Inte vilket lullull som helst

Folkdräkt är i Sverige en sorts högtidsdräkt. Både män och kvinnor kan bära folkdräkt till den allra finaste fest. Det har blivit lite snack om det i höst, detta sedan ett antal riksdagsledamöter med finansminister Magdalena Andersson i spetsen kom till riksdagens öppningsceremoni  i ullkjol, linneblus, väst, förkläde och (missklädsam) mössa.

Första gången det blev liknande uppståndelse var 2010. Då var det Jimmie Åkesson som, nyinvald, gjorde sitt inträde i parlamentet klädd i gula mollskinnsbyxor, randig väst och vidbrättad svart hatt. Han hade hyrt sin outfit på Skansen.

Sedan dess verkar det som om flera av de folkvalda velat utmana sverigedemokraterna och tydligt göra anspråk på de svenska nationalsymbolerna. Och i någon mån verkar de ha lyckats. SD-ledaren hade inte tagit vägen om Skansens dräktförråd denna gång utan kom i kavaj och slips. Fast ett antal av ledamöterna hade satt på sig folkdräkt.

I Barndomslandet blev det på sena 50-talet lite av en folkrörelse: ett gäng kvinnor samlades och arbetade flitigt. Min mamma sydde sin egen Värmskogdräkt. Visst blev resultatet bra! Mörkblå yllekjol, vit linneblus med puffiga ärmar mot liten manschett, röd ylleväst, slätstärkt vit linnemössa kantad med smal knypplad spets, två randiga förkläden (vitt för sommarbruk, svart för vintern) och så en tunn vit sjal med fransar och tryckt mönster i rött. Sjalen sattes ihop med en speciell Värmskog-brosch i silver.

Det var ett ganska kostsamt äventyr. Tygerna var hemvävda och dyra, stygnen oräkneliga, otroligt många arbetstimmar gick åt medan damerna nålade och sydde och hjälptes åt att prova så att passformen blev bra. Efter all nedlagd möda var det också naturligt att detta så noggrant framtagna plagg var lämpat att gå i arv till nya generationer.

Min systerdotter i Värmskogdräkt.
 Fast hon har skippat mössan.

Jag stod uppenbarligen i tur. Och fick på mig allt i rätt ordning, inklusive vita strumpor i svarta skor. Kan jag ha varit femton? Ungefär. Visst kände jag mig fin, men det var inga bekväma plagg, varmt och svettigt blev det också. Möjligen blev det bara den enda gången man fick njuta(?) av att se mig i folkdräkt från Barndomslandet. (Bild saknas!)

I åratal har kläderna nu hängt i malpåse i en garderob. I ett anfall av jag-vet-inte-vad försökte jag ta dem på mig igen. Resultatet var klart nedslående, om än inte så överraskande: mössan, sjalen och förklädena kunde jag fortfarande ha. Men kjolen gick naturligtvis inte att stänga, västen förvandlades till en liten bolero av tjurfäktartyp, och blusen stramade över både byst och rygg.

Fast broschen, den passade ju. Den har Värmskogs vapen, en grip, i centrum, med ciselerade kläppar i kanten av det omgivande hjärtat, precis som på fina norska bunader som alltid pryds av en "sölja", en speciellt designad brosch i silver. Det här är sannerligen inte vilket lullull som helst!

Nu har Dottern tagit med sig dräkten till Oslo eftersom hon drömmer om att klä sig i den nästa 17 Mai, då alla hennes norska väninnor har bunad. Det är ingen enkel operation, hon är nog två decimeter längre än sin mormor, har betydligt större byst och längre armar ... kanske kan en van bunadssömmerska uträtta ett litet underverk. Jag håller tummarna!

Hur som helst vet vi en sak: broschen, den är rätt storlek för oss i alla de tre generationerna: mormor, mor och dotter. Det vore kul om hela utstyrseln kunde "växa ikapp" sin nya ägarinna!

Copyright Klimakteriehäxan