Raka och stolta står de där i rosa och lila härskaror längs vägkanterna, i breda fält som är det enda ögat kan glädjas åt när allt annat är blött och grått.
Slåttern har påbörjats på ängarna, men ingenstans syns en hässja eller såta. Nu ser det ut som om en jätte spelat kula i Lilleputtland, med bara vita kulor. Det inplastade gräset har förpassat hässjorna till glömskan.
Annat var det i Barndomslandet.
Smärta pappor och inhyrda karlar, som gjorda av muskler och senor, härskade med sina hötjugor ute på nyslagna marker. De hade brunbrända ansikten och kopparfärgade armar, men vid kragen och de uppvikta skjortärmarna syntes den vintervita hudfärgen på kroppsdelar som aldrig tilläts möta solen.
Det doftande gräset åkte med schvung upp på ståltrådarna mellan störarna som var hässjans fundament.
Svettdroppar blänkte, kaffepausen var efterlängtad, liksom lunchens svalkande svagdricka, upphälld ur en femliters glasflaska i greppvänlig träställning.
När sedan sommarvindarna och solen gjort sin del av jobbet kom det som vi ungar uppskattade.
Vi fick åka hölass.
Höet luktade gott, det var mjukt, det gick att slänga sig i, det gick att hoppa i, det gick att bara ligga på rygg i och se molnen vandra på himlen medan traktorn guppade fram med den fullastade kärran, där vi låg som grädde på moset.
Hölasset var nog helt enkelt den tidens bollbad.
Sonen och Dottern har faktiskt också åkt hölass, med en av de sista bönderna som fortfarande gjorde hässjor här i mitt Barndomsland.
Nu har han också plastkulor på sina marker, och när jag frågar har inte mina ungar något riktigt minne av höjdarstunder där uppe på lasset.
Sonen minns möjligen att stråna stacks.
Jo, för all del, det hände att de gjorde det.
Men jag tycker i alla fall att hölass var mycket trevligare än jättens vita plastkulor, slarvigt utkastade i landskapet.
Fast det är klart, i det här vädret skulle ju hässjat hö aldrig torkat.
Bara ruttnat.
Detta var en midsommar som kunde få vem som helst att ruttna, faktiskt.
Men nu, när semestern är slut, nu lyser solen.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juni 19, 2007
Före och Efter
Der finns oreda.
Det finns stökighet.
Det finns röra.
Det finns kaos.
Och så finns det tonårsrum.
........................ Faktum är, att dessa två bilder föreställer samma rum.
Före och efter.
Den som bor här – och som huvudsakligen själv stått för saneringen, det förtjänar att sägas – påstod sig ha hittat ganska mycket damm, plus en bankgiro-lapp på flera hundra kronor, och lite annat smått och gott.
Han blev dessutom glatt överraskad av att återse sin äkta Ikea-matta.
Sedan är det naturligtvis så, att om något litet ögonblick kan man lägga in "före-bilden" igen, men då är den "efter".
Det svänger fort i tonårsvärlden.
Men var får de förebilderna till före-bilden, det är min fråga?
Copyright Klimakteriehäxan
Det finns stökighet.
Det finns röra.
Det finns kaos.
Och så finns det tonårsrum.
........................ Faktum är, att dessa två bilder föreställer samma rum.
Före och efter.
Den som bor här – och som huvudsakligen själv stått för saneringen, det förtjänar att sägas – påstod sig ha hittat ganska mycket damm, plus en bankgiro-lapp på flera hundra kronor, och lite annat smått och gott.
Han blev dessutom glatt överraskad av att återse sin äkta Ikea-matta.
Sedan är det naturligtvis så, att om något litet ögonblick kan man lägga in "före-bilden" igen, men då är den "efter".
Det svänger fort i tonårsvärlden.
Men var får de förebilderna till före-bilden, det är min fråga?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juni 18, 2007
Reklam som stannat kvar
Vart än vi går översköljs vi av reklam.
Ibland, som mitt i ett tv-program man gärna ser, är det ett ytterst ovälkommet avbrott. På bio kan reklamen undvikas genom att man går in i den mörka salongen ungefär tio minuter efter annonserad starttid. I övrigt får man se åt ett annat håll, tänka på något kul, helt enkelt strunta i påbuden om att köpa olika produkter, som försetts med påhittiga reklamramsor. Men även den som inte har något emot reklam glömmer snart formuleringarna, hur klatschiga de än är.
Dock finns det slogans som stannat kvar i minnet. Inte sällan handlar det då om sådant som myndigheterna trumpetat ut, oftast då reklam för ett säkrare och sundare liv.
Aldrig ska jag glömma att ”Döden lurar i svackorna!”. Det handlade om trafik, och farliga omkörningar. När pappa körde och jag tyckte att det gick väl fort och att han satsade onödigt friskt över nästa krön stack jag upp huvudet mellan kuddarna i baksätet och upprepade maningen, som förmodligen kom från Trafiksäkerhetsverket. Döden lurar fortfarande i svackorna!
”5-6 skivor bröd om dagen” var en annan rekommendation som något hälsovårdande organ lanserade, antagligen i intimt samråd med landets samlade bagerinäring. Skämtarna gjorde snabbt om det till ”56 skivor bröd om dagen”, en överdos som knappast främjade hälsan hos någon enda människa.
”Ta simborgarmärket!” var väl också tänkt att hjälpa oss både att motionera och minska risken för drunkningsolyckor. 200 meter handlar det om, förvisso bra för alla.
Ibland importerades en maning från utlandet. I Frankrike var ”Touche pas a mon Pote” en kampanj som rönte viss framgång. I Sverige blev det ”Rör inte min kompis”, fast någon långtgående effekt mot diskriminering har vi väl knappast sett, hur god tanken än var.
”Stoppa sabbet” skulle få oss alla att förhindra klotter i alla dess former. Klottrarna vann.
”Nobba nubben” och ”Spola kröken” manade till återhållsam alkoholkonsumtion, inte heller något som vunnit allmänt gehör.
Men slagorden sitter där, säkrare än någon kaffe-, bil- eller pastasåsreklam.
Och visst efterlevs väl ändå en hel del? Jag kör till exempel aldrig om på krön, jag har tagit simborgarmärket åtskilliga gånger, jag käkar bröd och jag slår ingen på käften. Faktum är att jag nog nobbar nubben också. Fast vin räknas väl inte som kröken? Nåja, ingen är ju perfekt.
Även om man har myndigheternas påbud ringande i skallen i årtionden.
Copyright Klimakteriehäxan
Ibland, som mitt i ett tv-program man gärna ser, är det ett ytterst ovälkommet avbrott. På bio kan reklamen undvikas genom att man går in i den mörka salongen ungefär tio minuter efter annonserad starttid. I övrigt får man se åt ett annat håll, tänka på något kul, helt enkelt strunta i påbuden om att köpa olika produkter, som försetts med påhittiga reklamramsor. Men även den som inte har något emot reklam glömmer snart formuleringarna, hur klatschiga de än är.
Dock finns det slogans som stannat kvar i minnet. Inte sällan handlar det då om sådant som myndigheterna trumpetat ut, oftast då reklam för ett säkrare och sundare liv.
Aldrig ska jag glömma att ”Döden lurar i svackorna!”. Det handlade om trafik, och farliga omkörningar. När pappa körde och jag tyckte att det gick väl fort och att han satsade onödigt friskt över nästa krön stack jag upp huvudet mellan kuddarna i baksätet och upprepade maningen, som förmodligen kom från Trafiksäkerhetsverket. Döden lurar fortfarande i svackorna!
”5-6 skivor bröd om dagen” var en annan rekommendation som något hälsovårdande organ lanserade, antagligen i intimt samråd med landets samlade bagerinäring. Skämtarna gjorde snabbt om det till ”56 skivor bröd om dagen”, en överdos som knappast främjade hälsan hos någon enda människa.
”Ta simborgarmärket!” var väl också tänkt att hjälpa oss både att motionera och minska risken för drunkningsolyckor. 200 meter handlar det om, förvisso bra för alla.
Ibland importerades en maning från utlandet. I Frankrike var ”Touche pas a mon Pote” en kampanj som rönte viss framgång. I Sverige blev det ”Rör inte min kompis”, fast någon långtgående effekt mot diskriminering har vi väl knappast sett, hur god tanken än var.
”Stoppa sabbet” skulle få oss alla att förhindra klotter i alla dess former. Klottrarna vann.
”Nobba nubben” och ”Spola kröken” manade till återhållsam alkoholkonsumtion, inte heller något som vunnit allmänt gehör.
Men slagorden sitter där, säkrare än någon kaffe-, bil- eller pastasåsreklam.
Och visst efterlevs väl ändå en hel del? Jag kör till exempel aldrig om på krön, jag har tagit simborgarmärket åtskilliga gånger, jag käkar bröd och jag slår ingen på käften. Faktum är att jag nog nobbar nubben också. Fast vin räknas väl inte som kröken? Nåja, ingen är ju perfekt.
Även om man har myndigheternas påbud ringande i skallen i årtionden.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juni 17, 2007
Sommarregn - ett alibi att utnyttja
Vaknade och fick för mig att grannen ovanpå tog en ovanligt lång och ovanligt tidig morgondusch.
Men det var regn.
Svaret på, förmodar jag, många böner från bönder, trädgårdsodlare och kanske också brandförsvaret.
Regn en ledig sommarsöndag kan faktiskt också vara ett välkommet alibi för att stanna under tak. Mina krukor på balkongen har fått sig en överhalning, och sedan ansåg jag att min duktighetskvot var fylld.
Nu tänker jag satsa på en tidig eftermiddagsbio, något som sker alldeles för sällan. Den som helst vill sitta i egen soffa kan ju ta en snabb sväng till video/dvd-uthyrningen – tänk vilka gamla godingar som finns där, om man inte tittar stint på hyllan med de allra nyaste och hetaste toppliste-rullarna!
Ska aldrig glömma hur jag en gång för många år sedan fick besök av en manlig kollega, allmänt betraktad som en riktig tuffing, som, visade det sig, aldrig hade sett Casablanca. Jag tryckte ner honom i tv-fåtöljen och satte igång. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade honom snart i sitt grepp. Och när filmen var slut och den ädlaste av slutscener tonats ner i svart satt han där och torkade tårarna och tackade allra som ödmjukast för att jag tvingat på honom en Upplevelse.
Har du inte sett Casablanca? Gör det, du också!
”Hemligheter och lögner” är en annan film med några år på nacken, en berättelse man heller inte glömmer i första taget. Den är brittisk, det är också den vansinnigt roliga ”Shirley Valentine”, med lätt (väldigt lätt) feministton. En tredje brittisk höjdare är filmen om en grupp arbetslösa män i England, ”Allt eller inget”. Den är tio år gammal, men jag lovar, det stör inte ett skvatt!
Och vill man skratta utan allvarliga undertoner rekommenderar jag alltid ”Sunes sommar”, en av de bästa filmer som någonsin gjorts i Sverige. ”Smala Sussie” passar också bra, framför allt om man ska försöka intressera några yngre familjemedlemmar. Det gör "Amelie från Montmartre" också.
Glöm heller inte Jacques Tati! ”Semestersabotören” är som gjord för en regnig sommarsöndag!
Och så låter vi det regna, bönder, trädgårdsodlare och brandförsvar till hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
Men det var regn.
Svaret på, förmodar jag, många böner från bönder, trädgårdsodlare och kanske också brandförsvaret.
Regn en ledig sommarsöndag kan faktiskt också vara ett välkommet alibi för att stanna under tak. Mina krukor på balkongen har fått sig en överhalning, och sedan ansåg jag att min duktighetskvot var fylld.
Nu tänker jag satsa på en tidig eftermiddagsbio, något som sker alldeles för sällan. Den som helst vill sitta i egen soffa kan ju ta en snabb sväng till video/dvd-uthyrningen – tänk vilka gamla godingar som finns där, om man inte tittar stint på hyllan med de allra nyaste och hetaste toppliste-rullarna!
Ska aldrig glömma hur jag en gång för många år sedan fick besök av en manlig kollega, allmänt betraktad som en riktig tuffing, som, visade det sig, aldrig hade sett Casablanca. Jag tryckte ner honom i tv-fåtöljen och satte igång. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade honom snart i sitt grepp. Och när filmen var slut och den ädlaste av slutscener tonats ner i svart satt han där och torkade tårarna och tackade allra som ödmjukast för att jag tvingat på honom en Upplevelse.
Har du inte sett Casablanca? Gör det, du också!
”Hemligheter och lögner” är en annan film med några år på nacken, en berättelse man heller inte glömmer i första taget. Den är brittisk, det är också den vansinnigt roliga ”Shirley Valentine”, med lätt (väldigt lätt) feministton. En tredje brittisk höjdare är filmen om en grupp arbetslösa män i England, ”Allt eller inget”. Den är tio år gammal, men jag lovar, det stör inte ett skvatt!
Och vill man skratta utan allvarliga undertoner rekommenderar jag alltid ”Sunes sommar”, en av de bästa filmer som någonsin gjorts i Sverige. ”Smala Sussie” passar också bra, framför allt om man ska försöka intressera några yngre familjemedlemmar. Det gör "Amelie från Montmartre" också.
Glöm heller inte Jacques Tati! ”Semestersabotören” är som gjord för en regnig sommarsöndag!
Och så låter vi det regna, bönder, trädgårdsodlare och brandförsvar till hjälp!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juni 16, 2007
Sommar, semester - och skitful present!
Semester. Hemma. Inget dåligt alternativ.
Jag har till och med haft tid att måla tånaglarna.
Sonen är utsprungen, lika utsprungen som nyponrosorna vid Årstaviken. Han är på obligatorisk Hultsfreds-tripp, för tredje året i rad. Rapporterar belåtet att han satt upp tältet på samma ställe som i fjol och i förfjol. Har vi kanske fostrat en blivande husvagnsfantast, en sådan som alltid åker till samma campingplats år efter år, med samma grannar och noggrant planerade blomkrukor? Ja vad ska man tro!?!
Dottern hämtar sig så smått från allt studentfirande och beundrar sina fina presenter – bara i ett fall utnyttjar hon kvittot och byter, det får man säga är ganska bra träffprocent för dem som stått för inköpen.
Egentligen hade jag tänkt vara väldigt aktiv på min ledighet, men det blir inte så mycket med den saken.
Drar ut en brasse-stol i grönskan och klämmer in hörlurarna för lite talbok, tack och lov finns det riktiga öronöppnare att tillgå.
Hälsar på väninnor lite här och där.
Går ett varv i sakta mak och nollställer genast kaloriåtgången som promenaden står för genom att äta en jättegod bulle till en capuccino på utefik. Jag brukar nästan aldrig äta bulle… men ni vet hur det är, på semestern tillåter man sig både det ena och det andra.
Får sommarpresent från Amelia Adamo. Ja, hon har ju förstås inte personligen ordnat den.
Det handlar om ännu en sådan där väskryckar-prenumeration som jag beställt – ni vet, tre tidningar, en sjal och en väska för 49 kronor.
Den här gången är sjalen snygg, men väskan hemsk. Värsta billigaste plasten. Men till min milda överraskning är den åtföljd av ett brev från förlagets marknadschef. Som gör en totalpudel: ”Tyvärr en mindre elegant väska. Den blev inte alls som vi hade tänkt oss. Vi är plågsamt medvetna om att den inte alls motsvarar våra och inte heller dina förväntningar. Vi är hemskt ledsna och ber om ursäkt”.
Visst blir man häpen?
Men det är naturligtvis jättesmart. Vem kan klaga nu?
Tvärtom får vi väskryckare inse att ibland får man vad man (inte) betalar för. Alltså en skitful, skitbrun väska i skitkvalitet.
Jag lovar att Amelia inte använder den heller, så affischansikte för tidningen hon är. Fast det är klart, med tanke på den heta debatten på sistone om dyra handväskor kanske den här kan betraktas som ännu ett diskussionsinlägg?
Vi som inte redan varit uppe på barrikaderna i ordkriget om shoppingens värde och mening, vi låter den nog gå till grovsoporna.
Nästa väskerbjudande blir säkert bättre, säger vi optimistiskt till varandra.
Och på semestern behöver man inte handväska så ofta heller, så det så.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har till och med haft tid att måla tånaglarna.
Sonen är utsprungen, lika utsprungen som nyponrosorna vid Årstaviken. Han är på obligatorisk Hultsfreds-tripp, för tredje året i rad. Rapporterar belåtet att han satt upp tältet på samma ställe som i fjol och i förfjol. Har vi kanske fostrat en blivande husvagnsfantast, en sådan som alltid åker till samma campingplats år efter år, med samma grannar och noggrant planerade blomkrukor? Ja vad ska man tro!?!
Dottern hämtar sig så smått från allt studentfirande och beundrar sina fina presenter – bara i ett fall utnyttjar hon kvittot och byter, det får man säga är ganska bra träffprocent för dem som stått för inköpen.
Egentligen hade jag tänkt vara väldigt aktiv på min ledighet, men det blir inte så mycket med den saken.
Drar ut en brasse-stol i grönskan och klämmer in hörlurarna för lite talbok, tack och lov finns det riktiga öronöppnare att tillgå.
Hälsar på väninnor lite här och där.
Går ett varv i sakta mak och nollställer genast kaloriåtgången som promenaden står för genom att äta en jättegod bulle till en capuccino på utefik. Jag brukar nästan aldrig äta bulle… men ni vet hur det är, på semestern tillåter man sig både det ena och det andra.
Får sommarpresent från Amelia Adamo. Ja, hon har ju förstås inte personligen ordnat den.
Det handlar om ännu en sådan där väskryckar-prenumeration som jag beställt – ni vet, tre tidningar, en sjal och en väska för 49 kronor.
Den här gången är sjalen snygg, men väskan hemsk. Värsta billigaste plasten. Men till min milda överraskning är den åtföljd av ett brev från förlagets marknadschef. Som gör en totalpudel: ”Tyvärr en mindre elegant väska. Den blev inte alls som vi hade tänkt oss. Vi är plågsamt medvetna om att den inte alls motsvarar våra och inte heller dina förväntningar. Vi är hemskt ledsna och ber om ursäkt”.
Visst blir man häpen?
Men det är naturligtvis jättesmart. Vem kan klaga nu?
Tvärtom får vi väskryckare inse att ibland får man vad man (inte) betalar för. Alltså en skitful, skitbrun väska i skitkvalitet.
Jag lovar att Amelia inte använder den heller, så affischansikte för tidningen hon är. Fast det är klart, med tanke på den heta debatten på sistone om dyra handväskor kanske den här kan betraktas som ännu ett diskussionsinlägg?
Vi som inte redan varit uppe på barrikaderna i ordkriget om shoppingens värde och mening, vi låter den nog gå till grovsoporna.
Nästa väskerbjudande blir säkert bättre, säger vi optimistiskt till varandra.
Och på semestern behöver man inte handväska så ofta heller, så det så.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juni 15, 2007
Surt, sa räven – om Sommar i radio
Sveriges Radios verkliga långkörare, programmet Sommar, står inför sin 48:e säsong. Listan över dem som fått äran att kliva in i en radiostudio presenterades i förrgår, de flesta fanns med på en presskonferens med blomsterkransar i håret som vanligt.
Jag tillhör den grupp som inte längre lika hänfört planerar in lyssnandet på Sommar. Tycker att man allt mera sällan blir överraskad av det man får höra, även om det naturligtvis finns undantag.
Ibland är det ”stora kulturpersonligheter” som läser innantill från ett halvdåligt manus, som Lars Norén gjorde för ett par år sedan. Urtrist. Tanken, i den mån den funnits, verkade vara att nämna så många kända människor som möjligt vid namn.
Och hur många barndomsskildringar orkar man egentligen med, från miljöer som känns tämligen ordinära och faktiskt så gott som likgiltiga?
Fast det är klart, hittar man fram till någon som valt musik man gillar och som dessutom har ett engagemang som känns, då blir det roligare.
Det är bara det att man kan bli tvungen att lyssna på många, alldeles för många, innan det där guldkornet dyker upp.
I en krönika i dagens Svenska Dagblad skriver Martin Aagård, att det faktum att man får göra ett inhopp som programvärd i Sommar är den moderna tidens sätt att adla människor. ”En belöning för nit och redlighet”, skriver han med – rätta mig om jag har fel – en lätt ironisk ton. Han utvecklar sin syn på saken: ”Presentationen av årets sommarpratare kommer alltid att vara vår främsta nationella angelägenhet, även om kungen skulle få rätten att iförd hjälmbuske dubba riddare och halshugga hugenotter på Victorias födelsedag.”
Men visst, med handen på hjärtat kan jag väl också erkänna att det kan vara lite ”surt, sa räven” över min snörpiga inställning till Sommar. Det är dags för en träda-fram-are, en sak som jag hållit ganska tyst med.
För många år sedan, det kan ha varit 1980, kom jag hem efter en längre utlandsvistelse. Jag hade varit med om en hel del extraordinära händelser, träffat massor med spännande människor, såväl makthavare som gräsrötter, och tyckte att jag hade mycket att berätta, mycket som skulle kunna intressera rätt många.
Så den våren skrev jag ett brev till producenten på Sveriges Radio. Ville gärna göra ett Sommar-program, tack, det vore kul, originell musik hade jag, sådant som säkerligen inte fanns i radions arkiv, och alltså många erfarenheter att dela med mig av. Gick det kanske för sig?
Ett snorkigare svar på ett brev är det svårt att tänka sig. I klartext stod det: Och vem tror du att du är då? Dig har väl ingen hört talas om? Hur kan du ens i din vildaste fantasi inbilla dig att vi skulle släppa in dig i en studio? Och förresten så är årets Sommar-pratare utsedda (fast inte offentliggjorda) sedan länge, så släng dig i väggen, lilla ärthjärna!
Ordalydelsen var förstås inte denna, men det hade gått att refusera mig på tusen mer eleganta sätt, lite vänligare dessutom.
Nej, det är klart att inte vem som helst klarar av att göra ett Sommar, även om de ansvariga i år slår på trumman för att man släppt in en ”alldeles vanlig radiolyssnare” som programvärd. Undantaget som bekräftar regeln.
Det är också helt klart att jag aldrig mer ens lekt med tanken – just då var det ett bra tillfälle, tyckte jag i alla enkelhet, och sådana tillfällen dyker ju inte upp oavbrutet.
Och förresten, vem tror jag egentligen att jag är?
Ja inte den trognaste av Sommar-lyssnare i varje fall.
Dessutom en rätt långsint typ, åtminstone i vissa sammanhang.
Copyright Klimakteriehäxan
Mer om programmet i SvD här och i DN här.
Martin Aagårds krönika finns åtminstone inne ännu på nätet.
Vad händer en ledig dag?
En stor fördel med att semestra hemma 
är att man har god tid att läsa morgon-
tidningarna.
Att i lugn och ro kunna bläddra igenom rubb och stubb, sport, ekonomi, recept och förströelsesidor är faktiskt semester på sitt eget vis. Vad kan tänkas hända en arbetsfri dag i juni?
Jaså, du har inte ledigt? Och har inte hunnit öppna en blaska ens? Då så, då ska jag hjälpa
till, det gör jag så gärna!
Tänk bara att just i dag kommer 52 miljoner människor runt om i världen att äta sin lunch på McDonald’s. (SvD) Att försöka föreställa sig det berget av hamburgare och pommes frites utlöser väl nästan kräkreflexen, även om jag också gärna äter en Big Mac ibland.
På utrikesfronten står Palestina än en gång på randen till undergång. Inbördeskrig råder, regeringen är upplöst och framtiden ter sig mera oviss än någonsin. Cordelia Edvardsons analys i SvD är, som alltid, läsvärd.
Lars ”Tsunamin” Danielsson finns kvar som rubrikernas man. I senaste rapporten från katastrofkommissionen får han mer kritik.(DN, SvD) Själv kan jag vittna om att han nog tagit viss lärdom, blivit lite försiktigare i livet. Det omdömet bygger jag på att han kom cyklande framför min bil häromdagen, såg sig noga om och hade naturligtvis (?) hjälm (det där står alltså inte i tidningen utan är en exklusiv information till Klimakteriehäxans läsare!)
Ska vi ha alkolås i alla bilar? Ja, tycker NTF. Varför inte? Visst skulle det väl omöjliggöra en hel del livshotande bilkörning? Tre av tio rattfyllerioffer är oskyldiga medtrafikanter i dag! (SvD) Skrämmande.
Svenska badrum möglar trots renovering, det är toppnyheten i DN. SvD har den också.
Sån tur, då, att vi inte fått ändan ur vagnen och gjort något åt våra gamla badkar och halvkaklade väggar!
Ett nytt bantningspiller är effektivt men ger åtta procent av patienterna depressioner. Men för att få medicinen utskriven måste man ha ett BMI över 30. (DN) I Sverige används den, i USA stoppas den nu.
Första dagen är avklarad i musikmetropolen Hultsfred. Ingen färsk rapport har ingått från sonen, som är där med 30 000 likasinnade. (DN) Det står i SvD att man numera är noga med sopsorteringen på festivalområdet – bra, se till att de tar med sig den vetskapen hem!
Och hur ska det gå för våra vanligtvis så duktiga svenska friidrottare? Är det i dag Christian Olsson ska ta sitt livs tre längsta steg, eller är det dags för Carro att pressa sina tider ytterligare? Det är Bislett Games i Oslo, sänds i fyran kl 20, och man kan ägna en god stund åt att i förväg kalkylera segerchanser och rekord. Så som DN gör.
För sommarkocken finns en hel matbilaga med dagens SvD. Två viktiga ingredienser i flera recept: jordgubbar och tomater. Att jag älskar jordgubbar, det vet ni redan, men jag är också tomatoman – så är du skapt som jag är den bilagan som gjord för dig, fast den inte finns på nätet utan måste köpas.
Lätt irritation utlöser artikeln om familjen (Stefan) Perssons ekonomi. (SvD) Varför köpte inte jag H&M-aktier när de introducerades på börsen? Ja, jag vet förstås svaret, jag hade helt enkelt ingen susning om att aktieaffärer fanns på den tiden, men det hindrar inte att jag önskar att jag hade handlat värdepapper i stället för att mata spargrisen. Då skulle jag inte ha varit lika förmögen som Perssons, men hu så rik jag skulle ha varit ändå.
Lägg till allt detta att sommarreorna nu brakar loss i så gott som varenda affär. Och eftersom den tropiska värmen verkar ha dragit sig tillbaka till de trakter där den ursprungligen hör hemma (i norra Dalarna snöade det i går!)kan det kanske passa bra att flanera i någon galleria i stället.
Fast det vore ännu enklare om man, som sagt, hade stärkt kassan med de där H&M-aktierna…
Men en ledig dag hinner man också blogga. Alldeles gratis!
Copyright Klimakteriehäxan
är att man har god tid att läsa morgon-
tidningarna.
Att i lugn och ro kunna bläddra igenom rubb och stubb, sport, ekonomi, recept och förströelsesidor är faktiskt semester på sitt eget vis. Vad kan tänkas hända en arbetsfri dag i juni?
Jaså, du har inte ledigt? Och har inte hunnit öppna en blaska ens? Då så, då ska jag hjälpa
till, det gör jag så gärna!
Tänk bara att just i dag kommer 52 miljoner människor runt om i världen att äta sin lunch på McDonald’s. (SvD) Att försöka föreställa sig det berget av hamburgare och pommes frites utlöser väl nästan kräkreflexen, även om jag också gärna äter en Big Mac ibland.
På utrikesfronten står Palestina än en gång på randen till undergång. Inbördeskrig råder, regeringen är upplöst och framtiden ter sig mera oviss än någonsin. Cordelia Edvardsons analys i SvD är, som alltid, läsvärd.
Lars ”Tsunamin” Danielsson finns kvar som rubrikernas man. I senaste rapporten från katastrofkommissionen får han mer kritik.(DN, SvD) Själv kan jag vittna om att han nog tagit viss lärdom, blivit lite försiktigare i livet. Det omdömet bygger jag på att han kom cyklande framför min bil häromdagen, såg sig noga om och hade naturligtvis (?) hjälm (det där står alltså inte i tidningen utan är en exklusiv information till Klimakteriehäxans läsare!)
Ska vi ha alkolås i alla bilar? Ja, tycker NTF. Varför inte? Visst skulle det väl omöjliggöra en hel del livshotande bilkörning? Tre av tio rattfyllerioffer är oskyldiga medtrafikanter i dag! (SvD) Skrämmande.
Svenska badrum möglar trots renovering, det är toppnyheten i DN. SvD har den också.
Sån tur, då, att vi inte fått ändan ur vagnen och gjort något åt våra gamla badkar och halvkaklade väggar!
Ett nytt bantningspiller är effektivt men ger åtta procent av patienterna depressioner. Men för att få medicinen utskriven måste man ha ett BMI över 30. (DN) I Sverige används den, i USA stoppas den nu.
Första dagen är avklarad i musikmetropolen Hultsfred. Ingen färsk rapport har ingått från sonen, som är där med 30 000 likasinnade. (DN) Det står i SvD att man numera är noga med sopsorteringen på festivalområdet – bra, se till att de tar med sig den vetskapen hem!
Och hur ska det gå för våra vanligtvis så duktiga svenska friidrottare? Är det i dag Christian Olsson ska ta sitt livs tre längsta steg, eller är det dags för Carro att pressa sina tider ytterligare? Det är Bislett Games i Oslo, sänds i fyran kl 20, och man kan ägna en god stund åt att i förväg kalkylera segerchanser och rekord. Så som DN gör.
För sommarkocken finns en hel matbilaga med dagens SvD. Två viktiga ingredienser i flera recept: jordgubbar och tomater. Att jag älskar jordgubbar, det vet ni redan, men jag är också tomatoman – så är du skapt som jag är den bilagan som gjord för dig, fast den inte finns på nätet utan måste köpas.
Lätt irritation utlöser artikeln om familjen (Stefan) Perssons ekonomi. (SvD) Varför köpte inte jag H&M-aktier när de introducerades på börsen? Ja, jag vet förstås svaret, jag hade helt enkelt ingen susning om att aktieaffärer fanns på den tiden, men det hindrar inte att jag önskar att jag hade handlat värdepapper i stället för att mata spargrisen. Då skulle jag inte ha varit lika förmögen som Perssons, men hu så rik jag skulle ha varit ändå.
Lägg till allt detta att sommarreorna nu brakar loss i så gott som varenda affär. Och eftersom den tropiska värmen verkar ha dragit sig tillbaka till de trakter där den ursprungligen hör hemma (i norra Dalarna snöade det i går!)kan det kanske passa bra att flanera i någon galleria i stället.
Fast det vore ännu enklare om man, som sagt, hade stärkt kassan med de där H&M-aktierna…
Men en ledig dag hinner man också blogga. Alldeles gratis!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juni 14, 2007
Ensam är inte stark
Utifrån sett hade hon det mesta.
Snygg – påminde om Grynet Molvig, faktiskt. En lång och smärt blondin med bruna ögon – en oslagbar kombination!
Intelligent.
Språkbegåvad.
Ordningsam.
Musikalisk.
Pålitlig.
Duktig och uppskattad på jobbet, som hon hade i decennier.
Men lycklig, det blev hon aldrig. Hon var och förblev ensam. Och ensam är inte stark, det ska man inte tro på.
Vad berodde det på? Brist på handfast och slittålig kärlek, tror vi som känt henne. Varför blev aldrig någon av hennes romanser en relation på riktigt? Kavaljerer saknades inte.
Vi lärde känna varandra när vi båda var runt 30. Två singlar som umgicks flitigt, gjorde utflykter, spelade tennis, gick på bio, shoppade, satt på krogen, berättade om allt möjligt. Var sin gammal mamma hade vi att tänka på, det var ännu en gemensam nämnare.
Vi vattnade varandras blommor och när hon var bortrest tittade jag till hennes katt. Vid ett tillfälle ställde hon till med stor fest för min skull. Vi var riktigt goda vänner, skulle jag vilja påstå.
Men när jag gifte mig och fick barn tunnades vår relation ut. Jag hade plötsligt ett helt annat liv, kanske det liv hon själv saknade och innerligt längtade efter. Hon blev alltmer inbunden, deprimerad, allt tystare, gentemot alla. Isolerade sig. Sökte hjälp, testade nät-dejting, sjöng i kör, gick en kurs – alla de kända knepen för att hitta vägen in i en gemenskap. Pratade plötsligt om adoption, men – jag skäms lite för att erkänna det – vi i omgivningen hoppades nog för barnets skull att det inte skulle bli av, för en mamma ska helst vara trygg i sig själv, inte skaffa barn som plåster på ett öppet sår som vägrar läka.
Så småningom avbröts kontakten. Jag hade bjudit hem henne till oss ett antal gånger, men hon kom inte, hörde heller aldrig av sig. Sista försöket besvarade hon med att hon inte hade tid, hon skulle skriva sina julkort i stället. Då blev jag sur och gav upp. Vilket jag väl inte borde ha gjort, men det är så dags att grubbla över det nu.
För nu har hon själv gett upp, dukat under efter en lång sjukdomsperiod, och jag kan känna ett styng av dåligt samvete, efter alla år. I lördags, en ofattbart vacker junidag, dog hon. Kvar i sommarprakten finns vi som undrar vad vi borde ha gjort, varför vi inget gjorde och varför allt blev som det blev.
Frågor som aldrig får svar.
Copyright Klimakteriehäxan
Snygg – påminde om Grynet Molvig, faktiskt. En lång och smärt blondin med bruna ögon – en oslagbar kombination!
Intelligent.
Språkbegåvad.
Ordningsam.
Musikalisk.
Pålitlig.
Duktig och uppskattad på jobbet, som hon hade i decennier.
Men lycklig, det blev hon aldrig. Hon var och förblev ensam. Och ensam är inte stark, det ska man inte tro på.
Vad berodde det på? Brist på handfast och slittålig kärlek, tror vi som känt henne. Varför blev aldrig någon av hennes romanser en relation på riktigt? Kavaljerer saknades inte.
Vi lärde känna varandra när vi båda var runt 30. Två singlar som umgicks flitigt, gjorde utflykter, spelade tennis, gick på bio, shoppade, satt på krogen, berättade om allt möjligt. Var sin gammal mamma hade vi att tänka på, det var ännu en gemensam nämnare.
Vi vattnade varandras blommor och när hon var bortrest tittade jag till hennes katt. Vid ett tillfälle ställde hon till med stor fest för min skull. Vi var riktigt goda vänner, skulle jag vilja påstå.
Men när jag gifte mig och fick barn tunnades vår relation ut. Jag hade plötsligt ett helt annat liv, kanske det liv hon själv saknade och innerligt längtade efter. Hon blev alltmer inbunden, deprimerad, allt tystare, gentemot alla. Isolerade sig. Sökte hjälp, testade nät-dejting, sjöng i kör, gick en kurs – alla de kända knepen för att hitta vägen in i en gemenskap. Pratade plötsligt om adoption, men – jag skäms lite för att erkänna det – vi i omgivningen hoppades nog för barnets skull att det inte skulle bli av, för en mamma ska helst vara trygg i sig själv, inte skaffa barn som plåster på ett öppet sår som vägrar läka.
Så småningom avbröts kontakten. Jag hade bjudit hem henne till oss ett antal gånger, men hon kom inte, hörde heller aldrig av sig. Sista försöket besvarade hon med att hon inte hade tid, hon skulle skriva sina julkort i stället. Då blev jag sur och gav upp. Vilket jag väl inte borde ha gjort, men det är så dags att grubbla över det nu.
För nu har hon själv gett upp, dukat under efter en lång sjukdomsperiod, och jag kan känna ett styng av dåligt samvete, efter alla år. I lördags, en ofattbart vacker junidag, dog hon. Kvar i sommarprakten finns vi som undrar vad vi borde ha gjort, varför vi inget gjorde och varför allt blev som det blev.
Frågor som aldrig får svar.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juni 13, 2007
Studentsång - ur föräldrarnas synvinkel
Årets sista student är uppvaktad.
Blommor, presenter, mat och dryck.
Jäktade föräldrar som stolt tar emot.
Fotograferande syskon, förvirrad farmor - vad har hon gjort sa du? Tagit vad då?
Dotter i vitt, trött men glad.
Vi hurrar, och så sjunger vi. Studentsången, förstås, den gamla vanliga som prins Gustaf gjort melodin till. Herman Sätherberg står för texten.
Men nu visar det sig, så här i elfte timmen, att det finns nya texter till samma melodi, texter som bottnar i nutid och den aktuella situationen, sedd framför allt ur föräldragenerationens synvinkel.
De förtjänar att spridas, för andra studentföräldrars igenkännande. Och kanske till användning när nästa årskull springer ut i den ljusnande framtid, alldeles nybakade?
Så här kommer de!
NYA STUDENTSÅNGEN 1
Text: Bente Hjelm
Sjung om studentens lyckliga dar
Själv har jag inte ett korvöre kvar
för ungen ska fira att skolan är klar
å den som betalar kalaset är jag
Mössa, vit och grann, blommor och fin champagne
klädsel som är rätt, nya skor och en balbiljett
lövad traktor - allt betalas av mor
när den härliga ungen blir stor
när den härliga ungen blir stor
Hurra!
Sjung om studentens svindyra dag
aldrig har ekonomin vart så svag
för ungen ska fira att skolan är klar
å den som betalar kalaset är jag
Bjud på vin och mat, barnfoto på plakat
gåva och present, det är dyrt att ha student
Ett galej - som betalas av mej
men det gör jag så gärna för dej
Ja det gör jag så gärna för dej!
Hurra!
Men, tro´t eller ej, det finns fler som roat sig med ny text till en gammal trotjänare. På poeter.se har signaturen "anakreon" skaldat följande:
NYA STUDENTSÅNGEN 2
Sjung om studenternas lyckliga tid!
Får de ett jobb eller tvingas de tigga?
Än klappar hjärtat med envist hopp:
"Kan en framtid som ljusnar va' vår?
Många stormar kan
störa vår verklighet
Ingen kan minsann
med hög trovärdighet
ej profet, ej poet ge dekret
om den sårade antikvitet
som är Tellus, vår egen planet!
Vem veeeet!"
Som om inte detta vore nog hittar jag ytterligare en textvariant i en samling som ligger på nätet som "Studentsånger" men utan angivande av författare.
Nu är svartsynen på väg att ta över...
NYA STUDENTSÅNGEN 3
Sjung om studentens lycklige far,
han kunde fröjdas i ungdomens vår.
Vi klappar samman i unga dar,
lån och pukas har grånat vårt hår!
Alla löften är
glömda för länge sen.
Glömt är vårt besvär,
men hoppas gör vi än
vid det löpande band som fil. kand.
att få bidrag till omskolningskurs
att få bidrag till omskolningskurs
från AMS!
Kära nybakade studenter, gläds åt era mössor och kunskaper och deppa nu inte bara för att några gamlingar vill ta nöjet och glädjen ifrån er på detta vis.
Ett fyrfaldigt leve utbringas härmed för Dottern och alla andra studenter av årgång 2007!
Copyright Klimakteriehäxan
FLY, Lady! eller hur man avskaffar kaos
Ramlade på ett ställe på nätet mest av en slump: FlyLady.
”Fly” betyder förstås ”flyga” och inte fly som i flykt men ska egentligen utläsas ”Finally Loving Yourself” eller ”Älska äntligen dig själv”. Man ska helt enkelt bli flygfärdig!
Mest handlar det väl om att vi som klickar oss dit ska köpa saker, men där finns en del att bara läsa också, alldeles gratis.
FlyLady riktar sig till dem (oss?) som befinner sig i kaos och inte får någon ordning på varken hemmet eller livet.
Fast på engelska stavas det ju CHAOS, vilket står för ”Can't Have Anyone Over Syndrome” – alltså ”Kan inte släppa in någon-syndromet”.
Vad är då knepet?
Allt börjar med att man ska se till att diskbänken glänser. Och sedan ska man, lite i taget, satsa på andra saker som väntar på att åtgärdas, enligt en i förväg uppgjord plan.
FlyLady lovar att om man lyssnar till deras påbud slutar allt i frid och fröjd, inget kaos råder längre och man kan faktiskt få tänka på andra, roligare, saker och ägna tiden åt kreativa ting. Samt bjuda hem gäster utan att oroa sig för att dammråttorna ska gå till anfall.
För fjolåret såg huvudplanen ut så här, månad för månad, i min fria tolkning:
• Januari – se till att diskbänken alltid blänker
• Februari – plocka upp och ordna prylar en kvart om dagen
• Mars – se över dina skor, putsa, släng de mest slitna, gå till skomakaren med de som behöver repareras
• April – inför sängbäddning
• Maj – flytta (möbler, lampor, byt rum)
• Juni – drick mera vatten
• Juli – putsa och torka (glas, speglar, lampor., tavlor)
• Augusti – tvätta, även mattor och gardiner
• September – bestäm en rutin för sänggåendet, vad måste göras innan lampan släcks
• Oktober – rensa dina papper
• November – fundera ut en veckomatsedel
• December – njut av ordningen och redan och ta hand om dig själv
Men det där räcker förstås inte riktigt. En del av hemmet ska varje vecka få särskild tillsyn – just den här veckan tycker FlyLady att man ska jobba i badrummet och ett rum till, nästa vecka är det sovrummet som är föremålet för omtanken. och sista veckan i juni är det vardagsrummets tur.
Två konkreta råd gillar jag: dra inte fram allt på en gång, högst så mycket som du kan få ordning på under en timme. Och det andra: oredan har inte uppstått blixtsnabbt, så det måste få ta lite tid att få ordning också.
Inspirerande? Tja, jag vet inte riktigt. Funkar kanske för en del. Beror möjligen på hur rörigt man har det - och hur mycket man lider av det. Det går ju alltid att leka med tanken. Fast samtidigt har ju storheter som Stagnelius och Lars Norén konstaterat att kaos är granne med Gud... men det har kanske ingen berättat för FlyLady?
Copyright Klimakteriehäxan
”Fly” betyder förstås ”flyga” och inte fly som i flykt men ska egentligen utläsas ”Finally Loving Yourself” eller ”Älska äntligen dig själv”. Man ska helt enkelt bli flygfärdig!
Mest handlar det väl om att vi som klickar oss dit ska köpa saker, men där finns en del att bara läsa också, alldeles gratis.
FlyLady riktar sig till dem (oss?) som befinner sig i kaos och inte får någon ordning på varken hemmet eller livet.
Fast på engelska stavas det ju CHAOS, vilket står för ”Can't Have Anyone Over Syndrome” – alltså ”Kan inte släppa in någon-syndromet”.
Vad är då knepet?
Allt börjar med att man ska se till att diskbänken glänser. Och sedan ska man, lite i taget, satsa på andra saker som väntar på att åtgärdas, enligt en i förväg uppgjord plan.
FlyLady lovar att om man lyssnar till deras påbud slutar allt i frid och fröjd, inget kaos råder längre och man kan faktiskt få tänka på andra, roligare, saker och ägna tiden åt kreativa ting. Samt bjuda hem gäster utan att oroa sig för att dammråttorna ska gå till anfall.
För fjolåret såg huvudplanen ut så här, månad för månad, i min fria tolkning:
• Januari – se till att diskbänken alltid blänker
• Februari – plocka upp och ordna prylar en kvart om dagen
• Mars – se över dina skor, putsa, släng de mest slitna, gå till skomakaren med de som behöver repareras
• April – inför sängbäddning
• Maj – flytta (möbler, lampor, byt rum)
• Juni – drick mera vatten
• Juli – putsa och torka (glas, speglar, lampor., tavlor)
• Augusti – tvätta, även mattor och gardiner
• September – bestäm en rutin för sänggåendet, vad måste göras innan lampan släcks
• Oktober – rensa dina papper
• November – fundera ut en veckomatsedel
• December – njut av ordningen och redan och ta hand om dig själv
Men det där räcker förstås inte riktigt. En del av hemmet ska varje vecka få särskild tillsyn – just den här veckan tycker FlyLady att man ska jobba i badrummet och ett rum till, nästa vecka är det sovrummet som är föremålet för omtanken. och sista veckan i juni är det vardagsrummets tur.
Två konkreta råd gillar jag: dra inte fram allt på en gång, högst så mycket som du kan få ordning på under en timme. Och det andra: oredan har inte uppstått blixtsnabbt, så det måste få ta lite tid att få ordning också.
Inspirerande? Tja, jag vet inte riktigt. Funkar kanske för en del. Beror möjligen på hur rörigt man har det - och hur mycket man lider av det. Det går ju alltid att leka med tanken. Fast samtidigt har ju storheter som Stagnelius och Lars Norén konstaterat att kaos är granne med Gud... men det har kanske ingen berättat för FlyLady?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juni 12, 2007
Nybakad student - och en epok är slut
Tropisk svensk sommar råder.
Den kom ungefär samtidigt som min första semesterdag inföll, ledighet efter en lång och ganska ihärdig vår på jobbet, om jag får säga det själv.
Det betyder också, att vi nu bakat ut familjens andra och sista student. Dottern har fått sin vita mössa, förvisso ganska anfrätt av öl och champagneliknande vätska redan första dagen, men en studentmössa är det hur som helst.
Jag tror att vi har fått med nästan allt som ”ska” finnas med när det är dags för studentexamen.
Dottern har varit på fester, ett antal så stort att jag över huvud taget inte förstår hur hon har orkat. Vi har köpt vit klänning och högklackade skor, vit väska hemförde jag från London tidigt i våras och den dög (till min milda förvåning). Det antal kavajer eller liknande vi provat, köpt och lämnat tillbaka är inte heller litet. Nu blev det ju väder som gjorde att ingen längtade efter mer kläder, snarare mindre.
Många glada och trevliga människor kom och åt buffé när vi bjöd in till öppet hus. Mot alla odds stod jag för det mesta av maten själv, med en och annan utnyttjad genväg (jag varken rökte eller gravade laxen, till exempel) och det blev gott, det var alldeles tydligt. Folk tog om både en och två gånger, och jag som är paniskt förskräckt för att inte förtäringen ska räcka när man har gäster såg med stigande oro hur nivån i potatissalladsskålen sjönk – ”den godaste potatissallad jag någonsin ätit”, sa en av Dotterns hungriga idrottskompisar berömmande och öste upp en rejäl hög till.
Om tårtan hade vi haft en liten diskussion. Jag brukar alltid baka egen tårta till alla familjens högtidsdagar, men nu görs det ju specialtårtor som ser ut som studentmössor – det är inte riktigt min grej. Dottern ville ha mösstårta.
Har ni en aning om att en 20 bitars kostar nästan 500 spänn? Jo, det är klart, om man någon gång köper en tårtbit på ett kondis (fast det gör man ju aldrig) kostar den förstås mer än en tjuga. Men när man köper hel tårta, två stycken till på köpet, borde det inte bli någon sorts mängdrabatt då? Icke.
Skylt måste man ha på skolgården, till det så kallade utspringet. När jag tog studenten gjorde min pappa skylten själv, jag har den kvar än i en garderob i Barndomslandet. Nu för tiden lämnar man in lite råmaterial till en firma och ut kommer en inte alldeles billig skylt som förvisso är snygg – men förvillande lik alla andra skyltar.
Blommor ska hängas runt halsen. Förvissad om att de kommer att klämmas ihjäl köper jag rosenbuntar på Ica för 29.90. Andra kommer med rosor för ett par tior styck. Vilka tror ni håller längst? Jojomensan, de billiga snabbköpsrosorna. Fast i ett par dagar är den samlade blomsterprakten imponerande.
Flak måste ungarna åka, annars är dagen förstörd. Måste vara den perfekta syntesen av dröm och mardröm för en åkerifirma: jättebra betalt för kort körsträcka med last som kliver ombord själv, men hemskt för föraren att sitta stilla på igenkorkade gator i avgaserna och ha allt oljud i öronen. Dessutom behöver de väl fundera över hur många som kommer att ramla av i allt ståhej, och hur det i så fall kommer att gå med dem.
För säkerhets skull byter de flesta om före flakfärden på stan: kostym/klänning av, shorts och t-tröja på. Vilket spar både tvätt och pengar. Fast man undrar om de inte borde ha bytt mössan mot hjälm också.
I Barndomslandet åkte vi kärra efter en traktor, det gick lugnt och stilla, fast vi sjöng ju och så, förstås. Hade någon smugit med sig en öl så dracks den, det var verkligen inget man ville hälla över ens sin käraste kamrat. Och ingen ramlade någonsin av, såvitt jag kan minnas.
Men även om detta med familjens sista student är en milstolpe som kan orsaka en gnutta förstämning är det förstås ändå mest roligt. En epok är slut. Nu är barndomen avklarad, frågan är vart vuxendomen ska ta de små liven – eller vad de gör med den själva.
Dottern far till Grekland med bästisen, första riktiga semestern på egen hand.
Kommer hon bara hem därifrån hel och välbehållen vet vi hur resten ser ut: söka jobb, hitta en utbildning, få tag i ett ställe att bo.
Den ljusnande framtid.
Problemfri är den inte.
Livet är inte längre en lek. Fast det kan ju bli en dans på rosor, också!
Copyright Klimakteriehäxan
Den kom ungefär samtidigt som min första semesterdag inföll, ledighet efter en lång och ganska ihärdig vår på jobbet, om jag får säga det själv.
Det betyder också, att vi nu bakat ut familjens andra och sista student. Dottern har fått sin vita mössa, förvisso ganska anfrätt av öl och champagneliknande vätska redan första dagen, men en studentmössa är det hur som helst.
Jag tror att vi har fått med nästan allt som ”ska” finnas med när det är dags för studentexamen.
Dottern har varit på fester, ett antal så stort att jag över huvud taget inte förstår hur hon har orkat. Vi har köpt vit klänning och högklackade skor, vit väska hemförde jag från London tidigt i våras och den dög (till min milda förvåning). Det antal kavajer eller liknande vi provat, köpt och lämnat tillbaka är inte heller litet. Nu blev det ju väder som gjorde att ingen längtade efter mer kläder, snarare mindre.
Många glada och trevliga människor kom och åt buffé när vi bjöd in till öppet hus. Mot alla odds stod jag för det mesta av maten själv, med en och annan utnyttjad genväg (jag varken rökte eller gravade laxen, till exempel) och det blev gott, det var alldeles tydligt. Folk tog om både en och två gånger, och jag som är paniskt förskräckt för att inte förtäringen ska räcka när man har gäster såg med stigande oro hur nivån i potatissalladsskålen sjönk – ”den godaste potatissallad jag någonsin ätit”, sa en av Dotterns hungriga idrottskompisar berömmande och öste upp en rejäl hög till.
Om tårtan hade vi haft en liten diskussion. Jag brukar alltid baka egen tårta till alla familjens högtidsdagar, men nu görs det ju specialtårtor som ser ut som studentmössor – det är inte riktigt min grej. Dottern ville ha mösstårta.
Har ni en aning om att en 20 bitars kostar nästan 500 spänn? Jo, det är klart, om man någon gång köper en tårtbit på ett kondis (fast det gör man ju aldrig) kostar den förstås mer än en tjuga. Men när man köper hel tårta, två stycken till på köpet, borde det inte bli någon sorts mängdrabatt då? Icke.
Skylt måste man ha på skolgården, till det så kallade utspringet. När jag tog studenten gjorde min pappa skylten själv, jag har den kvar än i en garderob i Barndomslandet. Nu för tiden lämnar man in lite råmaterial till en firma och ut kommer en inte alldeles billig skylt som förvisso är snygg – men förvillande lik alla andra skyltar.
Blommor ska hängas runt halsen. Förvissad om att de kommer att klämmas ihjäl köper jag rosenbuntar på Ica för 29.90. Andra kommer med rosor för ett par tior styck. Vilka tror ni håller längst? Jojomensan, de billiga snabbköpsrosorna. Fast i ett par dagar är den samlade blomsterprakten imponerande.
Flak måste ungarna åka, annars är dagen förstörd. Måste vara den perfekta syntesen av dröm och mardröm för en åkerifirma: jättebra betalt för kort körsträcka med last som kliver ombord själv, men hemskt för föraren att sitta stilla på igenkorkade gator i avgaserna och ha allt oljud i öronen. Dessutom behöver de väl fundera över hur många som kommer att ramla av i allt ståhej, och hur det i så fall kommer att gå med dem.
För säkerhets skull byter de flesta om före flakfärden på stan: kostym/klänning av, shorts och t-tröja på. Vilket spar både tvätt och pengar. Fast man undrar om de inte borde ha bytt mössan mot hjälm också.
I Barndomslandet åkte vi kärra efter en traktor, det gick lugnt och stilla, fast vi sjöng ju och så, förstås. Hade någon smugit med sig en öl så dracks den, det var verkligen inget man ville hälla över ens sin käraste kamrat. Och ingen ramlade någonsin av, såvitt jag kan minnas.
Men även om detta med familjens sista student är en milstolpe som kan orsaka en gnutta förstämning är det förstås ändå mest roligt. En epok är slut. Nu är barndomen avklarad, frågan är vart vuxendomen ska ta de små liven – eller vad de gör med den själva.
Dottern far till Grekland med bästisen, första riktiga semestern på egen hand.
Kommer hon bara hem därifrån hel och välbehållen vet vi hur resten ser ut: söka jobb, hitta en utbildning, få tag i ett ställe att bo.
Den ljusnande framtid.
Problemfri är den inte.
Livet är inte längre en lek. Fast det kan ju bli en dans på rosor, också!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juni 11, 2007
Relationsdrama ur verkligheten
På tjuvlyssnat.se förekommer saker man kan skratta åt.
Men även annat som inte är direkt kul.
I går publicerades den här tjuvlyssningen, avhörd i en t-banevagn på Gröna Linjen. Det är ett kort samtal som innehåller ett helt drama. Så har inlägget fått nästan 150 kommentarer också…
Tyvärr lär vi aldrig få veta hur det går sen.
Fast man kan ju alltid gissa.
Men även annat som inte är direkt kul.
I går publicerades den här tjuvlyssningen, avhörd i en t-banevagn på Gröna Linjen. Det är ett kort samtal som innehåller ett helt drama. Så har inlägget fått nästan 150 kommentarer också…
Tyvärr lär vi aldrig få veta hur det går sen.
Fast man kan ju alltid gissa.
Min älskling jordgubben
Det finns gubbar som jag knappt står ut med.
Det finns gubbar som jag gillar.
Gubbar som jag tycker riktigt bra om.
Och så finns gubbarna jag älskar alldeles oreserverat: jordgubbarna.
Min historia med jordgubbarna började inte så bra. Jag var allergisk mot både den odlade varianten och de himmelskt goda vilda smultronen, som växte lite här och där i Barndomslandet.
Om jag åt några – det är naturligtvis svårt att vägra barn äta jordgubbar – kräktes jag ofelbart. Prickar i samma färg som bären dök också upp på kroppen.
Som tur är gick det där över så småningom. Den som lider av samma åkomma kan jag bara beklaga å det allra grövsta, för en härligare smaklöksupplevelse än ett bett i en solmogen jordgubbe har jag svårt att tänka mig.
Därför är jag också en av dem som gläds åt att säsongen med åren blivit allt längre. Och tvärt emot vad många hävdar menar jag att även importgubbar har mycket smak.
Men visst, nyplockade i svenskt sommarland är allra bäst.
Jordgubbar är helt enkelt en skatt. Ibland har dess värde dock varit lätt överskattat. Jag tänker på den lokale odlaren i Barndomslandet. Tillsammans med en kompis cyklade jag dit för att hämta de av mamma beställda bären, ett antal liter, till sylt och saft var det kanske, för det användningsområdet var självklart.
Kartongerna med djupröda bär och smekande doft lastades över. Och så sa odlingsfarbrorn med vänlig röst:
-Ni vill kanske smaka, flickor?
Jo tack, det ville vi ju gärna.
Han tog fram en normalstor gubbe och en kniv. Delade bäret på mitten, och så fick vi halva var. En HALV gubbe, det var vad han bjöd på. Antar att vi tackade artigt – neg vi, rent av?
När jag en vacker dag blev gravid fick jag ökat jordgubbsbehov. Om andra tuggar cement eller lakrits, så var det jordgubbar som gällde i mitt fall. Båda mina barn är födda sent på sommaren, båda graviditeterna har sträckt sig över jordgubbstider, båda gångerna har jag frossat. Och si, ingen av ungarna ärvde min allergi! Vaccinerades de redan i min mage, eller inbillar jag mig bara?
Min entusiasm för jordgubbar sitter i. Även om ingen annan är sugen kan jag köpa en liter och trycka i mig, raskt. Svensken lär konsumera 2,2 kilo jordgubbar per person och år – jag ligger långt över genomsnittet. Som tur är är det en nyttig last, till skillnad från de flesta andra…
Varje sommar brukar jag koka några burkar sylt. Då tar jag hälften jordgubbar och hälften rabarber, det blir inte riktigt lika sött men jättegott – prova!
Sedan dyker ju trendnissarna upp med tips, som jordgubbar i vinäger, med pepparsås, grillade på en macka, eller något annat som verkar hämtat fjärran från det där landet där vi krälat i självplockstider på smutsiga knän med getingarna surrande runt öronen.
Inget går ändå upp mot jordgubbar rakt av. Ok då, med lite vaniljglass.
Det är en efterrätt för en riktig kärleksmåltid.
Jag älskar jordgubbar!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juni 10, 2007
När skrattet återvände
Äntligen har vi sett henne skratta igen.
Fnissa, le, bubbla över av glädje, med glittrande ögon.
Det har gått en tid sedan läkarna gav Ingrids dotter besked: vi betraktar dig som frisk från din cancer nu, det är faktiskt dags för dig att börja göra detsamma.
Att kämpa mot den där lömska sjukdomen är en utmaning som går utanpå det mesta. Den slår till utan förvarning – eller, som hon säger, ”jag var ju helt frisk när jag blev sjuk!”. Precis så tokigt är det.
Sedan får kroppen stå ut med den ena behandlingen efter den andra. Operation, cellgifter, strålning, nya tester, nya provanalyser, nya läkarbesök, nya väntetider, nya besked. Och ständig oro.
Inte konstigt, då, att djupdykningarna ner i det svartaste mörker tvingar sig på, trots att vårljuset envist knackar med sina solstrålar på rutan, trots att familj och vänner finns till hands och ställer upp, trots att behandlande vårdpersonal är snäll och omtänksam och förstående.
Desto skönare att upptäcka att det finns en öppning i den långa tunneln. Att lusten att skratta finns kvar, trots att den inte fått komma fram på nästan ett år.
Ingrid och hennes dotter har just varit på ett av sina relativt sällsynta besök hos oss i storstaden.
Vi har med tacksamhet kunnat se och höra de där skratten, de glada ögonen, mungiporna som pekar uppåt. Allt detta vi varit vana vid, men nu saknat så länge. Kanske var det rent av så, att utflykten från vardagen blev den förlösande faktorn – Ingrid tror det, och känner sig lättare om hjärtat.
Flickan, som i dag är en mogen kvinna, men som vi ändå betraktar som en flicka, vet själv att hon varit med om en stor omvandling. Cellgifterna har gett henne problem med fingrar och fötter, men hon håller sin temugg med båda händerna numera och hoppas att känseln ska återvända så småningom, fast doktorerna säger att det kan ta sin tid.
Större är det som hänt med henne inuti.
Hon lever för dagen på ett sätt som var otänkbart tidigare. Hon har alltid älskat sin familj, men i dag älskar hon den mera. När vi går på shoppingronda handlar hon så friskt, att jag känner lite oro för ekonomin.
-Ingen vet hur det blir i morgon, säger hon medan hon står i kön till kassan med en pryl som hon bestämt att hon vill ha.
Men det är inte alls de där sakerna som går att köpa – och som hon nu köper om priset är överkomligt – som är den största skillnaden.
Hon har kommit närmare naturen. Ett tecken är att hon numera struntar i all make up, känner sig fin ändå, en del av livet precis som det skapats.
-Jag kan titta på molnen och se hur vackra de är, berättar hon.
-När jag går ut njuter jag av alla dofter, av blommorna, av träd och buskar. Och jag försöker berätta för alla i min omgivning hur tacksam jag är över att vi har det så bra som vi har det!
Visserligen är hon fortfarande ogärna ensam, tycker att sällskap är ett motgift om svärtan dyker upp igen. Men hon känner att hon blir starkare, och att hon snart är redo att hantera vardagen mera som förr.
Planerandet för framtiden finns där också, återupptaget från trädan.
I höst ska hon börja jobba igen, kanske träna, men framför allt lever hon, nu och i dag och så länge det går.
Hon tycker rent av att hon fått ett rikare liv.
-Tack vare cancern, säjer hon tankfullt.
Hör hur motsägelsefullt det låter, men ändå.
Och så bubblar skrattet upp. Igen. Äntligen!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har berättat om Ingrid och hennes dotter tidigare – du hittar den texten med rubriken ”Mamma i nöd och lust” här.
Fnissa, le, bubbla över av glädje, med glittrande ögon.
Det har gått en tid sedan läkarna gav Ingrids dotter besked: vi betraktar dig som frisk från din cancer nu, det är faktiskt dags för dig att börja göra detsamma.
Att kämpa mot den där lömska sjukdomen är en utmaning som går utanpå det mesta. Den slår till utan förvarning – eller, som hon säger, ”jag var ju helt frisk när jag blev sjuk!”. Precis så tokigt är det.
Sedan får kroppen stå ut med den ena behandlingen efter den andra. Operation, cellgifter, strålning, nya tester, nya provanalyser, nya läkarbesök, nya väntetider, nya besked. Och ständig oro.
Inte konstigt, då, att djupdykningarna ner i det svartaste mörker tvingar sig på, trots att vårljuset envist knackar med sina solstrålar på rutan, trots att familj och vänner finns till hands och ställer upp, trots att behandlande vårdpersonal är snäll och omtänksam och förstående.
Desto skönare att upptäcka att det finns en öppning i den långa tunneln. Att lusten att skratta finns kvar, trots att den inte fått komma fram på nästan ett år.
Ingrid och hennes dotter har just varit på ett av sina relativt sällsynta besök hos oss i storstaden.
Vi har med tacksamhet kunnat se och höra de där skratten, de glada ögonen, mungiporna som pekar uppåt. Allt detta vi varit vana vid, men nu saknat så länge. Kanske var det rent av så, att utflykten från vardagen blev den förlösande faktorn – Ingrid tror det, och känner sig lättare om hjärtat.
Flickan, som i dag är en mogen kvinna, men som vi ändå betraktar som en flicka, vet själv att hon varit med om en stor omvandling. Cellgifterna har gett henne problem med fingrar och fötter, men hon håller sin temugg med båda händerna numera och hoppas att känseln ska återvända så småningom, fast doktorerna säger att det kan ta sin tid.
Större är det som hänt med henne inuti.
Hon lever för dagen på ett sätt som var otänkbart tidigare. Hon har alltid älskat sin familj, men i dag älskar hon den mera. När vi går på shoppingronda handlar hon så friskt, att jag känner lite oro för ekonomin.
-Ingen vet hur det blir i morgon, säger hon medan hon står i kön till kassan med en pryl som hon bestämt att hon vill ha.
Men det är inte alls de där sakerna som går att köpa – och som hon nu köper om priset är överkomligt – som är den största skillnaden.
Hon har kommit närmare naturen. Ett tecken är att hon numera struntar i all make up, känner sig fin ändå, en del av livet precis som det skapats.
-Jag kan titta på molnen och se hur vackra de är, berättar hon.
-När jag går ut njuter jag av alla dofter, av blommorna, av träd och buskar. Och jag försöker berätta för alla i min omgivning hur tacksam jag är över att vi har det så bra som vi har det!
Visserligen är hon fortfarande ogärna ensam, tycker att sällskap är ett motgift om svärtan dyker upp igen. Men hon känner att hon blir starkare, och att hon snart är redo att hantera vardagen mera som förr.
Planerandet för framtiden finns där också, återupptaget från trädan.
I höst ska hon börja jobba igen, kanske träna, men framför allt lever hon, nu och i dag och så länge det går.
Hon tycker rent av att hon fått ett rikare liv.
-Tack vare cancern, säjer hon tankfullt.
Hör hur motsägelsefullt det låter, men ändå.
Och så bubblar skrattet upp. Igen. Äntligen!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har berättat om Ingrid och hennes dotter tidigare – du hittar den texten med rubriken ”Mamma i nöd och lust” här.
fredag, juni 08, 2007
Boll- och boktips
Det är dags nu.
Grabbarna som gillar både bollar och böcker är på plats i Malmö för att spela det som ibland kallas för författar-EM men som oftare går under den något fyndigare beteckningen Word Cup.
I samband med turneringen ger man ut antologin "Spela bollen, jag är fri! " där trettio europeiska författare bidrar med texter om fotboll.
Jag skrev om turneringen tidigare i år och tar mig friheten att lägga ut en repris (ursprungligen publicerad den 8 februari) lagom till finalen, som spelas i morgon på Gamla IP i Malmö.
Mer om det svenska laget och turneringen kan du läsa på lagets egen webbsida och i en artikel i Sydsvenskan. SvD har en helsida i kulturdelen i dag.
Det blir inte bara bollsnack, det blir boktips på en och samma gång!
Copyright Klimakteriehäxan
Här följer alltså reprisen:
Grabbarna som gillar både bollar och böcker är på plats i Malmö för att spela det som ibland kallas för författar-EM men som oftare går under den något fyndigare beteckningen Word Cup.
I samband med turneringen ger man ut antologin "Spela bollen, jag är fri! " där trettio europeiska författare bidrar med texter om fotboll.
Jag skrev om turneringen tidigare i år och tar mig friheten att lägga ut en repris (ursprungligen publicerad den 8 februari) lagom till finalen, som spelas i morgon på Gamla IP i Malmö.
Mer om det svenska laget och turneringen kan du läsa på lagets egen webbsida och i en artikel i Sydsvenskan. SvD har en helsida i kulturdelen i dag.
Det blir inte bara bollsnack, det blir boktips på en och samma gång!
Copyright Klimakteriehäxan
Här följer alltså reprisen:
Word Cup
European Word Cup är det fyndiga namnet på en fotbollsturnering som ska spelas i Sverige i år. I början av juni är det dags för ”kulan i luften”, som det brukar heta bland sportfånarna.
Matcherna spelas i Malmö, och kanske blir det intressant inte bara för den redan fotbollstokige.
De olika lagen kommer från Danmark, England, Tyskland, Italien, Ungern och så förstås från Sverige, värdlandet.
Och spelarna lovar att det blir bra fotboll – men egentligen har de alla en annan gemensam nämnare och specialitet. De är författare.
Svensk lagledare är Fredrik Ekelund, Malmö-bo med en rad blodiga deckare bakom sig. Han har ett starkt lag med bl a flera kollegor i kriminalgenren – här finns Mikael Niemi, Åke Edwardson, Peter Kihlgård, Henning Mankell och Göran Greider, och alla tycks ha spelat fotboll på allvar i sina tidigare liv.
Sverige anses dessutom vara favorit till förstaplatsen efter att redan ha vunnit tre år i rad.
Alltihop startade i Italien, där fotbollen som bekant är folksporten framför alla andra. I deras lag i år finns en fenomenal romanförfattare: Alessandro Baricco, översatt till en massa språk, varav svenska är ett. Han har skrivit två lysande böcker, i det lilla formatet, som jag läst: den fantastiska skrönan ”Nittonhundra” om mannen som var en gudabenådad pianist och levde hela sitt liv ombord på en båt, och så ”Silke”, om passion i svunnen tid när silkesmaskarnas skira trådar var blytung internationell handelsvara. Båda böckerna hade platsat på min omläsnings-lista, fast jag kom inte ihåg Baricco då.
Två namn i de andra lagen känner jag igen – i England spelar Tim Adams, som skrev ”I huvudet på John McEnroe” (som också sägs vara läsvärd) och Tyskland har med sig författaren till tv-eposet ”Heimat”.
Kanske får läslusten också ett uppsving i samband med Word Cup, för deltagarna ska möta allmänheten även utanför fotbollsplanen. Det blir uppläsningar, debatter och samtal.
Och läslusten i Sverige kan behöva lite påspädning, det visar Statistiska Centralbyrån SCB:s återkommande undersökning om våra levnadsförhållanden. Sedan början av 80-talet har unga män och kvinnor minskat sin bokläsning med över 10 procent.
När momsen sänktes 2002 ökade läsandet lite, men det var tillfälligt. Antalet män som läser böcker sjunker stadigt. Fler och fler karlar läser aldrig över huvud taget – för 25 år sedan var 22 procent av de svenska männen helt främmande för att öppna en bok, nu är siffran 31 procent.
Så kopplingen fotboll, grabbar och litteratur är inte glasklar.
Jag minns vad vår gamle stjärnspelare Tomas Brolin sa när han brutit foten och hamnat i sjuksängen för en längre tid. Han fick frågan hur han skulle få tiden att gå utan boll och träning – skulle han läsa en bok?
Svaret kom blixtsnabbt:
-Nej SÅ sjuk blir jag aldrig!
Han platsar definitivt inte i Word Cup, ens på avbytarbänken. Fast han borde värvas till publiken.
Copyright Klimakteriehäxan
Matcherna spelas i Malmö, och kanske blir det intressant inte bara för den redan fotbollstokige.
De olika lagen kommer från Danmark, England, Tyskland, Italien, Ungern och så förstås från Sverige, värdlandet.
Och spelarna lovar att det blir bra fotboll – men egentligen har de alla en annan gemensam nämnare och specialitet. De är författare.
Svensk lagledare är Fredrik Ekelund, Malmö-bo med en rad blodiga deckare bakom sig. Han har ett starkt lag med bl a flera kollegor i kriminalgenren – här finns Mikael Niemi, Åke Edwardson, Peter Kihlgård, Henning Mankell och Göran Greider, och alla tycks ha spelat fotboll på allvar i sina tidigare liv.
Sverige anses dessutom vara favorit till förstaplatsen efter att redan ha vunnit tre år i rad.
Alltihop startade i Italien, där fotbollen som bekant är folksporten framför alla andra. I deras lag i år finns en fenomenal romanförfattare: Alessandro Baricco, översatt till en massa språk, varav svenska är ett. Han har skrivit två lysande böcker, i det lilla formatet, som jag läst: den fantastiska skrönan ”Nittonhundra” om mannen som var en gudabenådad pianist och levde hela sitt liv ombord på en båt, och så ”Silke”, om passion i svunnen tid när silkesmaskarnas skira trådar var blytung internationell handelsvara. Båda böckerna hade platsat på min omläsnings-lista, fast jag kom inte ihåg Baricco då.
Två namn i de andra lagen känner jag igen – i England spelar Tim Adams, som skrev ”I huvudet på John McEnroe” (som också sägs vara läsvärd) och Tyskland har med sig författaren till tv-eposet ”Heimat”.
Kanske får läslusten också ett uppsving i samband med Word Cup, för deltagarna ska möta allmänheten även utanför fotbollsplanen. Det blir uppläsningar, debatter och samtal.
Och läslusten i Sverige kan behöva lite påspädning, det visar Statistiska Centralbyrån SCB:s återkommande undersökning om våra levnadsförhållanden. Sedan början av 80-talet har unga män och kvinnor minskat sin bokläsning med över 10 procent.
När momsen sänktes 2002 ökade läsandet lite, men det var tillfälligt. Antalet män som läser böcker sjunker stadigt. Fler och fler karlar läser aldrig över huvud taget – för 25 år sedan var 22 procent av de svenska männen helt främmande för att öppna en bok, nu är siffran 31 procent.
Så kopplingen fotboll, grabbar och litteratur är inte glasklar.
Jag minns vad vår gamle stjärnspelare Tomas Brolin sa när han brutit foten och hamnat i sjuksängen för en längre tid. Han fick frågan hur han skulle få tiden att gå utan boll och träning – skulle han läsa en bok?
Svaret kom blixtsnabbt:
-Nej SÅ sjuk blir jag aldrig!
Han platsar definitivt inte i Word Cup, ens på avbytarbänken. Fast han borde värvas till publiken.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juni 06, 2007
Tack för solkatterna, Povel!
Det blev tråkigare i Sverige i dag.
Mycket tystare.
Povel Ramel, som just fyllde 85 – och som jag födelsedagshyllade här på bloggen, med förhoppningen att han skulle roa oss i många år till – är död. Beskedet att en av nationens största genier lämnat oss spreds i landet på självaste nationaldagen.
Man kan naturligtvis säga att han inte dog ung, men en yngre 85-åring tror jag är svårt att leta upp, åtminstone vad ord och toner beträffar.
"Dax igen" hette en av Knäpp Upps revyer. Nu bli det inte dax för Povel mer.
Men det är definitivt dax igen att plocka fram skivorna. Där lever han vidare.
Själv tackar jag dessutom lite extra, för i mina mail har jag sedan länge ett Povel-citat som avslutande hälsning.
Den lyder:
”Det bor en solkatt i varje skärva.”
Och det gäller, även när solkatten är svårt att upptäcka, det ska man komma ihåg.
Citatet som jag gjort till mitt är hämtat ur "De sista entusiasterna", om någon skulle undra.
Sådan tror jag bestämt att han var, Povel. En entusiast ut i de gudabenådade pianistfingerspetsarna. Full av allvar. Full av humor. Full av musik. Full av solkatter. Full av lek. Full av liv. Ända in på spurtsträckan - nu sörjer jag ännu mer att jag inte lyckades se det som blev hans allra sista show, "Ramel A La Carte", i våras.
Den skulle ha återupptagits i höst, det var redan bestämt.
Nu kan ingen tacksam publik klappa fram ännu ett extranummer, vissla och stampa för att få ett da capo.
Men hyllningarna hörs förhoppningsvis uppåt, mellan ropen "Var är tvålen?" och "Måste vägen till Curacao gunga så?" och några andra fenomenala fraser som vi aldrig glömmer.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommentarer till Povels frånfälle finns här och här - och säkert på en massa andra ställen, för hans fan club är enorm!
Mycket tystare.
Povel Ramel, som just fyllde 85 – och som jag födelsedagshyllade här på bloggen, med förhoppningen att han skulle roa oss i många år till – är död. Beskedet att en av nationens största genier lämnat oss spreds i landet på självaste nationaldagen.
Man kan naturligtvis säga att han inte dog ung, men en yngre 85-åring tror jag är svårt att leta upp, åtminstone vad ord och toner beträffar.
"Dax igen" hette en av Knäpp Upps revyer. Nu bli det inte dax för Povel mer.
Men det är definitivt dax igen att plocka fram skivorna. Där lever han vidare.
Själv tackar jag dessutom lite extra, för i mina mail har jag sedan länge ett Povel-citat som avslutande hälsning.
Den lyder:
”Det bor en solkatt i varje skärva.”
Och det gäller, även när solkatten är svårt att upptäcka, det ska man komma ihåg.
Citatet som jag gjort till mitt är hämtat ur "De sista entusiasterna", om någon skulle undra.
Sådan tror jag bestämt att han var, Povel. En entusiast ut i de gudabenådade pianistfingerspetsarna. Full av allvar. Full av humor. Full av musik. Full av solkatter. Full av lek. Full av liv. Ända in på spurtsträckan - nu sörjer jag ännu mer att jag inte lyckades se det som blev hans allra sista show, "Ramel A La Carte", i våras.
Den skulle ha återupptagits i höst, det var redan bestämt.
Nu kan ingen tacksam publik klappa fram ännu ett extranummer, vissla och stampa för att få ett da capo.
Men hyllningarna hörs förhoppningsvis uppåt, mellan ropen "Var är tvålen?" och "Måste vägen till Curacao gunga så?" och några andra fenomenala fraser som vi aldrig glömmer.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommentarer till Povels frånfälle finns här och här - och säkert på en massa andra ställen, för hans fan club är enorm!
lördag, juni 02, 2007
Vi borde flaxa mera!
Hur mycket har du flaxat i dag?
Jag har definitivt inte flaxat tillräckligt. I alla fall inte med Britt Edwalls mått mätt.
Utan förvarning stod hon i dag på en trottoar i Gamla Stan och höll ett lättsamt anförande i gammal god Edwallsk ton – ja, för ett antal år sedan förekom hon rätt så ofta i radio, och hon har en rad böcker och pjäser bakom sig, allt i en väldigt personlig stil.
Britt Edwall har alltid gillat kläder, det har varit tydligt.
Det gör hon fortfarande, 72 år fyllda (och ett antal kilo tyngre än förr, det verkar ju vara nästan ofrånkomligt).
Att hon stod där på trottoaren i dag och pratade om just kläder, det berodde på att hon inledde en opretentiös mannekänguppvisning för en butik där hon uppenbarligen är stamkund.
Affären heter Räddningsplankan och där kan inte bara de smärta utan även de allra största flickorna hitta plagg som de går i med marginal, så att det blir lite tyg över som fladdrar och flaxar på ett smickrande sätt. Britt Edwall har upptäckt det, och stöttar verksamheten. Hon vill att det ska flaxa om henne, i färg, när hon kommer.
Britt har en mycket bestämd uppfattning om det tajta modet: hopplöst fult och tråkigt, osensuellt. Dessutom hävdar hon att tjejer nu för tiden inte fattat vitsen med att inte visa allt med en gång, att det blir mer spännande att plocka fram kroppen bit för bit, så att säga. Hon jämför en modern svensk brud, i axelbandslöst som går att återvända på vilken bal som helst, med en japansk brud i klassisk geisha-inspirerad klädsel. På den senare finns bara en liten bar trekant i nacken där brudgummen kan se sin tillkommandes nakna hud – resten är täckt av vitt smink, tungt siden, långa svepande ärmar.
Britt Edwall föredrar klart den japanska varianten.
En gång skrev hon en ny svensk nationalsång. "Beige poplin" hette den, en trött betraktelse över vårt bleka färglösa folk.
Själv är hon helt enkelt ingen beige person, vare sig när det gäller klädval eller humör.
Sitt lilla tal avslutade hon med att uppmana alla att flaxa mera – hon pratsjöng en text och fick oss som stod runtomkring att också hojta på mera flax.
Om hon lyckas i sin mission är väl tveksamt, men för den som trots storlek 46 eller större vill följa hennes uppmaning finns i alla fall kläderna, i färger, mönster, former, mycket att välja bland.
Fast det är nog inte vilken 72-åring som helst som skulle våga ta dem på sig.
Britt Edwall vågar, ett lysande exempel som borde kunna inspirera vilken beige människa som helst.
Flaxa mera!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har definitivt inte flaxat tillräckligt. I alla fall inte med Britt Edwalls mått mätt.
Utan förvarning stod hon i dag på en trottoar i Gamla Stan och höll ett lättsamt anförande i gammal god Edwallsk ton – ja, för ett antal år sedan förekom hon rätt så ofta i radio, och hon har en rad böcker och pjäser bakom sig, allt i en väldigt personlig stil.
Britt Edwall har alltid gillat kläder, det har varit tydligt.
Det gör hon fortfarande, 72 år fyllda (och ett antal kilo tyngre än förr, det verkar ju vara nästan ofrånkomligt).
Att hon stod där på trottoaren i dag och pratade om just kläder, det berodde på att hon inledde en opretentiös mannekänguppvisning för en butik där hon uppenbarligen är stamkund.
Affären heter Räddningsplankan och där kan inte bara de smärta utan även de allra största flickorna hitta plagg som de går i med marginal, så att det blir lite tyg över som fladdrar och flaxar på ett smickrande sätt. Britt Edwall har upptäckt det, och stöttar verksamheten. Hon vill att det ska flaxa om henne, i färg, när hon kommer.
Britt har en mycket bestämd uppfattning om det tajta modet: hopplöst fult och tråkigt, osensuellt. Dessutom hävdar hon att tjejer nu för tiden inte fattat vitsen med att inte visa allt med en gång, att det blir mer spännande att plocka fram kroppen bit för bit, så att säga. Hon jämför en modern svensk brud, i axelbandslöst som går att återvända på vilken bal som helst, med en japansk brud i klassisk geisha-inspirerad klädsel. På den senare finns bara en liten bar trekant i nacken där brudgummen kan se sin tillkommandes nakna hud – resten är täckt av vitt smink, tungt siden, långa svepande ärmar.
Britt Edwall föredrar klart den japanska varianten.
En gång skrev hon en ny svensk nationalsång. "Beige poplin" hette den, en trött betraktelse över vårt bleka färglösa folk.
Själv är hon helt enkelt ingen beige person, vare sig när det gäller klädval eller humör.
Sitt lilla tal avslutade hon med att uppmana alla att flaxa mera – hon pratsjöng en text och fick oss som stod runtomkring att också hojta på mera flax.
Om hon lyckas i sin mission är väl tveksamt, men för den som trots storlek 46 eller större vill följa hennes uppmaning finns i alla fall kläderna, i färger, mönster, former, mycket att välja bland.
Fast det är nog inte vilken 72-åring som helst som skulle våga ta dem på sig.
Britt Edwall vågar, ett lysande exempel som borde kunna inspirera vilken beige människa som helst.
Flaxa mera!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juni 01, 2007
Ett geni fyller år
Ett stort blått tält var ett pålitligt sommartecken när jag var barn.
Det var Knäpp Upp-gänget som kom med Blåstället, på turné runt om i landet varje år. Och jag hade verkligen tur, för trots att vi bodde på vischan och inte var storkonsumenter av någon sorts scenkonst, så hade mina föräldrar tänt på Knäpp Upp. Barnvakt var inte lätt att få tag i. Alltså fick barnet – jag – helt enkelt hänga med när vi tog oss från Barndomslandet in till stan. Det satte spår för resten av livet.
Detta betyder att jag sett Povel Ramel live fler gånger än någon kan ana. Alla hans primadonnor: Brita Borg, Gunwer Bergquist, Birgitta Andersson, Lill Lindfors, Monica Zetterlund, för att ta några oförglömliga. Och på senare år fick han med sig Margareta Krook också, rätt oväntat men väldigt lyckat.
De roliga gubbarna, som för all del alls inte hade uppnått gubbåldern: Hasse Alfredson, Sune Mangs, Martin Ljung, Stig Grybe. Och sketcherna som blivit klassiker: Rock-Fnykis, Guben i låddan (Gösta Ekman!), Sveriges vackraste röst. Uppfinningen av Uppmuntringsmaskinen. Musiken! Texterna! Birth of the Gammeldans, Var är tvålen?, Fat Mammy Brown, Följ mej bortåt vägen, Ta av dej skorna, Gräsänkling Blues. En omgång gjorde han ihop med Beppe Wolgers - glömmer aldrig när herrarna illustrerade hur man beställer löskokt ägg av en fransk kock som bara talar franska...
Musikgrupperna! Flickery Flies. Gals & Pals. Sven Olssons trio.
Povel skrev till dem alla och satt oftast med och lekte vid pianot.
Antagligen skulle han själv djupt ogilla just det uttrycket, för någon lek handlar det inte om, snarare blodigt allvar. Musik tar han på största allvar, nämligen.
Ingen kan som Povel hantera ett gammalt örhänge så att det helt byter skepnad (Melon blev det av Blue Moon!), ingen kan glida på tonerna som han – eller bli så gott som klassisk sekunden efter Johanssons Boogie woogie.
Att Blåstället togs ur bruk och turnerandet gick i graven betydde alltså inte att jag släppte taget om min idol. Jag har upplevt honom på Djurgårdsbrunns värdshus, på Börsen (Wenche Myhre!), på Cirkus, på Tyrol. Till min stora sorg missade jag honom nu i våras när han gjorde några enstaka framträdanden i Stockholm. Det var utsålt, förstås, och jag vaknade alldeles för sent.
I brist på livekontakt kan man ju alltid plocka fram skivorna. LP:n med revyn ”På Avigan”, som möjligen men inte alldeles säkert är hans allra bästa, är en av mycket få plattor jag slitit ut. Nu har jag den på cd och jag lovar, den kan förgylla vilken grå vardag som helst.
Just i dag fyller detta geni år.
85.
En aktningsvärd ålder, när de allra flesta dragit sig tillbaka och gått in i duvmatartillvaron, åtminstone bildligt talat.
Men inte Povel Ramel.
Han fortsätter.
Det tackar vi för. Ja må han leva uti hundrade år!
Och den som i sommar tänker ”göra en Ester” kan också sända Povel en tanke. Ni vet väl vad jag menar?
Copyright Klimakteriehäxan
Här kan du leta dig fram till åtminstone en dagsfärsk artikel om födelsedagsbarnet!
Det var Knäpp Upp-gänget som kom med Blåstället, på turné runt om i landet varje år. Och jag hade verkligen tur, för trots att vi bodde på vischan och inte var storkonsumenter av någon sorts scenkonst, så hade mina föräldrar tänt på Knäpp Upp. Barnvakt var inte lätt att få tag i. Alltså fick barnet – jag – helt enkelt hänga med när vi tog oss från Barndomslandet in till stan. Det satte spår för resten av livet.
Detta betyder att jag sett Povel Ramel live fler gånger än någon kan ana. Alla hans primadonnor: Brita Borg, Gunwer Bergquist, Birgitta Andersson, Lill Lindfors, Monica Zetterlund, för att ta några oförglömliga. Och på senare år fick han med sig Margareta Krook också, rätt oväntat men väldigt lyckat.
De roliga gubbarna, som för all del alls inte hade uppnått gubbåldern: Hasse Alfredson, Sune Mangs, Martin Ljung, Stig Grybe. Och sketcherna som blivit klassiker: Rock-Fnykis, Guben i låddan (Gösta Ekman!), Sveriges vackraste röst. Uppfinningen av Uppmuntringsmaskinen. Musiken! Texterna! Birth of the Gammeldans, Var är tvålen?, Fat Mammy Brown, Följ mej bortåt vägen, Ta av dej skorna, Gräsänkling Blues. En omgång gjorde han ihop med Beppe Wolgers - glömmer aldrig när herrarna illustrerade hur man beställer löskokt ägg av en fransk kock som bara talar franska...
Musikgrupperna! Flickery Flies. Gals & Pals. Sven Olssons trio.
Povel skrev till dem alla och satt oftast med och lekte vid pianot.
Antagligen skulle han själv djupt ogilla just det uttrycket, för någon lek handlar det inte om, snarare blodigt allvar. Musik tar han på största allvar, nämligen.
Ingen kan som Povel hantera ett gammalt örhänge så att det helt byter skepnad (Melon blev det av Blue Moon!), ingen kan glida på tonerna som han – eller bli så gott som klassisk sekunden efter Johanssons Boogie woogie.
Att Blåstället togs ur bruk och turnerandet gick i graven betydde alltså inte att jag släppte taget om min idol. Jag har upplevt honom på Djurgårdsbrunns värdshus, på Börsen (Wenche Myhre!), på Cirkus, på Tyrol. Till min stora sorg missade jag honom nu i våras när han gjorde några enstaka framträdanden i Stockholm. Det var utsålt, förstås, och jag vaknade alldeles för sent.
I brist på livekontakt kan man ju alltid plocka fram skivorna. LP:n med revyn ”På Avigan”, som möjligen men inte alldeles säkert är hans allra bästa, är en av mycket få plattor jag slitit ut. Nu har jag den på cd och jag lovar, den kan förgylla vilken grå vardag som helst.
Just i dag fyller detta geni år.
85.
En aktningsvärd ålder, när de allra flesta dragit sig tillbaka och gått in i duvmatartillvaron, åtminstone bildligt talat.
Men inte Povel Ramel.
Han fortsätter.
Det tackar vi för. Ja må han leva uti hundrade år!
Och den som i sommar tänker ”göra en Ester” kan också sända Povel en tanke. Ni vet väl vad jag menar?
Copyright Klimakteriehäxan
Här kan du leta dig fram till åtminstone en dagsfärsk artikel om födelsedagsbarnet!