Badklart

Tittar ut över Värmelns vatten som vanligt när jag går på promenad i Barndomslandet. Jag försöker ju göra det om vädret inte är alltför otrevligt. Då ser jag något som jag inte tidigare lagt märke till. Det är badklart! 

Någon av grannarna har med möda gjort i ordning ett eget litet badställe. En rad stenar bildar en trappliknande stig som leder ner till stranden, och där i vattnet ligger en stor flat sten, perfekt att kliva ner från. Minns hur vi när jag var liten hade en sten i en annan del av viken, en vi gett ett namn: "Doppareplätten". När man stod på den var det dags att blöta ner hela kroppen, ingen återvändo. Men det är klart, på den tiden fegade ingen ur även om vattnet inte direkt höll tjugo plusgrader. 

Törs jag upprepa en av mina favoritanekdoter som utspelar sig vid den här sjön? Ja jag törs!

Tant Ingrid, som badade väldigt flitigt långt upp i åren tills en trasig höftled sa stopp, hördes vid ett tillfälle lovprisa vattenkvaliteten i "vår" sjö.  

Nyss uppstigen ur det våta riktade hon sig inte till någon särskild person, men hon sa så att alla på badklippan hörde det:

-Ja se Värmelns vatten, det är allt rena skönhetsmedlet det!

Varpå en manlig medbadande lyfte huvudet från handduken han låg på och replikerade:

-Då tycker jag du ska stanna i lite längre, Ingrid.

Copyright Klimakteriehäxan