Kan tanten kramas ihjäl?

Ett mord är på väg att begås. Just nu, just framför våra ögon. Du har väl också sett det?
Mordoffret är en kvinna, kring 50-årsstrecket. Intet ont anande går hon omkring i sin vardag. Men i själva verket är hon på väg att kramas ihjäl.
Hon är en urvanlig, ursvensk, urtålig och, skulle man kunna tro, urmodig dam. Men tvärtom är hon utan förvarning inne. Superinne.
Hon kallas tant.

Kanske började alltihop med en bok. Elin Ek, mer känd som Grynet i barn-teve, skrev "Supertanten – en bok för dig som redan är en och för dig som vill bli." I författarens egen beskrivning står det att det är ”en bok om sylt, småkakor, syjuntor och civilkurage”. Samtidigt förklarar Ek tanten sin oreserverade respekt och kärlek .

Nu finns ännu en bok i ämnet: ”De sista tanterna ” av Fatima Bremmer och Magnus Wennman kom ut nyligen och sätter sina tydliga spår i kulturspalterna.
I ärlighetens namn har jag inte läst någon av böckerna, bara läst om dem. Men det känns nästan som om det räcker. Annars får jag ännu en chans: "Tantmanifestet" kommer under hösten.

Och egentligen tror jag att renässansen för tanten började innan de där böckerna landade på bokhandelns hyllor.
Vad är det då som tanten gör som plötsligt får en status som varit helt bortplockad i decennier? Jo, hon syltar och saftar, hon bakar kakor, hon handarbetar, vet allt om återvinning och tar reda på matresterna. De sista smulorna ger hon om inte annat till småfåglarna utanför fönstret …

Det finns fler saker som tanter är bra på. De vet var man hittar bären och kantarellerna och, inte minst viktigt, var man har rätt att plocka dem. Det är också tanter som uppmanar medpassagerarna på bussen att lyda chauffören och fortsätta bakåt i den trånga vagnen, och det är tanten som med en milt leende säger åt barnet att ta ner de leriga skorna från sätet i tunnelbanan.

Tanten klär sig också efter ett visst typmönster: hon har ullkappa, hatt och handskar. Handväska, självklart. Samt naturligtvis förkläde över klänningen när hon står vid spisen. Knytblusen är anammad av modekedjorna, den raka kjolen och snörskorna också.
Tanten är bra på krukväxter (pelargoner!) och fena på att ta sticklingar som slår rot och blommar.
Tanten tar gärna hand om sina barnbarn, som får handstickade tossor på fötterna när de kliver över tröskeln till mormors hem.

Tanten läser böcker. I gott förvar har tanten spiksäkert både en ny och en gammal upplaga av ”Sju sorters kakor” i raden av kokböcker. Hon läser Kerstin Ekman när det ska vara en ”riktig” bok av en ”riktig” författare och Rosamunde Pilcher när det går an att bara drömma sig bort, till Cornwall blir det då i Pilchers sällskap.
Tanten går på både teater och konsert om tillfälle ges – just vid de tillfällena kallas hon lite mer specifikt för kulturtant. Med sådana trängs hon också på museer av Waldemarsudde-typ.

Vissa företeelser är sig dock inte riktigt lika. När 50-talets husmor, själva arketypen för tanten, bakade småkakor var de just det: små. Dagens kakor är blaffor större än handflatan. Den hemkokta sylten var på den tiden ekologisk utan att någon ansträngde sig. Symaskinen var ett praktiskt hjälpmedel i flitigt bruk. Det hände till och med att man tog fram stoppsvampen, av trä, och lagade strumpor. Vardagliga nödvändigheter då upphöjs till trendriktiga insatser nu.

Dagens kulturtant kan också kännas igen på några andra typiska tecken. Till exempel kommer hennes kappa ofta (alldeles för ofta) från den spanska firman Desigual. Själva ordet antyder att den som bär kläder av det märket inte liknar andra, men det har faktiskt blivit precis tvärtom. Och så dricker hon naturligtvis inte vanligt kaffe, utan väljer något som baristan listat på menyn, med olika hög grad av mjölkinblandning. Efter jobbet – som heter after work – går tanten gärna med sina yngre kollegor och tar ett glas vin. Andra tar så många glas att de fått benämningen lådvinskärringar. Så där håller det på, tanten är trots allt ett begrepp i utveckling …

Nu återstår frågan: hur nöjd är 2010-talets tant på att bli utpekad och, sakta men säkert, ihjälkramad?
Popularitet är som bekant en färskvara, och i det här fallet vet vi inte när bäst-före-datum är passerat. Sista förbrukningsdag ger sig obönhörligen av sig själv, men på vägen dit hinner tanten hamna på hyllan för bortglömda saker många gånger. Då kan det se ut som hon är på väg att bli utrotad, igen.
Men ryktet om hennes död är nog ändå överdrivet. Trots tantkramarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Ni vet förstås att det finns tantpoäng att samla? Och här kan du läsa om "tantvarning", för vilken Sonen tog fram den speciella varningsskylten!
Ett säkert sätt att samla tantpoäng är väl att gå till prins Eugens Waldemarsudde. Få ställen har vackrare blomsteruppsättningar i visningsrummen - och buketterna står självklart i en Waldemarsudde-kruka/vas. Jag var där och tittade på Lars Wallins utställning av kläder. Fullt med besökare, nästan alla kvinnor. Kulturtanter, kanske.

Copyright Klimakteriehäxan