Finaste gästbloggaren är en favorit!

Títtar på fotot jag tagit på nyponrosen i Barndomslandet. Visst är den ljuvlig?! Men vad mer kan man säga om den? Tja, man kan ju be om hjälp. I dag gästbloggar Gustaf Fröding hos Klimakteriehäxan och han gör det på rim! Dikten heter "Nypenrosa" och finns med i samlingen "Räggler å paschaser" som kom ut 1897. Fröding är, det brukar jag säga, en favorit – och en av få poeter jag gillar och anser mig förstå mig på!

       

Fin sôm nypenrosa står

tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kärlekshôga,
nypenrosa bål ve stôga
dä va rosa rosa mi.

Eftersom söndagen är dagen för Veckans foto med hemvist hos Åke klämmer jag in lite fler rosor här, om än av annan sort än den Fröding besjunger. Rosen som min mamma en gång planterat vid huset i Barndomslandet är så smockfull av blommor att den håller på att trilla omkull av tyngden. Mina försök att knyta upp den vid spaljén har inte varit helt framgångsrika ... men tack och lov har jag heller inte dödat busken trots att jag beskurit den på amatörmässigt vis, flera gånger, och trott att jag gjort mig skyldig till mord! Dess livslust är kraftig och låter sig inte kuvas, blomstermängden ett bevis för det!

Ett dygn senare: Den "höll inte på att trilla omkull av tyngden", den gjorde det också, förmodligen med hjälp av några rejäla vindstötar. Hela härligheten låg på backen och jag kände mig nästan gråtfärdig ...

Vad gör man? Tja, bra tant får reda sig själv. Lyckades frigöra hela spaljén från såväl kvistar som gamla snören, slog i nya spikar och sen blev det att knyta snören igen. Rosen kämpade emot, den begrep inte bättre, och mina armar ser ut som jag bråkat med en katt. Undrar om jag när årets blomning är över bör klippa ner busken rejält?

Det är läge för ännu ett Fröding-citat, denna gång ur dikten "Gå på dompen": "Di dog å stog ôpp, di ble skenske i bena, di tängde å gne så dä elle tå stena - för skôte va bare tå krut" ... Vilket alltså uttyds som att någon såg ut att dö men bara blev skrämd och kunde fortsätta livet på egna ben, i min fria tolkning. för den som eventuellt inte är hemma på värmländska.

Eftersom Veckans bild får vara max fem blir det ändå en rosenbild till som bonus, en sjätte! Jag sålde böcker i går, på "Värmskogsdagen" i Barndomslandet, och det var kul för många köpte. På mitt bokbord hade jag några kvistar ur rosenbusken vid huset. En intresserad kund, det var en pojke gissningsvis i 8-årsåldern, ville handla. Nej inte bok, den var han inte så intresserad av, men kunde han få köpa blommorna?

Därmed sätter jag punkt för dagens inlägg, som skulle kunna ha rubriken "I Rosens namn". Men nu är det ju inte Umberto Eco som skriver den här bloggen. 

Copyright Klimakteriehäxan (ja bilderna alltså, dikten är förstås Frödings!)